Web Hosting by Brinkster

Tal om filosofiska frågor

Mao Tse-tung
18 augusti 1964

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031230

Det är bara när det finns klasskamp som det kan finnas någon filosofi. Det är slöseri med tid att diskutera textanalys skild från praktiken. De kamrater som studerar filosofi bör ge sig ut på landsbygden. De bör ge sig ut denna vinter eller nästa vår för att delta i klasskampen. De som inte har så bra hälsa bör också ge sig ut. Folk kommer inte att dö av att ge sig ut. De kommer på sin höjd att bli förkylda och om de bara sätter på sig lite extra kläder kommer det att gå fint.

Universitetens sätt att fungera för närvarande är inte bra, att gå från bok till bok, från manuskript till manuskript. Hur ska filosofin kunna komma ur böcker? Marxismens tre grundläggande beståndsdelar är vetenskaplig socialism, filosofi och politisk ekonomi.[1] Grunden är samhällsvetenskap, klasskamp. Det pågår en kamp mellan proletariatet och bourgeoisien. Marx och de andra insåg detta. Utopiska socialister försöker alltid övertyga bourgeoisien om att de ska vara barmhärtiga. Detta fungerar inte, det är nödvändigt att förlita sig på proletariatets klasskamp. Vid den tiden hade det redan varit många strejker. Den engelska parlamentsutredningen såg att tolvtimmarsdagen var mindre gynnsam än åttatimmarsdagen för de kapitalistiska intressena.[2] Det var från den här utgångspunkten som marxismen framträdde. Grunden är klasskampen. Filosofiska studier kan bara komma i efterhand. Vems filosofi? Borgerlig filosofi eller proletär filosofi? Proletär filosofi är marxistisk filosofi. Det finns också proletär ekonomi som har omvandlat den klassiska ekonomin. De som ägnar sig åt filosofi tror att filosofin kom först. Förtryckarna förtrycker de förtryckta, medan de förtryckta måste kämpa mot och söka en väg ut ur detta innan de börjar fråga efter filosofin. Det var först när människor tog detta som utgångspunkt som marxism-leninismen kunde uppstå, och som de upptäckte filosofin. Vi har alla genomgått detta.

Andra ville döda mig; Chiang Kai-shek ville döda mig. Så började vi ägna oss åt klasskamp, ägna oss åt filosoferande.

Studenter vid universiteten bör börja ge sig ut denna vinter – jag syftar på dem som studerar humaniora. De som studerar naturvetenskap bör inte flyttas nu, även om vi kan flytta dem en kortare tid. Alla de som studerar humaniora - historia, politisk ekonomi, litteratur, juridik - måste ge sig ut. Professorer, biträdande professorer, administrationsarbetare och studenter, alla bör de ge sig ut under en begränsad period av fem månader. Om de ger sig ut på landsbygden under fem månader eller till en fabrik under fem månader, kommer de att skaffa sig en del begripliga kunskaper. Hästar, kor, får, kycklingar, hundar, grisar, ris, durra, bönor, vete, olika sorters hirs – de kan ta en titt på alla dessa saker. Om de ger sig ut på vintern kommer de inte att få se skörden, men de kommer åtminstone att få se jorden och folket. Att få lite erfarenhet av klasskamp – det är vad jag kallar ett universitet. De diskuterar vilket universitet som är bäst, Pekinguniversitetet eller Folkuniversitetet. [3] Jag för min del har tagit min examen i de gröna skogarna. Jag lärde mig en hel del där. För länge sedan studerade jag Konfucius, och tillbringade sex år med de Fyra böckerna och de Fem klassikerna. [4] Jag lärde mig att läsa upp dem utantill, men jag förstod dem inte. Vid den tiden trodde jag mycket på Konfucius och skrev till och med essäer (som utvecklade hans idéer). Senare gick jag i en borgerlig skola under sju år. Sju plus sex blir tretton år. Jag studerade allt det vanliga borgerliga materialet - naturvetenskap och samhällsvetenskap. De undervisade också en del i pedagogik. Detta innefattar fem års normalskola, två års mellanskola och även den tid jag tillbringade i biblioteket. [5] Vid den tiden trodde jag på Kants dualism, och speciellt på hans idealism. Ursprungligen var jag feodal och förespråkare för borgerlig demokrati. Samhället drev mig att delta i revolutionen. Jag tillbringade några år som grundskolelärare och rektor för en fyraårig skola. Jag undervisade också i historia och kinesiska språket i en sexårig skola. Jag undervisade också under en kortare period i en mellanskola, men jag förstod inte ett dugg. När jag gick med i kommunistpartiet visste jag att vi måste göra revolution, men mot vad? Och hur skulle vi utföra den? Naturligtvis måste vi göra revolution mot imperialismen och det gamla samhället. Jag förstod inte vad imperialismen var för något och än mindre förstod jag hur vi skulle kunna göra revolution mot den. Ingenting av det jag lärt mig under tretton år var till någon nytta när det gällde att göra revolution. Jag använde bara redskapet – språket. Att skriva essäer är ett verktyg. Vad gäller mina studiers innehåll använde jag det inte alls. Konfucius sade:
"Mänsklighetens karaktäristiska beståndsdel är välviljan." "Den välvillige mannen älskar andra."[6] Vem älskade han? Alla människor? Inte alls. Han älskade bara en del av exploatörerna. Hur kom det sig annars att Konfucius inte kunde bli en hög tjänsteman? Folk ville inte ha honom. Han älskade dem och ville att de skulle enas. Men när det gällde att svälta, och (regeln) "Den överlägsne mannen kan stå ut med fattigdomen", förlorade han nästan livet, folket i K'uang ville döda honom.[7] Det fanns de som kritiserade honom för att han inte besökte Ch*in under sin resa till Västern. I själva verket så syftar dikten "Under den sjunde månaden passerar den lysande stjärnan meridianen" i Sångernas bok på händelser i Shensi. Där finns också "Den gula fågeln" som berättar om händelsen då tre av Hertig Mus av Ch4n höga tjänstemän blev dödade och brända tillsammans med honom när han dog.[8] Ssu-ma Ch4en hade mycket höga tankar om Sångernas bok. Han sade att de trehundra dikter som den innehöll alla var skrivna av visa och värdiga män i det förgångna när de fått inspiration. En stor del av dikterna i Sångernas bok är skrivna i de olika staternas stil, de är det vanliga folkets sånger, de visa och värdiga männen är inga andra än det vanliga folket. "Skrivna när de fått inspiration" betyder att när en mans hjärta fylldes av ilska skrev han en dikt!

Du sår inte och inte heller skördar du;
Hur får du då ris till dina tre hundra kvinnor?
Du deltar inte i jakten;
Hur kan vi då se vaktlarna som hänger på dina gårdar?
O, den överlägsne mannen!
Han skulle inte äta lättjans bröd![9]

Uttrycket att "försumma tjänsten och ta pengarna" kommer härifrån. Detta är en dikt som anklagar himlen och bekämpar härskarna. Konfucius var också ganska demokratisk, (i Sångernas bok) tog han med dikter om kärleken mellan man och kvinna. I sina kommentarer betecknade Chu Hsi dem som dikter om hemliga kärleksaffärer.[10] I själva verket är en del detta, medan en del inte är det. De senare lånar mannens och kvinnans fantasi för att skriva om förhållandet mellan prinsen och jaget. I Shu (dagens Szechwan) vid tiden för de fem dynastierna och de tio länderna, fanns det en dikt som hette "Ch'ins hustru begråter vintern", av Wei Chuang.[11] Han skrev den i sin ungdom och den handlar om hans längtan efter sin prins.

