Web Hosting by Brinkster

Tal i Hangchow

Mao Tse-tung
21 december 1965

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031230

Jag har läst tre artiklar i detta nummer av Che-hsueh yen-chiu (Filosofisk forskning). De bland er som ägnar sig åt filosofi bör satsa på praktisk filosofi, annars kommer ingen att läsa den. Boklig filosofi är mycket svår att förstå. För vem är den skriven? En del intellektuella som Wu Han[1] och Chien Po-tsan[2] utvecklas åt ett allt värre håll. Någon som heter Sun Ta-jen[3] har skrivit en artikel som förkastar Chien Po-tsans idé att den feodala godsher-reklassen antar en eftergift s politik gentemot bönderna. Efter bondekrig går godsherreklassen till motoffensiv och söker revansch, det är aldrig tal om eftergifter. Godsherrarna gjorde aldrig några eftergifter till Taipings himmelska kungadöme. Boxarna sade först: "Bekämpa Ch'ing och utplåna utlänningarna" och senare "Stöd Ch'ing och utplåna utlänningarna", och fick på det sättet stöd från änkekejsarinnan Tz'u-hsi. Efter att Ch'ing-dynastin besegrats av imperialisterna flydde änkekejsarinnan och kejsaren, och Tz'u-hsi började "stödja utlänningarna och utplåna boxarna". En del människor säger att En initierad berättelse från Ch’in-hovet är patriotisk, men jag säger att den är förrädisk — alltigenom förrädisk.[4] Varför säger en del att den är patriotisk? Bara därför att de tycker att kejsaren Kuang Hsu var en ömkansvärd man som tillsammans med K'ang Yu-wei startade skolor, skapade de Nya arméerna och genomförde ett par andra upplysta åtgärder.

Vid slutet av Ch'ing-dynastin förespråkade en del människor "den kinesiska kunskapen vad gäller innehållet och den västerländska vad gäller praktisk tillämpning". "Innehållet" var som vår Generallinje, som inte kan ändras. Vi kan inte ta över den västerländska kunskapen till innehållet, och inte heller kan vi använda innehållet i den demokratiska republiken. Vi har varken användning för "naturrätten" eller "utvecklingsläran". Vi kan bara använda den västerländska teknologin. "Naturrätten" representerar naturligtvis en felaktig tankeskola. Finns det något sådant som en rätt given av naturen? Är det inte människan som ger människan rätten? Var de rättigheter vi har givna av naturen? Våra rättigheter gavs oss från det vanliga folket och i första hand från arbetarklassen och fattigbönderna och de lägre mellanbönderna.

Om man studerar lite modern historia kommer man att se att det aldrig fanns något som hette "eftergiftspolitik". De enda eftergifter som gjordes var de som de revolutionära styrkorna gjorde gentemot reaktionärerna. Reaktionärerna gick alltid till motattack och sökte revansch. Närhelst en ny dynasti framträdde i historien antog den en politik med "sänkta arbetsuttag och skatter". Detta berodde på att folket var mycket fattigt och att det inte fanns något att ta från dem. Denna politik var till godsherreklassens fördel.

Jag hoppas att de som ägnar sig åt filosofiskt arbete ska ge sig ut till fabrikerna och på landsbygden under ett par år. Det filosofiska systemet bör reformeras. Ni bör inte skriva på det gamla sättet, och ni bör inte skriva så mycket.

En student vid Nanking-universitetet som kom från en bondefamilj, en student i historia, deltog i rörelsen för de "fyra upprensningarna". Efteråt skrev han en del artiklar om detta och om det nödvändiga i att de som ägnar sig åt historia ger sig ut på landsbygden. I dessa artiklar, som publicerades i Nankings universitetstidning, gjorde han en bekännelse. Han skrev: "Jag har nu studerat under flera år och förlorat all känsla för manuellt arbete." I samma nummer av tidningen finns en artikel som säger: "Innehållet är huvudmotsättningen, och speciellt huvudaspekten av huvudmotsättningen." Inte ens jag har gjort ett sådant uttalande tidigare. Det yttre utseendet är synligt, det stimulerar sinnena. Innehållet är osynligt och går inte att ta på, det är dolt bakom det yttre utseendet. Innehållet kan bara upptäckas genom undersökningar och studier. Om vi kunde ta på och se innehållet skulle det inte finnas något behov av vetenskap.

