Web Hosting by Brinkster

Bered plats åt
"Den bevingade Eros"

Brev till en ung arbetarkvinna

Alexandra Kollontay
1923

Källa: Den nya moralen
Översatt av:
Katarina Sundkvist
Senast uppdaterad:
030308

I. Kärleken som socialpsykologisk faktor
II. Historik
III. Kamratkärleken

I.
Kärleken som socialpsykologisk faktor

Unga kamrat, du frågar mig vilken roll den proletära ideologin har gett kärleken. Vad som bekymrar dig är att arbetarungdomen nuförtiden skulle vara "mer upptagen av kärleken och allt som därtill hör" än av de stora uppgifter som arbetarnas republik måste ta itu med. Om det förhåller sig på det sättet (det är svårt för mig att på avstånd bedöma den saken), så låt oss söka en förklaring till fenomenet så att det blir lättare för oss att gemensamt finna ett svar på den första frågan: Vilken plats intar kärleken i arbetarklassens ideologi?
Det är otvivelaktigt så att Sovjetryssland har trätt in i en ny fas av inbördeskriget: den revolutionära fronten har förflyttats till slagfältet mellan två ideologier, två kulturer: den borgerliga och den proletära. Det blir alltmer uppenbart att dessa två ideologier är oförenliga;
motsättningen mellan dessa två radikalt olika kulturer framstår allt skarpare. Samtidigt som de kommunistiska principerna och idéerna segrar på det politiska och ekonomiska området, måste det nödvändigtvis också ske en revolution i världsbilden, känslolivet och den psykiska strukturen hos den arbetande människan. Från och med nu kan man lägga märke till en ny inställning till livet, samhället, arbetet, konsten och "levnadsreglerna" (dvs moralen). I dessa levnadsregler är förhållandet mellan könen en integrerad del. En revolution på den andliga fronten kommer att kröna den stora förändring som fem års arbetarrepublik har åstadkommit i människornas sinnen.

Men ju häftigare kampen mellan de två ideologierna står, desto större omfattning får den och desto snabbare ökar ofrånkomligen antalet "livsgåtor" som mänskligheten står inför; problem som bara arbetarklassens ideologi kan ge ett tillfredsställande svar på.
Bland dessa problem finns frågan du ställer - om "kärlekens gåta", med andra ord om förhållandet mellan könen - ett problem som är lika gammalt som mänskligheten själv. Människan har på olika stadier i sin utveckling försökt att lösa den på olika sätt. Lösningarna har varierat, men "gåtan" kvarstår. Dessa lösningar har varit beroende av tidsepoken, av klassen, av "tidsandan" (kulturen).

För en kort tid sedan, då inbördeskriget åter blossade upp i Ryssland och vi kämpade mot upplösningstendenser, var det få som bekymrade sig om denna gåta. Den arbetande mänskligheten hade fullt upp med andra känslor, med mer näraliggande prövningar och umbäranden. Vem skulle väl på allvar kunnat vara upptagen av kärlekens sorger och smärtor under dessa år då den bleka döden låg och lurade på envar, då den främsta frågan var: Vem kommer att segra? Revolutionen, det vill säga framåtskridandet, eller kontrarevolutionen, det vill säga reaktionen? Inför det stora revolutionära upprorets fruktansvärda anlete tvingades den milde bevingade Eros ("kärlekens gud") att skyggt vika undan från livets arena. Det fanns inte tillräckligt med tid och moralisk styrka till övers för kärlekens "glädje och smärta". Sådan är lagen som bevarar mänsklighetens psykiska energi. Som helhet sett är denna energi alltid inriktad på det historiska ögonblickets viktigaste och mest brådskande mål. Under en tid dominerades

situationen av naturens enkla röst - den biologiska fortplantningsinstmkten, attraktionen mellan de två könen. Man och kvinna slog sig samman och lämnade varandra helt utan komplikationer, mycket enklare, mycket lättare aln tidigare. De kom tillsammans utan större själskval, och gick ifrån varandra utan tårar eller smärta.

Kärleken var glädjelös, Skilsmässan utan smärta.
Visserligen var prostitutionen försvunnen, men man kunde iaktta en uppenbar ökning av fria sexuella förbindelser utan inbördes förpliktelser, där drivkraften var fortplantningsinstmkten i sin rena form utan någon dekor av ömmare känslor. En del människor förfärades över detta. Men det är ett faktum att förhållandet mellan könen inte kunde ta någon annan gestalt under dessa år. Antingen höll en förbindelse i sig på grund av kamratliga känslor, grundligt prövade genom en lång vänskap som härdats ytterligare av stundens allvar, eller så uppstod den, som ett av andra intressen, för att tillfredsställa ett rent biologiskt behov som de två kontrahenterna gjorde sig kvitt med snarast möjligt för att inte hindras i sin primära och huvudsakliga verksamhet - revolutionen.

Den rena fortplantningsdriften, som så lätt bryter fram men som lika lätt försvinner, denna sexuella dragningskraft utan själsliga eller moraliska rötter, denne "Eros utan vingar", förbrukar mindre av individens moraliska krafter än den krävande "bevingade Eros", kärleken som är ett fint nätverk av alla slags andliga och moraliska känslor. "Den vinglöse Eros" förorsakar inga sömnlösa nätter, försvagar inte viljan, åstadkommer ingen förvirring i intellektets kyliga verksamhet. Under den rid som revolutionens stormklocka ljöd över den arbetande mänskligheten hade den makten över sig. I sådana situationer var det föga gynnsamt för medlemmarna av ett samhälle i kamp att förbruka sina andliga krafter på marginella konflikter som inte var till direkt nytta för revolutionen. Den individuella kärleken, som grundar sig på "paret" och riktar sig mot ett enskilt väsen, kräver en oerhörd förbrukning av själslig energi. Arbetarklassen som skulle bygga upp det nya livet hade därför inte bara intresse av att vara aktsam om förbrukningen av sina materiella tillgångar, utan också av att spara på varje enskild individs andliga och moraliska energi för samhällets uppgifter. Detta är orsaken till att den allt uppslukande "bevingade Eros" frivilligt lämnade plats åt den föga krävande fortplantningsinstinkten, "den vinglöse Eros", under denna period av intensiv revolutionär kamp. Men i dag är situationen en annan. Sovjetrepubliken, och med den hela den arbetande mänskligheten, går in i en period av relativt, om än övergående, lugn. Vi är med om att inleda det komplicerade arbetet med att förstå omfattningen av och sätta i rörelse allt det som erövrats, uppnåtts, skapats. I arbetet för att bygga upp nya levnadsförhållanden måste proletariatet kunna dra lärdom av varje enskilt socialt och andligt fenomen, förstå varje enskild företeelse, göra upp med och betvinga den, omvandla den till ett av vapnen i försvaret av den egna klassen. Först när proletariatet inte bara behärskar lagarna för hur materiella tillgångar uppstår utan även de som reglerar det andliga livet, kommer det att stå rustat till tänderna gentemot borgarnas konkursmässiga värld. Först då kan den arbetande mänskligheten säga att den inte blott segrat på krigets och arbetets fronter, utan också på kulturens.

