Web Hosting by Brinkster

Den stora Kärleken

Alexandra Kollontay
1923

Källa: Den stora kärleken, 1978
Senast uppdaterad: 030419

Detta är en novell som Alexandra Kollontay skrev 1923. I sina noveller tar Kollontay upp kvinnofrågan på ett mycket gripande och personligt sätt.
Trots hennes många teoretiska skrifter så är hennes noveller lysande, enbart som läsning eller som läromedel. Trots att det har gått 80 år sedan denna novell skrevs så är den lika aktuell idag som då. Läs och njut.

- Gabryjel Blom

ALLT DET HÄR HÄNDE för länge sedan, när mänskligheten ännu inte visste något om världskrigets blodiga grymheter eller om de stora förändringar som skulle komma genom revolutionen ...
Det hände under reaktionen. Utomlands. I emigrationen.
Så var det då.
Men så är det också nu ...
Och en och annan kan ha något att lära sig av det som hände då men som förekommer även nu...
Hon hade inte sett honom på sju månader, sju långa månader. När de tog avsked av varandra trodde de, var de övertygade om att de skildes "för gott", "för alltid" ...
Med huvudet lutat mot hennes axel och med slutna ögon sade han henne att han inte längre förmådde uthärda denna kamp, denna dubbelhet — och hon tyckte att hans ansikte var magert, rörande barnsligt och att det var henne oändligt kärt...
—När nu doktorn har konstaterat att hon har hjärtfel skulle jag känna mej som en bödel, som en förbrytare om jag gjorde henne det minsta upprörd ... Jag kan inte plåga henne längre. Jag måste göra allt för att hon ska återfå hälsan. Förstår du, Natasja? Och sen barnen... Jag kan inte, jag orkar inte längre hålla på och föra dom bakom ljuset. Sasja har såna forskande ögon. Barnen måste känna att jag tillhör dom helt och hållet.
— Men kan du återgå helt till familjen? Kan du stryka ut allt det som har varit. Att vi har stått varann så nära och har förstått varann utan många ord? Kommer du inte att lida av ensamheten? frågade hon då försiktigt och tänkte inte på sig utan på honom.
—Vad ska man göra!? Det är klart att jag blir ensam... Det blir trist och kallt... Mer än jag kan uttrycka i ord.
Han tryckte sig närmre intill henne, slöt ögonen och var tyst ett tag.
— Men det finns ingen annan utväg!
Och som om han ville jaga bort de dystra tankarna på framtiden började han kyssa henne på detta uppfordrande, manliga sätt som gjorde henne både glad och förargad.
Nu förstod hon honom inte. I ett sådant ögonblick när hjärtat pressas samman i en obeskrivlig smärta, när de står i begrepp att skiljas för livet, för hela det långa livet — och så plötsligt söka tröst i kyssar och smek ...
Hon gjorde inget motstånd. Men i denna stund tyckte hon att hans smekningar var besvärande, onödiga. Till och med en smula sårande.
Så skildes de då en regnig morgon. Hon var tvungen att resa först. Hon klädde på sig, utan tankar och av gammal vana, och lade i ordning och packade ner sina saker, alldeles kall invärtes och med själen sluten bakom dubbla lås. Under tiden låg han fortfarande och slumrade på den gemensamma sängen, underligt lugn och tillfredsställd.
— Ska du resa redan? Han var förvånad när hon kom fram till honom i hatt och kappa.
Hon slog sig ner på sängen och strök honom över pannan och huvudet utan att säga något, som en mor smeker ett sjukt barn.
— Varför har du så bråttom? Varför har du bestämt dej att åka nu? Följ mej till stationen, åk med kvällståget.
Det var en nyck hos en man som var bortskämd med två kvinnors kärlek och rivalitet.
Vid något annat tillfälle skulle hans önskan att få stanna kvar hos henne en timma till, åtminstone en enda timma, ha kommit hennes hjärta att flöda över av het glädje. Men denna avskedets kalla morgon blev hon förvånad över hans infall.
—Men du vet ju varför jag har bråttom. Om jag åker i kväll kommer jag för sent till partimötet.
—Ä, om du kommer för sent är det väl ingen större olycka . . . Dom klarar sej nog utan dej.
