Web Hosting by Brinkster

Den proletära revolutionens militärprogram

Vladimir I. Lenin
1916

Källa: Lenin i urval av Bo Gustafsson
Först Publicerad: Författad i september 1916,
publicerad i tidskriften Jugend - Internationale,
nr 9 - 10 september - oktober 1917
Senast uppdaterad: 030720

Bland de revolutionära socialdemokraterna i Holland, Skandinavien och Schweiz, vilka bekämpar socialchauvinistemas lögn om "fosterlandsförsvar" i det nuvarande imperialistiska kriget, höjs röster för att man borde ersätta den gamla punkten i det socialdemokratiska minimiprogrammet: "milis" eller "folkbeväpning" med en ny punkt: "avväpning". Jugend-Intemationale inledde diskussionen i denna fråga och publicerade i nr 3 en redaktionell artikel till förmån för avväpning. I R. Grimms senaste teser finner vi tyvärr också en eftergift åt idén om "aväpning". Diskussionen har tagits upp i tidskrifterna Neues Leben och Vorbote.

Låt oss undersöka den ståndpunkten, som förespråkarna för avväpning intar.
Huvudargumentet går ut på att avväpningskravet är det klaraste, mest beslutsamma och mest konsekventa uttrycket för kampen mot all militarism och mot varje krig.

Men i detta huvudargument ligger just den grundläggande villfarelsen hos aväpningens anhängare. Socialisterna kan inte vara mot varje slags krig utan att upphöra att vara socialister.

För det första har socialisterna aldrig varit och kan aldrig bli motståndare till revolutionära krig. De "stora" imperialistiska makternas bourgeoisie har blivit reaktionär alltigenom, och det krig som denna bourgeoisie nu för betraktar vi som ett reaktionärt, brottsligt slavägarkrig. Hur är det då med ett krig mot denna bourgeoisie? Exempelvis ett krig, som av denna bourgeoisie förtryckta och avhängiga folk eller koloniala folk utkämpar för sin
befrielse? I de teser som antagits av gruppen "Intemationale" läser vi i paragraf 5: "Under denna era av tygellös imperialism kan det inte längre finnas några nationella krig." Detta är uppenbart oriktigt.

Det tjugonde seklets historia - detta "den tygellösa imperialismens" sekel - är fylld av kolonialkrig. Men det som vi européer, de imperialistiska förtryckarna av de flesta folk i världen, med vår inrotade nedriga europeiska chauvinism kallar "kolonialkrig", det är ofta nationella krig eller nationella uppror av dessa förtryckta folk. Ett av imperialismens huvuddrag är just att den påskyndar kapitalismens utveckling i de mest efterblivna länderna och därmed vidgar och skärper kampen mot det nationella förtrycket. Detta är ett faktum. Och därav följer oundvikligt, att imperialismen ofta måste ge upphov till nationella krig. Junius, som i sin broschyr försvarar de ovannämnda "teserna", säger att varje nationellt krig mot någon av de imperialistiska stormakterna under den imperialistiska epoken leder till att en annan, med den första konkurrerande och likaså imperialistisk stormakt ingriper, och att sålunda varje nationellt krig förvandlas till ett imperialistiskt. Men också detta argument äi felaktigt. Det kan vara så, men det är inte alltid fallet. Många kolonialkrig under åren 1900-14 gick inte denna väg. Och det vore helt enkelt löjligt om vi t. ex. förklarade, att efter det nuvarande kriget, ifall det slutar med ytterlig utmattning av de krigförande länderna, det "inte kan" bli "några som helst" nationella, progressiva, revolutionära krig, som exempelvis Kina i förbund med Indien, Persien, Siarn etc. skulle föra mot stormakterna.

Att förneka all möjlighet av nationella krig under imperialismen är teoretiskt oriktigt, historiskt sett uppenbart felaktigt och i praktiken liktydigt med den europeiska chauvinismen: vi som tillhör nationer, vilka förtrycker hundratals miljoner människor i Europa, Afrika, Asien etc., måste säga de förtryckta folken att det är "omöjligt" för dem att föra krig mot "våra" nationer!

