Web Hosting by Brinkster

Könsförhållandena och Klasskampen

Alexandra Kollontay
1911

Källa: "Könsförhållandena och klasskampen" hette ursprungligen "Könsmoralen och den sociala kampen" och trycktes första gången i "Novaja Zjizn" nr 9.
Senast uppdaterad: 030302

Bland de sammansatta problem, som berör den moderna människans förstånd och hjärta, intar otvivelaktigt sexualproblemet en framskjuten plats. Det finns inte något land eller folk, bortsett från de legendariska öbefolkningarna, hos vilka inte frågan om könsförhållandena antagit en alltmera skärpt och akut karaktär. Den nuvarande mänskligheten genomlever den sexuella krisen inte bara i allt mera tillspetsad form, utan - något som är ännu kännbarare - också i allt mera komplicerad och förvirrad.

Kanske kan inte på den av ålder grånade mänskliga historiens hela väg någon tidpunkt upptäckas då könsproblemet intagit en så central plats i samhällets liv, då könsförhållandena liksom genom en förhäxning på sig fästat och i sig förenat så många miljoners pinade blickar och då för representanterna för konstens alla riktningar och sammanslutningar de sexuella dramerna fått tjäna som en så outtömlig inspirationskälla.

Ju längre krisen uttänjs, desto mera antar den en kronisk karaktär, desto outredbarare visar sig de mitt däruti levandes belägenhet och med desto större förbittring kastar sig mänskligheten över den fördömda frågans lösning. Men vid varje nytt försök att reda ut könsproblemets tilltrasslade härva blir könens förhållande till varandra allt mer och mer invecklade, och det förefaller, som om de aldrig skulle kunna finna den enda vägen, som slutligen skulle kunna reda ut den motspänstiga härvan. Den förfärade mänskligheten rusar från den ena ytterligheten till den andra, men den sexuella frågan förblir liksom tidigare obesvarad.

"Man måste återvända till den lyckliga gamla tiden, man måste återställa de gamla familjebanden, man måste befästa de beprövade sexual-moraliska lagarna", beslutar den konservativt inriktade delen av mänskligheten. "Man måste förstöra alla hycklande förbud av en föråldrad sexuell sedekodex, det är äntligen på tiden att införliva med arkiven detta överflödiga, begränsande krams, varje enskilds individuella samvete och individuella vilja är den enda lagstiftaren i denna intima fråga", ljuder det från den borgerliga individualismens läger. "Det sexuella problemets lösning fullbordas endast genom uppkomsten av en ny, så grundligt som möjligt reformerad samhällelig och ekonomisk struktur", säger socialisterna. Men verkar inte denna hänvisning till framtiden bevisa att vi inte har funnit ledtråden?

Är det över huvud taget möjligt att finna eller åtminstone få blicken riktad mot den magiska trådända, från vilken vi kan linda upp nystanet?

Vägen till att finna ledtråden ger oss historien om de oavbrutna striderna mellan de olika, i intressen och strävanden fientliga sociala grupperna och klasserna. Det är inte första gången, som mänskligheten genomlevt en skarp sexuell kris. Det är inte första gången, som tydlighet och klarhet över de traditionella moraliska föreskrifterna på de könsliga förbindelsernas område vunnits under trycket av den frambrytande strömmen av nya moraliska värderingar och ideal. Mänskligheten upplevde en synnerligen stark sexuell kris på renässansens och reformationens tid, en tid då en ofantlig social rörelse ägde rum, genom vilken den adelsstolta, vid oinskränkt och odelad makt vana feodalismen trängdes i bakgrunden och fick lämna rum för en framträngande och i styrka tilltagande ny social makt, den uppåtstigande borgarklassen.