Nu när revolutionen i Ryssland har segrat och befästs, när människorna inte längre är helt uppslukade av den revolutionära kampstämningen, börjar den sentimentala "bevingade Eros" - som tillfälligt varit förvisad till skräpkammaren - att åter göra sina rättigheter gällande . . .

Det är otvivelaktigt så, att man i Sovjetrepublikens liv kan registrera framgångar för de andliga och moraliska behoven, en törst efter kunskap, en dragning till vetenskapliga frågeställningar, till konst och teater. Denna övergång syftar till att förverkliga mänsklighetens andliga rikedom inom ramen för Sovjetrepubliken, och innefattar med nödvändighet också de ömma känslornas sfär. Intresset för sexualpsykologi, för kärlekens gåta, har tagit fart. Var och en är i större eller mindre utsträckning sysselsatt med denna sida av livet. Man noterar med förvåning att ansvariga arbetare, som de senaste åren enbart läst ledarna i Pravda, protokoll och referat, nu sitter med små skönlitterära alster som besjunger "den bevingade Eros" . . .

Vad är nu detta? Reaktionen? Ett tecken på det revolutionära verkets förfall? Långt därifrån. Det är på tiden att vi gör oss kvitt det borgerliga tänkandets hyckleri. Det är på tiden att vi utan omsvep erkänner att kärleken inte bara är en avgörande faktor i naturen, en biologisk drivkraft, utan också en samhällelig faktor. Kärleken är till sitt väsen en djupt social känsla. På alla stadier i mänsklighetens utveckling har kärleken framstått som en integrerad del av samhällets andliga kultur, även om den tagit sig olika former och uttryck. Till och med borgarklassen, som hävdade att kärleken var en "privatangelägenhet", visste i själva verket att utnyttja sina moralregler till att styra in kärleken på det spår som bäst tjänade deras klassintressen.
Det finns alltså desto större anledning till att arbetarklassen bör inse kärlekens betydelse (i större utsträckning än något annat socialpsykologiskt fenomen) som en användbar kraft för samhällets bästa. Att kärleken på intet sätt är en "privatangelägenhet", att det inte alls rör sig om "två hjärtan" som funnit varandra, utan att den innehåller en förenande princip som är värdefull för gemenskapen, bevisas av det faktum att människan på alla stadier i sin utveckling har utfärdat normer som fastställt när och under vilka betingelser kärleken är "legitim" dvs motsvarar den förhärskande gemenskapens intressen) eller när den är "syndig", kriminell (dvs strider mot gemenskapens mål).

II.
Historik

Redan från de allra första stadierna av sin samhälleliga existens har mänskligheten ägnat sig åt att reglera inte bara förbindelserna mellan könen, utan också kärleken själv. I klansamhället (stamsamhället) högaktades den kärlek som var frukten av blodsband som den främsta dygden. Under denna tidsperiod skulle familjen och klanen tagit avstånd från den kvinna som offrade sig för mannen hon älskade, medan de å andra sidan upphöjde syskonkärleken till en dygd. Hos de gamla grekerna riskerade Antigone sitt liv för att få begrava sina bröders lik, och detta gjorde henne till hjältinna i samtidens ögon. Dagens borgerliga samhälle skulle knappast betrakta detta handlande från en systers (inte hustrus) sida som annat än en "kuriositet".

Under den period då släktskapsprinciperna dominerade och de första fröna till en politisk struktur växte fram, var vänskapen mellan två medlemmar av samma stam den form av kärlek som värderades högst. Under dessa århundraden var det oerhört viktigt för ett svagt socialt samhälle, som i viss mån hade lämnat de elementära släktskapsförhållandenas stadium bakom sig, att finna band av andligt och moraliskt slag för att binda medlemmarna fastare samman. Den känsla som lämpade sig bäst för denna målsättning var inte kärleken mellan könen utan vänskapskärleken. På den tiden krävde inte samhällsintressena någon förstärkning och mångfald av de andliga och moraliska banden mellan äkta makar, utan främst av de band som förenade de stammedlemmar som organiserade och försvarade stammen och bysamhället (givetvis vänskap mellan män - på den tiden fäste man sig inte alls vid vänskap mellan kvinnor eftersom kvinnan inte räknades som en faktor i samhällslivet). Kärleken "vänner emellan" var omskriven och skattades långt mer än den äktenskapliga kärleken. Castors och Pollux' ryktbarhet berodde mindre på deras bedrifter för fosterlandet än på deras ömsesidiga trofasthet och orubbliga vänskap. "Vänskap" (eller spelad vänskap) förpliktigade den äkte mannen, som älskade sin hustru, till att avstå från sin plats i den äkta bädden till förmån för sin bäste vän eller gästen han skulle knyta "vänskapsband" med.

Under antiken räknades vänskapen, "trofasthet in i döden för vännen", som en av de väsentligaste dygderna. Kärlek i ordets moderna betydelse spelade ingen roll och tilldrog sig under denna epok varken poeters eller dramatikers uppmärksamhet. Tidens för-härskande ideologi förvisade kärleken till raden av snävt begränsade individuella själstillstånd som samhället inte lade sig i. Vad beträffar äktenskapet så grundades det på förnuftsskäl och inte på kärlek. Man placerade kärleken bland förströelserna; det var en lyx som medborgaren först kunde ägna sig åt sedan han uppfyllt sina plikter mot staten. I antikens värld räknade man inte med "förmågan till kärlek", en värdefull egenskap inom den borgerliga idiologin så länge kärleken inte överskred den borgerliga moralens ramar, när man definierade människans "dygder" och goda egenskaper. Man värdesatte enbart vänskapskänslan. Den man som utförde stordåd och riskerade livet för en vän betraktades som hjälte, och hans handlingssätt togs med i uppräkningen av de "moraliska dygderna". Den som däremot satte livet på spel för den kvinna han älskade ådrog sig enbart förebråelser, ja till och med förakt. I sägnerna beskrivs Paris' kärlek till den sköna Helena, en kärlek som ledde till det trojanska kriget, som ett misstag som medförde en allomfattande "olycka".

Till skillnad mot förhållandena under feodalismen propagerade antikens morallära inte ens den kärlek som inspirerade till hjältedåd som något exempel till efterföljelse. Endast i vänskapen såg antikens värld ett känslokomplex lämpat att stärka de andliga banden mellan stammens medlemmar, och konsolidera en social organisation som ännu så länge var svag. Men under senare stadier i kulturens utveckling upphör å andra sidan vänskapen att räknas som en dygd. I det borgerliga samhället, som är grundat på individualism, högt uppdriven konkurrens och rivalitet, har vänskapen ingen plats som moralisk beståndsdel. I kapitalismens århundrade betraktas vänskapen som ett utslag av "sentimentalitet", som en psykisk svaghet som är fullständigt onyttig, ja rentav skadlig för borgarnas klassintressen. Vänskapen utsätts för spott och spe. I dagens New York eller Londons affarsdistrikt skulle Castor och Pollux knappast bevärdigats mer än ett eller annat föraktfullt leende. Inte heller feodalsamhället ansåg vänskapen som en egenskap värd att se upp till och uppmuntra hos människorna.