För det andra är inbördeskrigen också krig. Den som erkänner klasskampen kan inte undgå att erkänna inbördeskrigen, som i varje klassamhälle utgör den naturliga och under vissa omständigheter oundvikliga fortsättningen, utvecklingen och skärpning en av klasskampen. Alla stora revolutioner bekräftar detta. Att förneka inbördeskrigen eller lämna dem utan avseende vore detsamma som att förfalla till extrem opportunism och att avstå från den socialistiska revolutionen.

För det tredje eliminerar socialismens seger i ett land ingalunda med en gång alla krig överhuvud taget. Tvärtom, den förutsätter dem. Kapitalismens utveckling försiggår ytterst olikmässigt i de skilda länderna. Annorlunda kan det inte heller vara under varuproduktionen. Härav följer den ofrånkomliga slutsatsen, att socialismen inte kan segra samtidigt i alla länder. Den kommer först att segra i ett eller i några länder, medan de övriga för en viss tid kommer att förbli borgerliga eller förborgerliga. Detta måste utlösa inte bara friktioner utan också en direkt strävan av bourgeoisien i andra länder att krossa den socialistiska statens segerrika proletariat. I sådana fall skulle ett krig från vår sida vara rättmätigt och rättvist. Det skulle vara ett krig för socialismen, för att befria andra folk från bourgeoisien. Engels hade alldeles rätt då han i sitt brev till Kautsky den 12 september 1882 direkt medgav möjligheten för en socialism som redan segrat att föra "försvarskrig". Vad han avsåg var just det segerrika proletariatets försvar mot bourgeoisien i andra länder.

Först sedan vi störtat, slutgiltigt besegrat och exproprierat bourgeoisien i hela världen, och inte endast i ett land, kommer krigen att bli omöjliga. Och ur vetenskaplig synpunkt skulle det vara absolut oriktigt och absolut orevolutionärt, om vi kringgick eller skymde undan just det allra viktigaste: krossandet av bourgeoisiens motstånd, som är det svåraste och det som kräver den hårdaste kampen under övergången till socialismen. "Sociala" präster och opportunister är alltid redo att drömma om en framtida fredlig socialism, men vad som skiljer dem från de revolutionära socialdemokraterna är just det, att de inte vill tänka på och reflektera över den förbittrade klasskamp och de klass, som är nödvändiga för att man skall uppnå denna sköna framtid.

Vi får inte låta oss vilseledas av ord. Begreppet "fosterlands-försvar" är exempelvis förhatligt för många, därför att de ohöljda opportunisterna och kautskyanema använder det för att kamouflera och överskyla bourgeoisiens lögner i det nuvarande rövarkriget. Det är ett faktum. Men därav följer inte, att vi bör glömma bort att tänka över de politiska parollernas betydelse. Att erkänna "fosterlandsförsvaret" i detta krig vore detsamma som att anse det vara ett "rättvist" krig, motsvarande proletariatets intressen och ingenting, absolut ingenting annat ty invasion är inte utesluten i något krig. Det vore helt enkelt dumt att inte erkänna "fosterlandsförsvaret" för de förtryckta folkens del i deras krig mot de imperialistiska stormakterna eller för det segerrika proletariatets del i dess krig mot någon Galliffet i en borgerlig stat.

Teoretiskt sett vore det alldeles felaktigt att glömma, att varje krig endast är en fortsättning på politiken med andra medel; det nuvarande imperialistiska kriget utgör fortsättningen på den imperialistiska politik som bedrivits av två stormaktsgrupper, och denna politik har alstrats och närts av samtliga förhållanden under imperialismens epok. Men denna epok måste också ofrånkomligt alstra och nära en politik, som går ut på en kamp mot nationellt förtryck och proletariatets kamp mot bourgeoisien, och därför också möjligheten och oundvikligheten av för det första revolutionära nationella uppror och krig, för det andra proletära krig och uppror mot bourgeoisien och för det tredje en förening av de båda slagen av revolutionära krig etc.

II

Till detta ansluter sig följande allmänna synpunkt.
En förtryckt klass, som inte strävar efter att lära sig använda vapen och att skaffa sig vapen, förtjänar endast att bli behandlad som slavar. Om vi inte vill bli borgerliga pacifister eller opportunister, så kan vi ju inte glömma att vi lever i ett klassamhälle och att det inte finns och inte kan finnas någon väg därur annat än genom klasskamp. I varje klassamhälle - vare sig det är baserat på slaveri, livegenskap eller, såsom nu är fallet, på lönarbete - är den förtryckande klassen beväpnad. Inte endast den nutida stående hären utan också den nutida milisen innebär -även i de mest demokratiska borgerliga republikerna, exempelvis Schweiz - att bourgeoisien är beväpnad mot proletariatet. Detta är en så elementär sanning, att man knappast behöver dröja vid den. Det räcker med att erinra om hur militär sätts in mot strejkande i alla kapitalistiska länder.

