Web Hosting by Brinkster

Kärleken och den nya moralen

Alexandra Kollontay
1911

Källa: "Kärleken och den nya moralen" trycktes 1911 i "Novaja Zjizn" (Det nya livet) under titeln "Om ett gammalt tema"
Senast uppdaterad: 030302

I den period, som började med åren 1910-11, följer efter nedtrappandet av intresset för de sexuella problemen i Ryssland Grete Meisel-Hess' psyko-sociologiska undersökning av sexualkrisen ("Den sexuella krisen", Jena, Diederichs). Hos den stora publiken hade denna bok ingen framgång. Karin Michaelis konstnärligt föga värdefulla roman "Den farliga åldern", kännetecknad av en djärvhet som nästan överskred gränserna av det med hänsyn till den litterära "goda tonen" tillåtna, hade strax förut dragit uppmärksamheten till sig med ett oberättigat larm. "Boken är talangfullt skriven, men knappast vetenskaplig", ljöd det schablonmässiga omdömet. Och endast på intelligensens höjder, bland gräddan av det tyska samhället, bröt där lös hos somliga ett livligt bifall, hos andra upprörda visslingar, såsom alltid varje uppriktig sanningssökares öde är.

Att Grete Meisel-Hess' bok ofta kommer läsaren att sakna en hel rad vetenskapliga egenskaper: metodisk forskning och systematik, att hennes tankar ofta spårar ur och förvirras och att hon ofta upprepar det redan sagda, förminskar alls inte värdet av hennes arbete.

Ur boken blåser friska vindar, sökandet efter sanning genomtränger de lidelsefulla och temperamentsfulla utredningarna, som den på upplevelser rika, kvinnliga själen darrande speglar sig i. Grete Meisel-Hess' tankar är inte nya - så till vida att de ligger i luften eller att hela vår moraliska atmosfär är genomträngd av dem.

Det undersökta problemet har var och en redan genomtänkt och genomlidit för sig. Varje tänkande människa har på den ena eller andra vägen kommit till samma slutsatser, som återfinns på "Den sexuella krisens" sidor. Men enligt det i oss till vana blivna hyckleriet bugar vi oss ännu alltjämt offentligt för den gamla, döda avguden - den borgerliga moralen. Grete Meisel-Hess' förtjänst är densamma som barnets i Andersons saga som lugnt och oförskräckt vågade ropa ut: "kejsaren har ju ingen skjorta på sig"; att den nuvarande sexuella moralen är en osann fras.

I realiteten kan regleringen av vårt liv genom en sexuell moral enbart ha två syften. För det första att garantera mänsklighetens hälsa och en normalt utvecklad avkomma samt att understödja könsurvalet i rasens intresse. För det andra att bidra till förfinande av det mänskliga psyket, till själens utveckling, till den kamratliga solidaritetskänslan och ett högre samliv. Varken den ena eller den andra uppgiften fyller den nuvarande moralen, som uteslutande tjänar Mammons intresse.

Den nuvarande sexualmoralens hela komplicerade lagbok med det oupplösliga monogama äktenskapet, vilket "Eros" högst sällan har stiftat, med den fala prostitutionens vidöppna institution, är inte bara oduglig att bidra till hälsa och förbättring, utan gagnar förverkligandet av ett "könsurval, som blivit sin egen vrångbild". Den nuvarande moralen leder människorna in på den oavlåtliga falska bildningens väg.

Sena äktenskap och den påtvungna "återhållsamheten" under den gynnsammaste perioden för fortplantningen eller hjälpen av den för släktets uppehållande "värdelösa" prostitutionen, bristen på det för avkomman så viktiga momentet av "kätleksextas" i fömuftsäktenskapen, i de oupplösliga legala äktenskapen, bortsöndrandet genom prostitutionen av "de bästa kvinnliga exemplaren", som bäst förmår väcka männens erotiska känslor till liv, avkunnandet av "dödsdomen" över "kärleksbarnen", dessa inte sällan värdefullaste, friskaste, blomstrande exemplaren av släktet, o. s. v. - detta är den bestående moralens direkta resultat, vilket leder till degeneration, till kroppslig och moralisk urartning av rasens efterkommande.[1]

Full uppmärksamhet förtjänar Grete Meisel-Hess' försök att bringa den sexuella moralen i samklang med "rashygienens" uppgifter, ett försök som är alldeles särskilt intressant för anhängarna av den materialistiska historieuppfattningen. Skyddet för den unga, arbetande generationen, moderskaps- och barnskyddet, kampen mot prostitutionen och allting sådant är socialistiska programkrav och befordrar i allt väsentligt rashygienens syften i dennas vidsträcktaste bemärkelse. Att rycka av den sexuella moralen det orubbliga "kategoriska imperativets" gloria och att bringa den i samklang med problemen och de praktiska kraven för den i utveckling befintliga delen av mänskligheten är en nödvändighet och kräver eftertanke och forskning från socialisternas sida.