Han sträckte sig mot henne igen och kysste hennes hals och öra.
Hon svarade inte på hans känsloutbrott. Återigen detta stick med en vass, vass nål rakt i hjärtat. Hur kunde han tala så lättsinnigt om hennes medverkan i deras arbete? I deras gemensamma sak? Att han inte förstod att det bara var genom ett engagerande arbete som hon kunde få kraft att uthärda skilsmässan, att komma över den definitiva brytningen.
Medan tåget förde henne bort från honom för alltid och främmande landskapsbilder skymtade förbi fönstret, bakom ett nät av fint regn, fortsatte hon att känna ett obehag, en enerverande smärta i hjärtat, lik en trist och efterhängsen tandvärk. Hon tyckte att det inte var avskedet för alltid som var så plågsamt utan hans yttrande om att på hennes arbete skulle de nog klara sig utan henne.
Uppskattade han alltså inte hennes kapacitet?
Trodde han inte att hon behövdes för deras sak? Först mot kvällen, när skymningen sänkte sig och vagnen blev tom, började hon gråta över honom, över att hon inte mer skulle få se hans tänkarögon, inte skulle få uppfånga det milda leendet i det annars så allvarliga ansiktet på en man som var en auktoritet.
När de skildes kom de överens om att det var hederligast att avbryta alla förbindelser, att inte skriva till varandra, att inte söka få träffa varandra ...
— Du ska bara komma ihåg att jag finns i denna världen .. . Nånstans ... Och om du skulle behöva mej på nåt sätt. ..
Hon talade inte till slut, men han gav henne en tacksam blick.
Men ändå, när skilsmässans stund var inne, trodde hon det inte, på samma sätt som man inte vill tro att en nära anhörig har dött.
Det var inte det första försöket till brytning. Men vanligtvis, efter en två-tre veckors tystnad, fick hon ett telegram eller ett brev med en bön och fullt av självförebråelser och hans oerhörda längtan efter henne.
Han behövde henne för sitt arbete. Han behövde en människa med vilken han kunde prata om sitt arbete i timtal utan att känna sig generad, kunde diskutera planer och formulera teser.
Det hände att hon efter en "definitiv" brytning oväntat fick ett brev från honom där han direkt, utan någon personlig vädjan till henne, började tala om problem i arbetet som plågade honom. Som en fortsättning på en avbruten diskussion. Men i slutet på brevet fanns det alltid en bön om ett nytt sammanträffande. Hon kände, hon visste att han behövde henne.
Men den här gången gick det dag efter dag, vecka efter vecka och inte en rad, inte ett telegram från honom...
Till att börja med arbetade hon med en gnagande smärta i hjärtat, medan hon försökte övervinna den likgiltighet hon just nu kände för saken som annars betydde så mycket för henne.
Sedan drogs hon in i arbetet igen genom umgänget med folk som sysslade med samma sak, hade samma intressen, strävanden och bekymmer.
Nu kunde det gå en hel dag utan att hon tänkte på honom en enda gång. Och hon visste inte om hon skulle vara glad eller ledsen för det. Hon greps av den välkända, häftiga längtan efter honom först sent på kvällen när hon efter en påfrestande arbetsdag låste upp dörren till sitt rum, en ogift kvinnas rum.
I dessa stunder av fysiskt trötthet och utmattning efter dagens anspänning kände hon sig särskilt ensam och övergiven, tyckte att det var ingen som behövde henne. Hon ropade på honom, hennes själ drogs mot honom .. .
"Senetjka! Senetjka! Känner du verkligen inte hur ensam jag är? Så fruktansvärt ensam. Varför har du lämnat mej helt och hållet? Kunde du verkligen inte ha stannat hos mej, som vän, bara som vän? Du kunde ge henne all din omsorg och ömhet, dina smekningar och låta mej få en smula värme, bara lite mänsklig värme .. ."
Det skrev hon på nätterna, men breven blev aldrig avsända. Hon måste helt enkelt få beklaga sig för någon. Det lättade. Och medan hon satt där och skrev försökte hon tro att det bara var yttre orsaker som stod i vägen; om han varit i samma stad skulle han inte ha övergett henne helt, då skulle han ha gett henne både mänsklig värme och förståelse och deltagande.
