Nihilisten   |   Sitemap   |   €€ Global nest  |   Einars hemvist   |   CENTRAL

Vårt fosterland

Axel Lundegård

Ej med stora later och starka ord
skall du visa kärlek till hemmets jord,
Nej, med handen på plogen och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.

Fosterlandet blir vad du gör det till,
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du, som bebor det, av din gärning beror det:
fosterlandet blir vad du tror och vill.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden, när drivan smalt.
Och i sommarnattsljuset rodnar rågen vid suset
av den svenska furan, som hägnar allt.

Snöland, solland, lyssna, kring skär och strand
sorla tusen böljor, dem kölden band.
Tusen vaknande unga viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.


Denna underbart nationella sång! Om författaren Axel Lundegård och dennes skönlitterära insatser i övrigt vill jag berätta mer om en annan gång. Bl.a. hans inlägg "Det vittra decimalsystemet" i Afton-Tidningen den 9/6 1910, vilket behandlade tidssmaken, personkulten etc och skrevs i början av den litterära debatt, som sen kom att kallas Strindbergsfejden 1910-11.



till sidans topp     |     min hemsida

Strindberg ville till landet, till Skåne, men avhölls av sina starka önskan att vara i närheten av boklådor och vinhandelsbodar. Gustaf skulle jag nu vilja glädja med följ. originalcitat (Strindbergs brev 10:e Juli 1911 till Nils Andersson) ur Strindbergs Brev Del XX, utgivna av Björn Meidal, Bonniers:

Om Du vill fresta mig söderut, så skulle det vara en gård med stor trädgård i - sjelfva Lund, mot full söder (södra Promenaden) Och den skall i nödfall bli min, så att jag kan leka botanisk trädgård med den och realisera alla mina planer i den vägen från 1870-talet (icke 80!)
Icke nyplanterad! Gammal, förfallen, men ett vexthus!
Det är möjligt, man skall göra sin vallfärd tillbaka, känna kontrasten af förr och nu, försona sig med det förflutna - men äfven aftåga, träda tillbaka och gå lefvande i grafven!

Tegnér kallade Stockholm "detta Sodom och Abdera". Må vara - men jag längtar härifrån! Icke till landet, ty jag måste ha menniskor, Boklåda, och Vinhandel!

Alltså: en gård i Lund med stor gammal trädgård, vexthus och sol.

Vänl.
August Strindberg

Originalet tillhör Bonniers


Om Strindberg skrev Peter Weiss:

Ich sehe nichts Krankes an ihm, wenn er nachts, halbnackt, am offenen Fenster steht und beim Schein von zwei Kerzen mit einem Kompaß und seiner Induktionsmaschine die Elektrizität mißt, mit der sein Körper bis zum Bersten geladen ist. Ein Kranker wagt nicht, in das Fieber, in die Fäulnis einzudringen. Ein Kranker ist gelähmt, wartet vielleicht noch auf die Wundertaten von Ärzten. Strindberg war sein eigener Arzt. Er machte sich selbst zum Gegenstand der Untersuchung, der Vivisektion. Er stellte sich dar auf seinem Vordringen im völlig Weglosen und öffnete Möglichkeiten für neue Ausdrucksformen. In einer Welt, die krank, vergrämt, und verfahren war, stand er selbst lebendig, gesund, mit weit offenen Sinnen.

© 1995 Björn Meidal och Svenska Institutet Sverigehuset.


till sidans topp     |     min hemsida

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN
Som klippt i sotat papper Nu vevar han upp sitt sänke.
står södra bergens kontur, Låt se vad han får i kväll.
och Strömmen rullar med svarta Det lyser i nätets maskor  
virvlar längs kajens mur. som idel glimmande fjäll.
   
Men över virvlarna spänner Men det är bara vatten,  
månen sin blanka stråt,   som glittrar och rinner bort.  
och mitt i det blanka gungar Han fiskar månsken och sjunger
en fiskare i en båt.   och ror sin väg inom kort.  
 
Poet, vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Bo Bergman, 1869 - 1967. Ur diktsamlingen "Elden" . Den finns numera på platta utanför Sagerska huset, vid Norrström, Stockholm, kulturhuvudstad 98.


Till sidans topp     |     min hemsida

Ivar Lo-Johansson skriver i berättelsen "En nihilist" om, hurusom han en varm sommar diskuterar livets mening med en person som, enligt eget påstående, inte bryr sig om något . På sin semester och om söndagarna står han och metar vid Strömmen.

