Web Hosting by Brinkster

Om de tio stora sambanden

Mao Tse-tung
25 april 1956

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031227

Under de senaste två månaderna har Politbyrån lyssnat till, och godkänt verksamhetsberättelserna från trettiofyra ekonomiska och finansiella departement i Centrum.1 Den har utbytt synpunkter med dessa departement i ett antal frågor och efter vidare diskussioner gjort en sammanställning som innefattar tio problem, tio motsättningar.

Det finns bara ett syfte med att resa dessa problem, nämligen att mobilisera alla positiva element och alla tillgängliga krafter för att bygga socialismen mera, snabbare, bättre och mer ekonomiskt.

Vår politik har alltid varit att mobilisera alla positiva element och alla tillgängliga krafter. Förr följde vi den politiken för att segra i Folkets demokratiska revolution och få ett slut på feodalismens och den byråkratiska kapitalismens regim. Nu följer vi den i en ny revolution, den socialistiska revolutionen, och i uppbygget av den socialistiska staten. Vare sig det gäller revolution eller uppbygge bör denna politik alltid följas. Alla är på det klara med detta. Men det finns några problem som fortfarande är värda att diskutera och bland dem finns en del som är nya. Vårt arbete har fortfarande sina fel och brister. Om vi diskuterar och tänker över dessa problem och handskas riktigt med motsättningarna, så kan vi undvika en del återvändsgränder.

Låt mig läsa upp de tio problemen:

(1) Sambandet mellan industri och jordbruk, och mellan tung och lätt industri.
(2) Sambandet mellan industrin i kustregionerna och industrin i inlandet.
(3) Sambandet mellan ekonomiskt uppbygge och uppbygge av försvaret.
(4) Sambandet mellan staten, produktionsenheterna och de individuella producenterna.
(5) Sambandet mellan Centrum och regionerna.
(6) Sambandet mellan Hannationaliteten och de nationella minoriteterna.
(7) Sambandet mellan parti och icke-parti.
(8) Sambandet mellan revolutionärt och kontrarevolutionärt.
(9) Sambandet mellan rätt och fel.
(10) Sambandet mellan Kina och andra länder.

Dessa samband är alla motsättningar. Motsättningar finns överallt i världen. Utan motsättningar skulle det inte finnas någon värld. Jag kommer nu att diskutera dessa tio motsättningar.

1. Sambandet mellan industri och jordbruk, tung och lätt industri

Alla är överens om att den tunga industrin är den nyckelsektor som måste prioriteras. När vi handskats med förhållandet mellan tung och lätt industri och mellan industri och jordbruk, har vi inte begått principiella fel. Vi har inte begått samma misstag som en del socialistiska länder, som betonat den tunga industrin på ett överdrivet sätt och struntat i den lätta industrin och jordbruket. Resultatet har blivit att de inte kan få fram tillräckligt mycket varor på marknaden, det är brist på dagliga nödvändighetsvaror och valutan är instabil. Jämfört med dem har vi betonat den lätta industrin och jordbruket mera. Vår marknad är jämförelsevis välförsedd med varor. Detta skiljer sig från marknadssituationen i en del länder efter deras revolution. Även om det inte är sant att påstå att vi har ett överflöd, så har vi tämligen goda lager av de varor som folket använder dagligen. Priserna är också stabila och folkvalutan är stabil. Detta betyder inte att det inte längre finns några problem. Det finns fortfarande problem. Vi måste göra ändamålsenliga justeringar av proportionerna mellan investeringar i tung industri och lätt industri och mellan lätt industri och jordbruk. Vi måste genomföra ändamålsenliga ökningar av proportionen investeringar i lätt industri och jordbruk i förhållande till de totala industri- och jordbruksinvesteringarna.
Betyder detta att den tunga industrin inte längre är den ledande sektorn? Nej, den är fortfarande den ledande sektorn. Ska vi inte längre betona den tunga industrin? Om frågan ställs på detta sätt blir svaret att betoningen i investeringarna fortfarande ska ligga på den tunga industrin.

I framtiden måste vi investera mer i den lätta industrin och jordbruket så att den del av investeringarna som går dit ökar. När vi ökar denna proportion, betyder det då att vi bytt nyckelsektor? Nej, nyckelsektorn har inte bytts ut. Den är fortfarande den tunga industrin, men den lätta industrin och jordbruket kommer att betonas mer.
Vad blir resultatet av denna ökade betoning? Resultatet kommer att bli en större och snabbare utveckling av den tunga industrin, en större och snabbare utveckling av produktionen av produktionsmedel.
Utvecklingen av den tunga industrin kräver kapitalackumulation. Varifrån kommer denna ackumulation? Den kan komma från den tunga industrin själv. Den kan också komma från den lätta industrin och jordbruket. Både lätt industri och jordbruk kan skapa en större och snabbare ackumulation.
Här reser sig en frågeställning. Önskar man verkligen utveckla den tunga industrin? Antingen har man en stark sådan önskan, eller så är man inte speciellt angelägen. Om man inte alls önskar detta, ja då attackerar man den lätta industrin och jordbruket. Om man inte är speciellt angelägen, ja då kommer man inte att investera så mycket i lätt industri och jordbruk. Men om man har en stark önskan att utveckla den tunga industrin då ägnar man uppmärksamhet åt den lätta industrin och jordbruket. Dessa sektorer producerar mer dagliga nödvändighetsvaror, vilket i sin tur innebär en högre ackumulation. Efter några år har de fonder som kan investeras i tung industri växt ytterligare. Det här är alltså en fråga om man verkligen önskar utveckla den tunga industrin eller om det bara är en förevändning för något annat.
Frågan om man verkligen önskar utveckla den tunga industrin eller ej gäller naturligtvis inte oss. Vem har inte en ärlig sådan önskan? När det gäller oss är det snarare en fråga huruvida denna önskan är stark eller svag. Om er önskan verkligen är stark så bör ni investera mer i den lätta industrin. I annat fall är er önskan inte äkta till hundra procent utan bara till nittio procent. Den är inte stark. Det betyder att ni inte helhjärtat betonar den tunga industrin. Om ni verkligen helhjärtat betonade den, då skulle ni uppmärksamma den lätta industrins utveckling, för det första för att den kan tillfredsställa folkets behov, och för det andra för att den kan skapa en större och snabbare ackumulation.

