Web Hosting by Brinkster

Tal vid Chengtu-konferensen

Mao Tse-tung
mars 1958

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031228

Tal den 10 mars

Regler och vanor utgör ett problem, och jag skulle vilja ta detta problem som exempel för att diskutera frågan om ideologisk metod — upprätthålla principerna och samtidigt visa upp en skaparförmåga.

Internationellt bör vi stå på god fot med Sovjetunionen, med folkdemokratierna och de arbetande klasserna i alla länder. Vi bör ägna uppmärksamhet åt internationalismen och dra lärdom av goda exempel i Sovjetunionen och andra främmande länder. Det är principen. Men det finns två metoder att lära. Den ena är att bara imitera och den andra är att använda den skapande förmågan. Inlärningen måste kombineras med skapande. Att importera sovjetiska regler och vanor utan förändringar är att sakna denna förmåga.

Vårt parti var jämförelsevis livligt och aktivt från grundandet fram till den Norra expeditionen (1921 till 1927), och det tillät t.o.m. att Ch'en Tu-hsius borgerliga ideologi fick gå som marxism. Vi grundade vårt parti tredje året efter Oktoberrevolutionens seger. De som grundade partiet var alla unga människor som deltagit i Fjärde maj-rörelsen och tagit intryck av den. Efter Oktoberrevolutionen, medan Lenin ännu levde, medan klasskampen fortfarande var mycket intensiv och innan Stalin ännu inte kommit till makten, så var de också fulla av liv. Ursprunget till Ch'en Tu-hsiu-skolan var den utländska socialdemokratin och vår inhemska bourgeoisie. Trots att Ch'en Tu-hsiu-skolans misstag fanns närvarande så fanns det allmänt sett under denna period ingen dogmatism.

Från början av inbördeskriget fram till Tsunyi-konferensen (från 1927 till 1935) växte det fram tre skilda "vänster"-linjer i det kinesiska partiet och den som varade från 1934 till 1935 var den värsta. Vid den tidpunkten hade Sovjetunionen segrat över trotskisterna, men på det teoretiska planet endast besegrat Deborin-skolan. De kinesiska "vänster"-opportunisterna hade nästan alla påverkats i Sovjetunionen. Detta innebär naturligtvis inte att alla som åkte till Moskva var dogmatiker. Bland dem som befann sig i Sovjetunionen vid den tiden var en del dogmatiker, andra inte. En del hade kontakt med verkligheten och andra hade ingen kontakt med verkligheten utan såg bara de utländska förhållandena. Stalins regim höll dessutom på att konsolideras (den var fast konsoliderad efter utrensningarna av kontrarevolutionärer). Komintern sköttes vid denna tid av Bucharin, Pikov och Zinovjev, medan Kuusinen var chef för Östra byrån och Mif var chef för Fjärran Östern-byrån. XXX[1] var en bra kamrat, mänsklig, skapande men lite för trevlig. Mifs inflytande var större. Det var dessa omständigheter som gjorde det möjligt för dogmatismen att utvecklas, och även en del kinesiska kamrater påverkades av den. Bland unga intellektuella fanns det också "vänsteravvikelser". Det var vid den tiden som Wang Ming och andra bildade gruppen de s.k. "28 1/2 bolsjevikerna". Hur kom det sig att de bara var 28 1/2 när det fanns flera hundra som studerade i Sovjetunionen? Det berodde på att de var så väldigt "vänster" att de blev isolerade och slöt sig inom sig själva och minskade på det sättet partiets kontakter.

Kinesisk dogmatism hade sina egna kinesiska särdrag. Dessa fick sina uttryck i kriget och i frågan om de rika bönderna. Eftersom antalet rika bönder var mycket litet beslöt vi att i princip låta dem vara och att göra eftergifter åt dem. Men "vänsteristerna" höll inte med om detta. De förespråkade att vi skulle ge "de rika bönderna dålig jord och godsägarna ingen jord alls". Resultatet blev att godsägarna inte hade något att äta och en del av dem flydde upp i bergen och bildade gerillaband. När det gällde frågan om bourgeoisien så förespråkade de att dessa skulle störtas fullständigt och krossas inte bara politiskt utan också ekonomiskt. De blandade alltså samman den demokratiska revolutionen med den socialistiska revolutionen. De gjorde ingen analys av imperialismen utan betraktade den som ett enda enhetligt och odelat block som stödde Kuomintang.

Under den period som följde befrielsen av hela landet (från 1950 till 1957) framträdde dogmatismen både i det ekonomiska arbetet och i kultur- och utbildningsarbetet. Ett visst mått av dogmatism importerades i militärarbetet, men här upprätthölls de grundläggande principerna och man kan inte säga att vårt militärarbete var dogmatiskt. Vad gäller ekonomin gjorde sig dogmatismen gällande i den tunga industrin, i planeringen, bankväsendet och statistiken, och speciellt i den tunga industrin och planeringen. Eftersom vi inte förstod dessa saker och fullständigt saknade erfarenhet, så kunde vi inte göra annat än att importera utländska metoder. Vår statistik var praktiskt taget en kopia av den sovjetiska. Inom utbildningsväsendet kopierade vi också ganska friskt, t ex systemet med den femgradiga betygsskalan i skolorna och den enhetliga femåriga grundskolan.7 Vi studerade inte ens våra egna erfarenheter av utbildningen i de befriade områdena. Detsamma gällde den allmänna hälsovården, med resultatet att jag inte kunde äta ägg eller kycklingsoppa i tre dagar därför att man i Sovjetunionen publicerat en artikel som hävdade att man inte skulle göra det. Senare sade man att det gick för sig. För kineserna spelade det ingen roll om artikeln var riktig eller ej, de lyssnade i alla fall och lydde respektfullt. Kort sagt så var Sovjetunionen toppen. Detta gällde i mindre utsträckning handeln, eftersom det fanns mer kontakt med Centrum där och utbyte av dokument. Dogmatismen var inte heller så utbredd inom den lätta industrin. Den socialistiska revolutionen och införandet av kooperativ inom jordbruket influerades inte av dogmatismen, eftersom Centrum hade ett direkt grepp om dessa frågor. Under de gångna åren har Centrum i första hand haft grepp om revolutionen och jordbruket, och i viss utsträckning handeln.

Dogmatismen framträder under olika omständigheter som bör analyseras och jämföras för att man ska upptäcka orsakerna till detta:

1. Vi klarade inte av att planera, konstruera och bygga tunga industrianläggningar. Vi hade ingen erfarenhet, det fanns inga kinesiska experter, ministern själv var inte fackman, så vi var tvungna att kopiera av främmande länder. Och när vi kopierade kunde vi inte skilja bra från dåligt. Vi var också tvungna att använda oss av sovjetisk erfarenhet och sovjetiska experter för att bryta ner de gamla kinesiska experternas borgerliga ideologi. Den största delen av den sovjetiska planeringen tillämpades korrekt i Kina, men en del av den tillämpades på ett felaktigt sätt. Den importerades okritiskt.

2. Vi saknade förståelse för den ekonomiska situationen som helhet och förstod än mindre de ekonomiska skillnaderna mellan Sovjetunionen och Kina. Allt vi kunde göra var att blint följa det sovjetiska spåret. Situationen är förändrad nu. För att tala i allmänna termer klarar vi nu av att planera och konstruera stora fabriker. Inom fem år kommer vi att klara av att tillverka utrustningen själva. Vi har också skaffat oss en viss förståelse för de sovjetiska och kinesiska förhållandena.

