Rösio

P.J. Rösiö - Jordbruksaposteln och samhällsreformatorn.

På grund av de många bekymmer som beslutsfattande politiker har med den konstgjorda överproduktionen av jordbruksprodukter i vår tid, finns det anledning att se tillbaka och påminna om P- J. Rösiö, som med utbildningen på sin jordbruksskola, Hagaberg utanför Jönköping, lade grunden till den nu alltför effektiva produktionen.

Rösiö föddes den 5 januari 1861 på Hemmingsmåla gård, Jämnshögs socken, Blekinge. Han varsåledes bara sju-åtta år gammal då Sverige drabbades av de svåraste missväxtåren någonsin, nämligen åren 1868-69. Det var både torka och kyla. Ett av dessa år frös löven bort på träden så att de stod kala hela sommaren medan snöflingor då luften. Som tur var för svenskarna var det de åren en bra skörd i Ryss1and, som på den tiden var världens största spannmålsexportland . Stora mängder rysk råg delades ut över landet och räddade många från svältdöden.

Rösiö var framför allt en gudabenådad talare. Han brukade få tillstånd att hålla sina föredrag i kyrkorna som fylldes till sista plats med upp till 800 andlöst lyssnade bönder.

Han kunde tala om gödselvård så känslomässigt att gamla härdade bönder grät. Och han predikade för bönderna att de skulle se till att drängarna manade på hästarna framför harven, på så sätt, menade Rösiö, att mer av luftens kväve kom ner i jorden och ökade skörden.

Men Rösiö var även och framförallt en samhällsreformator och en miljöaktivist, som var nära hundra år före sin tid, och det är förvånansvärt att nutidens miljökämpar inte tycks ha kännedom om Rösiös aktivitet på detta område, han är verkligen något för Miljöpartiet att ta fram i ljuset.

Ur en biografi om Rösiö, författad av Sigurd Svensson, utgiven 1918 som nr 1 i serien Föregångsmän, citerar jag följande, vilket bör vara som hittat för den moderna miljökämpen:

"Industrialismen, massfabrikationskulturen, våldför naturen. Den förfular naturen med svarta fabriker och rykande skorstenar som sprider otäcka dunster över spirande och doftande knoppar, och den våldför människan. Ensidigheten i arbetet skapar förvridna, fula, råa, yrkestyper och för kväver själarna, förtar arbetsglädjen och skönhetssinnet, driver ut den djupa känslan av rotfasthet i livet och kastar ut människorna i en ångestfylld, ändlös och själlös jakt efter guld."

Dessa Rösiös ord underströks för ett antal år sedan i TV-programmet "Arbetets döttrar".Dåvarande arbetsmarknadsministern Lejon hade ingen tröst att komma med till sina "dött rar", utan skyllde allt på facket i den efterföljande frågestunden!

Men Rösiö kämpade inte mot industrialismen i allt. Han ansåg den vara nödvändig för kulturell frammarsch, men han kritiserade industrialismen när den gick fram så till den grad, att den förtrampade och skapade förakt för jord bruket, när den inte blott rövade arbetsglädjen från jordens bruka re, utan vad värre var, folkets hjärta och håg.

Det är just detta som skett de senaste åren efter 70- talets "Gröna våg". Tusentals unga som tänkt satsa på jordbruket har berövats tron på en framtid efter den nästan fanatiska motpropagandan av politiska beslutsfattare och av press, radio och TV, som tömt lantbruksskolorna på elever. Men orsaken till detta dystra förhållande skyller de ansvariga på "utvecklingen". Men vad hade Rösiö att säga om "Utvecklingen"? Han angrep denna syn med all sin kraft. "Utvecklingen är en lymmel som skall tuktas, det är fatalism när man anser utvecklingens gång orubblig, och den måste bekämpas. Folkets fostran till ett nytt sinne och en ny syn på livet är ett sätt att rubba tidsandan. " Rösiö lade ner ett oerhört arbete i denna riktning, men så har han också, som Fridtjuv Berg vid ett tillfälle uttryckte det, "vridit kulturen en bit framåt "!

Även den nu ständigt avhandlade "jämlikhetsfrågan" mellan könen ägnade Rösiö mycken uppmärksamhet, men han såg något oändligt mycket högre värde hos kvinnan än nutidens experter på frågan, och han uttryckte det med följande ord: "Kvinnan som moder och hemkulturens väktare betyder mer för släktets framtid än mannen. Det är hon som är bärare av det gudomliga i människosläktet, den under bara tonfloden av stilla glöd, uppoffring, lidandemakt, förlåtelse och hänförelse. Och allt det bästa och det sundaste hos kvinnan förkvävdes under pressande industriarbete, men ingen synes ana mot vilken steril öken människosläktet går".

Men trots denna tillfälliga pessimism var Rösiös tro på framtiden orubblig, därför att han trodde på kärlekens seger över egoism och materialism. I framtidens rike skulle ej den egoistiska "maktfrågan" finnas, utan där blir rättesnöret "allas framgång utan någons förtryck".

Av denna Rösiös uppfattning framgår att han aldrig ens snuddade..vid chauvinism. (Överdriven nationalstolthet, blind patriotism). Några har beskyllt honom för att i sin glödande fosterlandskärlek skatta åt ensidig nationalism. Men Rösiö sade: "Utvecklingen i varje land bör bygga på de egna förutsättningarna - egen alstring. På så sätt kan varje land nå den största framgång. Genom ett ohejdat importerande av idéer undertrycks möjligheterna för individernas och nationens självskapande' ." Därför har Rösiö alltid med skärpa framhållit Sveriges egna resurser och de stora förutsättningarna vi äga att här skapa en självständig och sund kultur. Hans nationalism och fosterlandskärlek är alltså sund och stark. Han ville på en gång både "nationalitet och folkförbrödring. "

Nils E. Rydström.