Föreläsningar hållna vid Institutionens för slaviska och baltiska språk femtioårsjubileum 1994

Elisabeth Löfstrand: v nacale bylo slovo - om språkhistorisk forskning vid Institutionen för slaviska och baltiska språk

Baiba Kangere: En plats i världen

Peter Alberg Jensen: Avantgardets poetik. Rysk litteraturvetenskaplig forskning

Per-Arne Bodin: Huset på gränsen. Om att förstå polsk kultur och identitet

(Texterna innehåller tecken som inte visas korrekt i HTML - Vi ber om överseende med detta!)

Barbro Nilsson

Institutionen för slaviska och baltiska språk vid Stockholms universitet, 50 år. En historik.

Vi firar nu att institutionen för slaviska och baltiska språk fyller femtio år, och min uppgift är att ge en liten översikt över dess tillvaro under detta halvsekel. Till den ändan har jag tittat en del i olika framställningar rörande vårt universitet och vår institution och deras tillkomsthistoria. Stockholms universitet är ju inte så gammalt, men tanken att rikets huvudstad borde ha ett eget universitet kom upp redan i början av förra århundradet, och olika projekt i den riktningen diskuterades av och till, i riksdagen och annorstädes, från den extremaste ståndpunkten, att Uppsala universitet i sin helhet borde flyttas över till Stockholm till att vissa fakulteter borde överföras hit från Uppsala och Lund. Sedermera gjordes det upp planer på en högre läroanstalt av friare typ, i stil med Collège de France eller Royal Institution. Olika eldsjälar började samla in pengar, det bildades fonder, man grundade Stockholms Högskoleförening 1869. En hel del uppgifter just om detta kan man finna i volymen Stockholms högskolas historia före 1950. Den är från 1957 och skriven av Sven Tunberg, högskolans rektor från 1927 till 1949. Den ingår i en serie Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning. Och Stockholms högskola, som den från början hette, var ju till en början en kommunal angelägenhet. I Tunbergs bok berättas om högskolans upprättande: rektor valdes när antalet fast anställda lärare uppgick till tre, och det första rektorsvalet skedde 1882. Högskolan levde till en början på privata donationer, man förlitade sig "på Gud och goda människor", som det hette. Undervisningen begränsades under den första perioden till naturvetenskapliga ämnen. Den första professorn i en humanistisk disciplin var Viktor Rydberg, och hans professur finansierades genom inköp, utställning och utlottning av framstående svenska konstverk. De donationsfonder som växte fram förvaltades av Stockholms stad, sedermera blev högskolan, som det heter hos Tunberg, en fri stiftelse i organiserad anslutning till stat och kommun. Jag skall här givetvis inte gå vidare in på de olika turerna kring högskolans konsolidering, examinationsrättens införande i de olika ämnena, fakulteternas framväxt, finansiellt och organisatoriskt samarbete med Stockholms stad och med staten, etc., vilket allt utmynnade i förstatligandet 1960, då högskolan bytte namn till Kungliga universitetet i Stockholm.

Jag bör dock nämna att språkundervisningen vid högskolan organiserades så att man inrättade lektorat, ofta grundade på enskilda donationer eller i samarbete med respektive lands ambassad eller legation. Tittar man i Stockholms högskolas kataloger på språkämnena, så ser man att de flesta språken är företrädda av lektorer som ger kurser för nybörjare och mera försigkomna &endash; de ger också föreläsningar över någon författare eller över språkliga problem. Den första professuren i ett språkämne vid Stockholms högskola var den i nordiska språk, och dess förste ordinarie innehavare var Elias Wessén som tillträdde 1928. Nästa professur blev den i tyska, där Erik Wellander tillträdde 1931. Wellander berättar själv om hur medel skaffades fram ur olika finansiella, även tyska, källor för att säkerställa denna professur. Sedan kom professur i engelska 1932 och franska 1937.

Det första slaviska språk som undervisades vid Stockholms högskola var polska. Redan så tidigt som 1934 förekom sporadiska kurser i språket. Ett fast lektorat uppkom 1937, och som lektor förordnades en ung magister från Wilna (numera Vilnius i Litauen), Zbigniew Folejewski. Efter ett par år kom ytterligare en man från Wilna (via Helsingfors) och arbetade tillsammans med Folejewski i Stockholm innan han for vidare till Uppsala. Han hette Józef Trypuçko och blev sedermera professor i slaviska språk i Uppsala. Folejewski fick så småningom professur i USA. Baltistiken hos oss inleds så tidigt som 1939, då Juozas Lingis förordnades. Det står i katalogen att han var litauisk statsstipendiat i litauiska språket. Vad hans kurser beträffar, så står det kort och gott att han "sedermera lämnar uppgift om sin undervisning". Han avlade filosofie kandidatexamen den 14 dec. 1942 vid Stockholms högskola och undervisade i många år i litauiska vid vår institution.

I Stockholms högskolas katalog för höstterminen 1942 ser man för första gången att kurser ges i ryska. Lärare var Astrid Bæcklund &endash; hon står som fil. dr i slaviska språk och biträdande lärare i ryska. Hon var, till skillnad från många andra slavister, inte språkhistoriker, utan företrädde en modern linje inom forskningen. Hon disputerade i Uppsala på en avhandling om abbreviaturer, kortord, i modern ryska, en företeelse, som var typisk för sovjetsamhället (Die univerbierenden Verkürzungen der heutigen russischen Sprache, 1940). Som opponent vid sin disputation hade hon den store Roman Jakobson. I Stockholm gav hon föreläsningar över Valda syntaktiska och språkhistoriska frågor (på grundval av en modern rysk text). Vidare hade hon en kurs som helt enkelt hette För mera försigkomna, och den kostade 25 kronor i deltagaravgift.

Ett annat led när det gällde att organisera undervisningen i språk var bildandet av institut: det ungerska, baltiska och ryska institutet. Erik Wellander berättar ganska ingående i minnesskriften till Sven Tunberg om hur det gick till när Ryska institutet vid Stockholms högskola bildades. 1943 började man inom "Sällskapet för främjandet av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen" att diskutera upprättandet av ett ryskt institut vid högskolan. Ordförande för sällskapet var då Einar Tegen, professor i praktisk filosofi. Rektor, Sven Tunberg, kontaktade industrimän som ville främja ett sådant institut. I donationsförteckningen för 1944 i Sven Tunbergs minnesskrift upptas en donation på omkring 230 000 kronor från svenska industriföretag för att finansiera ett ryskt institut. Inrättandet av Ryska institutet beslöts av högskolestyrelsen den 21 november 1944, alltså nästan på dagen för femtio år sedan. Staten upplät lokaler åt det nyinrättade institutet. Den första adressen var Uggleviksgatan 11. Det var, liksom de övriga instituten, underställt universitetets styrelse, men fick en särskild direktion, bestående av elva ledamöter. Däri ingick universitetets rektor som ordförande, professorn i slaviska språk, fem ledamöter utsågs av högskolan, en av Karolinska institutet, en av Tekniska högskolan, en av Handelshögskolan och en av Sveriges allmänna exportförening. Första gången vi ser institutet upptaget i Stockholms högskolas katalog är höstterminen 1945. I direktionen ingår bl.a. rektor Sven Tunberg, den tf professorn Knutsson och rektor vid Karolinska institutet Hilding Bergstrand, farfar till Märta Bergstrand, som är slavist och bibliotekarie på universitetsbiblioteket och som är en av dem som arrangerat vår bokutställning. I direktionen återfinns också professor Einar Tegen, som jag nyss nämnde, advokat Georg Branting, rektor för Handelhögskolan professor Gunnar Myrdal och utrikesrådet Rolf Sohlman. Idel frejdade namn med andra ord. Som förståndare för institutet står upptagen filosofie licentiaten Nils Åke Nilsson.

Detta var ju, som Nils Åke Nilsson har berättat, omedelbart efter kriget; intresset för Ryssland, för kulturen och språket, var oerhört stort, man såg också Ryssland som en tänkbar framtida samarbetspartner när det gällde industri och handel. Det kalla kriget hade inte kommit igång ännu. Nils Åke Nilsson har också berättat att han en vacker dag blev uppringd av rektor Tunberg, som talade om att ett ryskt institut nu skulle bildas &endash; Nils Åke tillfrågades om han ville vara med att bygga upp framför allt biblioteket. Han stod då i valet och kvalet, eftersom han hade journalistiska planer och hade fått erbjudande om ett uppdrag som korrespondent. Men på tidningen rådde man honom att ta den icke tidsbegränsade anställningen vid högskolan &endash; ett råd som vi har all anledning att vara tacksamma för. Han byggde upp vårt slaviska bibliotek som från början hörde ihop med institutionen, och som är ett av de förnämligaste i världen. Men det är bara en av hans insatser under hans mångåriga gärning vid vår institution.

Ser vi sedan i katalogen för 1945 på den undervisning som bjöds, så står kurserna noggrant uppräknade och redovisade. Den tf professorn Knut Knutsson, som f.ö. i katalogen stod som tillförordnad lärare, gav kurser i Slavisk ljudhistoria och Fornkyrkoslaviska, vidare hade han seminarieövningar över Den äldsta ryska prologtexten och vad som kallades Valda slavistiska uppgifter. Astrid Bæcklund hade ryska för nybörjare, skrivkurs och seminarieövningar med titeln Nutidsryska. Vidare hörde till institutet lektor Folejewski, som jag redan har nämnt och som biträdande lärare Ivan ·ajkoviç, f.d. professor i serbiska språket och litteraturen vid kejserliga akademin för Orientforskning i S:t Petersburg. Han föreläste över serbokroatiska språket och serbokroatisk kultur- och litteraturhistoria. Serbokroatiska hade vi m.a.o. redan från början. Vårterminen 1946 skymtar i katalogens "förteckning över närvarande lärjungar" den förhoppningsfulle tjugo år gamla studenten S. Anders Sjöberg. Höstterminen 1946, har institutet utökats något, nämligen med professor Gunnar Gunnarsson, som efter Knut Knutsson interimistiskt uppehöll den vakanta professuren. Han föreläste över slavisk ljudlära och över fornbulgariska. Astrid Bæcklund håller seminarieövningar över Pusjkins Boris Godunov. Vårterminen 1948 håller licentiaten Nilsson kurs över rysk litteraturhistoria från Pusjkin till våra dagar och amanuensen Henrik Birnbaum dyker upp i högskolans katalog. Höstterminen 1948 har Apolonia Zaöuska ersatt Folejewski som polsk lektor och institutet har fått en ordinarie professor.

Hur var det då med professuren i slaviska språk vid Stockholms högskola? Som jag sade, var ju högskolan från början en kommunal angelägenhet. Den gamle vänstersocialisten och rabulisten Z. Höglund blev så småningom finansborgarråd i Stadshuset, och den 18 nov. 1944 väckte han i Stockholms stads drätselnämnd förslag om inrättandet av en professur i ryska språket och litteraturen. Fakulteten tillstyrkte att professuren skulle inrättas med ämnesbenämningen slaviska språk. Stockholms stad åtog sig kostnaderna för professuren. Men det var inte så lätt att hitta en innehavare. Tjänsten stod vakant i tre år och uppehölls interimistiskt, till en början av den redan nämnde professor Knut Knutsson, som egentligen var stadsbibliotekarie i Stockholm. Han hade en gång disputerat i Lund på en avhandling om andrapalataliseringen i slaviska språk (Über die sogenannte zweite Palatalisierung in den slavischen Sprachen, 1926). Därefter kom Gunnar Gunnarsson att uppehålla tjänsten fram till 1947, vid sidan av sin ordinarie professur i Uppsala.

Ryska institutet fick från början många studenter &endash; det fyllde ett verkligt stort behov. Redan i november 1946 kunde institutet i sin verksamhetsberättelse meddela, att antalet tentamina i ämnet slaviska språk sedan vårterminen 1945 utgjort 21. Men, som Wellander formulerar det, den viktiga professurens upprätthållande kunde inte förbli beroende av älskvärt tillmötesgående från vetenskapsmän med verksamhet väsentligen på annat håll. En ordinarie innehavare måste fram. Till slut lyckades man förvärva en ledande slavist, professorn vid Berlins universitet Max Vasmer, som tillträdde 1948. Han var född i Petersburg och även utbildad där, med inriktningen slavisk filologi och jämförande språkforskning. Han har en mycket rik och skarpsinnig vetenskaplig produktion, där han bland mycket annat behandlar språkliga förbindelser och kontakter mellan de slaviska folken i äldsta tid och Grekland, Albanien, Iran, germanska länder. Det av hans arbeten som väl är mest känt är givetvis hans lysande etymologiska ordbok i ryska. Vid Ryska institutet föreläste han, enligt katalogen, över fornrysk litteraturhistoria, polsk historisk ljud- och formlära, han hade proseminarier över fornbulgariska och seminarier kallade Lektüre schwierigerer Texte. Under hans tid kom den första doktorsdisputationen vid vår institution. Clara Thörnqvist, bibliotekarie i Göteborg, disputerade på en avhandling över de nordiska låneorden i ryskan (Studien über die nordischen Lehnwörter im Russischen, 1948). Hon var Max Vasmers elev i Berlin, där hon lyssnade på hans föreläsningar över rysk historisk grammatik, men hon talar i förordet också om att avhandlingen diskuterades på Knut Knutssons seminarier i Stockholm. Den försvarades den 29 januari 1949 på Ryska institutet Drottninggatan 95B, det fina gamla huset, där institutet bodde så många år, och dit vi, som var med där ibland fortfarande längtar. Clara Thörnqvists avhandling kom som nummer 2 i institutets skriftserie Études de philologie slave publiées par l'Institut russe de l'université de Stockholm, som startades av Nils Åke Nilsson. Det första numret var Gunnar Jacobssons avhandling om årstidsnamnet leto i slaviska språk (Le nom de temps leto dans les langes slaves, 1947) och nummer tre i serien var Nils Åkes egen avhandling om Apolloniusberättelsen i slaviska litteraturer (Die Appolonius-Erzählung in den slavischen Literaturen, 1949). Det är en analys av flera slaviska redaktioner av en mycket populär medeltida berättelse med sensationella inslag.

När Vasmer väl hade tillträtt, trodde man att professorsfrågan var löst. Men bara efter ett år blev han kallad till Freie Universität i Berlin, begärde entledigande och försvann från Stockholm. Nu måste man få fram en ny kandidat. Detta blev Peeter Arumaa, som tillträdde 1950. Arumaa var född i Estland och disputerade 1934 i Dorpat, som numera heter Tartu, och som vår institution fortfarande har många och djupa förbindelser med. Arumaa var slavist och baltolog, och hans avhandling behandlade det lituiska personliga pronominets historia (Zur Geschichte der litauischen Personalpronomina, 1933). Forskning inom baltiska språk är ju ofta mycket viktig även för slavistiken; det existerar, som bekant, ett visst samband mellan de baltiska och de slaviska språken &endash; vi har begreppet "det balto-slaviska problemkomplexet", som har varit och är föremål för mycken forskning. Själv gick jag en gång i världen en kurs i litauiska för lektor Lingis och insåg då att man, för att bli en riktig god slavist, egentligen borde ha litauiska som modersmål. Arumaa var en tid professor i Dorpat i slavisk filologi och jämförande indoeuropeisk språkforskning. 1944 kom han till Sverige, var några år verksam i Lund och blev kallad därifrån till Stockholm. Jag minns honom som en mycket vänlig, kontintentalt korrekt, fin man, bottenlärd och lite professorsaktigt tankspridd.