Hur mycket än Meisel-Hess' tankar över de angivna frågorna förtjänade, att vi fördjupade oss i en analys av denna särskilda del av hennes arbete, så skulle de dock överskrida ramen av en flyktig skiss. Vi inskränker oss därför till betraktelsen av den sexuella moralens andra problem och gör oss bekanta med de inte mindre värdefulla och intressanta svar av Meisel-Hess, som hon ger på följande frågor: är de nuvarande äktenskapsformerna en källa till det mänskliga psykets utveckling, skapar de känslor av solidaritet och kamratskap?

Genom att i den följande analysen undersöka de tre grundformerna för könsumgänge, det legala äktenskapet, den fria kärleken och prostitutionen, kommer Grete Meisel-Hess till den pessimistiska men oundvikliga slutsatsen, att alla tre formerna i lika hög grad måste föröda och fördärva den mänskliga själen genom att förinta varje förhoppning på den stadigvarande lyckan av en djupt mänsklig själarnas enhet. Vid det mänskliga psykets oförändrade, stationära tillstånd förefaller det inte att finnas någon utväg ur den "invecklade sexuella krisen".

Bryta upp den förbjudna dörren, som leder ut i fria luften på en väg av kärleksfullare, innerligare och följaktligen även lyckligare förhållanden mellan könen kan endast en avgörande förändring av det mänskliga psyket, en utveckling av dess "kärlekspotenser". Men detta senare kräver med oundviklig lagbundenhet en avgörande omdaning av de socialekonomiska förutsättningarna, kort sagt: övergången till kommunismen.

Vilka är de väsentliga bristerna, vilka är skuggsidorna hos det legala äktenskapet? Till grund för det legala äktenskapet finns två falska principer: å ena sidan oupplösligheten, å andra sidan föreställningen om besittningsrätt och den ena makens odelbara tillhörighet till den andre.
Äktenskapets oupplöslighet beror på föreställningen om det mänskliga psykets oföränderlighet under hela det mänskliga livets förlopp, en föreställning som motsäger alla psykologiska kunskaper. Den nuvarande moralen gör det löjeväckande kravet gällande att människan måste, kosta vad det vill, finna sin lycka i äktenskapet och att hon på en gång och ofelbart bland miljoner människor skall finna den med hennes själ harmonierande andra själ, det andra "jag", som ensamt är i stånd att tillförsäkra henne äktenskaplig lycka.

Men om människan, i synnerhet kvinnan, vid sökandet efter idealet i sitt trevande framåtskridande förlorar sitt hjärta till den orätte, så börjar det av den nuvarande moralen fördärvade samhället, i stället för att skynda sin olyckliga medlem till hjälp, liksom en hämndgirig furie att förfölja henne med sitt fördömande. "Lyckan såsom föremålet för samhälleligt tvång, det är vår könsmorals ljuva blomma." En oinskränkt, öppen växling av kärleksförhållanden kränker det nuvarande samhället, som inte har något intresse för äktenskapet och den individuella lyckan, utan bara för egendomsmomentet. Härtill anmärker Meisel-Hess skarpsinnigt: "Äktenskapet liknar en bostad. Dess skuggsidor märker man först, då man en längre tid bott i den. Naturligtvis är det å andra sidan en 'ödets förföljelse', om man ofta tvingas att byta en obekväm och ofullkomlig bostad, men ännu sämre är det, om man tvingas att stanna kvar på en olämplig uppehållsort. Växlingen av kärleksförhållandena under det mänskliga livets långa förlopp", säger Meisel-Hess, "och under personlighetens utvecklingsprocess är en erfarenhet, som samhället måste se på som någonting normalt och oundvikligt."

