Text only

15,5 cm haubitser

155mm Field Howitzers

15,5 cm haubits F

En fransk pjäs benämd Obusier de 155 mm Modèle 50, som köptes i 96 exemplar i början av 1950-talet. Fransyskan, som den kallades, licenstillverkades sedan av Bofors i ytterligare 100 exemplar. Det behöver kanske inte påpekas man de svensktillverkade pjäsern höll en avsevärt högre kvallitet än de som tillverkats av Creusot i Frankrike. Pjästypen levererades från 1955 till 1958. De fransktillverkade haubitserna är numrerade från 1 till 96, de svensktillverkade från 201 och uppåt.

Anledningen till detta inköp var att på Bofors var man upptagna med andra projekt och saknade därför resurser att ta fram en ny tung haubits. Samtidigt hade Sverige begåvats med en franskvänlig ÖB som genomdrev en rad märkliga affärer med Frankrike, dessa upphörde så fort han gått i pension.

Eldröret består av ett kärnrör med påkrympt mantel, det är försett med en mycket karaktäristisk mynningsbroms. Det räfflade loppets längd är 17,6 kaliber och de 48 räfflorna gör ett varv på 22 kaliber. Mekanismen utgörs av en cylindrisk skruv med deBanges tätring. Gängsegmenten är så utformade att kammarskruven kan öppnas utan att först dragas bakåt - trots att det är en cylinderskruv.

Rekylkraften tas upp av en hydraulisk dämpare monterad på eldrörets undersida. Återföringen av eldröret ombesörjs av en hydro-pneumatiska framföringsinrättning. Den består i princip av två pneumatiska tryckackumulatorer som via hydraulkraft verkar på framföringskolven. De två balanseringscylindrarna sitter på vaggans undersida och kraften från balanseringsfjädrarna överförs via stålband, som löper över brytrullar, till överlavetten.

Fransyskan är en stor och tung pjäs. Lavetten är av vanlig V-typ, om än något udda i det att hjulen sitter på lavettbenen istället för på underlavetten. Hjulupphängningen består av ett hjulställ på varje sida. Varje hjulställ består av en hjulbom med två hjul. Hjulbommarna är lagrade direkt i lavettbenen och saknar varje form av fjädring, istället är hjulen ovanligt mjuka eftersom de är fyllda med uretangummi. Trots att det saknas fjädring ger lösningen hjulen en god följsamhet mot underlaget, vilket befrämjar pjäsens terrängframkomlighet.
Centralt under lavetten finns en rund pivåplatta som sänks ned när pjäsen grupperas. Istället för markspadar används lösa markplattor som säkras till underlaget med markpålar. I skjutläge vilar pjäsen på pivåplattan och de två markplattorna. Högsta och lägsta elevation är 69° respektive -4°, sidriktfältet är hela 80°.
Ursprungligen saknades stödhjul på lavettbenen. Sammantaget med den höga vikten gjorde detta Fransyskan omständig att gruppera, men å andra sidan erbjöd pivåplattan möjligheter att relativt enkelt svansas om pjäsen för att skjuta i en helt ny riktning.

Under senare delen av 60-talet (eller möjligen tidigt 70-tal) modifierades pjäsen och försågs med en laddbrygga av samma typ som på 15 cm haub m/39. Detta ökade den momentana eldhastigheten. Dessutom monterades stödhjul på lavettbenen. Dessa kunde vevas upp och ned för hand och underlättade av- och uppbröstning av pjäsen.

I slutet av 80-talet hade Fransyskan blivit ganska sliten och samtidigt började man upptäcka sprickor i underlavetten. I början av 90-talet renoverades därför 150 av pjäserna, resten skrotades och ersattes av de nyinköpta haub 77B.
Renoveringen omfattade främst:

Lavetten svetsades om och förstärktes.
Stödhjulen byttes mot nya hydrauliska, vilka manövrerades med varsin handpump.
Surrning av det eleverande systemet vid transport skedde ursprungligen genom att vaggans bakända låstes vid lavettbenen med två hakar. Vid ombyggnaden infördes istället en surrbrygga av konventionell typ.

Det maximala skjutavståndet är 16,4 km, då når granaten en höjd av 5200 meter. Vid skjutning på 16 km är den femtioprocentiga spridningen i längd 75 m och i sida 11 m.
Vid utbildning på haubits F används ibland 7,5 cm tubkanon m/60, till denna hör en särskild stötbotten. Ammunition: 7,5 cm sgr m/22 och m/22-38.