Som Nils Åke Nilsson har berättat, fanns det inga kursplaner i egentlig mening vid den här tiden, och man började generellt utan förkunskaper. Poängsystemet fanns ännu inte, istället tog man ett betyg per termin. Man gick på sina kurser och på professorns föreläsningar, avverkade sin litteraturlista och gjorde slutligen sin sluttentamen för professorn, för ett, två eller tre betyg. Denna sluttentamen omfattade, efter gammal ordning, hela kursen, dvs några deltentamina fanns inte. Om man blev väl godkänd hette det att man fick betyg med spets. De lärare som jag här nämnde, utbildade den generation som sedermera skulle göra sig gällande inom slavistiken, både här i landet och utomlands.

Så småningom har då institutionen konsoliderats, både forsknings- och undervisningsmässigt. Jag har räknat ut att vår institution under sin femtioåriga tillvaro har producerat sju eller åtta professorer (beroende på hur man vill se det), varav sex har disputerat här i Stockholm. och de andra två är mycket starkt anknutna till oss. Först ut var den nyssnämnde amanuensen Henrik Birnbaum som numera är verksam vid UCLA. Hans avhandling från 1958 rörde futurumomskrivningar med infinitiv i fornkyrkoslaviskan (se bibliografin i Elisabeth Löfstrands artikel). De flesta av våra studenter känner till honom genom kursmaterialet "Slaverna och deras grannfolk" som står på vår litteraturlista.

Den andre i ordningen av "våra" professorer är den redan flera gånger nämnde Nils Åke Nilsson. Han blev förste innehavare av lärostolen i ryska språket och litteraturen, som tillkom för att möta länge närda önskemål bland studenterna. Den tillträdde han 1 maj 1967. På så sätt fick vår institution två professurer. Nils Åke Nilsson hör till dem som visserligen inte har disputerat i Stockholm, men redan före sin disputation var han knuten till oss. Jag har redan nämnt hans insatser vid tillkomsten av Ryska institutet och uppbyggnaden av det slaviska biblioteket. Därutöver har han grundat flera av våra skriftserier, framför allt den redan nämnda Études de philologie slave och även Stockholm Studies in Russian Literature, som kom 1974. Hans vetenskapliga produktion är förlagd hit. Han har grundat en skola inom den slaviska litteraturvetenskapen och genom sin egen verksamhet och genom sina många lärjungar gjort institutionens namn känt över världen.

Nu kommer jag till den tredje av våra professorer. Anders Sjöberg har berättat att han fick sin grundläggande skolning i slavistik på Hurtigs konditori på Odengatan, där han och hans kurskamrat Henrik Birnbaum, och några till brukade tillbringa eftermiddagarna efter kurser och föreläsningar med diskussionener över vetenskapliga problem. Anders Sjöberg disputerade, även han, på ett fornkyrkoslaviskt ämne, verbalrektion i texter som var översatta från grekiskan, i jämförelse med deras original (se Elisabeth Löfstrands bibliografi). Detta var 1964. Sjöberg blev Peeter Arumaas efterträdare i Stockholm och tillträdde 1967, samma år som Nils Åke Nilsson, men i slutet av året. Under denna period utvidgades institutet hastigt, och Anders Sjöberg var den som fick organisera expansionen, studentantalet växte, vårt institut blev Slaviska institutionen och sedermera Institutionen för slaviska och baltiska språk. Sjöberg var en drevnik, som vi säger, en forskare som var i första hand filolog, med intresse för språkets äldre epoker. Inom dessa områden bedrev han också sin forskning. Men han rycktes tyvärr bort ifrån oss kort före sin pensionering. Den fjärde professorn är ett specialfall. Jag tänker nu på Velta Ruke-Dravina, som disputerade i Stockholm i baltiska språk på en avhandling över diminutiver i lettiskan &endash; den ingår i Études de philologie slave (Diminutive im Lettischen, 1959). Hon vederfors en av de största hedersbevisningar en vetenskapsman kan få &endash; hon fick personlig professur, och detta skedde 1970. Genom henne kom institutionen att inta en ledande plats i Västeuropa när det gäller studiet av baltiska språk.

Nästa man är Sven Gustavsson &endash; och nu är vi redan nästa generation som tar över. Sven och jag tillhörde de slavister som började studera i början av 60-talet, han disputerade 1969 på ett sydslaviskt tema &endash; accentproblem i sydslaviska dialekter (se Elisabeth Löfstrands bibliografi). Detta var en av de jämförelsevis få avhandlingar som inte direkt berör ryska. Men han har speciminerat sig även i modern ryska och sitter nu som professor i Uppsala sedan 1977. Nästa professor som avlevererades av vår institution, den sjätte i ordningen, är Barbara Lönnqvist, en av forskarna i Nils Åke Nilssons krets. Hon disputerade på den ryske poeten Velimir Chlebnikov (Xlebnikov and Carnival, 1979), och är numera verksam vid Åbo akademi. Sedan kommer jag själv, som efterträdde Anders Sjöberg här i Stockholm. Jag hade ett fornryskt ämne, abstrakta verbalsubstantiv i fornryska texter, men avhandlingen kan ändå inte kallas drevnikavhandling, eftersom den generativa undersökningsmetoden väl får betraktas som modern (se Elisabeth Löfstrands bibliografi). Den åttonde och sista &endash; eller skall man säga senaste? &endash; professorn är Lars Steensland &endash; och här kanske uppsaliensarna tycker att han i i första hand bör ses som representant för vår systerinstitution. Det är sant att han från början var inrotad uppsaliensare, disputerad i Uppsala på en avhandling rörande problem inom jämförande språkforskning med inriktning på fonologi, distribution av urindoeuropeiska så kallade gutturaler (Die Distribution der urindogermanischen sogenannten Gutturale, 1973). Men han flyttade över till oss, blev docent och prefekt och var drevnik, dvs sysslade med det fascinerande område som kallas språkhistoria. Hos oss speciminerade han sig ytterligare och fick professur i Lund, där han nu sitter.

Man kan se av den här översikten att forskningen vid vår institution har två huvudlinjer, en språklig och en litterär &endash; den litterära inriktningen tror jag vi får hör mera om efter paus av Nils Åke Nilssons efterträdare, Peter Alberg Jensen. Vad den språkliga grenen beträffar, så ser vi ju att den från början var mycket historiskt inriktad. Det är väl ofta så att språkprofessurer från början var inriktade på språkhistoria &endash; det gällde inte bara slaviska språk. Så småningom har modernare ämnesområden börjat göra sig gällande. Av 11 titlar i skriftserien Études de philologie slave kan sju sägas behandla historiskt material ur olika aspekter. Av 24 titlar i skriftserien Stockholm Slavic Studies är fem litterära &endash; de litterära arbetena har ju annars plats i den förut nämnda Stockholm Studies in Russian Literature. F.ö. är elva titlar "historiska". Vi har m.a.o. en mäktig drevnik -tradition här vid vår institution. Bland dessa skrifter överväger givetvis fornkyrkoslaviska och fornryska, liksom ryskan överväger inom de moderna arbetena. Dock har vi även andra språk representerade, som Sven Gustavssons ovan nämnda avhandling och även Birgitta Englund Dimitrovas arbete som rör modern bulgariska och makedoniska (Yes/no-questions in Bulgarian and Macedonian, 1977). Här bör även nämnas Boris Arapoviçs avhandling över den kroatiska författaren Miroslav Krle÷a (Den kroatiske guden Mars, 1984). Vi har en gång haft sydslaviska språk i undervisning och forskning hos oss, både serbokroatiska och bulgariska, det sistnämnda representarat framför allt av Birgitta Englund Dimitrova &endash; men detta tillhör tyvärr en svunnen epok. Polonistiken har, som antytts, en gammal tradition, och vi har en framgångsrik polsk avdelning, med många studerande, forskning och läromedelsproduktion. Nyligen har en avhandling med polskt ämne försvarats hos oss &endash; Krzysztof Stalas monografi över Bruno Schultz ( se bibliografin i Per-Arne Bodins artikel). Något om den litterära polonistiken i Stockholm får vi höra efter paus. En tjeckisk avdelning finns också, med en avhandling under utarbetande.

Jag har roat mig med att gå igenom universitetets kataloger fram till år 1971 &endash; det var en märklig upplevelse att se hur ryska institutet från början har representerats av ett par tre fyra namn och några rader, för att sedan utvidgas till att omfatta fyra dubbelspaltiga sidor, där det redovisas propedeutiska kurser för nybörjare, standardkurser för upp till fyra betyg (det som idag kallas åttio poäng), alternativkurser med handelsterminologisk och naturvetenskaplig inriktning, separata polska, serbokroatiska, tjeckiska och bulgariska avdelningar. Även ukrainska hade vi en kort tid på 60-talet. I högskolekatalogen för höstterminen 1945 finns i innehållsförteckningen ännu inget ryskt institut, däremot under rubriken slaviska språk står fyra namn: professor Knutsson, professor ·ajkoviç, dr Bæcklund och lektor Folejewski. I vårterminens katalog samma läsår står samma fyra namn, och Nils Åke Nilsson som föreståndare för det nyetablerade Ryska institutet. Sedermera växer personalstyrkan, först långsamt, sedan allt snabbare. 1950 har vi en tjeckisk lektor, Emil Walter, som också tjänstgör i Uppsala. 1951 kommer den förste infödde ryske lärare, som meddelar praktisk undervisning &endash; lektor Sergej Aleksandrovitj Rittenberg, representant för den förrevolutionära Petersburgsintelligentian och salig i åminnelse. 1961 har vi 12 lärare och två amanuenser, varav den ena hette Aleksandra Eiche. Bland lärarna hade vi två som undervisade i serbokroatiska på fyra olika kurser, en som hade polska och en som hade tjeckiska. Vårterminen 1964 hade vi tjugutvå lärare, fyra försteamanuenser och en andraamanuens. Den förut nämnda amanuensen Eiche står nu som lektor i ryska språket, och vi har fått en universitetslektor som heter Cecilia Borelius-Rohnström. De två sista namnen är kända för alla som ha gått igenom påbyggnadskursen i ryska, genom läroboken Rysk satsfogning (1976) &endash; det är så, som någon sade, att man är sina läroböcker. Polska och serbokroatiska har vardera två lärare som undervisar i grammatik, textläsning och konversation, och lettiska har nu börjat ges hos oss. Vidare har vi en biblioteksnämnd, en bibliotekarie (dr Bruno Kalnins) och en biblioteksassistent. Flera av lärarna, lektor Mittelman och lektor Montgomery, knöts till oss i och med att vi fick en fyrabetygskurs i ryska (vad som idag motsvarar 80 poäng). Den hade det anspråksfulla namnet tolkkurs, och jag gick den, när den första gången gavs. Sluttentamen var en högtidlig historia, där vi fick oförberedda muntligen översätta en facktext i närvaro av en hel examenskommitté.

Många av de lärare som fanns vid institutionen var givetvis sådana som hade de respektive språken som modersmål. Men de var oftast bosatta i Sverige. 1964 fick vi vår första ryska utländska lektor, direkt från Moskva. Hon hette Irina Slobodskaja. Det var då något av en märkvärdighet, eftersom direkta personkontakter över gränserna till dåvarande Sovjetunionen var något synnerligen komplicerat. Efter henne har vi haft en rad sovjetlektorer, som vi kallade dem. Vår senaste sovjetlektor, Inna Namakchtanskaja, är av historiska skäl ingen sovjetlektor längre, utan bara utländsk lektor. Studentantalet har fluktuerat &endash; ofta var det vissa politiska realiteter som som påverkade. Det ryska tövädret och den första sputniken på 60-talet gjorde att ryskan blev mycket populär och studenterna raskt ökade i antal. Under de senare åren har vi fått uppleva en motsvarande effekt, det som kallades "the Gorbachev boom", när häromåret vid början av höstterminen studenterna vällde in i väldiga skaror.

Ja, vi fick överge vårt vackra hus på Drottninggatan 95B, där vi disponerade tre våningar, där jag satt uppe på vinden och skrev min doktorsavhandling, och där man spelade pingis i källaren. Om jag minns rätt, så var det 1972 som vi skruvade ner vår dörrskylt, som ni har sett på bokutställningen, och flyttade hit ut till Frescati &endash; till en början till hus D. Sedan dess har vi upplevat ytterligare en flytt, till E-huset. Vårt slaviska bibliotek är numera integrerat med universitetsbiblioteket under bl.a. Märta Bergstrands och Åke Zimmermanns ömma vård. Vi räknar i årets katalog nitton lärare, men inga amanuenser &endash; däremot har vi doktorandtjänster. Vi har fem ämnen representerade: ryska, ukrainska, polska, tjeckiska, lettiska och litauiska. Förr var det för studenterna en fruktansvärd apparat, om de ville åka till Östeuropa och studera &endash; det fanns några få stipendier att tillgå. Nu ropar de öst- och centraleuropeiska länderna efter utländska studenter och företag för undervisning av utlänningar växer som svampar ur jorden. Forskarkolleger kommer och går, kontakterna växer dagligen. Världen ligger numera lika öppen för vår institution som för alla andra akademiska språkinstitutioner.

Referenser

Adelsköld, Elise. Stockholms högskolas matrikel 1928-1950.

Arapoviç, Boris. Miroslav Krle÷as Den kroatiske guden Mars, Stockholm Slavic Papers 2, Stockholm 1984.

Arumaa, Peeter. Zur Geschichte der litauischen Personalpronomina, Tartu 1933.

Bæcklund, Astrid. Die univerbierenden Verkürzungen der heutigen russischen Sprache, Uppsala 1940.

Ciesielski, Zenon. Zbli¥enia skandynawsko-polskie, Gda'sk 1972.

Eiche, Aleksandra &endash; Borelius-Rohnström, Cecilia. Rysk satsfogning, Stockholm 1976.

Englund, Birgitta. Yes/no-questions in Bulgarian and Macedonian, Stockholm Slavic Studies 12, Stockholm 1977.

Hellstrand, Allan. Stockholms högskolas matrikel 1951-1960.

Inbjudan till Stockholms högskolas minnes- och installationshögtidlighet, 1948.

Inbjudan till Stockholms högskolas minnes- och installationshögtidlighet, 1950.

Jacobsson, Gunnar. Le nom de temps leto dans les langes slaves, Ètudes de philologie slave 1, Stockholm 1947.

Jacobsson, Gunnar. Den svenska slavistikens historia. Äldre svensk slavistik. Uppsala Slavic Papers 9, Uppsala 1984.

Jacobsson, Gunnar. Ur Den svenska slavistikens historia. Slavistiken i Stockholm. Korrigerad och kompletterad version 1994-10-23 (ms).