Den feodala världens sexuella moralkodex, som hade vuxit fram ur stamgemenskapens ideologi, ur dess gemensamma hushållning, dess blodsfrändskaps- och auktoritativa principer, uppslukande fullständigt sina enskilda medlemmars indirekta vilja, råkade i strid med den nya, främmande fientliga sexuella sedekodexen hos den framväxande borgarklassen. Borgarklassens sexuella moral växer fram ur principer, som var tillspetsat fientliga mot feodaltidens väsentliga moraliska begrepp. I släktprincipens ställe trädde den stränga individualiseringen, isoleringen av den slutna lilla familjen, i stället för "samarbetet", som var karaktäristiskt för småstaternas folkhushållning, trädde konkurrensen. De sista kvarlevorna av kommunistiska föreställningar, som i olika grader var säregna för alla stamhushållningens avarter, bortfrättes av den individualiserade och isolerade privategendomens segrande princip. Den ur jämvikten bragta mänskligheten pendlade därefter under ett helt århundrade fram och tillbaka mellan två till hela sitt väsende vitt skilda sexualkodexar och bemödade sig att anpassa sig och rätta sig efter dem, tills livets komplicerade laboratorium på nytt genomjäst de gamla normerna, men lyckades därvid inte ens åstadkomma en rent yttre, formell harmoni mellan dem.
Men i denna omdaningsperiod uppvisade den sexuella krisen inte en så förbittrad karaktär, som den i våra dagar har antagit. Och att det inte skedde berodde i synnerhet på att i renässansens stora dagar, då det strålande ljusknippet av en ny andlig kultur med sina bländande färger övergöt det enformiga, fattiga livsinnehållet i den medeltida, utdöende världen, den sexual-moraliska krisen endast genomlevdes av en jämförelsevis liten del av befolkningen. Det till antalet mest betydande dåtida befolkningslagret, bönderna, berördes av denna kris i ganska obetydlig mån, d. v. s. bara i den mån som, under den med svårighet och långsamt genom århundradena fortgående rörelsen, en omdaning av folkhushållningens grundläggande faktorer och de ekonomiska förhållandena ägde rum. På samhällets höjder utspelade sig däremot en förbittrad kamp mellan två i sina strävanden varandra motsatta sociala världar;
där bekämpade två fientliga världsåskådningar varandra och där sökte även den uppkomna sexuella krisen sina offer. De vid jorden bundna bönderna höll sig fast vid stamtraditionens beprövade pelare, som de hade ärvt från sina förfäder, och endast under den yttersta nödvändighetens tryck lät de driva sig till att anpassa sin härdade sexual-moraliska kodex efter folkhushållningens förändrade betingelser. Trots de oavbrutna stormar, som rasade över deras huvuden, lyckades det för bönderna, och i synnerhet för de ryska bönderna, att bevara de avgörande grunddragen av sin könsmoraliska kodex i oberört och orubbat tillstånd.

En annan är den bild, som visar sig i dag. Nu har den sexuella krisen inte ens skonat bönderna. Som en smittsam sjukdom, som inte skonar någon, av vilken rang eller vilket stånd han vara må, kastar den'sig från slott och villor över till arbetarnas fattiga bostäder, blickar in i fredliga hem, störtar sig även över den slöa ryska byn och söker sina offer lika mycket i den europeiska borgarklassens villor som i arbetarfamiljernas mögliga källarhålor och böndernas rökiga hyddor.

Mot den sexuella krisen hjälper varken lås eller reglar. Det skulle vara en oerhörd villfarelse att förmoda, att i dess nät enbart representanterna för de säkerställda skulle fastna. Den sexuella krisens mörka vågor sopar allt oftare och oftare även över arbetarhemmens trösklar och skapar här dramer, som i sin skärpa och bitterhet inte står tillbaka för de psykologiska konflikterna inom den förfinade borgerliga världen.

På grund av att den sexuella krisen inte bara berör de besittandes intressen och att könsproblemet även har kommit att omfatta så betydelsefulla samhällslager som det nuvarande proletariatet, är den likgiltighet så mycket oförlåtligare och obegripligare, som man möter denna akuta och brännande livsfråga med. Bland de mångfaldiga och viktiga uppgifter, inför vilka arbetarklassen är ställd, är otvivelaktigt även den att framskapa sundare och glädjefullare förhållanden mellan könen.
Varifrån kommer vår likgiltighet för en av arbetarklassens väsentligaste uppgifter? Hur skall man förklara sexualproblemets förhållande till dessa mindre viktiga frågor, som inte är värda, att så mycken kollektiv kraft och uppmärksamhet förbrukas på dem? Som om inte förhållandena mellan könen och utarbetandet av en moralkodex för att reglera dessa skulle ha i den mänskliga historien bevisat sig vara ett bestående moment i den sociala kampen och som om förhållandena mellan könen i bestämda sociala grupper inte väsentligen skulle ha varit medbestämmande för utgången av striden mellan de varandra bekämpande samhällsklasserna.

