Web Hosting by Brinkster

Tal vid ett rapportmöte

Mao Tse-tung
24 oktober 1966

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031231

Ordföranden sade: "Vad finns det att vara rädd för? Har ni läst Li Hsüeh-fengs[1] korta rapport? Hans två barn rymde och när de kom tillbaka gav de Li Hsüeh-feng en lektion. 'Varför är ni gamla ledare så rädda för de Röda gardena? De har inte slagit er och ändå vill ni inte rannsaka er själva.' Wu Hsiu-ch'uan har fyra barn och de tillhör alla olika fraktioner och många av deras skolkamrater besöker hans hem, ibland tio eller fler på samma gång. När du har haft mer kontakt med dem kommer du att inse att du inte behöver vara rädd för dem utan att de istället är värda all kärlek. Om man vill undervisa andra, bör läraren själv först undervisas. Ni är inte klara i huvudet och vågar inte möta de Röda gardena eller säga sanningen till studenterna, ni agerar som tjänstemän och storpampar. Först vågar ni inte träffa folk och sedan vågar ni inte tala till dem. Ni har gjort revolution under många decennier, men ju längre ni håller på ju dummare blir ni. I det brev som Shao-ch'i skrev till Chiang Wei-ch'ing,(Förste sekreterare i Kiangsus provinskommitté.) kritiserade han denne och sade att han var dum, men är han själv klyftigare?"
Ordföranden frågade Liu Lan-t'ao[2]: "Vad tänker du göra när du har kommit tillbaka?"

Liu svarade: "Först måste jag komma tillbaka och se mig om." Ordföranden sade: "När du talar väljer du alltid dina ord." Ordföranden Mao frågade premiärminister Chou om hur mötet hade gått. Premiärministern svarade: "Det är nästan klart. Vi kommer att träffas ytterligare en halv dag i morgon. Vad gäller de konkreta problemen kan vi lösa dem enligt de grundläggande principerna när vi kommer tillbaka."
Ordförande Mao frågade Li Ching-ch'uan:[3] "Hur går det för Liao Chih-kao?"(Förste sekreterare i Szechuans provinskommitté.)

Li svarade: "I början var han inte särskilt klar, men under mötets senare del har han gjort något bättre ifrån sig."

Ordföranden sade: "Vad är nu det här om att ständigt ha rätt? Du själv smet ju. Du var skrämd från vettet och skyndade dig att ta skydd i militärdistriktet. När du återvänder måste du ta dig samman och arbeta ordentligt. Det är inte bra att smälla upp väggtidningar om Liu och Teng på gatorna. Ska vi inte tillåta att folk begår misstag, tillåta att de gör revolution, tillåta att de förändras? Låt de Röda gardena läsa Den sanna berättelsen om AH Q."

Ordföranden sade: "Denna gång är mötet något bättre. Vid förra mötet var det bara indoktrinering och inga framsteg. Dessutom hade vi ingen erfarenhet. Nu har vi ytterligare två månaders erfarenhet. Sammanlagt har vi mindre än fem månaders erfarenhet. Den demokratiska revolutionen pågick under tjugoåtta år, vi begick många misstag och många människor dog. Den socialistiska revolutionen har pågått under sjutton år, men den kulturella revolutionen har bara pågått under fem månader. Det kommer att ta åtminstone fem år att få en del erfarenhet. En väggtidning, de Röda gardena, det stora utbytet av revolutionära erfarenheter, och ingen – inte ens jag - väntade sig att alla provinser och städer skulle kastas in i en stor oreda. Studenterna begick också en del misstag, men misstagen begicks huvudsakligen av oss storpampar."

Ordföranden frågade Li Hsien-nien: "Hur gick ert möte idag?"

Li svarade: "Institutet för finanser och ekonomi höll ett anklagelsemöte och jag ville göra en självrannsakan, men de lät mig inte tala."

Ordföranden sade: "Du bör går dit igen i morgon och göra din rannsakan, annars kommer folk att säga att du smitit."

Li sade: "I morgon måste jag åka utomlands."
Ordföranden sade: "Du bör också säga dem att förr brukade det vara San-niang som undervisade sin son.[4] Nuförtiden är det sonen som undervisar San-niang. Jag tror inte du har riktigt rätt anda.