Oupplösligheten blir ännu oförnuftigare, om man tänker på att flertalet legala äktenskap slutits "i mörkret" samt att vigselparen bara har en mycket oklar föreställning om varandra. Och de är inte bara obekanta med varandras psyke, mestadels - vad som är värre än det - om den kroppsliga gemenskapen finns, den kroppsliga samklang, utan vilken varje äktenskaplig lycka är ouppnåelig. "Provnätter", säger Meisel-Hess, "som i stor utsträckning förekom under medeltiden, är absolut inga 'otillbörliga absurditeten; under vissa sociala förhållanden kan de förvärva sig medborgarrätt i rasens intresse, till säkerställande av individernas lycka."

Föreställningen om den ena makens odelade besittningsrätt till den andra är ett andra moment som förgiftar det legala äktenskapet. Därav följer faktiskt den oerhörda absurditeten att två människor, vilkas själar endast tangerar varandra, är förpliktade att anpassa sig efter varandra med alla sidor av sitt komplicerade "jag". Den odelade besittningsrätten leder till en långvarig, för bägge parterna deprimerande samvaro. Man har varken egen tid eller egen vilja och många gånger under trycket av det materiella beroendet inte ens en "egen vrå", avskild från maken. - Den enas oavbrutna samvaro med den andra, det oundvikliga anspråket på föremålet för besittningsrätten förvandlar till och med glödande kärlek till likgiltighet och medför odrägliga, småaktiga tvister. Och i själva verket måste man instämma med Grete Meisel-Hess, att det alltför nära samlivet förstör till och med den renaste kärleksgemenskapens vårspröda doft. Med vilken varsamhet måste man inte möta den andra själen, vilket oerhört förråd av värme måste man inte besitta för att skapa möjlighet för kärlekens vårliga glöd att till hösten bära de friska, av den ömsesidiga solens värme genomträngda frukterna av en djup, oupplöslig själsgemenskap!

Momenten av "oupplöslighet" och "egendom" inom det legala äktenskapet inverkar skadligt på det mänskliga psyket, då de föranleder detta att bara göra de allra minsta ansträngningarna för att bevara sambandet med den med rent formella band vid oss fängslade vandringskamraten genom livet. Det legala äktenskapets nuvarande form leder till själens utarmning och kan i intet avseende medföra för mänskligheten den anhopning av förråd av "stora kärleksmöjligheter", som var det ryska geniet Tolstojs stora längtan.

Men ännu sämre vanställs det mänskliga psyket av den andra formen för det sexuella umgänget: den fala prostitutionen.

Kärleksakten nedtryckt till ståndpunkten av ett yrke, kan något ohyggligare finnas?
Låt oss lämna åsido allt socialt elände, som är förbundet med prostitutionen, kringgå frågorna om de kroppsliga lidandena, sjukdomarna, rasens förkrympande och urartande och endast hålla oss till frågan om prostitutionens inverkan på det mänskliga psyket. Inget gör själen så tom som att tvingas sälja eller köpa sig till främmande könsnjutningar. Prostitutionen kväver kärleken i hjärtana. För den flyr Eros förskräckt i fruktan att förorena sina gyllene vingar i de med smuts besudlade bäddarna.
Den leder till en förkrympning av människornas normala föreställningar, den leder till själens missbildning och utarmning, den undandrar själen det värdefullaste, förmågan av den glödande, lidelsefulla kärleksupplevelsen, som vidgar och utvecklar individualiteten med en summa av känsloerfarenheter. Den vanställer våra begrepp genom att föranleda oss att se något skamligt, lågt, grovt, djuriskt i kärleksakten, i detta slutackord av sammansatta själserfarenheter.

Det psykologiskt otillräckliga i de köpta könsnjutningarna avspeglar sig särskilt farligt i det manliga psyket. Mannen, som betjänar sig av prostitutionen, som saknar varje förädlande inledande moment, som kan leda till den sanna erotiska extasen vänjer sig att komma till kvinnan med "reducerade" anspråk, med en förgrovad och förbleknad psykologi. Vanan vid undergivna och framtvungna smekningar kommer honom att inte alls mera ge akt på allt det sammansatta som försiggår i den andra partens själ. Han upphör att ha "ett öra" för hennes upplevelser eller att alls kunna uppfånga de fina nyanserna däri. Hur många "kvinnodramer" har inte vuxit fram ur mannens förgrovade psyke, som utbildades i bordellerna. Prostitutionen breder sin mörka vinge även över den "fria kärlekens" huvuden liksom över de naivt förälskade och därför milt fordrande kvinnornas. Den förgiftar obarmhärtigt de kvinnors kärleksfröjder, som i könsakten söker slutackordet av den klingande, harmoniska, allt förtärande lidelsen.

