Vad kan man skriva om folk?

Under samlarfasen är forskningen också ganska bekymmerslös. Problemen man stöter på i arkiven är ju bara nötter man stimuleras av att få knäcka. Det jag vill ta upp är något som kommer in i bilden först i nästa fas, då man vill fylla ut bilden av människorna bakom de formaliaskelett man samlat ihop, nämligen: Vad kan skriva om dessa människor?

Det jag skriver om en människa i min databas ska förstås vara sant (i möjligaste mån), men det ska ju också vara intressant för mig, mina släktingar, och (möjligen också) för en allmän läsekrets att ta del av. Vad som är "intressant" är naturligtvis en bedömningsfråga, men det sammanfaller ofta med det kontroversiella: "Varför rymde tre av farmors bröder hemifrån?" (Jo, för att deras far var en tyrann, och snål som synden.) Problemet är bara just detta; att fritt skriva vad man vet, eller vad någon annan menar är sant, om en människas personlighet är knappast okontroversiellt. Den lätta utvägen är att välja dödsrunestilen, då man talar om att NN var ledamot i skolstyrelsen och snäll mot djur, men undviker att skriva att han också var alkoholist och slog sin fru. Exemplen behöver nu inte vara så drastiska; att sprida uppgifter som "adopterad" kan väcka starka känslor hos dem det gäller. En annan kanske inte vill skylta med sin räcka misslyckade äktenskap.

Det jag beskriver är förstås uteslutande ett problem när det gäller människor som levt i detta århundrade; att en förfader på 1700-talet blev avrättad för dråp är ju närmast pikant, medan det ställer sig annorlunda om det är fråga om ens morbror. Det är heller inget problem så länge man inte sprider sina texter utanför den egna databasen. I takt med att det blir allt lättare att göra just det, kommer det ändå att ske, i form av "släktingbyten" på nätet, i form av publicerade ättlingaverk etc. Frågan vi som släktforskare måste ställa oss är i vilken utsträckning vi har rätt att ställa ut uppgifter om mer eller mindre avlägsna släktingar till allmän beskådan? Hur väga vårt intresse att dela med oss av vår information mot våra mer eller mindre avlägsna släktingars eventuellt måttligare intresse av att bli utställda? Själv har jag blivit allt mer avvaktande, och två gånger avböjt att dela med mig uppgifter (också helt torra data) till medforskare som velat ha bidrag till stora släktutredningar, mest för att jag blivit allt mer osäker på vad jag egentligen tycker om sådant.

De lösningar jag ser är två:

1) Skriv inget som inte platsar i en dödsruna för personer som lever eller har levt de senaste 75 åren. 2) Skriv fritt, men sprid inte texterna annat än så att du vet exakt vilka som komemr att läsa dem, och det utesluter all form av publicering.

Mina slutsatser idag är kanske för pessimistiska. Finns andra möjligheter?

Samtidigt kan man ju fråga sig vad som är känsliga uppgifter. Man kan ju råka sprida dem, utan att veta att de är känsliga. Om jag finnar att en släkting har en annan far än sina yngre syskon, tar jag naturligtvis med detta i uppställningen. T ex gjorde jag det i ett släkthäfte jag gav ut. Jag visste ju inte att det barnet inte hade en aning om att det inte hade samma far utan fick en liten chock...

Svårare är det ju om någon kräver att en liknande uppgift inte ska vara med. Det viktiga för min del är då att inte publicera en felaktig uppgift, sedan kan känsliga saker givetvis utelämnas.

Till sist tycker jag det är åtminstone en aning dålig stil av Anders att inte ens utlämna torra uppgifter. De är ju ändå offentliga, och han bara gör det jobbigare för andra att ta fram dem.

Vad gäller själva huvudfrågan, vilka uppgifter man kan skriva om folk, tycker jag nog att Anders Berglunds slutsatser kan förefalla något "pessimistiska". Jag tror inte man ska hänga upp sig så mycket på sekretessgränsen 70 år. Den är trots allt en lagteknikalitet. I stället tror jag att den avgörande gränsen är om personen man vill beskriva är i livet eller inte.