3. Eftersom vi gjort upp med den blinda tilltron så har vi inte längre någon andlig börda att bära på. För att skrämma folk tillverkas Buddhabilder flera gånger större än den naturliga storleken. När hjältar och krigare framställs på scenen så får man dem att se helt annorlunda ut än vanliga människor. Stalin var en sådan figur. Det kinesiska folket hade blivit så vant vid att vara slavar att det tycktes som om det vore nöjt med den situationen även i framtiden. När kinesiska konstnärer målade bilder av mig tillsammans med Stalin så gjorde de mig alltid en liten bit kortare än honom. Så böjde de sig för det moraliska tryck som Sovjetunionen utövade vid denna tid. Marxism-leninismen ser på var och en med samma blick och alla människor bör behandlas som likar. Krustjevs fullständiga krossande av Stalin med ett enda slag var också det en slags påtryckning, och majoriteten av medlemmarna i det kinesiska partiet tyckte inte om detta. Andra ville underordna sig påtryckningen och göra slut på personkulten. Det finns två typer av personkult. Den ena är korrekt, nämligen den som gäller Marx, Engels, Lenin och Stalins bättre sida. Dessa bör vi vörda nu och i all framtid. Det skulle inte vara bra att sluta med detta. Varför skulle vi inte vörda dem, de höll ju sanningen i sina händer? Vi tror på sanningen. Den är en återspegling av den objektiva existensen. En trupp ska vörda sin befälhavare, annars är det något fel. Sedan finns det också den felaktiga typen av personkult. Bakom den finns det ingen analys utan bara blind lydnad. Den är inte bra. Opposition mot personkulten kan också ha två syften: den ena är opposition mot en felaktig kult och den andra är opposition mot vördnaden av andra och en önskan att själv bli vördad. Frågan gäller inte om det ska finnas en personkult eller ej, utan snarare om den person man vördar är en representant för sanningen. Om han är det bör han vördas. Om sanningen inte finns där då är också det kollektiva ledarskapet dåligt. Under hela sin historia har vårt parti betonat individens roll i kombination med det kollektiva ledarskapet. När Stalin krossades applåderade en del människor av sina egna personliga skäl, dvs. därför att de själva ville bli dyrkade. En del opponerade sig mot Lenin och sade att han var en diktator. Lenins svar var rättframt – det är bättre att jag är diktator än att du är det! Stalin tyckte mycket om Kao Kang och gav honom en personbil i present. Kao Kang skickade Stalin ett gratulationstelegram varje 15 augusti. I varje provins finns det nu exempel på sådant. Är Chiang Hua diktator, eller Sha Wen-han? Denna typ av problem har dykt upp i Kwangtung, Inre Mongoliet, Sinkiang, Chinghai, Kansu, Ahn-wei och Shantung. Tro inte att världen har blivit fridfull. Situationen är instabil. Man kan tro att man står på en fast grund, men den kommer inte att förbli fast. En dag kommer kontinenterna att sjunka och Stilla Oceanen att torrläggas och vi kommer att vara tvungna att flytta. Små jordbävningar förekommer ständigt. Kao-Jao-affären var en jordbävning med åttagradigt utslag på skalan ...

4. Vi har glömt den historiska erfarenhetens lärdomar, och förstår inte den komparativa metoden, eller motsättningarnas uppkomst. När de ställs inför en mängd regler och vanor så frågar sig inte många av våra kamrater om det finns en alternativ formel, och vilken av dessa som är bäst lämpad för kinesiska förhållanden och vilka som bör förkastas. Jag påpekade detta igår. De gör ingen analys och använder inte sina hjärnor. De gör inte jämförelser. Förr när vi bekämpade dogmatismen, hängav sig deras tidning Bolsjevik åt ohämmat självberöm och påstod att de hade rätt till hundra procent. Deras metod gick ut på att attackera en eller ett par punkter och inte nämna de övriga. Deras tidning Sanningens ord attackerade fem stora misstag som begåtts i det Centrala sovjetdistriktet, utan att nämna en enda positiv företeelse.

I april 1956 förde jag fram "De tio stora sambanden", som utgjorde ett första försök att föreslå en egen linje i uppbygget. I princip var den lik Sovjetunionens, men den hade ett eget innehåll som var anpassat till våra förhållanden. Av de "tio stora sambanden" är fem primära: industri och jordbruk; kusten och inlandet; Centrum och regionerna; staten, kollektivet och individen; uppbygge av försvaret och ekonomiskt uppbygge. Utgifterna för det nationella försvaret bör vara små i fredstid. Administrativa utgifter bör alltid vara små.

När Stalin kritiserades 1956 var vi å ena sidan nöjda, men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ner den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt. De har inte hans bild på väggen, men det har vi. 1950 diskuterade jag med Stalin i Moskva under två månaders tid. När det gällde avtalet om ömsesidigt bistånd, den östkinesiska järnvägen, de gemensamt ägda företagen och gränsfrågan intog vi två olika attityder. Den ena var att diskutera när den andra sidan förde fram förslag som vi inte höll med om, och den andra var att acceptera deras förslag om de insisterade. Detta var av hänsyn till socialismens sak. Sedan gällde det frågan om de två "kolonierna", dvs. Nordöstra och Sinkiang där folk från något tredje land inte tilläts slå sig ner. Nu har detta upphävts. Efter kritiken mot Stalin har offren för den blinda tilltron fått upp sina ögon lite grann. För att våra kamrater ska förstå att "den gamle anfadern" också hade sina fel, bör vi även analysera honom och inte ha en blind tilltro till honom. Vi bör acceptera alla de bra sovjetiska erfarenheterna och förkasta de dåliga. Nu för tiden är vi lite skickligare på detta och förstår både Sovjetunionen och oss själva lite bättre.

1957, i "Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket", reste jag frågan om en samtidig utveckling av industrin och jordbruket, om industrialiseringens, kooperativens och födelsekontrollens väg etc. Under det året inträffade något stort, korrigeringsrörelsen som omspände hela landet, anti-högerrörelsen, masskritiken av vårt arbete. Detta stimulerade kraftigt folkets tänkande.

1958 har vi haft tre möten, i Hangchow, Nanning och Cheng-tu. Alla har gett uttryck för en mängd åsikter vid dessa möten, vi har tänkt rätt mycket och summerat våra erfarenheter från de föregående åtta åren. Detta har också stimulerat tänkandet. En fråga som växte fram vid Nanning-konferensen var reglerna och vanorna inom Statsrådets olika departement. De kan ändras och de bör ändras ordentligt. Ett sätt skulle vara att gå ut till massorna. Ett annat sätt skulle vara att stödja uppsättandet av väggtidningar. En annan fråga var att delegera ökade maktbefogenheter till regionerna. Vi har börjat genomföra detta. Nu existerar den centrala makten och den delegerade makten sida vid sida. Vid tredje plenat förra året beslutades att centraliserad och delegerad makt skulle existera samtidigt, att makten skulle centraliseras när det var lämpligt och delegeras när det var lämpligt. Delegeringen av makten skulle naturligtvis inte följa den borgerliga demokratins mönster. Före socialismens ankomst är den borgerliga demokratin progressiv, men när väl socialismen kommit är den reaktionär. I Sovjetunionen utgör den ryska nationaliteten ungefär femtio procent av befolkningen och de nationella minoriteterna femtio, medan i Kina Hannationaliteten utgör nittiofyra procent och de nationella minoriteterna sex procent. Så vi kan inte satsa på en union av republiker.

Den kinesiska revolutionen segrade genom att handla i motsättning till Stalins vilja. Den Falske utländske djävulen (i Lu Hsiins Den sanna berättelsen om Ah Q) "tillät inte folk att göra revolution". Men vår sjunde kongress förespråkade att vi alla skulle gå ut och mobilisera massorna och bygga upp alla tillgängliga revolutionära krafter för att skapa ett nytt Kina. Under grälet med Wang Ming från 1937 till augusti 1938 förde vi fram tio stora politiska linjer medan Wang Ming skapade sextio politiska linjer. Om vi hade följt Wang Mings metoder, eller med andra ord Stalins, kunde den kinesiska revolutionen inte ha segrat. När vår revolution segrade påstod Stalin att den var en bluff. Vi diskuterade inte saken med honom och så snart vi började delta i kriget för att bekämpa Amerika och hjälpa Korea, så blev vår revolution en äkta sådan (i hans ögon). Men när vi förde ut "Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket" talade vi om denna fråga, men de gjorde det inte. Dessutom beskyllde de oss för liberalism så det verkade som om vi återigen var en bluff. När denna vår rapport publicerades, trycktes den upp av New York Times i hela sin längd. De publicerade också en artikel som hävdade att Kina höll på att "liberaliseras". Det är fullständigt naturligt för bourgeoisien att klamra 'sig fast vid ett halmstrå när den håller på att drunkna. Men borgerliga politiker saknar inte fullständigt omdöme. När t ex Dulles fick höra talas om vår rapport sade han att han ville se den. Efter ett par veckor hade han kommit fram till en slutsats:
Kina var alltigenom dåligt; Sovjetunionen var en aning bättre. Men Sovjetunionen förstod inte detta, och skickade oss ett memorandum därför att de var rädda att vi var på väg åt höger. När anti-högerrörelsen startade försvann naturligtvis vår "liberalisering".