Feodalherraväldet upprätthöll benhårt prioriteringen av adelsfamiljens, ättens, intressen. Vad som då karaktäriserade dygderna var mindre de inbördes relationerna mellan samhällsmedlemmarna än de plikter en medlem av ätten hade gentemot ätten och dess traditioner. Äktenskapet styrdes helt och fullt av

familjeintressen, och den yngling (den unga kvinnan hade på det hela taget inget att säga till om) som valde sin hustru i motsättning till dessa intressen, utsatte sig för allvarlig fördömelse. I feodalismens epok var det inte tillåtet att sätta en känsla eller böjelse av personlig karaktär före familjens intressen, och att handla på ett sådant sätt var en "synd". Enligt feodalsamhällets sätt att se det var kärlek och äktenskap på intet sätt sammanfallande storheter.

Men trots detta var själva kärlekskänslan mellan könen inte satt på undantag under feodalismen:
tvärtom, för första gången i mänsklighetens historia fick kärleken nu ett visst berättigande. Vid första anblicken verkar det underligt att kärleken skulle bli erkänd för vad den var under en period med sträng avhållsamhet, med råa och brutala seder, en tid då våldet och den starkes rätt utgjorde grundvalen. Men om man ser litet mer ingående på orsakerna till att kärleken erkändes som ett socialt tillåtet, ja till och med önskvärt fenomen, så ser man klart vad som låg bakom detta erkännande.
I vissa situationer och under vissa bestämda omständigheter kan kärleken vara en drivkraft i stånd att driva en förälskad man till att utföra en rad bedrifter som han annars inte skulle mäktat i ett mindre sublimt, mindre upphetsat tillstånd. Ridderskapet krävde för övrigt mycket starka rent personliga egenskaper på det militära området av sina medlemmar: mod, uthållighet, oförvägenhet osv. På den tiden var det snarare deltagarnas individuella egenskaper än truppernas organisering som avgjorde slaget. En riddare som var förälskad i en ouppnåelig "hjärtats dam" utförde lättare "mirakler av tapperhet", gav sig villigare ut i närkamp, offrade lättare livet i sin älskades namn. Den förälskade riddaren drevs av en önskan att "utmärka sig" för att vinna sin älskades gunst.

Ridderskapets ideologi kom till insikt om detta fenomen, och erkände kärleken som ett själsligt tillstånd som kunde vara riktigt nyttigt för feodalklassens målsättningar. Men samtidigt höll den inte desto mindre själva kärleken inom en starkt begränsad ram. Under dessa århundraden blev den äktenskapliga kärleken varken uppskattad eller besjungen, och det var inte den som fick äran av sammanhållningen hos de familjer som bodde i feodaltidens borgar eller i de ryska bojarernas slott. Kärleken värderades enbart som en samhällelig faktor om en riddare var förälskad i någon annans hustru, en som pålade riddaren att dra ut i krig eller utföra andra riddarbragder. Ju mer ouppnåelig kvinnan var, desto större ihärdighet måste riddaren ådagalägga för att vinna hennes gunst, och desto mer måste han följaktligen utveckla de egenskaper och dygder som uppskattades av hans stånd:
oräddhet, uthållighet, ihärdighet, djärvhet osv.
I allmänhet valde riddaren till sitt "hjärtas dam" just den kvinna som var mest ouppnåelig: sin länsherres hustru, ja inte så sällan själva drottningen. Bara en sådan "kysk kärlek" utan fysisk tillfredsställelse kunde egga riddaren till heroiska bedrifter och förpliktiga honom till att utföra under av tapperhet. Och bara det slaget av kärlek räknades som ett efterföljansvärt föredöme och "dygd". Riddarna valde så gott som aldrig någon ung flicka till föremål för sin tillbedjan. Hur högt den unga kvinnan än stod över riddaren på den feodala rangskalan, så kunde kärleken han hyste för henne leda till äktenskap, och därigenom skulle oundvikligen den psykiska drivkraft som sporrade honom att utgöra stordåd försvinna. Detta rymdes inte inom den feodala moralen, och därför kunde askesens ideal (sexuell avhållsamhet) existera sida vid sida med en kärlek som var upphöjd till moralisk dygd. I sin iver att rena kärleken från varje fysisk aspekt, från all "synd", och omvandla den till en abstrakt känsla helt skild från sin biologiska grundval, hamnade riddarna i de mest hårresande villfarelser: de utvalde en kvinna de aldrig ens sett till sitt "hjärtas dam" - bland de älskade befann sig till exempel "Jungfru Maria, Guds Moder" . . .
(särskilt mycket längre kunde man inte komma . . .). Den feodala ideologin betraktade kärleken framför allt som en stimulans för de egenskaper som var oumbärliga för varje riddare. "Den platoniska kärleken", riddarens tillbedjan av sina drömmars kvinna, tjänade riddarståndets intressen - det var detta som bestämde synen på kärleken under den period då feodalismen utvecklades. En riddare som inte skulle haft några som helst skrupler mot att spärra in sin hustru i kloster eller till och med låta henne dömas till döden för sexuell otrohet, för "äktenskapsbrott", blev högeligen smickrad om en annan riddare valde henne till sitt "hjärtas dam", och skulle aldrig försökt hindra sin hustru från att skaffa sig "hjärtevänner", "kavaljerer".

Samtidigt som feodaltidens riddarmoral höjde den kyska kärleken till skyarna ställde den dock inga krav på att kärleken skulle råda inom äktenskapet eller någon annan förening mellan könen. Kärleken var en sak, äktenskapet - något annat. Den feodala ideologin drog en skarp skiljelinje mellan dessa två begrepp. * Det var först senare, på 1300- och 1400-talet som det framväxande borgerskapet förenade dem. Det är därför som man under medeltiden, jämsides med en hög grad av förfining inom de amorösa känslornas sfär, också
finner en råhet man knappt kan föreställa sig i förhållandet mellan könen. Både inom och utanför äktenskapet var den sexuella parningen en akt av rent fysiologisk karaktär, brandskattad på all försköning och förandligande som hör kärleken till.