Här får inte lämnas å sido, att den av Meisel-Hess uttalade tanken angående det manliga psykets missbildning genom prostitutionen även lämnar oss upplysning om en annan iakttagelse, som hittills varit fullständigt höljd i dunkel. Mannens oförmåga att uppskatta kvinnans andliga drifter finner inte bara sitt uttryck i att han inte är van att ge akt på kvinnans själ, utan den föranleder honom även till att med en oerhörd naivitet ignorera kvinnans psykologiska upplevelser i den allra mest intima aktens ögonblick. Kvinnornas därur uppkomna otillfredsställdhet är läkarna väl bekant och är ofta orsaken till olikartade nervösa sjukdomar. Det är betecknande, att den av det manliga psyket fullständigt genomträngda skönlitteraturen fullständigt åt tystnaden överlämnat denna iakttagelse, som skulle vara ägnad att kasta ett klart ljus över en lång följd av familje- och kärleksromaner. Då Maupassant i sin roman "Ett liv" vågade att ge sig in på denna fråga, åstadkom denna uppenbarelse endast en axelryckning hos den manliga världen.

Den normala kvinnan söker i kärleksumgänget tillfredsställelse och harmoni. Mannen, som förslöats i prostitutionen och inte berörs av kärleksupplevelsens komplicerade vibrationer, följer enbart sin eländiga, entoniga, kroppsliga drift, som hos bägge parterna bara efterlämnar känslan av otillfredsställelse och själs-hunger. Så växer könens ömsesidiga oförståelse för varandra, och ju högre kvinnans individualitet är, ju mer sammansatt hennes själsliv är, desto kännbarare verkar den sexuella krisen. Prostitutionen är farlig i synnerhet därför, att dess inflytande tränger vida utöver gränserna för dess anvisade bana.

När hon tränger tillbaka frågan om mänsklighetens fysiologiska skadande genom veneriska sjukdomar och släktets kroppsliga försvagande, uppfordrar Meisel-Hess till att ägna eftertanke åt det andra, psykologiska momentet, åt de själiska inflytelsernas förmörkelse och det erotiska medvetandets rubbande och tillintetgörelse, som allt måste leda till, att mannen och kvinnan allt mindre förstår varandra, finner allt mindre glädje hos varandra, och ömsesidigt missbrukar varandra.

Men även inom den tredje formen för könsumgänge, i "den fria kärleken", finns många dunkla punkter. Ofullkomligheten i denna form ligger i dess osjälvständiga karaktär. Den moderna människan medför till den fria förbindelsen de förkrympta, osanna och osunda moraliska föreställningarna hos ett psyke, som rönt inflytande av å ena sidan det legala äktenskapet, å andra sidan den mörka, avgrundsliknande prostitutionen. Den fria kärleken kämpar mot två oundvikliga hinder:
oförmågan att älska, som utgör vår sönderslitna, individualistiska världs väsende, och å andra sidan bristen på den nödvändiga lediga tiden i och för verkliga själsupplevelser. Den nutida människan har ingen tid att älska. I det samhälle, som från gammalt är grundat på konkurrens, i den grymmaste kamp för tillvaron, i den oundvikliga jakten antingen efter ett fattigt stycke bröd eller efter förmögenhet eller efter befordran blir det ingen tid över för odlandet av den anspråksfulle och känslige "Eros". Den stackars Aspa-sia på sitt rosensmyckade läger skulle i dag förgäves få vänta på kamrater i sina utsökta, fina kärleksfröjder. Med en brutal man under hennes själsnivå lönar det sig inte att dela läger, men en man av "själsadel" skulle aldrig få tid att tillbringa sina aftnar hos Aspasia.
Meisel-Hess ger skarpsinnigt uttryck åt en vitt utbredd erfarenhet: den möderne mannen betraktar kärlekslidelsen som en "oerhörd olycka", som skulle kunna trycka ned honom såsom en tung börda och som vore ägnad att hindra honom att förverkliga den för honom enda värdiga och väsentliga uppgiften: erövrandet av en ställning, ett kapital, förvärvandet av en passande plats i samhället, av åtrådd ära o. s. v. Mannen fruktar Eros' farliga pilar, den stora och sanna kärleksbojan, som skulle kunna leda honom bort från det "viktigaste" i livet. Och med hänsyn till hela livskomplexet fordrar dessutom den fria kärleksgemenskapen ett större slöseri med tid och själskrafter än det formella äktenskapet eller den flyktiga köpeskärleken.