I korthet så är vår grundläggande linje den universella sanningen, men detaljerna skiljer sig. Detta gäller varje land och varje provins. Där finns enhet men också motsättningar. Sovjetunionen betonar enhet och talar inte om motsättningar, speciellt inte motsättningen mellan ledarna och de ledda.

Tal den 20 mars

Jag ska tala om fyra problem:

1. Massrörelsen för förbättring av jordbruksredskapen måste spridas till varje by.20 Dess betydelse är mycket stor, den är ett skott på den teknologiska revolutionens träd, den är en stor revolutionär rörelse. Flera hundra miljoner bönder kämpar hårt för att upphäva de negativa aspekterna med att bära saker i en stång över axlarna. När de lyckas med detta reducerar de den nödvändiga arbetskraften flerfaldigt och det ekonomiska resultatet av att ersätta bärstänger med mekanisering blir en kraftig ökning av effektiviteten i arbetet, vilket i sin tur tillåter ytterligare ett steg framåt i mekaniseringen. Det stora landet Kina kan inte bli fullständigt mekaniserat. Det kommer alltid att finnas en del områden där mekaniseringen är ogenomförbar. Om l 000 år, 500 år, 100 år, 50 år kommer det alltid att finnas vissa saker som endast delvis är mekaniserade – t ex tillverkningen av träbåtar. Det finns också vissa hantverk som mycket väl kan komma att överleva hundratals miljoner år, såsom matlagningen, som för evigt kommer att förbli ett hantverk. Sådana aktiviteter utgör en motsatsernas enhet med mekaniseringen – de är skilda till naturen men måste kombineras.

2. Honan har fört fram slagordet att genomföra (en spannmålsproduktion av) fyra (hundra), fem(hundra), och åtta (hundra catties per mou), konstbevattning, utrotandet av de * cattie = ca 0,65 kg. Ö. a. Fyra pesterna, avskaffandet av analfabetismen – allt inom loppet av ett år. Det är möjligt att en del av dessa målsättningar går att uppnå, men även om alla går att uppnå bör vi inte säga det i de rapporter som publiceras. Vi bör inte ens trycka rapporter som säger att det går att genomföra på två år, även om sådana rapporter kan cirkulera för internt bruk. Det är som med landreformen. I början publicerade vi inga rapporter utan först när vi kunde tillkännage att reformen delvis hade genomförts. Om alla försöker överträffa alla andra kan landet kastas in i en stor oreda (kao-te fien-hsia ta luan) som ett resultat av detta. Det viktiga är att gå framåt och göra det energiskt. Varje provins bör inte följa samma vind så att när Honan säger att man kan göra det på ett år så bör inte alla försöka göra det på ett år, och när man säger att Honan är nummer ett så bör inte alla provinser därför sträva efter att komma före. Det skulle inte vara bra. Det måste alltid finnas en nummer ett: "Vart tredje år finns det en chuang-yuan; en verklig skönhet hittar man en gång var tusende år." Låt Honan försöka under ett år och om Honan uppnår mirakler, så kan varje provins det påföljande året lansera en kampanj för ett stort språng framåt - är inte det en bättre metod?

Om de under loppet av ett år kan genomföra fyra, fem och åtta, och besegra analfabetismen så kommer det naturligtvis att finnas mycket stora brister. I bästa fall kommer arbetet att vara grovt och massorna kommer att vara mycket spända. Vi bör utföra vårt arbete modigt och med glädje, inte tvekande och kyligt.

Allt som är nödvändigt är att linjen är riktig – att alla går ut och siktar högt för att nå större, snabbare, bättre och mer ekonomiska (resultat) – och sedan inom det kommande året, två åren, tre till fem åren, kommer vi att genomföra fyrtiopunktsprogrammet. I så fall har vi definitivt inte tappat ansiktet, vi kan inte betraktas som vanärade och det kanske t.o.m. är lite bättre än så. När det görs jämförelser bör de genomföras fyra gånger per år. Införandet av kooperativ gjorde Chou Hsiao-chou extremt spänd. Under övergången till kooperativ på en högre nivå i Szechuan, tog T’an Chen-lin det lugnt och hetsade inte på. Förändringen var genomförd först 1957 men situationen var inte alls dålig. Vad spelar det för roll med ett år mer eller mindre?

Det kan t.o.m. vara bättre att ta ett extra år på sig. Å andra sidan är det inte heller riktigt att säga att det säkert kommer att ta fyra eller, fem år att genomföra (dessa uppgifter). Problemet är att förstå omständigheterna och förutsättningarna och om massornas medvetenhetsnivå har höjts eller ej. Hur många år som krävs kommer att bero på de objektivt existerande förutsättningarna. Det finns två linjer för att bygga socialismen - är det bättre att ta det kallt och avvaktande eller att modigt och med glädje gå till verket? Om vi genomför fyrtiopunktsprogrammet på åtta eller tio år kommer uppbygget av socialismen inte att utesluta någon från partiet. Under fyrtio år har Sovjetunionen kunnat producera bara en ganska liten mängd livsmedel och andra varor. Om vi på arton år kan få fram lika mycket som de fått fram under de gångna fyrtio åren är det naturligtvis bra och det är också just det vi ska sträva efter. Ty vi är fler, de politiska förhållandena är annorlunda också: vi är livligare och det finns mer leninism här. De, å andra sidan, har lämpat delar av leninismen överbord, de är livlösa och utan vitalitet. Lenins skrifter under den revolutionära perioden gick till häftig attack mot människor, men dessa attacker var berättigade, han var på samma våglängd som massorna, han hade gett massorna sitt hjärta.

Tempot i uppbygget är något som existerar objektivt. Allt som objektivt och subjektivt går att uppnå, måste vi eftersträva genom att alla gå ut, sikta högt och skapa större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat. Men det som inte går att uppnå, det ska vi inte heller sträva efter att uppnå. Just nu upplever vi en stormby med tio tyfoners styrka. Offentligt kan vi inte försöka stoppa den, men inom våra led (nei-pu) måste vi tala öppet och försöka dämpa atmosfären lite. Vi måste göra oss av med de tomma rapporterna och det dumma skrytet. Vi får inte kämpa om ärebetygelser utan måste tjäna verkligheten. En del målsättningar är höga, och inga åtgärder har vidtagits för att göra det möjligt att uppnå dem. Det är inte bra. I korthet måste vi ställa upp konkreta målsättningar, vi måste ta itu med verkligheten. Vi måste visserligen också föra in en del abstrakta målsättningar - det är bra med revolutionär romantik – men det är inte bra om det inte vidtas några åtgärder (för att göra dem uppnåeliga).

3. Varannan månad måste varje provins, stad och självständig region hålla ett möte för att göra undersökningar och sammanfatta resultaten, ett mindre möte med högst ett dussin personer eller så. Samordnade regioner måste också hålla sammanträden varannan eller var tredje månad. Rörelsens utveckling genomgår snabba förändringar och det måste ske ett informationsutbyte. Målsättningen med sammanträdena är att samordna produktionsrytmen. Medan en våg ännu inte fallit tillbaka reser sig en ny - detta är motsatsernas enhet, snabbt och långsamt. Inom ramen för den allmänna linjen att alla går ut, siktar högt för att uppnå större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat, är en vågliknande form av framsteg motsatsernas enhet, avvaktan och skyndsamhet, arbete och drömmar. Om vi bara skyndar på och arbetar så är detta ensidigt. Att bara ägna sig åt arbetstakten – det går inte eller hur? I allt vårt arbete måste vi använda oss av både avvaktan och skyndsamhet. (Partisekreteraren i länet Wuchang t.ex. tog inte hänsyn till böndernas åsikter och känslor, utan ville att de skulle arbeta på reservoarerna den tjugonionde dagen i den tolfte månaden, och då gav sig hälften av de civila arbetarna helt enkelt av.) Detta betyder också enhet mellan hård kamp och vila och konsolidering. Förr, när vi förde krig, måste vi ha en paus mellan två fälttåg för vila och konsolidering, för att öka vår styrka och träna soldaterna. Vi kunde inte genomföra ett fältslag direkt efter ett annat - det finns en rytm i krigföring också. Den hundraprocentiga "bolsjevisering" som genomfördes i det centrala sovjetområdet var emot vila och konsolidering och förespråkade:

"Var djärv och bestämd, följ upp segrarna och förfölj fienden omedelbart, krossa Nanchang".