Så länge personer lever måste man naturligtvis ta mycket stor hänsyn till vad de själva anser om vilka uppgifter om dem som kan spridas. Sannolikt är det svårt att komma längre än till födelsedagskrian. Självklart måste man också ta hänsyn till tryckfrihetslagstiftningen, som ju bland annat säger att man inte får utmåla folk i kränkande dager (det är knappast tillrådligt att trycka uppgifter om en persons brottsliga förflutna, ens om de är helt sanna och korrekta).

När det gäller avlidna personer blir svängrummet betydligt större. Då finns inte en enda person att ta hänsyn till, utan vanligtvis en rad personer (änkor/änklingar, barn, barnbarn, arbetskamrater, affärsbekanta, vänner, etc) och deras bild av personen ifråga är sällan samstämmig. Den hulde fadern var också affärsman med hårda nypor. Vem har då tolkningsföreträde?

När någon säger att en person var en tyrann, snål som synden, och att detta var orsaken till att sönerna rymde hemifrån, är detta en bild. Uppgiften bör kunna återges, men forskaren måste noggrant ange källan: vem är det som ger detta värdeomdöme. Då blir det möjligt att värdera uppgiften. Sedan bör forskaren också ställa sig frågan om bilden av farmorsfar blir korrekt och nyanserad om enbart detta omdöme återges (i brist på andra). Kanske är det uppenbart att andra inte tyckt på detta vis, men de har aldrig klart gett uttryck för sin bild. Ska man då återge ett värdeomdöme som ger en onyanserad bild av farmorsfar?

Det finns dock ett antal sakuppgifter som knappast kan kränka folk. Dit hör fullständigt namn, födelsetid och -ort, yrke, bostadsort, barn födda inom äktenskapet (eller under ordnade samboförhållanden), nuvarande make/maka, med flera. Vad jag förstår bör sådana uppgifter om människor ganska fritt kunna spridas utan att någon tar illa vid sig.

Mer problematiskt kan det vara med uppbrutna äktenskap (särskilt sådana som inte resulterat i barn, de är enklare att glömma och dölja...), adoptivbarn och styvbarn (se Ulf Berggrens exempel ovan). Där bör forskaren så långt det är möjligt förvissa sig om att förhållandena är kända för personerna själva. Det är knappast roligt att via en släktutredning få reda på att ens far inte är ens far (även om jag kan tänka mig att många ändå uppskattar att få reda på sanningen).

Men det finns utan tvekan en gräns för den hänsyn en släktforskare kan visa. Man kan när det gäller 1900-talet utan tvekan utelämna känsliga uppgifter. Däremot är det absolut otänkbart att medvetet fara med osanning: vet man att ett barn är ett adoptivbarn, men att såväl föräldrar som barn vill att det ska stå att det är ett biologiskt barn (eller bara "barn"), då finns bara två alternativ: antingen skriva adoptivbarn eller utelämna barnet helt och hållet.

Kontroversiella uppgifter som SBL inte publicerar är alltid nogsamt registrerade i verkets arkiv. Jag tycker lexikonets praxis (i tillämpliga delar) borde kunna användas också av oss släktforskare.

Som Håkan Skogsjö skriver är lagen och dess 70-årsgräns bara en teknikalitet; huvudfrågorna är i stället VAD man bör skriva och HUR man bör sprida det.

VAD bör man skriva, då?

För min del är den frågan starkt förknippad med vem man skriver för, och personligen är jag för ett tydligt subjektivt skrivande. I mitt fall är det JAG som berättar släktens historia, och då i första rummet för mina barn. Det ska givetvis då klart framgå att det är JAG som skriver, och fäller värdeomdömen, och då jag fått dem från andra sagesmän eller skriftkällor ska det också synas. Där är jag (naturligtvis) helt ense med Håkan Skogsjö, och säkert alla andra också. I värderingens natur ligger att den inte är objektiv, och därmed riskerar man att ge en felaktig bild. Jag tror dock inte att risken för skevhet ligger i att man utesluter beskrivande, och därmed med nödvändighet värderande, omdömen, utan snarare genom uteslutandet av de mindre vackra drag man kan veta om ("dödsrune-" eller "födelsedags-stilen"). Själv tror jag det som om man utan värdeomdömen strängt taget inte kan förmedla något som helst om hur en människa var som människa! Därför tycker jag att det vore stor skada om man i de få fall man har möjlighet att göra det, skulle utesluta den dimensionen.