Vad gäller jordbruksfrågan så bevisar en del socialistiska länders erfarenheter att t.o.m. där jordbruket är kollektiviserat så kan man inte öka produktionen i de fall där kollektiviseringen sköts på ett dåligt sätt. Grundorsaken till misslyckandena med att öka jordbruksproduktionen ligger i en tvivelaktig politik från statens sida gentemot bönderna. Skattebördan på bönderna är för hög samtidigt som priset på jordbruksprodukter är mycket lågt och priset på industriprodukter mycket högt. Medan vi utvecklar industrin, och speciellt den tunga industrin, så måste vi samtidigt ge jordbruket en speciell ställning genom att anta en riktig skattepolitik för jordbruket och en riktig prispolitik för industri- och jordbruksprodukter.

Jordbrukets betydelse för den nationella ekonomin som helhet framgår väldigt klart av våra egna erfarenheter. Den praktiska erfarenheten av åren efter befrielsen bevisar att närhelst vi fått en god skörd så har livet varit drägligare på alla sätt under det följande året. Detta är en allmän lag.

Vi har dragit följande slutsats: det ena sättet att utveckla den tunga industrin är att utveckla den lätta industrin och jordbruket lite mindre. Det andra sättet är att utveckla den lätta industrin och jordbruket lite mer. Resultatet av den första metoden, dvs. en ensidig utveckling av den tunga industrin utan att fästa avseende vid folkets levnadsvillkor, blir att folket blir missnöjt så att inte heller den tunga industrin sköts på ett bra sätt. I ett längre perspektiv leder denna metod till en något lägre och sämre utveckling av den tunga industrin. När ett helhetsbokslut görs några decennier senare kommer det inte att vara gynnsamt. Den andra metoden, dvs. utveckling av den tunga industrin på en grund som tillfredsställer folkets behov, innebär en mer solid grund för utvecklingen av den tunga industrin, och den kommer då också att utvecklas bättre och snabbare.

2. Sambandet mellan industrin vid kusten och industrin i inlandet

Det är riktigt att utveckla industrin i inlandet. Det är en förstarangsuppgift. Men det är nödvändigt att uppmärksamma kustregionerna.
Vad gäller denna fråga har vi inte gjort några stora eller grundläggande misstag, men det finns en del svagheter. Under de senaste åren har vi inte fäst tillräcklig vikt vid industrin i kustregionerna. Min uppfattning är att vi borde genomföra en del förändringar här.
Hur stor del av den tunga och lätta industrin som vi förfogade över i början var belägen i kustregionerna om vi med dessa menar Liaoning, Hopei, Peking, östra Hunan, Shantung, Anh-wei, Kiangsu, Shanghai, Chekiang, Fukien, Kwangtung och Kwangsi? Sjuttio procent av all vår industri var belägen i dessa kustregioner och sjuttio procent av vår tunga industri. Endast trettio procent var belägen i inlandet. Det skulle vara helt fel att inte beakta detta faktum, att inte fästa tillräcklig vikt vid industrin vid kusten och att inte utnyttja dess produktiva kraft till fullo.
Vi måste göra vårt yttersta och använda all vår tillgängliga tid för att möjliggöra utvecklingen av kustregionerna. Jag säger inte att vi ska bygga alla nya fabriker i kustregionerna. Mer än nittio procent bör byggas i inlandet. Men en del kan byggas i kustregionerna. Stålverket i Anshan och kolgruvorna i Fushun ligger exempelvis i kustregionerna, Dairen har sina varv, T'ang-shan sina järn-, stål- och byggnadsmaterialindustrier, T'angku sin kemiska industri, Tientsin sina järn-, stål- och maskinindustrier. Shanghai har sina maskinindustrier och sina varv, Nanking sin kemiska industri och det finns industrier på många andra ställen. Nu planerar vi produktion av syntetiska oljeprodukter i Maoming i provinsen Kwangtung, där det finns oljeskiffer. Det är också tung industri.
I framtiden bör större delen av den tunga industrin – nittio procent eller mer – byggas i inlandet så att industrin blir jämnt fördelad och rationellt belägen över hela landet. Det råder ingen tvekan om detta. Men en del av den tunga industrin måste fortfarande byggas eller utvidgas i kustregionerna.

Våra gamla industriområden ligger huvudsakligen i kustregionerna. Det kommer att inverka menligt på vår utveckling om vi inte ägnar uppmärksamhet åt denna industri. Om vi i stället utnyttjar både kapaciteten och teknologin i kustindustrin fullt ut och utvecklar den på ett riktigt sätt, då kommer vi att få mer krafter för att utveckla och bibehålla industrin i inlandet. Det är fel att ha en negativ attityd gentemot kustindustrin. En sådan attityd kommer inte bara att hindra ett fullt utnyttjande av industrin vid kusten utan också att hindra en snabb utveckling av industrin i inlandet.
Vi vill alla utveckla industrin i inlandet. Frågan är om denna önskan är äkta eller ej. Om er önskan är äkta och ni inte bara förställer er, då måste ni utnyttja industrin vid kusten mer och bygga fler industrier i kustregionerna, speciellt lätt industri.

Enligt tillgänglig information så kan man bygga fabriker mycket snabbt i en del branscher av den lätta industrin. Efter att produktionen startat och den produktiva kapaciteten utvecklats så kan de återskapa det satsade kapitalet inom ett år. Inom loppet av fem år kan de alltså skapa kapital för att bygga tre eller fyra nya fabriker förutom den första. I en del fall kan de skapa kapital för att bygga två eller tre nya fabriker, i andra fall en ny fabrik, i sämsta fall en halv ny fabrik. Detta demonstrerar ytterligare hur betydelsefullt det är att utnyttja industrin vid kusten.