I sådana ögonblick glömde Natasja hur det varit, glömde att hon känt sig kall och ensam i själen även när han var hos henne, glömde att hon måste stå ensam inför livets ansikte, alltid vara stark, alltid vara den som gav stöd. Hon glömde att hans närvaro fordrade en dubbel anspänning, att hon blev trött, alldeles utmattad och nästan blev glad när han gick, så att hon utan hinder kunde ägna sig åt sina angelägenheter.
Det glömde Natasja.
Det enda hon klart och tydligt kunde förnimma var ensamhetens köld.
"Jag är som en änka" — skrev hon till honom — "jag går omkring på de ställen där du och jag gick då vi fortfarande bara var 'vänner', där vi arbetade tillsammans och utbytte tankar och känslor. Hade vi kanske inte då en gemensam själ? Var det kanske inte för att vi stod varandra så oerhört nära som vår lidelse tändes? Men nu är jag ofta benägen att beklaga att denna lidelse uppstod. Varför smög den sig in i den ljusa, öppna lycka som vår vänskap gav oss. Om vi hade förblivit bara vänner, Senja, skulle du inte ha gått ifrån mig."
Men det fanns också stunder då hon starkt tvivlade på att denna närhet existerat, stunder då hon kände en bitterhet över alla oförrätter, som hopats i hennes hjärta, och då hennes tidigare lyckokänsla tedde sig bedräglig ...
"Älskar han mej verkligen? Var det verkligen vad jag förstår med kärlek?" — var frågor som Natasja plågade sig med. — "Om han älskade mej, Natasja, hur kunde han då så lätt och så enkelt kasta ut mej ur sitt hjärta, ur sin själ? Kunde han verkligen inte känna, inte se hur smärtsamt det var för mej? Det fanns ingen närhet, ingen förståelse ... Närheten har jag själv hittat på, skapat på ett konstlat vis... Och hur mycket kraft har jag inte ödat på detta bedrägliga skapande! Hur mycket energi, hur mycket tid." Hon grämde sig när hon tänkte på hur hennes arbete blev lidande och indirekt den sak som hon tjänade. Hon måste överlämna ansvarsfulla uppgifter till andra för att hon skulle vara tillsammans med honom, hon missade viktiga möten och kom ofta för sent. Hennes anseende som exekutiv funktionär blev lidande.
Nu efteråt kunde hon förebrå honom, och nu såg hon klart hela sanningen, allt som hopat sig i hennes inre under de gångna åren ...

2

På bordet i hennes rum, bland böcker och pappershögar, stod hans fotografi. Ett gammalt. Han hade skänkt henne det på den tiden när det inte var något mellan dem. Strax efter de hade träffats på en litterär afton.
De kände varandra bara till namnet. Hon var en anhängare till honom och hade hunnit publicera en rad broschyrer där hon populariserade hans idéer.
— Vet ni vem som är här i kväll? frågade henne den man som då stod henne nära. Eran beundrade Semjon Semjonovitj.
— Är det sant? Visa mej på honom! Var är han? Jag vill se honom.
Hon lyste upp av en inre glädje och blev som en ung flicka. — Visa mej på honom med detsamma.
—Varför en sån otålighet? Jag är rädd för att ni blir besviken. — Den "nära vännen" blev tydligen stött. — Han är färglös, och som man är han nog ...
— Vad har det för betydelse hur han är som man? Natasja ryckte otåligt på axlarna. Det var det dummaste jag hört.
— Om ni är så intresserad så — naturligtvis. Jag ska hämta honom.
Den "nära vännen" försvann. Och Natasja stod och väntade. Invärtes log hon av nyfikenhet, av glädje att hon livs levande skulle få se och lära känna den som i tankarna stod henne så nära.
Hon märkte att Semjon Semjonovitj stretade e-mot när han släpades fram till henne, och det tyckte hon var lustigt.
Tänk om han är blyg av sig? Hon hade alltid haft på känn att Semjon Semjonovitj var lite "speciell". Klumpig och väldigt rörande.
Hon älskade att erinra sig detta första möte och hela den tvååriga perioden av deras växande vänskap, innan det ännu "var någonting".
Hela perioden var insvept i en doft av vårlig, omedveten lycka.