Sedan anser jag också att också värdeomdömen är "sanna", om än bara en av många sanningar. Min morbror Erland är inte min kusins, men båda innefattar säkert hans väldiga, röda näsa, och förhäxande, hest skräniga skratt (- och Jan Myrdals mamma är inte hans systrars, för att sätta saken på sin spets). En människa är ju annars en så oändligt sammansatt och komplicerad företeelse att ingen beskrivning kan göra henne full rättvisa, men utan de sanningar de människor som känt henne kan bidra med är hon bara gravstenens rader och en skopa mull. Vad jag söker kanske snarare hör hemma i skönlitteraturen, eller i de ambitiösa biografier som bara ett fåtal blir ägnade, men det är nog ditåt jag vill. Kanhända har jag ett överdrivet intresse för det psykologiserande människoskildrandet, men det är det jag tycker är det allra mest intressanta -- vilka de var, varför de gjorde si och inte så, hur de kände, och hur de påverkade. Tråkigt nog är det så lite av detta som överlever en människa. Tyvärr kan jag själv inte påstå att jag kände ens mina morföräldrar särskilt väl som personer; medan de levde var de bara "mormor och morfar."

Mycket prat och lite fakta blev det där. Bättre och kortare ska jag hålla reflektionerna kring fråga två: HUR bör man sprida? Eftersom jag inte alls har svaren, är det väl snarast en slags etik kring detta jag mest efterlyser, och kanske kan den här debatten vaska fram en sådan. Några grunder börjar ju komma, som den uppräkning av garanterat okontroversiella fakta Håkan Skogsjö gav, liksom att levande personer bör ha veto på vad som är känsligt för dem, samt att sanningskravet går före kompletthet. Idén om "känsliga fält" i arkivprogrammen låter också utmärkt, tycker jag.

Angående spridning ger lagen naturligtvis en begränsande ram, men den kan knappast åberopas som svar på de etiska överväganden vi bör göra om hur vi använder det material lagen ger oss rätt att ta del av. En start i funderingarna ger väl lagens formulering "för personligt bruk", men tankarna och de val vi gör på grundval av dem måste vi själva stå för. Något självklart finns knappast; i de fall det hävdas är det snarast liktydigt med ett "JAG tycker att ...". När det gäller frågor om vad som är känsligt, vore det intressant att få synpunkter från dem som själva är till exempel adopterade, eller har barn som är det; de har ju insikter och inte bara vanlig kunskap.

Kanske ska vi också fundera över om samma kriterier ska gälla för alla sorts släktingbyten, eller om tryckt publicering kräver mer. Kan man sprida uppgifter med förbehåll för användandet?

Mina två fall av icke-hjälp till behövande medforskare ska jag kommentera senare i debatten. Eftersom jag just idag (eller igår, ser jag på klockan, 5 mars i alla fall) råkar fylla 40 år vill jag dock påbjuda följande formulering i hyllningstexterna: "A. B. är också en glad och generös amatörsläktforskare, som gärna delar med sig av sina rön till andra"; något annat vill jag förstås inte skylta med! ;-)

F ö hänvisar Håkan till mitt exempel som ett styvbarn. Det är nog inte en helt riktig beskrivning, eftersom första barnets far veterligen aldrig levde med modern. Barnet ifråga var f ö ca 40 år när det hela avslöjades i häftet, så det var oväntat att det skulle vara en överraskning. Man lär sig av misstagen...