Om de inte vill lyssna till din självrannsakan, måste du ändå göra en. Om de anklagar dig måste du tillstå dina misstag. Bekymren skapades av Centrum och ansvaret ligger på Centrum, men regionerna har också en del ansvar. Vad jag är ansvarig för är uppdelningen i en första och andra linje. Varför gjorde vi denna uppdelning i en första och andra linje? Den första orsaken var att min hälsa inte var speciellt god, den andra är läxan Sovjetunionen. Malenkov var inte tillräckligt mogen, och innan Stalin dog hade han inte utövat makten. Varje gång han utbringade en skål viftade han på svansen och smickrade. Jag ville slå fast deras prestige innan jag dog –jag hade aldrig tänkt mig att saker och ting kunde röra sig åt andra hållet."

Kamrat T'ao Chu[5] sade: "Den högsta makten (ta chuan) har runnit dig ur händerna."

Ordföranden sade: "Det beror på att jag avsiktligt avstått från den. Nu har de dock startat ett självständigt kungadöme, det är många saker som jag inte konsulterats om, som jordproblemen, Tientsin-talen, kooperativen i Shansi, avvisandet av undersökningarna och studierna, det stora ståhej som Wang Kuang-mei satt igång med. Alla dessa saker borde ha diskuterats i Centrum innan beslut fattades. Teng Hsiao-p'ing kom aldrig och rådgjorde med mig, från 1959[6] till idag har han aldrig rådgjort med mig om någonting alls. 1962 sökte plötsligt de fyra vice premiärministrarna i Li Fu-ch'un, T'an Chen-lin, Li Hsien-nien och Po I-po[7] upp mig i Nanking, och åkte sedan till Tientsin. Jag gav dem omedelbart mitt godkännande och de fyra återvände igen, men Teng Hsiao-p'ing kom aldrig. Jag var inte nöjd med Wuchang-konferensen, jag kunde inte göra något åt de höga målsättningarna. Så jag åkte till Peking för att hålla en konferens, men även om ni hade träffats under sex dagar, lät ni inte mig hålla min ens under en enda dag. Det är inte så illa att jag inte tillåts fullfölja mitt arbete, men jag tycket inte om att behandlas som en död anfader.

Efter Tsunyi-konferensen var Centrum mer koncentrerat, men efter sjätte plenat 1938 försökte Hsiang Ying och P'eng Te-huai (Det Nya fjärde arméintermezzot i Södra Anhwei[8], P'engs De hundra regementenas offensiv.[9]) etablera ett oberoende kungadöme. De informerade inte mig om någon av dessa saker. Efter sjunde kongressen fanns det inte någon i Centrum. När Hu Tsung-nan marscherade mot Yenan[10] delades Centrum upp i två arméer. Jag var i norra Shensi med En-lai och Jen Pi-shih[11], Liu Shao-chi och Chu Te var i nordost. Saker och ting var fortfarande ganska centraliserade. Men så fort vi kom in i städerna skildes vi åt och var och en ägnade sig åt sitt. Särskilt när uppdelningen gjordes i en första och andra linje blev skillnaderna än större. 1953, efter den finansiella och ekonomiska konferensen, sade jag åt alla att kommunicera med varandra, att kommunicera med Centrum och kommunicera med regionerna. Liu och Teng agerade öppet, inte i hemlighet, de var inte som P'eng Chen. Tidigare hade Ch'en Tu-hsiu, Chang Kuo-t'ao, Wang Ming, Lo Lung-chang och Li Li-san alla agerat öppet, det är inte så allvarligt, Men Kao Kang.Jao Shu-shih och P'eng Te-huai hade två ansikten. P'eng Te-huai konspirerade med dem, men jag visste inte om det. P'eng Chen, LoJui-ch'ing,[12] Lu Ting-i[13] och Yang Shang-k'un[14] agerade hemligt, och de som är hemlighetsfulla får inget gott slut. De som följer den felaktiga linjen bör bättra sig, men Ch'en, W’ang och Li bättrade sig inte."