Då, ja då var hon inte ensam. Hon kände sig så vital, så stark. Hon tyckte hon kunde övervinna allt, och hon trodde på sin styrka . .. Även då fanns det ledsamheter, bekymmer, till och med sorger, men den ljusa, jublande glädjen mildrade och förskönade allt. . . Kampen? Alla hinder? Ingenting avskräckte henne. Livets väg löpte djärvt uppför branten, slingrade sig och lockade henne allt högre och högre upp ...
— Hur kan ni leva så där ensam? undrade hennes vänner, för det mesta kvinnor. — Utan familj, utan nån nära vän?
Med sin nära vän hade hon brutit helt tvärt och oväntat, något som inte var karakteristiskt för henne.
— Är det inte svårt att vara ensam? Är det inte trist?
Hon skrattade till svar. Det var inte trist. Hon var glad att hon var ensam igen och fri, glad att hennes vingar inte var bundna av intensiva känsloupplevelser och att hon var en ogift kvinna. Hon hade arbetet. Hon behövde inget annat. Det fyllde hennes liv, och livet var härligt och lockande.
Och vad betydde det förresten: ensam? Hon hade ju sina nära vänner. När hon talade om sina nära vänner underförstod hon alltid honom och hans familj: hustrun och barnen. Hon älskade dem alla, som en del av honom. Det kunde inte hjälpas att Anjuta, hans hustru, var väldigt käringaktig. Det kunde inte hjälpas att hon inte alls förstod ogifta kvinnor, att hon emellanåt chockerade Natasja med sin småborgerlighet. Å andra sidan var hon enkel och god. Hon sade rätt ut vad hon tänkte. Hon beundrade, ja avgudade sin man. Och Natasja förstod henne därvidlag. Hur kunde man låta bli att älska honom. En genuin och djärv tänkare som han.
Anjuta tyckte om att visa sin familjelycka för Natasja och brukade retas med henne.
— Kära ni, jag tycker synd om er. Ni är alldeles ensam, utan man, utan stöd här i livet. Fast det är ju klart att alla kan inte få tag på en sån man som min Senja. Äktenskapet är inte alltid så ljuvt. Men när man fortfarande har smekmånad efter tolv år, som jag och Semjon Semjonovitj, då kan man inte låta bli att tycka synd om såna där ensamma kvinnor som ni som ingen behöver liksom. Ja, kan ni tänka er, Senja är fortfarande förälskad i mej. Tror ni det inte? Men det är ett faktum! Det är ju sånt man inte berättar om, men ni hör liksom till familjen.
Och sedan följde intima detaljer ur deras äktenskapliga liv som skulle övertyga Natasja om hur förälskad Semjon Semjonovitj var i sin hustru.
Men Natasja brukade avbryta henne — hon chockerades av intimiteter. Inom sig kände hon då en underlig avsmak inte bara för Anjuta utan också för Semjon Semjonovitj. Bilden av den lagliga hustrun skymde för ansiktet på tänkaren, hennes vän. Och för en tid, tills intrycket av vad Anjuta berättat hade försvunnit, försökte Natasja undvika Semjon Semjonovitj.
Ibland hade hon intrycket att Anjuta berättade "sådant där" enkom för att plåga henne och att hon till och med lade till en del.
Men alla de stick som livet gav henne var bagateller. Den stora glädje, som den växande vänskapen med Semjon Semjonovitj beredde henne, gjorde att såren läktes fort och försvann. Denna vänskap inspirerade också hennes arbete. Den hjälpte henne att kämpa för sin plats i livet. Den lyste upp de ensamma stunderna på den ogifta kvinnans rum ... Sedan kom lidelsen över dem. Plötsligt, oväntat... Men kanske hade den mognat under lång tid. Nata-sja blev förvirrad. Hon hade trott på sin klokhet, hon hade skrattat: hon skulle inte mer låta sig invecklas i några kärleksdramer. Det räckte med dem som hade varit... Alltid samma nålstick, samma smärta, alltid samma kamp och oförståelse. Hon ville inte ha kärlek .. . Bara vänskap, bara förståelse och arbete — en stor, ansvarsfull arbetsuppgift i samarbete med andra.
Det ville hon ha.
Men livet hade beslutat annorlunda.