Ulf Berggren tolkar mig som om jag menar att levande personer ska ha veto också på torra grunddata. Det menar jag inte, men jag förstår att det kan ha sett ut så. Så de två fallen av icke-hjälp till släktforskarkollegor (se mitt första inlägg, 28/2, och Ulfs första, 3/3): I det ena fallet fick jag mig tillsänt ett brev med ett formulär där jag ombads fylla i ett antal data om mig själv och min familj, samt ett önskemål om adresser & telefonnummer till alla släktingar jag kunde bidra med, så att de skulle få motsvarande brevfrågor. Eftersom jag själv hyser stor motvilja mot att få en massa post jag inte bett om och som inte intresserar mig bara för att jag hamnat i diverse adressregister, ville jag inte inte orsaka mina släktingar det heller. Av samma skäl skickar jag aldrig in listor på mina närmare släktingar till släktföreningar. Jag gav däremot fullständiga torra data (och lite till) för mig själv och min allra närmaste släktkrets, och en uppmaning att återkomma om han behövde specifika uppgifter när projektet kommit längre (syftet med insamlandet var inte särskilt klargjort; jag kan tänka mig att bidra med "kundlistor" till en släktutredning, men vill då veta att de jag lämnar ut blir tillskrivna på ett acceptabelt sätt - och därmed kommer vi åter till den här debatten.) I det andra fallet mindes jag fel; jag gav faktiskt de torrdata jag hade sammanställda på ett lättilgängligt sätt (detta var i den odatoriserade nära forntiden).

Anders Winroth skriver att det först är inför publicering som den etik vi här debatterar blir aktuell. Indirekt säger han väl därmed att den som endast sprider uppgifter i annan form än den tryckta inte heller behöver ta något ansvar för hur de sedan används. Jag håller inte med; jag tycker att den som sprider en uppgift har ett visst etiskt ansvar för dess vidare användning i varje vidare led (utöver sanningsansvaret). Anders hänvisar också till SBL:s praxis, tycker att den (i tillämpliga delar) borde kunna användas också av oss släktforskare. Kan Anders eller någon anna bistå med att berätta vad den säger, mer än exemplet om skilsmässor?

Här följer en summering (min) av vad debatten hittills givit i ämnet "etik för spridandet av uppgifter om nutida personer":

• Överordnat gäller att sanning går före fullständighet. Alltså: om en uppgift inte kan ges i sin sanna form ska den tas bort och INTE stå kvar i korrumperad form. (Exempel: känner man till fullständigt namn får man inte stryka ett eller flera av dem. Specifikt för adoptioner innebär detta att det förhållandet MÅSTE anges om barnet alls ska tas med.)

• Grundfakta som fritt kan spridas och publiceras: fullständigt namn, födelsedatum och -ort, yrke, nuvarande bostadsort (även adress/ telefonnummer?), nuvarande make/maka/sambo, datum och ort för eventuell vigsel samt biologiska barn inom äktenskap eller stadigvarande samboförhållande.

• Grundfakta som bör hanteras med större diskretion: namn och data rörande utomäktenskapsliga relationer (undantaget stadigvarande samboförhållanden) och barn i dessa, namn och data rörande makar i uppbrutna äktenskap. Dessa uppgifter kan spridas med uttrycklig och överenskommen restriktion om deras användning, särskilt vad gäller spridning i ytterligare led och publicering. Om mottagaren skaffar samma uppgifter på annat sätt, till exempel genom egen forskning i offentliga arkiv, står det honom/henne naturligtvis fritt att använda dem efter egen bedömning. För publicering bör den det gäller ge sitt godkännande.

• Värderande omdömen som fritt bör kunna spridas och publiceras: allmänt positiva beskrivningar à la födelsedagskria, ... ?

• Övriga fakta och värderande omdömen som INTE alls bör spridas: straffregister, sjukdomshistoria, kränkande karaktärsomdömen, ... ?

Tyvärr tycker jag att det ser ut som om slutsatsen i mitt startinlägg (28/2) fortfarande gäller: om de nutida kan man skriva blott kort och torrt (torra grunddata + födelsedagskria); den fylligare får man hålla i det privata arkivet. Besvärligt, eftersom datorarkiven (Holger i mitt fall) inte ger stöd för censur annat än vid utskrift. Leif Boströms förslag stödjer jag därför ivrigt!