Haub F organiserades ursprungligen på 14 divisioner. Under 60- och 70-talet överfördes en del av fransyskorna till pansarbrigaderna, resten tilldelades fördelningsartilleriet. Pansarbrigaderna, vilka använde 10,5 cm haub m/40 som bataljonsartilleri och Fransyskan som brigadartilleri, erhöll på så sätt en synnerligen god artilleribeväpning. Fördelningsartilleri används dels för att förstärka de i fördelningen ingående brigadernas egna artilleri, och dels för att utföra artilleribekämpning inom fördelningens område.

155mm Howitzer F

This is the French Obusier de 155 mm Modèle 50 designed by Creusot, who manufactured it in vast numbers for the French Army. It was adopted by Sweden in 1954, as the 15,5 cm haubits F  (F for French). The first 96 of the Swedish pieces were manufactured by Creusot, while Bofors built the remaining 100 under licence from the French company.

The French is a big and heavy howitzer, which makes her slow and cumbersome to deploy, but she's got a simple and rugged suspension system, and handles very well, both on and off the road.

The haub F utilises a conventional split-trail artillery carriage. In firing position it rests on a circular base plate under the carriage.

The action is a cylindrical interrupted screw breech with the ordinary deBange obturation. The design of the treaded segments allows the breech plug to be unlocked and swung open in one motion. The F features a rather advanced recoilsystem, with a hydraulic damper under the barrel and a hydro-pneumatic recuperator, consisting of three interconnecting cylinders, above the tube. The barrel is fitted with a very characteristic multi-slotted muzzle brake.

The French was used as brigade level artillery with the armoured brigades. It was also used as divisional artillery, i.e. to support brigade level artillery, and to perform counter battery fire.

Subcalibre Gun: A 75mm gun could be mounted in the main gun tube for training purposes, to allow gun crews to practice firing drills using inexpensive 75mm shells model 1922.

15,5 cm Haubits 77

Detta var världens första fältartilleripjäs med hjälpmotor. Den utvecklades som en kompromiss mellan en dyrarer bandhaubits och en långsammare konventionell lastbilsdragen haubits. Haubits 77 var, likt alla pjäser från Bofors, mycket välbyggd och förutom en del mindre barnsjukdommar var den både välskjutande och tillförlitlig. Dess taktiska rörligheten var utmärkt och den momentana eldhastigheten uppseväckande hög. Tre skott kunde avlossas på 8 sekunder och 6 skott på 25 sekunder. Vid ihållande eldgivning kunde pjäsen skjuta 6 skott var annan minut i 20 minuter. Den största skottvidden med spränggranat m/77 var 21 km. Med basflödesgranat kan skottvidden utökas till 24 km, men då måste pjäsen laddas för hand.

Eldröret är 5890 mm långt och försett med en mynningsbroms av Jentzens modell, i bakänden är bakstycket påskruvat. Loppet har 48 räfflor med en stigning på 20 kalibrar. Mekanismen utgörs av en tämligen ordinär halvautomatisk kilmekanism med fallande kil. Rekylhäminrättningen består av två stycken hydrauliska rekylbromsar med integrerade gasfjädrar. Höjdriktfältet är blygsamma -5° till +50°, medan sidriktfältet på ±30° är normalt för moderna pjäser.

Drivsystemet består av en vanlig Volvo B20 bensinmotor kopplad till två stycken hydraulpumpar, vilka i sin tur driver var sin hjulmotor. Hydraulpumparna driver dessutom manövrering av stödhjulen, sid- och höjdriktning, cylindern för ansättning samt ammunitionskranen.

Pjäsgruppen består av tio man, varav en gruppchef, en bilförare och resten betjänar pjäsen. Riktaren sitter på lavettens vänstra sida och det är också han som kör pjäsen. Styrningen sker genom att man dirigerar hydraulflödet mellan hjulmotorerna. Hastigheten regleras genom att man varierar varvtalet på bensinmotorn.
Skjutelementen överförs via tråd från ett datoriserat centralinstrument vid batteriplatsen till pjäsernas riktinstrument.
Laddare 1 sitter på pjäsens högra sida med ett laddbord framför sig. Granaterna lyfts, tre och tre, med hjälp av en hydraulisk ammunitionskran upp till laddbordet där laddare 1 temperar granaterna och matar fram dem till ett laddschakt. Samtidigt har de övriga laddarna förberett laddningshylsorna och placerat den första i laddbryggan. Laddare 1 låter den första granaten falla ner på laddbryggan där den förenas med hylsan. Laddbryggan svänger in bakom bakstycket och den hydrauliska ansättaren trycker in det kompletta skottet i eldröret, varvid kilen stängs automatiskt. När riktaren trycker ner avfyringspedalen avlossas skottet varvid rekylkrafterna öppnar kilen och kastar ut tomhylsan. Under tiden har laddarna slängt en ny laddningshylsa i laddbryggan och proceduren kan upprepas tills laddbordet är tomt.