För att återvända till frågan om att ge sig ut, så bör folk börja med detta under vintern och våren som kommer, i grupper och under rotation, för att delta i klasskampen. Bara på detta sätt kan de lära sig något, lära sig om revolutionen. Ni intellektuella sitter varje dag i era regeringskontor, äter bra, klär er bra och promenerar inte ens. Det är därför ni blir sjuka. Kläder, mat, husrum och dålig träning är fyra viktiga orsaker till sjukdomar. Om ni från att ha en god levnadsstandard byter till en något sämre, om ni ger er ut för att delta i klasskampen, om ni ger er in mitt i de "fyra upprensningarna" och de "fem anti-",[12] och blir lite härdade, då kommer ni intellektuella att se lite annorlunda ut.

Om ni inte deltar i klasskampen, vad är det då för filosofi ni ägnar er åt?
Varför inte ge er ut och försöka er på det? Om era sjukdomar blir för allvarliga bör ni komma tillbaka — ni måste dra gränsen vid döden. När ni är så sjuka att ni håller på att dö, då bör ni komma tillbaka. Så fort ni ger er ut kommer ni att bli inspirerade. (Cang Sheng inskjuter: "Forskningsinstituten vid Vetenskapsakademins avdelning f or filosofi och samhällsvetenskap bör också ge sig ut. För närvarande håller de på att förvandlas till institut för studier av antiken, till ett sagoland som skaffar näring genom att lukta på offerrökelse. Ingen av människorna vid Filosofiska forskningsinstitutet läser Kuang-ming Jih-pao.") Jag läser bara Kuang-ming Jih-pao och Wen-huipao,[13] och inte Folkets Dagblad, eftersom inte Folkets Dagblad publicerar teoretiska artiklar. Först när vi antagit en resolution publicerar de den. Befrielsearméns dagblad är full av liv, den är läslig. (Kamrat K'ang Sheng: "Litteraturinstitutet ägnar ingen uppmärksamhet åt Chou Ku-ch'eng,[14] och Ekonomiska institutet upp märksammar inte Sun Yeh-fang[15] och att denne går inför Libermans läror, går inför kapitalism."}

Låt dem gå in för kapitalism. Samhället är sammansatt. Om man bara gick in för socialism och inte för kapitalism, skulle det inte då bli alltför enkelt? Skulle vi då inte sakna motsatsernas enhet och bli ensidiga? Låt dem hålla på. Låt dem gå till vansinnig attack mot oss, demonstrera på gatorna, ta till vapen för att revoltera – jag gillar allt detta. Samhället är mycket sammansatt, det finns inte en enda kommun, ett enda län, ett enda av Centralkommitténs departement som inte kan delas i två. Se bara, har inte Departementet för jordbruksarbetet upplösts?[16] Det ägnade sig uteslutande åt beräkningar baserade på enskilda hushåll och att propagera för de "fyra stora friheterna" – friheten att låna pengar, att ägna sig åt handel, att hyra arbetskraft och att köpa och sälja jord. För en tid sedan skickade de ut en proklamation (med detta innehåll). Jag hade en dispyt med Teng Tzu-hui. Vid ett av Centralkommitténs möten förde han fram tanken att tillämpa de fyra stora friheterna.[17]

Att konsolidera nydemokratin och att fortsätta att konsolidera den i evighet, det är att ägna sig åt kapitalism. Nydemokratin är en borgerligtdemokratisk revolution under proletariatets ledning. Den riktar sig bara mot godsherrarna och komprador-bourgeoisien, och inte alls mot den nationella bourgeoisien. Att dela upp jorden och ge den till bönderna är att omvandla de feodala godsherrarnas egendom till böndernas individuella egendom, och då rör man sig fortfarande inom ramen för den borgerliga revolutionen. Att dela upp jorden är inget anmärkningsvärt - MacArthur gjorde det i Japan. Napoleon delade också upp jorden. Jordreformer kan inte kasta kapitalismen över ända och de leder inte heller till socialismen.

I vår stat befinner sig för närvarande omkring en tredjedel av makten i händerna på fienden eller fiendesympatisörer. Vi har hållit på i femton år och kontrollerar nu två tredjedelar av riket. För närvarande kan man köpa en sekreterare i en partiavdelning för ett par paket cigarretter, för att inte tala om ett giftermål med hans dotter. Det finns en del platser där jordreformen genomfördes fredligt, och där arbetslagen för jordreformen var mycket svaga. Nu kan man se att det finns en hel del problem just där.

Jag har fått det filosofiska materialet. Jag har tittat på utkastet, och inte haft möjlighet att läsa det övriga. Jag har också tittat på materialet om analys och syntes.

Det är bra att samla sådant här material om lagen om motsatsernas enhet, vad borgarna säger om den, vad revisionisterna säger om den, vad Marx, Engels, Lenin och Stalin säger om den. Av borgarna talar Yang Hsien-chen om den och den gamle Hegel talade om den. Sådana människor fanns det förr. Nu är de ändå värre. Vi har också Bogdanov och Lunarcharskij som brukade tala om deism. Jag har läst Bogdanovs ekonomi.[19] Lenin läste den, och det verkar som om han stödde avsnittet om den primitiva ackumulationen. (K'ang Sheng: "Bogdanovs ekonomiska doktriner var kanske mer upplysta än den moderna revisionismens. Kautskys ekonomiska doktriner var något mer upplysta än Krustjevs och Jugoslavien är något mer upplyst än Sovjetunionen. Trots allt så sade Djilas en del bra saker om Stalin. De handlade om kinesiska problem och Stalin gjorde självkritik")

Stalin kände på sig att han begått misstag när det gällde de kinesiska problemen, och det var inga små misstag. Vi är ett stort land med åtskilliga hundra miljoner invånare, och han bekämpade vår revolution och vårt maktövertagande. Vi förberedde oss under många år för att ta makten i hela landet. Hela kriget mot Japan utgjorde en förberedelse för detta. Detta framgår helt klart om man ser på Centralkommitténs dokument från denna period, inklusive Om nydemokrati. Detta innebär att man inte kan skapa en borgerlig diktatur, utan bara en nydemokrati under proletariatets ledning, man kan bara skapa en folkets demokratiska diktatur ledd av proletariatet. Under åttio år misslyckades alla demokratiska revolutioner som leddes av bourgeoisien i vårt land. Den demokratiska revolution som står under vår ledning kommer med säkerhet att bli segerrik. Det finns bara denna lösning, ingen annan. Detta är första steget. Andra steget kommer att bli att bygga socialismen. Om nydemokrati var alltså ett fullständigt program. Det diskuterar politik, ekonomi och även kultur. Det är endast de militära frågorna som inte finns med. (K'ang Sheng: "Om nydemokrati är av stor betydelse för den världskommunistiska rörelsen. Jag frågade spanska kamrater, och de sade att deras problem var att skapa en borgerlig demokrati, inte att skapa en nydemokrati. I sitt land brydde de sig inte om de tre frågorna: armén, landsbygden, den politiska makten. De underordnade sig helt den sovjetiska utrikespolitikens krav, och hade inga framgångar alls.") Detta är Ch'en Tu-hsius politik! {Kamrat K'ang Sheng: "De säger att kommunistpartiet organiserade en armé och sedan lämnade över den till andra.") Detta är värdelöst.