Knutsson, Knut. Über die sogenannte zweite Palatalisierung in den slavischen Sprachen, Lund 1926.

Lönnqvist, Barbara. Xlebnikov and Carnival, Stockholm Studies in Russian Literature 9, Stockholm 1979.

Nilsson, Nils Åke. Die Appolonius-Erzählung in den slavischen Literaturen, Ètudes de philologie slave 3, Stockholm 1949.

Ruke-Dravina, Velta. Diminutive im Lettischen, Ètudes de philologie slave 8, Stockholm 1959.

Steensland, Lars. Die Distribution der urindogermanischen sogenannten Gutturale. Studia Slavica Upsaliensia 12, Uppsala 1973.

Stockholms högskola. Katalog 1939-1952.

Stockholms högskolas katalog 1953-1959.

Stockholms universitet. Katalog 1961-

Stockholms universitets installationsskrift 1984.

Stockholms universitets installationsskrift 1986.

Stockholms universitets och högskolors minnes- och installationsskrift, 1968.

Tunberg, Sven. Stockholms högskolas historia före 1950, Stockholm 1957.

Thörnqvist, Clara. Studien über die nordischen Lehnwörter im Russischen, Ètudes de philologie slave 2, Stockholm 1948.

Wellander Erik. Levande språk. Stockholms högskola under Sven Tunbergs rektorat, Stockholm 1949.

Elisabeth Löfstrand

v nacale bylo slovo - om språkhistorisk forskning vid Institutionen för slaviska och baltiska språk

Jag tänkte börja med att berätta en historia. En vårdag 1980 kom en dam upp till professor Anders Sjöberg på hans tjänsterum på universitetet i Frescati. Hon öppnade en väska och där låg ett fyrtiotal pergamentsomslag med kyrkslavisk text, de flesta från 1300&endash;talet. Somliga var vackert dekorerade med flätade initialer. Hon hade fått i uppdrag att sälja dem av sin moster, som hade haft dem i sin garderob i lägenheten på Östermalm. Hur hade de hamnat där?

Innan de kom till Östermalm hade de funnits på släktgodset Stafsund på Ekerö. Detta slott hade 1865 köpts av Rudolf Mauritz Klinkowström. Han var av adlig familj men hade växt upp under knappa omständigheter. Den fattiga uppväxten hade lärt honom att aldrig slänga saker och att alltid vara sparsam. Dessutom hade han ett starkt intresse för historia.

På den här tiden befann sig Kammararkivet, som numera är en del av Riksarkivet, i Birger Jarls torn på Riddarholmen. På 1880-talet fick man för sig att man skulle gallra litet bland de gamla räkenskaperna. Dessa låg i buntar med omslag av gamla sönderskurna medeltida pergamentshandskrifter. De utgallrade arkivhandlingarna kördes ut på isen på Strömmen utanför slottet. Tanken var att vårfloden skulle skölja bort det hela i sinom tid. Men innan dess blev de liggande ett tag. Folk tog för sig om de behövde material till något praktiskt ändamål. Karamelltanterna hämtade efter behov av det finaste materialet och gjorde karamellstrutar. Baron Klinkowström såg handlingarna ligga där och blev upprörd. Han hämtade en släde och en dräng, och de lastade så mycket de kunde och körde ut med alltihop till Stafsunds slott. Och på det viset räddades en liten del av vårt kulturhistoriska arv.

De medeltida pergamentsomslag, som på olika sätt bevarats till vår tid, kommer till 99% från latinska handskrifter. Men c:a 160 är av ryskt kyrkslaviskt ursprung, tagna ur ungefär 40 olika handskrifter, och finns nu på flera olika svenska bibliotek och arkiv. Handskrifterna har troligen rövats i Ryssland under de svensk-ryska krigen under andra hälften av 1500-talet och första hälften av 1600-talet. Den växande förvaltningen i Stockholm från Gustaf Vasas tid och framåt hade ett stort behov av arkiveringsmaterial. Då kom det styva pergamentet väl till pass. Man skar sönder de gamla heliga böckerna, som ju i de flesta fall använts i svenska kyrkor, klippte och sydde ihop efter behov och fick på så vis hållbara pärmar av passande storlek. I marginalen präntade man en rubrik som angav innehållet.

Detta är bara ett exempel på gammalt slaviskt material i svenska bibliotek och arkiv. Det finns oändligt mycket mer. Om vi inskränkter oss till det ryska och ryskt kyrkslaviska materialet är Sverige faktiskt det land utanför Ryssland som har de rikaste samlingarna av gamla dokument. Vi har t.ex. det stora sk Ockupationsarkivet från Novgorod, som förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Det är c:a 30.000 sidor juridiska dokument &endash; köpekontrakt, räkenskapsböcker, skatteböcker, protokoll, slavkontrakt osv &endash; skrivna på ryska, från tiden 1611 &endash; 1617, då svenskarna ockuperade Novgorod. Samlingen är unik, också om man ser den med ryska ögon. Något så komplett material av denna art och som är så gammalt finns inte bevarat i Ryssland. Och fortfarande saknas en riktig vetenskapligt utarbetad katalog till detta värdefulla material, något som vi hoppas skall komma till stånd under de närmaste åren, och som då skall göra materialet tillgängligt för historiker, språkvetare, arkeologer och andra forskare.

Men Sverige har också stora boksamlingar, som rövades i Polen och Böhmen, inte minst under trettioåriga kriget, när svenskarna avsiktligt lade beslag på just böcker. Man kan ha en kluven inställning till dessa samlingar: å ena sidan är det förstås oförsvarligt att plundra och röva, men å andra sidan är det inte otroligt att färre böcker skulle ha bevarats till vår tid, om de blivit kvar där de var. Särskilt under andra världskriget förstördes enorma kulturskatter, framför allt i Polen. Sverige har ju varit förskonat från krig, men tyvärr måste man i sammanhanget påpeka att man på svenska bibliotek och arkiv under artonhundratalet hade en föga pietetsfull inställning till gammalt material &endash; t.o.m. inkunabler försvann i utgallringar och bokauktioner.

Som framgår av det jag sagt så är det möjligt, ja rent av troligt, att mer gammalt material kan komma i dagen. På Riksarkivet hittades t.ex. helt nyligen några mycket gamla pergamentsblad, antagligen från 1200-talet.

Allt detta har jag berättat för att ni skall förstå att det har varit naturligt att den språkhistoriska forskningen vid vår institution till inte ringa del rört sig kring just det historiska material, som förvaras i Sverige. Den som framför allt ägnat sig åt detta och som också varit inspiratör för många andra är professor Anders Sjöberg. Som Barbro Nilsson berättat, var han professor vid vår institution under en lång följd av år, från 1967 fram till sin förtidiga död 1990.

Sin barndom tillbringade han i Uppland, en bygd som ju är rik på historiska minnesmärken, t.ex. runstenar som berättar om färder i österled. I Frösunda kyrka, där hans far var kyrkoherde, finns en rysk kyrkklocka, hemsläpad av svenska trupper under slutet av 1500-talet och försedd med kyrillisk inskription. Anders Sjöberg hade under alla år ett starkt intresse för hembygdens historiska förbindelser med det ryska riket.

1964 disputerade han på en avhandling om syntetisk och analytisk rektion i fornkyrkoslaviska verb och hade således från första början en språkhistorisk profilering. Här görs en jämförelse mellan den grekiska förlagans verbrektion och den fornkyrkoslaviska översättningen, och i vilken grad grekiskan påverkat översättarens val av konstruktion. Undersökningen gjordes med statistiska metoder, och var på det viset ett pionjärarbete inom svensk slavistik. Även i fortsättningen intresserade han sig för olika aspekter på de första slaviska översättarnas arbete. T.ex. leder han i bevis i två långt senare publicerade artiklar att lexikaliska varianter i de äldsta bevarade handskrifterna kan förklaras med att man precis som i Västeuropa arbetade i skriptorier, dvs flera kopister skrev efter översättarens diktamen, varvid denne gav flera varianter.

En stor del av de många artiklar som Anders Sjöberg skrev under årens lopp publicerar, analyserar och kommenterar just fornryska och kyrkslaviska dokument i svenska samlingar.

Man kan säga att det var tre områden som han kom tillbaka till gång på gång. Dels var det Novgorodmaterialet som han själv i en artikeltitel kallar "en guldgruva för slavister". Han har t.ex. skrivit om offentliga badhus i 1600-talets Novgorod, och om domböcker, som innehåller ett intressant ordförråd. Ett speciellt intresse tilldrar sig naturligtvis historiskt kända personer när de dyker upp i dokumenten. En sådan var skrivaren Ivan Timofejev, som var författare till ett känt filosofiskt och historiskt verk, Vremennik, som delvis behandlar den svenska ockupationen av Novgorod. I en artikel, Ivan Timofeev and His Two Still Unidentified Enemies, diskuteras tolkningen av vissa passager i Vremennik i polemik med ryska forskare och dessutom förhållandena mellan Ivan Timofejev och andra kända personer i Novgorod och hur de ställde sig till de svenska ockupanterna. I en annan artikel sätter Anders Sjöberg slutpunkten för en mångårig diskussion mellan ryska forskare om huruvida vissa delar av en handskrift från början av 1600-talet skrivits av Ivan Timofejev själv eller någon annan. Och detta tack vare att han i Riksarkivet funnit dokument som med säkerhet skrivits av Ivan Timofejevs hand.

Ett annat återkommande tema för Anders Sjöberg var givetvis pergamentsfragmenten. Han lade ner ett stort arbete på att inventera och identifiera alla de kyrkslaviska pergamentsfragmenten i svenska samlingar. Härvid hade han stor hjälp av den ryska paleografen och handskriftsspecialisten Olga Knjazevskaja, som han första gången inbjöd till Sverige 1979. Han publicerade också ett antal artiklar, där vissa fragment placeras in i ett större sammanhang i relation till andra textredaktioner, och där de svenska fragmenten ofta visar sig höra till de äldsta varianterna.

Jag nämnde förut att Anders Sjöberg inspirerade också andra att intressera sig för det rika historiska materialet, som bevarats här i Sverige. Han var själv så engagerad och intresserad av sitt ämne och hade även förmågan att tala för sin sak på ett medryckande sätt. Under loppet av fem år lades fyra avhandlingar fram vid institutionen som alla hade det gemensamt att de var handskriftsutgåvor. Två av dem, Hagar Sundbergs The Novgorod Kabala Books och Ingegerd Nordlanders Real Estate Transfer Deeds in Novgorod publicerar delar av Ockupationsarkivet, medan min egen avhandling gäller pergamentsfragment hämtade ur Gamla Testamentet och Siw Wessléns avhandling fragment från Nya Testamentet. Pergamentsmaterialet är ju inte så omfattande och Anders Sjöbergs avsikt var att allt skulle ges ut i kommenterade vetenskapliga utgåvor. Han avsåg att själv publicera den tredje delen i serien, Prologfragmenten, som är unika så till vida att de är de äldsta bevarade slaviska prologtexterna. Tyvärr förblev arbetet oavslutat, men det fullföljs av Olga Knjazevskaja, Lars Steensland och Per Ambrosiani.

Det tredje området som särskilt intresserade Anders Sjöberg var rysstolkarna i Stockholm under första hälften av 1600-talet och de böcker som publicerades av det ryska tryckeriet i Stockholm under 1620-talet. Sverige hade ju genom sina erövringar i öster fått en mängd ortodoxa undersåtar, som visserligen var garanterade religionsfrihet men som man ändå gärna ville omvända till lutherdomen. För att göra missionsarbetet möjligt beslöt Gustaf II Adolf att låta översätta Luthers lilla katekes till ryska. På så vis råkade det bli så att den första tryckta boken på ryska, alltså inte på kyrkslaviska, kom ut i Stockholm 1628. Först 1649 trycktes den första boken på ryska i Ryssland, tsar Aleksej Michajlovitjs lagsamling Ulo÷enie. Anders Sjöberg visar i en artikel från 1984, Hans Flörich och Isak Torcakov, två "svenska" rusister i början av 1600-talet, hur arbetet med katekesen fördelade sig mellan dessa båda personer, och han presenterar dessutom nya biografiska fakta om dem.

Slutligen skall jag berätta om en av Anders Sjöbergs djärvaste och mest fantasieggande hypoteser, publicerad 1982 i artikeln Pop Upir´ Lichoj and the Swedish Rune-carver Ofeigr Upir. I 1000-talets Novgorod levde en präst, som i en tillskrift till Profeternas bok, som han kopierat, kallar sig själv för pop= oupir; lichyi. Detta är ett mycket överraskande namn på en präst, eftersom namnet betyder ungefär "den elaka vampyren". Det är i själva verket i det närmaste otänkbart att en kristen präst kunde ha ett sådant namn och något liknade prästnamn känner man inte heller till från några andra källor. Inga ryska forskare har kunnat presentera någon förklaring till detta underliga namn. Anders Sjöberg framför idén att prästen Upir´ Lichoj kanske var av skandinavisk börd. I den tidens Novgorod levde många skandinaver, framför allt från Svealand. Så var t.ex. furst Jaroslav den vise gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som var samtida med Upir' Lichoj, och den mesta tiden bodde han och hade sitt hov, där många skandinaver ingick, just i Novgorod. Upir' Lichoj var en högt bildad präst och måste ha tillhört de högsta kretsarna i Novgorod. Anders Sjöberg slogs av ljudlikheten mellan namnet Upir' och det fornsvenska namnet Öpir. Det verkar sannerligen troligt att han var från Sverige! Men Anders Sjöberg är djärvare än så. En av de mest berömda runristarna i 1000-talets Uppland heter Öpir. Ett hundratal stenar har honom som upphovsman. På en sten har tecknar han sig med tillnamnet Ofeigr. Detta namn har betydelsen "den som ödet givit ett långt liv". Om man jämför det med tillnamnet Lichoj så har detta ett bredare semantiskt spektrum, men en av tolkningsmöjligheterna är "den som sparats", dvs näraliggande det fornsvenska Ofeigr. Kan det möjligen vara samma person? Kan prästen Upir' Lichoj ha lämnat Novgorod och återvänt till Sverige, sitt hemland, och fortsatt sin verksamhet där, som präst och som runristare? Öpir börjar sin verksamhet som runristare på 1060-talet. Vid mitten av 1000-talet inträffade i Novgorod en serie händelser, som kan ha gjort livet svårare för en präst av skandinaviskt ursprung. Furstinnan Ingegerd dog år 1050 och hennes son, furst Vladimir, dog två år senare. Upplösningen av hovet kan ha lett till att flera skandinaver lämnade landet. Nu styrdes Novgorod av en rysk man, Nikolaj Cudin, som skickats från Kiev. Samtidigt skakades kyrkan i Novgorod av inre konflikter, som troligen hade med kyrkosplittringen 1054 att göra. Kort sagt, det kan ha funnits flera orsaker för en man som Upir' Lichoj att lämna landet.