Som dragbil används en av världens bästa och slitstarkaste terrängbilar - Scania SBAT (tgb 40). Den har en turboladdad 296-hästars dieselmotor och en automalåda av Scanias egen tillverkning. Bilen är försedd med persontransporthytt för pjäsbesättningen och en HIAB-kran för ammunitionshantering. Pjäsens motor kan startas och manövreras från dragbilens förarplats. Detta ger en närmast otrolig terrängframkommlighet för hela ekipaget.

Armén tillfördes mellan 1979 och 1984 c:a 220 pjäser, vilka användes som brigadartilleri i IB77 och NB77 brigaderna. Varje haubitsbataljon bestod av tre batterier om vardera fyra pjäser.

Vid ett skjutavstånd på 15 km når granaten en höjd av 2 km, vid 20 km drygt 5 km och vid maximala 20,8 km är granaten uppe på 7000 meters höjd innan den vänder neråt igen. Vid skjutning på 20 km är den femtioprocentiga spridningen i längd 85 m och i sida 12 m.
För att minska eldrörsslitaget kan pjäsen, under utbildning, förses med en 10,5 cm tubkanon.

Till det rörliga kustartilleriet utvecklades en variant i 12 cm kaliber, ofta benämd Karin. Till rörlig kustartilleripjäs M/80 användes patronerad ammunition med vanliga mässingshylsor. Laddanordningarna var följdaktligen helt annorlunda än på haubits 77. I övrigt är pjäserna dock tämligen lika varandra.

155mm Field Howitzer 77

The Bofors FH 77 was the first field howitzer ever with an auxiliary power unit (APU) and was truly a trend setter for medium calibre field artillery. It uses a recoil operated vertically sliding breech block and hydraulic ramming. The L/38 single tube barrel is fitted with a perforated muzzlebrake. The recoil system consists of two hydro-pneumatic cylinders acting as both buffers and recuperators at the same time. Since the elevation is performed by two hydraulic cylinders there are no needs for equilibrators.

It fires semi-fixed ammunition, were the propellant charge is contained in a disposable plastic cartridge case. The automated ramming and the semi-fixed ammunition gives the 77 an exceptionally high momentary rate of fire - three rounds in 8 seconds or six rounds in 20 to 25 seconds - that can be maintained at all elevations. The rate of sustained fire is a modest six shots every two minutes for 20 minutes.

One of the ammunition handlers places the fist plastic case on the loading trough, just aft and to the right of the breech. A crane handler operates a hydraulic crane that lifts the shells, three at the time, from the ground to a loading tray on the right hand side of the ordnance. The Loader sits in front of the loading tray where he sets fuzes and feeds the shells, one at the time, down to the loading trough where it joins the plastic case. The loading trough swings in behind the breech and the round is rammed home by a hydraulic piston.

The APU, a 2 litre Volvo B20 petrol engine, made the gun self-maneuvering on the battle field. The engine is coupled to two hydraulic pumps. Movement is provided by one hydraulic engine at each wheel. The APU also supplies hydraulic power for traverse, elevation and ramming, as well as the operation of the ammunition crane and the castor wheels.

The FH77 is deployed by lowering the castor wheels on the trail legs, thus lifting the lunette from the towing hook. The driver then drives the howitzer to the deployment position and swings it to one side, and then to the other, in this way spreading the trail legs and locking them in their outer positions. He then raises the castor wheels and drive the howitzer in reverse, digging the trail spades in. The whole operation takes less than a minute and can be performed by only two men.

The 15,5 cm haubits 77 was organised in batteries of four howitzers, with three batteries to a battalion. It was used as brigade level artillery with the IB77-type infantry brigades and the NB77-type arctic brigades.
It is normally towed by a Scania SBAT 6x6 all terrain truck powered by a 296hp 6-cylinder supercharged diesel engine coupled to a Scania automatic transmission. The truck is fitted with a 8000kg capacity winch, a crew shelter as well as a rear mounted Hiab MTC1600 crane with a capacity of 1250kg @ 1.2m and 700kg @ 2.29m.
In extreme terrain conditions the howitzer's APU can be operated from the towing truck, thus providing additional traction.

At a range of 20km the 50 percent range error is 42m and the 50 percent deflection error is 6m.
For training purposes a 105mm subcalibre gun could be fitted inside the main tube, then using the cheaper 105mm ammunition for the m/40 howitzer.