Redan "sammanträdena" slukar så mycket för "arbetet" värdefull tid. Och tusen demoner lurar på det med kärlekens band sammanlänkade paret. Tillfälligheter är nog för att åstadkomma ett känslornas plötsliga avkylande, och så kommer brytningen. Fri kärlek slutar under de givna förhållandena antingen med brytning eller antar det legala äktenskapets form.

Den starke och målmedvetne mannen, som utan risk även skulle kunna innesluta kärleken i kretsen av sina livsuppgifter, denne man har enligt Grete Meisel-Hess' mening "ännu inte kommit". Därför ser vi också, att de moderna männen, upptagna av krävande arbeten och uppgifter, föredrar att underhålla en mätress eller att med sitt namn köpa sig en hustru och därmed tar på sig bördan av den legala familjen, bara han slipper kasta bort sin "värdefulla" tid och sin kraft på kärleksupplevelser.
Men även för kvinnan, i synnerhet för henne som uppehåller sig på eget arbete (och det är omkring 30 till 40 procent i alla kulturländer) inställer sig samma dilemma: kärlek eller kallelse? Den självförsörjande kvinnans läge kompliceras genom ett ytterligare tillkommande moment: moderskapet. Och kunde det verkligen inte löna sig att genombläddra levnadsteckningarna över alla betydande kvinnor för att övertyga sig om den oundvikliga konflikten mellan å ena sidan kärleken och moderskapet och å andra sidan den yttre och inre kallelsen. Och kanske just för att den självständiga kvinnan lägger på den fria kärlekens lyckoväg inte bara sin själ, utan också sin älskade verksamhet, så stegras hennes krav på mannen. Som gengäld väntar hon en frivillig belöning, "den rikaste gåvan", hans själ.

Den fria förbindelsen lider av bristen på ett moraliskt moment, medvetandet om "inre förpliktelse". Med det nuvarande tillståndet av sociala förhållanden har vi ingen orsak att räkna med, att denna form av sexuell gemenskap skall föra människorna ut ur den sexuella krisens återvändsgränd, som "den fria kärlekens" förkunnare hoppas. Denna utväg vore endast möjlig under förutsättning av den grundligaste omformning av själslivet, en omformning, vars förutsättning är den förändring av alla sociala förhållanden, som å sin sida utgör grunden för det moraliska innehållet i människornas föreställningar.

Inga av de förslag rörande socialpolitiska åtgärder och reformer, som Grete Meisel-Hess föreslår, utgör något väsentligt nytt. De innesluts, undantagslöst i de krav, som upptas på det socialistiska programmet:
ekonomisk självständighet för kvinnan, vidsträcktare, längst möjligt gående skydd och understöd av mödrar och barn, bekämpande av prostitutionen på ekonomisk grundval, avskaffande av själva begreppen "äkta" och "oäkta" barn, förvandling av det kyrkliga äktenskapet till det lättupplösliga borgerliga, samhällets grundliga omdaning i kommunistisk anda. Meisel-Hess' förtjänst är inte att hon lånat sina socialpolitiska krav av socialisterna. Vida väsentligare är, att hon i sitt forskande har sökt efter den sexuella rätten, utan att själv vara en "aktiv socialist" och omedvetet har funnit det sexuella problemets lösning på den enda farbara vägen. Hela sammanfattningen av sociala reformer, denna ofrånkomliga förutsättning för nya sexuella förhållanden, är dock inte i stånd att lösa den sexuella krisen, om inte samtidigt en utomordentligt skapande kraft växer fram som tvingar fram en lösning på mänsklighetens "kärleksmöjligheter".

Meisel-Hess har, driven av sin begåvning, intuitivt funnit vägen till denna lösning. Hon har begripit, att samhällets hela uppmärksamhet måste inriktas åt detta håll vid själens uppfostran och utformning på könsför-hållandenas område.

Den sexuella föreningen är enligt Meisel-Hess' föreställning en förening på grundvalen av djupare ömsesidig överensstämmelse, harmonisk samklang till kropp och själ, och detta är också det bestående idealet för den kommande mänskligheten. Men beträffande äktenskapet på grundval av "den stora kärleken" får vi inte glömma, att denna stora kärlek är en sällsynt gåva av ödet, som endast få lyckliga blir delaktiga av. Den mäktiga feen "den stora kärleken", som smyckar vår grå tillvaro med hänförande, lysande färger, slösar sannerligen inte med sin trollstav på de mänskliga hjärtana. Miljoner människor har aldrig erfarit trollkraften av hennes hänförande glöd. Vad skall ske med dessa arvlösa, dessa förbigångna? Skall de inskränkas till en kall omfamning av maken utan Eros? Skall de hänvisas till prostitutionen? Skall man, såsom det nutida samhället gör det, ställa dem i det ohyggliga valet: antingen den stora kärleken eller erotisk hunger?