3

De satt på ett tåg, i en överfylld vagn i tredje klass. De åkte till en partikonferens i en annan stad. Den här gången hade hans hustru varit särskilt ovillig att släppa i väg honom; hon hade hittat på alla möjliga skäl för att hålla kvar honom.
Semjon Semjonovitj hade tvekat.
Natasja tittade in kvällen innan för att få veta om han skulle åka eller inte. Men Semjon Semjonovitj var fortfarande obeslutsam.
— Egentligen borde jag åka. Om jag inte är där kommer den andra fraktionen att utnyttja det. Dom kommer att förkasta varat förslag ... Men ... Troligen åker jag inte. Vitiusja har feber . . . Anjuta är alldeles förbi. Jag har inte samvete att lämna henne ensam. Men vet ni vad? Kom förbi i morgon bitti. Ni ska ju i alla fall den här vägen.
Fast det inte alls var samma väg tittade Natasja in i förbifarten.
Natasja möttes av hustruns sura ansikte och Sem-jon Semjonovitjs skuldmedvetna och förvirrade uppsyn.
Han skulle inte åka. Men det hindrade honom inte att försöka övertyga Natasja om att hans närvaro på konferensen var av största vikt.
— Om jag inte åker kan det få mycket obehagliga följder. Jag vet att dom kommer att förkasta varat förslag ... Det kommer jag aldrig att förlåta mej! Å andra sidan, Vilja har förstås feber. .. Stackars Anjuta är alldeles förstörd. Det var kolossalt förargligt, en sån viktig konferens!
— Nå, det är ingen olycka! Fast ni inte är där ska vi nog klara av det hela på nåt sätt. Vi ska försvara varat förslag, försökte Natasja lugna honom utan att kunna gissa sig till den verkliga orsaken till hans bedrövelse.
Natasja for ensam till stationen. Det var till och med skönt. Nu skulle hon i lugn och ro kunna tänka över detaljerna i förslaget en gång till och planera en kampanj till dess försvar.
Det var vinter. Kölden bet i skinnet. Natasja gick raskt längs plattformen med händerna instuckna i muffen. Hon tänkte. Hon kände sig nyter till sinnes, så där oroligt upprymd som man är inför en strid.
Försvara, försvara deras förslag! Och återvända till honom med den glädjande underrättelsen ...
— Natalja Aleksandrovna! Natalja Aleksandrov-na!
Natasja vände sig om.
— Ja, här är jag!
Semjon Semjonovitj stod framför henne andfådd men med en listig, triumferande min.
— Jag slet mej faktiskt loss! Fast det var svårt! Det är synd om Anjuta ...
Helt familjärt, liksom medveten om sin rätt, tog han henne under armen. Och återigen frapperades hon av hans triumferande, listiga min.
Det var trångt i vagnen, och de måste sitta tätt sammantryckta. Semjon Semjonovitj betraktade henne ovanligt uppmärksamt. Och denna "manliga" blick genom de välbekanta guldbågade glasögonen gjorde Natasja förvirrad. Det gjorde också darr-ningen på hans hand när han vidrörde henne, som av en händelse. Hans oro smittade av sig på Natasja. Samtalet stoppade upp. Det var bara ögonen som talade. De båda sökte och undvek varandra... Natasja kände att det gick som en elektrisk ström mellan dem som var ljuv men också plågsam ...
Vid ett längre stationsuppehåll gick de ut ur vagnen.
Luften var frisk och det luktade vinter. Den stora, rökiga staden var långt borta. De drack girigt av vinterns friskhet, och liksom väckta ur en dröm, som var både vacker och otäck, andades de ut lättade.
—Vad det var skönt här! Titta, rimfrost! Och luften, luften!
De talade om likgiltiga småsaker. Och de kände sig som vänner på ett lättsamt och enkelt sätt...
De hade inte lust att gå in igen.
Men när de återvände till vagnen började det förtrollade tillståndet igen.
Det var kvavt i den starkt uppvärmda vagnen, och återigen måste de sitta tätt sammantryckta. Sem-jon Semjonovitj fann Natasjas hand.
Hon drog inte åt sig handen.