I våra långsiktiga planer har vi en brist på 400 000 tekniska kadrer. Vi kan få fram dem genom att utbilda arbetare och tekniker från kustindustrin. Tekniska kadrer behöver inte komma från bildade familjer. Gorkij hade bara två års elementarskola. Lu Hsün var inte utexaminerad akademiker. I det gamla samhället kunde han bara bli föreläsare, inte professor. Kamrat Hsiao Ch'u-nu gick överhuvudtaget aldrig i skolan.2 Man måste inse att yrkeskunniga arbetare har lärt genom praktiska erfarenheter och kan bli mycket bra tekniska kadrer.

Den tekniska nivån på industrin vid kusten är hög, kvaliteten på produkterna bra, kostnaderna låga och den tillverkar många nya produkter. Dess utveckling har en stimulerande effekt på den tekniska nivån och kvaliteten i den nationella industrin som helhet. Vi måste vara medvetna om denna frågas betydelse.
Sammanfattningsvis så kan vi inte utveckla den tunga industrin om vi inte utvecklar den lätta industrin. Om vi inte utnyttjar industrin i kustregionerna så kan vi inte skapa någon industri i inlandet. Vi får inte bara bibehålla den kustindustri som finns. Vi måste också utveckla den där det är lämpligt.

3. Sambandet mellan ekonomiskt uppbygge och uppbygge av försvaret

Vi kan inte klara oss utan försvaret. Vore det en bra idé att demobilisera alla våra trupper? Nej, det vore det inte eftersom vi fortfarande har fiender. Vi omges av dessa fiender. Har de inte inringat oss?
Vi har redan en avsevärd försvarsmakt. Efter motståndskriget mot Amerika för stöd till Korea så växte sig våra arméer än starkare. Försvarsindustrin håller på att byggas upp. Sedan Pan Ku skilde himlen och jorden åt,3 har vi aldrig kunnat tillverka bilar eller flygplan. Nu börjar vi kunna tillverka båda delarna. Vår motorindustri började med tillverkning av lastbilar, inte personbilar. Så varje dag kommer vi till våra sammanträden i utländska bilar. Vi vill vara patrioter men vi måste ha tålamod. Räkna med att vi en dag kan komma till sammanträdena i våra egna bilar!
Vi har fortfarande inga atombomber men förut hade vi inte heller flygplan eller kanoner. Vi besegrade den japanska invasionen och Chiang Kai-shek med hirs och gevär. Vi är redan ganska starka och kommer att bli än starkare i framtiden. Ett pålitligt sätt att försäkra oss om detta är att avsätta en lämplig del till militära utgifter. Denna del bör steg för steg minskas till omkring tjugo procent av statsbudgeten, medan utgifterna för det ekonomiska uppbygget ökas så att ekonomin kan utvecklas snabbare och snabbare. På denna grund kan sedan utvecklingen av försvaret gå framåt än mer, och i en inte alltför avlägsen framtid kommer vi inte bara att ha flygplan och kanoner utan också våra egna atombomber.
Vill ni verkligen ha atombomber? I så fall måste ni minska proportionen militärutgifter och öka det ekonomiska uppbygget. Eller låtsas ni bara att ni vill ha sådana? I så fall vill ni inte minska proportionen militärutgifter utan skära ner på det ekonomiska uppbygget. Vilken plan är bättre? Jag ber alla att studera denna fråga — det är en strategisk politisk fråga.

Vid sjunde Centralkommitténs tredje plenum 1950 restes frågan om att strömlinjeforma de statliga organen och minska militärutgifterna. Detta betraktades dessutom som en av de tre förutsättningarna för en grundläggande förbättring av den finansiella och ekonomiska situationen. Men under den första femårsplanen utgjorde militärutgifterna trettiotvå procent av statsutgifterna. Det innebär att en tredjedel av utgifterna gick till icke-produktiva ändamål. Det är en alltför stor del. Under den andra femårsplanen måste vi hitta ett sätt att reducera denna del för att kunna göra större fonder tillgängliga för ekonomiskt och kulturellt uppbygge.

4. Sambandet mellan staten, produktionsenheterna och de enskilda producenterna

Under de senaste diskussionerna med kamrater från de olika provinserna hade de en hel del att säga i denna fråga. Vad gäller arbetarna har deras arbetsproduktivitet ökat, det värde de producerar per arbetsdag har också ökat och därför bör deras löner justeras upp i förhållande till detta. Det skulle vara fel att inte bry sig om detta.

Efter befrielsen har arbetarnas levnadsstandard förbättrats avsevärt som alla känner till. Förr i tiden fanns det familjer som inte hade en enda familjemedlem anställd. Nu har dessa familjer medlemmar som är anställda. En del hade bara en anställd. Idag har de två eller tre. Jag har stött på familjer som förr inte hade någon anställd. Idag har både mannen och hustrun och en dotter fast arbete. Om man lägger ihop deras löner är deras levnadsstandard bra. Allmänt sett är inte vår lönenivå hög, men vi har en hög sysselsättning. Eftersom priserna både är låga och stabila och livet är tryggt följer av detta att standarden är ojämförligt mycket bättre än före befrielsen. Arbetarmassorna har bibehållit en hög entusiasm.
Jag anser att vi bör ägna stor uppmärksamhet åt att öka arbetarnas initiativförmåga och entusiasm. Fabriken som avgränsad produktionsenhet har också sina problem med initiativförmågan och entusiasmen.

Allting präglas både av sin enhet med andra ting och sitt eget oberoende. Allting har drag gemensamma med andra ting likaväl som sina egna särskilda kännetecken. Saker och ting kan inte bara utmärkas av en enhet och gemensamma drag utan att också ha en självständighet och särskilda kännetecken. Detta möte är ett exempel på enhet. När mötet är slut kommer självständigheten. Några av oss kommer att ta en promenad, några kommer att studera, några att äta. Det skulle inte gå att fortsätta mötet hur länge som helst utan ett avbrott. Det skulle ta död på oss. Så varje produktionsenhet och varje individ måste ha initiativförmåga och en viss grad av självständighet. Alla måste ha en självständighet som är sammanknuten med enheten.
Skulle det vara nyttigt för industrialiseringen av hela landet om vi gav de individuella producenterna rättmätiga belöningar och produktionsenheterna ett visst utrymme för egna initiativ? Det borde resultera i en del framsteg. Om det försämrade situationen så vore det ingen bra linje. Om allting centraliseras, om man berövar fabrikerna deras avskrivningsfonder, då har inte längre de enskilda produktionsenheterna något utrymme för egna initiativ och det skulle inte vara nyttigt. Vi har ingen större erfarenhet av dessa frågor. Jag tror att de närvarande kamraterna inte heller har någon större erfarenhet. Vi studerar frågan. Vi har så många fabriker och i framtiden kommer vi att ha ännu fler. Om vi kunde öka deras entusiasm till full styrka så skulle det säkert vara till stor nytta för vårt lands industrialisering.