Kyrkan domderade tydligt och salvelsefullt mot utsvävningarna, men medan den i ord uppmuntrade den "kyska kärleken" gav den i själva verket sitt stöd åt råa och djuriska sexuella förbindelser. Samme riddare som aldrig svikit sin utvaldas färger, som diktade den vackraste rimmade vers till hennes ära, som satte livet på spel bara för att vinna ett leende från henne, samme riddare våldtog trankilt unga flickor från borgerskapet eller gav sin förvaltare order om att med maktens rätt föra de vackraste unga bondflickorna till slottet för att han skulle förlusta sig. Riddarnas hustrur lät å sin sida inte tillfället att bakom mannens rygg njuta av kärlekens fröjder tillsammans med pager eller trubadurer gå sig ur händerna. De förvägrade inte ens en tilldragande hustjänare sina kärleksbetygelser, trots hela det förakt en dam under feodalismen hyste för "tjänarpacket".

Då feodalismen förföll och nya levnadsvillkor upp. På initiativ från hustrur till riddare vars uppträdande allt oftare bröt mot den för härskande moraluppfattningen, inrättades på 1100-talet "kärlekstribunaler", där domarna var "ädla damer".
På frågan om den sanna kärleken kunde existera inom det legala äktenskapet svarade en av dessa tribunaler: "Vi, här församlade, förklarar och fastslår att kärleken icke kan utöva sina rättigheter över två personer som är förenade i äktenskap. Två älskande som inte därtill är tvungna av hänsyn eller nödvändighet må rätta sig efter varandra av sitt hus, är tvungna att underordna sig varandras vilja och följaktligen också till att inte undanhålla någonting gentemot varandra. Måtte detta beslut, som tagits efter moget övervägande och som återger otaliga adelsfruars uppfattning, betraktas som en etablerad och obestridd sanning." (Beslut VIII, antaget den 3:e dagen i maj år 1174.) stod, dikterade av den spirande borgarklassens intressen, utvecklades så småningom ett nytt moraliskt ideal för de sexuella förhållandena. Borgarna förkastade den "platoniska kärlekens" ideal, försvarade kroppens rättigheter, som ditintills förhånats, och införde i själva kärleksbegreppet uppfattningen om enhet, om de kroppsliga och själsliga principernas samtidiga existens. Enligt den borgerliga moralen kunde kärlek och äktenskap absolut inte skiljas åt som under riddartiden. Äktenskapet skulle tvärtom bygga på ömsesidig attraktion mellan de blivande makarna. I praktiken bröt borgarna själva av "intresseskäl" ofta mot detta moraliska imperativ, men erkännandet av kärleken som grundval för äktenskapet hade djupa rötter inom klassen.

Under feodalismen satte traditionerna hos adelsfamiljen, hos ätten, sin auktoritära prägel på familjebanden. Äktenskapet var i praktiken oupplösligt. Över de äkta makarna härskade kyrkans påbud, familjeöverhuvudets obegränsade myndighet, traditionens makt, länsherrens vilja.

Helt andra betingelser låg till grund för den borgerliga familjens uppkomst. Den hade inte den gemensamma äganderätten till ättens rikedomar som grundval, utan kapitalackumulation. Familjen var på den tiden ett levande försvar för rikedomen, men för att ackumulationen skulle öka var det väsentligt för borgerskapet som klass att de tillgångar som en far eller äkta make förvärvat förvaltades "ekonomiskt", med omtanke och försorg; med andra ord att kvinnan inte bara skulle vara en "duktig husmor" utan också en sann kompanjon och vän till mannen.
Sedan kapitalistiska förhållanden och det borgerliga samhället upprättats kunde bara den familj nå framgång där det jämsides med en god ekonomisk förvaltning fanns ett samarbete mellan alla familemedlemmar med sikt på ackumulationsprocessen. Och detta samarbete fungerade allt bättre ju fler känslomässiga och andliga band som fanns mellan de äkta makarna liksom mellan barnen och föräldrarna.
De nya ekonomiska levnadsförhållandena under denna period, som räknas från slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet, ledde fram till en ny ideologi. Kärleks- och äktenskapsbegreppen förändrades undan för undan. Reformatorn Luther förstod, liksom alla tänkare och handlingens män under renässansen och reformationen, mycket väl att gripa tag i och värdesätta den samhälleliga kraft som kärleken utgjorde. De revolutionära ideologerna inom det framväxande bor-gerskapet var medvetna om att för att befästa familjen - den ekonomiska enhet som utgjorde grundvalen för det borgerliga samhället - måste det finnas en emotionell förståelse mellan familjemedlemmarna. De lanserade därför en ny kärleksmoral: kärleken som en enhet mellan två principer - en fysisk och en moralisk. Dåtidens reformatorer tog upp kampen mot prästernas celibat och förhånade obarmhärtigt riddarnas "kyska kärlek" som tvingade den förälskade riddaren att leva i evig kärlekstrånad utan hopp om att kunna tillfredsställa sitt fysiska begär. Borgarklassens ideologer, reformatorerna, erkände kroppens normala behov som legitima. Feodalismen delade upp kärleken i å ena sidan en ren sexualakt (inom äktenskapet eller med konkubi-ner), och å den andra en "ädel" platonisk kärlek (riddarens kärlek till sin "hjärtats dam"). Borgerskapets moraliska ideal innefattade både den naturliga dragningskraften mellan könen och banden mellan två hjärtan i kärleksbegreppet. Det feodala idealet skilde på kärlek och äktenskap. Borgarklassen förenade dem. Den gjorde kärlek och äktenskap till synonyma begrepp. I praktiken avlägsnade sig borgarna givetvis mycket ofta från sina egna ideal, men medan äktenskapet under feodalismen ingicks utan att frågan om ömsesidig attraktion ens restes, krävde den borgerliga moralen att de äkta makarna skulle hyckla kärlek till varandra även i rena resonemangspartier.