Anders Sjöberg drar också fram lingvistiska särdrag på Öpirs runstenar, som skulle kunna få en ny förklaring om man ser dem i ljuset av hans ryska bakgrund. Jag har en känsla att nordisterna inte helt har tagit dessa hypoteser till sitt hjärta. Hur det egentligen hängde ihop lär vi väl aldrig få reda på, men den här artikeln är ett bra exempel på Anders Sjöbergs okonventionella idéer och förmåga att se intressanta samband. Det som utmärker hans artiklar, som aldrig är långa utan klart och koncist formulerade, är en stor kunskapsbredd. Anders Sjöberg var inte bara lingvist utan hade också djupa insikter i historia och kulturhistoria.

Jag har upphållit mig länge vid Anders Sjöberg, trots att han varken var den förste eller den siste vid institutionen att ägna sig åt språkhistorisk forskning, dels därför att jag var hans elev och personligen har honom att tacka för mycket, men också därför att vi fortfarande inte riktigt har kommit över chocken efter hans plötsliga död i augusti 1990. Saknaden efter honom är fortfarande levande hos alla oss som kände honom och som arbetade tillsammans med honom.

Men han uppstod förstås inte som en fullfjädrad språkhistoriker ur ett tomrum. Professor Peeter Arumaa, som Barbro har berättat om i sitt föredrag, var baltolog och slavist med osedvanligt djupa kunskaper inom båda områdena. Detta manifesteras inte minst i hans Urslavische Grammatik från 1964. Han hade fått i uppdrag att omarbeta Mikkolas Urslaviska grammatik från 1913, men omarbetningen blev så omfattande att han fick tillåtelse av förlaget att ge ut grammatiken under eget namn. Den inlemmar sig Leipzig-skolan inom jämförande språkforskning. Det som är speciellt för hans grammatik är att, eftersom han ju var en framstående baltolog, det baltiska intar så stor plats i boken och att den därmed går ännu längre tillbaka än till den urslaviska perioden. Arumaas urslaviska grammatik räknas till de stora verken inom området. I olika artiklar behandlade han också språkhistoriska problem inom baltologin, t.ex. de litauiska personliga pronominas historia. Under en följd av år gick också hans undersökningar av ryska hydronymika som en slags följetong i Scandoslavica.

Det var flera unga lovande studenter, som började sin slavistbana under Peeter Arumaas tid och som lade fram språkhistoriska avhandlingar. Dit hör Henrik Birnbaum, numera internationellt känd slavist vid UCLA i USA, som under sin tid i Stockholm doktorerade på en avhandling om futurum i fornkyrkoslaviskan. Också Barbro Nilsson, vår nuvarande professor, disputerade 1971 på en avhandling med titeln Old Russian Derived Nominals in -nie, -tie. A Syntactical Study. Underlaget för studien var Laurentiuskrönikan, dvs den äldsta bevarade handskriften av Povest´ vremennych let. I Barbro Nilssons fall kan man säga att avhandlingsarbetet inte gav henne blodad tand på språkhistorisk forskning, men väl på verbalavledningar och på syntax. Ända till dags dato fortsätter hon sina studier av verbalavledningar, men numera på modernt ryskt material.

Två år före Barbro Nilsson disputerade Sven Gustavsson, numera professor vid Slaviska institutionen i Uppsala, på en avhandling om accentparadigm i presens i sydslaviska språk, och därmed var hans arbete det första i en hel rad som behandlar accentologiska problem. Beskrivningen av accentförhållandena i dagens sydslaviska dialekter görs utifrån ett språkhistoriskt perspektiv och har därför sin givna plats i denna framställning. Det är ju också anmärkningsvärt att denna avhandling har ett sydslaviskt material som objekt för studien. Efter Sven Gustavssons arbete dröjde det över 20 år innan nästa accentologiska arbete kom ut, men då kom det i gengäld tre stycken under två års tid. Det första var Akcentirovka i akcent av Lars Steensland, en accentologisk analys av en 1400-talshandskrift. De accentuerade ordformerna jämförs med kända accentsystem från öst- och sydslaviska områden och härigenom kan författaren fastställa att handskriften består av flera olika lager: ett östslaviskt som avspeglar skrivarnas eget talade språk, ett bulgariskt efter den bulgariska förlagan och slutligen ett serbiskt, som representerar ett slags kyrklig accentueringsnorm. Samma år utkom även Nelly Lindgrens avhandling, Akcentologiçeskaja charakteristika severnorusskoj rukopisi XVII veka. Som titeln anger behandlas här en mera regional variant av kyrkslaviska. I analysen görs jämförelser med de nordryska dialektsystemen.

En liknande metod som Lars Steensland använder Per Ambrosiani i sin avhandling On Church Slavonic Accentuation, där en handskrift från 1400-talet, som publicerades i Siw Wessléns avhandling, analyseras accentologiskt och jämförs med en ungefär lika gammal handskrift med snarlik accentuering. Båda visar sig innehålla minst två lager: en sydslavisk, troligen medelbulgarisk komponent, som avspeglar det sk andra kyrkslaviska inflytandets accentueringstradition och en östslavisk storrysk, som troligen reflekterar skrivarens egna ortoepiska normer.

Som alla förstår har den språkhistoriska forskningen vid institutionen haft en stor slagsida åt det östslaviska, särskilt det storryska. Ett av de nämnda arbetena, Sven Gustafssons, behandlar sydslaviska språk. Ingen har således känt sig kallad att skriva ett västslaviskt språkhistoriskt arbete. Vi får väl hoppas att en rad sådana arbeten kommer att presenteras vid institutionens hundraårsjubileum! Och överhuvud taget kan man önska att institutionen kommer att fortsätta sina stolta traditioner inom språkhistorisk forskning.

Bibliografi:

Ambrosiani, Per. On Church Slavonic Accentuation. The Accentuation of a Russian Church Slavonic Gospel Manuscript from the Fifteenth Century. Stockholm Slavic Studies 21, Stockholm 1991.

Arumaa, Peeter. Sur les principes et méthodes d´hydronomie russe. Les noms avec un suffixe en z. Scando-Slavica 7, 1961, ss. 158-182.

Arumaa, Peeter. Urslavische Grammatik. Einführung in das vergleichende Studium der slavischen Sprachen. Heidelberg 1964.

Birnbaum, Henrik. Untersuchungen zu den Zukunftsumschreibungen mit dem Infinitiv in Altkirchenslavischen. Ein Beitrag zur historischen Verbalsyntax des Slavischen. Ètudes de philologie slave 6, Stockholm 1958.

Gustavsson, Sven. Accent Paradigms of the Present Tense in South Slavonic. East and Central South Slavonic. Stockholm Slavic Studies 3, Stockholm 1969.

Lindgren, Nelly. Akcentologiçeskaja charakteristika severnorusskoj rukopisi XVII veka. (An Accentological Study of a 17th Century North Russian Manuscript.) Stockholm Slavic Studies 20, Stockholm 1990.

Löfstrand, Elisabeth. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. I. Paroemiarion, Triodion, Psalter. Stockholm Slavic Studies 16, Stockholm 1984.

Nilsson, Barbro. Old Russian Derived Nominals in -nie, -tie. A Syntactical Study. Stockholm Slavic Studies 7, Stockholm 1972.

Nordlander, Ingegerd. Real Estate Transfer Deeds in Novgorod 1609-1616. Text and Commentary. Stockholm Slavic Studies 18, Stockholm 1987.

Sjöberg, Anders. Synonymous Use of Synthetical and Analytical Rection in Old Church Slavonic Verbs. Ètudes de philologie slave 11, Stockholm 1964.

Sjöberg, Anders. The Public Sauna in Novgorod 1611-1615. Scando-Slavica 22, 1976, ss. 125-137.

Sjöberg, Anders. Nekotorye zameçanija o leksiçeskom var'irovanii v perevodach pervouçitelej Kirilla i Mefodija. Palaeobulgarica 4, No 2, 1980, ss. 37-42.

Sjöberg, Anders. Ivan Timofeev and his still two unidentified enemies in Novgorod. Scando-Slavica 26, 1980, ss. 105-113.

Sjöberg, Anders. Slavjanskie pergamennye otryvki v ·vecii. Palaeo-bulgarica 5 No 4, 1981, ss. 86-94.

Sjöberg, Anders. Den ryska kyrkklockan i Frösunda. Frösunda hembygdsförenings medlemsblad, 1981 (Omtryckt i Långhundraleden - en seglats i tid och rum, Uppsala 1993).

Sjöberg, Anders. Pop Upir´ Lichoj and the Swedish Rune-carver Ofeigr Upir. Scando-Slavica 28, 1982, ss. 109-124.

Sjöberg, Anders. Hans Flörich och Isak Torcakov. Två "svenska" rusister i början av 1600-talet. Äldre svensk slavistik. Uppsala Slavic Papers 9, Uppsala 1984.

Sjöberg, Anders. Riksarkivet &endash; en guldgruva för slavister. RAnytt nr 3. (Forskarservice 10), 1985, ss. 27-31.

Sjöberg, Anders. Two Slavonic parchment folios in the Uppsala University Library. Cyrillo-methodianum VIII-IX, Thessaloniki 1984-1985, ss. 199-205.

Sjöberg, Anders. Three Judgment Books in the Novgorod Occupation Archives 1611 -1617. International Journal of Slavic Linguistics and Poetics, Vol. 31-32, 1985, ss. 399-404.

Sjöberg, Anders. Slovenski pergamenski odlomci iz Parimejnika koji se çuvaju u ·vedskoj i njichov odnos prema drugim slovenskim parimejnicami. Nauçni sastanak slavista u Vukove dane !$> Beograd 1985, ss. 153-156.

Sjöberg, Anders. Old Church Slavonic and Old English Translation Techniques. On lexical variants in the OCS translation of the Gospels. Studier i modern språkvetenskap 27, Stockholm 1987, ss. 146-150.

Sjöberg, Anders. Ivan Timofeev´s Autograph. Scando-Slavica 23, 1987, ss. 139-144.

Sjöberg, Anders. Four 14th-Century Slavonic Paroemiarion Fragments in Sweden and their relationship to other Slavonic Paroemiaria. Symposium Methodianum. Beiträge der Internationalen Tagung in Regensburg (17. bis 24. April 1985) zum Gedenken an den 1100. Todestag des hl. Method, Neuried 1988, ss. 669-674.

Sjöberg, Anders. Dva slavjanskich pergamennych otryvka v ·vecii i ich osobaja svjaz' so srednebolgarskimi tekstami. Balgaristiçni izsledovanija. Treti balgaro-skandinavski simpozium (20-26 septembri 1985g.) Sofija 1991, ss. 173-178.

Steensland, Lars. Akcentirovka i akcent. Akcentologiçeskij analiz slu÷ebnika XV v. Chil. 323. (Accentuation and Accent. Accentological Analysis of the 15th Century Missal Chil. 323.). Stockholm Slavic Studies 19, Stockholm 1990.

Sundberg, Hagar. The Novgorod Kabala Books of 1614-1616. Text and Commentary. Stockholm Slavic Studies 14, Stockholm 1982.

Wesslén, Siw. Slavonic Parchment Fragments in Sweden. II. Gospels. Stockholm Slavic Studies 17, Stockholm 1985.

Baiba Kangere

En plats i världen

Jag skall tala om de baltiska språkens utveckling vid Stockholms uni-versitet inom vissa allmänna ramar, nämligen om sådana som handlar om självklarheter, att självklarheter förändras när förhållandena för-ändras, hur en liten enhet påverkas av omständigheter och åsiktsföränd-ringar.

För tio år sedan var den politiska situationen sådan, att det var en självklarhet att de baltiska staterna var en del av Sovjetunionen. Därför var det endast det ryska språket som hade någon praktisk betydelse, medan språken som talades i Baltikum levde enbart utifrån sitt veten-skapliga värde utanför Baltikum.

För fem år sedan fanns en annan självklarhet. Det svenska folkets en-gagemang i Baltikums frigörelse gjorde att Avdelningen för baltiska språk fick ett symboliskt värde i denna frihetskamp, men den praktiska eller vetenskapliga betydelsen av dessa språk var på den tiden under-ordnad det spända politiska läget.

Idag är det självklart att de baltiska staterna är grannländer i snabb utveckling och att det är värdefullt att söka både personliga och yrkes-mässiga kontakter med dem och därför har också språken fått en prak-tisk betydelse. Det visade sig tydligt när jag i början av höstterminen 1994 bad studenter, som nyss börjat läsa lettiska och litauiska, att fylla i ett frågeformulär för att undersöka vad som motiverat dem att börja läsa lettiska eller litauiska. Majoriteten av dem svarade att de ville ha kontakter med företrädare för dessa länder och att de i framtiden äm-nade ha yrkesmässiga förbindelser med Baltikum. En stor del av stu-denterna hade valt att läsa baltiska språk parallellt med studier i ekono-mi eller juridik.

Vi brukar idag tala om stora och små språk. Detta begrepp är inte särskilt korrekt, då alla dokumenterade språk med sin litteratur och kultur är lika stora. Skillnaden ligger i antalet människor som talar res-pektive språk. Språk med ett stort antal företrädare förväntar sig att också andra skall lära sig deras språk, för det är självklart att med en stor mängd människor kommer många andra också att vilja kommuni-cera. Vi alla vet att ett språk också förmedlar kultur inklusive littera-tur. Professorn Helmut Müssener talade nyligen på den humanistiska föreningen Nyfilologiska sällskapet vid Stockholms universitet om hur ett "stort land", d.v.s. Tyskland, missförstår en stor författare från ett litet land, i detta fall August Strindberg, för den store författaren är in-te lättillgänglig för den stora kulturen på det "lilla" språket utan måste först översättas till det "stora" språket, och det kanske överhuvudtaget inte låter sig göras på ett bra sätt.

Även om stora värden kan skapas av stora personligheter i små län-der, så måste dessa värden och de som skapade dem söka erkännande och sin plats i världen för att inte försvinna i situationer där befolk-ningen är utrotningshotad eller lider under förtryck. De baltiska språ-kens väg till erkännande har inte varit lätt. Även om litauerna på tret-ton- och fjortonhundratalet kunde stoltsera med stormaktsstatus &endash; den litauiska statens gränser sträckte sig från Östersjön till Svarta havet och på den tiden var Litauen mycket större än Ryssland &endash; så har det litauis-ka språkets autonomi sedan dess inte varit självklar. Komplicerade po-litiska förhållandet ledde till att polsk adel tog överhand i landets kultu-rella och litterära utveckling medan litauerna själva förblev bönder. Det lettiska folket tillhörde också bondeklassen, en klass som styrdes av tysk adel. Även om grunden till det lettiska skriftspråket lades under svensktiden i Livland på 1600-talet så var det inte för att främja fol-kets språk och kultur utan snarare för att bönderna, dvs den obildade massan av folket, skulle undervisas i protestantismen och dess etik för att kunna användas i politiskt syfte. Som Mancelius, en av 1600-talets främsta kyrkomän, som under sin tid som teologie professor vid Dor-pats universitet hamnade under inflytande av Johan Skyttes idéer, så riktigt har iakttagit, lönade det sig inte att predika till folk på ett språk som de inte begrep. Samme Mancelius hade en gång hört en bonde som lyssnat på en tysk prästs predikning säga: "Vem vet vad den där tyska katten säger."