Ni bör gradvis ta kontakt med verkligheten, leva ett tag på landsbygden, lära en del omjordbruksvetenskap, botanik, jordteknologi, gödselteknologi, bakteriologi, skogsbruk, vattenvård etc. Det är inte nödvändigt att läsa tjocka luntor. Det räcker att läsa tunna böcker och skaffa sig en del allmän kunskap.

Nu om universitetsutbildningen. Från det man börjar grundskolan tills man lämnar universitetet tar det sammanlagt sexton eller sjutton år. Jag är rädd för att människor under tjugo års tid inte får se ris, senap, vete eller hirs växa. Inte heller får de se hur arbetarna arbetar, hur bönderna plöjer fälten eller hur folk gör affärer. Dessutom kommer deras hälsa att bli förstörd. Det är verkligen skadligt. Jag sade till mitt eget barn: "Åk ut på landsbygden och säg till de fattiga och lägre mellanbönderna: Min far har sagt att vi blir dummare och dummare efter att ha studerat några år. Jag ber er, tanter och farbröder, bröder och systrar, bli mina lärare. Jag vill lära av er." I själva verket har barn en hel del kontakt med samhället innan de fyller sju. Vid två år lär de sig tala och vid tre grälar de högljutt. När de växer sig lite större börjar de gräva med leksakshackor för att imitera de vuxnas arbete. Detta är den verkliga världen. Då har barnen redan börjat lära sig begrepp. "Hund" är ett huvudbegrepp. "Svart hund" och "gul hund" är mindre begrepp. Familjens gula hund är konkret. Människa är ett begrepp som har ganska diffus mening. Man eller kvinna, stor eller liten, kines eller utlänning, revolutionär eller kontrarevolutionär - alla dessa åtskillnader är frånvarande. Vad som finns kvar är bara de drag som skiljer människan från andra djur. Vem har någonsin sett "människan"? Man kan bara se herr Chang och herr Li. Man kan inte se begreppet "hus" heller, utan bara verkliga hus, som Tientsins byggnader i utländsk stil eller husen med inbyggda gårdar i Peking.

Vi bör reformera universitetsutbildningen. Man bör inte ägna så mycket tid åt att gå på föreläsningar. Att inte reformera de humanistiska fakulteterna skulle vara hemskt. Om de inte reformeras, hur ska de då kunna få fram filosofer? Kan de få fram författare? Kan de få fram historiker? Dagens filosofer kan inte utreda filosofin, författarna kan inte skriva romaner, och historikerna kan inte skriva historia. De vill skriva om kejsare, kungar, generaler och ministrar. Ch'i Pen-yus artikel[5] är utmärkt, jag läste den tre gånger. Dess fel är att den inte skriver ut namnen. Yao Wen-yuans artikel[6] är också mycket bra, den har gjort djupt intryck på teater-, historiker- och filosofkretsarna. Felet med den är att den inte kommer fram till pudelns kärna. Kärnan i HaiJui avskedad från sin tjänst var frågan om avskedet från tjänsten. Kejsaren Chia Ch'ing avskedade Hai Jui från hans tjänst. 1959 avskedade vi P'eng Te-huai från hans tjänst. Och P'eng Te-huai är även han en Hai Jui.

Vi måste reformera de humanistiska fakulteterna vid universiteten. Studenterna måste ge sig ut och ägna sig åt industri, jordbruk och handel. Det är annorlunda med avdelningarna för ingenjörskonst och naturvetenskap. De har fabriker för praktiskt arbete och även laboratorier. De kan arbeta i sina fabriker och utföra experiment i sina laboratorier. Efter att ha slutat högre mellanskolan bör de först arbeta praktiskt ett tag. Att bara ge sig ut på landsbygden räcker inte. De bör också besöka fabriker, affärer och armékompanier. De kan ägna sig åt denna typ av arbete under ett par år och sedan studera under två år. Det är tillräckligt. Om universiteten har ett femårigt system bör de ge sig ut under tre år. Lärarna bör också ge sig ut och arbeta och samtidigt undervisa. Kan de inte undervisa i filosofi, litteratur och historia även där? Måste de befinna sig i stora byggnader i utländsk stil för att kunna undervisa?

Många stora uppfinnare, som Watt eller Edison, kom från arbetarfamiljer. Franklin, som upptäckte elektriciteten, var tid-ningsförsäljare — han började som tidningspojke. Många av de stora lärarna och vetenskapsmännen gick aldrig igenom universitetet. Inte många av kamraterna i vårt partis centralkommitté är universitetsutbildade.