Vad gäller bönderna så har vårt förhållande till dem alltid varit gott. Men vi har gjort ett misstag vad gäller spannmålsfrågan. 1954 orsakade översvämningar en produktionsminskning i hela landet, och ändå köpte vi upp 4,5 miljoner ton spannmål mer än föregående år. Denna skillnad mellan minskad produktion och ökade statliga uppköp kritiserades av bönderna. Vi kan inte hävda att vi aldrig begår misstag. Vi köpte 4,5 miljoner ton spannmål för mycket därför att vi saknade erfarenhet och inte förstod problemet på rätt sätt. Detta var ett misstag. När vi 1955 upptäckte detta misstag köpte vi 4,5 miljoner ton spannmål mindre och vi använde oss också av de "tre stabilisatorerna”. Det året fic

en rekordskörd. En produktionsökning sammanföll alltså med minskade uppköp och bönderna kom att förfoga
Över 13 miljoner ton spannmål extra. Alla de bönder som tidigare kritiserat oss slutade nu med detta. De sade alla: "Kommunistpartiet är bra." Hela partiet bör lägga denna läxa på minnet.

Böndernas kollektiva ekonomiska organisationer är precis som fabriker. De är också produktionsenheter. Inom dessa kollektiva ekonomiska enheter måste förhållandet mellan kollektivet och individen regleras och skötas på ett riktigt sätt. Om vi inte sköter detta förhållande på ett riktigt sätt och inte fäster något avseende vid böndernas välfärd så kan inte den kollektiva ekonomin fungera tillfredsställande. En del socialistiska länder har begått misstag i detta avseende. En del av deras kollektiva ekonomiska organisationer är allmänt bra skötta medan andra inte är så bra skötta. Där det senare är fallet är jordbruksproduktionen dåligt utvecklad. Kollektivet behöver ackumulation, men vi måste vara försiktiga så vi inte ställer för stora krav på bönderna. Vi ska akta oss för att skapa alltför hårda tider för dem. Vi bör göra det möjligt för bönderna att öka sina inkomster årligen på basis av en ökad jordbruksproduktion, utom när vi drabbas av oundvikliga naturkatastrofer.
Vi har diskuterat frågan om distributionen av sommar- och höstskördarna med kamrater från de olika provinserna. Med distributionsproblemet menar vi: (l) hur mycket som tas av staten, (2) hur mycket som tas av kollektivet och (3) hur mycket som tas av de individuella bönderna och i vilken form de får sina delar. Staten tar sin del i form av skatter, den kollektiva ekonomiska organisationen i form av ackumulation och löpande utgifter för skötseln och de individuella bönderna i form av spannmål och pengar.

Allting i den kollektiva ekonomin ska vara till nytta för bönderna. Det är inte bara direkta utgifter för produktionen som är självklara utan utgifterna för skötseln är också nödvändiga. Syftet med ackumulationsfonderna är att öka produktionen medan välfärdsfonderna är till för böndernas välfärd. För allt detta bör vi arbeta fram lämpliga proportioner tillsammans med bönderna.

Staten måste ackumulera och även kollektivet, men ingendera bör vara för kraftigt tilltagen. Statens ackumulation kommer huvudsakligen från skatter och inte prispolitik. I utbytet mellan industri- och jordbruksprodukter tillämpar vi i vårt land en politik som minskar "sax"-gapet, en politik med utbyte av lika eller nästintill lika värden, en politik med låga vinster på och hög försäljning av industriprodukter och en stabil prispolitik.
Sammanfattningsvis måste sambanden mellan staten och fabriken, staten och arbetaren, fabriken och arbetaren, staten och den kollektiva ekonomiska organisationen, staten och bonden samt mellan den kollektiva ekonomiska organisationen och bonden alla ses från båda sidor och inte bara från en. Här finns det en hel del nya frågeställningar. Det är stora problem som berör 600 miljoner människor, och de kräver hela partiets uppmärksamhet.

5. Sambandet mellan Centrum och regionerna

Sambandet mellan Centrum och regionerna är också en motsättning. För att lösa denna motsättning måste vi bedöma hur vi ska öka regionernas entusiasm genom att tillåta dem driva fram fler projekt under Centrums förenade plan. Som det ser ut nu så anser jag att vi behöver en utvidgning av den regionala makten. Den är för begränsad idag och det är inte gynnsamt för uppbygget av socialismen. Vår konstitution slår fast att regionerna inte har lagstiftande makt utan att denna är koncentrerad i händerna på den Nationella folkkongressen. Men när situationen och arbetet kräver detta bör också regionerna skapa regler och förordningar förutsatt att de inte kolliderar med Centrums politik, och att de befinner sig inom de ramar som lagen föreskriver. Konstitutionen förbjuder inte detta.
Om den tunga och lätta industrin ska utvecklas behövs det marknader och råmaterial och för att få fram detta krävs att regionernas entusiasm växer. Om vi ska konsolidera Centrums ledarskap måste vi ta hänsyn till regionernas intressen.

För närvarande finns det dussintals händer som gräver i och blandar sig i de regionala affärerna. Detta gör dem svårskötta. Varje dag utfärdar olika ministerier direktiv till ämbetsmännen i de regionala regeringarna och stadskommunstyrelserna. Det antas att dessa direktiv kommer från Centrum, även om varken Centrum eller Statsrådet känner till dem. Dessa direktiv innebär en stor belastning på regionerna. Statistik och rapporter kommer inströmmande som en tornado. Detta förhållande måste ändras. Vi måste diskutera olika sätt att rätta till det.
Det finns två typer av departement i Centrum som handhar lokala frågor. Den första typen utsträcker sin ledning ända ner till de enskilda företagen. De ledande organ och företag som de sätter upp i regionerna övervakas lokalt av regionerna. Den andra typen har till uppgift att arbeta fram riktlinjer och arbetsplaner som ska tillämpas av regionerna och där dessa är ansvariga för arbetet.

