Web Hosting by Brinkster

Den nya Kvinnan

Alexandra Kollontay
1913

Källa: "Den nya kvinnan" 1913, tryckt i "Sovremennyj Mir" (Den moderna världen) nr. 9 1913.
Senast uppdaterad: 030302

Vem är hon den nya kvinnan? Finns hon överhuvudtaget? Är hon inte bara produkten av moderna skönandars skapande fantasi, som söker efter sensationella nyheter? Se er omkring, skärp er syn, överväg, och ni kommer att bli övertygade om, att den nya kvinnan finns till - hon existerar.

Ni känner henne redan, är redan vana att möta henne i livet på alla samhällsstegens pinnhål från arbeterskan till studentskan, från den oansenliga kontoristen till den berömda representanten för de fria konsterna. Och det märkligaste är, att fastän ni allt oftare träffar den nya kvinnan i levande livet, har ni först under de allra sista åren haft tillfälle att återfinna henne bland skönlitteraturens hjältinnor. Livet under det sista årtiondet har med livsnödvändighetens tunga hammare smitt en kvinna med nya själsanlag, nya behov och ny livssyn, men litteraturen avbildade alltjämt det förgångnas kvinnogestalt, skapade alltjämt den bortlagda, förflyktigade, forna typen. Vilka klarläggande bilder av den kommande "nya kvinnan" gav inte den ryska verkligheten på sjuttio- och åttiotalen! Men diktarna och författarna har gått förbi dem, har inte känt, inte hört, inte fattat, inte urskilt dem. Med sin mjuka pensel har Turgenjev nästan givit dem liv, men även hos honom är bilderna mattare och fattigare än verkligheten. Endast i hans poesi, dikter på prosa, som har ägnats den ryska flickan, blottade Turgenjev huvudet inför de rörande bilderna av dem, som vågat överskrida den helgade tröskeln.

De kvinnliga kämparna, i synnerhet de som fått ett namn på historiens blad, följs av ett långt tåg av "namnlösa". De gick under liksom bin i den förstörda bikupan. Deras lik täcker klippstigen till den heliga, åtrådda, väntade framtiden. Deras antal växte och ökades med varje år. Men författarna och diktarna gick förbi dem med en tät bindel för ögonen. Som om den varit absolut inställd på den traditionella kvinnobilden, var diktarens blick inte i stånd att fatta, tillägna sig och inprägla denna nya bild. Litteraturen, som fullkomnades och utvecklades, när den sökte sig alldeles nya vägar, nya färger och ord, fortfor hårdnackat att återge de bedragna, övergivna, lidande varelserna, rovlystna kvinnor, bedårande rovdjur, viljelösa, "oförstådda" naturer, rena, färglösa, älskliga flickor.

Flaubert skrev "Madame Bovary" vid en tid, då förutom honom George Sand, denna lysande förkun-nerska av den till livet uppväckta nya kvinnotypen, levde i kött och blod, led och hävdade sitt mänskliga lika väl som sitt kvinnliga "jag".

Tolstoj fördjupade sig i en Anna Kareninas genom århundraden av ödet förslavade kvinnosjäl, beundrade en älsklig, harmlös Kitti, lekte med en Natasja Rostovas temperamentsfulla kvinnonatur vid en tid, då den misskundsamma verkligheten satte handklovar på ett alltjämt tillväxande, stadigt ökande antal kvinnomänniskor. - Till och med det nittonde århundradets största snillen har inte känt nödvändigheten att ersätta sina hjältinnors kvinnliga tjuskraft med egenskaper, som antyder den kommande nya kvinnan. Först under de sista 10-15 åren och då endast av de nyaste författarna och i synnerhet författarinnorna har denna till livet framvuxna nya typ inte lämnats obeaktad, och de kunde inte undgå att låta den göra sig gällande i deras nyaste verk. Numera är denna typ inte någon sensationell nyhet. Ni träffar på den inte bara i den eller den "banbrytande" romanen, som söker att som ett skolexempel lösa något av de aktuella, komplicerade problemen, utan ni träffar även på den i den blygsamma, anspråkslösa berättelsen.

Det är självklart, att "den nya kvinnans" typ är olika i olika länder, att tillhörigheten till det ena eller andra samhällslagret trycker sin säregna prägel på den och att det psykologiska uttrycket för hjältinnornas strävanden och levnadsmål på ett betydande sätt kan avvika inbördes. Men hur olika dessa nya hjältinnor än må vara, igenkänner vi i dem alla någonting gemensamt, ett "äktenskapstycke", som snart nog gör det möjligt för oss att skilja dem från det förgångnas kvinnor. Dessa uppfattade världen på ett annat sätt, reagerade annorlunda, förhöll sig på olika sätt till livet. Det behövs inga särskilt omfattande historiska eller litterära kunskaper för att urskilja den nya kvinnans ansikte från mängden av det förgångnas kvinnor. Vari det nya består, vari skillnaden ligger, det kan vi inte alltid bli medvetna om. Men ett är påtagligt, nämligen att någonstans under vårt medvetandes tröskel har bildats en prövosten, med vars hjälp vi kan klassificera och bestämma de kvinnliga typerna.

Och vilka är dessa nya kvinnor? De är inte de rena, älskliga flickorna, vilkas romans slutade med en välordnad förlovning, inte hustrurna som lider under mannens otrohet eller själva gjort sig skyldiga till äktenskapsbrott, inte heller de gamla mörna som begråter sin ungdoms olyckliga kärlek och lika litet "kärlekens prästinnor", offren för sorgliga levnadsförhållanden eller sin egen lastbara natur. Nej, det är en alldeles ny "femte" hittills okänd typ av hjältinnor med självständiga fordringar på livet, hjältinnor som hävdar sin personlighet, hjältinnor som protesterar mot kvinnans allsidiga förslavande i staten, familjen och samhället och som kämpar för sin rätt som sitt köns representanter. Självständiga kvinnor är det mest, som trycker sin prägel på denna allt oftare förekommande typ. Den "självständiga kvinnan". -
Urtypen för kvinnan på senare tider var "makan", hustrun som var mannens skugga, en bisak och ett påhäng. Den "självständiga kvinnan" har upphört att spela denna underordnade roll och att inte vara någonting annat än en reflex av mannen. Hon har en egenartad inre värld, äger allmänmänskliga intressen och är oberoende i sitt inre och självständig i sitt yttre liv. För tjugo år sedan hade en sådan uppenbarelse inte haft någonting att säga varken förståndet eller hjärtat. Flickan, modem, (den utan varje problemställning uppfattade) "blåstrumpan", kärestan eller salongslejo-ninnan av Elena Kurakinas typ (Tolstojs "Krig och fred"), dessa var begripliga, klart framställda varor. Men den "självständiga kvinnan" - för henne fanns det ingen plats varken i litteraturen eller i livet. Uppdök i historien kvinnor med drag, som påminde om den samtida hjältinnan, så betraktade man dessa tillfälliga avvikelser från normen som psykologiska fenomen.

Men livet står inte stilla. Historiens hjul, som rullar runt med allt hastigare fart, tvingar redan ett och samma släktleds människor att bilda sig nya begrepp och att rikta sin ordbok med nytt material. Den självständiga kvinnan, om vilken våra mormödrar och t o. m. våra mödrar inte hade någon föreställning - hon finns till, hon är en verklig, levande människa.

De självständiga kvinnorna är miljoner gråklädda figurer, som kommer i ett ändlöst tåg ur arbetarkvarteren och i daggryningens timmar, då morgonrodnaden ännu kämpar med nattmörkret, går till verkstäderna och fabrikerna, till järnvägs- och spårvägsstationema. De självständiga kvinnorna är dessa tiotusentals unga eller redan vissnande flickor, som i de stora städerna låser in sig i ensamma kamrar och förökar statistiken över "självständiga" hushåll. Det är de flickor och kvinnor, som oavlåtligt kämpar den tunga kampen för tillvaron, som tillbringar sina dagar på kontorsstolen, knackar på telegrafapparaterna och står bakom bod-disken. De självständiga kvinnorna är de flickor med friska själar och kroppar, fulla av djärva fantasier och planer, som tränger sig in i vetenskapens och konstens tempel och med brådskande manliga steg befolkar trottoarerna på jakt efter tillfällen till, lågt betalade, lektioner och tillfälligt skrivarbete. De självständiga kvinnorna ser man sitta vid arbetsbordet, experimentera i laboratoriet, rota i arkivmaterialet, skynda till sjukhuspraktiken, förbereda ett politiskt tal.

Hur olika är inte dessa bilder det senaste släktledets hjältinnor, Turgenjevs och Tjechovs bedårande, rörande kvinnor, Zolas och Maupassants hjältinnor, ja t. o. m. den tyska och engelska litteraturens opersonliga godmodiga kvinnotyper på åttiotalet och början av nittiotalet! Livet skapar de nya kvinnorna - litteraturen reflekterar dem.

I ett ändlöst, brokigt tåg skrider led med den nya kvinnotypens hjältinnor förbi oss. Banande en stig genom den nutida verklighetens täta, taggiga törnesnår, framskrider med lugn, stolt, beslutsam gång arbeter-skan Mathilde (ur K. Hauptmanns roman med detta namn). Livets törnen sårar hennes händer och fötter till blods och söndersliter hennes bröst. Men ingen tvekan synes i detta av livets bekymmer och kval förstenade och stålsatta ansikte, även om de bittra rynkorna kring munnen gräver sig in allt djupare och den okuvligt stolta blicken strålar i allt kallare glans.

Nytt lidande: en glädjestråle - en sällsynt, förbifly-gande gäst i arbetarnas krets - drar förbi utan att beröra henne. Mathilde står på berget, stolt, orubblig, okuvlig, höljd i sin gråa schal. En staty av sorg. Men hennes blickar är riktade mot det obekanta - hon ser "framtiden", hon tror på den. Stålsatt av sina tidiga skärmytslingar med livet, kommer Mathilde till staden, sprudlande av frisk ungdom och hälsa. Så klappade hon på fabriksportarna och inträdde i verkstaden. Vidundret av tegelsten uppslukade ett nytt ofTer. Men Mathilde fruktar inte livet. Säker och stolt skrider hon över fällorna, som ödet hånskrattande sätter ut för henne, den i ensamheten grubblande flickan, livets smuts och gemenheter kan inte fläcka hennes rena kläder. Mathilde bär genom livet med orubblig naivitet sitt klara, rent mänskliga "jag". Hon är bara en ensam, fattig fabriksflicka, men hon är stolt över att vara det, stolt över sin inre kraft och över att vara hänvisad endast till sig själv. Därpå den första hängivelsen, ljuv och strålande som ungdomen själv - moderskapets första fröjder. Den första erfarenheten av älskande beroende, den blyga resningen mot frihetens förlust. Därpå åter svallvågen av en ny sommarbet lidelse. Lidande, kärlekens kval, längtan, smärta, besvikelse och åter moderskap och åter ensamhet. Men ingen böjd, hjälplös flicka, ingen stackars nedbruten varelse står inför oss - nej, en stolt, ensam, inom sig själv sluten moder-människa. Mathildes personlighet växer och stärks, och varje nytt lidande, varje nytt blad i livets bok visar bara allt påtagligare hennes starka, orubbliga "jag".