Ni kan inte fortsätta att skriva böcker på det sätt ni skriver dem nu. Ta exemplet med analys och syntes. Förr förklarade inte böckerna dessa begrepp på ett klart sätt. De sade: "Syntesen finns inom analysen, de är omöjliga att skilja åt." Detta uttalande kan vara riktigt, men det har sina brister. Man bör säga:

"Analys och syntes är både möjliga och omöjliga att skilja åt." Allting går att dela. Det är alltid en fråga om "ett som delas i två". Analysen måste tillämpas under olika omständigheter. Ta exempelvis analysen av Kuomintang och kommunisterna. Hur analyserade vi Kuomintang förr? Vi sade att Kuomintang ockuperade ett stort territorium med en stor befolkning, de kontrollerade de stora och medelstora städerna, hade imperialisternas stöd och hade också välutbildade arméer. Men den grundläggande punkten var att de var skilda från massorna — bönderna och soldaterna. De hade också interna motsättningar. Vår armé var liten, våra vapen underlägsna (bara hirs och gevär), vårt territorium var litet, vi hade inga stora städer och ingen utländsk hjälp, men vi var nära knutna till massorna, vi var demokratiska på de tre huvudområdena, vi hade arbetsstilen tre-åtta och vi representerade massornas krav. Det var grundläggande.

De Kuomintang-officerare som utexaminerats från militär-akademierna kunde inte utkämpa några slag, medan de som studerat vid militärakademin i Whampoa endast ett par månader, de kunde slåss. Bland våra marskalkar och generaler var det få som läst på universitet. Jag hade aldrig studerat militära böcker. Jag hade läst Tso-kommentarema,[7] Den goda regeringens spegel[8] och De tre kungadömenas romans. Dessa böcker beskriver alla fältslag, men när jag i verkligheten kom ut i strid glömde jag allt om dem. När vi slogs tog vi inte en enda bok med oss. Vi analyserade bara vår egen och fiendens situation, analyserade den konkreta situationen.

Att syntetisera fienden är att äta upp honom. Hur syntetiserade vi Kuomintang? Gjorde vi inte det genom att ta fiendema-terial och omforma det? Vi dödade inte fångar utan släppte en del fria och behöll de flesta för att förstärka våra egna arméer. Vi tog alla vapen, all mat och allt foder och all slags utrustning. Det som vi inte kunde utnyttja "upphävde" vi, för att använda en filosofisk term, som när det gällde människor som Tu Yii-ming.[9] Ätprocessen är också en analys- och syntesprocess. När man t. ex. äter krabbor, äter man köttet och inte skalen. Magen suger upp den del som innehåller näring och gör sig av med den värdelösa delen. Ni är alla filosofer i utländsk stil. Jag är en filosof i inhemsk stil. Att syntetisera Kuomintang innebär att äta upp dem, suga upp större delen av dem och eliminera en liten del. Jag har lärt detta av Marx. Marx tog av skalet från den hegelianska filosofin och sög upp det värdefulla i innehållet och omvandlade det till den dialektiska materialismen. Han sög upp Feuerbachs materialism och kritiserade hans metafysik. Arvet måste alltid gå vidare. I sin behandling av den franska utopiska socialismen och den engelska politiska ekonomin, sög Marx upp de bra delarna och gjorde sig av med de dåliga.

Marx Kapitalet började med analysen av varans dubbla väsen. Våra varor har också ett dubbelt väsen. Om hundra år kommer varorna fortfarande att ha ett dubbelt väsen. Saker som inte är varor har också ett dubbelt väsen. Våra kamrater har likaså ett dubbelt väsen, det rätta och det felaktiga. Har inte ni ett dubbelt väsen? Jag vet att jag har det. Unga människor begår ofta misstaget att vara metafysiska, de står inte ut med att tala om sina brister. Människor bättrar sig genom att skaffa sig erfarenhet. Under de senaste åren är det dock de unga som gjort framsteg — de hopplösa fallen är en del av de äldre professorerna. Wu Han är borgmästare i en stad. Det skulle vara bättre om han degraderades till chef för ett län. Det skulle vara bättre om också Yang Hsien-chen och Chang Wen-fien degraderades. Det är det enda sätt vi verkligen kan hjälpa dem på.
Nyligen skrevs en artikel om lagen om lämpligt rättfärdigande. Vilken lag om lämpligt rättfärdigande? Jag tror inte att det existerar något sådant. Olika klasser har olika sätt att rättfärdiga sina handlingar. Vilken klass har inte ett lämpligt rättfärdigande? Har inte Russell det? Nyligen skickade han mig en pamflett som bör översättas och läsas. Russell är nu lite bättre politiskt. Han är anti-revisionist och anti-amerikansk och han stödjer Vietnam. Denne idealist har fått i sig en aning materialism. Jag talar om hans handlingar.[10]