Hur skulle det kunna fungera? Motsatsernas enhet, hård strid och vila och konsolidering, är en lag, och dessutom omvandlas de till varandra. Det finns ingenting som inte genomgår en sådan omvandling. "Skyndsamhet" omvandlas till "avvaktan", och "avvaktan" omvandlas till "skyndsamhet". "Arbete" omvandlas till "drömmar" och "drömmar" omvandlas till "arbete". Det är samma sak med vila och konsolidering och hård strid. Arbete och drömmar, avvaktan och skyndsamhet, har också (ett element av) identitet, vila och konsolidering och hård strid har också ett element av identitet. Att gå och lägga sig och stiga upp är också en motsatsernas enhet. Jag frågar er t.ex. vem som kan garantera att han inte kommer att lägga sig efter att han stigit upp? Tvärtom: "Han som legat en lång tid tänker på att stiga upp." Att gå och lägga sig omvandlas till att stiga upp, och att stiga upp omvandlas till att gå och lägga sig. Öppnandet av ett sammanträde utvecklas mot sin motsats, och omvandlas till avslutning av sammanträdet. Så fort ett sammanträde utlyses så bär det inom sig faktorer som leder till dess upplösning. Vi kan inte sammanträda i 10000 år här i Chengtu. Wang Hsi-feng säger: "Hur magnifik banketten än är måste den alltid ta slut någon gång." Detta är sanning. Ett påstående kan inte avvisas utifrån vem det är som uttalar det, vår bedömning måste grundas på om det är sanning eller ej. Efter att ett sammanträde upplösts så samlar sig problemen igen till en ny omvandling inträffar och ett nytt sammanträde kallas. Vi enas, och efter att vi genomfört vårt arbete en tid börjar våra idéer skilja sig och detta omvandlas till kamp;
Motsättningar uppstår och ånyo splittringar. Vi kan inte fortsätta att enas dag efter dag och år efter år. Så fort vi talar om enhet finns det oenighet, oenigheten är ovillkorlig. Vid varje tillfälle som vi talar om enhet finns det fortfarande oenighet – det är därför vi måste arbeta vidare. Att hela tiden tala om monolitisk enhet och inte tala om kamp, det är inte marxist-leninistiskt. Enhet utvecklas genom kamp, endast så kan enhet nås. Det är samma sak inom partiet, vad gäller klasserna och bland folket. Enhet omvandlas till kamp, och sedan blir det enhet igen. Vi kan inte tala om monolitisk enhet ensamt och inte samtidigt tala om kamp, om motsättningar. Sovjetunionen talar inte om motsättningarna mellan ledarna och de ledda. Om det inte fanns några motsättningar och någon kamp, så skulle det inte finnas någon värld, inte några framsteg, inget liv, ja ingenting alls. Att hela tiden tala om enhet är som "en pol med stillastående vatten" - det kan leda till kylighet. Vi måste förstöra den gamla grunden för enhet, genomgå kampen och sedan enas på en ny grund. Vilket är bättre - en stillastående pol eller "den outtömliga Yangtse som kommer dånande förbi?" Det är på samma sätt med partiet, med klasserna och med folket. Enhet-kamp-enhet - det betyder att vi gjort vårt arbete. Produktionen omvandlas till konsumtion, konsumtionen omvandlas till produktion. Produktionen utförs för konsumtionens sak. Produktionen utförs inte bara för andra arbetare — producenterna själva är också konsumenter. Om en person inte äter har han ingen energi och kan inte producera. Om han äter varma måltider kan han utföra mer arbete. Marx säger: produktion innefattar också konsumtion. Produktion och konsumtion, uppbygge och nedrivning är motsatsernas enheter, de omvandlas till varandra. Järn- och stålproduktionen i Anshan är till för konsumtionens sak; inom några decennier kommer installationerna där att bytas ut. Sådd omvandlas till skörd, skörd omvandlas till sådd. Sådden innebär konsumtion av utsäde. När utsädet är sått så utvecklas det mot sin motsats och kallas inte längre utsäde utan risplantor, gröda; efter att grödan är skördad så får man på nytt utsäde.

Vi måste citera en mängd exempel, föra fram dussintals eller hundra exempel för att förklara begreppet motsatsernas enhet och deras omvandling till varandra. Bara så kan vi korrigera vår ideologi och öka vår förståelse. Vår, sommar, höst och vinter omvandlas också till varandra. I hösten och vintern finns det element av vår och sommar. Födelse och död omvandlas också till varandra. Livet omvandlas till döden, livlösa ämnen omvandlas till levande varelser. Jag föreslår att när människor över femtio år dör bör man fira detta med en fest, ty det är oundvikligt att människor ska dö, det är en naturlag. Sädesslagen är årliga växter, varje år föds de en gång och dör en gång. Det är dessutom så att ju mer som dör ju mer föds. För att ta ett (annat) exempel: om grisar inte slaktades skulle de hela tiden vara mycket färre, vem skulle föda dem?

Kortfattad filosofisk ordbok har gjort det till en specialitet att bekämpa mig. Den påstår att födelsens omvandling i död är metafysisk, och att krigets omvandling till fred är felaktig. Vem har rätt i sista hand? Låt mig fråga: om levande varelser inte är resultatet av omvandlingen av livlösa ämnen, var kommer de då ifrån? I början fanns inget annat än oorganiska ämnen på jorden; organiska ämnen kom först så småningom. All levande substans är resultat av förändringar i tolv ämnen, kväve, väte etc. Alla levande varelser är resultatet av omvandlingar av livlösa ämnen.

Söner omvandlas till fäder, fäder omvandlas till söner; kvinnor omvandlas till män, män omvandlas till kvinnor. Sådana omvandlingar kan inte ske direkt, utan först efter giftermål föds döttrar och söner. Är inte detta omvandlingar?
Förtryckarna och de förtryckta omvandlas till varandra som i förhållandet mellan bourgeoisien och godsägarna å den ena sidan och arbetarna och bönderna å den andra. När vi talar om dessa förtryckare talar vi naturligtvis om de gamla härskande klasserna. Det är en fråga om klassdiktatur och inte om individuella förtryckare.

Krig omvandlas till fred, fred är motsatsen till krig. När inga strider förekommit så var det fred, så fort den trettioåttonde breddgraden var passerad så var det krig och så snart vapenstilleståndet var undertecknat var det fred igen. Militära frågor är en speciell sorts politik, de är politikens fortsättning. Politik är också en sorts krig.

Sammanfattningsvis omvandlas kvantitativa förändringar till kvalitativa förändringar och kvalitativa förändringar omvandlas till kvantitativa förändringar. Europa är ingrott med dogmatism och Sovjetunionen har en del brister, men allt detta är dömt att förändras. Och om inte vi gör vårt arbete bra, kan vi åter bli fastlåsta. Om vid ett sådant tillfälle vår industri har blivit nummer ett i världen kan vi bli stolta som tuppar och då kan vårt tänkande förstenas.