Vi förespråkar ett konsultativt arbetssätt i förhållande till regionerna. När partiets Centralkommitté företar sig något konsulterar den alltid regionerna. Den har aldrig utfärdat blinda order utan att först konsultera. Vi hoppas att Centrums olika ministerier ska lägga märke till detta och konsultera regionerna i alla frågor som berör dem och inte utfärda några order förrän denna konsultation har ägt rum.

Vi vill enhet och individualitet. Om den lokala entusiasmen verkligen skall stimuleras så måste varje ställe få behålla en individualitet som är ändamålsenlig efter omständigheterna. Deras individualitet är inte Kao Kangs typ av individualitet, som var en strävan efter ett eget kungadöme. Det är i stället en individualitet som är i hela landets intresse, och som stärker den nationella enheten.
Provinserna och stadskommunerna kan ha många åsikter om Centrums olika departement som bör få uttryckas. Det är möjligt att regionerna, länen, distrikten och byarna också har många åsikter om provinserna och stadskommunerna. Provinserna och stadskommunerna bör lyssna noggrant till dessa så att de kan stimulera deras entusiasm.

Det måste finnas verklig entusiasm och verkligt oberoende. Båda delarna bör finnas i provinserna, stadskommunerna, regionerna, länen, distrikten och byarna. Provinserna och stadskommunerna ska inte sätta tvångströja på regionerna, länen, distrikten och byarna.
Vi måste naturligtvis samtidigt tala om för kamraterna på de lägre nivåerna att de inte ska handla obehärskat, utan att de måste iakttaga försiktighet. När de kan anpassa sig bör de anpassa sig. När de bör anpassa sig måste de anpassa sig. När de inte kan anpassa sig bör de inte anpassa sig. Anpassningen ska inte eftersträvas till varje pris.

Två sorters entusiasm är mycket bättre än bara en. I vår kamp i den regionala frågan tar vi inte regionalismen som utgångspunkt och inte heller de individuella enheternas intresse utan snarare hela statens intresse. Vi bekämpar regionalism och individualism av denna typ närhelst vi får en möjlighet.

Det oberoende som stöds av Centrum måste vara en riktig sorts oberoende. Det kan inte kallas "separatism".
Sammanfattningsvis så bör regionerna ha en lämplig grad av egen makt. Detta kommer att vara till nytta för uppbygget av en stark socialistisk stat. Jag tror inte att alltför snäva begränsningar av den lokala makten kommer att vara bra för detta uppbygge. Vi har fortfarande liten erfarenhet och är ganska omogna vad gäller frågan om statens behandling av förhållandet mellan Centrum och regionerna. Jag hoppas att alla studerar och diskuterar detta ordentligt.

6. Sambandet mellan Hannationaliteten och de nationella minoriteterna

I denna fråga är vår politik stabil. Den stöds av de nationella minoriteterna. Betoningen ligger på att föra kamp mot Han-chauvinism. Det existerar lokal nationalism, men detta är inte kärnproblemet. Kärnproblemet är oppositionen mot Han-chauvinism. Hannationaliteten utgör den stora majoriteten av befolkningen. Om de utvecklade en chauvinism och utestängde de nationella minoriteterna så vore detta mycket illa. Vi måste på bred front föra ut en skolning om den proletära nationalitetspolitiken bland Hannationaliteten och genomföra undersökningar om relationerna mellan denna och de nationella minoriteterna. Vi gjorde en sådan undersökning för två år sedan. Det är nu dags att genomföra en till. Om det finns fall där dessa relationer är onormala så måste detta rättas till. Det räcker inte att bara tala om detta. Det finns gott om folk idag som säger att de inte vill ha Han-chauvinism. Deras ord är korrekta med de gör inget åt saken i praktiken.
Vi behöver göra en ordentlig undersökning av vilka skötsel och finanssystem som skulle vara lämpliga i de nationella minoriteternas områden.

Dessa områden är stora och rika på resurser. Medan Hannationaliteten förfogar över en mycket stor befolkning så har de nationella minoriteternas områden rikedomar underjorden som behövs för att bygga socialismen. Hannationaliteten måste aktivt bistå de nationella minoriteterna i deras socialistiska ekonomiska och kulturella uppbygge, och genom att förbättra relationerna mellan nationaliteterna mobilisera alla krafter, både mänskliga och materiella, som är till nytta för det socialistiska uppbygget.

7. Sambandet mellan parti och icke-parti

Med detta menas förhållandet mellan Kinas Kommunistiska Parti och de demokratiska partierna och icke partianslutna demokrater. Här finns inget nytt, men eftersom vi diskuterar ämnet så bör vi även behandla detta förhållande. Är det bättre att ha ett parti eller flera partier? Som situationen är nu, tycks det vara bättre att ha flera partier. Det var inte bara så förr i tiden utan det kan mycket väl vara så även i framtiden ända fram till den tid då alla partier vittrar bort. En långsiktig samexistens och ömsesidig övervakning mellan kommunistpartiet och de olika demokratiska partierna har sina fördelar.

Partier är produkter av historien. Bland alla företeelser i världen finns det ingen som inte är en produkt av historien. Detta är den första punkten. Den andra punkten är att allt som producerats av historien också kommer att krossas av historien. Kommunistpartiet producerades av historien och av det skälet kommer det en dag oundvikligen att krossas. De demokratiska partierna kommer att röna liknande öden.

Proletära politiska partier och proletariatets diktatur kommer att krossas i framtiden. Men för närvarande är de oumbärliga. Utan dem skulle vi inte kunna förtrycka kontrarevolutionen. Vi skulle inte heller kunna göra motstånd mot imperialismen och bygga socialismen. För att kunna genomföra dessa uppgifter måste den proletära diktaturen ha stor tvångsmakt. Men den måste bekämpa byråkratisering och den får inte ha en uppblåst apparat. Jag föreslår att parti- och statsorganen strömlinjeformas och att två tredjedelar av antalet skärs bort.