In the early 1980s Bofors developed a 120mm version of the FH77 for the Swedish Coast Artillery. The 120mm M/80 (nicknamed Karin) used fixed ammunition with conventional brass cartridge cases. Hence the loading gear was entirely different than on the FH77. Never the less their resemblance is very visible.

15,5 cm Haubits 77B

Även om 77:an helt klart var världens förnämsta 15,5 cm haubits visade den sig omöjlig att exportera.
Detta berodde på två saker: För det första, den sköt inte NATO-ammunition. För det andra, den kunde inte skjuta med övergradsbanor.

Bofors utvecklade på eget initiativ en ny variant med skruvmekanism och elevation upp till 70°. FH 77 B är troligen den enda moderna fältartillerpjäsen i världen med ogivalskruv. Detta är i sig märkligt eftersom denna mekanism på alla punkter är överlägsen den annars vanliga cylinderskruven. En annan skilnad gentemot haubits 77 var att 77B hade en mynningsbroms av talrikstyp. När det gäller underlavetten så är den enda större skilnaden mot haubits 77 att motorn är en personbils-diesel från Mercedes.

Nigeria köpte 48 pjäser 1980. Våren 1986 beställde Indien c:a 410 haubitser, för 8,4 miljarder kronor, med option på ytterligare drygt 1000 licenstillverkade pjäser. Totalt rörde det sig om c:a 1600 pjäser. (1500 enligt vissa källor)

Efter avslöjanden i svenska tidningar om att Bofors betalat mutor till indiska tjänstemän valde Indien att ej utnyttja optionsrätten. Ett beslut som de haft all anledning att ångra.
Det var dock aldrig meningen att de licenstillverkade haubitserna verkligen skulle tillverkas i Indien. Pjäserna skulle tillverkas som vanligt i Karlskoga och sedan demonteras i ett dussin delar för vidare transport till Indien. Väl på plats skulle de plockas ihop och det hela skulle på pappret se ut som om indierna själva hade byggt pjäserna.

På Bofors var man så säkra på att Indien skulle utnyttja sin optionsrätt att man redan börjat tillverka den andra delserien. På Bofors stod man plötsligt med några dussin haubitser som ingen ville ha. Sveriges regering grep in och tvingade försvaret att köpa de 51 överblivna pjäserna, som döptes till 15,5 cm haubits 77B. Dessa fick ersätta de fransyskor som skrotades i början av 1990-talet.

77B använde kardus och eldhastigheten blev därför lägre än för den ursprungliga modellen. Med konventionella spränggranater är den största skottvidden 24 km och med basflödesgranat 28 km. Med överladdning och basflödesgranat kan haub 77B skjuta upp till 35 km.

155mm Field Howitzer 77B

Though the haub 77 was a formidable gun it seemed impossible to export. There were two reason for this:
The maximum elevation was limited to 50°.
It did not use NATO ammunition.

Therefore Bofors developed a new version - the FH 77B. The main difference was that the B-model used a servo operated interrupted screw breech, instead of the sliding block action on the FH 77. The maximum elevation had been increased from 50° to 70°. The barrel is slightly longer, 39 calibres, and uses a single baffle muzzle brake as opposed to the pepper-pot style muzzle brake on the 77. The engine was a Mercedes diesel. Since the B-version used bagged charges it was somewhat slower than the original model - 3 rounds in 10 seconds compared to 3 rounds in less than 8 seconds. The maximum range, on the other hand, was increased to 24km and using base-bleed extended to 28km.

Nigeria bought 48 pieces in 1980 and in March 1986 India ordered 410 of the Bofors FH 77B. The Indian also got a contract option for additionally 1,100 howitzers.

Soon after the $1.4 billion contract with India had been signed two Swedish left-wing journalists reviled that Bofors had paid kickbacks to Indian public servants. As a result of this India declined to exercise their option on the second batch. A decision they have had all reasons to regret, as the FH 77B proved it self to be accurate, reliable and durable.

Bofors, who had been self-assured enough to start the production of the second batch, found them self with some 50 howitzers but no buyer. The Swedish government stepped in and forced the Army to purchase 51 of the inferior B-model.

Ammunition

Haubits F

Med de franska haubitserna infördes en ny kaliber i Sverige - 15,5 cm. Den enda skarpa ammunitionen som inskaffades till haubits F var 15,5 cm spränggranat m/54, vägandes 43 kg.

