Böckerna och filmen presenteras med omslag och baksidestext.
 

Moa - en kvinnas kärlek och längtan heter filmen om Moa Martinsons liv. Gunilla Nyroos spelar huvudrollen.

Noveller, småstycken, debattinlägg
    Armén vid horisonten   1942
   Bakom svenskvallen   1944
   Kärlek mellan krigen   1947

I Kvinnor och äppelträd skildrar Moa Martinson den kvinnliga sexualiteten på ett nytt sätt. På romanens första sidor beskrivs mor Sofis av barnfödslar ärrade kropp som en "livets egen runsten". Det är inledningen till en fängslande skildring av kvinnokroppens förtigna erfarenheter. Sally och Ellen, ättlingar i tredje led till mor Sofi på Storgården, växer bägge upp i Norrköpings fattigkvarter, men de möts först som vuxna och finner varandra i vardagens kamp mot fattigdom och förnedring. För den saktmodiga Ellen, gift med en spritglad rallare, handlar det främst om bröd till barnen. 

Kvinnor och äppelträd kom 1933 och var Moa Martinsons uppmärksammade debutbok. Den följdes året därpå av Sallys söner. Kvinnor och äppelträd har ett förord av Ebba Witt- Brattström.

Sally gifter sig med den snälle Videbonden för att ge sina söner arbete och jord. För sent inser hon att hon därigenom svikit sin inre förvissning om att det är på de ofruktbara torpens pinnmo och i grändernas prång som striden står och segern vinns. I den privata lösningen lurar endast nederlaget.

Sallys söner är en uppföljning av Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933.

På gamla dar blir arbetsträlen morbror till den sturska Sigrid som inte kan låta bli att lägga sig i storfolks affärer. Men kanske är det hans berättelser om "forntid och oxtid" som hon bär med sig i sitt sociala engagemang, Sigrid som är två kyrkosocknars glansstrykerska och som inte vill gifta sig fast hon älskar sitt barns far...

Mor gifter sig och Mia kan inte alls förstå vad det ska vara bra för. Styvfadern tillhör kategorin vuxna som inte tror att en sjuårs barnunge begriper mer än en tremånaders gris. Varför kvinnorna vill ha en vacker karl som tar dem om livet och gör dem med barn är ett av tillvarons mysterier, som inte ens Mias klara förståndsgåvor rår på. I hennes värld står modern och hennes slit för brödfödan i centrum. Högsta lyckan är ett hem med blåelseblommor på en vitkritad spismur. Men varje gång de vuxna träter och slåss betyder det nya och smärtsamma uppbrott för Mia.

Det är arbetslöshet i Norrköpings fabrikskvarter och snart blir det strejk. Mias elake morbror predikar klasskamp medan hennes snälle morbror blir strejkbrytare. Vem har rätt och vem har fel? Mia har som alltid sina tankar för sig själv, men en sak är säker: hon ska då aldrig gifta sig. Hon har fått nog av styvfaderns otrohet och moderns sorg då småsyskonen dör. 14 år gammal får Mia socknens bästa avgångsbetyg, och beger sig ut i livet.

Nu är det 1906. Mia ska stå på egna ben. Som barnpiga på en prästgård lär hon känna en nöd av annat slag än hon är van vid. I förtvivlan flyr hon från känslokylan och får jobb som brödskärerska på Norrköpingsutställningen. Där möter hon kärleken i den vackra uppasserskan Adas gestalt, innan hon tas om hand av Rurik, en berest gammal kypare som vill göra henne till revolutionär. Mia vill ha både bröd och rosor. Men verkligheten hinner som alltid före.

Jag möter en diktare skildrar Moa från det hon föds 1890, oäkta men med segerhuva, i morföräldrarnas dragiga knekttorp i Östergötland, och fram till mötet med en trasig luffarpoet vid namn Harry Martinson 1927. Den brokiga väven av självbiografiska berättelser lyfter också fram "de egentliga medborgarna i landet", som Moa kallade de fattiga anonyma vars gripande öden var författarskapets främsta stoff. Av dessa utsläpade mödrar och arbetslösa luffare lärde hon en överlevnadskonst som hon själv måste praktisera under första världskrigets nödår då hon gav livet åt fem pojkar och såg två av dem dö. Då var hon redan ortens bolsjevik och skrev i tidningarna under signaturen "Helga".

Unge Vändel är Vägen under stjärnornas förföriska centrum och hans anrika gård Vändelhög bondesamhällets sista utpost i den krassa penningekonomins tidevarv. Väl är han en karlakarl i kärlekens gärningar, men gården regeras av kvinnor som både älskar och hatar honom: hans okyssta syster Ida, "le som sur sill", den stolta torpardottern Rika som ger sin husbonde korgen gång på gång, socknens slöa skönhet Manda som aldrig tröttnar på smek och den rappkäftade mjölksurran Ulla Lord från knekttorpet i Kolmården. Hon ämnar inte försitta en chans till ett rikt gifte och hon blir den åldrade Vändels öde.

Vägen under stjärnorna hör till det östgötaepos som även omfattar Drottning Grågyllen, Brandliljor och Livets fest. I dessa romaner framstår Moa Martinson som en suverän historieskildrare, en folklig Selma Lagerlöf.

Moa Martinson är en av Sveriges mest lästa men minst studerade författare. Ebba Witt-Brattströms studie ställer henne framför allt i relief mot trettiotalets litterära landskap. Den klargör att decenniet inte bara var Fem ungas och de manliga modernisternas utan i minst lika hög grad de skrivande kvinnornas. Moa Martinson gjorde något nytt och eget när hon förde in upplevelsen av moderskroppen i den proletära realismen. Genom att framhäva den kvinnliga sexualitetens sammansatta natur blev hennes böcker en fortlöpande kritik av de manliga primitivisternas idéer och kanske också av Freuds sexualteori.

Vi har velat fördjupa oss i några författarskap, Maria Sandels, Maj Hirdmans, Moa Martinsons och Inga Lena Larssons, därtill inventera de senaste årens rika ström av arbetarlitteratur, skriven av äldre kvinnor. Vi försöker studera dem inte som litteraturens bifigurer, den lilla kvinnliga bården, utan i deras egen rätt. Med vetenskapliga ambitioner: att ge nya och sammanhängande kunskaper om författarliv och om tematiska och stilistiska linjer i deras verk.