Det slutgiltiga omvandlas till det oavslutade, det oavslutade omvandlas till det slutgiltiga. Antikens dialektik omvandlades till medeltidens metafysik, och medeltidens metafysik omvandlades till den moderna tidens dialektik. Universum genomgår också omvandlingar, det är inte evigt. Kapitalismen leder till socialismen, socialismen leder till kommunismen och det kommunistiska samhället måste fortsätta att omvandlas, det kommer också att ha en början och ett slut, det kommer säkert att indelas i stadier, eller så kommer de att ge det ett annat namn, det kan inte förbli stillastående. Om det endast fanns kvantitativa förändringar och inga kvalitativa förändringar, så skulle detta vara emot dialektiken. Det finns ingenting i världen som inte uppstår, utvecklas och försvinner. Aporna förvandlades till människor och mänskligheten uppstod. Till slut kommer hela den mänskliga rasen att försvinna eller den kan också förvandlas till något annat. Vid en viss tidpunkt kommer jorden själv också att upphöra att existera. Jorden kommer med säkerhet att utplånas och solen kommer också den att bli kallare — den är redan mycket kallare än den var långt tillbaka. Under istiden inträffade en förändring under två miljoner år. När isen kom försvann en stor del av alla levande varelser. Under Sydpolen finns det en hel del kol så man kan förstå att långt tillbaka så var det mycket varmt där. I länet Yen-ch'ang har man upptäckt fossil bambu. (En författare under Sung-dynastin säger att det växte, bambu i Yen-ch'ang för länge sedan, men inte numera.)

Allting måste ha en början och ett slut. Bara två saker är oändliga, tiden och rymden. Det oändliga är gjort av det ändliga. Allting av alla sorter utvecklas och förändras steg för steg.

Jag har talat om allt detta för att utvidga och berika vårt tänkande. Närhelst sinnet förstenas är det farligt. Vi måste skola våra kadrer. Kadrerna på central, provins-, regional och länsnivå är mycket viktiga. Om man räknar med alla olika system finns det flera hundra tusen. Kortfattat så måste vi tänka mer, vi får inte ständigt ha de klassiska skrifterna i tankarna utan vi måste använda våra hjärnor och tänka på ett levande sätt.

4. Linjen för uppbygget av socialismen skapas fortfarande, men vi har redan de grundläggande idéerna klara. Av hela landets 600 miljoner invånare, av de 12 miljonerna partimedlemmarna, är det bara en minoritet — jag är rädd att det bara är ett par miljoner — som känner att denna linje är riktig. Det kan bero på att en hel del människor fortfarande hyser tvivel eller inte är medvetna. När bönderna genomför konstbevattning t.ex. kan man inte säga att de hyser tvivel, men när det gäller linjen är de inte medvetna. Eller, för att ta ett annat exempel, antalet som verkligen tror på kampanjen för att bli av med de fyra pesterna har nu gradvis ökat. Jag själv brukade hysa en del tvivel, och när jag stötte på någon brukade jag fråga: "Är det verkligen möjligt att bli av med de fyra pesterna?" Det var samma sak med införandet av kooperativ. Så länge vi inte demonstrerat (att det fungerade) så måste det finnas en hel del tvivel. Det fanns också en del av folket som i grunden misstrodde denna reform, tillsamman kanske några tiotals miljoner — godsägare, rika bönder, borgare, intellektuella, demokrater och till och med en del av det arbetande folket och en del av våra kadrer. För närvarande har vi redan fått en minoritet av folket att inse att denna linje är riktig. Vad gäller oss själva, inser vi att denna linje är korrekt i teorin och som den demonstrerats i praktiken i en del av vårt arbete — vi har t.ex. fått en kraftigt ökad produktion, vi har haft en hel del framgångar i vårt arbete, och majoriteten av folket känner sig nöjda. Inte desto mindre är fyrtiopunktsprogrammet och uppgiften att passera England inom femton år fortfarande teoretiska uppgifter. De fyra, fem och åtta har till största delen ännu ej genomförts, industrialiseringen av hela landet har ännu ej genomförts, passerandet av England inom femton år är fortfarande ett slagord, de 156 nyckelprojekten har ännu ej byggts alla. Det finns ett frågetecken kvar i mitt sinne vad gäller produktionen under den andra femårsplanen, 200 miljoner ton stål. Är detta en bra målsättning eller kommer den att ställa till en massa oreda? Jag är inte säker för närvarande, så jag vill hålla sammanträden. Vi kommer att träffas fyra gånger per år, och om det finns några problem kommer vi att göra justeringar. Efter tolkningen av situationen måste den kunna beskrivas som antingen utmärkt, ganska bra, inte alltför bra, dålig eller stor oreda (ta luan). Det ser ut som om, även om resultatet blir oreda, denna inte skulle vara så omfattande, att det bara kommer att bli en aning oreda och att saker och ting sedan kan utvecklas mot "ordning" (chih). Uppkomsten av oreda innehåller i sig en del positiva aspekter, så vi bör inte frukta oredan. Under uppbygget av industrin i Ungern uppstod det oreda, men nu fungerar allt igen.

Linjen har redan börjat ta form, den återspeglar massornas skapande under kampen. Detta är en lag. De ledande organen har fört ut en del direktiv som återspeglar detta skapande. Så mycket vi inte kunde förutse! Lagar existerar objektivt, de kan inte ändras av människans vilja. 1955 t.ex., när kooperativens flodvåg var i annalkande, förutsåg vi inte att frågan om Stalin skulle komma upp, vi förutsåg inte den ungerska affären och slagordet "Bekämpa äventyrspolitiken". Hur kommer det att vara nästa år? Vad kommer troligtvis att inträffa? Vilken "ism" kommer de att bekämpa? Vem kan förutsäga detta? Konkreta frågor kan inte förutsägas.

För närvarande bestäms det ömsesidiga förhållandet mellan människor av förhållandet mellan tre stora klasser:

Den första är (sammansatt av) imperialismen, feodalismen, den byråkratiska kapitalismen, högern och deras agenter. Om vi inte genomför en revolution mot dessa kommer våra produktivkrafter att fjättras. Högern utgör två procent av bourgeoisien. Den stora majoriteten av dessa kan i framtiden förändras och omformas – men det är en annan fråga.

Den andra är den nationella bourgeoisien, med vilka jag menar alla (medlemmar av denna klass) utom högern. Deras åsikter om det nya Kina är delade. De dras till oss trots sitt eget ursprung, och samtidigt vill de ägna sig åt kapitalismen. Nu när de har gått igenom korrigeringen så har en del förändrats, vi kanske har stöd av två tredjedelar av dem. Inom parentes sagt så har de demokratiska partierna och grupperna i Peking kallat till ett stort möte för självkritik, reformering och för att svära eden. Sådana möten bör hållas i hela landet.

Den tredje är vänstern, dvs. det arbetande folket, arbetarna, bönderna. (I realiteten finns det fyra klasser — bönderna utgör en särskild klass).
Linjen har redan börjat ta form, men den måste fortfarande utvecklas och prövas i praktiken. Vi kan alltså inte säga att den är slutgiltigt färdig. Arbetarna intar en snorkig attityd gentemot bönderna och en del kadrer strävar efter berömmelse och positioner. Allt detta är borgerligt tänkande. Om vi inte löser dessa problem kan vi inte lyckas bra med produktionen. Om vi inte klarar ut dessa ömsesidiga relationer, hur kan vi då arbeta bra? Förr tänkte vi alldeles för lite på uppbygget, huvuddelen av vår energi gick åt för att göra revolution. Oundvikligen kommer misstag att begås. Att begå misstag är en nödvändig förutsättning för att kunna formulera en riktig linje. Den riktiga linjen formuleras genom hänvisningar till den felaktiga linjen, och de två utgör en motsatsernas enhet. Den riktiga linjen formuleras i kamp med den felaktiga linjen. Att säga att alla misstag kan undvikas, att det bara finns riktiga saker och inga misstag, det är anti-marxistiskt. Problemet är att begå färre och mindre allvarliga misstag. Det riktiga och det felaktiga är motsatsernas enhet, teorin om det oundvikliga är riktig. Att det bara skulle finnas riktiga saker och inga felaktiga har inget stöd i historien och innebär ett förnekande av lagen om motsatsernas enhet. Det är metafysiskt. Om det bara fanns män och inga kvinnor, om kvinnorna förkastades, vad skulle vi då göra? Det är möjligt att eftersträva en situation där färre misstag begås. Antalet misstag (bör vara som) förhållandet mellan en jätte och en dvärg. Det är möjligt att göra få felsteg och vi måste nå dit. Marx och Lenin nådde dit.

Tal den 22 mars

"Folk går inte till ett Buddhisttempel utan anledning."

Jag har ett antal problem som jag skulle vilja dryfta med er.