Rester av feodalismens traditioner och inställning till äktenskapet och kärleken har levt sig kvar genom århundradena fram till våra dagar, och står i ett gott förhållande till den borgerliga moralen. Det är sådana åsikter som alltjämt styr medlemmarna av kungliga familjer och den högadel som omger dem. Inom dessa kretsar betraktas ett äktenskap som ingåtts på grund av ömsesidig attraktion som "liderligt" och plumpt. De unga prinsarna och prinsessorna måste framgent underkasta sig familjetraditionens föråldrade förpliktelser, och för evigt knyta sina liv till en de inte älskar. Historien känner till många dramer likt det öde som drabbade Ludvig den XV:s olycklige son, som fördes till altaret för sitt andra äktenskap innan tårarna efter hans avlidna, högt älskade hustru ens hunnit torka. Inom bondeståndet underordnades äktenskapet på liknande sätt hänsyn till familjen och de ekonomiska intressena. Till skillnad från familjen inom den industriella borgarklassen i städerna var bondefamiljen i första hand en arbetsenhet, en ekonomisk produktionsenhet. Bondefamiljen var så fast och solitt förenad av ekonomiska intressen att de moraliska banden endast spelade en sekundär roll. Inte heller inom medeltidens hantverksfamiljer var det fråga om kärlek när det gällde att ingå äktenskap. Också i hantverkssystemet var familjen produktionsenheten; sammanhållningen grundades på arbetet. Kärleksidealet inom äktenskapet börjar inte dyka upp inom borgarklassen förrän familjen efterhand övergår från att vara produktionsenhet till att bli förbrukningsenhet och samtidigt väktare av det ackumulerade kapitalet.
Den borgerliga moralen höll dock kärleken inom fasta gränser på samma gång som den försvarade "två älskande hjärtans" rätt till förening (om den så stod i strid med familjetraditionerna), förlöjligade den "platoniska kärleken" och avhållsamheten och förklarade kärleken som äktenskapets grundval. Kärleken var bara tillåten för äktenskapsändamål. Utanför det lagliga äktenskapet var kärleken illegitim. Det är självklart att detta ideal dikterades av rent ekonomiska hänsynstaganden: önskemålet att förhindra att kapitalet fördelades till oäkta barn. Hela borgarklassens moral grundade sig på en strävan efter att säkra kapitalackumulationen. Kärleksidealet var det äkta paret som med förenade krafter gick in för att öka familjecellens välstånd och rikedomar, isolerat från samhället i övrigt. Där familjens och samhällets intressen kolliderade tog den borgerliga moralen familjens parti. (Till exempel: inte lagens utan den borgerliga moralens överseende inställning till desertörer; det moraliska frikännandet av aktieägaren som ruinerar sina medägare för familjens skull osv.) Med det nyttotänkande som är säreget för borgarklassen vinnlade den sig också om att profitera på kärleken genom att omvandla denna känsla till en äktenskapsimpuls, till ett medel för att befästa familjen.

Kärleken själv har, väl att märka, inte hållit sig inom de ramar den borgerliga ideologin satt upp för den. Vi ser "kärlekskonflikterna" födas, förökas och återspeglas i en ny litterär form: romanen, som är den litterära form som borgerligheten gett upphov till. Kärleken bröt sig ideligen ut ur de snäva ramar som den legala äkta sängen markerade, och utvecklades under fria former eller äktenskapsbrott - fördömda av den borgerliga moralen men ändock ett faktum.

Borgarklassens kärleksideal tillfredsställer inte behoven hos det största befolkningsskiktet: arbetarklassen. Det överensstämmer inte heller med levnadssättet hos arbetarintelligentian. Inom de högt utvecklade kapitalistiska länderna har just detta lett till ett intresse för problemen kring sexualitet o^h kärlek, till jakten efter nyckeln till denna gamla och grymma gåta: Hur ska förhållandet mellan könen utformas för att lyckliggöra flertalet utan att komma i konflikt med gemenskapens intressen? Denna fråga är det nu aktuellt att ställa den unga arbetarkvinnan i det sovjetiska Ryssland. En snabb tillbakablick på utvecklingen av kärlekens och äktenskapets ideal kommer att hjälpa dig, unga kamrat, att förstå att kärleken absolut inte är någon "privatsak" som man i förstone skulle kunna tro. Kärleken är en ovärderlig socialpsykologisk faktor som mänskligheten i gemenskapens intresse instinktivt styrts av genom hela sin historia. Det är nu den arbetande mänsklighetens uppgift att, beväpnad med marxismens vetenskapliga metod och de historiska erfarenheterna, avgöra följande: Vilken plats i det sociala skeendet bör den nya människan tilldela kärleken? Och hur bör, i enlighet med detta, det kärleksideal se ut som ska gynna den klass som kämpar för att ta makten?

III.
Kamratkärleken

Arbetarnas nya samhälle, det kommunistiska samhället, är uppbyggt på kamratskapsprincipen, på solidaritet Men vad är solidaritet? Det är inte enbart medvetandet om intressegemenskapen, utan också andliga och moraliska band som vävts mellan medlemmarna i arbetsgemenskapen. En social struktur som är byggd på solidaritet och samarbete kräver emellertid att det finns en högt utvecklad "kärlekspotential" i samhället, det vill säga att människorna är i stånd att känna äkta medkänsla. Solidariteten kan inte existera utan detta. Därför strävar den proletära ideologin efter att hos varje medlem av arbetarklassen väcka och stärka förmågan till medkänsla för kamraternas begär och behov, till en riktig förståelse för andras önskningar och en djupgående medvetenhet om sammanhållningen med de andra medlemmarna av gemenskapen. Men alla dessa uttryck för sympati, medkänsla och taktfullhet har sin upprinnelse i en enda gemensam källa; förmågan att älska, inte i snäv erotisk betydelse utan i ordets vidaste mening.
Som känsla är kärleken en förmedlande länk, och därigenom ett organiserande element. Att kärleken är en stark enande kraft var något som borgarklassen var helt på det klara med och tog fasta på. Det var därför som borgarna gjorde en moralisk dygd av "den äktenskapliga kärleken" för att befästa familjen. Att vara "en god familjefar" var i borgarklassens ögon en betydelsefull och värdefull egenskap hos mannen.

Proletariatet kan å sin sida inte underlåta att ta hänsyn till den socialpsykologiska roll som kärleken - i både vid mening och på de sexuella förhållandenas område - kan och bör spela, inte för att stärka äktenskaps- och familjebanden, utan för att utveckla den kollektiva solidariteten.

Vilket är då arbetarklassens kärleksideal? Vilka känslor lägger den proletära ideologin till grund för förhållandet mellan könen?
Som vi redan konstaterat, unga kamrat, så har varje epok haft sitt kärleksideal. Varje klass vill lägga sitt eget innehåll i kärlekens moralbegrepp för att skydda sina egna intressen. Varje kulturstadium som fört med sig rikare mänskliga känslor på det andliga och moraliska området, har målat om Eros' vingar i sin egen färg. För varje nytt utvecklingsstadium inom ekonomin och samhällslivet har innehållet i kärleksbegreppet förändrats; vissa av de känsloyttringar som sammantagna utgör kärleken har vuxit i styrka medan andra vissnat bort.

Med utgångspunkt i en enkel biologisk instinkt - fortplantningsdriften - som är typisk för alla djur med könsorgan vare sig de är högt- eller lågtstående, har kärleken under loppet av människosläktets mångtusen-åriga existens blivit alltmer komplicerad och har oavbrutet gett upphov till nya andliga och moraliska impulser. Från att ha varit ett biologiskt fenomen har kärleken blivit en socialpsykologisk faktor.
Under inflytande av ekonomiska och samhälleliga krafter har den biologiska fortplantningsinstinkten, som präglade de sexuella relationerna under de första stadierna av människans utveckling, spaltat upp sig i två diametralt motsatta riktningar. Å ena sidan har fortplantningsaspekten genom den naturliga sexualdriften, den naturliga dragningskraften mellan könen, degenererat till ett osunt begär under trycket av ohyggliga samhällsekonomiska förhållanden och i synnerhet under kapitalismens herravälde. Sexualakten har förvandlats till ett mål i sig, till ett medel för "extra njutning", till ett begär stegrat av utsvävningar och perversioner, av en skadlig eggelse av kroppen. När en man närmar sig en kvinna är det inte för att en sund erotisk attraktion driver honom till just denna kvinna - tvärtom, innan han ens känner något som helst sexuellt behov söker mannen efter en kvinna som genom sin blotta existens kan väcka hans sexuella aptit och på det viset sätta honom i stånd att skaffa sig njutning genom sexualakten som sådan. Det är detta som prostitutionen bygger på. Om kvinnans närvaro inte väcker den förväntade upphetsningen, tar människor som är förslappade av sexuella överdrifter sin tillflykt till allehanda perversioner.