Bourgeoisiens beväpning mot proletariatet är ett av de största, mest fundamentala och viktigaste sakförhållandena i det moderna kapitalistiska samhället. Och inför detta faktum föreslår man de revolutionära socialdemokraterna att ställa "krav" på "avväpning"! Det vore liktydigt med att fullständigt frångå klasskampens ståndpunkt, att uppge varje tanke på revolution. Vår paroll måste vara: proletariatets beväpning i syfte att besegra, expropriera och avväpna bourgeoisien. Detta är den enda möjliga taktiken för den revolutionära klassen, en taktik som logiskt följer av den kapitalistiska militarismens hela objektiva utveckling och som dikteras av denna utveckling. Först sedan proletariatet har avväpnat bourgeoisien kan det, utan att svika sin världshistoriska uppgift, kasta alla vapen överhuvudtaget på sophögen. Och det kommer proletariatet förvisso att göra, men först då detta villkor fullgjorts, ingalunda tidigare.

Medan det nuvarande kriget hos de reaktionära kristliga socialisterna och gråtmilda småborgarna väcker endast fruktan och skräck, endast avsky för allt vapenbruk, för blodsutgjutelse, död o. s. v., så måste vi säga: det kapitalistiska samhället har varit och är alltjämt en skräck utan ände. Och om detta det mest reaktionära av alla krig nu förbereder en ände med förskräckelse för detta samhälle, så har vi ingen anledning att råka i förtvivlan. Men vid en tid, då alla kan se att bourgeoisien själv banar väg för det enda legitima och revolutionära kriget, nämligen inbördeskriget mot den imperialistiska bourgeoisien, är "kravet" på avväpning, rättare sagt drömmen om avväpning, till sin objektiva betydelse ingenting annat än en yttring av förtvivlan.

Den som säger att detta är en från livet lösryckt teori skall vi erinra om två världshistoriska fakta: trustemas och det kvinnliga fabriksarbetets roll å ena sidan och å den andra Pariskommunen 1871 och decemberupproret i Ryssland 1905.
Det är bourgeoisiens sak att främja trusterna, driva barn och kvinnor till fabrikerna, plåga dem där, korrumpera dem och döma dem till ytterligt elände. Vi "kräver" inte en sådan utveckling, vi "stöder" den inte-vi bekämpar den. Men hur kämpar vi? Vi vet att trusterna och kvinnornas arbete i industrin är progressiva. Vi vill inte gå tillbaka till hantverket, till den förmonopolistiska kapitalismen, till kvinnornas hemarbete. Framåt via trusterna etc. och vidare från dem till socialismen!

Detta resonemang kan, med vederbörliga ändringar, tillämpas också på den nuvarande militariseringen av folket. I dag militariserar den imperialistiska bourgeoisien inte bara alla vuxna män utan också ungdomen. I morgon börjar den kanske mili-tarisera kvinnorna. Till detta bör vi säga: Så mycket bättre! Snabbare framåt! Ju snabbare det går, dessto närmare kommer vi det väpnade upproret mot kapitalismen. Hur kan socialdemokraterna låta skrämma sig av ungdomens militarisering o. s. v., om de inte glömt Pariskommunens exempel? Detta är inte någon "från livet lösryckt teori", det är ingen dröm utan ett faktum. Och det skulle sannerligen vara mycket illa om socialdemokraterna, tvärtemot alla ekonomiska och politiska fakta, började tvivla på att den imperialistiska epoken och de imperialistiska krigen oundvikligt måste leda till att dylika fakta upprepas.