Oredigt och ologiskt och med bruten röst berättade han om hustruns svartsjuka, om hennes lidanden... Han började berätta om Anjuta, men det slutade med att han talade om sin kärlek till henne, Natasja. Hustrun, Anjuta, hade han alltid bara tyckt synd om. Och han gifte sig för att han tyckte synd om henne. Och levde vid hennes sida som en främling, sluten inom sig själv. Ensam med sina tankar och sina strävanden ... Så kom Natasja och allt blev annorlunda. Ljust, glädjefyllt och inte ensamt längre. .. Hon fann nyckeln till hans själ. Och nu var hon, Natasja, oumbärlig för honom. Hans kärlek hade gått igenom alla glädjens och smärtans stadier. Han hade älskat henne länge utan att våga tro att det var ömsesidigt. Som en gymnasist. Han plågades av svartsjuka. Han var svartsjuk på hennes vän som hade presenterat dem för varandra. Och han jublade när det kom till en brytning. Han hade älskat henne under alla dessa år. En kärlek full av kval och ömhet.
Natasja var alldeles omtumlad. Av något som liknade glädje. Men samtidigt kände hon sig på något sätt illa till mods. I det förvandlade ansiktet på den förälskade mannen kunde hon inte känna igen den avhållne tänkarens välbekanta drag. Det var en främmande, en ny Semjon Semjonovitj, inte den med det barnsliga leendet, den som hon älskade så.
Och den nye Semjon Semjonovitj böjer sig allt närmare mot henne, söker hennes ögon. .. Han säger att han inte kan föreställa sig livet utan henne, Natasja.
Och ändå har han familj, barn, Anjuta... An-juta skall han aldrig lämna, aldrig överge. Det var där vi hade hela dramat!
— Vad ska vi ta oss till, Natalja Aleksandrovna? Natasja?
Han är plågad, och denna plåga föder hos henne en ömhet som sedan hela hennes inre fylls av.
—Ta oss till? Men jag behöver väl ingenting? Är det inte lycka nog att få vara er, din vän? Det är en sån lycka, en sån lycka ...
— Käraste . .. glömmer att det är folk runt omkring som glor på dem. Han omfamnar henne, han kysser hennes tinningar. — Det är så underbart att vara tillsammans med dej. Så underbart.
Hennes läppar ler, men hon har tårar i ögonen.
— Det är av lycka! förklarar hon. Och han trycker henne till sig ännu hårdare och viskar:
— Käraste, älskade ... Min Natasja.
När de kommer ut ur vagnen är de båda som berusade. De möts av kamraterna som för dem till hotellet. Sedan till konferensen. Mötet förlöper under sakliga former. Natasja och Semjon Semjonovitj är båda upplivade. Sent på natten följer kamraterna dem ända till deras rum. Man skrattar och skämtar. Nu tycker Natasja om alla. Alla står henne nära, till och med motståndarna. I sitt inre känner hon sig glad, berusad. Hon vill skratta, vill vara tillsammans med folk, vill att den här dagen aldrig skall sluta. Sedan blir det nog något annat. I dag är hon lycklig. Sedan börjar lidandet.
Och lidandet började.
Det var på konferensens sista dag.
Efter alla upprörda debatter, efter tre sömnlösa nätter skötte Natasja sitt sekreteraruppdrag lite slarvigt. Hon kunde inte koncentrera sig, hon orkade helt enkelt inte lyssna uppmärksamt på de andras ofta tillkrånglade och onödiga anföranden och exakt skriva ner dem.
Mot slutet beslöts att läsa upp protokollet för mötet. Det visade sig att Natasja hade blandat ihop och inte exakt återgett vad motståndarna hade sagt. Oppositionen började bråka och ansåg det för ett fult trick från motståndarsidan.
Natasja tappade fattningen.
Och han, Senja, hennes Senja, reste plötsligt borst och attackerade henne skarpt. Måtte de se att det här var Natasjas eget trick och att deras fraktion inte hade något med det att göra!
Man gick i grupp till hotellet, livligt diskuterande, medan Natasja kämpade med tårarna.
Äntligen ensamma.