Genombrottet när det gällde att erkänna de baltiska språken kom på 1800-talet, när tyska språkvetenskapsmän, Bopp o.a., började beskriva den indoeuropeiska språkgruppen där, som man trodde på den tiden, de baltiska och slaviska språken bildade en särskild gemensam gren. Dessa till antalet obetydliga folks språk och dialekter uppmärksammades o-medelbart av världens språkvetare och de strävade efter att placera in de lettiska och litauiska språkens särarter inom de allmänna beskriv-ningarna av de indoeuropeiska språken. Plötsligt visade sig de hittills utgivna beskrivningarna av de baltiska språkens grammatik vara ofull-ständiga. Därför skapades också ett vetenskapligt världsforum där de första lettiska och litauiska lingvisterna kunde deltaga, t.ex. litauerna Jaunius, Buga, Jablonskis och letterna Mülenbach och Endzelins. Den sistnämnde utmärkte sig speciellt i detta forum och blev själv en världs-auktoritet med sina verk om de baltiska språkens ljud och former. Den-na nya riktning inom världens språkvetenskap sammanföll med det som brukar kallas "den nationella väckelsen" i Baltikum, när också balterna själva för första gången fick möjlighet att utbilda sig på universitet och deltaga i det vetenskapliga livet.

Men den här tiden kännetecknades också av förtryck. Även om Bal-tikum på den tiden lydde under den ryske tsaren, så tillhörde jorden, egendomen och följaktligen makten i Baltikum godsherrarna, d.v.s. balt-tyskarna i Lettland och den polska adeln i Litauen. Tsarväldet, i sin kamp mot denna adelsmakt, förstärkte i slutet av 1800-talet sina russificeringssträvanden. Som en följd av detta drabbades också utveck-lingen av de lettiska och litauiska språken, då i skolorna och inom län-dernas administration ryskan infördes som officiellt språk. Mellan åren 1864 och 1904 rådde i Litauen förbud att trycka böcker på litauiska med latinskt typsnitt. Endast böcker med det kyrilliska alfabetet var tilllåtna. Förbudet trotsades genom att tryckta verk och manuskript smugglades fram och tillbaka över Litauens gränser.

Efter det första världskrigets slut och de baltiska staternas självstän-dighet ifrågasattes med tiden inte längre uppfattningen att en självstän-dig stat har rätt till sitt eget språk. Man kunde lära sig lettiska och lita-uiska i skolan, de utvecklades fritt som levande språk, och på universi-teten och inom den vetenskapliga världen fanns det intresse för bra forskning inom baltiska språk.

Efter det andra världskriget raserades återigen en självklarhet, d.v.s. de baltiska språken blev minoritetsspråk som kunde utvecklas endast inom ramen för tvåspråkighet. Även om språken som sådana enligt sovjetisk lag inte förtrycktes, så blev folken undervisade i en ideologi som menar att stora språk är överlägsna de mindre språken och att det därför är värdefullt för de mindre språken att berika sig under infly-tande av ett större.

Under den sovjetiska ockupationen var forskningen i Baltikum i allmänhet och därmed också språkforskningen hållen i stränga ideo-logiska tyglar, och dess kontakter med forskarvärlden utanför Sovjet var obefintlig, åtminstone under de första åren. Som tur var hade de baltiska språkens status och vetenskapliga värde stabiliserats, och inom hela den fria världen fanns den enstaka forskare som intresserade sig för de baltiska språken som sådana. Det är visserligen sant att en del av dem var lettiska och litauiska forskare som hamnat i exil, men att de kunde ägna sig åt de baltiska språken berodde inte på att världen som sådan stödde de baltiska folkens självständighetssträvanden, utan därför att språkens vetenskapliga status blivit en självklarhet.

Ingen annanstans i världen uppmärksammades denna självklarhet lika mycket som vid Stockholms universitet där man utnämnde den framstå-ende lettiska forskaren Velta Rüqe-Draviya till professor i baltiska språk. Velta Rüqe-Draviya, som 1944 flydde i båt över Östersjön un-dan den sovjetiska ockupationen, hamnade så småningom i Lund, men det var Stockholms universitet som gav henne materiellt stöd för att kunna skriva sin doktorsavhandling som hon avslutade 1959. Den bär titeln "Diminutive im Lettischen" och citeras än idag i många vetenska-liga verk.

Mellan åren 1959 och 1969 var Velta Rüqe-Draviya docent vid Lunds universitet, och från slutet av 60-talet undervisade hon också vid Stockholms universitet, där hon 1969 utnämndes till biträdande profes-sor och 1970 till professor i baltiska språk. I och med det började en seriös och organiserad verksamhet i baltiska språk, och det skedde här vid Stockholms universitets institution för slaviska och baltiska språk. Så Baltiska avdelningen som idag firar den slaviska institutionens 50-års-jubileum firar samtidigt också den Baltiska avdelningens 25-årsju-bileum.

För att återgå till ursprungsramarna, så är det ur historiskt språk-vetenskapligt perspektiv självklart att baltiska och slaviska språk är de mest närbesläktade förgreningarna av den s. k. indoeuropeiska språk-gruppen &endash; men forskarna hävdar inte längre att de båda språkgrupper-na haft ett gemensamt ursprungsspråk utan snarare att de varit åtskilda redan före ursprungsspråksstadiet.

Velta Rüqe-Draviya framhöll alltid den vetenskapliga kvaliteten i första hand och hon blev själv ett världsnamn i allmän lingvistik, i syn-nerhet inom områdena barns språkutveckling och flerspråkighetsfrå-gor, som hon arbetade med vid sidan av sin forskning i baltiska språk. Hon blev inbjuden att deltaga med artiklar och föredrag på olika inter-nationella forum över hela världen, och Stockholms universitet kan va-ra stolt över att det gav denna framstående forskare möjlighet att verka genom att tillsätta världens enda professur i baltiska språk utanför Bal-tikum.

Det är kanske mindre bekant vilken betydelse både Velta Rüqe-Dra-viya och denna avdelning haft för letter i exil. Under sin kamp för sitt folks överlevnad har exil-letterna inte haft möjlighet att vårda sitt språk annat än inom ramen för tvåspråkighet. Man får heller inte glömma att tvåspråkighet rådde också i Lettland och Litauen. För dessa exilgruppers överlevnad var bevarandet av språken oumbärligt, och därför kan man knappast överskatta Velta Rüqe-Draviyas och den bal-tiska avdelningens betydelse för exilens intellektuella utveckling. Det här var då det enda stället i världen där lettiskspråkiga ungdomar kun-de erhålla fullständig utbildning på alla nivåer i lettiska och baltiska språk. Detta minoritetsbehov var inte självklart för någon, förutom exil-letterna själva. Men att ett land indirekt hade uppmärksammat det-ta behov, betydde att letter, som ville vidareutveckla sin akademiska ut-bildning i baltistik genom att korsa en och annan ocean, också kunde göra det. Därför är det ingen tillfällighet att de som disputerat vid den Baltiska avdelningen är letter: tre från en generation som vuxit upp och studerat i Lettland, men också två som vuxit upp utanför Lettland.

Förutom dem som doktorerat här var det många fler som reste hit från andra länder, ofta för egna medel, för att förlägga en del av sina doktorandstudier här. Jag själv reste hit 1976 från Australien och jag anser att de månader som jag tillbringade här var mycket värdefulla för mina fortsatta vetenskapliga studier.En del av Velta Rüqe-Draviyas studenter reste tillbaka till Kanada, USA och andra länder, men man kan också säga att Sverige har fått ett tiotal nya högutbildade medbor-gare från andra västländer tack vare den baltiska avdelningen.

Velta Rüqe-Draviya sörjde också för att det litauiska språket vår-dades, eftersom hon ju undervisade på grundutbildningsnivå i baltiska språk, inklusive fornpreussiska. Hon samarbetade med den litauiske kultur- och litteraturhistorikern Jouzas Lingis och drog stor nytta av hans omfattande kunskaper. Vår avdelning använder fortfarande hans två tjocka kompendier i litauisk litteratur. Det är viktigt att komma ihåg att inte bara studenter och doktorander reste till Stockholm, men också framstående språkforskare från hela världen kom hit, för att del-taga såväl på konferenser som på symposier, men också som gästlekto-rer. Velta Rüqe-Draviya utvecklade kontinuerligt denna verksamhet. Hon stödde också vetenskapen genom att ge ut två tidskrifter Rainis och Aspazijas årsbok och Zari (Grenar). Velta Rüqe-Draviyas bibliografi innehåller mer än 200 vetenskapliga artiklar och böcker. Dessa verk har hamnat i många bibliotek över hela världen.

Från den lite lättsammare sidan kan man nämna vad som hände med Velta Rüqe-Draviyas bok "Från fem månader till fem år". Denna bok om hur barnens språkutveckling sker skickades till Polen och bibliote-ket i Pozna' strax efter utgivningen 1982. Som vi alla vet, var det på Solidaritets tid, och det rådde sträng statlig kontroll för att motverka illegala demonstrationer. Straffen för demonstrationer kunde vara mel-lan fem månader och fem år. Enligt den tidens självklarhet hamnade därför denna bok om barnspråk på den juridiska avdelningen.

Om Velta Rüqe-Draviyas meriter skulle man kunna säga mycket mer: hon är medlem i Vitterhetsakademien, hedersdoktor vid Lettlands universitet, utländsk medlem i Lettlands Vetenskapsakademi, hennes namn är nämnt i många vetenskapliga hedersförteckningar. Men vi som varit hennes studenter kommer alltid att vara tacksamma för den veten-skapliga förebild som hon givit oss.

Hon sörjde också för att Stockholms universitet inte skulle ha en tom plats efter henne och såg till att baltiska språk på det här universitetet skulle vara en självklarhet genom att hennes personliga professur om-vandlades till en ordinarie professur. Efter det att Velta Rüqe-Draviya gått i pension utnämndes hennes f.d. student från Norge Helge Rinholm till professor. Helge Rinholm doktorerade vid Indianas universitet i USA 1984 på en avhandling om prepositionernas semantik i det litau-iska språket. Han var en forskare med mycket breda intresseområden, vilka sträckte sig över historisk och modern lingvistik, litteratur, teori, folklore och semiotik. I Helge Rinholms fall hade dessa breda kun-skaper täckning också på djupet, och han var mycket kunnig i veten-skaplig "state of the art" i alla ovan nämna ämnen, dessutom kanske också i flera. På hans tid som professor i baltiska språk kunde de fors-kare som påbörjat sin forskning hos Velta Rüqe-Draviya doktorera. Vetenskapen fick då fem nya tillskott. Jag kommer att räkna upp dem här, eftersom de avspeglar denna avdelnings historia.:

1. Aleksandra Eiche:

"Latvian Declinable and Indeclinable Participles. Their Syntactic Func-tion, Frequency and Modality" 1983.

2. Irena Dunkele:

"Zur Struktur der lettischen Volkslieder 'Püt Vöjiyi' ", 1984.

3. Aija Janelsiya-Priedäte:

"Als die Bäume sprechen konnten" 1987 (om Kårlis Skalbes sagor).

4. Konstance Kéava:

"Die Sprache der Lettischen juristischen Dokumente vom Ende des 17. Jahrhunderts", 1989.

5. Jånis Krösliyw:

"Dominus narrabit in scripturis populorum" 1989 (om Marcelius' pre-dikningar och tidsålder)

De fyra första av dessa verk ingår i serien Acta Universitas Stockholm-iensis "Stockholm Studies in Baltic Langauages", vars utgivare var Helge Rinholm och Velta Rüqe-Draviya.

Strax efter det att Helge Rinholm tillträtt sin professur började också mitt samarbete med honom. En av de första uppgifterna var att utge en Festskrift till Velta Rüqe-Draviya. Arbetet tog flera år, då vi stötte på allehanda svårigheter med utgivningen. Vi ville skapa ett verk som skulle kunna stå sig bredvid Velta Rüqe-Draviyas "Donum Balticum", tillägnad Christian Stang. På den tiden var det svårt att föra ut manu-skript ur Sovjetunionen. Ibland var det överhuvud taget omöjligt: med-arbetarna på dåvarande Vetenskapsakademiens avdelning för lettisk lit-teratur och lettiskt språk var förbjudna att publicera sig i våra utgåvor. Det var också omöjligt att hitta finansiärer. Arbetet lyckade slutligen tack vare två omständigheter: utgivaren Helmut Buske Verlag lovade ge ut verket till självkostnadspris, om ett tryckfärdigt manuskript kun-de lämnas, och Mirdza Krastiya tog på sig det oerhörda arbetet med att framställa ett sådant manuskript. Boken "Symposium Balticum" kom ut i januari 1991. Helge Rinholm fick aldrig se det färdiga arbetet. Han dog den 17 maj 1990. Som min kollega professor Trevor Fennell från Australien skrev till mig i ett privatbrev: "Matthiassen told me that Helge had died - a tragic blow to Baltic studies since his best work was plainly still to come, and an equally tragic set-back for the Department in Stockholm".

Vi har överlevt denna tragedi, och också andra, till exempel Kons-tance Kéavas bortgång strax efter hennes disputation, men vi behåller våra kollegor i varmt minne. Helge Rinholms främste student i litau-iska, Anders Kreuger, kommer säker också att minnas honom med tacksamhet. Anders Kreuger arbetade i flera år som Nordiska Rådets representant i Vilnius och är numera museichef i Helsingfors.

På den här tiden förändrades också den politiska situationen som starkt berörde också den baltiska avdelningen. Avdelningen leddes un-der en övergångstid av Jånis Krösliyw och Aija Priedäte &endash; avdelningen är mycket tacksam för deras arbete &endash; och de fick god hjälp av Maija Gränberga och Christina Hallbäck.

Jag kan inte sluta denna historik utan att fästa er uppmärksamhet ock-så på andra mycket viktiga medarbetare, avdelningens sekreterare Ella Ozoliya, Mirdza Krastiya och vår nuvarande sekreterare Rauna Lejiya.

Läget idag på den baltiska avdelningnen är att vi på forskarnivå har tre doktorander: Maija Gränberga, Lilita Zaékalne och Christina Hall-bäck. Alla tre undervisar på grundutbildningen. Maija Gränberga har tilldelats en doktorandtjänst från och med den 1 februari 1995. På grundutbildningen har vi 45 registrerade studenter, i lettiska på alla ni-våer och i litauiska på grund- och fortsättningskurserna. Kraven på praktisk undervisning i lettiska och litauiska har ökat, eftersom svenska studenter vill lära sig sina grannländers språk och kultur. På grundut-bildningen undervisas inte längre i baltiska språk som helhet utan i let-tiska och litauiska var för sig.