Vid hennes sida skrider vek med brända, av hetta och oväder spruckna, nakna fötter den drömmande Hickan från Rjazan (ur Maxim Gorkijs "En förbigåendes kommentarer"). Hon går med människor som är hemlösa som hon, utan tak över huvudet som hon. "Ett stycke koppar i en avfallshög av gammalt rostfrätt järn." - I dag sysselsatt i Majkopa under skördetiden, vandrar hon i morgon längs Don med en skara hyggliga kamrater. Folket går dit, där en förtjänst lockar.
Med dem drar Tatjana åstad fri såsom vinden, ensam såsom stäppens gräs. För ingen betyder hon något Ingen skall beskydda henne. Öga mot öga, bröst mot bröst för hon en oavbruten, outtröttlig kamp mot ödet. Och det obarmhärtiga ödet slår henne, det har ingen mildhet, det har bara hårdhet för självständiga kvinnor som Tatjana och Mathilde. Men hon böjer sig inte under livets gisselslag och bär djupt förborgad i sin själ sin jordiska dröm, drömmen som visar henne en harmlöst klar, vindstilla sommardag - framtiden. Så går hon genom världen och söker sin lycka. Men som ett hån fjärmar sig lyckan allt längre och längre från Tatjana. Och hon, den drömmande, milda flickan från Rjazan kan bara plocka smulor av en flyktig levnads-lycka.

En förbigående rör hennes själ, hon gråter, flammar upp och ger sig hän åt honom. Enkelt och uppriktigt rycker hon åt sig från livet sina små jordiska fröjder, som sådana ensamma, ofrivilligt självständiga kvinnor, vandringsarbeterskor ger sig hän. Men binda sitt liv vid den förbigående ville hon inte. "Det är inget för mig - nej, det får jag inte! Jo, om du var bonde! Men som det nu är, det vore ingen mening med det! För en timma må det duga, men inte för livet!"

Och hon gick, stilla leende till avsked åt honom, gick för att söka sin tankfullt drömda lycka, gick bort med sina egna tankar, som vore hon ensam i världen och som om allt ville skapas nytt av henne allena.

Så skrider Mathilde och Tatjana sin väg fram, genombryter livets busksnår och banar sig fram med bröst och händer på sin nya väg mot den åtrådda framtiden. Men fulla av iver att komma fram på den nybanade vägen tränger sig också de nya kvinnorna från andra samhällslager efter dem. Även de rivs och såras av grenarna på de vassa törnesnåren, även deras fötter, ovana vid att gå över de vassa stenarna, är täckta av sår, och även deras spår visar sig i röda blodstrimmor. Men att bli stående är omöjligt: tjocka, ogenomträngliga busksnår spärrar alltjämt den nya vägen, men allt bredare och bredare sträcker sig vägen. Ve dem som blir svaga! Ve dem som utmattas! Ve dem som blickar tillbaka mot det förgångna som försvinner allt längre bort i fjärran! De blir kastade åt sidan av de allt tätare skaror som tränger sig fram. - Och med sänkt huvud vacklar de utmattade på kanten av den nya vägen och ser tillbaka på sitt forna slaveris gråa slott.

I den täta skaran av dem, som söker en ny väg, urskiljer vi hjältemodiga kvinnor - ansikten från alla folk och samhällslager. Framför alla de andra lyser skådespelerskan Magdas vackra drag (i Sudermanns "Hemmet"), den över sin konst, sitt jungfru- och kvinnovärde så stolta konstnärinnan med den nya kvinnans djärva valspråk: "Jag är jag - och vad jag är, blev jag av egen kraft." Magda har genombrutit ett borgerligt landsortshems traditioner och utmanande kastat handsken i ansiktet på den borgerliga moralen. Men stolt står hon, "synderskan" i föräldrahuset, i "hemmet". Magda känner sin personlighets värde och försvarar okuvligt sin rätt att vara sig själv. Att lyfta sig över sin synd är förmer än den renhet, vari vi lever.

Beslutsamt beträder den djärva, kloka, lidelsefulla Olga (i Grete Meisel-Hess' "De intellektuella") den nya vägen. Hon rycker sig lös från en patriarkalisk judisk familj, övervinner det ena hindret efter det andra och råkar in i en stor europeisk stads virvlande livsström. Hon upptas i en utvald krets av intellektuella, "samhällets ram", och brokigt rullar sig livet inom detta kulturellt-kapitalistiska centrum upp inför henne. Kampen för tillvaron, kampen mot de intellektuellas arbetslöshet, kampen för självbevarelsen som människa och kvinna! Olga lever, såsom tusentals intellektuella flickor lever i stora kulturstäder - ensam i livskampen. Olga fruktar inte livet och fordrar djärvt av ödet sin andel av den personliga lyckan. Den, som Olga älskar, är henne nära - och samtidigt fjärran. Deras levnadsvägar korsar varandra tidvis. Att grundlägga ett gemensamt liv motsvarar ingenderas intressen. Kärleken snuddar blott vid hennes rika liv. Lidelsen slocknar - då dör även kärleken. De skils åt. Och på nytt är det inte någon svag, stackars bruten flicka vi får se, utan en människa, som stark tömmer den bägare, där vinet blandats med gift åt henne. Olga är starkare än den av henne utvalda. I olyckans stunder, till och med i kärlekskvalens, skyndar han till Olga såsom till sin enda uppriktiga vän. - I de sammansatta, rika erfarenheterna och striderna är kärleksäventyret för Olga bara en inledande "episod".

I massan av de nya kvinnorna skrider säker, högt lyftande sitt vackra huvud, den kvinnliga läkaren Laucorojelo (i Collette Iveres "Vetenskapens prinsessor"), den typiska självständiga kvinnan. Hennes livsinnehåll är vetenskapen och läkarpraktiken. Hennes tempel och samtidigt hennes hem är sjukhussalarna. Bland de manliga kollegerna tillkämpar hon sig erkännande och aktning. Milt men bestämt avböjer hon alla försök att vinna henne för äktenskapet. För sin älskade verksamhet, utan vilken hon inte skulle kunna leva, behöver hon sin frihet och ensamhet. Allvarlig klädsel, sträng tidsindelning, kamp för praktiken, triumf över egenkärleken vid segern över kollegerna såsom diagnostiker. Bilden av "den emanciperade" börjar redan kyla läsaren. Då får man liksom tillfälligtvis syn på en annan scen och får först nu se läkaren från en helt annan sida. Det är ferier, och med sin "vän" - också läkare - söker hon vederkvickelse på landet Här är hon kvinnan - här härskar hennes kvinnliga "jag". Lätt och ljus är hennes klänning, glatt är hennes skratt. Hon hemlighåller inte sitt "förbund", och om hon i Paris inte bor tillsammans med vännen, så sker det bara därför att det sättet är "bekvämare" för dem bägge - kollegerna.

Förbi den stora kvinnliga läkaren ilar den lidelsefulla Theresa (i Schnitzlers "Vägen ut i det fria"), helt och hållet eld, helt och hållet iver! - Hon är österrikisk socialist, en ivrig agitator. Hon har varit i fängelse. Med hela sin själ kastar hon sig in i partiarbetet. Men då även hon översvämmas av lidelsens våg, avstår hon inte från livets strålande leende, döljer hon sig inte hycklande i den kvinnliga dygdens urblekta kappa - nej, hon sträcker sina händer mot den utvalde, hon håller sig under några veckor borta från sin verksamhetskrets för att dricka ur kärleksfröjdernas pokal och övertyga sig om hur djup den är. Då hon finner den grund, kastar hon bort den utan beklagande eller bitterhet. Och hon går tillbaka till arbetet. - För Theresa liksom för flertalet av hennes manliga kamrater är kärleken endast en episod och en kort rast på levnadsvägen. Hennes livs mål och innehåll är partiet, idén, agitationen, arbetet.

Med överlägset lugn väljer en annan av de nya kvinnorna, Agnes Petrovna (i T. Sjtjepkina-Kuperniks "En av dem"), en av de första ryska hjältinnorna av den självständiga kvinnans typ, sin väg. Hon är författarinna, redaktionssekreterare, hon är "framför allt en arbetsmänniska". När Agnes arbetar och någon tanke eller idé behärskar henne, finns för henne ingenting annat och ingen därutöver. "Jag kan inte skilja mig från det, jag behöver hela min frihet, och min frihet vill jag inte skänka bort för någon kärlek." Men när Agnes kommer hem och byter ut arbetsdräkten mot den bekväma hemmaklänningen, är hon glad över att hänsynslöst få bekänna sig vara "kvinna" och pröva sin kvinnliga trollmakt över männen. I kärleken söker hon varken livets innehåll eller mål, utan endast det, som vanligen också männen söker: "vederkvickelse, poesi, ljus". Men någon som helst slags makt över henne själv, över hennes "jag" tillerkänner hon inte ens den älskade mannen.

"Att tillhöra en man som ett ting, att ge honom hela sin vilja, hela sitt hjärta, att inrikta hela sitt förstånd och hela sin kraft på att bara han skall ha det bra. Att göra detta med fullt medvetande och glatt, det kan väl göra en kvinna lycklig. Men varför göra det bara för en enda? ... Om man måste glömma sig själv, gör jag hellre detta inte bara för en enda - på det att jag må skaffa honom ett gott middagsmål och en lugn sömn - utan då vill jag också göra detsamma för så och så många andra olyckliga." Och när Mjatlev gör försöket att ingripa i hennes frihet och vågar ställa sin kärlek mellan henne och hennes arbete, hennes författarskap, betraktar Agnes bandet som brutet, och deras vägar skils åt

Långsamt med en anstrykning av osäkerhet följs Agnes av den mindre skarpt skisserade bilden av en annan självständig kvinna, Vera Nikodimovna (i Potapenkos "I dimman"). Vera, uppvuxen i det gamla släktledets traditioner med en anstrykning av modernism. Hon har "ett förflutet", som slutade "rysligt, rysligt banalt" och har efterlämnat ett dunkelt spår i hennes själ. Inte bara det "fysiologiska" drev den lugnt eftersinnande och nästan kalla Vera i männens famntag. "Ingen vet hur litet känslan här spelar in, hur föga det har att göra med lättfärdighet", bekänner hon inför sin unga väninna. Något annat finns bakom. Och vad var det? Längtan efter moderskapet! Kanske sökandet efter en besläktad, förstående själ, denna farliga krok, som även nyktert överläggande kvinnor har fastnat på. Sedan dess är Vera Nikodimovna omgiven av män, som svärmar omkring henne. Men från mödrarna nedärvda instinkter låter henne undgå männens försök att närma sig, männen som hon lockar med förhoppningar. Hennes specialitet blev att vara förförisk. Men i motsats till sina stammödrar håller hon oavlåtligt fast vid sin frihet och utanför salongsflirten är Vera Nikodimovna en arbetande, tänkande kvinnomänniska.

Vemodigt leende svävar förbi oss bilden av den lungsiktiga Mery (i Vinnitjenkos "På livets våg"), Bakom henne skyndar med slitna skor den lilla tappra kämpen Talia (samma bok) som söker arbete. Bakom dem ljuder det motbjudande skrattet av den andligt fattiga, ytliga Annette, på sitt sätt en parodi på en självständig kvinna (i samma bok). Djärvt naiv tränger sig Anna, Sanzjars hjältinna, fram på den nya vägen. Arm i arm går Mira, Lydia och Nelly (i Sanzjars "Annas dagbok"). Var och en av dem har något säreget, heligt, inte bara kvinnligt. Även hos den skenbart tomma Lydia denna fåfänga, detta lycksökeri. Men så snart kärleken flammar upp, så snart den kvinnliga naturen kräver sin rätt, överskrider alla dessa flickor utan den forna sentimentala fruktan för sig själva den förbjudna tröskeln. Men även då rycks de vidare av livets mångtonande symfoni, i vilken kärleken bara är en inledande melodi.

Med sin själs finhet som hänför vårt öga, som vore hon helt och hållet tecknad i veka akvarelltoner, glider, undvikande de vassa stenarna, varietékonstnärinnan René (i Collette Villis "Vagabonden") förbi oss. Med grusade illusioner, med sårat hjärta har hon lämnat sin man, har hon utmanande kastat handsken mot den värld, som hon förut tillhörde. Hennes liv tillhör nu den konst, som hon utövar i de mimiska danser och pantomimer som hon själv har komponerat. Ett kringflackande, uttröttande, ansträngande liv. Hon söker inga äventyr, hon undviker dem - därför att hennes hjärta är djupt sårat. Frihet, oberoende, ensamhet är innehållet i hennes personliga önskningar. Men när René efter uttröttande långt dagsarbete sitter vid kaminen i sin ensamma våning, förefaller det henne som ensamhetens hålögda svårmod smög in i hennes rum och ställde sig bakom hennes stol.