Den nuvarande mänsklighetens tragik ligger inte bara i att inför våra ögon fullbordas sammanbrottet av den hittillsvarande formen för den sexuella föreningen och de principer som reglerat den, utan även däri att de ur de sociala djupen uppstigande, människans själ med ideal uppfyllande strävandena ännu inte har kunnat förverkligas. Vi människor i ett århundrade av de skarpaste motsättningar mellan klasserna och av en individualistisk moral lever och grubblar alltjämt under trycket av en oundviklig själisk ensamhet. Denna ensamhet mitt uppe i stora, folkrika, av ett lockande, brusande liv uppfyllda städer, denna ensamhet till och med inom kretsen av nära stående vänner och medresenärer uppväcker inom den moderna människan ett sjukligt begär att klamra sig fast vid illusionen om en "besläktad själ", en själ som naturligtvis tillhör någon varelse av det andra könet, ty endast den sluge Eros är i stånd att - åtminstone för en tid - förjaga ensamhetens mörker.

Kanske har det inte funnits någon tid, då själens ensamhet gjort sig kännbar med sådan pinande skärpa och uthållighet som i våra dagar.

Det kan heller inte vara annorlunda. Det är ju alltid så, att mörkret just då tycks vara allra mest ogenomträngligt, då ett ljussken uppgår i fjärran.

Men för samtidsindividualisternas blickar, som känner sig mycket svagt förbundna med släktet och med de andra individerna, skimrar tydligt ett nytt sken - förändrande förhållanden mellan könen där momentet av blinda, fysiologiska orsaker måste ge rum för den kamratliga solidaritetens segerrika princip. Den individualistiska, på ägandet grundade moralen i vår tid börjar verka alldeles särskilt kvävande och dödande.

Om tre fjärdedelar av den sexuella krisen beror på de yttre, socialekonomiska förhållandena, så beror en fjärdedel av dess styrka otvivelaktigt på vår "förfinade, individualistiska själsanläggning", ett arv från den borgerliga ideologins herravälde. Den moderna människan är, som den tyska författarinnan Meisel-Hess uttrycker sig, fattig på "kärleksmöjligheter". Bägge könen söker varandra i en strävan att genom den andra nå största möjliga mått av andliga och kroppsliga njutningar för sig själva.

Den grova individualismen, som ger vårt århundrade sin prägel, visar sig kanske inte på något annat område med sådan öppenhet som just här, i förhållandet mellan könen. Människan, som vill undfly själens ensamhet, tänker naivt nog, att det är tillräckligt att Hämma upp i kärlek för att kunna göra sin rätt över en annan människas själ gällande och värma sig i strålarna av den sällsynta lyckan av själisk närhet och förståelse. Vi individualister, som förgrovat våra själar genom att i århundraden odla vårt eget "jag", vi tror, att det vore den högsta lycka, om vi kände den stora kärleken strömma ut över oss och närstående, utan att i gengäld ge skatten av vår egen själ.

Vi gör alltid anspråk på vår kärleks-"kontrahent" i hela hans personlighet och är därvid själva inte i stånd att iaktta kärlekens enklaste regel, att möta hans själ med den ömmaste uppmärksamhet. Denna formel lärde oss så småningom de nya, redan nu här och var mellan könen iakttagbara förhållandena, som vilar på två nya principer: först den fullkomliga friheten och vidare likheten och uppriktigheten i kamratlig solidaritet. Men tills vidare försmäktar mänskligheten ännu i den kalla själsensamhetens fjättrar och drömmer om ett bättre århundrade. Sexualkrisen kan inte lösas utan en grundläggande reform på det mänskliga själslivets område och stegring av mänsklighetens kärleksmöjlig-heter. Men denna själsliga reform är alltigenom beroende av en djupgående omdaning av våra nationalekonomiska förhållanden fram emot kommunismen.