När det gäller vetenskap har utvecklingen också inneburit att vi allt-mer frångår den historiska lingvistiken i dess gamla betydelse; man stu-derar numera den lingvistiska processen inom ramen för grammatikali-sering. Man jämför språk ur typologiskt perspektiv och studerar teo-rier om språkuniversalier. Man utvecklar också språkteknologi &endash; data-lingvistik blir alltmer efterfrågad. Samtidigt förändras också vetenska-pen så att interdisciplinära studier blir mer efterfrågade. Det är därför inte märkligt att gamla förbindelser bryts och nya formas. Så småning-om kommer den baltiska avdelningen att skiljas från den nuvarande in-stitutionen och förenas med det nuvarande Centrum för baltiska stu-dier, för att bilda en tvärvetenskaplig institution för baltiska studier med en professur i språk och en i historia, kultur och samhällsliv.

Men idag firar vi gemensamt de fruktbara år som baltiska språk har haft vid Institutionen för slaviska och baltiska språk.

Peter Alberg Jensen

Avantgardets poetik. Rysk litteraturvetenskaplig forskning

Det var Nils Åke Nilsson och Sergej Rittenberg som undervisade i ryska litteraturen på den tid som skulle bli en storhetstid för ämnet, på 1960-talet. Efter en sparsam tillvaro på 50-talet med få om också ovanligt begåvade slavistkamrater, som Henrik Birnbaum, Dimitrij Sovrè, Anders Sjöberg, fick Nilsson och Rittenberg under 60-talet ett stort audiorium av intresserade studenter. Studiet växte till en omfattande verksamhet, som bl.a. har lämnat en imponerande mängd av uppsatser efter sig. Under sextiotalets mitt skrevs upp till 20 uppsatser per läsår. Här finns arbeten om snart sagt alla viktiga ryska författare, från 1700-talets Kantemir fram till de samtida Solzjenitsyn, Aksionov och Voznesenskij.

Hur har man burit sig åt? Under 80-talet kom uppsatsskrivningen av sig, varför 60-talets produktion blir nästan gåtfull, med tanke på svårigheterna att skaffa material, att få fram själva texterna, &endash; detta var före kopieringens tid. Bakom har legat en enorm arbetsinsats i form av just material. När jag kom till institutionen i mitten av 80-talet fanns det på vårt förråd en stor hylla med bruna kartonger fulla av stencilerade texter. Det var en maskinskriven antologi över rysk litteratur, poesi och prosa från 1700-talet och fram till våra dagar, prydligt ordnade efter genrer och epoker. En titt i dessa kartonger sade mig något väsentligt om den insats som lade grunden till ämnets utveckling, en insats som leddes av Nils Åke Nilsson och Rittenberg, men till vilken institutionens assistenter och timlärare har bidragit med oräkneliga timmars maskinskrivning och duplicering.

Det var alltså på grundval av ett djupt känt behov som ämnet rysk litteratur äntligen fick sin professur 1967, när tjänsten inrättades med benämningen 'Slaviska språk, särskilt ryska språket och litteraturen', och tillsattes med Nils Åke Nilsson.

Härefter växer snabbt fram de numera akademiskt synliga resultaten ur den grund som lades med sextiotalets föreläsningar och seminarier. Institutionens skriftserie "Stockholm Slavic Studies" präglas av litterära studier, först av lärarnas generation, Nils Åke Nilsson och Sven Linnér, men snart också av den första elevens doktorsavhandling, Irene Masings analys av Aleksandr Bloks diktcykel "Snezjnaja maska". Den vidare utvecklingen blir så omfattande och rik att jag för tillfället inte kan gå in på detaljer. I stället skall jag tala om några huvuddrag och linjer i verksamheten.

Det är naturligt att utgå från Nils Åke Nilssons egen tillbakablick i en kort artikel i "Tidskrift för litteraturvetenskap" från 1983 (nr 4, s 301-303):

"Vad den ryska litteraturen beträffar tog jag mig, när jag tillträdde, en lång funderare på forskningssituationen. Rysk litteratur &endash; det var ju för en svensk publik de stora realisterna, Gogol, Turgenev, Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov, Gorkij. Men kunde man få ut så mycket nytt och originellt här i jämförelse med litteraturforskningen i Sovjetunionen och den som framför allt i Tyskland och Frankrike redan före kriget inriktat sig just på realisterna? Var det inte bättre att satsa på de vita fläckarna på den litterära kartan?

De var många och uppenbara. I och med stalinismen i början av 30-talet hade i praktiken all forskning om den ryska 1900-talslitteraturen &endash; med några enstaka undantag &endash; upphört. Det stora poetiska äventyret i rysk litteratur med Blok och symbolisterna, Majakovskij och futuristerna [...], Pasternak, Mandelstam, Achmatova existerade inte som forskningsobjekt (i de flesta fall publicerades inte ens nya upplagor av deras verk). Här fanns alltså en viktig uppgift för slavisterna utanför Sovjetunionen och östblocket. Det var en unik forskningssituation som borde utnyttjas."

Detta var det viktiga valet av ämne &endash; modernismen och avantgardet. I nästa stycke begrundade Nils Åke valet av metod:

"Eftersom de arkiv i Sovjetunionen som belyste denna period i regel inte var tillgängliga för utländska forskare föll den biografiska och delvis också den historiska aspekten bort. Inriktningen måste ske på analyser av själva texterna och deras "betydelse", något som tidigare knappast gjorts. Intratextuella och intertextuella förbindelser blev också viktiga att undersöka. Det var här naturligt att de dominerande metoderna blev den ryska formalismen, den efterföljande strukturalismen, främst i Roman Jakobsons tolkning, den semiotiska skolan i Sovjet med Jurij Lotman och den "semantic poetics" som bland annat Jerusalemskolan av exilryssar lanserat. Men någon dogmatisk anknytning till deras idéer och terminologi har inte eftersträvats. Det har alltid varit väsentligt att hålla ett levande och personligt förhållande till texten."

Därefter omnämner Nils Åke Nilsson de tryckta resultaten av satsningen, framför allt ett dussin doktorsavhandlingar, i ett stycke som i all korthet summerar en häpnadsväckande insats: "Av de 11 avhandlingar i rysk litteratur som framlagts i Stockholm efter professurens inrättande (sedan 1974 inordnade i en speciell serie, Stockholm Studies in Russian Literature, hittills 16 volymer och 4 under tryckning) har samtliga &endash; utom en &endash; behandlat 1900-talslitteraturen från sekelskiftets Aleksander Blok till Boris Pasternaks Doktor Zjivago. Med ett begränsat forskarseminarium har en sådan koncentration haft bland annat den fördelen att deltagarna på ett särskilt sätt kan ta del i och stimuleras av varandras forskningsuppgifter."

I denna insats samverkade Nils Åke Nilsson både med tiden och med en rad begåvade studenter. Med tiden i och med att intresset för avantgardet blev allmänt på 60-talet. Den aktuella konsten såg sig gärna som efterträdare till 10- och 20-talens experiment, marxister och kulturradikala fascinerades av den ryska revolutionens epok. Även seminariets textanalytiska metoder visade sig vara tidsenliga. Med studenterna samverkade Nilsson såtillvida att han fick fram en grupp talangfulla doktorander &endash; Irene Masing, Magnus Ljunggren, Carola Hansson, Kurt Johansson, Lars Erik Blomqvist, Lars Kleberg, Bengt Jangfeldt, Charles Rougle, Per-Arne Bodin, Fiona Björling, Barbara Lönnqvist, Kazimiera Ingdahl, Anna Ljunggren &endash; alla sedan länge kända namn, antingen som forskare eller författare eller översättare.

Självfallet har sådana elever bidragit till ämnets utveckling med uppslag och individuell forskning. Men det finns i insatsen som helhet vissa huvuddrag som jag tror kan ledas tillbaka på läraren. En särprägel skiljer denna "skola" från motsvarande satsningar på annat håll. Av sådana fanns det inte många, men kanske kretsen i Bochum och Kontanz kring Jurij Striedter kan nämnas &endash; med deltagare som Renate Lachman, Hans Günther, Karl Eimermacher, Herta Schmid, Wolf Schmid. I tid och inriktning var den parallell med Stockholm, även den inspirerad av och inriktad på formalismen och avantgardet. Men på kontinenten blev teori och metod huvudsaken, här blev det själva konstverken. Därnere beskrevs formalismens och pragskolans teoretiska utveckling, här sattes texterna och konstnärerna i centrum. Stilen i gruppernas arbeten blev olika. I Stockholm skrevs korta avhandlingar &endash; om en diktcykel av Aleksandr Blok, om dikter av Nikolaj Zabolotskij, om en dikt av Chlebnikov, enskilda texter av Boris Pasternak eller Andrej Belyj eller Jurij Olesja; i Tyskland däremot framkom tjockare böcker med teoretiska utvecklingar. Två titlar och sidotal kan illustrera skillnaden. 1976 disputerar Per-Arne Bodin på en 170 sidor lång avhandling med titeln "Nine poems from Doktor Zjivago", året innan framlade i Wien den jämnårige Aage Hansen-Löve sin doktorsavhandling på 1500 sidor med titeln "Das Prinzip der Verfremdung in der Entwicklung des russischen Formalismus. Versuch einer methodologischen Rekonstruktion".

Går vi härifrån tillbaka till Nils Åke Nilssons citerade sammanfattning sägs det att "inriktningen måste ske på analyser av själva texterna" och att "någon dogmatisk anknytning till idéer och terminologi inte har eftersträvats. Det har alltid varit väsentligt att hålla ett levande och personligt förhållande till texten". Detta har varit en nyckel till studiet av rysk litteratur i Stockholm. Själva texten, frågan vad den är och gör, och ett personligt förhållande till den som läsare var huvudsaken. Poängen i Nils Åkes formuleringar är inte enbart meningen, men också den opretentiösa enkelheten. Just här är det som troligen kan kallas "skolan". Varken kärnan i "receptet" eller dess enkelhet var typiska eller trendiga på 70-talet. I strävan att vetenskapliggöra litteraturstudiet, med dess lingvistiska utgångspunkt låg det nära att teknifiera talet om texten, och både i Tyskland och Frankrike genererades teorier i en latiniserad terminologi. Detta skedde inte i Stockolm, där målet var ett annat, i all enkelhet svårare &endash; att säga något väsentligt med enkla medel.

Innan jag återkommer till seminariet mera konkret, vill jag gärna framhålla just enkelheten. Den första boken i Nils Åke Nilssons nya serie Stockholm Studies in Russian Literature var hans egen smala volym med titeln "Osip Mandelstam. Five Poems". Boken var på 87 sidor. Många skulle ha valt ett mera spektakulärt öppningsnummer. Jag har ett personligt minne av min egen besvikelse på en tidigare bok av Nilsson (i en annan serie), "Studies in Çechov's Narrative Technique" från 1968. När den kom var jag mitt uppe i berättartekniska studier och väldigt påläst, och jag blev grymt besviken på denna tunna sak på 108 sidor, fick för mig att den ingenting innehöll av intresse. Det var nämligen inte Tjechov, jag höll på med, utan Turgenev, och jag var mest ute efter vad Nilsson kunde bjuda på av teori, och det var inte mycket. Han gick igenom Tjechovs "Stäppen" och "Biskopen" och kommenterade synvinkel o. dyl., men utan teoretisk apparat. Jag forstod faktiskt inte att detta skulle kunna vara någonting och lade boken åt sidan, belåten med min egen teoretiska bildning. Femton år efter forskade jag i Tjechov och tog en titt på något uppslag. Just det stället råkade vara väldigt intressant i mitt aktuella sammanhang, därför bläddrade jag till något annat ställe. Där talades om annat, men även det givande. Då började jag från början och läste ut boken och blev förvånad. Allt i den var intressant! Alla frågor som togs upp var väsentliga, här fanns det, som ryssarna säger, inget vatten, allt var "to the point" &endash; och samtidigt hur enkelt som helst. Låt mig citera första raderna:

"Maupassant published his first novel, Une Vie, in 1883. By that time his reputation as a successful short-story writer was firmly established; yet for several years he had been feeling that the public and critics expected something more from him. In fact, the idea of a novel had occupied his mind since 1877."

Så enkelt och klart skriver bara en mogen forskare (och en säker stilist!) Men först då, när jag hade blivit 40, förstod jag hur bra detta var. Och jag forstod varför just Tjechov och tillsammans med honom Isaak Babel, en annan knapphetens mästare, tillhörde favoritförfattarna i Stockholm.

Härmed vill jag gärna komma tillbaka till seminariet, till doktoranderna och deras insats, innan jag slutligen ska föra upp en linje till ämnets situation i dag. Tyvärr kan jag här bara ganska kort omnämna visa huvudingredienser i den ovanligt produktiva forskarmiljön. En sådan är diktanalys, representerad av Nils Åke Nilsson själv, Irene Masing, Fiona Björling, Barbara Lönnqvist. Med dessa namn refererar jag inte bara tillbaka till avhandlingarna, men även till pågående spännande forskning i Ohio, i Åbo och Lund. En annan linje är futurismen och Vladimir Majakovskij, framför allt utforskade i Bengt Jangfeldts fyra volymer (!) i vår serie. En tredje är den ryska symbolismen, som i Magnus Ljunggren har fått en av sina främsta kännare utanför Ryssland, och som numera också Anna Ljunggren belyser i en monografi om Innokentij Annenskij. En fjärde linje är två enskilda poeter, Osip Mandelstam, tills nu undersökt av Nils Åke själv, som var med om att grundlägga studiet av denna diktare, och Boris Pasternak, som Nilsson återigen skrev om mycket tidigt, och på vilken både Per-Arne Bodin och Anna Ljunggren doktorerade. Därtill kom sedan diktaren och konstnären Elena Guro, som just nu tilldrar sig växande vetenskapligt intresse, ett intresse, som Nils Åke och Anna Ljunggren stimulerade med en textutgåva för några år sedan, och om vilken Anna Ljunggren just nu publicerar en ny volym. En sjätte linje är teater och gränserna konstarterna emellan, vilka Lars Kleberg har granskat länge innan gränsöverskridandet blev teoretiskt mode. En sjunde linje är översättningsproblematiken, som Nilsson har haft ögonen på ända från början, som Lars Kleberg har sysslat med i olika sammanhang och publicerat flera volymer om, som Barbara Lönnqvist också har bidragit till, och som Lars Erik Blomqvist och Staffan Skott har utvecklat i lysande översättarverksamheter. Nyligen öppnadas på Gotland ett översättarcentrum, och omnämnda Kleberg och Blomqvist har troligen spelat en roll i det sammanhanget.

Att dessa linjer inte enbart är historia men också aktuella kan beläggas med uppgiften att hela tre nya volymer inom kort kommer ut i serien &endash; Magnus Ljunggrens studie i Emilij Medtners liv och verk, Kazimiera Ingdahls nya bok om Olesjas prosa och Anna Ljunggrens nya material om Elena Guro.

Slutligen måste jag framhäva en medlem av Stockholmseminariet, som har spelat en undangömd, men livsviktig roll i mycket av ovanstående &endash; seminariets hemliga vapen, nämligen vår amerikanske vän Charles Rougle. Charles, själv doktor från institutionen på en avhandling om ryska författares intryck av Amerika, numera professor i Albany, har faktiskt översatt en hel rad av vår series snart trettio volymer inklusive alla tre som nu är i tryck, och han borde tilldelas ett pris för denna insats. Även den saknar troligen sin like.