Chou En-lai anmärkte: "Li Li-san ändrade inte sitt tänkande."

(Ordförande Mao fortsatte:) "Klickar och fraktioner av alla slag bör uteslutas. Det väsentliga är att de bättrar sig, att de anpassar sina idéer och att de förenar sig med oss. Då är allting bra igen. Vi bör tillåta Liu och Teng att göra revolution och bättra sig. Ni säger att jag är den typen av människa som blandar mig med tunn dy. Jag är den typ av människa som blandar mig med tunn dy. Under sjunde kongressen sade Ch'en Ch'i-han[15] att man inte borde välja till Centralkommittén människor som följt W’ang Ming-linjen. Wang Ming och flera andra valdes till medlemmar av Centralkommittén. För närvarande är det bara Wang Ming som har lämnat, de övriga finns fortfarande här! Lo Fu är inte bra. Jag har fått ett fördelaktigt intryck av Wang Chia-hsiang,[16] ty han stödde slaget vid Tungku.[17] Under Ningtu-konferensen[18] ville Lo Fu utesluta mig, men Chou och Chu höll inte med honom. Under Tsunyi-konferensen spelade han en värdefull roll, och vid den tiden kunde vi inte ha klarat oss utan dem.[19] Lo Fu var envis. Kamrat Shao-ch'i bekämpade dem och NiehJung-chen[20] bekämpade också dem. Vi bör inte döma ut Liu Shao-ch'i för gott. Om de begått misstag kan de ändra sig, eller hur? När de ändrat sig är det bra. Låt dem ta sig samman och modigt ge sig in i sitt arbete. Det var mitt förslag att detta möte skulle hållas, men tiden har varit så kort att jag inte vet om saker och ting har klarnat eller ej. Ändå kanske det är bättre än det förra mötet. Jag kunde inte tänka mig att en väggtidning, de Röda gardena och det stora utbytet av revolutionära erfarenheter skulle bli en så stor affär. En del av studenterna hade inte någon särskilt bra familjebakgrund, men var vår egen familjebakgrund så särskilt bra heller? Värva inte desertörer och folk som vänder kappan efter vinden. Jag själv har många vänner som befinner sig till höger som Chou Ku-ch'eng och Chang Chih-chung.[21] Är det bra att inte alls ha några kontakter inom högern? Hur kan man vara så ren? Att ta kontakt med dem är att undersöka och studera dem och lära sig förstå deras uppträdande. På T'ien An Men häromdagen drog jag avsiktligt över Li Tsung-jen[22] till mig. Det är bäst att inte ge denne karl en post, det är bäst att han inte har någon position eller makt. Har vi inte demokratiska partier? Kan vi ha bara ett parti? Partiorganisationerna i skolorna bör inte återupprättas alltför tidigt. Efter 1957 fick partiet många nya medlemmar, Chien Po-tsan, Wu Han och Li Ta var partimedlemmar. Var de så bra? Är de demokratiska partierna alla så dåliga? Jag tycker att de demokratiska partierna är bättre än P'eng, Lo, Lu och Yang. Vi vill fortfarande ha kvar de demokratiska partierna och den Rådgivande politiska konferensen - vi bör klart deklarera detta för de Röda gardena. Kinas demokratiska revolution startades av Sun Yat-sen. Vid den tiden fanns det inget kommunistparti. Under Sun Yat-sens ledning kämpade de mot K'ang, Liang[23] och det kejserliga systemet. I år är det hundra år sedan Sun Yat-sen föddes. Hur ska vi fira detta? Vi bör diskutera det med de Röda gardena och vi bör hålla minnesmöten. Den uppdelning som jag införde i en första och andra linje har lett till motsatt resultat."

Kamrat K'ang Sheng insköt: "Den politiska rapporten till åttonde kongressen innehåller teorin om klassernas försvinnande."

(Ordförande Mao svarade:) "Jag läste rapporten och den antogs av kongressen. Vi kan inte ställa de båda - Liu och Teng — ensamt ansvariga.