(Kamrat K'ang Sheng: "De ville inte heller ha politisk makt och de mobiliserade inte bönderna. Vid den tiden sade Sovjetunionen åt dem att om de införde en proletär ledning, skulle England och Frankrike kanske bekämpa den och detta vore inte i Sovjetunionens intresse")

Hur är det med Kuba? På Kuba ägnade de sig verkligen åt att skapa politisk makt och en armé, och de mobiliserade också bönderna, som (vi gjorde) förr. Så kunde de också segra.

(Kamrat K'ang Sheng: "Dessutom, när de (spanjorerna) slogs, förde de reguljärt krig på borgarnas sätt, de försvarade Madrid in i det sista.[20] De underordnade sig på alla sätt den sovjetiska utrikespolitiken")

Vi lydde inte order från Tredje Internationalen, inte ens innan den upplöstes. Vi lydde inte vid Tsunyi-konferensen. Efteråt under en tioårsperiod, inklusive korrigeringskampanjen och ända fram till sjunde kongressen när vi slutligen antog en resolution ("Resolution on Certain Questions in the History of our Party")[21] och korrigerade "vänsterismens" (misstag), lydde vi dem inte alls. Dessa dogmatiker misslyckades helt med att förstå Kinas särdrag. Drygt tio år efter att de tagit sin tillflykt till landsbygden, misslyckades de med att förstå jord-, egendoms och klassförhållandena på landsbygden. Man kan inte förstå landsbygden bara genom att ge sig ut dit, man måste också studera förhållandena mellan alla klasser och skikt där. Jag ägnade mer än tio år åt problemet innan jag slutligen fick det hela klart för mig. Man måste ta kontakt med alla sorters människor, i te-hus och spelhålor, och studera dem. 192 5 var jag aktiv i Bonderörelsens träningsinstitut,[22] och genomförde undersökningar på landsbygden. I min hemby sökte jag upp fattigbönder för att undersöka deras situation. Deras liv var eländigt, de hade ingenting att äta. Det fanns en bonde som jag sökte upp och spelade domino med (den typen med himmel, jord, människa, harmoni, Mei Ch'ien, Ch'ang Sang, och domstolen). Efteråt inbjöd jag honom till en måltid. Före, under och efter måltiden talade jag med honom och kom att förstå varför klasskampen på landsbygden var så intensiv. Orsakerna till att han var villig att tala med mig var för det första att jag betraktade honom som en mänsklig varelse, för det andra att jag bjöd honom på mat och för det tredje att han kunde tjäna lite pengar. Jag förlorade en eller två silverdollar och detta gjorde honom mycket tillfredsställd. Jag har en vän som fortfarande kom och besökte mig två gånger efter befrielsen. En gång på den tiden låg han verkligt illa till och sökte upp mig för att låna en dollar. Jag gav honom tre, som han inte behövde betala igen. Då för tiden var det mycket sällsynt med sådan hjälp. Min far hade åsikten att om en man inte kunde se om sitt eget hus, då skulle himlen och jorden straffa honom. Min mor hade en annan åsikt. När min far dog följde mycket få människor med i begravningståget. När min mor dog var det många. En gång rånade Ko Lao Hui vår familj. Jag sade att de hade rätt att göra det, för folk var helt utblottade. Inte ens min mor kunde acceptera detta.[23]

En gång bröt det ut riskravaller i Changsha och provinsguvernören fick stryk. Det fanns några gårdfarihandlare från Hsiang Hsiang som hade sålt sina breda bönor och kämpade sig hemåt. Jag stannade dem och frågade om situationen. De Röda och Gröna gängen på landsbygden höll också möten och åt upp stora familjer. Shanghai-tidningarna rapporterade om detta och bråken klarades inte upp förrän trupper skickades från Changsha. De var inte disciplinerade, de tog ris från mellanbönderna och isolerade sig själva. En av deras ledare flydde hit och dit och slog sig till slut ner i bergen, men han fångades där och avrättades. Efteråt höll byadeln ett möte och dödade några fattigbönder till.[24] Vid denna tid fanns det ännu inget kommunistparti, det var en spontan klasskamp.

Samhället knuffade upp oss på den politiska scenen. Vem hade tänkt på att ge sig hän åt marxismen innan detta? Jag hade inte ens hört talas om den. Vad jag hade hört talas om och också läst var Konfucius, Napoleon, Washington, Peter den Store, Meiji-restaurationen, de tre framstående italienska (patrioterna) — med andra ord alla kapitalismens (hjältar). Jag hade också läst en biografi om Franklin. Han kom från en fattig familj, blev senare skribent och genomförde också experiment med elektricitet. (Wen Po-ta: "Franklin var den förste som förde fram åsikten att människan är ett djur som tillverkar verktyg.9')

Han talade om människan som ett djur som tillverkar verktyg. Tidigare brukade de säga att människan var ett tänkande djur, "hjärtats organ kan tänka".[25] De sade att människan var all skapelses själ. Vem sammankallade ett möte och valde henne (till denna position)? Hon gav sig själv denna utmärkelse. Denna syn existerade under feodaltiden. Efteråt förde Marx fram ståndpunkten att människan är en verktygstillverkare och att människan är ett socialt djur. I själva verket var det först efter att ha genomgått ett par miljoner års (utveckling) som människan utvecklade en stor hjärna och ett par händer. I framtiden kommer djuren att fortsätta att utvecklas. Jag tror inte att det endast är människan som kan få två händer. Kan inte hästar, kor, får utvecklas? Och kan det verkligen vara så att av alla apor så är det bara en art som kan utvecklas och alla de andra kan det inte? Om en miljon år, om tio miljoner år, kommer då hästar, kor och får fortfarande att vara likadana som de är idag? Jag tror att de kommer att fortsätta att förändras. Hästar, kor, får och insekter kommer alla att förändras. Djuren har utvecklats från växterna, de har utvecklats från sjögräset. Chang T'ai-yen visste allt detta. I den bok där han diskuterar om revolutionen med K'ang Yu-wei, utvecklade han dessa principer.[26] Jorden var ursprungligen död, det fanns inga växter, inget vatten, ingen luft. Först efter jag vet inte hur många tiotals miljoner år skapades vattnet. Väte och syre omformas inte så där utan vidare till vatten. Vattnet har också sin historia. Ändå tidigare fanns det inte ens väte och syre. Först efter att väte och syre skapats fanns det en möjlighet att dessa två element skulle kunna kombineras till flytande vatten.

Vi måste studera naturvetenskapernas historia, det duger inte att förbise detta ämne. Vi måste läsa några böcker. Det är en stor skillnad mellan att läsa utifrån vår nuvarande kamps behov och att läsa planlöst. Fu Ying[27] säger att väte och syre formeras till vatten först efter att ha sammanförts hundratals och tusentals gånger, det är inte alls något enkelt fall där två kombineras till ett. Han hade rätt här också, jag skulle vilja söka upp honom och prata med honom. (Talande till Lu P'mg)[28] Ni bör inte vända er mot allting som Fu Ying gjort.