Detta är en avvikelse från den biologiska instinkt som ligger till grund för kärleken mellan könen, när ett osunt begär leder instinkten långt bort från dess ursprung.
Å andra sidan har den fysiska attraktionen mellan könen berikats med ett helt register av andliga och moraliska känslor under årtusendena av samhällsliv och kulturella förändringar. I sin nuvarande form är kärleken ett ytterst komplicerat tillstånd som för länge sedan frigjort sig från sin ursprungliga utgångspunkt - den biologiska fortplantningsdriften - och ofta rentav befinner sig i direkt opposition till den. Kärleken är ett konglomerat, ett invecklat mönster av lidelser, vänskap, glädje, förälskelse, själslig gemenskap, medkänsla, beundran, vana och många, många andra känsloyttringar. Inför en så svåröverskådlig mängd uttryck blir det hela tiden allt svårare att upprätta en direkt förbindelselänk mellan "Eros utan vingar" (den fysiska attraktionen mellan könen) och "den bevingade Eros" (den fysiska attraktionen uppblandad med andliga och moraliska impulser). Vänskapskärleken, som inte rymmer ett uns av fysisk attraktion, den ideella kärleken till en sak eller en idé, den "opersonliga" kärleken till gemenskapen - alla dessa fenomen vittnar om i vilken utsträckning kärlekskänslan har lösgjort sig från sin biologiska grund, i vilken utsträckning den har "förandligats".

Men den för ännu längre. Ofta ser man en skriande motsättning, en begynnande kamp, uppstå mellan de olika manifestationerna av kärleken. Kärleken till "en sak du håller kär" (alltså inte blott och bart en sak, utan just en sak du har "kär") har svårt att rymmas vid sidan av den kärlek du känner för ditt hjärtas utvalde. Kärleken till gemenskapen måste kämpa med kärleken till mannen, hustrun, barnen. En vänskapskärlek kommer i konflikt med en lidelsefull kärlek som du samtidigt hyser. Ena stunden är det den själsliga harmonin som överväger, i den andra stunden är det den fysiska överensstämmelsen som ligger till grund för kärleken.
Kärleken har i dag många ansikten och många strängar på sin lyra. Alltsedan kulturepokerna under loppet av flera årtusenden lärt oss att skilja på allt fler slag av kärlek, kan det som människorna i dag känner på kärlekens område inte alls placeras in i detta alltför allmänna, och därför otillfredsställande, begrepp "kärlek".
Under den tid som den borgerliga ideologin och det kapitalistiskt borgerliga levnadssättet dominerade, gav kärlekens mångsidiga karaktär upphov till en rad smärtsamma och olösliga psykologiska dramer. Från slutet av 1800-talet blev kärlekens mångsidiga karaktär ett favorittema för författarna inom den psykologiska skolan. "Kärleken till två", ja "till tre", sysselsatte genom sitt "mysterium" helt en rad skarpsinniga representanter för den borgerliga kulturen. Redan på 1860-talet försökte vår ryske tänkare och författare A Herzen (Iskander) kasta ljus över denna psykologiska förveckling, denna fördubbling av känslan, i sin roman "Vems är skulden?". I samhällsskildringen "Vad bör göras" tog också Tjernysjevskij upp detta problem. De största skandinaviska författarna - Hamsun, Ibsen, Björnson, Heidenstam - uppehöll sig ofta vid känslolivets kluvenhet, vid denna mångsidighet hos kärleken. Även förra århundradets franska författare har mer än en gång återvänt till detta tema; det gäller såväl Romain Rolland, vars idéer stod kommunismen nära, som Maeterlinck, en författare som står oss så fjärran. Diktargenier som Goethe och Byron och dristiga pionjärer på de sexuella relationernas område som George Sand, försökte lösa detta komplexa problem, detta "kärlekens mysterium" i praktiken, i sina egna liv. Herzen, författaren till "Vems är skulden", upplevde problemet in på bara kroppen, liksom ett otal andra tänkare, diktare, politiker. . . Än i dag bekymrar "kärlekens mystiska mångtydighet" alla de "enkla" människor som förgäves söker efter nyckeln till lösningen inom gränserna för det borgerliga tänkandet Men se nyckeln, den befinner sig i proletariatets händer! Endast den nya arbetande människans ideologi och levnadssätt kan lösa upp denna problemknut

Vi har här talat om kärlekens mångtydighet, om den härva som "den bevingade Eros" åstadkommer, men denna mångtydighet får inte förväxlas med de fall då en man - utan Eros - har sexuella förbindelser med flera kvinnor, eller då en kvinna har det med flera män. Polygami där känslorna inte spelar in kan medföra en rad obehagliga och skadliga konsekvenser (för tidigt nedsliten organism, ökad risk för veneriska sjukdomar under nuvarande förhållanden osv), men sådana skapar inte "psykologiska dramer", hur invecklade de än må vara. "Dramerna" och konflikterna uppstår när olika nyanser, olika manifestationer av kärlek samtidigt ligger för handen. En kvinna älskar en man "ur djupet av sin själ", deras tankar, deras längtan, deras viljor står i harmoni - men genom den fysiska attraktionens makt dras kvinnan oemotståndligt till en annan. En man känner ömhet, medkänsla, omsorg för en kvinna, samtidigt som han hos en annan finner förståelse och stöd för de bästa sidorna hos sig själv. Till vilken ska han ge hela sin Eros? Och varför ska han pinas och plåga sin själ bara för att han endast kan förverkliga hela sitt jag om han får behålla bägge relationerna?