En sådan brokig mångfald av könsliga förhållanden som den nuvarande har historien ännu aldrig känt: det oupplösliga äktenskapet med grundande av familj och där bredvid den tillfälliga fria förbindelsen, hemliga äktenskap och flickans öppna sammanboende med sin älskare, fria äktenskap, två-, tre-, ja till och med den komplicerade formen av fyrgifte, för att nu inte tala om mångfalden inom den fala prostitutionen. Och tätt därinvid befinner sig i bondens och småborgarens liv som kvarleva från familjeideologin å ena sidan skamkänslan inför äktenskapsbrottet och samlivet före vigseln, å andra sidan den fulla friheten under ungmötiden, alltså dubbelmoral även här. Motsägelserna och de förvirrade formerna för könsförbindelserna i vår tid kan bara framkalla vår häpnad över, hur det är möjligt för en människa, som i sin själ har bevarat tron på de moraliska auktoriteternas orubblighet, att finna sig till rätta i motsägelserna och att kryssa sig fram mellan alla dessa oförenliga moraliska föreskrifter som upphäver varandra. Till och med det vanliga försvaret: "jag lever efter en ny moral" hjälper inte, då denna nya moral ännu befinner sig i sin linda. Uppgiften är ju just den att äntligen göra denna moral tydlig för sig för att göra det möjligt att i kaoset av de motsägande nutida sexualnormerna uppfånga konturerna av de principer, som motsvarar den revolutionära, framåtskridande klassens själsliv.

Förutom det hittills sagda har den sexuella krisen ytterligare tillspetsats genom två typiska moment, nämligen dels föreställningen om de bägge äkta makarnas besittningsrätt till varandra, dels den sedan århundraden inplantade fördomen om könens olikhet och olikvärdighet på alla områden och i alla livets lägen, däri inbegripet det sexuella området Föreställningen om äkta makars oinskränkta besittningsrätt till varandra har med synnerlig omsorg odlats i den borgerliga klassens moralkodex samtidigt med idealet av den i sig slutna individualistiska familjen, som helt och hållet vilar på den privata äganderättens grundvalar. Med inympandet av denna föreställning i det mänskliga själslivet har borgarklassen nått toppunkten: begreppet om ägandet av maken utsträcker sig just nu till och med i betydande mån utöver det, som de äktenskapliga förhållandenas kodex från början förstått därmed.

Under den långa historiska period, som förlöpte i stamprincipernas tecken, sträckte sig föreställningen om mannens äganderätt till hustrun (henne förnekade man över huvud taget anspråket på odelad besittning av mannen) inte över det rent kroppsligas gränser. Hustrun var förpliktad att bevara den kroppsliga troheten gentemot mannen, hennes själ tillhörde ännu henne själv. Kravet på egendomsrätt till den andra makens hela ande- och själsliv restes av den borgerliga klassen och det just i syfte att stärka familjebanden, som skulle ge den uthållighet och kraft i dess kamp för det sociala herraväldet. Och detta ideal har vi inte bara övertagit som ett arv, utan vi är till och med beredda att upphöja det till det orubbliga, moraliska "absoluta". Egendomsbegreppet utsträcker sig vida över det lagliga äktenskapets gränser. Det smyger sig också in i de fria kärleksförhållandena. Med all teoretisk aktning för friheten skulle de älskande av bägge könen ingalunda nöja sig med medvetandet om den kroppsliga troheten hos den andra parten. För att bannlysa från oss det evigt hotande spöket av själens ensamhet bryter vi med en för den kommande mänskligheten obegriplig obarmhärtighet och ofinkänslighet oss in i den av oss älskade
varelsens själsliv och gör vår rätt till dess allra hemligaste andliga "jag" gällande. Den nutida älskande förlåter ojämförligt mycket lättare en kroppslig otrohet än en själslig, och varje liten del av själen, som den fria kärlekskamraten har slösat utanför sitt kärlekstempels tröskel, synes honom vara en oförlåtligare stöld från en honom personligen tillhörande skatt till förmån för andra.
Och den naiva omildhet, som på denna grund begås alltjämt gentemot en tredje! Var och en av oss har otvivelaktigt redan erfarit, att två älskande, som ännu knappast haft tillfälle att tillräckligt lära känna varandra, skyndar sig att göra gällande sina rättigheter till alla tillgängliga personliga förhållanden hos denne. Två människor, som ännu i går var främmande för varandra och endast förenats genom tillfälligheten av en gemensam erotisk upplevelse, skyndar sig att vardera utsträcka sin hand efter den andras själsliv och att göra sig breda liksom hemma hos sig själva i denna främmande, oförstådda själ, där det förgångna och det upplevda är inristat med outplånliga bilder.
Det andra momentet, som vanställer den moderna människans själsliv och bidrar till att skärpa den sexuella krisen, är begreppet om "olikheten mellan könen", om olikvärdigheten av deras själsliga och kroppsliga erfarenheter. "Dubbelmoralen", som härskar lika mycket i borgarklassens som i de breda folklagrens moralkodex, har förgiftat det manliga lika väl som det kvinnliga själslivet. Denna föreställning om könens olikhet föranleder oss till och med på de psykofysiologiska tilldragelsernas område att fortfarande begagna olika måttstock, då det handlar om samma uppträdande av representanterna för olika kön. Det kan vara nog med ett påtagligt exempel: Föreställ er, att en intellektuell borgare, en bildad man, en politiker, en offentligt verksam människa, med ett ord en "personlighet" eller kanske till och med "en stor man" träder i förbindelse med sin köksa (inte ett ovanligt fall!) och till och med ingår ett lagligt äktenskap med henne. Ändrar denna omständighet på något sätt det borgerliga samhällets förhållande gentemot mannen i fråga? Kastar den ens den ringaste skugga på hans sedliga värde?