En man bör arbeta på många områden, och ha kontakt med alla sorters människor. Vänsterister bör inte bara träffa vänste-rister utan också högeranhängare. De bör inte vara rädda för det ena och det andra. Jag har själv träffat alla slags människor — jag har träffat höga tjänstemän och låga.

Kan ni ändra er metod när ni skriver filosofi? Ni måste skriva i en folklig stil, och använda de folkliga massornas språk. Vi talar alla som studenter. (Kamrat Ch'en Po-ta avbryter: "Ordföranden undantagen. ")Jag har varit indragen i bonderörelsen, arbetarrörelsen, studentrörelsen, Kuomintangrörelsen och jag har arbetat militärt i över tjugo år så jag är något bättre.

När vi studerar den kinesiska filosofin måste vi studera Kinas historia och den kinesiska filosofins historiska utveckling. Man bör först studera de senaste hundra årens historia. Är inte den historiska processen motsatsernas enhet? Modern historia är en kontinuerlig process av ett som delas i två och av ständiga strider. I dessa strider gjorde en del människor kompromisser, men folket var missnöjda med dessa och fortsatte att kämpa. Före 1911 års revolution hade vi kampen mellan Sun Yat-sen och K'ang Yu-wei. Efter att 1911 års revolution hade störtat kejsaren har vi kampen mellan Sun och Yiian Shih-k'ai. Efter detta hade Kuomintang ständigt interna schismer och strider.

Man behöver inte bara skriva förord till de marxist-leninistis-ka klassikerna utan också noter. Politiska förord är lättare att skriva än filosofiska, som inte är alltför lätta. Man brukade säga att det fanns tre stora dialektiska lagar och sedan sade Stalin att det fanns fyra. Enligt min åsikt finns det bara en grundläggande lag och det är lagen om motsättningarna. Kvalitet och kvantitet, positivt och negativt, yttre utseende och innehåll, innehåll och form, nödvändighet och frihet, möjlighet och verklighet etc. är alla specialfall av motsatsernas enhet.

Det har sagts att förhållandet mellan den formella logiken och dialektiken är som förhållandet mellan den elementära matematiken och den högre matematiken. Detta är en formulering som bör studeras mera. Den formella logiken ägnar sig åt tänkandets form, och ser till att det inte finns några motsägelser mellan de successiva stadierna i ett resonemang. Det är en specialiserad vetenskap. Allt slags skrivande måste använda sig av formell logik.

Den formella logiken ägnar sig inte åt huvudförutsättning-arna — det kan den inte. Kuomintang kallade oss "banditer". "Kommunister är banditer", "Chang San är kommunist", och därför "Chang San är bandit". Vi säger "Kuomintang är banditer", "Chiang Kai-shek tillhör Kuomintang", därför säger vi "Chiang Kai-shek är en bandit". Båda dessa slutledningar överensstämmer med den formella logiken.

Man kan inte skaffa sig mycket fräsch kunskap genom den formella logiken. Naturligtvis kan man göra slutledningar, men slutsatsen finns fortfarande inbäddad i huvudförutsättningen. För närvarande blandar en del människor samman den formella logiken och dialektiken. Detta är felaktigt.

Noter

1. Wu Han (f. 1909) var vid denna tid vice borgmästare i Peking. Han lämnade bidrag till den artikelserie som publicerades i Pekingpressen 1961 och 1962 under rubriken "Anteckningar från en trefamiljsby". Den innehöll dåligt maskerade angrepp på Maos "stora tomma ord" och oförmåga att lyssna till goda råd. Framför allt var han författare till pfå-senHaijut avskedad/rån sin tjänst, publicerad i januari 1961, som i själva verket var ett försvarstal för Peng Te-huai. Denne hade förklätts till en oförvitlig tjänsteman som avskedats från sin tjänst av kejsaren under Ming-tiden därför att han försvarat böndernas rätt till sin jord. Yao Wen-yuans angrepp på detta drama i november 1965 (se not 6 nedan) gav signalen till Kulturrevolutionens början. Beträffande Yaos fientliga sammanfattning av de artiklar som publicerades i början på sextiotalet, se "On Three-Family Village'", Peking Review, Nr 22 (1966), s. 5 f.