Då störtade sig Natasja emot honom, gömde sig i hans famn och brast i gråt. Hon kunde inte förklara sina tårar. Hon trodde att Senja skulle förstå allt. Naturligtvis kände han sig själv inte väl till mods. Varför hade han inte försvarat henne, varför hade han förrått henne för sakens skull? Hon skulle vilja säga att hon förstod honom, att fraktionens intressen var viktigare än hänsynen till henne. Bara han tyckte synd om henne nu. Det var ju kränkande att de trodde att det var hennes eget påhitt, när det helt enkelt var ett misstag, berodde på trötthet...
— Du förstår, det gör så ont, det gör så ont...
— Naturligtvis, det förstår jag .. . Min stackars flicka. Jag förstår, jag ser att det är svårt för dej att skiljas från mej, men vad ska jag göra?
Hon trodde att hon hade hört fel. Tårarna torkade, hon tittade på honom och förstod ingenting.
—Så är det med mej också, fortsatte Semjon Semjonovitj medan han strök henne över huvudet. Tror du inte jag känner på samma sätt? Men vi ska ju inte skiljas helt. .. Du ska komma till oss som förut, som om det inte var nånting... Vi måste göra så. Annars kan Anjuta misstänka nåt. Och gråt inte mer. Å, jag har längtat så efter dej hela dan ... Ge mej dina läppar . ..
Kunde Natasja då tala om varför hon grät? Om han inte uppfattade vad som försiggick i hennes inre, om han nu, när det värkte i henne, sökte hennes sista smekningar innan de skildes åt?
Han märkte att två stora tårar flöt nedför hennes kinder. Och han tog bort dem med sina läppar.
— Gråt inte, min flicka ... Vi ska träffas ofta ... I vagnen måste de vara tillsammans med kamraterna. Och på stationen i den stora staden tog de avsked av varandra som två främmande människor ...

4

Nu, då hon tänkte på vad som varit, förstod Natasja varför hon gråtit vid deras första avsked. Då trodde hon själv att tårarna berodde på att de måste skiljas. Nu visste hon att det inte var så. Nu visste hon att det var hennes själ som gråtit vid det första nålsticket ... Sticken blev många, de tillfogade henne sår, sargade hennes hjärta. Fina nålar riktade direkt mot hjärtat. Och det var Senetjka som stack. Förstod han verkligen inte att ett genomstunget hjärta upphör att älska? Såg han då inte att kärleken sipprade bort ur de små såren?
Nu, under de sju långa månader som de varit skilda åt, hade Natasja börjat inse och förstå vad som förgiftade deras lycka och efterlämnade en fällning av bitterhet till och med efter stunderna av lycka, efter smekningarnas rus ...
Senja, Semjon Semjonovitj lyssnade inte på hennes själ. Hon stod framför honom, ärlig och redo att öppna sig helt, men han såg inte Natasja, han hörde inte hennes röst... Han tog henne som kvinna, och Natasja fick stå där ensam med händerna sträckta mot honom ... Kände han Natasja egentligen?
Han hade ständigt fullt upp av bekymmer. Livet hade inte skonat honom. Familjen, motgångar i arbetet, ekonomiska bekymmer. .. Hans arbete stördes av den kvävande atmosfär av svartsjuka, misstankar och andra obehag som rådde i hans hus.
— I går höll Anjuta på att ta gift, så började vanligen deras kärleksmöten. Om jag inte hunnit fram i tid hade hon tagit morfin. Finns det ingen utväg, Natasja? Finns det ingen utväg?
Semjon Semjonovitj dolde huvudet i händerna, och Natasja smekte den tänkarpanna som var henne så oändligt kär, och det skar i hjärtat på henne som på en mor som sitter vid sitt sjuka barn.
Först blev Natasja skrämd när Senja berättade om Anjutas självmordsförsök. Sedan upprepades de så ofta att det blev en vana... Natasja fördömde inte Anjuta för hennes vansinniga påhitt. Hon tyckte synd om henne. Men hon led för hans skull. Beröva honom hans dyrbara tid, dränka honom i dessa eviga småbekymmer — varför gjorde Anjuta det? Förstod hon inte hans värde? Man måste ju spara hans krafter, hans tid ...
Natasja skonade honom ... Natasja kom inte med sina sorger och bekymmer till honom. Inför hans bekymmer och svårigheter var hon ödmjuk, gjorde sig liten och osynlig. Kvar fanns bara hennes öppna själ, full av andäktig ömhet och redo att ta på sig hans bekymmer ...