Naturligtvis inte! Men föreställ er nu ett annat fall! En aktad, offentligt verksam dam inom det borgerliga samhället, docent, läkare, författarinna, sak samma vad, ingår förbindelse med sin betjänt och för att driva skandalen till sin spets även gifter sig med honom. Hur förhåller sig det borgerliga samhället till ett sådant steg av den hittills högt aktade kvinnan? Naturligtvis överöser det henne med sitt förakt. Och om - Gud bevare oss! - hennes make, betjänten, äger ett vackert yttre eller andra kroppsliga fördelar, så mycket värre! "Hur djupt har inte denna kvinna sjunkit!" skulle då det hycklande borgardömets dom lyda.

I sitt förmyndarskap över kvinnan går till och med det moderna samhället ännu längre än tidigare släktled genom att förbjuda henne inte bara att gifta sig med en med henne ej jämbördig man utan även att ens förälska sig i en sådan. Vid varje steg vi tar, påträffar vi en mängd i förhållande till samhällets andliga och intellektuella nivå alltigenom högtstående män, som till följeslagerskor genom livet valt värdelösa och tomma varelser, som inte alls motsvarar sina mäns andliga värde. Detta faktum betraktar vi som en normal företeelse och ägnar det inte ens en tanke. Möjligen på sin höjd säger vi, att "vännerna beklagar Ivan Ivanovitj för att han har fått en sådan odräglig fru". Men däremot slår vi ihop händerna av förvåning och ropar nästan anklagande: "Hur kunde Maria Petrovna, en sådan framstående kvinna, förälska sig i en sådan nolla? Efter detta måste man verkligen tvivla på denna Maria Petrovnas värde."

Varav kommer detta olikartade omdöme? Varav är det betingat? Otvivelaktigt därav, att människornas sedan århundraden invanda föreställning om könens olikvärdighet har blivit en organisk beståndsdel i vårt själsliv. Vi är vana att inte låta värdesätta kvinnan som personlighet med individuella egenskaper och brister och med hänsynstagande till hennes själsliga och kroppsliga erfarenheter, utan som ett bihang till mannen. Mannen, maken eller den älskade, kastar ett återsken av sitt ljus på kvinnan. Vi har alltså i verkligheten alltjämt att göra med en av honom och inte av henne själv bestämd bild av kvinnan i andligt och moraliskt avseende. Endast omvandlingen av kvinnans ekonomiska roll och hennes inträde på det självständiga arbetets väg kan medföra ett försvagande av dessa falska och skrymtaktiga föreställningar.

Dessa tre grundläggande moment, som vanställer den moderna människans själsliv - hennes själviskhet, föreställningen om besittningsrätten till maken och begreppet könens olikhet på det kroppsliga och andliga området - försvårar könsproblemets lösning. Den nyckel, som skall kunna öppna denna trollkrets, skall mänskligheten först finna, när den i sitt själsliv hopat ett tillräckligt förråd av förfinade känslor, när den låtit fakta övertyga sig om nödvändigheten av frihet i äktenskaps- och kärleksförhållandena och när kamratskapets princip triumferat över den hävdvunna föreställningen om könens olikhet och kvinnans underordnande i könsförhållandena. Utan en avgörande omda ning av vårt själsliv är ingen lösning av könsproblemet möjlig.