Vi bör handskas med fabriker och byar i stadier och omgångar. Åk hem och klargör era studentkamraters tänkande i provinserna och städerna, och håll bra möten. Hitta en lugn plats i Shanghai där ni kan träffas. Om studenterna ställer till oreda, så låt dem göra det. Som Lin Piao säger, vi bör utföra ett omsorgsfullt politiskt och ideologiskt arbete bland dem. 1936 talade Stalin om klasskampens försvinnande, men 1939 genomförde han ytterligare en utrensning av kontrarevolutionärer. Var inte också detta klasskamp?

När ni åker hem bör ni ta er samman och göra ett bra arbete. Vem kan då störta er?"

Noter

1. Li Hsiieh-feng (ca 1906- ), förste sekreterare i KKP:s Nordkinabyrå, ersatte P'eng Chen som förste sekreterare i Pekings partiavdelning i juni 1966. Han försvann från den politiska scenen i december 1970. Mao identifierade senare honom som en av Lin Piaos medkonspiratörer (text 26, s. 274, 277.)

2. Liu Lan-t'ao (1904- ), förste sekreterare i KKP:s Nord västbyrå, och politisk kommissarie i Lanchows militärdistrikt.

3. Li Ching-ch'iian (se ovan text 4, not 26), förste sekreterare i KKP:s Syd västbyrå sedan 1961, var alltså direkt överordnad till Liao Chih-kao, som Mao frågar om här.

4. San-niang syftar på Wang Ch'un, hjältinnan i Pekingoperan San-niang chiao-tzu (San-niang undervisar sin son). Som tredje hustru till en mandarin under Ming-dynastin som felaktigt troddes vara död, vägrade hon gifta om sig och ägnade sitt liv åt att utbilda sin mans son med hans andra hustru. Sonen blev senare en chuang-yuan.

5. T'ao Chu (ca 1906- ) blev förste sekreterare i KKP:s Centrala-Södra byrå 1961. Under Kulturrevolutionens tidiga stadier steg han som en komet mot maktens tinnar, och blev chef för Centralkommitténs propagandadepartement i juli 1966, och rankades som fyra efter Mao Tse-tung, Un Piao och Chou En-lai vid elfte plenat i augusti 1966.1 slutet av december 1966 föll han i onåd och fördömdes offentligt.

6. Här har Wen-hsuan "1949", det kan vara ett kopieringsfel.

7. U Fu-ch'un (1899- ) från Hunan, hade länge varit nära bundsförvant till Mao Tse-tung. Han arbetade tillsammans med Mao i Bonderörelsens träningsinstitut 1925—26 och är gift med Ts'ai Ch'ang, syster till Maos bästa vän Ts'ai Ho-sen. Han hade varit ordförande för den stadiga planeringskommissionen sedan 1954. Han stjärna har bleknat något under de senaste åren och han upphörde att vara medlem i Politbyrån 1969, men han är fortfarande vice premiärminister.
Li Hsien-nien (ca 1907— ), finansminister, vice premiärminister och medlem av Politbyrån.
Po I-po (1907— ), vice premiärminister och ordförande för den statliga ekonomiska kommissionen. Han återvaldes inte, inte ens till Centralkommittén 1969, och kritiserades mycket under Kulturrevolutionen för att stödja den typ av ekonomisk politik som Liu Shao-ch'i förespråkade.
Beträffande Tan Chen-lin, se text 6 not 25. Han föll från makten under Kulturrevolutionen, men kom tillbaka vid tionde kongressen 1973 som medlem av Centralkommittén, och är också nu vice premiärminister.

8. Hsiang Ying (1898—1941), tidigare arbetarledare och vice ordförande i den kinesiska sovjetrepubliken i början på trettiotalet, var politisk kommissarie i Den nya fjärde armén som skapades i centrala Kina i början av 1937. (Bland befälhavarna fanns den förutvarande utrikesministern, Ch'en I.) När det gäller sammanstötningen med nationaliststyrkorna i januari 1941, känd som "Nya fjärde arméintermezzot", se S. Schram: Mao Tse-tung (Penguin 1967), s. 205-6, 217-19.