I pjäsen Historien om den västra kammaren finns det en episod som handlar om de båda personerna Chang Sheng och Hui Ming. Tiger Sun har omringat klostret P'u Chiu och den lärde Chang Sheng vill ha igenom ett meddelande till sin vän generalen Vita Hästen, för att denne ska kunna komma till undsättning. Det finns ingen att skicka detta meddelande med så de håller ett massmöte vid vilket Hui Ming stiger fram och tar på sig uppgiften frivilligt. Hui Ming skildras som en modig, djärv och beslutsam karl. Jag hoppas att Kina kommer att få flera sådana som Hui Ming för att utveckla en rörelse "där många åsikter vädras, många blommor blommar och med många väggtidningar" bland de hundratusentals människorna på länskommitténivå och över denna, för att kritisera ledningen. Detta kommer att skapa en proletär atmosfär, en kommunistisk atmosfär. När massorna för att ventilera sina känslor ger er en ordentlig avbasning, betyder inte detta att de tänker hugga av er huvudet eller ta ifrån er era arbeten. Det betyder bara att de befinner sig i en livlig militant stämning, att de har en mycket god kommunistisk stil. Det sätt på vilket massorna nu genomför denna kamp är utmärkt och vi kamrater bör också stödja en sådan stil bland oss själva.

Ch'en Pota har just skrivit till mig. Före detta kunde ingenting förmå honom att ge ut en tidning. Nu har han gjort en helomvändning och gått med på att ge ut en detta år. Det är bra. Vårt parti brukade ha flera tidningar – Vägvisaren, Kampen, Sanningen, etc. Även om vi nu har Folkets Dagblad så har vi ingen teoretisk tidskrift. De ursprungliga planerna var att Centrum och Shanghai skulle ge ut var sin för att vi skulle få en direkt konfrontation mellan tävlande åsikter, men nu föreslås att varje provins bör starta en egen. Det är mycket bra. På detta sätt kan vår teoretiska nivå höjas och vårt tänkande stimuleras. Varje provinstidskrift bör ha sin egen karaktär. Huvudsakligen bör de basera sig på en diskussion om situationen i den egna provinsen, men de bör också diskutera Kina som helhet eller hela världen, universum – ja även solen och Vintergatan.

Kamrater som arbetar i provinserna kommer förr eller senare till Centrum. Förr eller senare dör kamraterna i Centrum eller lämnar scenen. Krustjev kom från ett lokalt område. På den lokala nivån är klasskampen mer akut, närmare den naturliga kampen, närmare massorna. Detta ger de lokala kamraterna ett övertag över de i Centrum. Ch'in var ett kungadöme innan det proklamerade sig som kejsardöme.

Vi måste förbättra vår arbetsstil, tala allvarligt, rycka upp oss, äga kraften att driva allting framför oss och klättra upp på den högsta nivån. För att klara av detta måste vi ha en grundläggande förståelse av den marxistiska teorin och de grundläggande motsättningarna i vårt arbete. Men för närvarande har våra kamrater ingen ambition att bli oövervinneliga, snarare verkar de ganska slöa. Detta är inte bra. Det är ett exempel på en slavmentalitet, som den som Chia Kuei gav prov på, han som blivit så van vid att stå upp att han var rädd för att sitta. Vi måste respektera klassikerna men vi får inte följa dem blint. Marxismen själv skapades, den kopierades inte eller lyftes fram ur en bok. På denna punkt var Stalin relativt bra. Sovjetunionens Kommunistiska Partis Historia säger i sin avslutning: "Speciella punkter i de marxistiska principerna som inte är förnuftiga bör ändras, som principen att ett enda land inte kan segra[2]." Konfucianska lärda dyrkade Konfucius så blint att de inte vågade använda hans namn K'ung Ch'iu. Li Ho under T'angdynastin var dock helt annorlunda. Han refererade till kejsaren Wu av Han under dennes namn Liu Ch'e, eller Mäster Liu, och till kejsarinnan som härskarinnan Wei.

När vi väl en gång gett efter för den blinda tilltron, blir våra sinnen hämmade och vårt tänkande kan inte bryta sig ur de givna ramarna. Om man inte har ett sinne som eftersträvar erövringar är det mycket farligt att studera marxism-leninismen. Stalin kan sägas ha haft ett sådant sinne, även om det mattades så småningom. Den leninistiska grunden i hans skrifter i språkvetenskap och ekonomi var relativt riktiga – de hade en riktig grund. Men det finns en del frågor som är värda ett studium, t.ex. värdelagens roll under det socialistiska stadiet. Bör vi ta med den tid som krävs för att förbereda människor för arbete som ett kriterium när vi sätter löner? Under socialismen existerar fortfarande privategendom, de små grupperna existerar fortfarande, familjen existerar fortfarande. Familjen, som uppkom under den primitiva kommunismens sista stadium, kommer i framtiden att överges. Den har en början och kommer att ha ett slut. Kang Yu-wei fattade detta i sin bok Universell harmoni. Historiskt var familjen en produktionsenhet, en konsumtionsenhet, en enhet för avlande av nästa generations arbetskraft och en enhet för barnens uppfostran. Nu för tiden betraktar inte arbetaren familjen som en produktionsenhet, bönderna i kooperativen har också till stor del förändrats och bondefamiljerna är i allmänhet inte längre produktionsenheter. Den engageras endast i viss utsträckning i en biproduktion. När det gäller regeringsarbetarnas och de väpnade styrkornas familjer så producerar de ändå mindre, de har blivit enbart konsumtionsenheter och enheter för uppfostran av arbetsreserver, medan den huvudsakliga utbildningsenheten är skolan. I korthet så betyder detta att familjen i framtiden kan komma att bli ogynnsam för produktionens utveckling. Under det nuvarande distributionssystemet "till var och en efter arbete" så är familjen fortfarande användbar. När vi når det kommunistiska stadiet i distributionsförhållandena "till var och en efter behov" så kommer många av våra begrepp och synsätt att förändras. Efter ett par tusen år kanske, eller åtminstone åtskilliga hundra år kommer familjen att försvinna. Många kamrater vågar inte ägna dessa saker en tanke. De är mycket inskränkta. Men problem som klassernas och partiernas bortdöende har redan diskuterats i klassikerna. Detta visar att Marx och Lenins sätt att närma sig dessa frågor var upphöjt medan vårt är lågt.

Professorer – vi har varit rädda för dem ända sedan vi kom in till städerna. Vi föraktade dem inte utan vi var livrädda för dem. När vi träffade folk med mängder av staplad lärdom kände vi oss värdelösa. Att marxister är rädda för borgerliga intellektuella, rädda för professorer och samtidigt inte rädda för imperialismen, det är verkligen underligt. Jag tror att denna rädsla är ytterligare ett exempel på slavmentaliteten, en relik från tiden av "tacksamhet för Hans Majestäts nåd". Vi får inte tolerera detta längre. Naturligtvis kan vi inte gå ut i morgon och ge dem stryk. Vi måste etablera kontakter med dem, skola dem och bli vänner med dem. De kan ha studerat mer naturvetenskap än vad vi har, men de behärskar nödvändigtvis inte mer samhällsvetenskap. De kan ha studerat mer marxism-leninism, men de är oförmögna att tränga in i dess väsen, att verkligen förstå den. Wu Ching-ch'ao48 läste en hel del, men han bekämpade marxismen så fort tillfälle bjöds

Vi ska inte skämmas över oss själva. Bernstein, Kautsky, Plechanov under sin sena period, alla studerade marxism-leninism mycket mer än vi, och ändå var de inte mycket att ha. De omvandlade den Andra Internationalen till bourgeoisiens redskap.

Nu har situationen förändrats, som kamrat Ch'en Pota visar i sitt tal "Betona nuet, inte del förflutna", i brevet "Till Ordföranden" och i sitt meddelande "Förbered er för att kunna förklara för de lägre nivåerna". Alla dessa är mycket kraftfulla. Ändå finns det många kamrater som är likgiltiga för kampen på den ideologiska fronten, såsom kritiken av Hu Feng, Liang Shu-ming, Wu Hsuns liv. Det röda rummets dröm, Ting Ling, etc. Vår grundläggande syn på bourgeoisiens eliminering slås fast i resolutionen från sjunde Centralkommitténs andra plenum. Under den demokratiska revolutionen brukade vi säga att revolutionen hade två stadier och att det första stadiet var en förberedelse för det andra. Vi tror på den permanenta revolutionen, och ändå var det inte många kamrater som tänkte på tidpunkten för den socialistiska revolutionen eller vad som skulle komma efter landreformen. De ville inte se de frön till socialismen som fanns ens efter att de framträtt. De ömsesidiga hjälplagen i Jui-chin och i de anti-japanska baserna var sådana frön.