Hur står det till nu med studiet av rysk litteratur?

Naturligt nog är satsningarna som gjordes här för 30 år sedan inte lika aktuella. De vita fläckarna på litteraturens karta har delvis fyllts i, bl.a. just tack vare arbeten som gjorts här, och inspirationen från formalism och strukturalism har till en viss grad förbrukats. Även om styrkan i begränsningen då var så evident, måste vi i dag vara bredare, ta in olika historiska perioder och vara ännu öppnare vad gäller metoder.

Ändå är vi förvånansvärt trogna mot traditionen. Tre avhandlingar om rysk litteratur som skrivs just nu behandlar alla 1900-talet. Sanna Witt skriver om Pasternak, Karin Grelz om Marina Tsvetaeva och Natalia Galatsky om Joseph Brodsky. De fortsätter forskningarna i det poetiska ordet, men medan verktyget tidigare var formalistiska eller strukturalistiska termer, är arbetet numera snarast ett sökande efter nya svar på frågan vad dessa texter egentligen är för någonting. Just egentligen- frågor ställs ånyo. En sådan övergång från en strukturell undersökning till något annat och kanske oväntet kan iakttas i Kerstin Olofssons avhandling om Tjingiz Ajtmatov och Valentin Rasputin från 1988. Olofsson planerade en strukturell undersökning, men tvingades hos Rasputin åt ett annat håll, mot en fördjupning i textens "minne" i form av allusioner och citat.

Nu för tiden har "internationalisering" blivit ett slagord vid högskolorna, men vi har haft det live på slaviska institutionen sedan länge. Slavistiken är i sig internationell. Nils Åke Nilsson och flera av hans kamrater och elever har till synes haft det i blodet. Institutionen har under decennierna haft en stadig ström av intressanta gästföreläsare, liksom medarbetarna har spelat en framstående roll vid symposier utomlands. Det är ingen överdrift att hävda att Stockholm sedan länge är placerat på slavistikens världskarta.

Även här vågar jag säga att vi på ett bra sätt fortsätter verksamheten. Jag vill särskild framhäva Anna Ljunggrens insats. Efter några år vid amerikanska universitet har Anna tillfört institutionen en kraftig dos internationalisering. I synnerhet är vi henne tack skyldig för att hon etablerade direkt kontakt med Jurij Lotman och hans berömda institution i Tartu. Våra besök i Tartu och "tartuanernas" här har haft stor betydelse för vårt arbete. Just nu njuter vi av professor Ljubov Kiseljovas föreläsningar och sällskap.

Bland nyheterna, och sådana finns också, vill jag nämna att Per-Arne Bodin med växande framgång har forskat och undervisat i rysk kulturhistoria. Nyligen har Per-Arne fått forskningsmedel från fakulteten för sitt senaste projekt som gäller receptionen i medeltidens Ryssland av den hesychastiska fromhetstraditionen.

Avslutning

Under en konferens i Schweiz, där jag talade om Pasternak kom en kollega fram till mig och sade förvånad att han inte förstod hur man med en sådan entusiasm än en gång kunde tala om Pasternak. Han tyckte att vi "ältar" samma poeter och samma texter, och han begrep inte hur man skulle motivera studenterna att syssla med detta i fortsättningen. Jag sade försiktigt, att detta inte var något stort problem i Stockholm. Vi har snarare känslan av att studiet är ungt och har inga svåriheter att entusiasmeras. Men jag förstod i efterhand att detta kanske är kännetecknande just för studiet av rysk litteratur i Stockholm. Att hålla sig nära det poetiska språket, att försöka tala om det på ett anständigt sätt, dvs enkelt och väsentligt och personligt, är ett ideal som har odlats här. Många av våra gäster verkar trivas med vårt auditorium, som inte är stort, men befolkat av brinnande ögon runt bordet. Det finns en inspiration i våra studier, vi är tacksamma mot dem som har skapat den, och vi har nyligen etablerat ett samarbete med andra institutioner i Skandinavien för att föra ut något av detta. Kan vi lyckas med det anser jag att vi på ett bra sätt fortsätter den insats som vi firar i dag.

Per-Arne Bodin

Huset på gränsen. Om att förstå polsk kultur och identitet

Den store polske dramatikern Söawomir Mro¥ek har i sin enaktare "Huset på gränsen" skildrat en vanlig enkel familj vars vardagsliv plötsligt avbryts av diplomater som utan att familjen tillfrågats avhåller en konferens i deras hem. Den utmynnar i ett avtal som innebär att statsgränsen mellan de båda stater, som representeras av diplomaterna, kommer att dras rakt genom familjens hus, rakt över sängen i sovrummet och mitt över matbordet i köket. Pjäsens fortsättning handlar om de komplikationer som detta onekligen innebär för familjen. Det är lätt för oss att här se en allegori över Polens geopolitiska utsatthet och det är denna allegori som jag vill ta som utgångspunkt i mitt föredrag om den litteraturvetenskapliga polonistiken vid institutionen under de senaste femton åren. Vad den polonistiska gruppen vid instiutionen har försökt att göra är att studera Polen, detta hus på gränsen, dess litteratur, dess kultur, olika försvarsstrategier som uppkommit i Polen för att dess folk och dess kultur skulle kunna bevara sin integritet gentemot maktapparatens strävan att sprida en totalitär kultur i landet.

Huset på gränsen kan också ges en annorlunda tolkning om vi lämnar de geopolitiska övervägandena för ett ögonblick. Att vara huset på gränsen är kanske den uppgift som polonistiken haft vid vår institution, en förmedlande instans mellan två språk och två kulturer.

Den polonistiska forskningen har efterhand etablerats vid vår institution på bas av undervisningen i polska språket och som ett uttryck för ett allt större intresse för Polen och polsk kultur i Sverige. Nils Åke Nilsson har också här genom sina översättningar och sina arbeten om polsk litteratur gått i bräschen. Nils Åke Nilsson har likaledes arrangerat flera symposier som utgjort mötesplatser för polska och svenska litteraturforskare. Ett symposium ägnades romantikens litteratur, ett annat Czesöaw Miöosz' författarskap.

Understundom har kanske polonistiken vid institutionen kunnat känna något av det geopolitiska dilemma som jag nyss talade om: närheten till det ryska språket med dess överväldigande styrka och dess stora materiella resurser. Ändå har det också här framför allt också gällt ett gränsöverskridande också inom institutionen där de flesta av polonistikens forskare både intresserat sig för den polska och den ryska litteraturen och kulturen.

År 1979 startades det polska litterära doktorandseminariet av Lars Kleberg. Det har under årens lopp haft stor betydelse för såväl utvecklingen av vår polonistik som för kontakterna med polsk humaniora och kultur under tider då sådana kontakter inte varit lätta att upprätthålla. Seminariet har i första hand varit inriktat på modern polsk litteratur. Det har haft besök av de flesta ledande polska litteraturforskare Böo'ski, Göowi'ski, Balcerzan, Bara'czak, Faryno med flera. Ett resultat av dessa kontakter liksom också Klebergs gästföreläsningar vid universiteten i Kraków, Pozna' och Gda'sk var de av Stockholmsinstitutionen och Svenska slavistförbundet arrangerade konferenserna i Pozna' 1985 och 1988 och i Sigtuna 1986.

Som "huset på gränsen" har institutionen och det polska doktorandseminariet varit en spännande mötesplats för polsk och svensk kultur, och inte bara för dem. Vem av de många åhörarna minns inte Andrzej Drawicz' polemik med Alexander Zinovjev bara några dagar innan general Jaruszelski försatte sitt land i krigstillstånd. När den sovjetiske dissidenten förklarade att Solidaritet och frihetsrörelsen i Polen inte hade någon framtid därför den inte var objektivt möjlig svarade Drawicz att Zinovjev talade som den ryske historieprofessorn vid Petersburgsuniversitetet som i februari 1917 fastslog att inga revolutioner kunde inträffa i Ryssland därför att de inte kunde inträffa.

Inom ramen för mer inomlitterära diskussioner har polska författare som Szymborska, Ró¥ewicz, Mro¥ek, Krynicki och Bara'czak besökt institutionen För att inte tala om nobelpristagaren Miöosz, översatt och lanserad av Nils Åke Nilsson. Miöosz besökte seminariet både i samband med nobelprisutdelningen 1980 och 1993 då han höll föreläsningar om Szymborska och om Litauen. Vid detta senare tillfälle arrangerades också en uppläsningsafton där förutom Miöosz medverkade Nils Åke Nilsson. Institutionen har också intresserat sig för polsk film och teater och bland annat haft regissören Andrzej Wajda på besök.

Kulturkontakter och den så kallade receptionen av polsk kultur i Sverige är inte fråga om något import-exportförhållande, som kan beskrivas med den litterära handelsstatistiken, så att säga. Mottagandet, läsningen och tolkningen i en främmande kultur &endash; den svenska &endash; av polsk litteratur är naturligtvis begränsat av översättningens villkor, förståelsen av den kulturella bakgrunden. Som Lars Kleberg dock påpekat i flera artiklar bland annat om mottagandet av Witold Gombrowicz' verk och den moderna poesin i Sverige på 60-talet har vi filologer ibland en tendens att lägga för stor vikt vid "förlusterna" i receptionsprocessen medan vi inte ser vinsterna, förändringarna på mottagarsidan. Det är inte bara fråga om en så kallad "informationsförlust" vid översättning &endash; mottagaren skapar ny information, ny betydelse. Läsningen av Gombrowicz på 60-talets slut och nu igen på 90-talet och de svenska "nyenkla" poeternas stora intresse för Ró¥ewicz' poesi är redan delar av den svenska litteraturhistorien. Här har vi att göra med vad den ryska teoretikern Bachtin brukar kalla betydelsen av "utanförståendet", av ett möte där en kultur i den främmande "söker svar på sina egna frågor". För att sådana möten skall uppstå fordras dock översättare och introduktörer, och vi kan utan blygsamhet säga att de flesta av dem gått genom vår institution.

Jag vill här med konkreta exempel visa polonisternas gränsöverskridande verksamhet vid vår institution. Forskningen har i hög grad omfattat frågor om översättning och reception, men också studier av konkreta författarskap och idéhistoriska samband.

Ewa Teodorowicz-Hellman har studerat reception av svensk barn- och ungdomslitteratur i Polen och polsk barnlitteratur i Sverige. }ven n]r det g]ller barnlitteratur har Polen varit ett hus på gr]nsen där inflytanden från väst och öst korsat varandra. Ewa Teodorowicz-Hellmans forskning har visat att svenska barnböcker p[verkat den polska barnlitteraturen t.ex. genom att Elsa Beskows bilderbÅcker inspirerat den polska bilderbokens utveckling. Puttes ]ventyr i blåbärsskogen har bearbetats i Polen och resultatet har blivit en av de vackraste polska barnbÅckerna: M. Konopnickas lilla epos Na jagody till Elsa Beskows illustrationer.

Ewa Teodorowicz-Hellman har också ägnat sig åt frågan om hur man l]ser de svenska barnbÅckerna i Polen. Hon analyserar t. ex. l]sprocessen av Selma LagerlÅfs Nils Holgersons underbara resa genom Sverige och visar hur boken tolkats på olika sätt under tidens lopp allt fr[n en geografibok om Sverige, genom djursaga och saga till fantasy. Under den socialistiska realismens epok kunde den läsas som en geografibok och passade då in i den socialistiska realismens didaktiska projekt. För barnen kunde den tvärtom uttrycka en längtan efter den i det isolerade stalinistiska Polen omöjliga äventyret: utlandsresan. Idag läser man Nils Holgerson som fantasy.

Ett annat möte som Ewa Teodorowicz-Hellman intresserat sig för är kontakten mellan det polska språket, talat av polska emigranter, och den svenskspråkiga omgivningen. Många generationer av polacker boende i Polen var på grund av olika politiska omständigheter tvungna att lämna sitt hus och bo i exil. Många har kommit till Sverige. Om man bor utanför sitt eget land och sitt eget hus är man tvungen att lära sig tala ett nytt språk, att lära sig förstå en ny kultur och med tiden skapar man sig kanske en ny identitet: med rötter både i det gamla och i det nya. Ewa Teodorowicz-Hellman har med sina språkliga undersökningar visat hur den unga generationens polska språk utvecklas i diaspora, hur det ändras och blir till en sorts idiolekt.

Leonard Neuger är den av polonisterna som ägnat sig mest åt översättning av skönlitteratur. Han har också intresserat sig för översättningsteori, de mekanismer som hindrar eller befrämjar ett gränsöverskridande mellan språk och kulturer. Några exempel på de frågor som Leonard Neuger studerat i nära anknytning till sitt eget översättningsarbete:

En fråga uppstår när man måste bestämma sig om man skall behålla ort-, kvarters-, krog- och gatunamn när man översätter Bellman. Visst hänvisar de till Stockholm, dvs en stad som verkligen finns. Men de skapar därtill en symbolisk helhet som måste låta bekant, varm och lätt. Men de svenska benämningarna låter ytterst främmande på polska och kan inte ens uttalas någorlunda korrekt. En möjlighet kan vara att för-polska dem på så vis att de låter bekanta men samtidigt behålla anknytningen till Sverige. Också här, oavsett översättarens beslut, igångsätts en tolkningsprocess som omfattar författarens hela diktning.

Också genus kan ställa till besvär vid översättning. Svenskan kan undvika att svara på genusfrågor som ställs av polskan, och det kan ha sin betydelse. På polska måste man av grammatiska skäl fastställa om det är han eller hon som talar i Runebergs "Den enda stunden": Allena var jag: skall detta översättas som byöem eller byöam? Tolkaren av dikten till polska måste här ge ett bestämt svar. Och när man måste bestämma älskarens (älskarinnans) kön i Karin Boyes kärleksdikter så blir själva tolkningsprocessen pinsamt personlig och intim men oundviklig. Dessutom kan genusproblem tillintetgöra översättningen, och det hän-der när en författare bryter drastiskt mot genusregler som finns i hans eget språk, t ex när Ekelöf ändrar på dödens genus/kön från maskulinum till femininum. Döden är på polska femininum och en kvinnogestalt, och det kan man inte göra något åt; följaktligen försvinner Ekelöfs drastiska upptäckt att döden har ett kvinnoansikte, och dikten förlorar sitt djup. Litterär tolkning och kontrastiv språklig analys möter varandra i Leonard Neugers arbeten inom detta område. Neuger har framlagt sina rön i en rad artiklar och under 1992 var han inbjuden som gästprofessor vid universitetet i Katowice.

Den polska kulturens försvarskamp mot främmande tryck tog sig särskilda uttryck på slutet av 1970-talet. Uppkomsten då av en underjordisk press och en hel underjordisk kulturoffentlighet, som var avgörande för Solidaritets stora politiska genombrott och försvarskampen under 80-talets krigstillstånd, var unik och mönsterbildande för hela Östeuropas frigörelse. Forskningsprojektet "Polska kulturstrategier 1970 - 1980" initierat av Lars Kleberg har beskrivit denna kulturrörelses uppkomst och uttryck i litterära och litteratursociologiska termer.