2. En ledande historiker som också blev angripen under Kulturrevolutionen. Vid tiden för Maos tal var han chef för historiska institutionen vid Pekinguniversitetet.

3. Jag har inte kunnat identifiera denne författare eller hitta hans artikel.

4. Mao fördömde denna film så tidigt som i mars 1950, och krävde att den skulle kritiseras. (Se hans "direktiv" från detta datum, citerat av Ch'i Pen-yii i dennes artikel "Patriotism eller nationellt förräderi — om den reaktionära filmen En initierad berättelse från Ch'in-hovet", översatt i Peking Review Nr 15 (1967), s. 5 f. Direktivets datering finns angivet i Mao Chu-hsi lun wen-iyu-lu, s. 93.) Ch-i Pen-yu fördömdes som medlem av den ultravänsteristiska fraktionen ett halvår efter att han skrivit den ovan omtalade artikeln, men vid den tiden då den publicerades var det en auktoritativ version av Maos egen syn och Ordföranden själv gick igenom manuskriptet och lade till en del egna avsnitt. Publiceringen av denna artikel i mars 1967 gav signalen till angreppen på Liu Shao-ch'i (utpekad som "Kinas Krustjev"), som hade en annan åsikt än Mao om filmen. Maos brev från 1954 om Det röda rummets dröm innehöll också en mening som beklagade att denna film ännu inte blivit kritiserad.

5. Ch'i Pen-yii var liksom Wang Li och Kuan Feng, med vilka han blev ovän i slutet av 1967, redaktör för Hung-ch'i. Den artikel som Mao syftar på här hade rubriken "Wei ko-ming erh yen-chiu li-shih^ ("Studera historien för revolutionens sak"), och fanns med i nr 13 av denna tidning, som publicerades 6 december 1965, s. 14 f. Som Mao säger, skriver den inte ut namnet. Den attackerar lärjungar till Hu Shih som hade förnekat klasskampens betydelse vid studierna av historien, sökt en "ståndpunkt över klasserna" och "absolut objektivitet. Men Ch'i identifierade dem inte utan skrev bara att de uttryckt sådana åsikter öppet 1963.

6. Yao Wen-yuan hade först uppmärksammats genom en artikel från juni 1957, som angrep de borgerliga tendenserna i Shanghai-tidskriften Wen-huipao. Ironiskt nog publicerades hans artikel "Om den nya historiska pjäsen Hai Jui avskedad/rån sin tjänst" först i just denna tidskrift den 10 november 1965. Det berodde på, som Mao hävdade i oktober 1966 (se ovan s. 252), på att det var omöjligt att få den publicerad i Pe-kingpressen, som noga kontrollerades av partibyråkratin. Den dök upp i Folkets Dagblad först den 30 november, uppenbarligen efter att Mao hade utövat påtryckningar på Pekings borgmästare och partisekreterare Feng Chen.

7. Standardkommentarerna till Vår- och höstannalema, skrivna tredje århundradet f. Kr.

8. Tzu-chih fung-chien av Ssu-ma Kuang (1019—86), skriven mellan 1072 och 1084, är en allmän kinesisk historia från 403 f. Kr. till 959 e. Kr. Den är tillsammans med Shih-chi (redan omnämnd) en av Kinas mest berömda historiska skrifter.

9. Kommunisterna tillämpade den behandling som Mao i hegelianska termer karaktäriserar som "upphävande" (yang-ch'i) gentemot Kuo-mintanggeneralen Tu Yii-ming genom att besegra honom i strid och ta honom tillfånga sedan han vägrat kapitulera. Se Maos "Uppmaning till Tu Yii-ming och andra att kapitulera" från den 17 december 1948, Valda Verk Bd I V, s. 279 f.

10. Beträffande Maos kritik av Bertrand Russells idéer under tjugotalet, se The Political Thought of Mao Tse-tung, s. 296 f.