Hittills har inte analys och syntes blivit klart definierade. Analysen är något klarare, men det har inte blivit mycket sagt om syntesen. Jag hade ett samtal med Ai Ssu-ch'i.[29] Han sade att de nuförtiden bara talar om begreppssyntes och -analys, och inte om den objektiva praktikens syntes och analys. Hur analyserar och syntetiserar vi kommunistpartiet och Kuomintang, proletariatet och bourgeoisien, godsherrarna och bönderna, kineserna och imperialisterna? Hur gör vi detta exempelvis i fallet med kommunistpartiet och Kuomintang? Analysen är helt enkelt en fråga om hur starka vi är, hur stort territorium vi har, hur många medlemmar vi har, hur många soldater, hur många baser som den i Yenan, och vilka våra svagheter är. Vi håller inga stora städer, vår armé uppgår bara till l 200 000, vi får ingen utländsk hjälp, medan Kuomintang får mycket hjälp från utlandet. Om man jämför Yenan med Shanghai, så har Yenan en befolkning på endast 7 000 och om vi till detta lägger personerna från (parti- och regeringsorganen och de trupper (som är förlagda till Yenan), blir den totala siffran 20000. Där finns bara hantverk och jordbruk. Hur kan detta jämföras med en storstad? Vår styrka är att vi har folkets stöd medan Kuomintang är skilt från folket. De har mer territorium, fler soldater, fler vapen, men soldaterna har de skaffat sig genom tvångsmetoder och det finns en motsättning mellan soldater och officerare. Naturligtvis är det en ganska stor del av deras arméer som har en avsevärd stridsförmåga, det är inte alls så att de bryter samman efter ett enda slag. Deras svaga punkt ligger här, nyckeln är deras åtskillnad från folket. Vi förenar oss med de folkliga massorna, de är skilda från de folkliga massorna.

De säger i sin propaganda att kommunistpartiet upprättar egendomskommunism och hustrukommunism och de för ut denna propaganda ända ner i grundskolan. De komponerade en sång: "När Chu Te och Mao Tse-tung kommer, dödar och bränner och gör alla möjliga saker, vad gör du då?" De lärde grundskoleeleverna att sjunga den, och så fort de hade sjungit den gick eleverna och frågade sina mödrar och fader, bröder och systrar och propagandan fick alltså motsatt effekt. Det var ett litet barn som hörde (sången) och frågade sin pappa. Hans pappa svarade: "Du ska inte fråga. När du vuxit upp kan du se själv och då kommer du att förstå." Han var en medelvägens man. Sedan frågade barnet också sin farbror. Farbrodern skällde på honom och svarade: "Vad är det här med dödande och brännande för något? Om du frågar mig igen ska jag ge dig stryk!" Farbrodern hade tidigare varit medlem av kommunistiska ungdomsförbundet. Alla tidningar och radiostationer attackerade oss. Det fanns en massa tidningar, flera dussin i varje stad eftersom varje fraktion hade en egen, och allihop utan undantag var antikommunistiska. Lyssnade alla vanliga människor på dem? Inte alls! Vi har en del erfarenhet av kinesiska frågor, Kina är en "sparv".[30] I främmande länder handlar det inte heller om något annat än rika och fattiga, kontrarevolution och revolution, marxism-leninism och revisionism. Ni får inte tro att alla tar intryck av den antikommunistiska propagandan, och går med i kampen mot kommunismen. Läste vi kanske inte tidningar vid den tiden? Vi blev inte påverkade av dem.

Jag har läst Det röda rummets dröm fem gånger, och jag har inte blivit påverkad av den. Jag läser den som historia. Först läste jag den som en berättelse och sedan som historia. När folk läser Det röda rummets dröm, läser de inte fjärde kapitlet noggrant, men i själva verket är det detta kapitel som innehåller bokens kärna. Där finns Leng Tzu-hsing som beskriver Jung-kuo-slottet och komponerar sånger och musikstycken. Det fjärde kapitlet, "Kalebassmunken beslutar i frågan om kalebassen", talar om "tjänstemännens talisman", det presenterar de fyra stora familjerna:

Ropa hip hurra
För Nanking Chia!
De väger sitt guld
I krukor.
Palatset Ah-pang
Når upp i himlen,
Men det rymde inte
Nanking Shih.
Oceanens konung
går bort
till Nanking Wang,
när han har ont om guld.
Nanking Hsiieh,
Så rika de är.
Att räkna deras pengar
skulle ta hela dagen .. ,[31]


Det röda rummets dröm beskriver var och en av de fyra stora familjerna. Det handlar om en häftig klasskamp, som inbegriper dussintals människors öden, även om bara tjugo eller trettio av dessa tillhör den härskande klassen. (Det har beräknats att de är trettiotre [som tillhör denna kategori].) De övriga är alla slavar, de är över tre hundra, som Yiieh Yang, Ssu-ch'i, Andra syster Yu, Tredje syster Yu, etc. Om man inte utgår från en klasskampsståndpunkt när man studerar historia, så blir man bara förvirrad. Saker kan bara analyseras klart genom att använda klassanalys. Mer än tvåhundra år har runnit iväg sedan Det röda rummets dröm skrevs, och forskningen kring boken har inte klargjort frågeställningarna än i dag. Av detta kan vi förstå problemets svårighetsgrad. Vi har Yii P'ing-po och Wang K'un-lun, som båda är specialister.[32] Ho Ch'i-fang[33] skrev också ett förord. En karl som hette Wu Shih-ch'ang[34] har också dykt upp på scenen. Alla dessa har gjort sentida studier om Det röda rummets dröm, jag ska inte ens räkna upp de äldre studierna. Ts'ai Yuan-p*eis syn på Det röda rummets dröm var felaktig, Hu Shihs var något mer korrekt.[35]
Vad är syntes? Ni har alla bevittnat hur de båda motsatserna, Kuomintang och kommunistpartiet, syntetiserades på fastlandet. Syntesen inträffade på följande sätt: deras arméer kom, vi slukade dem och åt upp dem bit för bit. Det var inte ett fall då två kombineras till ett som Yang Hsien-chen förklarade det, det var inte syntesen av två fredligt samexisterande motsatser. De ville inte samexistera fredligt, de ville sluka oss. Varför skulle de annars ha anfallit Yenan? Deras arméer trängde fram överallt i norra Shensi, utom i tre län och vid de tre gränserna. Ni har er frihet och vi har vår frihet. Ni är 250 000 och vi är 25 000,[36] några brigader, lite över 20000 man. Efter att ha analyserat, hur genomför vi syntesen? Om ni vill komma någonstans går ni rakt fram. Vi sväljer ändå er armé munsbit för munsbit. Om vi kunde kämpa segerrikt kämpade vi, om vi inte kunde vinna drog vi oss tillbaka. Från mars 1947 till mars 1948 gick en hel (fiende)armé upp i rök, eftersom vi utplånade tiotusentals av deras soldater. När vi omringade I-ch'uan, och Liu K'an kom för att undsätta staden, dödades befälhavaren Liu K'an, två av hans tre divisionschefer dödades och den tredje togs till fånga och hela armén upphörde att existera. Detta var syntesen. Alla deras ge var och hela deras artilleri syntetiserades över på vår sida, och även soldaterna syntetiserades. De som ville stanna hos oss fick stanna, och de som inte ville stanna gav vi respengar. Efter att vi utplånat Liu K* an kapitulerade den brigad som var förlagd till 1-ch'uan utan strid. Vilken syntes blev använd under de tre stora fälttågen - Liao-Shen, Huai-Haioch Peking-Tientsin Fu Tso-i syntetiserades över till vår sida, med sin armé på 400 000 man, utan strid och de överlämnade alla sina gevär.[37] En äter en annan, stora fiskar äter små fiskar, detta är syntes. Det framställs aldrig på detta sätt i böcker. Jag har heller aldrig framställt det på detta sätt i någon bok. Yang Hsien-chen trodde å sin sida att två kombineras till ett, och att syntesen är det oupplösliga bandet mellan de båda motsatserna. Vilka oupplösliga band finns det i denna värld? Saker måste bindas samman men till slut måste de skiljas åt. Det finns ingenting som inte går att skiljas åt. Under vår drygt tjugoåriga kamp har många av oss också slukats av fienden. När den 300 000 man starka Röda armén nådde Shen-Kan-Ning-området, var det bara 25000 kvar. Av de övriga hade en del slukats, en del försvunnit, en del dödats och en del sårats.

