Web Hosting by Brinkster

Ett avlyssnat samtal

Alexandra Kollontay
1923

Källa: Den stora kärleken, 1978
Senast uppdaterad: 030418

Detta är en novell som Alexandra Kollontay skrev 1923. I sina noveller tar Kollontay upp kvinnofrågan på ett mycket gripande och personligt sätt.
Trots hennes många teoretiska skrifter så är hennes noveller lysande, enbart som läsning eller som läromedel. Trots att det har gått 80 år sedan denna novell skrevs så är den lika aktuell idag som då. Läs och njut.

- Gabryjel Blom

HAN SLÄNGDE UPP dörren till järnvägsvagnen på Friedrichstrasse Bahnhof och lät henne gå före. Han andades ungdom, friskhet och kraft. En aning sinnliga läppar, en skrattlysten men lite slug och övermodig blick. Hon var smal och spröd med en ostyrig hårlock som föll ned över det nyckfullt böjda ögonbrynet. Någonting hon upplevt hade gett hennes ansikte en skugga av trötthet.
—Om vi inte hade träffats av en händelse, då skulle du alltså ha smitit undan? Åkt din väg utan att säga adjö? ... En konstigare varelse har jag aldrig träffat på. — Tonen var gnatig, men ögonen talade ett annat språk. — Och vilka brev du skrev sen! "Jag försmäktar av längtan" .. . Men själv ska du till att fly. Och utan att säga adjö? Vilken logik...
— Ja, jag längtade så. Det vet du ju ... Du måste förstå.. .
—Det måste jag inte alls! Jag vill inte förstå nånting. Hör du det? Men är du inte konstig ändå?! Varför plågar du mej, och dej själv också? Och du ska vara en "fri kvinna" .. . Eller hur är det du säger? En "ungkarlskvinna"! Jo, det är en riktig "ung-karlskvinna" som har skaffat sej en härskare... Om han vore din laglige man skulle jag inte säga nåt — en sån ska man ju darra för — men att du av egen fri vilja ... Han är ju inte mer man för dej än jag är. Eller är han? Varför skulle han vara det?
— Prata in dumheter, Kotinjka. Du måste förstå:
i tio år har vi arbetat hand i hand... I bästa samförstånd. Och du vet hur jag uppskattar honom, hur högt jag sätter honom.
— Uppskatta honom om du vill! Vem är det som förbjuder det? Det är bara ditt "slaveri59 under honom som jag inte kan förlåta dej. En sån där "fri" kvinna, som predikar och skriver, och så faller hon på knä . . . "Förlåt, Vanetjka, jag har syndat. Jag ska aldrig mera ..."
— Du ska jämt skämta.
—Kan man låta bli att skämta? Det är inget annat att göra än att antingen bli upprörd och be er dra åt skogen med era "fina" känslor eller också att vara lättsinnig. — Jag föredrar det senare. Det är närmare naturen ... Men hur som helst, vad ska ni göra nu då — ni, det ideala paret "sammanfogat med andens band"? Du reser alltså bort med honom, va? Och du kommer att avguda honom som förut, och han kommer välvilligt att ta emot dina knäfall. Ska ni skriva böcker tillsammans? Allt blir som förr, va? Och den "syndiga längtan" som du beskriver i så poetiska ordalag i dina brev till mej, den kommer du väl att utrota ur din själ? Och så ska du väl försöka glömma mej så att du inte ens känner igen mej nästa gång vi möts? Och våra nattliga promenader i Tiergarten? Och mina giftiga kyssar då? ...
— Kotia, sluta! Det är grymt.
— Grymt? Är det jag som är grym?! Jo, förstår ni, hon har beslutat sej för att lämna mej och återvända till sin illegale-legale make, med vilken hon är förenad med såna starka själsliga band, att hon inte vill offra hans sinnesfrid för min skull, för "pojkvaskern" som bara kan älska, bara kan förgifta henne med kyssar. Hon lämnar mej, och så
är det jag som är grym . . . Vilken logik!
Hans ton är konstlat nonchalant men nervös. Hon sitter med sänkt huvud. Tystnad.
— Kotia . .., hon riktar en bönfallande blick mot honom.
— Ja?
—Förstår du verkligen inte hur svårt det är för mej?
— Vill du att jag ska tycka synd om dej igen? Vill du att jag absolut ska förstå dej? Nej! Jag vill inte, jag vill inte! Hör du det? Om det är smärtsamt för dej — bryt med honom! Fatta mod bara! Hör du, du är ju en självständig kvinna, och du är inte på nåt sätt beroende av honom. Nåväl, ni har älskat varann, och ni har varit lyckliga. .. Men det tillhör ju det förflutna. . . Du har själv sagt att sen vi träffats har ditt förhållande med honom gått sönder. Vad är det som håller dej kvar? Eran vänskap? Förklara du för honom att eran vänskap inte tar slut för den sakens skull. Eller håller han till den grad på sin rätt, din "herre", att den är definitivt slut om du lämnar honom. Har du upphört att existera för honom? Är det så? Du kallar mej för en "lättsinnig pojkvasker", men, på hedersord, jag kommer inte att älska dej mindre om du inte stannar hos mej utan återvänder till honom. Och kommer vår vänskap kanske att vissna för det? Om du nu sätter värde på den . .. För den kan ju omöjligt jämföras med eran förfinade andliga förbindelse! Men det vet du att när du än behöver mej, när du än kallar på mej. .. Det vet du ju?
Han böjer sig mot henne och tar hennes hand.
— Jag vet, säger hon med låg röst, fylld av glädje.
—Ja, där ser du, min lilla kloka, självständiga kvinna, som står på knä inför den avgud hon egenhändigt skapat. Du känner det... Du känner det med ditt hjärta. Varför flyr du från mej? Varför gör du mej så illa ...