I det borgerliga samhället drar denna kärlekens och känslolivets dikotomi med sig ofrånkomliga kval. Genom årtusendena har en kultur baserad på ägande-rättsinstinkten inympat överbevisningen om att också kärleken har egendomsprincipen som grundval i människorna. Den borgerliga ideologin har fyllt människornas tankar med föreställningen att kärleken, inklusive den inbördes kärleken, ger rättighet till att äga den älskades hjärta helt och odelat. Detta ideal, denna exklusivitet inom kärleken, var en naturlig följd av den etablerade formen för äktenskaplig enhet och av det borgerliga idealet om en "total och speciell" kärlek mellan äkta makar. Men kan ett sådant ideal svara mot arbetarklassens intressen? Är det inte ur den proletära ideologins synpunkt tvärtom viktigt och önskvärt att människornas känsloliv blir rikare och mer varierat? Att själen har fler strängar och anden fler aspekter; är inte just detta det som kan sätta igång tillväxten av det komplicerade och sammanvävda nätverket av andliga och moraliska band som ska befästa arbetarnas samhälleliga gemenskap? Ju fler trådar som på detta sätt sträcks från själ till själ, från hjärta till hjärta och från ande till ande, desto bättre kommer solidaritetsandan att rota sig och desto lättare blir det att förverkliga arbetarklassens ideal: kamratskap och enhet.

Att vara exklusiv i sin kärlek, att vara "helt uppslukad" av kärleken kan inte vara det önskvärda idealet för förhållandet mellan könen ur den proletära ideologins sätt att se det. Tvärtom, för proletariatet leder inte upptäckten av att den bevingade Eros på grund av den hycklande borgerliga moralen har många former och uttryck till någon stum avsky eller moralisk indignation. Proletariatet kommer i stället att sträva efter att kanalisera detta fenomen (som är ett resultat av invecklade sociala orsaker) in i en riktning som svarar mot dess uppgifter som klass i det givna ögonblicket av kampen, i det givna ögonblicket av uppbygget av det kommunistiska samhället.
Det faktum att kärleken tar sig många skepnader står i sig självt inte i motsättning till proletariatets intressen. Tvärtom gör det det lättare för det kärleksideal som redan är i färd med att ta form och utkristallisera sig i arbetarklassens mitt att bryta fram, nämligen kamrat-kärleken.

Den patriarkaliska mänskligheten föreställde sig kärleken i form av blodsband (kärlek mellan bröder och systrar, kärlek till föräldrarna). Antikens kultur satte vänskapskärleken högst. Feodaltiden hade som ideal riddarens "platoniska" kärlek, en kärlek skild från äktenskapet och utan någon fysisk tillfredsställelse. Den borgerliga moralens kärleksideal var den äktenskapliga kärleken, det legalt gifta paret.
Arbetarklassens kärleksideal blommar ut från samarbetet på arbetsplatsen, från solidaritetsandan och den sammansvetsade viljan hos medlemmarna av denna klass, män som kvinnor, och skiljer sig både till form och innehåll naturligt från andra kulturella epokers kärleksbegrepp. Men vad är då "kamratkärleken"? Innebär det inte att arbetarklassens ideologi, som utvecklats i kampen för proletariatets diktatur, har till avsikt att obönhörligt jaga bort den känslosamma och skälvande "bevingade Eros" från de sexuella förhållandenas område? Absolut inte. Det är inte nog med att arbetarklassens ideologi inte har för avsikt att avskaffa den "bevingade Eros", den röjer dessutom vägen för att kärlekens värde som socialpsykologisk faktor ska bli erkänt.

Den borgerliga kulturens hycklande moral ryckte obarmhärtigt av fjädrarna från den bevingade Eros' brokiga och skimrande vingar, och tvingade honom till att bara besöka "de legala paren". Utanför äktenskapet tillät borgarnas ideologi enbart utrymme för en plockad och vinglös Eros - ögonblickets sexuella attraktion i form av köpta kärleksbevis (prostitution) eller stulna (äktenskapsbrott).
I den mån arbetarklassens moral redan har börjat utkristallisera sig är den däremot inte engagerad av den yttre formen som kärleksförhållandet mellan könen kan anta. För arbetarklassens målsättning är det fullständigt likgiltigt om kärleken tar sig formen av ett långvarigt och legaliserat förhållande eller om den helt enkelt tar sig uttryck i en flyktig förbindelse. Arbetarklassens ideologi sätter inga formella gränser för kärleken. Däremot är den från och med nu strängt upptagen av innehållet i kärleken, i nyanserna av de känslor och intryck som binder de två könen samman. Och i denna bemärkelse förföljer arbetarklassens ideologi "den vinglöse Eros" (det vällustiga begäret, den egoistiska sexuella tillfredsställelsen genom prostitutionen, förvandlingen av sexualakten till ett mål i sig av typen "lättköpt glädje") mycket strängare och mer obarmhärtigt än den borgerliga moralen gjorde. "Den vinglöse Eros" står i motsättning till arbetarklassens intressen. För det första förleder han oundvikligen till överdrifter och sedan till en fysisk utmattning som inte kan undgå att minska den energi som skulle kunna sättas in i arbetet för samhället. För det andra utarmar han själen och förhindrar därigenom utvecklingen och styrkan hos de själsliga kontakterna och "förmågan att känna medkänsla". För det tredje har han vanligtvis sitt stöd i olikheten i rättigheterna inom de sexuella förbindelserna - i kvinnans beroende av mannen och i maskulin inbilskhet och råhet - något som inte bör få finnas och som bromsar utvecklingen av kamratkäns-lan. "Den bevingade Eros" verkar i helt motsatt riktning.
Självklart finner man samma dragningskraft mellan könen som grundval både för "den bevingade" och "den vinglöse" Eros, men skillnaden ligger i att hos den människa som älskar en annan människa väcks och framträder just de själsegenskaper som är oundgängliga för dem som ska bygga den nya kulturen: hänsyn, hjärta, håg att hjälpa andra. Den borgerliga ideologin ville att människan enbart skulle visa dessa egenskaper inför sitt hjärtas utvalda, med andra ord inför en enda människa. Det som har störst betydelse i proletariatets perspektiv är att dessa egenskaper väcks och utvecklas hos människan, och att de visar sig inte bara i förhållande till den utvalda utan till alla medlemmar av gemenskapen.

Det är likaså likgiltigt för proletariatet att veta vilka nyanser och schatteringar som dominerar i "den bevingade Eros": förälskelsens ömhet, lidelsens hetta eller den själsliga harmonin. Det enda som spelar någon roll för proletariatet är att vilka nyanser det än handlar om, så måste kärleken innehålla de nödvändiga andliga och moraliska beståndsdelarna för att stärka och utveckla kamratkänslan.
Kamratkärlekens ideal kräver ett erkännande av de ömsesidiga rättigheterna också inom kärleken, förmåga att uppskatta den andres personlighet, ett fast inbördes stöd, en vaken uppmärksamhet och ett varmt intresse för de av den andres behov som låter sig göras av de gemensamma intressena och målen. Det är detta ideal som den proletära ideologin är i färd att smida som ersättning för den borgerliga kulturens luggslitna äktenskapliga ideal om en "allt uppslukande" och "exklusiv" kärlek.