En borgerlig iakttagare av Pariskommunen skrev i maj 1871 i en engelsk tidning: "Om den franska nationen bestod enbart av kvinnor, vilken fruktansvärd nation den skulle vara!" Kvinnor och även barn från 13 år kämpade under Kommunens tid sida vid sida med männen. Annorlunda kan det heller inte bli i de kommande striderna för att störta bourgeoisien. De proletära kvinnorna kommer inte att passivt åse, hur den välbeväpnade bourgeoisien skjuter ned de illa beväpnade eller obeväpnade arbetarna. De kommer att gripa till vapen, såsom de gjorde 1871, och från de kuschade nationerna av idag - rättare sagt, från den nutida arbetarrörelsen, som är mera desorganiserad av opportunisterna, än av regeringarna - kommer det utan tvivel, förr eller senare att växa fram ett internationellt förbund mellan det revolutionära proletariatets "fruktansvärda nationer".

Militariseringen genomsyrar nu hela samhällslivet. Imperialismen är en förbittrad kamp mellan stormakterna för uppdelning och nyuppdelning av världen - därför måste den oundvikligt leda till ytterligare militarisering i alla länder, även i de neutrala och i de små länderna. Vad kommer då de proletära kvinnorna att göra mot detta? Endast förbanna varje krig och allt militärt, endast kräva avväpning? Kvinnorna från en förtryckt klass, som verkligen är revolutionär, kommer aldrig att samtycka till att spela en så skamlig roll. De kommer att säga till sina söner:

"Du blir snart vuxen och man ger dig ett gevär. Tag detta och lär dig militärvärvet väl. Proletärerna behöver detta vetande inte för att skjuta på sina bröder, arbetarna i andra länder, såsom man gör i det nuvarande kriget och som förrädarna mot socialismen råder dig att göra, utan för att kämpa mot bourgeoisien i ditt eget land, för att göra slut på utsugningen, fattigdomen och krigen, och det inte genom fromma önskningar utan genom att besegra bourgeoisien och avväpna den."

Om man avstår från att bedriva en sådan propaganda, och just en sådan propaganda i samband med det nuvarande kriget, så är det bäst att sluta upp med att bruka stora ord om den internationella revolutionära socialdemokratin, om den socialistiska revolutionen och om krig mot kriget

III

Förespråkarna för avväpning går emot programpunkten om "folkbeväpning" bl. a. därför, att detta krav som de påstår lättare skulle leda till eftergifter åt opportunismen. Vi har ovan granskat det viktigaste, nämligen avväpningens förhållande till klasskampen och till den sociala revolutionen. Vi skall nu undersöka frågan om förhållandet mellan avväpningskravet och opportunismen. En av de viktigaste orsakerna till att detta krav är oantag-bart är just, att detta krav och de illusioner det väcker oundvikligen försvagar och avmattar vår kamp mot opportunismen.

Denna kamp är utan tvivel den viktigaste, som Intemationalen står inför. En kamp mot imperialismen, som inte är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, är en tom fras eller ett bedrägeri. En av huvudbristema hos Zimmerwald och Kienthal, en av huvudorsakerna till att dessa groddar till Tredje intemationalen eventuellt kan sluta med fiasko, består just i att frågan om kampen mot opportunismen inte ens tagits upp öppet och än mindre avgjorts i den meningen, att man skulle ha fastställt nödvändigheten av att bryta med opportunisterna. Opportunismen har-för en tid-segrat inom den europeiska arbetarrörelsen. I alla de största länderna har två huvudschatteringar av opportunismen utformats: för det första den öppna, cyniska och därför mindre farliga socialimperialis-men, som representeras av herrar Plechanov, Scheidemann, Lc-gien, Albert Thomas och Sembat, Vandervelde, Hyndman, Hen-derson m. fl. För det andra den maskerade, kautskyanska opportunismen: Kautsky-Haase och "Sozialdemokratische Arbeits-gemeinschaft" i Tyskland; Longuet, Pressemane, Mayeras m. fl. i Frankrike; Ramsay MacDonald m. fl. ledare för "Oavhängiga arbetarpartiet" i England; Martov, Tjcheidze m. fl. i Ryssland;