Men ser inte detta ut som en hopplös utopi, där av idealistiska grubblare ordineras oss naiva recept? Och i själva verket, hur skall man bära sig åt för att stegra mänsklighetens förmåga att älska? Har inte sedan oändliga tider tillbaka alla folks vise män bemödat sig med detta från Buddha och Konfutse fram till Kristus? Betyder inte detta, att med så välmenta drömmerier vilja lösa den sexuella krisen, endast att tillstå sin egen maktlöshet? Betyder det inte att vilja söka trollnyckeln?
Är det verkligen så? Visar sig verkligen den avgörande omdaningen av vårt själsliv på könsförhål-landenas område vara så omöjlig, så fjärran från all livspraxis? Märker man inte tvärtom just nu, just i början av förverkligandet av den stora sociala och nationalekonomiska rörelsen de förutsättningar, som leder fram till grundläggandet av en ny, levande princip på de själsliga upplevelsernas område, som sammanfaller med de här uppställda kraven?
I stället för borgarklassen med dess klassideologi och med dess individualistiska könsmoraliska kodex träder en annan klass, en ny social grupp. Denna utvecklade, framåtskridande klass kan inte dölja, att i dess sköte spirar redan livsfröna till de nya könsförhållandena, som är nära förknippade med dess klass och med dess sociala uppgift.

Den inför våra blickar fortgående komplicerade utvecklingen av de ekonomisk-sociala förhållandena, som omkullkastar alla våra föreställningar om kvinnans roll i det sociala livet och får alla den borgerliga könsmoralens stöttepelare att vackla, drar med sig två skenbart motsatta företeelser. Å ena sidan iakttar vi mänsklighetens oupphörliga försök att anpassa sig efter det nya, efter de förändrade social-ekonomiska förutsättningarna, försöket att antingen bevara de "gamla formerna", i det att man fyller dem med nytt innehåll (t. ex. föreningen av det gamla, oupplösliga, strängt monogama äktenskapets yttre ordning med erkännandet av de äkta makarnas fullständiga frihet), eller också tvärtom att uppta nya former, där alla elementen i det borgerliga äktenskapets moralkodex finns (det "fria äktenskapet", inom vilket det tryckande ömsesidiga anspråket på makarnas besittningsrätt till varandra övergår till och med det lagliga äktenskapets gränser). Å andra sidan framträder emellertid nya former för könens förening mindre med avseende på deras yttre än på deras inre inträngande i varandra. Misstroget undersöker mänskligheten detta nya ideal, men det lönar sig att betrakta det närmare för att - oaktat all dess formlöshet - upptäcka dess karaktäristiska drag och klargöra för oss, att det är ägnat att tjäna proletariatets klassuppgifter. Den som i de motsägande och korsande sexualnormernas komplicerade labyrint vill se fröna till kommande sundare förhållanden mellan könen, förhållanden som är inriktade på att leda mänskligheten ut ur den sexuella krisen, han måste lämna villakvarteren med deras överförfinade, individualistiska kultur och kasta blicken in i arbetarnas fattiga bostäder, där mitt uppe i all den fuktiga luft och den förtvivlan, som kapitalismen har framfött, bland tårar och förbannelser trots allt levande väsen banar sig väg framåt.