Vi måste ta livet som utgångspunkt när vi diskuterar motsatsernas enhet. (Kamrat K'ang Sheng: "Det fungerar inte att bara tala om begrepp.")

Medan analysen pågår finns det också syntes och medan syntesen pågår finns det också analys.
När människor äter djur och växter, börjar de också med analysen. Varför äter vi inte sand? När det finns sand i riset är det inte gott att äta. Varför äter vi inte gräs som hästar, kor och får, utan bara sådant som kål? Vi måste analysera allting. Shen Nung smakade på de hundra örterna,[38] och klargjorde deras medicinska användning. Efter många tiotusentals år avslöjade slutligen analysen vad som kunde ätas och vad som inte kunde ätas. Gräshoppor, ormar och sköldpaddor går att äta. Krabbor, hundar och vattendjur går att äta. Det finns en del utlänningar som inte äter dessa djur. I norra Shen si äter man inte vattendjur, man äter inte fisk. Man äter inte katter där heller. En gång per år svämmade Gula floden över, och slängde upp många ton fisk på stranden. De använde alltihop för gödsling.

Jag är en inhemsk filosof, ni är utländska filosofer.
(Kamrat K'ang Sheng: "Kan Ordföranden säga något om de tre kategorierna")

Engels talade om de tre kategorierna, men jag för min del tror inte på två av dessa kategorier. (Motsatsernas enhet är den mest grundläggande lagen, kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra är motsatserna kvalitets och kvantitets enhet, och negationens negation existerar överhuvudtaget inte.) Att på samma nivå ställa samman kvalitetens och kvantitetens omvandling till varandra, negationens negation och lagen om motsatsernas enhet, är "triplism" inte monism. Det mest grundläggande är motsatsernas enhet. Omvandlingen av kvalitet och kvantitet till varandra är motsatserna kvalitets och kvantitets enhet. Det finns inget sådant som negationens negation. Bekräftelse, negation, bekräftelse, negation ... när saker utvecklas innehåller varje länk i kedjan både bekräftelse och negation. Slavsamhället är en negation i förhållande till det primitiva samhället, men i förhållande till feodalsamhället innebär det i sin tur en bekräftelse. Feodalsamhället utgjorde negationen i förhållande till slavsamhället, men en bekräftelse i förhållande till det kapitalistiska samhället. Kapitalismen utgjorde negationen i förhållande till det feodala samhället, men i sin tur bekräftelsen i förhållande till det socialistiska samhället.

Vilken är syntesens metod? Är det möjligt att det primitiva samhället kan existera sida vid sida med slavsamhället? De existerar sida vid sida, men bär på en liten del av det hela. Den totala bilden är att det primitiva samhället kommer att utplånas. Samhällsutvecklingen går dessutom i stadier, och även det primitiva samhället är indelat i många olika stadier. Vid den tiden fanns inte än seden att begrava kvinnor tillsammans med sina döda män, men de var tvingade att underordna sig männen. Först var männen underordnade kvinnorna och sedan utvecklades detta mot sin motsats, och kvinnorna underordnades männen. Detta historiska stadium har ännu ej blivit klarlagt, även om det varat i miljoner år och mer. Klassamhället har inte varat i 5000 år än. Kulturer som Lung Shan och Yang Shao19 vid den primitiva erans slut hade färgad keramik. Kortfattat så slukar en en annan, en störtar en annan, en klass utplånas och en annan klass uppstår, ett samhälle utplånas och ett annat samhälle uppstår. Under utvecklingsprocessen är allt naturligt nog inte så rent. När vi kommer till det feodala samhället finns det fortfarande rester kvar av slavsamhället, även om större delen av den samhälleliga scenen karaktäriseras av feodalismen. Det finns fortfarande en del trälar och också en del livegna arbetare som hantverkare. Det kapitalistiska samhället är inte heller så rent, och även i de mest avancerade kapitalistiska samhällena finns det en efterbliven del. Vi har exempelvis slavsystemet i södra Förenta Staterna. Lincoln gjorde slut på slavsystemet, men det finns fortfarande idag svarta slavar, och deras kamp är mycket intensiv. Mer än 20 miljoner människor deltar i kampen, och det är ju en hel del.

En sak förstör en annan, saker framträder, utvecklas och förstörs, överallt är det så. Om saker inte förstörs av andra, då förstör de sig själva. Varför ska människor dö? Dör även aristokrater? Detta är en naturlag. Skogar lever längre än människor, och inte ens de varar längre än ett par tusen år. Om inte döden fanns skulle det vara outhärdligt. Om vi fortfarande kunde träffa Konfucius levande idag, då skulle inte jorden kunna rymma så många människor. Jag stödjer Chuang-tzus attityd.[40] När hans hustru dog slog han på ett tvättfat och sjöng. När människor dör bör man hålla fester för att fira dialektikens seger, för att fira det gamlas undergång. Socialismen kommer också att utplånas, det skulle inte gå an om den inte utplånades för då skulle vi inte få någon kommunism. Kommunismen kommer att vara i tusentals och åter tusentals år. Jag tror inte att det inte kommer att inträffa några kvalitativa förändringar under kommunismen, att den inte kommer att indelas i stadier genom kvalitativa förändringar! Jag tror inte på detta! Kvantitet förändras till kvalitet och kvalitet förändras till kvantitet. Jag tror inte att det kvalitativt sett kommer att förbli det samma, oförändrat under miljoner år! Detta är otänkbart i dialektikens ljus. Vi har principen "Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Tror ni att man kan fortsätta i miljoner år med samma ekonomiska system? Har ni tänkt på detta? Om det vore på detta sätt skulle vi inte behöva några ekonomer, eller vi skulle hursomhelst klara oss med en enda lärobok, och dialektiken skulle vara död.

Dialektikens liv är en kontinuerlig rörelse mellan motsatser. Mänskligheten kommer också slutligen att få sin dom. När teologerna talar om domedagen är de pessimistiska och skrämmer folk. Vi säger att mänsklighetens slut kommer att innebära något mer avancerat än människan. Människan är fortfarande i sin barndom. Engels talade om en rörelse från nödvändighetens domän till frihetens domän, och sade att friheten är att förstå nödvändigheten. Denna mening är inte fullständig, den säger bara halva sanningen och lämnar resten osagt. Kan enbart förståelse frigöra någon? Friheten är att förstå nödvändigheten och nödvändighetens omvandling — man måste arbeta en del också. Om man bara äter utan att arbeta, om man bara har förståelsen, är det då tillräckligt? När man upptäcker en lag måste man kunna tillämpa den, man måste skapa världen på nytt, man måste bryta grund och uppföra byggnader, man måste gräva gruvor, industrialisera. I framtiden kommer det att finnas fler människor, säden kommer inte att räcka till och människor måste skaffa sig mat ur mineraler. Det är således bara genom omvandling som friheten blir uppnåelig. Kommer det i framtiden att vara möjligt att bli så fri? Lenin sade att flygplanen i framtiden skulle svärma i luften som flugor, rusande hit och dit. Överallt kommer de att kollidera, och vad kan vi göra åt det? Hur kommer vi att manövrera dem? Om vi klarar av det, kommer det att innebära friheten? I Peking finns det för närvarande 10000 bussar, i Tokyo finns det 100000 (fordon) (eller är det 800 000?) så där har de fler bilolyckor. Vi har färre bilar, och vi utbildar också förarna och folket så vi har få olyckor. Hur kommer det att se ut i Peking om 10 000 år? Kommer det fortfarande att finnas 10000 bussar? De kanske uppfinner något nytt så att de kan överge detta transportmedel, så att människor kan flyga med hjälp av något enkelt mekaniskt hjälpmedel, flyga till vilken plats och vilket land de vill. Det räcker inte med att förstå nödvändigheten, vi måste också omvandla saker.