Treves och andra s. k. vänsterreformister i Italien.
Den ohöljda opportunismen går öppet och direkt mot revolutionen och mot i uppkomst stadda revolutionära rörelser och utbrott, och den står i öppet förbund med regeringarna, även om detta förbund antar olika former: från deltagande i regeringen till deltagande i krigsmdustrikommittéerna (Ryssland). De maskerade opportunisterna, kautskyanema, är mycket skadligare och farligare för arbetarrörelsen, emedan de döljer sitt försvar av ett förbund med de förstnämnda under en täckmantel av plau-sibla, pseudomarxistiska slagord och pacifistiska paroller. Kampen mot dessa båda former av den rådande opportunismen måste föras på den proletära politikens alla områden: parlamentarismen, fackföreningarna, stejkerna, militärfrågoma etc. Det viktigaste särdraget hos båda dessa former av den rådande opportunismen är, att den konkreta frågan om förbindelsen mellan det nuvarande kriget och revolutionen samt andra au revolutionens konkreta frågor tiges ihjäl, skyles över eller behandlas med ett öga på polisförbuden. Och detta trots att man före kriget både inofficiellt och i Baselmanifestet otaliga gånger officiellt påvisat förbindelsen mellan just detta kommande krig och den proletära revolutionen. Den största brist som vidlåder kravet på avväpning består emellertid just i, att här alla konkreta frågor om revolutionen kringgås. Eller är det så, att avväpningens förespråkare går in för en alldeles ny form av obeväpnad revolution?

Vidare. Vi är inte alls mot kampen för reformer. Vi vill inte ignorera den sorgliga möjligheten att mänskligheten-! värsta fall kommer att genomgå ett andra imperialistiskt krig, om inte revolutionen, trots de mångfaldiga utbrotten av massoroligheter och massmissnöje och trots våra bemödanden, växer fram ur det nuvarande kriget. Vi är anhängare av ett reformprogram, som också måste vara riktat mot opportunisterna. Opportunisterna skulle bara bli glada, om vi överlämnade kampen för reformer åt dem ensamma och själva flydde från den sorgliga verkligheten och sökte räddning i något slags hägrande "avväpning". "Avväpningen" är just en flykt från den tråkiga verkligheten men alls inte någon kamp mot den.

I ett dylikt program skulle vi säga ungefär så här: "Parollen om erkännandet av fosterlandsförsvaret i det imperialistiska kriget 1914-16 är endast ett sätt att korrumpera arbetarrörelsen med hjälp av en borgerlig lögn." Ett sådant konkret svar på konkreta frågor skulle vara teoretiskt riktigare och mycket nyttigare för proletariatet samt mycket olidligare för opportunisterna än kravet på avväpning och uppgivandet av "varje" fosterlandsför-svar. Och vi skulle kunna tillägga: "Bourgeoisien i alla imperialistiska stormakter - England, Frankrike, Tyskland, Österrike, Ryssland, Italien, Japan, Förenta staterna- har blivit så reaktionär och genompyrd av strävan efter världsherravälde, att varje krig som förs av bourgeoisien i dessa länder endast kan vara reaktionärt. Proletariatet måste inte endast vara mot varje sådant krig, det måste också önska nederlag för 'sin* regering i sådana krig och utnyttja det för ett revolutionärt uppror, ifall ett uppror för att förhindra kriget misslyckas."

Beträffande milisen skulle vi säga: Vi är inte för en borgerlig utan endast för en proletär milis Därför - "inte en styver och inte en man" till den stående hären och inte heller till den borgerliga milisen i sådana länder som Förenta staterna eller Schweiz, Norge etc. Detta så mycket mer som vi ser, att milisen i de friaste republikanska länderna (t. ex. Schweiz) allt mera preussificeras, särskilt under åren 1907 och 1911, och prostitueras genom att den mobiliseras mot strejkande. Vi kan kräva folkvalda officerare, kräva att all militär justis avskaffas samt lika rättigheter för utländska och infödda arbetare (en punkt som är särskilt viktig för de imperialistiska stater, som i likhet med Schweiz i allt större omfattning och allt fräckare utsuger främmande arbetare och gör dem rättslösa); vidare rätt för, låt oss säga, varje hundratal invånare i ett givet land att bilda fria föreningar för militär utbildning med fria val av instruktörer, som avlönas på statens bekostnad etc. Endast under sådana förhållanden skulle proletariatet kunna erhålla militär utbildning för sin egen räkning och inte för sina slavägare; och proletariatets intressen kräver ovillkorligen en sådan utbildning. Den ryska revolutionen har visat att varje framgång för den revolutionära rörelsen, även en partiell framgång, exempelvis erövring av en viss stad, ett visst fabrikssamhälle, en viss del av armén — ofrånkomligt tvingar det segerrika proletariatet att förverkliga just ett sådant program.