"Jag är van att vara ensam", skriver hon i sin dagbok, "men i dag känner jag mig så övergiven. Är jag då inte självständig, inte fri? Och fruktansvärt - ensam". Möter vi inte i denna fråga det förgångnas kvinna, som är van att höra bekanta, älskade röster och att ta emot oumbärliga ömhetsbevis?

Och när så lidelse plötsligt tränger sig in på henne, låter hon sig gripas och bäras av den framvällande vågen. Men lidelsen bländar henne inte, omtöcknar inte hennes analyserande förstånd.

"Endast mina sinnen är berörda", konstaterar hon vemodigt beklagande, "endast mina sinnen är berusade." René nyktrar till. Den nya kärleken ger henne inte, vad hon har sökt. Under den älskades famntag är hon lika ensam som förut. Och "vagabonden" flyr, flyr för sin kärlek, flyr därför att denna kärlek är så olik hennes förfinade anspråk på kärleken.
Renés avskedsbrev till den övergivna vännen är ett samtids-kvinnans uttalande om den kvinnliga själens nya anspråk och krav på livet. - Bakom henne skrider Benettes hjältinna (i Benettes "Den heliga kärleken"), en författarinna och en självständig kvinna. Hänförelse och dyrkan driver henne i en stor musikers armar, men upplevelsen hjälper henne endast att finna och befästa sig själv, att bevisa sin författarbegåvning och att förhålla sig till livet så mycket mera nyktert, eftertänksamt och medvetet. Och senare när en ny kärlek nalkas henne, flyr hon inte för den som hjältinnorna i tidigare engelska romaner som med blygsel såg på sig själva som vanärade och fallna, utan går den leende till mötes.

Stormande tränger sig den rastlösa, temperamentsfulla Maja fram (i Grete Meisel-Hess' "Rösten"). Hon har ett ironiskt drag. Alla upplevelser är för henne bara milstolpar på vägen till henne själv - till utformningen av hennes personlighet, kampen med de anhöriga om självständighet, skilsmässan från den förste mannen, ett kort äventyr med en orientalisk hjälte, ett andra äktenskap fullt av raffinerade psykologiska finesser, därpå en hård kamp i Majas själ mellan den gamla och den nya kvinnligheten som strider inom henne, på nytt skilsmässa, åter ett nytt sökande, tills Maja slutligen träffar den människa, som bevarar aktningen för hennes inre "röst". Denna personlighetens symbol erkänner hennes betydelse och förmår skapa en till sitt inre fri kärleksförbindelse, som Maja drömt om under hela sitt liv.
Majas liv döljer ett djup av psykologiska komplikationer och tilldragelser, men allt det som för länge sedan skulle ha sönderbrutit en kvinna av det gamla slaget (den älskade mannens otrohet, brytningen med två män), tjänar bara till Majas fostran och låter henne så mycket säkrare komma till full förståelse av sig själv. Omedvetet följer hon Goethes råd: att varje dag börja sitt liv på nytt, som hade det börjat först nu - "Min starka, tappra vilja, som intet kunde bryta, har räddat mig - min omedvetna vilja till självuppfostran. Liksom en skyddsängels hand har den fört mig genom livet", säger Maja själv.

Och likväl finns i Majas liv tillräckligt många episoder, som påminner om gamla berättelser. Den nya, självständiga, i sitt inre fria kvinnan kämpar oavbrutet mot den atavistiska böjelsen att vara "mannens skugga", hans eko. Hur förtrogen är hon inte med det naiva, samvetsgranna bemödandet att forma om sitt eget jag efter den mans smak, som hon älskar, att fullkomna sig i enlighet med det ideal, som hennes utvalda har utbildat åt sig! Alldeles som om hon inte hade något eget värde, som om hennes personlighet endast kunde värderas efter männens förhållande till henne. Detta atavistiska drag hos kvinnorna är så starkt, att det till och med kunde förföra en så praktfull, strålande, bedårande personlighet som George Sand att en gång till förmån för den svärmande Musset vilja avsäga sig världen och därpå åter en gång till förmån för den nyktra politiken avstå från flykten upp i det konstnärliga skapandets stjärnevärld.

Men George Sands starka kvinnliga personlighet drog upp en gräns för sådana experiment. Den stund kom då George Sand fann, att hon stod i begrepp att förlora sig själv och att vid en sådan anpassning kvinnan i henne - Aurore Dudevant - tillintetgjorde och dränkte den djärva, rebelliska, lidelsefulla svärmer-skan George Sand. Då slet George Sand utan beklagande sönder de tidigare banden. Och då ett sådant beslut en gång hade fötts i hennes själ, kunde ingenting mer hålla henne tillbaka, ingen makt, inte ens den egna lidelsen var i stånd att bryta viljan hos denna stora människa med den bedårande, ljuvt mottagliga, kvinnliga själen. - När Aurore Dudevant en dyster höst lämnar sitt gods för ett sista kort återseende med sin älskare, när beslutet att bryta med honom redan mognat och fattats, behöver vi inte vara oroliga för George Sand - man känner, att detta återseende inte skulle kunna förmå att ändra hennes beslut. Det är bara den sista gåvan av slocknande lidelse, som George Sand kastar åt den gråtande Aurore. Hon har gått förbi milstenen, en punkt bakom upplevelsen.

Meisel-Hess' Maja är naturligtvis mindre och svagare än George Sand. Men även hos henne finns det en gräns för anpassningen efter den älskade, och hennes atavistiska böjelse för självförnekelse, självhängivenhet och uppgående i kärleken törnar emot den redan utvecklade, bestämda mänskliga personligheten. Även Maja förstår att i det avgörande ögonblicket resa sig och gå vidare för att rädda sin "röst" -

Hur svårt är det inte för den nuvarande kvinnan att kasta ifrån sig den genom århundraden, ja årtusenden hos henne uppfostrade förmågan, med vilken hon kan anpassa sig till den man som ödet tycks ha utsett till hennes härskare! Hur svårt blir det inte för henne att Övertyga sig själv om att även kvinnan måste anse självuppgivelsen som en synd, till och med en självuppgivelse inför den älskade och inför kärlekens makt.

Jämsides med Maja framskrider tungt den kallt beräknande, ärelystna Uta (i Heinrich Manns 'Tå jakt efter kärlek"). Utan är skådespelerska. Hela hennes liv är ett oavbrutet utställande till påseende och smyckande av hennes eget "jag", som för henne själv står vida högre än någonting annat i världen. Det är, som vore själva konsten för henne bara betydelsefull som ytterligare ett medel att allt fullkomligare och mångsidigare utveckla och uppenbara hennes starka personlighet. Däri visar sig den naturliga reaktionen mot kvinnans sekellånga självförnedring och undergivna avstående från sin rätt att vara en personlighet med eget värde. Stark, lidelsefull ärelystnad, kallt förstånd, utomordentlig själviskhet och framstående skådespelartalang är hennes övervägande egenskaper och driver fru Uta in i en mörk vrå. Likgiltigt går hon förbi personlig lycka, till Claudes gränslösa hängivenhet. Hon uppskattar hans kärlek, därför att hon älskar att se glansen av sig själv - som i en spegel. När sedan den av hennes tjusning förvirrade, av Utas kalla likgiltighet förpinade Claude, förråder henne inför hennes egna ögon, gråter hon, men det är inte kvinnan i henne som är kränkt, utan konstnärinnan som är utsatt för allas blickar och vars tillbedjare har vågat att gå över till hennes medtävler-ska, den hatade Fronchini. Inom henne snyftar inte den kränkta kärleken utan den sårade egenkärleken. Uta förblir sig själv trogen ända till romanens slut - hon bär genom livet sin själs kyla och självupphöjelsen av det egna "jaget". - Men är det inte i Uta avsaknaden av den där "heliga lågan", som till och med av illa skolade konstnärer gör "stora" sådana, är det inte den som låter den lättsinniga, temperamentsfulla honan Fronchini vinna seger över den kloka, fina, i sin utvecklade konst till och med "betydande", men temperamentslösa Uta?

Ur mängden skimrar den av livet bortskämda konstnärinnan Tänja (i Nagrodskajas "Dionysos' vrede"). Även om Tänja är en gift kvinna, kommer man inte ifrån att räkna henne till den "självständiga kvinnans" typ likaväl som Maja, fastän hon tre gånger ingått ett formellt äktenskap. Det motsvarar hennes inre fysionomi. Förblir inte Maja, när hon under samma tak sammanlever med den vid henne lagligt vigde mannen, lika fri och självständig som förut? Hon rynkar pannan, ifall hennes man presenterar henne för sina vänner utan att nämna hennes eget namn. Var och en av dem lever i sin värld för sig själv, hon för konsten, han för sin professur, för vetenskapen. De är goda vänner - kamrater, starka band förenar dem, men just som goda vänner begränsar de inte varandras frihet.

In i denna rena atmosfär tränger sig Tänjas blinda, fysiologiska lidelse för den vackra "hanen". Stark. I Stark älskar Tänja naturligtvis inte den andliga fysionomin, inte hans själ, utan "det evigt manliga", som hon vid deras första möte attraherats av. Hans andliga fysionomi glider hon förbi, liksom hittills männen glidit förbi även de lidelsefullt älskade kvinnornas själar och i avvärjande hjälplöshet räckt ut armarna, när den "tillbedda" Anna, Manja eller Lisa under tårar gjorde dem den bekanta förebråelsen: "men din själ, din själ, den ger du inte - " Tänjas hållning gentemot Stark bär över huvud taget det manligas prägel. Man känner att hon som personlighet är såväl klarare och starkare som också rikare än han. Tänja är för mycket människa, för litet "hona" för att kunna bli tillfredsställd av den nakna lidelsen. Hon bekänner själv att lidelsen för Stark inte gör hennes själ rikare, utan fattigare och mera förtorkad. Det är karaktäristiskt att Tänja mindre lider under medvetandet av otroheten mot sin man, än hon i de ögonblick då kärleksglöden avtar, pinas av oförenligheten mellan en sådan kärlek och planmässigt, uthålligt arbete, som hon inte kan leva utan. Lidelsen förtär hennes kraft och hennes tid och omöjliggör för henne fritt, skapande arbete. - Så börjar Tänja förlora sig själv och det som för henne är det dyrbaraste i livet. Och Tänja vänder tillbaka till sin man, men inte därför att "plikten" och ännu mindre medlidandet med honom befaller henne det, utan av kärlek till sig själv, för att rädda sig själv och sin personlighet. (Här hade förf. bort sluta. Hela den följande romanen med Stark är konstruerad. I den Tänja som fogar sig efter omständigheterna, överger sin konst och som inte blir någonting annat än föremålet för Starks njutning, känner vi inte längre igen den tidigare djärvt slutna personligheten Tänja, människan. Det är att beklaga, att förf. så kränker sin Tänja.) Med Stark kan hon förlora sig själv. Hon går och bär ett barn av Stark under sitt hjärta. Hon går, innan lidelsen ännu har slocknat. - Var finns den hjältinna i den gamla goda tidens romaner, som skulle ägt så mycken manlighet, så mycken tapperhet, att hon handlat som Tänja?

Tänja fattar samma avgörande beslut, som en av de första hjältinnorna av den psykologiskt nya kvinnotypen på hennes tid fattat, Ibsens Ellida. Då "mannen från havet" fordrar, att hon skall följa honom och hennes man lämnar henne full frihet att välja - då stannar Ellida hos sin man. Hon stannar i det medvetandet, att hon därmed räddar sin inre frihet, medan hon måste avstå från den, ifall hon följde med "mannen från havet". Ellida har förstått, att den för en kvinna mest fruktansvärda fångenskapen hotade henne, lidelsens fångenskap, den makt som håller hennes kvinnliga hjärta i sina händer.