Wang Ming och Ch'en Tu-hsiu var av samma skrot och korn. Ch'en Tu-hsiu ansåg att bourgeoisien skulle ha den politiska makten efter att den borgerliga revolutionen segrat och att den socialistiska revolutionen inte skulle startas förrän proletariatet konsoliderats och blivit större. Ch'en Tu-hsiu var således inte en marxist-leninist utan en borgerligtdemokratisk revolutionär radikal. Och ändå finns det trettio år senare folk som han. Dåligt folk som Ting Ling och Feng Hsueh-feng och bra folk som XXX är ingenting annat än borgerliga demokrater. De förespråkar de "fyra stora friheterna", de är säkra på att bönderna är rädda för att gå vidare och bekämpar oss därför energiskt. De rika mellanbönderna i Honan ville inte att kadrerna skulle se deras värdeföremål och låtsades som om de var fattiga. De köpte kläder av försäljare när ingen såg på. Detta var utmärkt. Det betydde att fattigbönderna och de lägre mellanbönderna var så starka att de rika mellanbönderna inte vågade visa sitt rätta jag. Det betydde att socialismen hade en stor framtid. Men en del människor tyckte inte om detta och ansåg att denna rädsla skulle avlägsnas. De proklamerade de "fyra stora friheterna" utan att be om instruktioner eller ens diskutera med andra. Detta var ett uppenbart avsteg från den politik som lades fast av det andra plenat. De var inte andligt förberedda för socialismen, även om de nu har blivit övertygade och aktiverade.

Sedan lång tid tillbaka har de som skapat nya tankeskolor alltid varit unga människor utan stor lärdom. Konfucius började vid tjugotre års ålder, och hur pass lärd var egentligen Jesus? Sakyamuni grundade Buddhismen vid nitton års ålder, och sin lärdom skaffade han sig så småningom senare. Och hur pass lärd var Sun Yat-sen i sin ungdom? Han gick bara igenom den högre mellanskolan. Marx var också mycket ung när han skapade den dialektiska materialismen. Sin lärdom skaffade han sig senare. Han var omkring trettio när han skrev Kommunistiska Manifestet, och då var hans tankeskola redan grundad. När han började skriva böcker var han bara i tjugoårsåldern. Dem han kritiserade var den tidens borgerliga lärda om Ricardo, Adam Smith, Hegel, etc. I historien är det alltid de med liten lärdom som besegrat dem med stor lärdom. Det som Chang T'ai-yen skrev i sin ungdom var fullt av liv och inspirerat av den demokratiska revolutionens anda. Hans målsättning var att besegra Manchuerna. K'ang Yu-wei var av samma sort. Liu Shih-p'ei gjorde sig ett namn när han bara var tjugo och han var bara trettio när han dog. Wang Pi var i tonåren när han kommenterade Lao-tzu och dog av mental överansträngning i tjugoårsåldern. Yen Yuan (en andra rangens vis man) var bara trettiotvå år när han dog. Li Shih-min var i tonåren när han gjorde uppror och blev befälhavare. Vid tjugofyra års ålder besteg han kejsartronen. Han var varken speciellt gammal eller speciellt lärd. Frågan är om man har en riktig inriktning eller ej. Ch'in Shu-pao var också mycket ung. När unga människor upptäcker och förstår en sanning är de oövervinneliga och de äldre kan inte tävla med dem. Lo Ch'eng och Wang Po-tang var bara i tjugoårsåldern. När Liang Ch'i-ch'ao var ung var han också oövervinnelig. Men ändå, när vi ställs inför professorer blir vi svaga och rädda att de ska läxa upp oss med sin lärdom.

När väl våra tidningar är publicerade kommer de att klara sig bra, förutsatt att deras inriktning är korrekt. Lei Hai-tsung hade studerat marxism-leninismen men han var inte lika bra som vi, eftersom vi tror på den medan han drev längre åt höger ju mer han läste. Nu ska vi ge ut tidningar och ta ledningen över de borgerliga intellektuella. Det räcker för oss att läsa ett dussintal böcker så kan vi slå dem. När vi väl satt igång att ge ut våra tidningar kommer vi att tvingas studera klassikerna, att tänka över problemen och att sätta igång att skriva. Allt detta kommer att höja vår ideologiska nivå. Nu har en hel hög publikationer kommit till vår kännedom. Om vi inte publicerar våra tidningar kommer folk inte att läsa böcker, de kommer bara att diskutera abstrakta frågor och inte att tala om hur man ska bli "röd".

Varje provins kan ge ut en tidning och på så sätt skapa en sons konfrontation. De kan också få ansvar för att skicka in artiklar till den centrala tidningen. Sex artiklar per år från varje provins skulle vara tillräckligt. Hursomhelst bör det vara mindre än tio. Ni bör organisera detta. Det är sättet att skapa hjältar.

Sedan lång tid tillbaka har de människor som grundat nya tankeskolor varit unga människor utan alltför mycken lärdom. De har haft förmågan att se nya saker snabbt och så snart de förstått dem, har de öppnat eld mot de gamla stofilerna. De gamla lärda stofilerna har alltid bekämpat dem. När Martin Luther grundade reformationen och när Darwins teorier dök upp, var det många människor som bekämpade dem. Sömnmedlets uppfinnare var inte ens läkare och än mindre en berömd läkare. Han var bara apotekare. Till en början tog inte tyskarna honom på allvar, men fransmännen välkomnade honom. Det var så sömnmedlet kom till. Man har berättat för mig att penicillinet uppfanns av en man som arbetade på ett tvätteri.

Amerikas Franklin som upptäckte elektriciteten, började som tidningspojke. Senare blev han levnadstecknare, politiker och vetenskapsman. Gorkij hade bara två års grundskola. Naturligtvis kan man lära sig en del saker i skolan –jag föreslår inte att vi ska stänga alla skolor. Vad jag menar är att det inte är absolut nödvändigt att gå i skolan. Huvudfrågan är om man har en korrekt inriktning eller ej och om man verkligen förstår det man studerar. Lärdom måste förstås. Så fort de förstått sanningen gav sig de unga grundarna av de nya skolorna ut på upptäcktsfärd, hånande de gamla stofilerna. De bekämpades då av de lärde. Är inte historien full av sådana exempel? När vi började göra revolution var vi bara tjugoåriga pojkar, medan den tidens härskare, som Yiian Shih-k'ai och Tuan Ch'i-jui var gamla och erfarna. De hade mer av lärdom, men vi hade mer av sanningen.

Jag är glad att se hur inspirerade väggtidningarna har varit på sista tiden. Deras skarpa kritik och livfulla stil har blåst bort den unkna atmosfären. Ändå går vi alltid stadigt och försiktigt med lugna steg. "När vi möter folk säger vi bara tre tiondelar av vad vi menar för att inte blotta våra hjärtan." Vårt tal är inte allvarligt.

Wang He-shous andra artikel vågar kritisera dogmatismen. P'eng Taos artikel är också bra. Den har kraft att övertyga men den är inte tillräckligt skarp. Den "attackerar andra och lyfter fram sig själv", även om det inte sker på ett individualistiskt sätt. Den attackerar snarare felaktiga idéer och lyfter fram riktiga idéer, vilket är absolut nödvändigt. (Naturligtvis innefattar felen även hans egna.) T'eng Tai-yuans artikel är också bra, men han saknar kraften att övertyga. Han bör förklara skälen till att bygga så många järnvägar annars kommer folk att skrämmas bort. Chang Hsi-jo kritiserade oss för att "längta efter storhet och framgångar, att otåligt kräva snabba resultat, att förkasta det förflutna och ha en blind tilltro till framtiden".