Jag tror inte att kommunismen inte kommer att indelas i stadier, och att det inte kommer att inträffa några kvalitativa förändringar. Lenin sade att allting kan delas. Han tog atomen som exempel, och sade att inte bara atomen kunde delas utan också elektronen. Tidigare hävdade man att detta inte gick. Den vetenskapsgren som ägnar sig åt delning av atomkärnor är fortfarande mycket ung, bara tjugo eller trettio år gammal. Under de senaste decennierna har vetenskapsmännen delat upp atomkärnan i sina beståndsdelar, protoner, antiprotoner, neutroner, antineutroner, mesoner och antimesoner. Detta är de tunga beståndsdelarna, det finns också lätta. Till stor del gjordes dessa upptäckter under och etter Andra världskriget. Det faktum att man kunde frigöra elektronerna från atomkärnan upptäcktes för någon tid sedan. En elektrisk kabel utnyttjar frigjorda elektroner från kopparns eller aluminiumets utsida. I jordatmosfärens 300 Ii har man också upptäckt att det finns lager med frigjorda elektroner. Där är också elektronerna och atomkärnorna åtskilda. Ännu har inte elektronerna splittrats, men en dag kommer man säkert att kunna splittra dem. Chuang-tzu sade: "En sträcka som är en fot och halveras varje dag kan aldrig reduceras till noll." (Chuang-tzu, Kap [33G] "Om de olika skolorna" citerande Kung-sun Lung.) Detta är sant. Om ni inte tror det, så tänk efter. Om den kunde reduceras till noll skulle det inte finnas någon vetenskap. De myriader av ting som finns utvecklas kontinuerligt och obegränsat, och de är ändlösa. Tid och rymd är ändlösa. Om man ser rymden både i makroskala och mikroskala är den ändlös, den kan delas i oändlighet. Efter miljoner år kommer fortfarande vetenskapsmännen att ha något att göra. Jag uppskattar väldigt mycket Sakatas[41] artikel om elementarpartiklarna i Naturvetenskaplig tidskrift. Jag har aldrig sett någon sådan artikel tidigare. Detta är dialektisk materialism. Han citerar Lenin.

Filosofins svaghet är att den inte skapat praktisk filosofi, utan bara boklig filosofi.
Vi bör alltid föra fram nya saker. Vad är vi annars här för? Varför vill vi ha efterträdare och avkomma? Nya saker finns att söka i verkligheten, vi måste få grepp om verkligheten. I sista hand, är Jen Chi-yii[42] marxist eller inte? Jag uppskattar, mycket hans artiklar om buddhismen. Det ligger en del forskning (bakom dem), han är elev till T'ang Yung-fung.[43] Han diskuterar bara buddhismen under T'ang-dynastin, och behandlar inte direkt senare tiders buddhism. Sung- och Ming-metafysiken utvecklades från Ch'an-skolan under T'ang-dynastin, innebar en rörelse från subjektiv idealism till objektiv idealism.[44] Det finns både buddhism och taoism, och det är inte fel att skilja dem åt. Hur kan det vara rätt att inte uppmärksamma dem? Han Yiins åsikter var inte förnuftiga. Hans slagord var "Lär av deras idéer men inte av deras uttryckssätt". Hans idéer var helt och hållet kopior av andras, han ändrade formen och essäens komposition. Hans åsikter var inte förnuftiga, och den lilla gnutta förnuft som fanns i det han sade hade han tagit från föregångarna. Det finns få nyheter i skrifter som Föreläsning om lärare. Liu Tzu-hou var annorlunda, han kunde buddhismen och taoismens materialism utan och innan.[45] Och ändå är hans Himlen svarar alltför kort, lite för kort. Hans Himlen svarar är en produkt av Ch'u Vuans Himlen frågar.[46] Under loppet av många tusen år har endast denne man skrivit ett stycke som Himlen svarar. Vad handlar Himlen/rågar och Himlen svarar om? Om det inte finns några noter som klargör det hela, så kan man inte förstå dem om man läser dem, man får bara en allmän uppfattning. Himlen frågar är verkligen fantastisk, för tusentals år sedan reste den alla möjliga frågor, om universum, om naturen, om historien.
(Vad gäller diskussionen om två som kombineras till ett:) Låt Hung Ch'i trycka upp ett par bra saker, och skriva en rapport.

Noter

 
 
 
 

1. Som de urskildes av Lenin 1913 i hans artikel "Marxismens tre källor och tre beståndsdelar", Valda Verk s. 9 f.

2. Detta tycks vara en synnerligen överförenklad sammanfattning av de bevis från de parlamentariska undersökningarna och de kungliga fabriksinspektörernas rapporter, som Marx presenterar i Kapitalet (Band I, Del III). Marx pekar på att det inte ligger i kapitalisternas intresse att tvinga fram så långa arbetsdagar att arbetarna blir utmattade och deras prestation per timme sjunker kraftigt. Men uppenbarligen skulle ingen officiell instans ha hävdat att åttatimmarsdagen skulle vara lika profitabel för kapitalisterna, vid en tid då tiotimmarsdagen betraktades som en vågad och radikal uppfinning.

3. Pekinguniversitetet, som härrör från en sammanslagning av det gamla Pekinguniversitetet där Fjärde maj-rörelsen startade 1919, och det amerikansk-stödda Yenching-universitetet, har efter 1949 fortsatt att åtnjuta det högsta anseendet i Kina för allmän intellektuell briljans.
Folkuniversitetet (Jen-min ta-hsiieh), också beläget i Peking, grundades speciellt för att ordna kurser som var bättre tillgängliga för studenter med arbetar- och bondebakgrund.

4. Bland de konfucianska klassikerna, representerade de Fyra böckerna den studiekurs som nybörjarna läste, medan de Fem klassikerna är en något mer omfattande kurs.

5. Bland sina varierande studieerfarenheter har Mao länge utpekat de sex månader han tillbringade för studier i Hunans provinsbibliotek under vintern 1912—13 som en av de värdefullaste. Se S. Schram: Mao Tse-tung, s. 35 f och hans egna berättelser som de återges av Edgar Snow i Röd stjärna över Kina.

6. Den första meningen är från Det ondas doktrin XX,5; den andra från Mencius, Bok IV, Del B, Kap. 28 (s. 134 i D. C. Laus översättning till engelska).

7. Citatet är från KonfuciusAnalects, XV, Kap. l. Den incident då folket i K'uang fängslade Konfucius och ville döda honom, refereras till i Ånalects, Bok IX, Kap. 5. Se också Legges not till detta avsnitt.

