Web Hosting by Brinkster

Tal till ledare i Centrum

Mao Tse-tung
21 juli 1966

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031230

Ordförande Mao sade att väggtidningen "Tjugofemte maj" av Nieh Yuan-tzu är ett manifest över den kinesiska Pariskommunen under det tjugonde århundradets sextiotal, vars betydelse överträffar Pariskommunens. Denna sorts väggtidningar klarar vi inte av att skriva.
(Flera unga pionjärer skrev väggtidningar om att deras fäder glömt sitt förflutna, inte talade med dem om Mao Tse-tungs tänkande utan frågade dem vilka betyg de fått i skolan och belönade dem när de fått bra betyg.)
Ordförande Mao bad kamrat Ch'en Po-ta framföra ett meddelande till dessa små vänner: "Era väggtidningar är mycket välskrivna." (Han fortsatte:)
Jag säger det till er alla: ungdomen är den Stora Kulturrevolutionens stora armé! Den måste mobiliseras fullständigt.
Efter min återkomst till Peking kände jag mig mycket olycklig och övergiven. En del kolleger hade till och med stängt sina dörrar. Det fanns till och med en del som tryckte ner studentrörelsen. Vem är det som trycker ner studentrörelsen? Bara Pei-yang-krigsherrarna.[1] För kommunister är det mot marxismen att vara rädd för studentrörelsen. En del människor talar dagligen om masslinjen och att tjäna folket, men istället följer de den borgerliga linjen och tjänar bourgeoisin. Ungdomsförbundets Centralkommitté bör stå på samma sida som studentrörelsen. Men istället står den på samma sida som de som trycker ner studentrörelsen. Vem bekämpar den stora Kulturrevolutionen? De amerikanska imperialisterna, Sovjetrevisionisterna, de japanska revisionisterna och reaktionärerna.

Att använda undanflykter och göra åtskillnad mellan "inre och "yttre"[2] är att frukta revolutionen. Att täcka över uppsatta väggtidningar, sådant kan inte tolereras. Det visar ett grundläggande fel vad gäller inriktningen. De måste omedelbart byta inriktning och krossa alla de gamla konventionerna. Vi tror på massorna. För att bli massornas lärare måste vi först bli massornas elever. Den nuvarande stora Kulturrevolutionen är en tilldragelse som skakar om himlen och jorden. Kan vi, vågar vi ta steget över till socialismen? Detta steg leder till klassernas slutgiltiga utplåning, och en minskning av de tre stora skillnaderna.

Att bekämpa, speciellt att bekämpa "auktoritativ" borgerlig ideologi, är att förstöra. Utan denna förstörelse kan inte socialismen upprättas och inte heller kan vi genomföra först kampen, sedan kritiken och för det tredje omvandlingen. Att sitta på kontor och lyssna till rapporter är inte bra. Det enda sättet är att luta sig mot massorna, lita på massorna och föra kampen till slutet. Vi måste vara beredda på att revolutionen kan vända sig mot oss. Ledningen för partiet och regeringen och ansvariga partikamrater bör vara beredda på detta. Om ni inte vill genomföra revolutionen till sitt slut måste ni disciplinera er, och förbättra er så att ni kan hålla jämn takt med den. I annat fall kan ni bara hålla er utanför den.

Det finns en del kamrater som kämpar intensivt mot andra men som inte kan kämpa med sig själva. Örn de fortsätter med detta kommer de aldrig att kunna ta steget.

Det ligger på er själva att leda elden mot era egna kroppar, att blåsa på flammorna för att få dem att brinna. Vågar ni detta? Ty det kommer att bränna era egna huvuden.

Kamraterna svarade påföljande sätt: "Vi är beredda. Om vi inte klarar av det kommer vi att avgå från våra arbeten. Vi lever som medlemmar i kommunistpartiet och ska, dö som medlemmar i kommunistpartiet. Det går inte att leva ett liv i soffor och med elektriska fläktar."

(Ordförande Mao sade:)
Det går inte att sätta upp låsta normer för massorna. När Pekinguniversitetet såg att studenterna reste sig, försökte de sätta upp normer. Förskönande kallade de det "att återvända till det rätta spåret". I själva verket var det "att slå in på fel spår".

Det fanns en del skolor som betecknade studenterna som kontrarevolutionärer. (Förbindelseofficeren Chang Yen gick ut och betecknade tjugonio personer som kontrarevolutionärer.) (Ordförande Mao sade:)

På detta sätt placerar man massorna på samma sida som oppositionen. Man ska inte vara rädd för dåliga människor. Hur många av dem är dåliga när allt kommer omkring? Den stora majoriteten av studentmassorna är bra.

Någon reste frågan om oroligheter. Vad ska vi ta till för legala handlingar i sådana fall? (Ordförande Mao sade:)

Vad är ni rädda för? När dåliga människor är inblandade så bevisar det att de är dåliga. Vad är ni rädda för när det gäller bra människor? Ni bör ersätta ordet "rädsla" med ordet "våga". Ni måste demonstrera en gång för alla om steget över till socialismen har tagits. Ni måste låta politiken ta befälet, gå bland massorna och bli ett med dem, och göra Den Stora Proletära Kulturrevolutionen ändå bättre.

Noter

1. Den nya typen av armé under Yiian Shih-k'ais kontroll under kejsardömets sista år var känd som Pei-yang lu-chun eller Norra armén. Termen "Pei-yang-krigsherrarna" används både för att beteckna Yiian och hans underordnade under perioden 1911—16 och mera löst som en kollektiv beteckning på de olika klickar som hans epigoner delades upp i under decenniet efter hans död. Mao tänker här förmodligen speciellt på den krigsherredominerade regeringen i Peking 1919, som tryckte ner Fjärde maj-studenternas demonstrationer.

2. Om man ska döma av ett annat Mao-tal som helt nyligen blivit tillgängligt ("Tal den 4 augusti 1966 inför ett utvidgat möte med Politbyråns Stående kommitté, Wan-sui (1969), s. 650-51) så syftar denna skillnad mellan "inre" och "yttre" förmodligen på uppdragningen av strikta gränser i ett flertal sammanhang, från partiet och icke-partiet som den ena ytterligheten och det kinesiska och det utländska som den andra. Kärnfrågan under sommaren 1966 (och sedan under hela Kulturrevolutionen) var dock frågan om kommunistpartiets status som en makt skild från resten av samhället.