Blygsamt banar den själiskt-stoiska, andligt starka Josefa (i Ilse Frapans "Arbete") sin väg och hjälper till att med sina händer bryta av det vid vägens rand ännu framskjutande vassa grenverket på livets törnehäckar. Hon hjälper det borgerliga samhällets kvinnor att trampa en väg till ekonomisk självständighet, hon visar dem vägen till fria yrken. Med osäkra steg smyger sig den själsfina, försiktiga Christa Ruland (i Hedvig Dohms "Christa Ruland") vägen fram, den bedårande, veka bilden av en vaknande kvinna, som med stora, vidöppna ögon frågande blickar ut i världen, där hon söker kvinnornas nya rätt och som just börjar att bli medveten om sig själv. Hennes devis är: "Jag - är jag, och du - är du; ett är vi blott i kärleken."

Döljande sin själs tragedi, den för henne själv svårförståliga, pinande, ovana världssmärtan, framtränger tapper vid kanten av vägen till "den nya rätten" Jusjkevitjs hjältinna Elena (i "Utgången ur sin krets"). Hon är inte någon självständig och inte ens någon "ny kvinna" i ordets egentliga mening. I hennes själ har dragen av den gamla och den nya typen sammanslingrats till en komplicerad knut. Det evigt kvinnliga är starkt och klart i henne, men hennes ande, hennes mänskliga "jag" uppfyller den spröda kvinnliga själen med allvarliga frågor. Hon är hängiven, kärleksfull, full av kvinnliga motsägelser och till och med av slaviska lögner, men hennes upproriska, oändligt sökande, frågande ande skapar av Elena en typ av det nya slaget. I veka toner har Jusjkevitj framställt henne och så varsamt, så kärleksfullt behandlat hennes gestalt, som om han fruktade att med ett enda ord bryta sönder denna känsliga kvinnliga själ, som till sist går under fullständigt på sin tragedi.

I de nya kvinnornas skara urskiljer vi Renate Fuchs (i Jakob Wassermanns "Renate Fuchs"), denna "upproriska själ", som lyckas bevara sin själsrenhet, medan hon går genom skam och smuts. Över hennes ansikte vilar en upphöjd ro och i sina jungfruliga händer håller hon den lille gossen, framtidens "nya människa". - Bredvid henne skrider Grent Allenas hjältinna (i "Kvinnan som vågade det"), stolt ledande vid handen sin lilla dotter, barnet av hennes kärlek, av ett förbund, som demonstrativt undvikit lagens form. Med ivriga gester beträder kemisten Maria (i Vinnitjenkos "På livets våg") sitt laboratorium - hennes leende är strålande: hon har funnit livets harmoni. - Med högburet huvud bär den prostituerade Mylada (i Else Jerusalems "Den heliga skarabén") sin "heliga mission" genom livets smuts, som har berövat henne hennes ögons ljus.

Genom att hon döljer sig under "den koketta honans" mask, genomgår medvetet socialrevolutionä-ren Anna Sjemenovna (i O. Runovas "Kamp") sitt eget lidande. - Lämnande världens fördomar långt bakom sig, glider den emanciperade engelska studentskan Fanny fram med svävande steg, och sina eteriska kläder bär hon oskadda genom livets törnesnår (i Bernard Shaws "Tidig debut"). Ett annat bekant ansikte skimrar emot oss, studentskans från den höga norden, Anna Mahr (i Gerhard Hauptmanns "Ensamma människor").

Så plågas på den nya vägen de olika hjältinnorna hos Björnson, Jonas Lie ("Kommendantens döttrar"), Ja-kobsen, Leffler. Full av inre oro och alltid som hörde hon röster i sin själ, vilka erinrade om det förgångnas kvinna, beträder Jenny (i S. Undsets "Jenny"), den norska författarinnans hjältinna, den nya vägen. Liksom Nagrodskajas Tänja överger hon sitt ännu ofödda barns fader, därför att moderskapet inte än mer skall få stärka det band, som börjar att bli outhärdligt för henne. Allt djärvare skrider hon nu fram på den nya vägen, men en stämma från det förflutna lever kvar i henne och väcker glömda känslor, begrepp och föreställningar på nytt till liv. Jenny stannar i sitt framåtskridande och ser tillbaka - då bryts hon ned.

Men förbi henne tränger alltjämt nya gestalter av uppvaknande, "upproriska", sökande kvinnor.

Fransoise Houdons fina, bedårande silhuett (i Ro-main Rollands "Jean-Christophe") med sin kamratliga kärlek till Christophe och sin lidelse för en annan, med sitt flammande temperament, full av omättiig konst-närsärelystnad, med järnviljan och den bräckliga, veka själen. Jämsides med henne skrider den oförskönade levande typen av den arbetande, sin själs jämvikt bevarande Cecile (i samma bok), omedveten om att i hennes lugna "uppnående" utformar sig "den nya sanningen". Suffragetten Julia'France (i G. Atertons "Julia France och hennes tid"), den från Ryssland flydda Marie Antin (i Marie Antins "Det förlovade landet"), den judiska flickan som banar sig väg till amerikansk medborgarrätt och en säker ställning, och alla hjältinnorna hos Rikarda Huch (t. ex. Rosa i "Vita somnium breve"), Gabriele Reiner, Sarah Grande, Nemfz Word, Krandievskaja, salongsförfattaren Marcel Prévosts symptomatiska Baborinin.

Flertalet av de uppräknade författarna är kvinnor. Många av deras verk har inte något speciellt konstnärligt värde, och fastän de inte i sig själva är särskilt talangfulla verk, är de i alla fall betydelsefullare för mitt syftemål än manliga författares konstnärligt värdefullare arbeten. De flesta romaner och berättelser som skrivits av kvinnor är självbiografiska, något som för oss har det största intresse. Ju mer okonstlad och osminkad den fulla sanningen om livet ges, ju fullständigare och verklighetstrognare den nya kvinnans psykologi, hennes smärta, sökande, längtan, komplikationer framställs, desto rikare blir materialet att studera henne. När nu författarinnorna inte längre blint följer de manliga förebilderna, utan modigt avslöjar kvinnosjälens hemligheter, som hittills varit dolda till och med för det konstnärliga skarpsinnet, och när nu författarinnorna börjar tala sitt eget språk - ett helt och hållet kvinnligt språk - blir deras verk synnerligen värdefulla och betydelsefulla, även om de emellanåt kommer att sakna den yttre konstnärliga skönheten. De hjälper oss att äntligen lära känna "kvinnan", kvinnan av den nya, kommande typen.

Det finns många sådana gestalter och alla kan inte uppräknas i denna flyktiga skiss. Men just det faktum att det finns så många sådana nya kvinnor, och att det dagligen framträder nya och åter nya, att till och med deras vrångbild redan uppenbarar sig i en Verbitskajas boulevardlitteratur, bevisar att livet oavbrutet skapar och utformar denna nya kvinnotyp.

Någonting främmande, som genom sin nyhet många gånger stöter oss tillbaka, för denna nya kvinna med sig. Vi ser på henne och letar efter bekanta, kära drag, som våra mödrar och mormödrar bar. Men hon, som står framför oss, har brutit med det förgångna och döljer inom sig en hel värld av nya känslor, upplevelser och krav. Tvivel stiger upp inom oss och vi är nästan besvikna. Var finns den kära kvinnliga hängivenheten och vekheten? Var finns kvinnans invanda förmåga att anpassa sig i äktenskapet, att uppge sig själv även inför den obetydlige mannen och ge honom försteget i livet?

Inför oss står kvinnan såsom personlighet, inför oss står en människa med eget värde, med sin egen inre värld, inför oss står en individualitet, som hävdar sig själv, kvinnan som söndersliter sitt köns förrostade fjättrar.

Men vilka är nu dessa karaktärsegenheter, dessa nya känslor och drag hos det kvinnliga psyket, som tillåter oss att inordna en kvinna enligt hennes inre fysionomi i de "självständiga kvinnornas" klass?

Känslans förhärskande makt var en av de mest typiska egenheterna hos det förflutnas kvinna. Detta känslans förhärskande var på en gång en prydnad och en brist hos kvinnan. Tillspetsningen av nutidens ekonomiska motsättningar, som dragit in kvinnan i den aktiva kampen för tillvaron, fordrar, att hon besegrar sina känslor, fordrar, att hon inte bara lär sig att övervinna de mångskiftande sociala hindren, utan att hon även genom sin vilja stärker sin så föga motståndskraftiga, lätt efterlåtna och slappnande ande. För att också få det erkända livets nytillkämpade rättigheter måste kvinnorna lägga ner ett mycket större arbete på att uppfostra sig själva, än männen behöver. Mörka tankar, tunga sorger trycker Josefa i Ilse Frapans roman "Arbete". De svaga skuldrorna kan knappast bära livets tunga börda. Hon skulle också någon gång ha velat gråta ut och beklaga sig inför någon, som kvinnor alltid annars har gjort, hängett sig åt sitt lidande. Men arbetet på kliniken väntar inte. Det låter sig inte skjutas åt sidan eller försummas såsom hemarbetet eller lagandet av barnkläder. Josefa måste behärska sig själv så att hennes personliga liv förblir gömt liksom bakom en regel, och på klockslaget är hon på kliniken. -

Mathilde ser sitt barn dö, sin glädje, allt det som hade lämnats kvar efter den heta kärleken. Men hennes vid livets nöd vanda fingrar arbetar och sliter inte sönder trådarna.

Nutidsförhållandena fordrar av varje kvinna som har ett förvärvsarbete, utövar ett yrke, ett arbete av vad slag det vara må utanför hemmet, så mycket inre självdisciplin, så mycket viljeförmåga att bekämpa sina känslor, att dess like endast undantagsvis fanns hos gångna tiders kvinnor.

Svartsjuka, misstro, meningslös "kvinnohämnd", är inte detta de typiska egenskaperna hos svunna tiders kvinna? Svartsjukan som låg till grund för nästan alla den kvinnliga själens tragedier! Naturligtvis uppträder svartsjukan även såsom den manliga själens tragedi. Men för sin Othello har inte Shakespeare valt någon disciplinerad, civiliserad engelsman, inte någon intelligent, förfinad venetianare, utan en av lidelser behärskad morisk man.

Kvinnornas starka beroende av känslan har fått dem att låta deras hat mot rivalen yttra sig i de förskräckligaste former, har drivit dem ända till gränsen av de gemenaste och mest slaviska kvinnoegenskaper. Om kanske inte alltid hjältinnan övergjutit sin rival med svavelsyra, så har hon dock högst sannolikt överhöljt henne med giftet av sitt förtal.

De nya kvinnorna vill inte ha ensam äganderätt, då de älskar eftersom de fordrar aktning för den egna känslans frihet, lär de sig även att medge andra densamma. Karaktäristisk är den i en hel rad samtida romaner tecknade hjältinnans hållning gentemot sin rival. I stället för svavelsyra och bakdantande angrepp träffar vi på ett finkänsligt, aktsamt förhållande gentemot den andra kvinnan, rivalen. Maja och hennes utkorades första hustru i "Rösten" är inte bara fria från varje ömsesidigt hat, utan finner till och med ett gemensamt språk och visar sig i mycket närmare förbundna med varandra än med den man som bägges hjärtan tillhör. Maja gråter över de kränkningar, som han tillfogar rivalens själ, då denne deras gemensamme "han" tog henne som om hon varit hans lagliga egendom utan de värmande smekningarna, utan de brukliga kyssarna. Maja känner sig kränkt å hustruns vägnar. Maja förmår att känna utöver det trångt individualistiska. I Maja visar sig redan den för den gamla typen främmande känslan av kollektivitet, av kamratskap i kärleken.