8. Maos resonemang går uppenbarligen ut på att vare sig Konfucius reste dit eller ej, så hade han inget speciellt mot Ch'in (en stat som existerade under första årtusendet f. Kr. i dagens Shensi, vars härskare så småningom erövrade hela Kina och grundade Ch'in-dynastin 221 f. Kr.), eftersom han i Sångernas bok, som man antar att han redigerade, tog med ett antal dikter från detta område, inklusive de två som Mao nämner.

9. Översättningen till engelska av ovanstående dikter och titlarna på de tidigare två omnämnda är tagen från Legges version av Sångernas bok (Book of Odes) Del I, Bok XV, sång i; Bok XI, sång vi; Bok IX, sång vi.

10. Kärleksdikter har traditionellt tolkats av kinesiska kritiker som en allegori över förhållandet mellan en tjänsteman och hans prins. Chu Hsi (se nedan not 44 till text 11) hävdade att de borde tas för vad de var. Mao för fram åsikten att de ibland bör tolkas som allegorier, ibland inte.

11. Wei Chuang (ca 858-910) var en framstående poet under den sena Tangdynastin och i början av de Fem dynastiernas period (med början 907). Mao hävdar att samma tolkningsprinciper bör användas på Sångernas bok och på all klassisk poesi.

12. Den "Socialistiska skolningsrörelsen" som Mao lanserade efter tionde plenat hösten 1962, blev känd som de "fyra upprensningarna" på landsbygden och de "fem anti-" (wu-fan) i städerna. Om den första aspekten se R. Baums och F. Teiwes monografi: Ssu-ch'ing: the Socialist Education Movement of 1962-1966 (Berkeley, Calif.: Center for Chine-se Studies, 1968). Det finns inget liknande arbete om rörelsen i städerna.

13. Om Kuang-ming hih-pao se ovan text 4, not 72. Wen-huipao, publicerad i Shanghai, var ett organ utanför partiet som hade kritiserats av Mao 1957 för sina borgerliga tendenser. I november 1965 kom en artikel i tidskriften att fungera som startsignal för Kulturrevolutionen (se nedan text 14, not 6).

14. Chou Ku-ch'eng var författare till många verk om kinesisk historia och världshistoria. Sedan 1950 hade han varit professor vid Futan-universitetet i Shanghai. 1962 publicerade han en artikel om historia och konst, i vilken han uttryckte idéer om "tidsandan", som sades vara ett uttryck på det estetiska området för Yang Hsien-chens filosofiska teorier (se nedan not 18 till denna text).

15. Sun Yeh-fang var vid denna tid chef för vetenskapsakademins ekonomiska institut. Han avskedades från sin post 1966. Som K'ang Shengs anmärkning antyder, hade han accepterat en del sovjetiska och östeuropeiska ekonomers idéer om profitmotivets roll i den socialistiska ekonomin.

16. Under sommaren 1955, just innan Maos tal den 31 juli gav en ny puff framåt för skapandet av producentkooperativ inom jordbruket, hade partiets departement för jordbruksarbetet (på Liu Shao-ch'is anmodan som det nu hävdas) upplöst ett antal kooperativ, som sades ha skapats alltför hastigt och omoget. Från denna tid och framåt befann sig ofta Mao i konflikt med denna organisation, som formellt upplöstes 1961.

17. Teng Tzu-hui (1895-1972) hade varit chef för departementet för jordbruksarbetet sedan 1952, även om hans inflytande minskade efter slutet av femtiotalet, beroende på hans del av ansvaret för att kooperativ "upplöstes" 1955. Det tycks dock som om han hade tillräcklig prestige för att energiskt kunna föra fram sina ståndpunkter i opposition mot Maos, när de frågor som Mao här räknar upp diskuterades inom partiet i början på sextiotalet. Som symbol för att täcka hela detta spektrum av politiska frågor, betoningen på den materiella stimulansen, den privata jordlotten etc., är uttrycket "de fyra stora friheterna" mindre vanligt i dokument som publicerats sedan Kulturrevolutionens början, än "Sanziyibao" ("tre friheter och en fast, eller garanti"). Om detta begrepp som antas summera Liu Shao-ch'is och hans sympatisörers reaktionära linje i landsbygdsf rågan, se artikeln "Struggie between Two Roads in China's CountrysidPeking Review, Nr 49 (1967) s. 11 f.

18. Ståndpunkten att "två kombineras till ett" fördes fram i början på sextiotalet av Yang Hsien-chen (ca 1899— ), som sedan 1955 varit ordförande för den högre partiskolan. Med början i juli 1964 attackerades denna formulering häftigt i pressen därför att den minimerade kampens och motsättningarnas betydelse, och stod i motsättning till Maos syn att "ett delas i två", dvs. att kampen och speciellt då klasskampen ständigt framträder på nytt även då specifika motsättningar lösts. Det "utkast till en artikel" som stenografens not refererar till var förmodligen en sammanfattning av en av de kommande angreppen mot Yang, som i förväg gavs till Ordföranden för godkännande.

19. Det tycks här som om Mao blandar samman A. Bogdanov, som tillsammans med Lunarcharskij var en av ledarna för den "proletära kultur-rörelsen" i början på tjugotalet, och P. Bogdanov, författare till En kort kurs i ekonomisk vetenskap, som också under en kortare tid var chef för Nationalekonomiska högsta rådet.

20. Kritiken riktar sig här uppenbarligen inte mot att de spanska republikanerna slogs in i det sista, utan mot att de inte förstod sanningen att de starka punkterna, om man bara ser till territoriet, inte i sig själva är avgörande.

21. Se ovan, text 4 a, not 2.

22. Mao påbörjade sin verksamhet vid detta institut 1925, men det var först 1926 som han i själva verket fungerade som ledare och gav sitt bidrag till verksamheten. Se Mao Tse-tung, s. 79, 85—92.

23. Maos egen attityd till denna episod var i själva verket vacklande. Se Mao Tse-tung, s. 22 f.

24. Se Mao Tse-tung, s. 22 och den fullständigare redogörelsen i Röd stjärna över Kina.

25. Citatet är franMencius, Bok VI, Del A, kap. 15 (s. 168 i D. C. Laus översättning till engelska).

26. Detta syftar förmodligen på Chang Ping-lins berömda artikel som publicerades 1903 med titeln "Ett avvisande av K'ang Yu-weis brev om revolutionen". I denna artikel attackerade Chang K'ang inte bara i frågan om revolution kontra gradvisa reformer, utan också när det gällde betydelsen av rasskillnader mellan kineserna och manchuerna, vilka K'ang tenderade att betrakta som obetydliga. Manchuerna, hävdade Chang, var en främmande och dekadent ras som var fullständigt olämplig att regera Kina. Det var i detta sammanhang som han diskuterade revolutionen och antydde att existerande rasskillnader var en produkt av historien. (För en kortfattad sammanfattning av Changs artikel, se Michael Gasster: Chinese Intellectuals and the Revolution of 1911 (Seattle: University of Washington Press, 1969), s. 195 f.)

27. Fu Ying är uppenbarligen en kinesisk vetenskapsman som levde 1964, eftersom Mao säger att han skulle vilja söka upp honom. Jag har inte kunnat identifiera honom mer exakt.

28. Lu P'ing (ca 1910— ) var chef för Peking-universitetet vid denna tid. Han avsattes och "bekämpades" i juni 1966. Se Nee/Collier: Kulturrevolutionen vid Kinas universitet (Cavefors 1970), s. 48 f.