—Vad du är stark, sade han och suckade. Du kan stå ensam i livet... Du är inte som stackars Anjuta . .. Utan mitt stöd skulle hon gå under.
Natasja log mot honom som mot ett barn. Hon visste att med honom kunde hon inte, fick hon inte vara svag... Hon måste bära livets börda för två. Måste vara hans stöd och tröst, vara hans glädje i livet... Han hade nog med sorg och tårar, nog med trista, futtiga bekymmer därhemma tillsammans med Anjuta. Med henne, Natasja, skulle det alltid vara fest.
Men ibland flammade upproret upp inom henne. Särskilt i stunder av motgång. Varför tyckte han
alltid synd om Anjuta bara? Aldrig henne, Natasja. Hon hade det ju också svårt. Hennes liv var inte alls så enkelt. Hon hade ett arbete att sköta. Ett tungt och ansvarsfullt arbete. Andra förstod det. Men inte Senja.
— Å, Senja, käraste, vad jag är trött i dag! Natasja hade bestämt sig för att till slut få hans uppmärksamhet, tvinga honom att i henne se inte bara sin älskade utan också en kvinna med hennes svårigheter och bekymmer. —Den andra fraktionen har bedrivit en veritabel hets mot mej dom sista dagarna... Har du hört talas om resolutionen?
— Å, strunt i det! Vad ska det tjäna till att bli upprörd över deras hets?! Tala hellre om för mej vad vi ska ta oss till? Anjuta är sjuk igen. Doktorn säger att hon måste ha lugn. Jag borde skaffa en barnjungfru till huset... Men våran ekonomi... Du vet ju hur det är ställt med den. Å, Natasja, när jag ser på Anjuta, hur hon sliter ut sej, hur hon ger mej och bama allt, då känner jag mej som en egoist, som en skurk, som en förbrytare ...
Kunde Natasja tänka på sej själv när han, den man som hon dyrkade, hade det så svårt här i livet?
Ibland, i sällsynta ögonblick av lugn, kunde det komma för Semjon Semjonovitj att Natasja alltid var den som gav och han den som tog, bara tog.
— Jag vet, Natasja, att vårt förhållande bara ger dej lidande ... Jag är en egoist, inte heller dej kan jag älska som jag borde. Du kommer att tröttna på mej. Och kanske slutar du älska mej... Natasja, vad ska det då bli med mej? Du vet inte vad du betyder för mej.
— Jag vet, Senetjka, jag vet... Om jag inte visste det hur skulle jag då kunna stå ut?
— Jag vet inte hur jag ska kunna visa det, Natasja, men jag är din bästa vän, jag vill att du ska känna det... Ibland tycker jag att du inte helt är här, hos mej. . . Att du undflyr mej.. . Du talar inte om allt. Det gör mej ont. Det dyrbaraste vi har, Natasja, det är vår närhet till varann.
—Ja, ja, Senetjka. Vår närhet till varann, vår förståelse ... Å, vad jag är glad att du tycker så också. Ibland blir jag så förskräckt när jag tror att du inte har behov av det. Och då känns det så kallt, så sorgligt, det gör så ont.. . Jag vill inte att du ska älska bara kvinnan i mej.
— Vad du är dum!
— Du har rätt. På sista tiden har jag gömt mej för dej på nåt sätt. .. Varför? Jag vet inte. Och jag vill det inte. Senetjka, jag vill tala om allt, allt för dej...
—Du måste tala om allt! Har du nånting på hjärtat? En misstänksam, observerande blick. — Döljer du nåt för mej?
— Nej... Allt kan jag inte berätta. Jag tänker, men jag säger inget... Det är en sak som plågar mej, men jag tiger.
— Vad är det som plågar dej?
— Joo... det är så här... Du vet, kamrat Anton har börjat komma in till mej ganska ofta. Han kommer och sitter och sitter... I timtal. Och tittar så konstigt — det är lite otrevligt... Du vet med såna där manliga blickar. Och låta bli att släppa in honom kan jag inte. Vi har ju en gemensam arbetsuppgift nu... Och sen är han så ensam... Jag tycker synd om honom.
—Gemensam arbetsuppgift! Vad spelar det för