Meisel-Hess söker och finner en annan väg: där "den stora kärleken" saknas ersätts den med "kärleksleken". Om den stora kärleken skall bli hela mänsklighetens arvedel, måste kärlekens svåra själsadlande skola genomgås. "Kärleksleken" är också en skola, en utväg att samla "kärleksmöjligheter" i det mänskliga själslivet.

Vad är nu denna "kärlekslek", som Meisel-Hess sätter så stora förhoppningar till? "Kärleksleken" i sina olika former påträffas på den mänskliga historiens hela väg. I den klassiska forntidens hetärers föreningar med sina vänner, i kurtisanernas galanta kärlek under renässanstiden, i den erotiska vänskapen mellan den som en fågel fria och sorglösa grisetten och hennes kamrat, studenten, igenkänns lätt denna "kärleksleks" grundläggande element.

Den är inte den allt förtärande Eros med tragiskt ansikte, som fordrar helhet och odelbarhet i besittningen, men inte heller brutal sexualitet, som uttömmer sig i den fysiologiska akten. Sanin med sin förenklade psykofysiologi skulle varit en dålig deltagare i den "kärlekslek", vars bild Grete Meisel-Hess målar. "Kärleksleken" kräver en stor finhet hos själen, uppmärksam finkänslighet och psykologisk vaksamhet och är därför t. o. m. mer än "den stora kärleken" i stånd att uppfostra och utforma de mänskliga själarna.

Kärleksleken är mycket anspråksfullare. Människor, som kommer tillsammans endast på grundvalen av ömsesidig sympati och som inte väntar av varandra någonting annat än ett livets leende, tillåter inte, att man ostraffat plågar själar, behandlar deras personlighet hänsynslöst och åsidosätter deras inre värld. Kärleksleken, som kräver mycket mer försiktighet, uppmärksamhet och lugn överläggning i de ömsesidiga förhållandena, skulle så småningom kunna avvänja människorna från den bottenlösa egoismen, som i dag trycker sin prägel på alla kärleksupplevelser. "Ett uppmärksamt förhållande av den ena själen gentemot den andra måste sporra känslorna av sympati och utveckla ömhet, omsorg och känslighet..."

Då kärleksleken inte utgår från det odelbara besittan-dets princip, lär den för det tredje människorna att enbart ge den del av sitt "jag", som inte betungar den andra, utan tvärtom hjälper till att gestalta livet ljusare. Detta skulle enligt Meisel-Hess' mening lära människorna den högre kyskheten, att endast hänge sig när känslans större heliga djup och oföränderlighet visat sig. Nu är vi alla för mycket böjda att "redan efter den första kyssen" lägga beslag på den andras personlighet, helt och hållet betunga den med vårt hjärta, även om den andra inte alls känner någon längtan därefter. Man får inte glömma, att "den stora kärlekens" mysterium ger "rättigheter". . .

Kärleksleken eller "det erotiska kamratskapet" har ytterligare andra företräden: den utgör en säkerhet mot Eros' pilar, den lär människorna att motstå kärlekslidelsens tryckande börda, vilken förslavar och trycker ned individualiteten. Som ingen annan form av kärlek sätter den individualiteten i stånd till självständighet, säger Meisel-Hess. Den fruktansvärda uppenbarelse, som vi kallar det "våldsamma inträngandet" i det främmande "jaget", har här ingen plats. Den utesluter det största syndafallet, förlusten av den egna personligheten i lidelsens vågor. Den nutida mänskligheten lever under lidelsens mörka tecken, som ständigt strävar efter att uppsluka ett annat "jag". Som svar på jordinnevånarens kärleksanspråk på Marsinnevånerskan i Lasswitz' roman säger denna: "Från känslornas bevingade lek måste jag störta ned under lidelsernas tvingande makt, förlora min frihet och med dig sänka mig ned till jorden - - - Er jord är kanske större och praktfullare än Mars, men jag skulle dö i dess tunga atmosfär. Lika tung som er luft är era hjärtan. Men jag - är ju blott Numa -."