— Kotinjka, käraste, du får inte säga så! Det är förfärligt, det är förfärligt! ... Här lider du och där lider han ...
— Återigen "han". — Han flyttar på sig otåligt. — Om du åtminstone ville låta bli att nämna honom nu... "Han lider"! ... För att han inte ska lida dödar du det bästa, det dyrbaraste som finns hos människan: hennes kärlek, hennes spontana känslor... Det är feghet och dumt medlidande som är förnedrande både för honom och för dej...
— Jag gör det inte för hans skull, Kotia, inte bara för hans skull...
— För vems skull är det då? Inte är det väl för min skull? Du vill inte göra mej "olycklig", som du skrev, genom att binda mej vid en så orolig själ som du... Men jag har aldrig tänkt binda mej. Vem har sagt det? Jag, en fri konstnär, skulle inte kunna drömma om att sätta bojor på mej. Du vet hur jag älskar min frihet. .. Min och din. Ja, din också...
— Stopp, Kotia, du talar hela tiden om nånting annat. Om jag har beslutat mej för att låta allt bli vid det gamla, så är det faktiskt inte av "dumt medlidande". Att du inte förstår att min själ har vuxit samman med hans?! Tio år av mitt liv, tio år av gemensamt arbete, gemensamma strävanden, gemensamma uppgifter... Och vi har stått varann så nära! Jag har ju verkligen älskat honom... Och vi har förstått varann. Fast det sista året har det förstås inte varit så... Nånting har kommit emellan oss... Nån slags kyla. . . Och den där historien med min sista bok... Ja, nånting har kommit emellan oss och skilt oss åt. Men hur som helst så är det ändå han som står mej närmast! Du måste förstå det.. .
— Jag förstår, jag förstår. .. Han är den som står dej närmast medan jag bara duger till att "förgifta" dej med mina kyssar. Och ändå har du själv sagt att du har funnit en kamrat i mej och att min tro på dej inspirerade dej och att det bara var tack vare den som du kunde skriva "Historien om deras brott". Är det inte sant? Tänker du förneka det nu?
Hon skakar sorgset på huvudet.
— Nej, det är sant. Tyvärr. . . Det gör det hela ännu smärtsammare. Ja, du är en verklig kamrat därför att du inte har nån pekpinne.. . Men det förändrar ingenting, ingenting.. . Där, hos den andre, är det alltför mycket som binder mej. Om jag bryter med honom kommer jag själv att bli olycklig... För alltid... Jag kommer jämt att plågas för hans skull, och för min egen skull.. . Men du, du är bara en "lättsinnig pojke" — för dej blir det inte svårt, det går över snart. Du kommer att glömma alltihop.
—Jo, naturligtvis! Inte kommer jag att skjuta mej sen du så öppet visat att du föredrar mej framför den andre. .. Nå, gå då, gå till honom! Och börja kyssas på nytt. Och skriv era böcker... Och håll på att psykologisera .. . Men jag ...
—Kotia, käraste, säg inte så, säg inte så, jag står inte ut att höra det!
Hon tar hans hand och försöker se in i hans ögon.
— Var försiktig du! Kanske det finns ryssar i vagnen — dom kan rapportera för din "herre".
— Å, det gör mej detsamma! säger hon i hopplös ton.
— Gör det? Men varför tittar du så? Vad är det dina ögon ber om? Att jag ska säga att jag vill kyssa dom? Att jag vill se in i dom, länge, länge, ända tills jag kan se in i ditt hjärta, in i ditt allra innersta dit du så ogärna släpper nån? Men mej släppte du in. Och då var du som du är, utan denna konstlade dygdighet. Tror du inte jag vet hurdan du är innerst inne? Tror du inte jag vet att du dras till mej lika mycket som förut. Och skulle jag kyssa dej som jag kysste dej i Tiergarten den där första natten, skulle du smälta som vax i mina armar. . . Du, min dumma, älskade ... Så sluta med det där hyckleriet! Var dej själv igen. Varför, varför har du hittat på den där tortyren? Det gör ju bara ont. .. Hos mej med, fast jag skrattar... Nej, jag släpper dej inte så där utan vidare! Du måste ge mej den utlovade avskedskyssen. Och då, då får vi se! Och om du efter det återvänder till honom, ja, då är det ingenting att göra åt! Men kom hem till mej nu... Jag har väntat på dej så! Varenda kväll... Varenda kväll... Och blommorna står som du vill ha dom... Du måste, hör du det? Du måste göra det för mej. Det är så lite.. . Du berövar ju mej allt...
— Kotia! Du måste förstå ... Det är omöjligt... Jag kan inte se honom i ögonen. En sån falskhet! Det är rena tortyren .
— Tänker du gråta? Mitt ibland folk? Aj, aj, aj, min självständiga lilla kvinna? Ja, nu tror jag på vad du sa mej första kvällen. Kommer du ihåg det? "Ni misstar er. Jag är en helt vanlig kvinna med alla fördomar, och era amoraliska ideal lockar mej inte alls." Kommer du ihåg det? Och vad svarade jag på det? Å, se så, försök att komma ihåg... Aha, du ler... Hör nu, om du ska gråta också då använder jag genast det gamla, beprövade medlet, här mitt ibland folk... Fega lilla stackare! — Jag ska då inte låta kompromettera mej! Dej bryr jag mej inte om... Det är du inte värd... Å, nu är vi i Charlottenburg. Så, inget prat nu. Kom så går vi! Ja, skynda dej nu, annars går tåget... Sen, när vi har tagit "avsked för evigt", sen får vi se ...
Två silhuetter förlorar sig i mängden.

Översatt efter första utgåvan, Moskva-Petrograd 1923