Detta för oss tillbaka till föregående ämne. Om vi ska strömlinjeforma parti- och statsorganen, betyder då det att vi kan undvara de demokratiska partierna? I vårt land existerar flera demokratiska partier sida vid sida.6 Bland dem finns det människor som fortfarande har kritik mot oss. Gentemot dessa människor för vi en politik som är en kombination av enhet och kamp för att mobilisera dem för socialismens sak.

I Kina finns det ingen formell opposition. De demokratiska partierna accepterar alla kommunistpartiets ledning. Men inom de demokratiska partierna finns det en del människor som i verkligheten befinner sig i opposition. När det gällde "att genomföra revolutionen till sitt slut", att förlita sig på den ena sidan i utrikespolitiken, när det gällde "bekämpa Amerika, hjälp Korea"-kampanjen, jordreformen och andra frågor hade de en tvetydig inställning som både var emot oss och inte emot oss. De kritiserade oss också vad gällde förtrycket av kontrarevolutionen. De sade att det Gemensamma Programmet (från 1949) var bra och att de inte ville ha någon konstitution. Men när utkastet till konstitutionen kom upp på dagordningen höjde de alla sina händer till bifall.7 Företeelser förvandlas ofta till sin motsats. En del personer i de demokratiska partierna hade en sådan attityd i många frågor. De befinner sig i opposition och samtidigt befinner de sig inte i opposition. Eftersom de vill vara patrioter så ändrar de sig ofta från att vara i opposition till att inte vara i opposition.

Förhållandet mellan kommunistpartiet och de demokratiska partierna har förbättrats en del. Vi vill tillåta människor i de demokratiska partierna att uttrycka sin kritik. Vi kommer att acceptera varje idé som är förnuftig, oavsett vem som för fram den. Detta är fördelaktigt för partiet, staten, folket och socialismen.
Jag hoppas därför att våra kamrater kommer att förstå enhetsfrontsarbetet. Provinsernas partisekreterare bör ta sig tid att undersöka situationen och vidta åtgärder som för detta arbete framåt.

8 Sambandet mellan revolutionärt och kontrarevolutionärt

Vilket element är kontrarevolutionärt element? Det är ett negativt element, ett destruktivt element. Det är inte ett positivt element. Det är en kraft som bekämpar de positiva elementen.
Kan ett negativt element förvandlas till ett positivt element? Kan ett destruktivt element förvandlas till ett nyttigt element? Kan en kontrarevolutionär förändras? Det beror på de sociala omständigheterna. Det finns utan tvivel fullständigt omedgörliga, tvättäkta kontrarevolutionärer. Men under våra givna sociala omständigheter så kan den dagen komma då majoriteten av dem förändras. Naturligtvis kommer en del av dem inte att hinna förändras innan de kallas av helvetets härskare. Och vad gäller en del andra, vet ingen när de kommer att ändra sig.
På grund av folkets styrka och på grund av vår korrekta politik gentemot kontrarevolutionära element, där vi tillåter dem att reformera sig genom arbete och att bli nya människor, har många kontrarevolutionärer upphört att vara kontrarevolutionärer. De har deltagit i jordbruks- och industriarbetet. En del av dem har blivit mycket aktiva och utfört värdefullt arbete.
Det finns en del punkter vad gäller arbetet med att förtrycka kontrarevolutionen som behöver slås fast. Skulle vi t ex ha genomfört förtrycket av kontrarevolutionen åren 1951—52? En del tycks hävda att vi inte borde ha gjort detta. Denna syn är felaktig. Man måste inse att den kampanjen var nödvändig.

De metoder vi har att handskas med kontrarevolutionärer är avrättning, fängsling, övervakning och frigivning. Alla vet vad avrättning betyder. Fängsling betyder att låsa in folk och tillåta dem att reformera sig genom arbete. Övervakning innebär att placera dem i ett samhälle under massornas övervakning och påverkan. Frigivning innebär att inte fängsla dem som man kan välja om de ska fängslas eller ej eller att släppa dem som uppfört sig bra under fängelsetiden. Det är fullständigt riktigt att vi behandlar olika sorters kontrarevolutionära element på olika sätt, alltefter omständigheterna. Dessa metoder behöver alla förklaras noggrant för vanligt folk.
Vilka har vi avrättat? Vilken sorts människor? De element som massorna hatade intensivt och vars blodsskuld var tung. I en stor revolution som berör 600 miljoner människor skulle inte massorna tycka att det vore rätt om vi inte dödade en del tyranner utan behandlade dem med silkesvantar. Det har fortfarande en viss praktisk betydelse att slå fast att det var riktigt att avrätta dessa människor. Att inte slå fast detta skulle vara dåligt. Det är den första punkten.

Den andra punkten som behöver slås fast är att det fortfarande finns kontrarevolutionära element i samhället, även om de nu är betydligt färre. Vår sociala disciplin är mycket bra, men vi bör fortfarande inte slappna av i vaksamhet. Att säga att det inte finns några kontrarevolutionärer kvar och sedan slå sig till ro och ta lätt på det hela skulle vara fel. Det finns fortfarande ett litet antal kontrarevolutionärer som ägnar sig åt sabotage, t ex dödar boskap, bränner säd, fördärvar fabriker, stjäl informationer, sprider kontrarevolutionära slagord etc.
När vi i framtiden förtrycker kontrarevolutionen i vårt samhälle måste vi arrestera färre av dem och avrätta färre. Vi bör lämna över majoriteten av kontrarevolutionärerna till jordbrukskooperativen, så att dessa människor kan delta i produktivt arbete under övervakning, och kan reformeras genom arbete. Men vi bör inte deklarera att vi inte ska avrätta någon. Vi kan inte avskaffa dödsstraffet. Om en kontrarevolutionär begått mord eller sprängt en fabrik, tycker ni då inte att han borde avrättas? Det borde han i allra högsta grad.
Den tredje punkten som behöver slås fast gäller arbetet med att förtrycka kontrarevolutionärer inom de statliga organen, skolorna och armén. Vi måste här fullfölja den politik vi började föra i Yenan: "Inga avrättningar och få arresteringar." Det finns några som vi inte avrättar, inte därför att de inte förtjänar att dö för sina handlingar, utan därför att det inte skulle innebära samma fördel att avrätta dem som att skona deras liv. Det är inte så att de inte gjort sig förtjänta av döden. Vad är det för ont i att inte avrätta folk? De som är mottagliga för reformering genom arbete bör få den möjligheten, så att skräpet kan förvandlas till något användbart. Dessutom fungerar inte människohuvuden som purjolökar. När man skär av dem växer de inte ut igen. Om man skär av ett huvud på felaktiga grunder, så finns det inget sätt att rätta till misstaget på, även om man skulle vilja.