Och här, i den arbetande klassen, under bördan av de tunga, ekonomiska villkoren under kapitalismens ingalunda försvagade tryck, märker man denna dubbla utveckling, som vi just nu talat om: utvecklingen av passiv anpassning och aktivt motstånd mot den
verklighet som nu är. Kapitalets förstörande inflytande tvingar instinktivt proletariatet att "anpassa" sig efter de bestående förhållandena och framkallar därvid en lång rad av företeelser på könsförhållandenas område, som är analoga med vad som sker även inom andra klasser av befolkningen. Under de nedpressade arbetslönernas tryck höjs oundvikligt arbetarnas äktenskapsålder. Då för 20 år sedan arbetarens äktenskapsålder i medeltal rörde sig mellan 22 och 25 år, kan proletären nu knappast vid 30 års ålder bilda familj. Och ju högre arbetarens kulturella krav stiger, ju högre han lär sig uppskatta att få känna kulturlivets pulsslag, att besöka teatrar och föreläsningar, att läsa tidningar och tidskrifter, ägna sig åt politiken, åt en älsklingssysselsättning, åt konsten, åt läsandet, o. s. v. desto högre stiger proletärens äktenskapsålder. Den ogifte arbetaren söker liksom den ogifte borgaren sin nödfallsutväg i prostitutionen. Av ett sådant slag är erfarenheterna av arbetarklassens förhållande på området av den passiva anpassningen efter dess ogynnsamma levnadsförhållanden. Ett annat exempel: Arbetaren gifter sig. Även här samma hinder. Även här samma levnadsstandard, som tvingar arbetarfamiljen att reglera sitt barnantal på samma sätt, som fallet brukar vara inom den borgerliga familjen.

Tillväxten av barnamord och tillväxten av prostitution är utslag av ett och samma system, är olika slag av den passiva anpassningen efter den tukthuslika verkligheten som omger arbetarna. Men i denna utveckling ligger alls inte något, som skulle kunna betecknas som kännetecknande för proletariatet i och för sig. Detta slags anpassning är säregen för alla efterblivna klasser och folklager, som stöter samman med den kapitalistiska utvecklingens förlopp.

Skiljelinjen börjar först där en aktiv, skapande princip träder i kraft, där inte anpassning utan motstånd äger rum, där nya ideal uppstår och framträder i öppen dag, där djärva försök anhopas till en andlig ny art av könsförhållanden. Detta förlopp av aktivt motstånd visar sig uteslutande inom arbetarklassen.

Detta betyder inte, att de Övriga klasserna och folklagren, framför allt den borgerliga intelligensen, inte också skulle överta det nya, som väsentligen skapas och utvecklas av arbetarklassen. Genomträngd av den instinktiva önskan att blåsa nytt liv i den äktenskapliga föreningens döende och därigenom kraftlösa former griper borgarklassen efter det "nya", som arbetarklassen för med sig. Men varken de ideal eller den sexualmoraliska kodex, som proletariatet så småningom utvecklar, motsvarar den moraliska verkligheten hos dess klassfordringar.

Samtidigt som den ur arbetarklassens fordringar framväxande könsmoralen tjänar som ett nytt vapen i den sociala kampen, övertas denna "nydaning" även av borgarklassen, där den uppfattas som ett hot mot dess sociala herravälde. Låt oss förklara dessa tankar genom ett exempel:
Den borgerliga intelligensens försök att förvandla det oupplösliga äktenskapet till en fri, lätt upplöst förbindelse, ett "fritt äktenskap", skakar de oundgängliga grundvalarna för borgardömets sociala bestånd: det monogama egendomsäktenskapet.

Hos arbetarklassen sammanfaller tvärtom könsför-bindelsernas stora rörlighet och ringa fasthet med denna klass huvudsakligaste uppgifter och utgör till och med ett omedelbart utflöde ur dem. Förnekandet av kvinnans underordnande inom äktenskapet förstör den borgerliga familjens sista konstgjorda fjättrar. Tvärtom är underordnandet av en medlem i klassen under en annan i likhet med egendomsbegreppet i och för sig fördärvligt för proletariatets själsliv. Det ligger inte i klassens intresse att låta fjättra sina enskilda medlemmar, de självständiga representanterna för denna revolutionära massa, då det framför allt gäller att tjäna klassens intressen och inte en avsöndrad och isolerad familjcells. De ofta förekommande konflikterna mellan klassens och familjens intressen, i synnerhet vid sådana tillfällen av uppror och i deltagandet i de strider och moraliska åtgärder, som proletariatet vid sådana tillfällen måste tillgripa, kännetecknar med klarhet grundvalarna av den nya proletära ideologin.