Vår tid utmärker sig genom bristen på kärlekskonst Människorna förstår inte alls att bevara dagsklara, lysande, bevingade förhållanden. De känner inte det "erotiska kamratskapets" värde. Kärleken är för dem antingen en tragedi, som sliter sönder själarna, eller en tarvlig vaudeville. Mänskligheten måste ledas ut ur denna återvändsgränd, människorna måste lära sig den sköna, lysande och inte tyngande upplevelsen. Endast genomgåendet av den erotiska vänskapens skola möjliggör för det mänskliga själslivet att uppta den stora kärleken, sedan den renats från sina mörka sidor. Varje kärleksupplevelse (därmed menas naturligtvis inte den grova fysiologiska akten) gör inte den mänskliga själen fattigare, utan berikar den. "Det friska, rika mänskliga hjärtat", säger Meisel-Hess, "och dess förmåga till kärleksupplevelser är inte någon smörgås, som man kan äta upp bit för bit." Kärleken är en kraft, som förökas i samma mån, som man gör bruk av den. "Att älska allt djupare, allt oftare, alltmera osjälviskt, detta är varje stort hjärtas lidelses väg." Kärleken själv är en betydande skapande kraft. Den vidgar och berikar själslivet lika mycket hos den, som ger eller tar emot den.
Utan kärlek måste mänskligheten känna sig bestulen, arvlös, fattig. Utan tvivel skall kärleken för den kommande mänskligheten bli en gudstjänst. Och nu, för att kämpa, för att leva, för att plåga sig, för att skapa måste människan känna sig stödd och uppskattad. Den som känner sig älskad känner sig också uppskattad. Ur detta medvetande växer den högsta kärleksglädjen. Men just detta uppskattande av det egna "jaget", denna trängtan efter befrielse från den evigt hotande själiska ensamhetens spöke når vi inte genom det grova tillfredsställandet av den fysiologiska hungern. "Endast känslan av fullständig harmoni med den älskade varelsen kan stilla denna törst." Endast den stora kärleken ger fullständig tillfredsställelse. Käriekskrisen blir så mycket skarpare, ju mindre förråd av kärleksförmåga som finns nedlagt i den mänskliga själen, ju trängre de sociala grupperna är, ju fattigare det mänskliga själslivet på erfarenheter av solidarisk art.

Att höja denna kärleksmöjlighet, att uppfostra människorna och göra dem redo för mottagandet av den stora kärleken, detta är "den erotiska vänskapens" uppgift.

Kärleksleken är naturligtvis bara ett surrogat för den stora kärleken, dess ställföreträdare. Och otillfredsställande, säger många. "Må de då se sig omkring och övertänka, varmed kärleken nu ersattes", svarar Meisel-Hess, vad som vid understickandet av den efter den stora kärlekens förebild utstofferade prostitutionen försiggår såsom ersättning för denna. Vilket bottenlöst hyckleri, vilket hopande av sexuella lögner finns inte sammanträngt i denna bild! Det första exemplet, som tränger sig på en ur livet: fästmannen och fästmön längtar efter att få famna varann, men den stränga moralen ropar: Stopp, inte ännu! Och fästmannen går till den prostituerade, som inte alls önskar hans ömheter men måste ge sig åt honom. Fästmön däremot måste, oavsett drift och längtan, vänta tills prästen uttalat det avgörande ordet. Hur mycket naturligare och mera moraliskt hade det inte varit, om de bägge, drivna av samma åtrå, sökt tillfredsställelse hos varann i stället för att i sitt kötts tjänst ställa en tredje, fullständigt ovidkommande människa!

Vid sidan av sina väsentligen nationalekonomiska förutsättningar äger prostitutionen ett för dess natur avgörande psykologiskt moment, som är djupt förankrat i den mänskliga själen: den erotiska extasens avspänning utan att betala därför med sin själs frihet, med sin framtid, utan att för den i sitt innersta främmande andra partens fötter lägga sitt hela "jag". En utväg måste skapas för den naturliga driften. Man får inte lägga äktenskapets tygel på den första bästa, som man är oförsiktig nog att förälska sig i. Kärleksleken visar den sökta vägen. "Och för att vara uppriktig och visa ifrån sig den hycklande moralen och den sexuella lögnen, finns ingen anledning att förneka möjligheten av en sådan utväg för en till en högre kulturståndpunkt nådd mänsklighet", säger Meisel-Hess. Och i själva verket: förutsatt att man har en rad sociala reformer (Meisel-Hess understryker dem som oundgängliga förutsättningar för alla hennes slutsatser på det moraliska området) - vad skulle det då ligga för ett brott i att den erotiska extasen driver två människor i en kärleksomfamning?