Om de statliga organen antog en politik som innebar att man inte använde sig av avrättningar i arbetet på att förtrycka kontrarevolutionärer, skulle det ändå inte hindra oss att ta kontrarevolutionen på allvar. Vi skulle också skaffa oss en försäkring mot att begå misstag. Om vi ändå begick misstag skulle dessa kunna rättas till. Detta skulle lugna många människor. Om vi inte avrättar folk måste vi föda dem. Vi bör således ge alla kontrarevolutionärer en möjlighet att ta sig ur sin återvändsgränd. Detta hjälper folkets sak och är bra för synen på oss utomlands.
Förtrycket av kontrarevolutionen kräver fortfarande hårt arbete under en lång period. Ingen av oss får slappna av i detta avseende.

9 Sambandet mellan rätt och fel

Både inom och utanför partiet bör vi klart skilja mellan rätt och fel. Hur vi ska behandla människor som begått misstag är en allvarlig fråga. Den riktiga inställningen är att tillåta dem att ansluta sig till revolutionen. Om människor begått misstag måste vi tillämpa politiken att "straffa dem som felat i det förflutna för att ge varnande exempel för framtiden, och att bota sjukdomen för att rädda patienten". På så sätt hjälper vi dem att reformera sig.
Den sanna berättelsen om Ah Q8 är ett bra stycke litteratur. Jag uppmanar de kamrater som läst den att läsa om den och de kamrater som inte läst den att läsa den noggrant. Lu Hsun skriver där huvudsakligen om en efterbliven och icke upplyst bonde, och hur rädd denne är för att bli kritiserad. Om någon kritiserar honom börjar han slåss med denne. Han har ärr efter revorm på sitt huvud som han aldrig talar om; och han är skräckslagen för att andra ska tala om dem. Men ju mer han antar denna attityd, desto mer hånar de övriga honom och han tvingas på defensiven. Lu Hsün skrev ett speciellt kapitel i berättelsen som heter "Utestängd från revolutionen". Där berättar han hur Den falske utländske djävulen inte tillåter Ah Q att ansluta sig till revolutionen. I själva verket var allt Ah Q menade med revolutionen att stjäla ett par saker, och till och med denna sorts revolution var förbjuden.
Vi har förut begått misstag i partiet i denna fråga. Det var när dogmatikerna ledda av Wang Ming hade kontrollen. De anklagade folk som inte var i deras smak för att ha begått det och det felet. De fortsatte hur länge som helst med detta och de tillät inte dessa människor att ansluta sig till revolutionen. De attackerade många människor och det orsakade svåra förluster för partiet. Vi får inte glömma denna läxa.
Om vi inte tillåter folk i vårt samhälle att ansluta sig till revolutionen så är det inte bra. Det är heller inte bra om människor som gått med i partiet inte tillåts korrigera sina misstag.

Vi bör tillåta människor att ansluta sig till revolutionen. Någon kanske säger att när det gäller människor som begått misstag så ska det bero på om de rättat till sina misstag. Det är riktigt, men bara harva sanningen. Den andra halvan är den att de måste bearbetas och hjälpas så att de kan rätta till misstagen. De måste få en verklig möjlighet att rätta till dem.
Människor som begått misstag bör vi först "observera" och sedan "hjälpa". De bör ges arbete och bistånd. Vi bör inte häckla dem, vägra hjälpa dem och vägra dem arbete. Det är ett sekteristiskt handlingssätt.
Ju fler som ansluter sig till revolutionen desto bättre. Av dem som begått misstag finns det en liten minoritet som håller fast vid sina misstag och som vägrar att rätta till dem, men majoriteten kan reformeras. Människor som haft tyfus blir immuna efteråt. På samma sätt är det med människor som begått misstag. Förutsatt att de kan dra lärdomar av sina misstag, kommer de i framtiden att begå färre misstag om de är försiktiga. Vi hoppas att alla som begått misstag skaffar sig denna immunitet. Det är de som inte begått några misstag som befinner sig i farozonen och måste vara på sin vakt, ty de har inte denna immunitet och de blir lätt alltför självsäkra.
Vi måste inse att om vi går till överdrift när det gäller att korrigera dem som begått misstag, så slår detta oundvikligen tillbaka på oss själva. Det är som att lyfta ett klippblock och tappa det på sina egna fötter. Vi kommer att falla och inte kunna resa oss.

Om vi visar överseende med dem som begått misstag kan vi vinna deras hjärtan. Har kamrater en fientlig eller hjälpsam attityd mot dem som felat? Detta är ett kriterium att bedöma huruvida man vill dem väl eller illa.
Man måste skilja mellan rätt och fel. Klarhet vad gäller förhållandet mellan rätt och fel kommer att hjälpa oss att skola människor och ena hela partiet. Inom partiet finns det polemik, kritik och kamp. Detta är nödvändigt. Förekomsten av ett ändamålsenligt mått kritik och även kamp när detta är nödvändigt hjälper människor att rätta till misstag och att bättra sig.