Tänk er en aktad finansman, som i det för hans intresse kritiska ögonblicket drar sitt kapital ur företaget i sin familjs intresse. Denna handlings värde är klart från den borgerliga moralens synpunkt. "Familjeintresset" står i förgrunden. Jämför nu med dessa arbetarnas ställning gentemot strejkbrytaren, som utan hänsyn till kamraterna går till arbetet under en strejk för att skydda sin familj från hunger. Klassens intresse står i förgrunden! Vidare: föreställ er en borgerlig äkta man, som i sin kärlek och hängivenhet till sin familj håller sin hustru borta från alla intressen utanför familjens gränser för att definitivt fjättra henne vid barnkammaren och köket. "Det är en idealisk make, som förstår att framskapa en idealisk familj" kommer det borgerliga omdömet att låta. Men hur förhåller sig däremot arbetarklassen gentemot en klassmedveten kamrat, som försöker att avlägsna sin hustrus eller sin älskades blickar från den sociala kampen?

På bekostnad av den individuella lyckan, på bekostnad av familjen kräver arbetarklassens moral kvinnans deltagande även i det liv, som utvecklar sig utanför hemmets tröskel. Kvinnans fjättrande vid hemmet,
betonandet av familjeintressena, utbredandet av begreppet om den ena äkta makens uteslutande besittningsrätt till den andra - allt detta är företeelser, som förstör de grundläggande principerna i arbetarklassens ideologi och söndersliter klassgemenskapens kedja. Begreppet om en persons äganderätt till en annan, föreställningen om underordnande och olikhet mellan olika medlemmar av en och samma klass motsäger den proletära principens väsentligaste grundtanke - kamratskapet. Denna princip, som ligger till grund för den uppåtstigande klassens ideologi, trycker sin färg och prägel på hela proletariatets nya könsmoraliska kodex, med vars hjälp den mänskliga psykologin skall omgestaltas i riktning mot anhopandet av sympatiska känslor, av frihet i stället för äganderätt, av kamratskap i stället för olikhet och underordnande.

Det är en gammal sanning, att varje ny uppåtstigande klass, som skapar en mot gångna utvecklingsperioder olikartad materiell kultur, också berikar mänskligheten med en ny, för denna klass säregen ideologi. Likväl behöver man bara nämna "den proletära etiken" eller "den proletära könsmoralen" för att få höra den schablonmässiga gensagan: "En proletär könsmoral är ingenting annat än en 'överbyggnad'. Innan hela den ekonomiska grundvalen ändrats, finns det ingen plats för den." Alldeles som om någon som helst klassideo-logi, vilken det vara må, först då utformade sig, när omdaningen av de ekonomiska förhållandena redan hade ägt rum, i det att den sålunda stärkte denna klass herravälde! Hela den historiska erfarenheten lär oss, att utbredandet av de sociala gruppernas ideologi och därigenom även av deras könsmoral redan fortgår under tiden för dessa gruppers hårda kamp mot fientliga samhälleliga krafter.

Endast med hjälp av de i familjens sköte utvecklade andliga värdena, som motsvarar den uppåtstigande klassens uppgifter, lyckas det för denna kämpande klass att stärka sin sociala position. Endast på de nya normernas och idealens väg bekämpar den allt hastigare de mot densamma motspänstiga och fientliga gruppernas makt.
Att söka upp grundvalarna för kritiken av denna moral, som växer upp ur arbetarklassens specifika intressen och få den i överensstämmelse med dessa - det är en uppgift som kräver sin lösning av arbetarklassens andliga förkämpar.

Vi måste slutligen förstå, att bara kännedomen om den skapande process, som fortgår där nere i samhälls-djupen och danar nya krav, nya ideal och normer, också kan komma oss att inse den nya könsmoralens vägar och att endast uppdagandet av grundvalarna för denna uppåtstigande och framåtskridande klass moral sätter oss i stånd att finna oss till rätta i de könsliga förhållandenas motsägelsefyllda kaos och låter oss finna den efterlängtade ledtråden, som gör det möjligt för oss att lösa det sexuella problemets hårt hoptrasslade härva.

Vi måste slutligen påminna oss, att den sexuella moralens med klassens grundläggande uppgifter nära förenade kodex kan tjäna som ett mäktigt vapen i denna uppåtstigande klass kampställning. Den historiska erfarenheten ger oss dock en säker lärdom härom. Vad skulle kunna hindra arbetarna från att begagna sig av den i sin klass intresse, i kampen för det kommunistiska uppbyggandet och för framskapandet av nya, fullkomligare och mera ideala förhållanden mellan könen?