Ligger det inte också någonting karaktäristiskt över samma Majas förhållande till hennes andra mans onödiga, meningslösa otrohet! Hon ertappar honom "in flagrant!", men Maja varken faller i vanmakt eller ställer till skandal. Hon skyndar bort och skyndar till den bädd, där mannens barn med hans första hustru vilar. Dessa sovande små barnhuvuden fördriver bekymret ur hennes själ. Hon återvänder till sitt eget hem.

Hon fryser. Maja gör upp eld, sveper in sig i sin schal och tvingar sig att läsa en intressant bok. Så kommer hon hastigast bort från sig själv, så finner hon den behövliga jämvikten.

Irma i Kredos roman ("I livets dimma") inte bara försonar sig med Viktors förra väninna, utan kräver en varsam behandling av sin rivals själ. Därför frågar Viktor, när han får höra talas om Irinas förflutna, i den kränkte "hanens" ton: "Vilken i ordningen är jag? Jag vill veta det - - har det varit många förut?" Viktor är en progressiv människa, en författare, men även i honom är "djuret" starkare än i den obetydliga Irina, vars gestalt bara är intressant, därför att även hon sträcker ut händerna mot den nya livssanningen.

I den nya kvinnan besegrar allt oftare människan den svartsjuka "honan".

Såsom ett andra typiskt drag hos den samtida kvinnan kan vi urskilja de oändligt mycket högre kraven på mannen, något som Ellen Key också ofta hänvisar till i sina skrifter. Det förgångnas kvinna hade av sin herre och mästare uppfostrats till en slapp hållning mot sig själv, till ett litet, fattigt liv. Hon nöjde sig med männens överlägsna leende över hennes kvinnliga svagheter och bekymmer, utan att kräva uppmärksamhet för det som hon tänker, för det som hon upplever. Förundrar sig inte männen alltjämt, om man gör dem uppmärksamma på att knappast någon enda av dem har ett öra för kvinnan ens i de intimaste upplevelsernas minuter? Detta omåttligt hänsynslösa förhållande till det kvinnliga "jaget" var även förr orsaken till familjetragedier.

De mera erfarna don-Juan-typerna förstod inte bara att ta kvinnans kropp, utan behärskade även hennes själ, när de mestadels spelade "förståelsens" komedi, den ömt beskyddande uppmärksamheten gentemot hennes obetydliga "jag", vilket den äkta mannen hänsynslöst och likgiltigt gick förbi. Men don-Juan-typerna kom och gick sin väg, medan den lagliga äkta mannen stannade kvar och kvinnan anpassade sig under århundradenas lopp efter detta liv, reducerade sina anspråk och krav och inriktade sitt lyckobegrepp på tillfredsställandet av det yttre, påtagliga och gripbara.

"Han" skänkte henne ringar och örhängen, "han" gav henne blommor och konfekt, alltså älskade han henne.

Men om han var despotisk och rå, om han uppställde anspråk och utfärdade förbud, då var det bara hans rätt, hennes hjärtas härskares rätt!

Den samtida kvinnan är anspråksfull, hon söker och fordrar aktning för sin personlighet, för sin själ. Hon fordrar aktning för sitt "jag". Despotism tål hon inte. Då Majas orientaliske härskare förbjuder henne att sjunga på konserter, får höra talas om överträdelsen av hans förbud och beslutar att "för att straffa henne" inte skriva till henne på hela två veckor, dödar han därigenom hennes känsla för honom. Han ville "straffa" henne, hon som frivilligt hade givit honom sitt hjärta!

Detta fasthållande vid den inre friheten erinrar om gamla sagor om kvinnor från släktets barndomsålder. "Din vilja har skett, men din hustru har du förlorat i mig", slungar Rosamunda mot sin kunglige gemål, när han tvingar henne att dricka ur hennes dödade faders huvudskalle. Och detta är ingen tom hotelse. Hon dödar den man, som hon hittills lidelsefullt älskat.

Våra dagars kvinna kan förlåta mycket, som det förgångnas kvinna skulle haft mycket svårare att försona sig med: mannens oförmåga att skaffa henne det materiella underhållet, ovarsamhet av yttre slag gentemot henne, till och med otrohet, men aldrig glömmer eller förlåter hon ringaktningen av hennes andliga "jag", av hennes själ.

Om vännen "inte har något Öra" för den, då förlorar förhållandet till honom hälften av sitt värde för den nya kvinnan.

Då Christa Rulands älskade först undviker hennes fråga, vad han tänker om kvinnorna, och sedan kommer med banala allmänna fraser, känner Christa sig ovillkorligen bortstött. Hur kunde han, som vann hennes egen själ genom sitt uppmärksamma förhållande gentemot Christas andliga "jag", visa sig så döv att han inte förstod hur viktigt det var för henne att få höra hans omdöme om kvinnans andliga betydelse? Detta förlåter Christa honom inte liksom ingen ny kvinna skulle förlåta denna otrohet hos de män, som tror sig vara i trygg besittningsrätt. Samma kvinna, som mannen älskade för hennes djärva flykts, hennes själiska självständighets skull, vill han försäkra sig om genom att utsläcka "det heliga ljuset" inom henne, med vars hjälp hon sökt sig sin väg, och genom att bemöda sig att pressa ned henne till ett föremål för sitt nöje, sin njutning. Med häpnad märker Christa, hur samma Frank, som bemödade sig att dra in henne inom området för hans andliga intressen och som drömde om gemensamma agitationsresor, börjar distansera sig från henne och sluter sig inne i sin egen intellektuella värld. Om gemensamma resor är det naturligtvis inte mer något tal. Och till och med i de minuter, då Christa ivrigt fullföljer sitt tankearbete, känner han i henne inte någonting annat än kvinnan och det dessutom desto mera fängslande, ju finare och mer förandligat hennes uppträdande är. Alldeles som om med hennes andliga liv, med hennes förmåga att med honom stiga upp till hans överjordiska tankeområde bara hans känslodrift till henne skärptes. Liksom "bestulen" går Christa bort från honom. Den nya kvinnan förlåter en kränkning, som tillfogas "honan" i henne, men den ringaste brist på uppmärksamhet gentemot hennes personlighet förlåter hon aldrig. Hos Vera Nikodimovna är det frågan om samma anspråk på den utvaldes andliga personlighet. Hos kvinnan spelar enligt Veras mening förståndet, t. o. m. ett "utomordentligt" sådant bara en underordnad roll. "Huvudsaken är hos henne den sedliga grundvalen. Och. om vi bildar oss och läser, skärps också verkligen och förfinas denna sedliga grundval. Men hos mannen står denna sedliga basis nästan utan utveckling stilla. Och hur olyckliga är vi inte då! Männen förstår då mestadels inte, vad det är, som misshagar och stöter bort oss hos dem ..."

Kvinnornas fordran, att mannen skall älska och uppskatta inte så mycket det opersonliga kvinnliga utan fastmer det som utgör deras andliga innehåll, deras individuella "jag", växte helt naturligt fram ur deras kännedom om sig själva som personligheter. "Jag förbannar min kvinnliga kropp, då ni för dess skull inte märker, att inom mig finns även något annat, något värdefullare." Detta är det skri, som går genom hela Nadjezjda Sanzjars bok ("Annas dagbok"). Och denna protest återupprepar i den ena eller andra formen alla nationaliteters hjältinnor. Till och med den enkla själen hos Gorkijs Tatjana protesterar mot ett förhållande, som stämplar henne som ett redskap enbart för njutning.

"Han skulle ha tagit mig - Men jag vill inte, så kan jag det inte, utan hjärta, som en katta--- Vad är ni alla för något - - - så ofina -"

Ju skarpare kvinnans personlighet utpräglats, ju mera medvetet hon känner sig som "människa", desto bittrare fattar hon den kränkning, som ligger i att mannen med en genom århundraden förslöad psykologi inte förmår att i den efterlängtade kvinnan se den uppvaknande människan, personligheten.

Dessa höjda anspråk på mannen är anledningen till att så många av de nyare romanernas hjältinnor skyndar från en njutning till en annan, från en kärlek till en annan, i det uttröttande sökandet efter sitt ideal:
harmonin mellan lidelse och själarnas närhet, föreningen av kärlek och frihet, av kamratskap och ömsesidigt oberoende.

"Ingenting längtar jag så lidelsefullt efter som att finna en människa, från vilken jag inte åter önskade att gå bort, som jag inte ville lämna", utropar den rastlösa, sökande Maja. Och "vagabonden" lämnar också sin vän, därför att inom henne lever det outsägliga idealet av en ännu större, ännu fullkomligare kärleksgemen-skap. Den nuvarande verkligheten bedrar alla de naiva sökarinnorna av en harmonisk, fullkomlig kärlek. De sliter utan beklagande sönder kärleksbanden och går vidare för att söka sitt ideal. Och de glömmer därvid, att det som de vill finna redan nu på sin höjd har livsmöjlighet i en avlägsen framtid, hos människor med en ny själskonstruktion, hos människor som organiskt har tillägnat sig den föreställningen, att även i kärleksförhållandena kamratskap och frihet måste erhålla första rummet.

Kvinnan av den gamla typen har alls inte vetat att uppskatta den personliga självständigheten. Och vad skulle hon då ha velat ta sig till med den? Vad kan vara eländigare och hjälplösare än en övergiven hustru eller älskarinna om hon tillhör den gamla typen? Med mannens skilsmässa eller död förlorade kvinnan inte bara sitt materiella underhåll, utan även sitt enda moraliska stöd! Ovan att stå ansikte mot ansikte med livet, fruktade flydda tiders kvinna att vara ensam och var redo att vid första möjliga tillfälle befria sig från den obehagliga och onödiga självständigheten.
Den samtida, nya kvinnan har ingen fruktan för självständigheten utan lär sig att i växande grad uppskatta den allteftersom hennes intressen överskrider familjens, hemmets och kärlekens trånga krets. För Vera Nikodimovna kan det inte finnas någonting förskräckligare än det materiella beroendet av mannen:
"O, om jag skulle vara beroende av männen och om jag skulle nödgas uppsöka en åt mig, för att han måtte vara min äkta man och underhålla mig, hur olycklig skulle jag inte vara", säger hon till väninnan. Att ha en äkta man, en ägare och behärskare av hennes själ, denna tanke förskräcker Vera lika mycket som tanken på fängelset måste förskräcka fången, som äntligen har räddat sig ut i friheten. "I det slaveriet skulle jag aldrig ge mig in - - - Jag har upplevat det en gång

"Är ni då gift?"
"Nej, inte gift, men jag hade min romans och min lidelse."
Nutidens kvinna känner i äktenskapet en boja, till och med om inget yttre, formellt band finns. Den gamla människans själ, som ännu lever i oss, skapar bojor av moralisk natur, som inte ens de yttre bojorna Överträffar i styrka. -
Så mycket mera hårdnackat undflyr den nya hjältinnan allt som också bara till det yttre kunde binda henne vid hennes hjärtas behärskare. Det materiella beroendet av männen, den fullkomliga hjälplösheten i livet utan det efterlängtade stödet av männens händer drev forna tiders kvinnor framför allt till att göra sitt förhållande till mannen oupplösligt. Först då kände hon sig utom fara. Den nya kvinnan, som tvingats att självständigt bära livets materiella börda, står avvisande eller i varje fall likgiltig gentemot en fastare förbindelses form. Hon överilar sig alls inte att ge sina kärleksförbindelser en bestämd yttre form. På väninnans fråga, i vilket slags förhållande René ("Vagabonden") står till sin vän, ett borgerligt äktenskap eller en tillfällig kärleksförbindelse, har René blott en axelryckning till svar:
"Vi? - Jo, det är - helt enkelt - vi studerar varandra", framkastar hon. "Och framtiden? O, Margot! Jag älskar inte framtiden!" Mathilde förivrar sig på intet sätt att binda Saljoka vid sig, trots att hon har ett barn med honom, liksom hon inte har någon brådska att ge lagenlig form åt sin förbindelse med skrivaren Dominikus. Och hade inte Erneste rest sin väg, så skulle Mathilde trots sina varma känslor för honom sannolikt ha nöjt sig med sin fria förbindelse och inte ha kämpat för rätten att formellt äga honom. Förnuftet förespeglar henne, den åldrande kvinnan, äktenskapet med honom, liksom det även tillråder honom, den åldrande ungkarlen, äktenskapet med henne. Lika litet har Gorkijs Tatjana någon brådska att fängsla sitt öde vid någon annans. Hon söker i världen en passande man efter sitt ideal. Men någon rätt över sig tillerkänner hon inte ens den, som hon frivilligt skänker sina smekningar. "För en stund må det gå för sig, men för livet? ---"
Självständighet och personlig frihet behöver varje kvinna, som tjänar ett yrke, en sak, en idé. Rosa i "Vita somnium breve" ingriper inte i sin älskade Mikaels frihet, hon överlåter honom åt hans lagliga hustru, åt hans familj, och nöjer sig under åratal med några korta soliga sammanträffanden med sin vän och älskade. Men lever inte därför också inom henne denna "rörande offervillighet", att hon lyfter till sitt livsinnehåll inte sin kärlek, utan sin konst, sina bilder!
Förut var livets huvudinnehåll för kvinnan inriktat på kärlekserfarenheterna. Till och med för ett av materiellt överflöd uppfyllt liv var kärleken alltjämt den skönaste prydnaden, och omvänt gjorde bristen på kärlek tillvaron för kvinnan färglös, innehållslös, fattig;
ingen yttre välfärd, ingen ära kunde hos kvinnan ersätta förlusten av kärlekslycka, ja inte ens moderskapets fröjder.