Det är just så som proletariatet är. Varje klass "längtar efter storhet och framgångar". Bör vi i stället "längta efter småttighet och misslyckanden"? King Yu satte värde på varje ögonblick av sin tid. Vi måste också värdera varje minut som en skatt. Konfucius sade: "Om det går tre dagar utan att jag träffar min herre blir jag bekymrad." Han sade också: "Jag sitter aldrig tillräckligt länge för att min matta ska bli uppvärmd." Mo-tzus "spis användes aldrig tillräckligt länge för att den skulle bli svart". De var båda män som hungrade efter framgångar och snabba resultat. Vi följer också denna regel. Konstbevattning, korrigeringskampanj, anti-högerkampanj, 600 miljoner människor engagerade i en stor rörelse. Är inte detta att "längta efter storhet och framgångar"? När vi sätter medelnormerna för arbetarna högt, "kräver vi då inte snabba resultat"? Om vi inte förkastar det gamla systemet och de gamla reaktionära produktionsförhållandena, vad håller vi då egentligen på med? Om vi inte tror på socialismen och kommunismen, vad håller vi då egentligen på med?

Vi har gjort misstag och vi har varit subjektivister, men det är riktigt att "längta efter storhet och framgångar, att otåligt kräva snabba resultat, att förkasta det förflutna och ha en blind tilltro till framtiden". Andan i breven från Tientsin och Nanking är värda beröm även om de bekämpar mig. Jag tycker att de är bra. Det från Tientsin är bättre, det från Nanking är tråkigt och svagt. När det gäller Ch'en Ch'i-t'ung och de andra tre, bortsett från Ch'en I som är höger, så är deras mod att våga tala ut berömvärt. Det är mycket illa att viska bakom ryggen på folk och inte våga tala ut öga mot öga. Vi bör ha en allmän överenskommelse – åtminstone i princip. Vi ska kunna tala med varandra skarpt eller mera taktfullt, men vi måste kunna tala ut. Ibland måste vi vara skarpa och tydliga. Hursomhelst, om vi tar vår strävan efter enhet som utgångspunkt och intar en hjälpsam attityd, kan skarp kritik inte splittra partiet utan bara ena det. Det är mycket farligt att lämna saker osagda som man vill ha sagt. Naturligtvis måste vi välja rätt tidpunkt för att tala, och vi får inte bortse från strategin. Ta t.ex. de tre stora fallen under Ming-dynastin. De som bekämpade Wei Chung-hsien bekymrade sig inte mycket om strategin, och blev också eliminerade. Bland de som föll i onåd hos kejsaren vid denna tid fanns det en man från Szechwan, Yang Shen, som skickades i exil till Yiinnan. De som stod för historiens sanning, som Pi Kan, Ch'u Yiian, Chu Yiin och Chia I misslyckades alla med sin målsättning, men de kämpade för en princip. De som är rädda för att tala ut är rädda för att bli kallade opportunister, rädda för att få sparken, rädda för att bli uteslutna ur partiet, rädda för att deras hustrur ska skilja sig från dem (och på så sätt förlora ansiktet), rädda för att förvisas till vaktmästarsysslan, rädda för att få sina huvuden avhuggna. Jag känner att så länge ni är förberedda på dessa eventualiteter och kan se igenom denna världs fåfänglighet, så behöver ni inte vara rädda för någonting. Om ni inte förbereder er psykologiskt, kommer ni inte att våga tala. Men bör rädslan för martyrskapet försegla våra läppar? Vi måste skapa en sådan atmosfär att folk vågar tala ut och avslöja vad som finns i deras hjärtan. Rapporten till Sovjetunionens Kommunistiska Partis nittonde kongress sade: Vi måste skapa en atmosfär. Från massornas synpunkt är detta riktigt, och avancerade element bör inte vara rädda för detta. De bör ha samma anda som Wang Hsi-feng som sade: "Den som inte är rädd för att dö av tusen knivhugg vågar dra ner kejsaren från hästen."

Vi bör leda massorna, men ändå är massorna idag mer avancerade än vi. De har modet att sätta upp väggtidningar som kritiserar oss. Naturligtvis är detta något annat än Ch'u Anp'ing. I hans fall var det en fiende som häcklade oss. Idag är det en kritik mellan kamrater. En del av våra kamraters arbetsstil är inte bra. Det finns en del saker som de inte vågar säga. De säger bara tre tiondelar. För det första beror det på att de är rädda för att bli impopulära, för det andra på att de är rädda för att förlora röster. Detta är en vulgär arbetsstil som måste förändras och nu har vi en möjlighet att förändra den.

1956 blåste tre saker bort: Generallinjen att nå större, snabbare, bättre och mer ekonomiska resultat, framstegens befrämjare samt fyrtiopunktsprogrammet. Det fanns då tre olika sorters människor med tre olika sätt att reagera: sorg, likgiltighet och glädje. De hade blivit av med en kvarnsten om halsen och det kunde bli fred i världen. Av de som visade dessa attityder var gruppen i mitten otalig, medan de två extremgrupperna var små. 1956 fanns samma tre attityder gentemot många problem. De var alla ganska eniga vad gällde frågan om att bekämpa Japan och Chiang Kai-shek och vad gällde jordreformen. Men i frågan om införandet av kooperativ fanns dessa tre attityder. Är detta en riktig uppfattning?

Denna konferens har löst en hel del frågor och uppnått överenskommelser, samt förberett en del dokument för Politbyrån.
Dess svaghet är att det varit relativt lite ideologiska diskussioner. Bör vi anslå två eller tre dagar till att tala om ideologi och säga vad vi har på hjärtat?

Kamraterna säger att detta är en korrigeringskonferens. Men vi talar inte om ideologi eller fullföljer våra löften. Finns det inte en motsättning här? Vi har varken bedrivit kamp eller avslöjat högeranhängare, utan talat med lena stämmor som lätta brisar eller ljumma duschar, så att alla kan säga vad de har på hjärtat. Mitt syfte är att få folk att tala ut energiskt och med obändig kraft, som Marx eller Lu Hsun, att frigöra sig från alla hämningar. Vi bör göra genombrottet på de lokala partisekretariatens nivå, inom grupper på omkring tre personer. Detta skulle skapa en ny atmosfär. Tsou Jung skrev en bok när han var arton eller nitton, med titeln Den revolutionära armén, som direkt attackerade kejsaren. När Chang T'ai-yen skrev sin artikel som vederlade K'ang Yu-wei var han också fortfarande full av kraft och inspiration. Ju äldre man blir, ju mindre nyttig blir man. Ni får inte underskatta er själva, utan mobilisera all er energi. Naturligtvis behöver vi fortfarande de äldre, de måste också hjälpa till vid rodret. Liu Pei under de tre kungadömenas period var en dålig regent. Detta är ytterligare ett fall där en gammal man tog kommandot. Vi måste bryta med den tråkiga atmosfären i partiet.

All den poesi som publiceras är reliker från det förflutna. Varför inte ge ut lite folklig diktning. Vill varje kamrat vara snäll och samla in folkliga dikter när han återvänder hem. Varje socialt skikt, såväl som ungdomar och barn kan många folkliga dikter. Vi bör göra en framstöt här. Var och en kan förses med ett par ark papper att skriva ner folkdikter på. De bland det arbetande folket som inte kan skriva kan be andra skriva åt sig. Vi kan sätta en gräns på tio dagar. Vi kan samla in ett stort antal gamla folksånger och publicera en samling nästa gång.

Den kinesiska poesins framtid ligger i första hand i folkdiktningen och i andra hand i klassikerna. På denna grund kan vi skapa en ny poesi. Till formen bör den vara lik folksångerna, medan den till innehållet bör kombinera de två motsatserna, realism och romantik. Om man är alltför realistisk kan man inte skriva poesi. Dagens nya poesi är alltför formlös. Ingen läser den. Hursomhelst skulle inte jag läsa den även om jag fick flera hundra kronor. När det gäller att samla in folklig diktning, så har Pekinguniversitetet gjort en hel del. Om vi genomför detta är det möjligt att vi upptäcker miljoner och åter miljoner folkdikter. Detta är inte särskilt arbetsamt, och de kommer att vara mycket mer lättlästa än Tu Fus och Li Pos poem.


Not

1. Det är svårt att veta vem denna kamrat är, antagligen en av Maos bekanta.
2 Dvs. att socialismen inte först kan segra i ett enda land.