Det stod en karl på Riksbron vid Strömmen och metade. Han stod lutad mot östra järnräcket så han fiskade medströms. Bakom sig hade han Mälaren, där långt bort Västerbron och Långholmen stängde av Riddarfjärden som ett lås, och rakt framför sig en flik av Inloppet till Stockholm. Tätt inpå fanns Riksbanken och strax intill till höger gamla Riksdagshuset. Bakom det, fastän skymt, låg kungl. slottet. Rakt fram var Nationalmuseum, GrandHotell, Operan. Det var ingen dålig utsikt. Han stod bokstavligt talat och metade mitt i det officiella Sverige.     [ . . . ]
Strömfiskarna var inte några bovar. De flesta var lumpigt klädda för stillaståendets, kylans och vinddragets skull. Någon av dem kunde ha legat ute under en djurgårdsek om natten, men tidigt på morgonen stod han där ändå på sin kaj eller på sin bro, ofta på samma plats som han alltid brukade. De hade själva inmutat sina revir. Det var knappt tänkbart att polisen skulle gå fram och anhålla en strömfiskare för något fuffens. Poliserna skulle inte ha vetat var de skulle göra av nylonlinan. Om de satt fast den i räcket, skulle den ha förvandlats till ett fast garn, och de skulle därigenom ha befrämjat brott mot stadgan.
Strömfiskarna var därför merendels fredade. I stället för att bli trakasserade avbildades de ibland i Svenska turistföreningens årsskrift, och de borde väl ha haft kommunallön, så till den grad var de ett unikt inslag i stadsbilden av Stockholm. Och de hade slunkit in både i lyriken och i bildkonsten, som handlade om Staden vid vattnet. Nog hade de i allmänhet accepterat, att livet hade en mening. [ . . . ]
Karl Hektor tycktes inte ens bry sig om ifall han drog en vinstlott eller en nit. Han gitte inte ens byta mask, fast den gamla var avbetad, och han föreföll därför vara fullkomligt likgiltig för hur det gick honom som fiskare. Han hade för övrigt sitt arbete. Han fiskade bara på sin lediga tid. Han var oberoende också av fisket.
Det fanns ett särskilt slags arbetarpessimism. Kanske fanns det ett djupt svårmod utan riktigt preciserad grund också på andra håll i samhället. Men det föreföll som om det varit särskilt märkbart hos arbetarna. Kanske hade de andra klasserna också en gång varit smittade, men de hade immuniserats, alldeles som syfilisen hos en del gamla naturfolk blivit ett med dem och inte längre tycktes bekomma dem något.
Arbetarklassen däremot hade så nyligen stått på barrikaderna, demonstrerat, agiterat för sin människorätt, strejkat, sjungit kampsånger, talat för en ljusare framtid, att man hos dem tydligast märkte, när de mistat sin tro. I valtal, i tidningar och böcker, där folk som inte kände till det så noga förde ordet eller pennan, framhölls det att arbetarna etiskt och moraliskt stod högre än borgarna. Det ansågs alltjämt riktigt och värdigt att i kantater och nekrologer hylla det tunga arbetets människor för deras moral.
Det förkunnades i arbetarnas tidningar alltjämt en snar, ny blå vår som skulle sväva över landen. Akademiska socialister trodde sig känna igen arbetarna på deras röda fanor, talarstolar, strejker, apeller, revolutionssånger. Men de visste inte hur arbetarna var i verkligheten, eller vad de tänkte. Arbetarna följde inte de uppritade mönstren. Var de konservativa? De uppträdde inte med den käcka blick man begärde av dem. Var de slöa? Eller likgiltiga?
"Arbetets ära" och sådana uttryck hade arbetarna för längesen genomskådat och vetat vara tomma floskler. Arbetet borde väl inte i och för sig verka förfäande på arbetarna själva. Men omständigheterna kring arbetslivet gjorde ändå, att det fyllde dem med en djup misströstan, ibland hat. Ofta kände de livet mördande. Det hindrade ju inte att arbetslösheten framstod som någonting än värre. Arbetet ledde då inte ens längre bort tankarna på, hur jävligt det var.
Att inte strejka, inte bråka med polisen, att betala sin skatt, att inte på något sätt vara avvikande från flertalet, premierades med en annan floskel, som ville säga att vederbörande var en "god arbetare". Hotet om hunger och vinkandet med en del små lyckomöjligheter hade hållit samhället i gång. Arbetarna hade låsts fast i en viss utopi. När några av de yttre framstegen uppnåtts, samhället målats över med statusfärger, de fått snyggare kläder och finmöbler, bilar och annat, så hade sprickorna tydligt synts. Och ibland hade det uppstått nya, som man inte iakttagit förut.
— Jag är ingen, mitt namn är Ingen, jag är arbetare, tyckte jag mannen på bron första gången sagt.
[ . . . ]

Ivar Lo-Johansson: En arbetares liv [Proletärnoveller] Bonniers (1977). Novellen "En nihilist" finns också återgiven i Ivar Lo-Johanssons novellsamling NUNNAN I VADSTENA, en bok som händelsevis också finns att köpa - Se min boklista nr 1 (febr 2000).


Till sidans topp Einars hemvist
Min holme hette Hafnia master main page
Mer av Ivar Lo Ivar Lo-Johansson
Sitemap dikten "Vårt fosterland"

€n experimentell site..         Månsken på Strömmen  —   en dikt av Bo Bergman


Uppdaterades 1999-07-15

Tack för visat intresse - -

Einar Ekström, Luntmakargatan, 113 51 Stockholm.   Kontakta mig gärna:

e - p o s t

einar.e@swipnet.se


Sången som sjöngs 1941 av Gajemåla gosskör