Det är karaktäristiskt att moderslyckan ansågs som surrogat för kvinnolyckan. Var man inte lycklig i äktenskapet, måste man även avstå från ett fritt kärleksförhållande, blev man änka, så återstod som den sista tillflykten modersomsorgerna och modersfröj-derna. Moderskapet ansågs sällan som självändamål. Och först hos den åldrande kvinnan vaknade känslorna för upprätthållandet av hemmet och familjen, som nu blev hennes levnadsmål, hennes avgud, vilken hon tillbad och för vilken hon despotiskt fordrade samma tillbedjan även av andra familjemedlemmar.
Men när hjärtat var tomt, syntes även livet tomt. På det sättet skilde sig forna tiders kvinnor skarpt från männen. Hos männen gick jämsides med deras hjälteliv även deras livsverksamhet, och under det att hjältinnan förtärdes av längtan efter "honom" förde "han", mannen, striden mot ödet någonstans i en av henne okänd och obegriplig värld. Hur många psykologiska dramer har inte som ett genomgående tema den efterlängtade mannen som när han återvänt från sin tjänst eller sitt arbete, i stället för att då uteslutande befatta sig med "henne", skyndat sig att kasta i sig sin mat för att springa till ett sammanträde eller tagit sina papper ur portföljen och girigt kastat sig över sin läsning! Hans hustru såg alltsammans detta med absolut oförståelse och själen full av förebråelser. Hon kunde dock för sin del lägga bort den påbörjade blusen, för hans skull lämna de ännu oklara diskarna i sticket, ja till och med lägga barnen att sova därför att de två äntligen skulle få vara ensamma och han för en gångs skull glömma de där avskyvärda sakerna: affärer, arbete, politik, tjänstgöring. - Kvinnorna i alla samhällslager led under denna bristande förståelse för mannen och hans intressen, som fanns i en för dem främmande värld långt utanför det husliga boets gränser. Denna bristande förståelse för det manliga själslivet fanns hos alla: hos professorskan lika väl som hos tjänstemannens, arbetarens eller köpmannens hustru.

Hustruns kränkta utrop: "Skall du nu ut på dina avskyvärda sammanträden igen" följer även ännu i dag mannen, vare sig han är arbetare eller börsspekulant.

Men i samma grad som kvinnan mer och mer dras in i samhällslivets virvel och visar sig själv vara ett verksamt hjul i folkhushållningens mekanism, utvidgas även hennes egen horisont, störtar murarna av hennes hus in som skilde henne från världen, och omedvetet upptar hon i sig för henne förut alldeles främmande och obegripliga intressen och gör dem till sina egna. Kärleken upphör att utgöra hennes enda livsinnehåll, tvärtom tilldelas den nu bara den underordnade roll, som den spelar hos de flesta män. Helt säkert kommer även för den nya kvinnan perioder i livet, då kärleken, lidelsen, håller hennes själ, hennes förstånd, hennes hjärta och hennes vilja fångna och då alla andra intressen fördunklas och trängs i bakgrunden av den. I sådana stunder kan den nya kvinnan uppleva de krassaste dramer, kan glädjas och lida liksom gångna tiders kvinna. Men förälskelse, lidelse, kärlek, det är allt bara övergående perioder i hennes liv. Dess innehåll är det "heliga", som den nya kvinnan tjänar: den sociala idén, vetenskapen, yrket, skapandet. Och detta hennes arbete, detta mål är för den nya kvinnan mestadels viktigare, värdefullare, heligare än alla hjärtats fröjder, alla lidelsens njutningar.

Från detta härrör också hennes nya förhållande till arbetet, som man inte påträffar hos den gamla goda tidens hjältinnor. Bennets hjältinna har just haft sitt första lidelsefullt lyckliga samtal med sin älskade. Men då han sa henne, att han ville komma till henne helt tidigt nästa morgon, kan den förälskade, lyckliga kvinnan trots allt nästan förskräckt avbryta honom: "Men inte före frukosten!" "Inte före frukosten?" Varför det?

"Han var förvånad. Men under loppet av dessa fem år hade jag vant mig vid att vara min egen herre. Min smak, mina vanor har stadgats, jag har skapat mig min egen levnadsordning. Före frukosten tar jag inte emot någon. Och just i morgon förestår mig så mycket arbete. Skall denna människa verkligen visa sig vara en erövrare och fördärva min morgon för mig? Inom mig vaknade en dov ångest för min frihet. Min självständighet." Är inte allt detta helt och hållet nya drag hos den förälskade kvinnan? En kvinna, som frivilligt visar ifrån sig det efterlängtade sammanträffandet med den älskade, som lovar henne glädje, endast eftersom hon är van att skriva på morgonen, endast eftersom hon saknar dessa förlorade, från arbetet tagna timmar. Kärlekens timmar, som ägnats åt den älskade, skulle de någonsin kunna anses förlorade för kvinnan av den gamla typen? Tänja i Nagrodskajas roman pinas under sin smekmånad med Stark av medvetandet att hon låtar sig. Hon ser med förebråelser framför sig duken med den ofullbordade bilden.

"Den här dagen har jag lovat mig själv och skall be Stark att inte komma", beslutar hon. Men Stark (i äldre romaner skulle denna roll ha tillfallit hjältinnan) blir upprörd däröver och protesterar.
"En hel dag utan dig", säger han i barnsligt nyckfull ton. "Jag skall inte alls störa dig, jag skall sitta så stilla. Jag börjar bli svartsjuk på din konst", säger han vidare, "den är en alltför stark rival". För denna gång ger visserligen Tänja vika, men medvetandet att ha lämnat sin konst i sticket, se sina modeller vänta och inte kunna gå till professorn pinar henne. Det är ingenting fullkomligt, ingen frid i hennes kärlekslycka, om arbetet måste lida för hans skull.

"I dag arbetar jag", antecknar hon triumferande, "arbetar girigt, arbetar med njutning och kan knappast slita mig lös ända sedan den tidiga morgonen." Bokföringen över denna dags konto sker i klara, upphöjda toner. Man känner, hur en människa för en tid har genombrutit de förmörknande lidelsernas trollmakt och återfunnit sig själv. Vid arbetet med paletten i hand! Tänja har vaknat ur sin dröm och ser plötsligt, att utanför henne och Stark, utanför hennes trånga av lidelsernas hänryckningar skapande atmosfär, finns en hel stor värld full av färger, fröjder, skönhet och lidande. Plötsligt kommer hon ihåg sin vän Weber och inser hela hans övergivenhet. Så känner en människa, som efter en lång frånvaro återvänt hem. - Kan ni finna en kvinna av den gamla typen, som med en så manlig anstrykning av lättnad skulle ha andats ut, när hon lämnat lidelsens töcken och återvänder till sitt försummade arbete för att på nytt känna värdet av sitt eget väsende, som personlighet?
Agnes Petrovna ("En av dem") reser med sin älskade Mjatlev genom Italien, låter vagga sig på de venetianska lagunernas lätta vågor. Stjärnor, natt, gondolfärd, kärlek - och plötsligt en oväntad fråga av Agnes:
"Skulle du kunna leva så här länge?"
"En hel evighet!" svarar han. Hon ryser. För hennes ögon framstod ett liv uppfyllt av kyssar, vågskvalp och stjärnharmoni - och hon blev rädd.
"Varför då leva? Jag är en kvinna som alla andra", grubblar Agnes vidare för sig själv. "Jag är ung och därtill vacker, varför kan jag inte anpassa mig efter den tanken, att för kvinnan är kärleken allt? Men blotta tanken att jag en hel evighet skulle hänge mig åt ett sådant tidsfördriv, gör mig galen."
Och samma Agnes - så snart hon har återvänt till Petersburg - avgränsar sitt arbete, sitt skriftställen svartsjukt gentemot kärlekens tyranni. På kvällen är de tillsammans. Då blir Agnes plötsligt livlig, hon reser sig, "hennes ögon lyser upp, när hon alldeles särskilt milt omfamnade honom och smög sig intill honom, full av barnslig tjusning, som en katt, som en gång förut--". Naturligtvis var Mjatlev upplöst av ömhet. Då lutade sig Agnes mot hans öra och viskar den alldeles oväntade bekännelsen:
"Älskade, kära! Gå hem. Jag måste skriva, annars försvinner mina tankar från mig--" Hennes strålande ögon gällde alldeles uppenbart inte honom, utan de tankar, som hade fötts i Agnes Petrovnas vackra lilla huvud.

För forna tiders kvinna utgjordes det allra värsta lidandet av den älskades otrohet eller förlust. För vår tids hjältinna är det förlusten av henne själv, av hennes eget "jag" till förmån för den älskade, till skydd för kärlekslyckan. Den nya kvinnan reser sig inte bara upp mot yttre fjättrar, hon protesterar "mot kärleksfangelset självt". Hon fruktar för de bojor, som kärleken pålägger de älskande med den för vår tid säregna, förkrympta psykologin. Kvinnan, som var van att helt och odelat uppgå i kärleken, även den nya kvinnan, står orolig inför kärleken. Hon fruktar alltid, att känslans makt skulle kunna uppväcka den inom henne slumrande atavistiska böjelsen att bli mannens "skugga" och att den kunde fresta henne att uppge sig själv och att överge sitt arbete, kallelsen, sina livsuppgifter.

Har dig det nyckfulla ödet skämt bort, leds du dess billiga smek som dig vaggar, för det din trängtan till rosor med taggar, älska då -
Går du i lugn genom välbonat liv, står du än fjärran från kvalet och smärtan, helvetets barn med de flammande hjärtan älska då -
Har du på friheten druckit dig mätt, gläds du ej längre på vingarna glida, längtar du åter i bojan dig smida älska då -

Detta är en strid, inte om "rätten att älska", det är protesten mot den moraliska fångenskapen hos till och med den till det yttre mest fria känsla. Det är upproret av vår övergångsperiods kvinnor, som ännu inte har lärt sig att förena den inre friheten och oberoendet med kärlekens allt förtärande lidelse.