Två laddningar levererades:
15,5 cm laddning 2-6 m/54
15,5 cm laddning 5-8 m/54
Laddningsdelarna är hopbundna till ett paket och förpackade i papprör. När pjäsen skall laddas så ansätts först granaten. Samtidigt tar man ut laddningen ur papphylsan, knyter upp banden som håller samman de olika delladdningarna, slänger de delar som ej skall användas, därefter förs laddningen in i laddningsrummet, slutligen stängs skruven och en ny tändpatron apteras.
Avfyring sker med ett rycklås som tänder en tändpatron m/54.

Utgångshastigheten varierar mellan 239 m/s för laddning 2 och 643 m/s för laddning 8. Största skottvidd är 16,4 km och uppnås med laddning 8 och en elevation av 44°. Skjuttiden ligger då på 64 sekunder.

Efter den svåra skjutolyckan på Ravlundafältet 1969 infördes skjutförbud i fredstid med skarpa 15,5 cm spränggranater. Orsaken till olyckan befanns efter många år av undersökningar och försök vara håligheter i sprängkroppen, uppkommna vid gjutningen. När granaten avlossades kolapsade dessa hålrum varvid tryck och temperatur steg till sådana nivåer att sprängladdningen kunde självantända.

Därför störtades merparten sgr m/54 och nytt sprängämne gjöts i under mer kontrollerade former. De reviderade granaterna benämdes 15,5 cm spränggranat m/54-77.
Även de nya m/77 och m/77B bfl granaterna kan skjutas med haub F.

Haubits 77

Till haubits 77 används 15,5 cm spränggranat m/77.
Den äldre 15,5 cm spränggranat m/54-77 kan också användas - dock ej med laddning 6. Det går även att skjuta basflödesgranaterna avsedda för haubits 77B, dock ej med automatisk ansättning - vilket ger en avsevärt lägre eldhastighet.

Laddningshylsorna till haub 77 var av engångstyp med botten tillverkad av stål och resten av plast. Detta gjorde dem både billigare och lättare än mässingshylsor.

Hylsorna levereras med två olika laddningar:
15,5 cm patronhylsa m/77, laddning 1-4
15,5 cm patronhylsa m/77, laddning 5-6
För att skjuta, till exempel, med laddning 3 tar man en hylsa lng 1-4 och avlägsnar laddningsdel 4. Drivladdningen tänds av en vanlig tändskruv genom mekaniskt anslag.

Karin

Kustartilleriets version, 12 cm rörlig kapjäs 9101, använde samma patronhylsor som flottans 12 cm apjäs M/50 och samma m/70 granater som ERSTA. Dessutom fanns det en basflödesgranat, smgr m/80 bfl, för långa skjutavstånd.

Haubits 77B

Till haubits 77B används 15,5 cm sgr m/54, 15,5 cm sgr m/54-77 och 15,5 cm sgr m/77
Vidare finns det en granat med krutgasgenerator för ökad skottvidd, en så kallad basflödesgranat, 15,5 cm sgr m/77B bfl. Endast 10% av den anskaffade ammunitionen utgöres av basflödesgranater.

Till haub 77B finns tre laddningar - dels fransyskans lng 2-6 packade i en laddningsstrumpa, dels laddningarna 8 och 9
15,5 cm laddning 2-6 m/54 med 15,5 cm laddningstrumpa 2-6 m/77B
15,5 cm laddning 8 m/77B
15,5 cm laddning 9 m/77B
Laddningarna 8 och 9 sliter hårt på loppet och förkortar eldrörets livslängd å det grymmaste.

Ammunition

Howitzer F

The French howitzer was the first ordnance in Swedish service in calibre 155mm since 1885 and introduced the 15,5 cm sgr m/54 common shell, weighting 42kg. After two nasty accidents with the French, caused by premature detonations, most of the m/54 shells were revised and renamed m/54-77.
There were 8 charges.

FH 77

The haubits 77 used the m/77 common shell and a disposable case. The case head is steel and the rest plastic. This made the case both lighter and cheaper. The cases came with either the number 1 to 4 increments or the number 5 and 6 increments. The propellant charge is ignited by an ordinary percussion primer. The number 6 charge gives the sgr m/77 a velocity of 770 m/s, and a maximum range of 21km.
The 77 could also fire the older sgr m/54-77 - but not using charge number 6.

FH 77B

The export model of the FH77 is a bag gun and uses the number 2 to 6 charges m/54 from the French howitzer, as well as two new charges - the number 8 and number 9 bags model 77B.
It can fire any of the m/54, m/54-77 or m/77 common shells. The FH77B also came with a base-bleed projectile - the 15,5 cm sgr m/77B bfl.


References


Mats T Persson
030614
Printed from:
http://www.mtek.chalmers.se/~m95perm/vapen/kanon/