9. "De hundra regementenas offensiv", startad av P'eng Te-huai i augusti 1940, orsakade svåra förluster för japanerna, men frambringade en reaktion som ytterst var synnerligen kostsam för kommunisterna själva. Under Kulturrevolutionen anklagades P'eng för att ha genomfört detta äventyr utan att ha rådfrågat Mao.

10. Under våren 1947, följande den grundläggande princip för gerillakrig som Mao lagt fast att målsättningen med kriget var att krossa fiendens styrkor snarare än att hålla territorium, övergav kommunisterna sin huvudstad Yenan utan strid. Detta resulterade i en uppdelning av den högsta ledningen i två grupper, som nämns av Mao, en uppdelning som varade från mars 1947 till maj 1948.

11. Jen Pi-shih (1904—50) var medlem av Politbyrån vid sin död, och hade varit nära förbunden med Mao sedan fyrtiotalet.

12. LoJui-ch'ing (ca 1906— ) var minister för den allmänna säkerheten från 1949 till 1959. Sedan var han stabschefi FBA tills han plötsligt föll från makten i slutet av 1965.

13. Lu Ting-i (ca 1901 - ) chef för KKP:s propagandadepartement till sitt fall i mitten av 1966, under Kulturrevolutionens tidiga stadium.

14. Yang Shang-k'un (ca 1905— ), vid denna tid suppleant till KKP:s sekretariat, föll från makten under Kulturrevolutionen.

15. Ch'en Ch'i-han (ca 1898- ), medlem av KKP:s Centrala kon-trollkommission, som behöll sin post i Centralkommittén 1969, var aktiv inom försvaret och underrättelseväsendet vid tiden för sjunde kongressen 1945.

16. Wang Chia-hsiang (1907-74) var liksom de andra personer Mao diskuterar här, medlem av "Hemkomna studentfraktionen". Han var Kinas förste ambassadör i Sovjetunionen 1949—51, och deltog i den kinesiska delegation som åkte till Moskvamötet i november 1957 under ledning av Mao Tse-tung, men han försvann från scenen i början på sextiotalet. Han återvaldes dock till Centralkommittén på den tionde kongressen 1973.

17. Skrivningen "Tungku" är från Wan-sui (1969), andra källor anger Tungkang. Även om tecknet för "ku" skiljer sig lite från det som vanligtvis används för detta namn, kan det hela mycket väl syfta på revolten mot Maos auktoritet i december 1930, vanligtvis känd som Fufien-upproret, som började i staden Tungku. Wang Chia-hsiang, motståndare till Li Li-san, kan förmodligen ha stött Mao mot rebellerna, som var förbundna med Li.

18. Vid Ningtu-konferensen i augusti 1932 förlorade Mao kontrollen över Röda Armén. Han antyder här att Lo Fu ville utesluta honom även från partiet, men att Chou En-lai och Chu Te var emot detta.

19. Vid Tsunyi-konferensen i januari 1935, då Mao fick ledningen facto i partiet, ersattes Ch'in Pang-hsien som generalsekreterare av Chang Wen-fien. Utan samarbete med en del av den Moskva-orientera-de fraktionen och speciellt Chang kunde Mao uppenbarligen inte ha uppnått så mycket som han gjorde vid detta tillfälle när det gällde att reorganisera partiet.

20. Nieh Jung-chen (1899- ) var Lin Piaos förste politiske officer under Långa Marschen. Efter 1949 hade han viktiga positioner i det militära och vetenskapliga arbetet. Han är fortfarande vice premiärminister och medlem av Centralkommittén.

21. Chang Chih-chung (1891— ), en nationalistgeneral som hade besatt många höga poster under Chiang Kai-shek, var chef för Chiangs nordvästra högkvarter från 1945—49, då han allierade sig med kommunisterna. Efter att ha hjälpt den nya regimen stadfästa sin auktoritet i Sinkiang, utsågs han 1954 till vice ordförande i Nationella försvarsrådet i Peking.

22. Li Tsung-jen (1890—1969), president i Kuomintangregimen i början av 1949, återvände till Kina 1965 efter exil i USA.

23. dvs. reformisterna K'ang Yu-wei och Liang Ch'i-ch'ao, som stödde idén om en konstitutionell monarki i början på seklet.