Om forna tiders kvinna, när hon lämnade kärleken, grävde ner sig i den mörka och grå världen för att där leva som en stackars hjälplös, så reser sig stolt och glad den nya kvinnan, som har befriat sig från träldomen under kärleken.
"Tankarnas träldom har tagit slut", jublar Kredos hjältinna, sedan hon övertygat sig om, att lidelsens rus förflyktigats. "Inget lidande, ingen upphetsning, ingen fruktan mera: hon är fri, hennes hjärta lider inte mera, då Viktor, som hon hade älskat, på något sätt obemärkt vikit bort ur hennes själ." Och hur glad är inte Irina, att "hon åter känner kraft och energi, som alltid avtog hos henne, när hon bemödade sig att ösa kapital ur en främmande själs rikedom; ett sådant undertryckande av de egna krafterna förnedrade henne alltid innerst, och därför gav uppvaknandet av dessa krafter henne glädje"

Befrielsen från fångenskapen under främmande tankar, befrielsen från smärtor och lidanden, dessa "kyssarnas skarpa och tärande barn", att på nytt vara sig själv, finna sig själv! - Vilket jubel för en kvinna, som är en personlighet, och vilken oförstådd, okänd känsla för forna tiders kvinna!
En betydelsefull förvandling har fullbordats i kvinnans själsbild, hennes förståndsliv har starkt utvecklats, hon har samlat sig ett rikt kapital av andliga värden, för att inte vara bankrutt i det ögonblick, då mannen undandrar henne sin tribut. Men just därför att kvinnans liv inte uttöms i kärleken och att det i hennes själ finns ett stort förråd av idéer och intressen som gör "en människa" av henne, lär vi oss att vid värdesättandet av kvinnans moraliska personlighet använda ett nytt synsätt. Genom århundraden utmättes hjältinnornas värde inte efter deras allmänmänskliga egenskaper, inte efter deras andliga krafter, ej heller efter deras själiska egenskaper, utan uteslutande efter förrådet av kvinnliga dygder, som den borgerliga egendomsmora-len krävde av dem. Den "sexuella renheten", könsliga dygder var kvinnans moraliska drag. Den som syndat mot den sexuella sedelagen, blev inte förlåten. Och romanförfattarna bevarade sorgfälligt de av dem älskade hjältinnorna från fall och lät enbart de icke älskande att "synda", såsom de manliga hjältarna syndade, naturligtvis utan att därigenom förlora sitt moraliska värde.
De moderna romanernas hjältinnor överträder vanligen den gängse könsliga sedelagens gränser, och trots det betraktar varken författare eller läsare dessa hjältinnor som "lastbara typer". Vi finner behag i Sudermanns djärva Magda, fastän denna flicka gjort sig skyldig till en hel rad av "syndafall". Vi rörs av den mänskliga gestalten hos Hauptmanns Mathilde, trots en hel rad av utomäktenskapliga förbindelser och fastän hon har fått barn med flera av sitt hjärtas utkorade. Inte ens Vinnitjenkos Därå förlorar sitt människovärde genom den onödiga handlingen av såld kärlek.
Handlar inte de flesta män på samma sätt som vi likväl fortsätter att "högakta"?

Mathildes kärleksäventyr hindrar oss inte ifrån att högakta denna rena och slutna personlighet. Men samtidigt kan vi inte värja oss för en med äckel blandad känsla av medlidande gentemot hennes syster Martha, en arbeterska som hon, men som från sina kärleksäventyr för med sig pengar till hemmet. En hel avgrund skiljer Mathildes frihet från Marthas salubjudande av sig själv.

I vår psykologi har redan utan att ens märkas av oss själva denna utveckling till utformande av en ny moral fortgått, och vad som för kvinnans eller flickans rykte för femtio år sedan ansågs som ett outplånligt brännmärke, betraktar vi nu som en företeelse, som varken behöver rättfärdigas eller urskuldas. George Sand måste på sin tid bryta en lans för kvinnans rätt att få lämna den laglige maken för att gå med den fritt valde älskaren. I det fariseiska England måste Grant Allan ännu för kort tid sedan ta den ogifta modern under sitt beskydd. Men i samma mån som kvinnan står på egna ben, och upphör att vara beroende av fadern eller mannen och sida vid sida med mannen deltar i den sociala kampen, visar sig det gamla moraliska synsättet otillräckligt.
Den vanliga anhopningen av värdefulla och allmänmänskliga egenskaper hos kvinnan lär oss att i henne inte bara uppskatta representanter för könet, utan människan, personligheten, och den forna värdesättningen av kvinnan såsom "honan", som garanterade mannen en lagenlig avkomma, dör bort av sig själv.

Först lärde oss livet att anlägga denna måttstock blott på de "stora själarna": de "fria" konstnärinnorna, talangerna, skådespelerskorna, författarinnorna kunde få sina förseelser mot den allmänt erkända könsmoralen ursäktade.

"Men varför skulle detta krav enbart få uppställas av 'de stora själarna'?" frågar med full rätt Bebel. "Varför inte också av de andra, som inte är några 'stora själar'?"
"När Goethe och George Sand, för att nu bara nämna dessa två, när många andra har handlat på samma sätt som de, vågade leva enligt hjärtats maning och när Goethes kärleksupplevelser fyller hela band, som med andäktig hänryckning slukas av hans läsare och läsarinnor, varför då utdöma hos andra det, som hos Goethe och George Sand fyller oss med hänförelse och förtjusning?" (A. Bebel: "Kvinnan och socialismen")
Vi är beredda att skratta åt de hycklare, som nekade att räcka Sarah Bernhard! handen för hennes sedeslös-hets skull, eller åt de upprörda själar, som helst velat kasta ut en Magda från scenen. Men då det handlar om "icke stora" själar, vacklar vi själva ofta och vet tidvis inte, hur vi skall bete oss gentemot den fria, ogifta kvinnan. Men om vi på allvar skulle tänka på att gentemot dessa hjältinnor anlägga gångna tiders moraliska måttstock, så måste vi vända oss bort från de skönaste och mest mänskliga kvinnogestalter, som den moderna litteraturen har skapat. Under det att på den tid, då kvinnorna av den gamla typen, uppfostrade i dyrkan av den obefläckade madonnan, bemödade sig att värna sin renhet och att hemlighålla och dölja sina känslor, så är det ett av de mest karaktäristiska dragen hos den nya kvinnan, att hon inte döljer sina naturliga, kroppsliga drifter, vilket betyder ett självhävdande inte bara som personlighet, utan även som representant för hennes kön. Kvinnornas uppror gentemot den ensidiga sexuella moralen är ett av de påtagligaste dragen hos den nya hjältinnan.

Detta är också naturligt. I kvinnornas, framtidens bärarinnors liv spelar fysiologin i motsättning till åsikter som tvingats på dem på ett hycklande sätt en ojämförligt större roll än hos männen. Känslans frihet, frihet vid valet av den älskade, den möjlige fadern till "hennes" barn. Kampen mot fetischen "dubbelmoralen" - detta är det program, som den nutida hjältinnan stillatigande för med sig in i livet - från Renate Fuchs till Hauptmanns Mathilde. Ett typiskt drag hos forna tiders kvinna var avståndet från det köttsligas makt, bärandet av fläckfrihetens mask till och med inom äktenskapet. Den nya kvinnan förnekar inte sin kvinnliga natur, hon undviker inte livet och tillbakavisar inte de jordiska fröjder, som den på varje leende knussliga verkligheten erbjuder.
De nutida hjältinnorna blir mödrar utan att vara gifta, går bort från mannen eller älskaren, deras liv kan vara rikt på kärleksupplevelser, och ändå skall de själva räkna sig till "de fallna varelserna" lika litet som författaren eller den moderna läsaren. I en Mathildes, Majas och Olgas fria, uppriktiga kärleksupplevelser ligger en etik, som kanske är fullkomligare än den passiva dygden hos Pusjkins Tatjana eller den fega moralen hos Turgenjevs Lisa.

Så framstår den nya kvinnan för oss: självdisciplin i stället för översvallande känslor, förmågan att uppskatta den egna friheten och oberoendet i stället för den opersonliga hängivenheten, hävdandet av den egna individualiteten i stället för det naiva bemödandet att uppta i sig och återspegla den främmande bilden av den "älskade". Frambärandet i Öppen dag av rätten till familjelycka i stället för oberördhetens förvisande till en underordnad plats i livet. Framför oss står inte mer "honan", mannens skugga - framför oss står personligheten kvinnan som människa.
Men vilka är då dessa självständiga nya kvinnor? Hur har livet framskapat dem? Den självständiga kvinnan är ett barn av det storkapitalistiska ekonomiska systemet. Den självständiga kvinnan är ingen sällsynt uppenbarelse, men som ofta återupprepad alldaglig massföreteelse föddes hon samtidigt med maskinernas helveteslarm och de till arbete kallande fabrikspiporna.
Denna stora förvandling i produktionsförutsättning-arna, som fullbordats under vår egen livstid under inflytande av den storkapitalistiska utvecklingens oupphörligt fortgående segrar, tvingar även kvinnan att i kampen för tillvaron anpassa sig efter den omgivande verkligheten. Den kommande kvinnotypen står i innerligaste beroende av den ståndpunkt hos den ekonomiska utveckling, som mänskligheten just nu genomlever. Med förändringen av världsekonomins förutsättningar, med utvecklingen av produktionsförhållanden förändrar sig även kvinnans inre fysionomi. Den nya kvinnan kunde uppstå som typ endast genom att antalet kvinnliga löntagare tillväxte.
För ett halvt århundrade sedan ansåg man kvinnans deltagande i förvärvslivet som en avvikelse från normen, som ett störande av tingens naturliga ordning. Till och med radikala andar, till och med socialister sökte efter medel att återföra kvinnan till hemmet. I dag upprepas dessa för länge sedan övervunna och föråldrade åsikter på sin höjd av några i fördomar och slö världsfrånvändhet förtorkade reaktionärer.

För ett halvt århundrade sedan räknade kulturländerna i lederna av sin yrkesmässigt arbetande befolkning i sin helhet något tiotusen eller högst något hundratusental kvinnor. I dag överstiger siffran av den yrkesmässigt arbetande kvinnliga befolkningen redan den manligas. Kulturfolken förfogar nu inte över hundratusenden, utan över miljoner kvinnliga arbetskrafter. Miljoner kvinnor trängs med männen på arbetsmarknaden. Tusentals kvinnor idkar handel, hundratusentals har ett yrke, tjänar vetenskapen eller konsten. I Europa och Nordamerika arbetar enligt statistiken mer än 60 miljoner kvinnor yrkesmässigt. En storartad framryckning av den kvinnliga arbetarhä-ren, sådan världshistorien ännu inte skådat maken. Och i denna här är mer än 50 procent självständiga kvinnor, d. v. s. sådana som fullständigt hänvisats till sin egen kraft i kampen för tillvaron och som inte kan följa den gamla kvinnliga vanan att hänga "försörjaren" i rockskörten.

De produktionsförhållanden, som sedan många århundraden fängslat kvinnan vid hemmet, maken, försörjaren, har oväntat lösrivit henne ur de förrostade fjättrarna och utstött henne, den svaga och oförberedda, på den nyöppnade törnestigen, som drar henne in i nya snaror av ekonomiskt beroende - kapitalismens. Inför hotet av hemlöshet, umbäranden och hunger har kvinnan lärt sig att stå ensam utan faderns eller mannens stöd. Kvinnan har tvingats att hastigt anpassa sig efter de förändrade levnadsförhållandena. Dessa skakningar åstadkom en omprövning av de moraliska visdomsregler för livet, som hade varit den gamla goda tidens mormödrars. Med förvåning upptäckte kvinnan odugligheten hos hela det moraliska bagage, som man hade givit henne med sig på levnadsvägen. De hos henne genom århundraden fostrade kvinnliga dygderna, passivitet, hängivenhet, efterlåtenhet, vekhet, visade sig fullkomligt överflödiga, odugliga och skadliga. Den hårda verkligheten krävde av den självständiga kvinnan andra egenskaper: aktivitet, motståndskraft, beslutsamhet, hårdhet, d. v. s. de egenskaper, som hittills ansetts vara männens kännetecken och företrädesrätt. Berövad det invanda förmyndarskapet inom familjen, tvingades den ur det varma nästet plötsligt på livs- och klasskampens väg utslungade kvinnan att beväpna och bepansra sig med de kroppsliga egenskaper, som ägs av mannen, hennes för kampen för tillvaron bättre rustade kamrat. I denna hastiga anpassning efter de nya levnadsförhållandena har ofta kvinnan ganska kritiklöst gripit och tillägnat sig "männens rättigheter", som vid närmare påseende endast visade sig vara de borgerliga klassernas "sanningar".