Kamratkärleken är det ideal som proletariatet har nytta av under den ansvarstyngda och svåra period då det kämpar för att grunda och befästa sin diktatur. Men det råder inget tvivel om att när det kommunistiska samhället blivit verklighet kommer kärleken, "den ' bevingade Eros", att framstå i en helt ny gestalt som ännu är totalt okänd för oss. Då kommer "sympatiban-den" mellan alla medlemmar av det nya samhället att ha utvecklats och stadgats, "kärleksambitionen" kommer att vara mycket större och solidaritetskärleken kommer att få en roll som drivkraft motsvarande den som konkurrensen och egoismen hade i det borgerliga samhället. Själs- och viljegemenskapen kommer att förena människorna i en sant andlig och moralisk gemenskap. Människornas känslor kommer att främja utvecklingen och samhällsvetenskapen, olikheten mellan könen kommer att vara begravd i minnet av förgångna århundraden och kvinnans beroende av mannen kommer att vara spårlöst försvunnet.

I detta nya samhälle som är kollektivt inriktat på det andliga och känslomässiga planet, kommer Eros genom sin iver att tiodubbla människornas glädje, att inta en äreplats mot en bakgrund av enhet och broderskap mellan alla medlemmarna av ett arbetande och skapande samhälle. Vem kommer denna nya och förvandlade Eros att vara? Inte ens den djärvaste fantasi förmår att skildra honom. Men en sak står uppenbar: ju fastare solidariteten binder den nya mänskligheten samman, desto bättre kommer den att hålla samman andligt och moraliskt i livets alla skeenden av skapande verksamhet och medmänskliga relationer, och desto mindre plats kommer det att bli över till kärleken i ordets nuvarande betydelse. Den ständiga bristen hos kärleken så som den ser ut i dag, är att den uppslukar de älskandes alla tankar och känslor, och därigenom avskiljer och isolerar det förälskade paret från resten av gemenskapen. Detta sätt att särskilja "det förälskade paret", denna moraliska isolering från en gemenskap där intressena, arbetsuppgifterna och bemödandena hos alla medlemmar bildar ett komplicerat och slutet nätverk, kommer inte bara att bli överflödigt utan rätt och slätt psykologiskt ogörligt. I denna nya värld kommer förvisso den äkta, normala och eftertraktade förbindelsen mellan könen att vila på en ofördärvad, fri och naturlig sexuell attraktion (utan överdrifter eller perversioner), på den "förvandlade Eros".

Men för ögonblicket står vi fortfarande vid vändpunkten mellan de två kulturerna. Under denna övergångsperiod, som sammanfaller med den rasande kampen mellan de två världarna på alla fronter, inklusive den ideologiska, ligger det i proletariatets intresse att främja en så snabb ökning av "sympatikäns-lor" som möjligt, och det med alla medel. Under denna period är det inte den nakna sexualdriften som är det moraliska ideal som bestämmer de sexuella förbindelserna, utan ett brett spektrum av känslor, både till män och kvinnor. För att tillfredsställa de krav som den proletära moralen är i färd med att utveckla, bör dessa känslor vila på tre grundprinciper:

1. Inbördes jämställdhet (varken manlig inbilskhet eller ett slavförhållande som utplånar personligheten hos kvinnan som älskar).

2. Ömsesidigt erkännande av den andres rättigheter så att ingen kan påstå sig äga partnerns själ och hjärta odelat (en äganderättskänsla som den borgerliga kulturen skapat och håller vid liv).

3. Kamratlig omtanke, ambitionen att lyssna till och förstå det som rör sig i den älskades sinne (den borgerliga kulturen fordrade endast denna omtanke från kvinnans sida).

Men samtidigt som arbetarklassens ideologi slår fast rättigheterna till "den bevingade Eros" (kärleken), inordnar den kärleken mellan enskilda individer under en starkare känsla: kärleksplikten till gemenskapen. Hur stark kärleken än är som binder de två könen samman, hur många trådar den än spinner mellan deras hjärtan och sinnen, så måste banden som förbinder den enskilde med hela gemenskapen vara ännu starkare och fler, vara mer fulländade. Den borgerliga moralen krävde: allt för den älskade. Den proletära moralen föreskriver: allt för gemenskapen.

Men här, unga väninna, tycker jag mig höra dig ifrågasätta något. Det är väl bra, säger du. Låt vara att kärleksförhållanden grundade på en sann kamratanda blir arbetarklassens ideal. Men kommer inte detta ideal, denna nya "moraliska måttstock" för kärleken att lägga sin tunga hand över förälskelsen, kommer den inte att tufsa till och sarga den "fruktsamme Eros" ömtåliga vingar? Har vi befriat kärleken från den borgerliga moralens järnband bara för att spärra in den med nya fjättrar?
Ja, unga väninna, du har rätt. Den proletära ideologin har förkastat den borgerliga "moralen" vad gäller kärleken och äktenskapet, men den smider samtidigt med nödvändighet sin egen klassmoral, nya regler för sexuella relationer. Den nya klassmoralen motsvarar bättre arbetarklassens intressen eftersom den leder sin klass känsloliv i en bestämd riktning, även om den givetvis också sätter vissa gränser för känslorna. I de fall det rör sig om en kärlek som formats och utvecklats av borgarklassens kultur står det höjt över allt tvivel att proletariatet kommer att rycka fjädrarna från den borgerlige Eros' vingar. Men att beklaga att även arbetarklassen sätter sin prägel på förhållandet mellan könen för att bringa kärleken i samstämmighet med klassens uppgifter, det är en brist på förmåga att se framåt. Det är självklart att den nya klassens ideologi kommer att ersätta de gamla fjädrarna med nya, så starka, vackra och skimrande att ingen ännu sett dess like. Glöm inte, unga väninna, att kärleken förändras och fördjupas obönhörligt i takt med mänsklighetens ekonomiska och kulturella grundval.

I stället för kärlekens blinda, allt uppslukande och krävande lidelse, i stället för äganderättskänslan och det egoistiska begäret att binda den älskade till sig "for alltid", i stället för maskulin inbilskhet och kvinnans skrämmande självutplåning kommer vi att få se kärleken utveckla andra, ovärderliga, drag. Vi kommer att få se respekten för den andra personen stärkas liksom strävan efter att ta hänsyn till den andres rättigheter. En inbördes själslig förmåga till inlevelse kommer att mogna, och en vilja att uttrycka kärleken inte bara genom kyssar och ömhetsbetygelser utan även i gemensam handling, enhetlig vilja, gemensamt arbete.
Den proletära ideologins uppgift är inte att jaga bort Eros från de samhälleliga sammanhangen, utan att fylla hans koger med pilar av ett nytt märke; att fostra kärlekskänslan mellan könen till att harmoniera med den nya stora psykiska kraften: kamratkärleken.
Jag hoppas att det nu står klart för dig, unga väninna, att det ökade intresse som arbetarungdomen visar för kärieksfrågor inte är ett tecken på "dekadens". Nu kommer du själv att kunna avgöra vilken plats kärleken ska inta, inte bara i proletariatets ideologi utan också i de levande förbindelserna mellan de unga arbetarna.