Slutligen är det självklart, att man inte kan bekämpa opportunismen enbart med program; den kan bekämpas endast genom en oavlåtlig övervakning över att programmen verkligen omsattes i handling. Det största och mest ödesdigra fel som den bankrut-tcrade Andra intemationalen begick var, att ord och handling gick isär hos den, att det uppammades en vana till hyckleri och cyniskt revolutionärt frastuggeri (se Kautskys & Co: s nuvarande inställning till Baselmanif estet). Avväpningen såsom en social idé dvs. en idé, som födes av vissa sociala förhållanden och kan påverka en viss social miljö och inte förblir bara ett personligt hugskott-har synbarligen sitt ursprung i de säregna, exceptionellt "lugna" levnadsförhållanden som råder i enskilda småstater, vilka under ganska lång tid stått på sidan om världskrigens blodiga stråkväg och alltjämt hoppas få stå på sidan. För att övertyga sig härom behöver man bara begrunda exempelvis de norska avrustningsvännemas argumentering: "Vi är ett litet land", säger de, "vi har en liten armé och vi kan ingenting göra mot stormakterna" (och därför inte hindra att man med våld drar in dem i ett imperialistiskt förbund med den ena eller andra stormaktsgruppcn) ... "Vi vill leva i lugn i vår avlägsna vrå och fortsätta att bedriva vår kråkvinkelpolitik, kräva avväpning, obligatoriska skiljedomstolar, permanent neutralitet etc." ("permanent" efter belgiskt mönster, eller hur?).

Småstaternas kråkvinkelmässiga strävan efter att stå vid sidan om, den småborgerliga önskan att hålla sig så långt borta som möjligt från världshistoriens stora drabbningar, att utnyttja sin relativa monopolställning för att hålla sig kvar i förbenad passivitet det är de objektiva sociala förhållanden, vilka kan ge avväpningsidén en viss framgång och en viss spridning i en del småstater. Denna strävan är givetvis reaktionär och helt baserad på illusioner, ty imperialismen drar på ett eller annat sätt in småstaterna i världshushållningcns och världspolitikens strömvirvel.

I Schweiz t. ex. föreskriver den imperialistiska omgivningen objektivt två linjer för arbetarrörelsen: opportunisterna bemödar sig i förbund med bourgeoisien att göra Schweiz till ett republikanskt-demokratiskt monopolförbund i syfte att dra vinst av turisterna från den imperialistiska bourgeoisien och att utnyttja denna "lugna" monopolställning så vinstgivande som möjligt

De verkliga socialdemokraterna i Schweiz bemödar sig att utnyttja landets relativa frihet och dess "internationella" läge för att hjälpa det nära förbundet mellan de revolutionära elementen inom Europas arbetarpartier att uppnå seger. Schweiz har, gudskelov, inget "eget självständigt" språk utan tre världsspråk, och just de som talas i de angränsande krigförande länderna.

Om de 20.000 medlemmarna i det schweiziska partiet varje vecka inbetalade två centimes som ett slags "extra krigsskatt", skulle vi få omkring 20.000 francs per år, en summa som vore mer än tillräcklig för att trots generalstabernas förbud periodiskt kunna trycka på tre språk och sprida bland de krigförande ländernas arbetare och soldater allt det, som innehåller sanningen om den begynnande förbittringen bland arbetarna, om deras förbrödring i skyttegravarna, deras förhoppningar om att få använd-da sina vapen på revolutionärt sätt mot den imperialistiska bourgeoisien i deras "egna" länder o. s. v.

Allt detta är ingenting nytt. Det är just vad som göres av de bästa tidningarna, såsom La Sentinelle, Volksrecht och Bemcr Tagwacht, fastän tyvärr inte i tillräcklig omfattning. Endast genom en sådan verksamhet kan det utmärkta beslut, som fattades på partikongressen i Aarau, bli någonting mera än blott och bart ett utmärkt beslut.

Den fråga som intresserar oss nu är: Står kravet på avväpning i samklang med den revolutionära strömningen bland de schweiziska socialdemokraterna? Uppenbarligen inte. Objektivt taget är "avväpningen" ett specifikt nationellt program som lanseras av små stater, men ingalunda ett internationellt program för den internationella revolutionära socialdemokratin.