Ett viktigt tema har här återigen varit språket: det särskilda språk som skapades i Efterkrigspolen efter sovjetiskt mönster. Detta språk, som ibland efter Orwell brukar kallas newspeak, Nowomowa, ägnades 1981?) ett symposium. Studiet och förståelsen av detta språk blev för den polska oppositionen en särskild försvarsstrategi gentemot myndigheternas propaganda.

Jag vill här ta upp ett annat av de många teman som detta projekt behandlat, nämligen den oberoende kulturen. Katarzyna Söawska har visat hur tidskriften Zapis på 70-talet försökte skapa en supplementär kultur, alltså på sina sidor presentera den litteratur och den debatt som tystades av censuren. Samtidigt förnekades inte värdet av den officiella kulturen, utan det officiella och det underjordiska fanns i ett kulturellt fält sida vid sida och interagerade med varandra under de speciella villkor som rådde under folkrepubliken Polens sista decennium.

Janusz Korek har studerat tidskriften Kultura, som utgavs och utges i Paris. Dess ambitioner var helt annorlunda: att på tidskriftens sidor skapa en alternativ kultur, ett alternativ, både till den snäva emigrantkultur som företräddes av många av de äldre emigranterna och till den officiella totalitära kulturen i hemlandet. Kultura ville skapa en öppen polsk gränsöverskridande europeisk identitet trots landets geopolitiska läge och trots tidskriftens emigrantstatus.

För den polska kultur- och litteraturhistorien har ett särskilt problem varit uppgörelsen med det förflutna och då särskilt det romantiska arvet från 1800-talet, som i så hög grad format polskt tänkesätt. Michaö Legierski visar i en kommande avhandling hur Polens kanske största 1900-talsförfattare Witold Gombrowicz använder klichéer och mönster från den gamla polska 1800talskulturen i ett modernistiskt romanbygge. Huset på gränsen är här en herrgård som överlevt från 1800-talet som en anomali med antikverade seder och bruk liksom ingrodda fördomar. Dessa förstenade aristokratiska mönster, som påminner en svensk om herrgårdsfilmerna från mellankrigstiden, används för ett frontalangrepp på formen som ett förstelnande element i tillvaron. Samtidigt visar Gombrowicz att upproret mot formen, utan det sunda förnuftet som motkraft, kan leda till våld och kaos och att formen i sig är nödvändig för att mänsklig kommunikation över huvud taget skall vara möjlig. Hos Gombrowicz rivs huset på gränsen ner, demonteras.

Ett annat sätt att kämpa mot de romantiska myterna i den polska kulturen representeras av Mro¥ek. Per-Arne Bodin har här studerat Mro¥eks absurdistiska dramatik. Vad Bodin velat visa är att den polske dramatikern i pjäser som Polis, polis, Striptease eller Huset på gränsen strävat efter att ersätta romantiken med farsens världsbild. Det är hos den tidige Mro¥ek inte fråga om romantiska hjältar som kämpar en entydig kamp för det goda mot det onda, utan farsartade figurer som alla är lika komiska. I Huset på gränsen är inte det ena landet bättre än det andra, från båda sidor av gränsen vill man förgöra familjen. Det är skrattet som befriare eller skrattet som tröst, men också som skräckens ihåliga gapskratt, som här ersatt den polska romantiska litteraturens appeller till hjältedåd. I sina senare pjäser från 80-talet som till exempel Ambassadören blir Mro¥ek däremot en entydig romantiker och hans pjäser blir inlägg i den politiska kampen för Polens befrielse och självständighet. Den polske dramatikern bygger på så sätt upp den romantiska världsbild som han med sådan frenesi försökt att rasera i sina tidiga pjäser. Från att ha varit en mycket europeisk författare blir Mro¥ek en mycket polsk författare. Han är inte längre en road betraktare av huset på gränsen, han är dess inbyggare.

I vår uppfattning av Polen som huset på gränsen finns också en föreställning om Polen som bålverk för den katolska tron. I ett par undersökningar om Miöosz presenterade vid ett symposium på Vitterhetsakademien om den polske nobelpristagaren har Leonard Neuger och Per-Arne Bodin visat ett annat polskt förhållningssätt till det kristna arvet i den polska traditionen: människans sökande efter en ny tro i en postskepticistisk tid. Miöosz vill visa att andligheten finns i epifanier och i sökandet efter andligheten i tillvaron själv och inte i abstrakta metafysiska kategorier. Här finns samtidigt tro och otro, allvar och ironi, vilket kanske är det enda sättet för den moderna människan att tala om Gud och tillvarons innersta och yttersta gåtor. Här uttrycks ett andligt dilemma som inte är specifikt polskt men som kanske känns särskilt starkt för de polska författare som likt Miöosz är fast förankrade i en västerländsk kulturtradition. Miöosz uttrycker här, liksom för övrigt en annan stor polsk tänkare Koöakowski, ett gemensamt dilemma för alla människor i det sena nittonhundratalet. Här kan vi bara förstå huset på gränsen som en metafor för vårt sökande efter mening i tillvaron.

Låt oss nu förskjuta perspektivet. Polsk nittonhundratalslitteratur sedd ur det kommande sekelskiftets perspektiv &endash; efter kommunismens fall, efter dekonstruktionismens radikala omvärderingar &endash; ser lite annorlunda ut än för tio, tjugo år sedan. Nya kulturella konfigurationer, nya tolkningshorisonter möjliggör ett sorts "systemskifte" också inom forskningen - omstrukturering av ideologiska och estetiska värden. Det centrala hamnar i periferin, utkanterna blir plötsligt centrum. En del litterära stjärnor faller i glömska, stannar kvar i huset på gränsen; andra däremot kommer över gränserna, ökar i värde med tiden. I det sammanhanget måhända synen på Polen som huset på gränsen inte längre är en adekvat bild. Det är en fråga som blir aktuell i Krzysztof Stalas avhandling om Bruno Schulz från 1993.

Bruno Schulz &endash; ensamvarg från Drohobycz, från utkanter av polsk geografi och kultur &endash; är en sådan "uppgående stjärna" i den polska litteraturhistorien. Hans växande popularitet, översättningar av hans prosa till en mängd europeiska och utomeuropeiska språk vittnar om ett systemskifte inom det allmänna kulturella klimatet, ett systemskifte som samtidigt kräver nya förhållningssätt, nya tolkningsmetoder, nya forskningshorisonter. Krzysztof Stalas bok On the Margins of Reality. The Paradoxes of Representation in Bruno Schulz´s Fiction är ett försök av denna sort, ett försök av hitta nya, fruktbara och kreativa interpretationsmetoder som skulle vara i stånd att lyfta Schulz från den polska, lokala, glömda periferin till ett centrum för moderna filosofiska och litterära diskussioner, till hjärtat av den europeiska idédialogen.

Schulz´s författarskap har alltför ofta utsatts för en "lokal" kontextuell läsning; han har framställts som en nostalgisk skildrare av den förgångna, förlorade världen, av den judisk-polska "periferi-kulturen" med sina ritualer, seder, traditioner och "mänskliga värme". Stala placerar däremot Schulz i sin bok inom en skara av moderna och postmoderna mimesis-sökare och mimesis-dekonstruktörer, och lägger tyngdpunkten snarare på de meta-litterära och filosofiska dimensionerna hos författaren. För Stala är det centrala hos Schulz den paradoxala kampen mellan verklighetsflykt (semiosis) och närmande till verkligheten (mimesis). Denna kamp producerar en kreativ spänning i alla lager av texten: det explicit-diskursiva, det poetiska, det narratologiska. Verklighetsskildringen vävs hos Schulz samman med dess demontering, upplösning, dissemination; hans värld utsätts för ett fritt, kreativt spel. Schulz' allegoriska resa till ordets, idéers, myters rötter kan i Stalas tolkning ses som en kreativ undersökning av husets källare &endash; med dess lönndörr och labyrinter som leder till det gemensamma, universella arvet. Här existerar inte längre några gränser, polsk kultur sammanflätas med de judiska, tyska, europeiska rötterna.

En liknande inställning till polsk modern litteratur och kultur ligger till grund för Stalas nuvarande projekt: Diagnos och botemedel &endash; den europeiska kulturen identitetskris sedd ur ett polskt perspektiv. I detta pågående arbete söker Stala svar på följande frågor: hur speglas den europeiska idén i polsk modern litteratur och kultur, vilka faror och vilka förhoppningar ser polska intellektuella i den europeiska kulturen, vari ligger skillnaden mellan europeisk identitet sedd från Paris och från Warszawa? Gombrowicz, Miöosz, Ró¥ewicz, Koöakowski och deras tänkesätt och idéer konfronteras här med stora namn från modern europeisk idéhistoria och filosofi, bl a Gadamer, Heidegger, Ricoeur, de Mann, Sartre, Lyotard, Derrida. Också i detta projekt blir förhållandet till den kristna traditionen en viktig fråga.

Kazimiera Ingdahls forskning om den polska författarinnan Stanisöawa Przybyszewska visar också på detta andra och europeiska perspektiv i den polska kulturen. Przybyszewska som i Sverige framför allt är känd genom sin pjäs om den franska revolutionen &endash; Fallet Danton &endash; är en mycket otypisk polsk författare. Kazimiera Ingdahl har i sin forskning visat hur författarinnan inspirerats av en lång rad europeiska författare som Wells och Shaw men nästan inte alls av de polska klassikerna eller samtida författare. Przybyszewskas ideal är rationalism, förnuft, språklig klarhet &endash; det är egentligen det franska upplysningsidealet, som ju står långt ifrån den traditionella polska romantiska världsbilden. Przybyszewskas författarskap kan inte heller uppfattas som en polemik mot den polska traditionen utan som en självklar del av en allmän västeuropeisk idédebatt.

Låt mig sammanfatta: Den polonistiska forskningen vid vår institution har under dessa år ägnat sig åt ett brett spektrum av frågor, översättnings- och receptionsproblem, studier av den polska kulturens överlevnadsstrategier under efterkrigstiden, analyser av stora polska författares verk. Förutom de redan nämnda studierna av Miöosz, Mro¥ek, Gombrowicz, Schulz och Stanisöawa Przybyszewska vill jag här tillägga att flera av institutionens forskare ägnat sig åt Szymborskas författarskap. Polonisterna har också översatt en rad skönlitterära verk både prosa och poesi. För närvarande läggs sista handen vid Legierskis avhandling om Gombrowicz och Koreks om tidskriften Kultura. Vi har också initierat projektet Polen och Europa och under nästa termin väntar vi besök av flera forskare inom ramen för detta projekt. Vi kommer också att under nästa termin ordna ett symposium över detta ämne.

Den metafor som vi använt för att skildra polonistiken vid vår institution &endash; huset på gränsen &endash; har kanske varit adekvat både för att beskriva föremålet för våra studier och oss själva. Men Polen finns nu inte längre i periferin utan i centrum och min förhoppning är att också vår verksamhet under de följande 50 åren skall bli en del inte av institutionens periferi utan av dess centrum.

Arbeten som diskuteras i texten

Bellman, Carl Michael. Fredmanowe Posöania i Pießni. Töumaczenie i wybór Leonard Neuger, Kraków 1991.

Ingdahl, Kazimiera. Andens revolution. En studie i Stanisöawa Przybyszewskas estetiska program och konstnärliga praxis, i tryck.

Korek, Janusz. Projekt Europy ·rodkowo-Wschodniej w Kulturze,Ur de slaviska folkens kulturhistora, Slavica Lundensia nr 13, Lund 1991, ss. 23-30.

Kleberg, Lars (red.). Att översätta polsk poesi, Stockholm 1986.

Kleberg, Lars. Romanticism and Anti-Romanticism: Tradition in the Film and Theatre of Andrzej Wajda, i: Hernrik Birnbaum och Tomas Eekman (eds.), Fiction and Drama in Eastern and Southeastern Europe, Columbus, Ohio 1980, ss. 277 - 287.

Kleberg, Lars. Szymborska och det dubbla perspektivet, Slovo 30, Uppsala 1986, ss. 27 - 36.

Kleberg, Lars. The Onion and the Stone. On a Poem by Wisöawa Szymborska and its Poetic Context, Scando-Slavica 32, 1986, ss. 17-26.

Kleberg, Lars. Poland Reconsidered: Fredrik Böök´s Polish Travelogues, Text and Context. Essays to honor Nils Åke Nilsson, Stockholm 1987, ss. 170 - 176.

Legierski, Michaö. Généalogie et variétés des doubles chez Gombrowicz, Revue des Études Slaves, LXIII nr 2, 1991, ss. 439 - 455.

Miöosz, Czesöaw. Samlade dikter 1931-1987. Nytolkningar och redaktion: Nils Åke Nilsson.

Neuger, Leonard. Genus i svenska och polska språket och dess konsekvenser i översättningen av Runeberg, Stagnelius, Boye och Ekelöf, Teksty drugie, i tryck.

Neuger, Leonard. Onomastical Games. Notes on Translating Carl Michael Bellman's Fredman's Epistles, i: SSOTT, Translation and Knowledge, University of Turku, Turku 1993.

Neuger, Leonard. Translation as a Conquest of Strangeness, i: Translation Theory in Scandinavia, Oslo 1988.

Nilsson, Nils Åke (red.). Du måste vittna. Poesi och reportage från Polen, Stockholm 1981.

Nilsson, Nils Åke (ed.). Czesöaw Miöosz. A Stockholm Conference. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, konferenser 26, Stockholm 1992. Här bland annat artiklar av Leonard Neuger, Krzysztof Stala och Per-Arne Bodin

Nilsson, Nils Åke (ed.). Swedish-Polish Literary Contacts (=KVHAA:s Konferenser, 3), Stockholm 1979. Här bland annat artiklar av Nils Åke Nilsson och Lars Kleberg

Slawska, Katarzyna. ZAPIS. Beskrivning av den oberoende litterära kvartalstidskriften, Ur de slaviska folkens kulturhistora, Slavica Lundensia nr 13, Lund 1991, ss. 77 - 82.

Stala, Krzysztof.On the Margins of Reality. The Paradoxes of Representation in Bruno Schulz´s Fiction, Stockholm 1993.

Szymborska, Wisöawa. Utopia, Stockholm 1989. Urval och översättning av Anders Bodegård. Inledning av Lars Kleberg.

Teodorowicz-Hellman, Ewa. Nils Holgerssons resa över Polen. Analys av läsprocessen", Slovo 1995, ss. 5 - 21.

Teodorowicz-Hellman, Ewa. Elsa Beskows bilderböcker i Polen, Barnboken 1993, nr. 2, ss. 34 - 44.

Teodorowicz-Hellman, Ewa. Rozköad czäßci mowy w jäzyku gimnazjalistów mieszkajåcych od 6 lat w Szwecji, Poradnik Jäzykowy, 1994: nr 1-2, ss. 59 - 64.

Zagajewski, Adam. Ode till mångfalden och andra dikter, Stockholm 1987. I tolkning av Anders Bodegård och Lars Kleberg. Inledning av Lars Kleberg.