Debattens enda mildrande av denna min pessimism är Håkan Skogsjös inlägg om att man nog inte måste censurera uppgifter när det gäller de döda, även om de levt tills helt nyligen. Jag håller med om att jag nog kan skriva att farmors far var en tyrann, och snål som synden (med tydligt angivande av källan till omdömena!), han har trots allt varit död i snart 74 år. Det känns däremot inte lika självklart att fritt notera utomäktenskapliga förbindelser bland mina föräldrars kusiner, även om kusinerna själva har gått hädan. Vad säger Håkan?

Jag håller med honom om att det inte bara är publicering som vi behöver tänka på, utan även annan spridning, speciellt med tanke på att det är så lätt att sprida saker mha datorer.

Men sedan undrar jag varför skilsmässor skulle vara känsliga uppgifter. Tvärtom är det ju mycket olyckligt när man t ex i uppslagsverk inte alls låtsas om Palmes första äktenskap. Det verkar också helt orimligt att den frånskilde skulle få veto även om man har en annan källa till uppgifterna.

Ett fält för känsliga uppgifter skulle ju lätt kunna införas i både Holger och Disgen, där skulle ju då framförallt känsliga uppgifter hamna som annars fanns i den normala fritexten. Uä barn är ju en annan sak, men de kanske man också borde ha en funktion för att kunna välja bort?

Min fader dog 1960. Han levde ett liv i alkoholmissbruk och ekonomiskt kaos som inte någon av hans släktingar har kunnat undgå att bli berörda och påverkade av.

Självklart är det en och annan släkting som inte uppskattar att jag skriver dessa rader. Men även nästa generation ska kunna få ta del av alla ledtrådar de behöver för att förstå sina liv. Med andra ord kommer jag inte att väja för den här typen av sanningar om de är viktiga för förståelsen av helheten.

Jag har märkt att det inte alltid är så lätt ta upp allt man vill. Efteråt (när personen kanske har dött) så ångrar man sig i alla fall.

Att det kan vara önskvärt att skriva mer om människor än enbart rena "kataloguppgifter" tycker jag är ganska självklart. Framställningen blir ju annars ganska trist, minst sagt. Låt mig ta ett exempel ur boken (fast jag väljer här - när uppgifterna rycks ur sitt sammanhang - att fingera namn och datum):

Gift 7 mars 1931 med Agda Emerentia Hansson, född 13 sept 1905 i Bergö, Finström sn. Sömmerska, bosatt i Mariehamn.

Gift 7 mars 1931 med Agda Emerentia Hansson, född 13 sept 1905 i Bergö, Finström sn. Sömmerska, bosatt i Mariehamn. Hon gick i lära till sömmerska, men yrket började hon inte utöva förrän hon långt senare (1955) blev änka. Sedan arbetade hon som sömmerska till pensionerigen. Men handarbetet har hon aldrig lämnat; hon är fortfarande aktiv i kyrkans syförening och inför 90-årsdagen höll hon på med en stor duk i korsstygn. Hon har många krukväxter att pyssla om i hemmet på Klinten, hon läser gärna och löser korsord och följer med stort intresse med idrott på TV.

Gustaf von Gertten nämner en betydligt mer komplicerad sak, nämligen en person vars liv tydligen har dominerats av alkoholmissbruk. Skulle detta gälla en människa som för länge sedan är avliden (så att ingen längre minns honom) är det knappast någon som tar illa vid sig av en rättfram beskrivning utifrån de källor som står till buds. Men ju närmare vår egen tid vi kommer, desto mer problematiskt blir det. Och den intressekonflikt von Gertten nämner är intressant: å ena sidan släktingar som inte tycker att det behöver talas om saken, å andra sidan unga och kanske ofödda släktingars "rätt" att i en framtid få veta. Som släktforskare är det lätt att känna sympati och ta parti för de sistnämnda. Men inget hindrar att man samtidigt så långt det bara är möjligt också försöker beakta synpunkter från de andra. Och var det möjligas gräns ligger, blir den enskilde forskarens sak att avgöra.

Att det kan vara knepigt att intervjua äldre släktingar är förvisso sant. Men egentligen är väl det problemet inte mer komplicerat än andra mellanmänskliga relationer: med vissa funkar kontakerna, med andra kärvar det direkt. Fast visst finns vissa enkla tumregler för intervjuteknik; hur man kan bete sig för att inte i onödan skrämma folk. Det finns böcker som behandlar ämnet, både för släktforskare/etnologer och för journalister (även om jag på rak arm inte kommer ihåg några titlar).