10 Sambandet mellan Kina och andra länder

Vi har fört fram slagordet att lära av andra länder. Jag anser att detta slagord är riktigt. Det finns en typ av nationella ledare som varken vågar eller vill föra fram detta slagord. Vi måste ha modet att förkasta en sådan struntviktig attityd. Vi måste lära oss de bra sakerna från alla länder och alla nationaliteter. Varje nationalitet har en god sida, hur kan den annars existera, hur kan den annars utvecklas? Att erkänna att varje nationalitet har sin goda sida är inte att förneka att den har svagheter och brister. Den har både styrka och svagheter, bra sidor och dåliga sidor. Våra avdelningssekreterare, kompani- och plutonbefäl vet alla – det finns nerskrivet i deras lilla anteckningsbok – att när det gäller att sammanfatta erfarenheter så finns det alltid två sidor. Den ena är styrka, den andra svagheten. Dagens möte är inget undantag från detta. Vi vet alla att saker och ting har två sidor. Varför ska vi då bara nämna den ena sidan, styrkan, och utelämna den andra, svagheterna? Ett ensidigt tillstånd kan inte existera. I 10000 år framöver kommer det alltid att finnas två sidor. Varje tidsålder har sina två sidor. Den nuvarande tidsåldern har sina två sidor. Varje individ har sina två sidor. I korthet så finns det alltid två sidor och inte bara en. Om vi säger att det bara finns en sida så innebär det att vi bara känner till den ena sidan och saknar kännedom om den andra.
Vi förespråkar att vi lär oss de bra sakerna från andra länder, inte de dåliga. En del av oss var förut oklara i denna fråga och lärde sig också de dåliga sakerna. De var stolta som tuppar över vad de lärt sig medan de folk som de fått sin värdelösa lärdom av redan övergett den. De misslyckades som Sun Wu-k'ung.9
En del människor analyserar aldrig någonting. Idag blåser det från norr och då ansluter de sig till den nordliga skolan. I morgon blåser det från väst och då ansluter de sig till den västliga skolan. I övermorgon blåser det nordlig vind igen och då byter de snabbt tillbaka till den nordliga skolan. De har inte en enda egen åsikt. De rör sig från den ena ytterligheten till den andra. Vi får inte vara som dessa, vi får inte kopiera saker blint utan vi måste lära oss analytiskt och kritiskt. Vi får inte bli ensidiga och kopiera allt som kommer från utlandet och tillämpa det mekaniskt.

Vi var förr sekteristiska i denna fråga och vi har genomfört en långvarig kamp mot denna sekterism. Men man kan fortfarande hitta sekterism både i den akademiska världen och inom. Ekonomin. Vi bör fortsätta vårt arbete med att kritisera den.

Vi ställer problemet på följande sätt: studiet av de allmänna sanningarna måste kombineras med den kinesiska verkligheten. Vår teori består av marxism-leninismens allmänna sanningar kombinerade med den konkreta verkligheten i Kina. Vi måste kunna tänka självständigt.
Vi förde öppet fram slagordet att lära av främmande länder, att lära av deras avancerade och överlägsna sidor och fortsätta att lära av dessa i all framtid. Vi erkände öppet vår egen nations svagheter och andras styrka.
Om vi ska lära oss av andra länder måste vi medvetet lära oss främmande språk, om möjligt flera.
Jag anser att Kina har två svagheter och samtidigt två starka sidor.
För det första var vi förr i tiden en koloni och halvkoloni. Vi led under imperialismens förtryck. Vår industri var outvecklad, och vår vetenskapliga och tekniska nivå var låg. Bortsett från vårt stora territorium, våra rika naturtillgångar, stora befolkning och långa historia, så var vi underlägsna andra i många avseenden. Vi var alltså inte benägna att bli malliga eller inbilska. Tvärtom hade vi varit förslavade alldeles för länge och kände oss underlägsna andra i alla avseenden – alldeles för underlägsna. Vi kunde inte gå rakryggade när utlänningar var närvarande. Vi var som Chia Kuei i operan Templet Fa-men. När folk bad honom sitta ner, svarade han att han var van att stå och inte ville sitta. Det krävs en verklig ansträngning för att ta itu med problemet att öka vårt folks självförtroende. Vi måste göra som Mencius säger: "När du talar med de mäktiga, se på dem med förakt."10 Vi måste utveckla den anda av avsky gentemot imperialisterna som vi hade under kampanjen "bekämpa Amerika, hjälp Korea". Vår linje är att vi bör studera främmande länders alla goda sidor, deras politik, deras ekonomi, deras vetenskap och teknologi och deras konst och litteratur.
För det andra kom vår revolution för sent. Även om 1911 års revolution som störtade kejsaren kom före den ryska revolutionen, så hade vi då inget proletärt parti och revolutionen misslyckades. Folkets revolutionära seger 1949 kom över trettio år senare än den sovjetiska Oktoberrevolutionen. Så det är inte vi som ska vara stolta. Och även om vår revolution befinner sig ett steg före revolutionen i ett antal koloniala länder, så bör vi även motstå frestelsen att vara stolta över detta.

Dessa två sidor är svagheter men också starka sidor. Som jag redan sagt är vi mycket fattiga och besitter inte så mycket kunskap. Vi är för det första "fattiga" och för det andra "blanka". Med "fattiga" menar jag att vi inte har så mycket industri och att vårt jordbruk inte heller är särskilt avancerat. Med "blanka" menar jag att vi är som ett blankt pappersark eftersom vår kulturella och vetenskapliga nivå inte är hög. De som är fattiga vill ha förändringar. Bara de vill ha en revolution, vill slita sina bojor och försöka bli starka. Ett blankt pappersark är bra att skriva på. Jag menar då naturligtvis i allmänna termer. Det arbetande folket i vårt land är rikt på visdom och vi förfogar över en ganska bra samling vetenskapsmän. Jag påstår inte att vi inte har någon kunskap alls.
Att vi först är "fattiga" och sedan "blanka" hindrar oss från att bli malliga. Även om vår industri och vårt jordbruk i framtiden utvecklas snabbt och vår kulturella och vetenskapliga nivå höjs kraftigt, måste vi behålla vår blygsamma och försiktiga attityd och inte bli inbilska. Vi måste fortfarande lära av andra. Vi måste studera i 10000 år. Vad är fel i detta?

Jag har sammanlagt diskuterat tio frågor. Sammanfattningsvis måste vi mobilisera alla positiva faktorer – direkta och indirekta faktorer, direkta och indirekta positiva faktorer - och sträva efter att bygga upp ett stort socialistiskt samhälle. Vi måste sträva efter en fortsatt förstärkning och konsolidering av det socialistiska lägret och att vinna den internationella kommunistiska rörelsens seger!