29. Ai Ssu-ch'i (ca 1910-66) var vid tiden för sin död vicedirektör för den Högre partiskolan. Han var en av partiets ledande talesmän i filosofiska frågor. Han hade översatt arbeten om dialektisk materialism från ryska och skrivit många böcker och artiklar som syftade till att göra marxismen tillgänglig för massorna. Den l november 1964 publicerade han en artikel i Folkets Dagblad som attackerade Yang Hsien-chen, den "borgerlige" filosof som Mao refererat till tidigare i detta tal i samband med principen om att "två kombineras till ett".

30. Metaforen om att "dissekera en sparv", framförd 1958 i punkt 32 i "Sextio punkter om arbetsmetoderna" (C B 892, s. 10), och ofta använd efter detta betecknar en arbetsmetod där allmänna principer härleds ur en noggrann undersökning av ett begränsat antal exempel. Maos poäng här är att Kina utgör ett mikrokosmos för revolutionens problem i dagens värld.

31. Leng Tzu-hsing föreläser om Hertigens av Jung-kuo slott i bokens andra kapitel (The Story of the Stone, s. 72 f). "Tjänstemännens talis-man" eller som David Hawkes friare och mer bitande översätter det "Mandarinens livförsäkring", var en lista över de rika och inflytelserika familjerna i området som den tidigare novisen från kalebasstemplet sade att varje tjänsteman borde bära på sig för att undvika att förolämpa dem och därmed förstöra sin karriär (The Story of the Stone, s. 111).

32. Beträffande Maos kritik av Yii Fing-po, se ovan text 8, not 8. Wang K'un-lun var vice borgmästare i Peking under femtiotalet.

33. HoCh'i-fang(1911- ) poet och en mäktig person i den litterära världen, försvarade till en del Yii Fing-po vid tiden för kampanjen mot denne 1954. Ho hävdade att Yii hade en felaktig tolkning av Det röda rummets dröm, men att han var politiskt lojal. Själv blev han angripen vid tiden för det Stora Språnget.

34. Wu Shih-ch'angs arbete i detta ämne har översatts till engelska:
On "The Red Chamber Dream" (Clarendon Press, 1961).

35. Det är ironiskt att Mao säger att Hu Shihs tolkning av romanen var riktigare än Ts'ai Yiian-p'eis (1876—1940) ty en av huvudorsakerna till kritiken av Yii P'ing-po var just den att Yii, som student och lärjunge till Hu, delade sin lärares tro på forskning för sin egen skull. Maos ståndpunkt i denna fråga överensstämmer dock med Lu Hsiins. Se dennes Brief History of Chinese Fiction (Peking 1964), s. 311 f.

36. De siffror som Mao här ger, när han återvänder till den historiska scenen och påminner sig den slutliga uppgörelsen med Kuomintang, är snarare de siffror som gällde vid början av kriget mot Japan än de vid början av det förnyade inbördeskriget 1946, när Folkets Befrielsearmé hade växt till åtminstone en halv miljon man.

37. I januari 1949 kapitulerade befälhavaren för den nationalistiska garnisonen i Peiping (som staden då kallades), general Fu Tso-i, utan strid för att undvika meningslös förstörelse. Han blev sedan minister för vattenvården i Peking-regeringen.

38. Den legendariske kejsaren Shen Nung sägs ha lärt sigjordbruks-konsten under tretusentalet f. Kr. och speciellt ha upptäckt örternas medicinska egenskaper.

39. Kulturerna Lung Shan och Yang Shao, belägna i nordöstra respektive nordvästra Kina var de två mest omtalade kulturerna under den neolitiska perioden. Som Mao antyder är de speciellt kända för sin keramik. För en allmän redogörelse, se William Watson: China before the HanDynasty (Thames & Hudson, 1966), s. 37 f.

40. Den bok som kallas Chuang-tzu, förmodligen bara delvis författad av mannen med samma namn som levde under andra hälften av fjärde århundradet f. Kr., är inte bara en av taoismens klassiska texter (tillsammans med Lao-tzu och Förändringarnas bok) utan också ett av de största litterära mästerverken i Kinas historia. Det avsnitt som Mao refererar till här kan man hitta i Cyril Birch (ed.), Anthology of Chinese Literature, s. 108.

41. Sakata Shiyouchi, en japansk fysiker från Nagoya-universitetet, hävdar att "elementarpartiklar är en enda, materiell, differentierad och
ändlös kategori som utgör naturens ordning". Utan tvivel på grund av Maos entusiasm för dennes idéer publicerades en av hans artiklar som förklarar dessa åsikter i Röda Fanan i juni 1965. Beträffande ovanstående citat och en diskussion om förhållandet mellan Sakatas idéer och Maos egen "monism", se Frederick Wakeman: History and Will: Philo-sophical Perspectives of Mao Tse-tung's Thought (Berkeley: University of California Press, 1973) s. 227.

42. Mao syftar uppenbarligen på en essäsamling som publicerades av Jen Chi-yii 1963, och som gavs ut i ny upplaga 1973: Han T'angfo-chiao ssu-hsiang lun chi (Samlade essäer om det buddhistiska tänkandet under Han-och Tang-dynastiema) (Peking: Jen-min ch'u-pan-she). I dessa studier citerar han ganska utförligt Lenin vad gäller dialektiken.

43. Tång Yung-t'ung (1892-1964) som Jen Chi-yii utpekade som sin lärare, var den ledande historieskrivaren över buddhismen. Han skrev om kinesisk buddhism under Han-, Wei-, Chin- och Norra och Södra dynastierna, om det indiska tänkandets historia etc. Han var de-kanus för Pekinguniversitetets humanistiska fakultet från 1948 tills han insjuknade 1954.

44. Under inflytande av Ch'an-buddhismen (bättre känd under det japanska namnet Zen) utvecklade kinesiska filosofer under Sung- och Ming-dynastierna, av vilka Chu Hsi (l 130-1200) är den mest berömda, en syntes mellan konfucianism och buddhism vanligtvis känd som neo-konfucianism. I denna syntes spelar begreppet U (princip eller förnuft) en central roll. För en kinesisk syn på dessa skolor som i grunden liknar Maos, se Hou Wai-lu, A Skört History of Chinese Philosophy (Peking, FLP, 1959) s. 33 f. För en tolkning av en västerländsk expert, se H. G. Creel:
Chinese Thought from Confucius to Mao Tse-tung (Chicago: University of Chicago Press och London: Eyre &: Spottiswoode, 1953), kap. 10.

45. Han Yii och Liu Tsung-yuan nämns ovan (text 10, not 19). Han Yii försökte återskapa den klassiska periodens enkelhet och samtidigt undvika det extremt arkaiserande. Slagordet "lär av deras idéer" som Mao citerar syftar på målsättningen att söka inspiration bland de gamla konfucianska visa, och samtidigt undvika ett alltför utarbetat uttryckssätt. Han hade en kritisk attityd mot buddhismen, men lånade dock en del idéer från den. Liu Tsung-yuan, som Mao här benämner med hans litterära namn Liu Tzu-hou, var nära vän till Han Yii. Även om han var djupt influerad av buddhismen, karaktäriserar Hou Wai-lu liksom Mao honom som "materialist". (Short History ofChinese Philosophy, s. 42 f).

46. Liu Tsung-yuans essä Tien Tui (Himlen svarar) ägnades åt att försöka besvara de frågor om universums ursprung och natur som Ch'u Yiian ställer i sin dikt Tien W en (Himlen frågar). Den senare finns översatt ull engelska under titeln "The Riddles" i Li Sao and Other Poems of Chu Yuan, s. 79 f. Den är som Mao säger mycket suggestiv men extremt dunkel.