Min grundinställning är att man skriver ner de uppgifter som man uppfattar vara relevanta och korrekta. Att min far blev alkoholist drar jag mig inte för att skriva ner i min biografi över honom. Att min mormor fick 6 uä-barn tvekar jag heller inte att teckna ner. Nej det finns knappast något som jag avstår från att skriva. Men det kan hända egendomligheter på vägen som får mig att tveka.

För några år sedan registrerade jag en ännu levande familj efter intervjuer med en broder till hustrun i familjen. Han berättade att systern fick en dotter s a s lite för tidigt. Olyckligt nog dog barnet efter bara några få månader. Begravningen skedde inom minsta möjliga krets. Gravplatsen förblev helt anonym. Det var bara en stenram på en gräsmatta vid sidan av andra liknande gravar.

Paret, som gifte sig, fick sedermera ytterligare två döttrar. Jag placerade in familjen i sitt sammanhang med de data jag fått av brodern. Några kommentarer gjorde jag inte i den fria texten, utöver vad som kan sägas vara en summarisk "meritförteckning" över föräldrarna. Det som hände senare, var att den berättande brodern fick utskrifter av sin släkt, såväl anor som ättlingar i flera generationer. Där fanns ju då också systern och hennes familj. De två vuxna systerdöttrarna får hos sin farbror se att de haft en syster, som föräldrarna aldrig berättat om. En minst sagt tryckt stämning lär ha uppstått i familjen, men ganska snart ville systrarna veta var den lilla var begraven. Och eftersom hemligheten avslöjats kom alla sanningar fram i dagen. Gravplatsen har nu efter mer än 40 år fått en liten sten med inskription och blomsterdekorationer. Det förefaller också som om föräldrar och barn kommit varandra närmare och den plågsamma börda som föräldrarna burit på har de blivit befriade ifrån. Jag har säkerligen inte gjort dem någon tjänst - "sanningen kan vara illa tåld" - men jag tror heller inte att jag egentligen har skadad någon.

Jag tycker fortfarande att alla "hemliga" barn skall fram i ljuset annars censurerar vi vår egen släktforskning. Mitt dilemma är möjligen att i biografin över paret berätta det jag här skrivit ner. Det som hänt speglar trots allt ett ungt pars levnadsöde; en tidens skam som får dem att leva med slags livslögn. En sådan biografi visar en mänskligare bild än en summarisk "meritförteckning". Eller skall jag överlåta det till efterlevande att komplettera?

(Vissa ändrigar av ursprungsmaterialet har gjorts för att ingen skall känna igen familjen.)

Släktforskarens varför, en ord som ständigt dyker upp, uppmanar ju oss att söka svaren på vår frågor. Våra svar, dokumenterade så gott det går. Objektiva så långt våra fakta räcker. Subjektiva när vi har mod att göra analysen och vågar stå för den. Och kommande läsare av våra släkt-skildringar lär ha inte vara hjälpta av ängsligt försiktiga epitet. Det blir troligen lättare att läsa en skribent som visar sina egna värderingar och sin egen förmåga till förståelse av forna tiders mentaliteter. Och förmodligen också roligare.

Etik bör skapas av den eller de som ska tillämpa den och några av inläggen är början på en regelsamling för respektive skribent. Etik är ju en fråga om moral och anständighet men den utesluter inte, som jag ser det, att också lyfta fram fakta och slutsatser som av en del upplevs som obehagliga. Min etik kräver av mig att jag försöker förstå det som skett mer genom att söka förklaringar och mindre genom att uppträda som samtidens eller eftervärldens domare.

Tack Anders Berglund för att du på ett ödmjukt sätt söker dina sanningar De kommer att bli till glädje för oss alla.(Du kommer väl med fler sammanfattningar?) Och tack Tapani Rossi, som jag heller aldrig träffat men som mött några av mina söner. Jag tror liksom du att vi alla mår bra av att lyfta ut liken ur garderoberna. Den tillfälliga smärta det kostar värmer i längden inför en nyfunnen insikt.