Den nuvarande kapitalistiska verkligheten bemödade sig över huvud taget på alla möjliga sätt att av kvinnan göra en typ, som står mannen ojämförligt mycket närmare än gångna tiders kvinna. Denna strävan till likhet visar sig som en naturlig och oundgänglig följdföreteelse av kvinnans indragande i folkhushållningens och samhällslivets krets. Den kapitalistiska världen tar hänsyn bara till de kvinnor, som det lyckats att stryka av sig sina kvinnliga dygder och att tillägna sig en filosofi, som förut bara tillhörde kämpen för tillvaron, mannen. För de icke anpassningsbara, d. v. s. kvinnorna av den gamla typen, finns det ingen plats i de självförsörjandes leder. Bland de olika samhällslagrens kvinnor gör sig därför också ett "naturligt urval" märkbart. In i de förvärvsdugligas leder lyckades bara de starkare, uthålligare, disciplinerade naturerna tränga. De svaga, till sitt inre passiva trängs kring den husliga härden, och när osäkerheten i tillvaron rev dem ut ur familjens skydd och slungade ut dem på livets ström, så lät de sig viljelöst drivas av den legala eller illegala prostitutionens dystra våg: ingick ett förnuftsäktenskap eller hamnade på gatan. De självförsörjande är en framåtskridande här av kvinnor, i vilken vi påträffar representanterna för alla samhällslager. Men det Överväldigande stora flertalet av denna här bildar inte typerna av en stolt oberoende Vera Nikodimovna, utan miljonerna barfota rjazanska Tatjanor, som nöden drivit ut på den nya törnestigen.

I en oerhörd villfarelse lever de, som ännu tror, att den nya "självständiga kvinnan" är frukten av en heroisk kraftansträngning hos de starka, som känner sig vara individualiteter. Inte den individuella viljan, inte föredömet av en djärv Magda eller en beslutsam Renate skapade den nya kvinnan. Ombildningen av det kvinnliga psyket, av dess inre själiska och andliga byggnad, fortgår först och huvudsakligast i de sociala lågland, där under hungerns piskslag den arbetande kvinnans anpassning efter hennes ytterligt förändrade levnadsförhållanden försiggår. Dessa Mathildor och Tatjanor löser inga problem, de klamrar sig med alla krafter fast vid det förflutna, och endast genom att böja sig för historiens gud, för produktivkrafterna, beträder de ofrivilligt den nya vägen. Fulla av sorg eller av förbannelser eller av stilla längtan trånar de tillbaka till hemmet, till den förtroligt värmande härden, till de stilla, blygsamma familjefröjderna. Om de bara kunde lämna vägen och vända tillbaka till det förflutna! Men tätare och tätare sluter sig raderna av kamrater, och allt längre bort från det förflutna bär dem kvinnoström-men. För dem blir ingenting annat övrigt än att vänja sig vid den heta trängseln och väpna sig för kampen om sin plats, om sin levnadsrätt. Under tegelstensodjurets herravälde uppstår och befästs medvetandet om den självständiga personligheten hos de arbetande klassernas kvinnor och växer tron på den egna kraften. Följdriktigt, ofrånkomligt och elementärt fullbordas processen av samlandet av nya moraliska och andliga egenskaper hos den arbetande kvinnan, som är oumbärliga för henne såsom representanten för en bestämd klass. Men - och detta är det väsentligaste - denna omvandlingsprocess av kvinnans inre ansikte berör inte bara vissa enskilda, utan massorna, vida oöverskådliga kretsar. Den enskilda viljan drunknar och försvinner i den kollektiva ansträngningen av miljoner av arbetarklassens kvinnor att anpassa sig efter de nya levnadsförhållandena. Kapitalismen arbetar även här på den bredaste grundval: genom att rycka lös kvinnorna från hemmet och från vaggan förvandlar den de hängivna, passiva familjevarelserna, mannens lydiga slavinnor till en aktningskrävande armé av förkämpar för den egna och allmänna rätten, för de egna och allmänna intressena. Kvinnans personlighet stålsätts och växer.

Men ve den arbeterska, som tror på den ensamstående personlighetens okuvliga makt. Kapitalets stridsvagn skall likgiltigt söndersmula henne. Att undantränga den stridsvagnen från vägen kan bara tätt hopade massor av upproriska. Samtidigt med medvetandet av hennes personlighet och hennes rätt uppstår och befästs i den nya, arbetande kvinnan samhörighetskänslan, kamratskapskänslan, en känsla som enbart svagt utvecklats hos den nya kvinnan inom andra samhällslager. Det är detta grundläggande kännande, detta område av känslor och tankar, som drar en skarp gräns mellan de yrkesmässigt arbetande självständiga kvinnorna och deras könskamrater inom borgarklassen, dessa två väsensskilda samhällsklasser. Bortsett från den gemensamma karaktäristiska olikheten med gångna tiders kvinnor och bortsett från att inträdet i de förvärvsarbetandes leder i samma riktning förvandlar kvinnans inre ansikte genom att utveckla självständigheten, befästa personligheten, utvidga själens värld, drivs de olika samhällslagrens kvinnor allt mer och mer isär från varandra. Bland de förvärvsarbetande iakttas klassmotsättningen ojämförligt mycket tydligare än bland kvinnorna av en tidigare typ, som knappast ens genom hörsagor kände till något om klasskampens oundviklighet. För de förvärvsarbetande, som överskridit hemmets tröskel för att själva erfara de sociala motsättningarnas makt och som tvingats till aktivt deltagande i klasskampen, får en klar, otvetydig klass-ideologi betydelsen av ett vapen i kampen för tillvaron. Den kapitalistiska verkligheten drar en skarp skiljelinje mellan Gorkijs Tatjana och Nagrodskajas Tatjana. Den leder till, att verkstadsägarinnan i sin ideologi står betydligt mycket mer fjärran från arbeterskan, än hantverksmästarens hustru står till sin "goda granne", arbetarhustrun. Den skärper känslan av den sociala motsättningen mellan de förvärvsarbetande. Det gemensamma för den nya typens kvinnor förblir endast ett: deras egendomliga olikhet med gångna tiders kvinnor, de specifika egenskaper som karaktäriserar den självständiga ogifta kvinnan. Både över- och underklassens kvinnor genomgår en "upprorsperiod", bäggedera kämpar för hävdandet av sin personlighet, den ena medvetet "av princip", den andra elementärt, kollektivt, under det oundvikligas tryck.
Men medan hos arbetarklassens kvinnor striden för att värna sin rätt och befästa sin personlighet sammanfaller med klassens intressen, stöter de andra samhällslagrens kvinnor på oväntade hinder: ideologin inom deras klass är fientlig mot omgestaltningen av den kvinnliga typen. Inom den borgerliga omgivningen bär det kvinnliga "upproret" en vida skarpare prägel, dess former har en mycket starkare relief, och den nya kvinnans själsdramer är här vida skarpare, färgrikare och mer komplicerade. En så skarp sammanstötning mellan den nya kvinnans psykiska utveckling och klassideologin finns inte i arbetarklassen och är inte ens möjlig där. Den nya kvinnotypen, i sitt innersta självständig, oberoende och fri, motsvarar den moral, som arbetarklassen utarbetar just i sitt eget klassintresse. Arbetarklassen behöver inte för fullgörandet av sin kallelse någon mannens tjänarinna, någon opersonlig hemmavarelse, som utrustats med passiva, kvinnliga dygder, utan en mot slaveri av varje slag sig uppresande, revolterande personlighet, en aktiv, medveten, likaberättigad medlem av gemenskapen, klassen.

Den nya, självständiga, till sin typ fria kvinnans psykologi återspeglas i bilden av hennes övriga kvinnliga samtida. De av själva livet utformade dragen hos de kvinnor, som tillhör de förvärvsarbetandes här, börjar så småningom också att bli ett föredöme för de övriga. Vad betyder detta, att de förvärvsarbetande alltjämt befinner sig i mindre antal, att på var och en av dem kommer två eller till och med tre av den gamla typens kvinnor? Jo, att de förvärvsarbetande kvinnorna anger tonen för livet, utformar karaktären hos bilden av vår tids kvinna.

Genom sin omvärdering av de moraliska och sexuella normerna kommer de nya kvinnorna, de orubbliga pelarna hos alla de andra kvinnosjälama, som ännu inte har beträtt den nya törnestigen, att vackla. De dogmer, som håller kvinnan i fångenskap under den egna världsbilden, förlorar makten över deras själar. Sienkiewicz' Anelka upplöser sig inför våra ögon.

De förvärvsarbetande kvinnornas inflytande sprider sig vida över deras egen krets. De "förgiftar" med sin kritik sina kvinnliga samtidas förstånd, de förstör gamla avgudabilder, de lyfter sin upprorsfana mot de "sanningar", som kvinnorna levt på genom många släktled. Genom att befria sig själva ger de nya, förvärvsarbetande, självständiga kvinnorna friheten även åt sina samtida systrars genom århundradena utformade, passivt efterblivna ande.

Den nya kvinnan har trängt in i litteraturen, men hon har ännu inte på länge undanträngt den gamla andliga regimens hjältinna, lika litet som kvinnomänniskans typ har undanträngt typen av "honan", "mannens eko". Inte desto mindre iakttar vi, att hos den gamla typens hjältinnor allt oftare påträffas egenskaper och psykologiska drag, som den nya, självständiga kvinnan har infört i livet. Ordets konstnärinnor, som minst försöker ge oss den nya typen, utsmyckar sina hjältinnor, utan att själva vilja det, med känslor och drag, som alls inte kännetecknade de förgångna litterära periodernas hjältinnor.

Den nuvarande litteraturen blir allt rikare på övergångstypens kvinnogestalter, på hjältinnor utrustade med drag från såväl den gamla som den nya kvinnan. För övrigt försiggår hos den nya kvinnotypens karaktärer en svår utvecklingsprocess. Det nya uppslaget hämmas av det förgångnas traditioner och känslor. Århundradens makt tynger ännu hårt t. o. m. på den nya, fria kvinnan. Atavistiska känslor bryter fram och försvagar de nya upplevelserna. Avlagda begrepp håller med fängslande klor tillbaka den ut i friheten strävande kvinnoanden. Gammalt och nytt kämpar i kvinnosjälarna i varaktig fiendskap. Våra dagars hjältinnor har därför att föra en kamp på två fronter: mot yttervärlden och mot de djupt i dem själva rotade anlagen från deras stammödrar.

"De nya tankarna har redan fötts i oss", säger Hedvig Dohm, "men de gamla har ännu inte dött bort. I oss sitter ännu de förgångna släktledens upplevelser fast, fastän vi redan äger den nya kvinnans förstånd och viljekraft."

Den kvinnliga själens omgestaltning, anpassad efter de nya förutsättningarna för hennes ekonomiska och sociala tillvaro, uppnås inte utan stark, dramatisk självövervinnelse, som var fullkomligt okända för gångna tiders hjältinnor. Och dessa konflikter, som utspelas i kvinnosjälarna, börjar så småningom uppmärksammas av författarna och visar sig vara källor till konstnärlig inspiration. Kvinnan förvandlas så småningom från ett objekt för den manliga själens tragedi till ett subjekt för en självständig tragedi.