Slutligen låter den "erotiska vänskapens" ram alltjämt utvidga sig. Det är fullkomligt möjligt, att människor, som givit sig åt varann på basis av en lätt förälskelse i fri sympati, ömsesidigt kan finna varann och att ur leken uppväxer den stora kärleken. Det gäller bara att skapa den objektiva möjligheten. Vilka är nu Meisel-Hess' slutsatser och praktiska krav?

Framför allt måste samhället lära sig att erkänna alla former för äktenskaplig gemenskap, vilka ovana konturer de än må uppvisa, och detta under två förutsättningar: att de inte är fördärvliga för rasen och att de inte bestämts av de ekonomiska faktorernas tryck. Idealet förblir den monogama förbindelsen, grundad på den stora kärleken, men inte oföränderlig och inskränkande. Ju mer komplicerad människans psyke är, desto oundvikligare är växlingen. Konkubinatet eller de efter varandra följande engiftena kommer att vara grundformerna för den sexuella föreningen. Men vid sidan går en hel skala av olika former av sexuell kärleksförening inom gränserna för den erotiska vänskapen.

Det andra kravet är erkännandet - och det inte bara i ord, utan även i handling - av moderskapets helighet. Det är samhällets plikt att upprätta räddningsstationer av alla former och slag på kvinnornas väg för att moraliskt och materiellt understödja dem i deras livs ansvarsfullaste perioder.
Och för att de friare förhållandena inte skall medföra skräck för ödeläggelse hos kvinnorna, måste vi slutligen undersöka hela den moraliska packning, varmed de unga flickorna belastas, innan de träder ut i livet.

Hela den moderna kvinnouppfostran är inriktad på att kvinnornas liv helt skall gå upp i kärlekserfarenheter. Därav de många brustna hjärtana, de av den första vindilen brutna kvinnogestalterna. Det är trängande nödvändigt, att det mångsidiga livets vida dörrar öppnas för kvinnorna. Deras hjärtan måste stålsättas, deras vilja bepansras. Kvinnan måste lära sig att inte betrakta kärleken som sitt livs väsentliga innehåll, utan som ett pinnhål på utvecklingens stege, såsom en möjlighet att uppenbara hela sitt "jag".

Hon bör lära sig att liksom mannen genomgå en kärlekskonflikt inte med brutna vingar, utan med stålsatt själ. "Att i varje minut som genomlevs, låta det förgångna vara förgånget och börja livet på nytt, som om det hade börjat i dag" - det var Goethes valspråk. Redan skimrar ljuset, redan kan vi iaktta nya kvinnotyper, de så kallade självständiga kvinnorna, för vilka livets rikedom inte uttöms i och med kärleken. De tillåter inte livets vågor att driva deras farkost inom kärleksupplevelsernas område. Vid rodret sitter en erfaren styrman: deras i livets kamp stålsatta vilja. Och det vanliga talesättet: "hon har ett förflutet" omskrivs av den självständiga kvinnan till: "hon har inte något förflutet - vilket underbart levnadsöde!"

Om också sådana kvinnor ännu inte är alldagliga företeelser, om också inte den nya sexualmoralen kan träda i kraft redan i morgon och om också den komplicerade sexualkrisen inte kan övervinnas på en gång, genom att inrymma åt den nya moralen dess plats, så är vägen funnen, och i fjärran skimrar lockande den vidöppna, efterlängtade porten.
Meisel-Hess' bok ger oss Ariadnetråden för de sexuella förhållandenas labyrint, för de förvirrade psykologiska dramerna. Vi behöver alltså bara begagna oss av dess värdefulla tankenystan och få hennes slutledningar att överensstämma med den framåtskridande samhällsklassens väsentliga uppgifter, se bort från somligt, rensa bort små och obetydliga oriktigheter och bemöda oss att på de sexuella förhållandenas område, finna ett frö för den nya, oundvikligt segrande, uppåtstigande proletära kulturen.

Not:
1 Idéer om "rasens urartning" och intresset för "rashygien" är inte ovanliga för tiden. Idéerna fanns också inom arbetarrörelsen och försvann slutligen därifrån i och med nazismens framväxt och dess tydligt rasistiska ideologi. Red. anm.