Web Hosting by Brinkster

Tal vid högsta staliga konfrensen
(Urval)

Mao Tse-tung
28 januari 1958

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031227

Idag skall vi tala om mer allmänna frågor.

När jag ser tillbaka på de senaste sju eller åtta åren, förstår jag att vår nation har en stor framtid. Speciellt under det senaste året kan man se hur vårt 600 miljonhövdade folks nationella anda har stigit till en nivå som är högre än de föregående åtta årens. Efter den stora luftningen av idéer, blomningen och debatterna, har våra problem och uppgifter klargjorts. Vi ska komma ifatt Storbritannien inom femton år och publiceringen av fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling har kraftigt uppmuntrat massorna. Många saker som vi förut inte kunde göra kan vi nu göra och vi har självförtroende att göra dem – exempelvis utrotningen av de fyra pesterna, som massorna är mycket entusiastiska inför. Vad gäller mig själv så kanske jag inte klarar av att fånga råttor, men jag kan åtminstone fånga flugor och moskiter!

Och är det inte just flugorna och moskiterna som i allmänhet anfaller oss? ... I gamla tider fanns det i själva verket en man som skrev en uppsats som förespråkade utrotningen av råttor. Nu ska vi utrota de fyra pesterna. Under 4000 år fanns det ingen - inte ens Konfucius - som satte upp målsättningen att utrota de fyra pesterna. Stadskommunen Hangchow planerar att utrota de fyra pesterna på fyra år, en del andra på två, tre eller fem år. Det finns alltså anledning att vara hoppfull om vår nations framtida utveckling. Det finns ingen anledning till pessimism. Pessimismen är felaktig. När vi kritiserar pessimisterna bör vi inte slå hårt utan försöka resonera med dem. Vi måste tala om för dem att vi sannerligen är mycket hoppfulla och inte bara lite. Betoningen bör här ligga på ordet "mycket". Eller som japanerna säger (när de talar kinesiska): vi är "mycket, mycket hoppfulla" (skratt)

Vår nation håller på att vakna, precis som alla vaknar efter nattens sömn. Vi har störtat det mångtusenåriga feodala systemet och vaknat. Vi har ändrat ägandesystemet, vi har vunnit segrar i korrigeringskampanjen såväl som i anti-högerkampanjen. Vårt land är både fattigt och blankt. De som är fattiga har inget som de kan kalla sitt eget. De som är blanka är som ett vitt pappersark. Att vara fattig är bra eftersom det gör en benägen att vara revolutionär. Man kan göra många saker med ett blankt papper. Man kan skriva eller teckna på det. Om man ska skriva är det bäst att ha blanka papper.

Om vi ska visa framåtanda, om vi ska lämna västländerna långt efter oss, måste vi då inte göra oss av med den borgerliga ideologin? Om västerlandet skulle vilja göra sig av med den borgerliga ideologin så vet ingen hur lång tid detta skulle ta! Om Dulles skulle vilja bli kvitt det borgerliga tänkesättet skulle han vara tvungen att be oss bli hans lärare (skratt).

Varje gång vi talar om det säger vi att vårt land har en enormt stor befolkning, ett vidsträckt territorium, väldiga resurser, fyra tusen års historia och kultur ... Vi har skrutit så mycket om detta och ändå kan vi inte jämföra oss med ett land som Belgien. I korthet så är vi en enastående nation med en mycket lång historia och ändå är vår stålproduktion så låg. Vi skördar bara drygt 65 kg spannmål per mou3 i norr och drygt 200 kg i södern. Läskunnigheten är liten. Vi kan inte jämföra oss med Belgien i något av dessa avseenden. Och ändå visar vi stor framåtanda och vi måste nå ifatt. Vi ska nå ifatt Storbritannien inom femton år.

Dessa femton år beror på de första fem åren. De första fem beror på de tre första, de tre första på det första och det första året beror på den första månaden.
Nu har vår entusiasm blivit väckt. Vi utgör en entusiastisk nation som sveps över av en väldig våg. Det finns en bra liknelse för detta – vår nation är som en atom ... När atomkärnan klyvs så kommer den energi som frigörs att ha en väldig kraft. Vi kommer att klara av saker som vi inte kunde tidigare. Om vår nation har denna stora energi kommer vi att nå ifatt Storbritannien inom femton år. Vi ska producera fyrtio miljoner ton stål per år – nu producerar vi bara drygt fem miljoner ton. Vi ska ha kapacitet att alstra 450 000 miljoner kilowattimmar elektrisk kraft – nu kan vi bara alstra omkring 40 000 miljoner kilowatt timmar. Detta betyder att vi måste öka kapaciteten tiofalt. För att det ska vara möjligt måste vi Öka den hydroelektriska produktionen och inte bara den termoelektriska. Vi har fortfarande tio år på oss att genomföra fyrtiopunktsprogrammet för jordbrukets utveckling, men det ser ut som om vi inte ska behöva tio år. En del säger fem år, andra tre. Det verkar som vi skulle kunna slutföra det inom åtta år.
Om vi ska uppnå dessa målsättningar under nuvarande omständigheter måste vi visa stor framåtanda. När jag besökte Shanghai diskuterade en professor ledaren i Folkets Dagblad "Rid på vinden och bryt igenom vågorna" med mig. Han sade att vi måste samla vår energi för att simma motströms. Han menade att simma från Shanghai till Szechwan. Detta kräver hårt arbete, det är inte som att simma medströms. Han hade alldeles rätt. Jag uppskattar verkligen denne man. Han är en bra människa med en känsla för vad som är riktigt. En del5 kritiserar andra för att "längta efter storhet och framgångar, att otåligt kräva snabba resultat, att förkasta det förflutna och ha en blind tilltro till framtiden". Vilken sorts längtan efter storhet och framgångar? Är det revolutionärernas längtan efter storhet och framgångar eller reaktionärernas? Är det en subjektivistisk och formalistisk längtan efter framgång eller en realistisk? När folk i gamla tider brukade tala om "en lycka lika stor som östra oceanen, ett liv lika långt som bergen", så uttryckte detta en längtan efter storhet och framgång, och vad var fel med detta? Att otåligt vilja se snabba resultat är inte heller så dåligt! ...

När det gäller att förkasta det förflutna så innebär inte detta att det inte fanns något bra förr i tiden. Det fanns det sannerligen. Men att alltid betona det förflutna så mycket, att varje dag tänka på Yu, T'ang, Wen Wang, Wu Wang, hertigen av Chou och Konfucius - jag tror inte på detta sätt att betrakta historien ... Jag tror att mänsklighetens historia går framåt. Alla generationer är inte lika bra - människor förr var inte lika bra som de som kommer efteråt...

Vad gäller den blinda tilltron till framtiden, så ägnar vi vårt intresse i huvudsak åt framtiden. Vi tror att det är riktigt att ha tilltro till framtiden, även om vår tilltro inte ska vara blind ...

Det finns två sätt att utöva ledning. Ett sätt är bra, det andra mindre bra. Jag menar inte att det ena är Dulles sätt och det andra vårt, och inte heller att det ena är ett högersätt och det andra vårt. Jag menar att i bygget av socialismen finns det två sätt att utöva ledning, två arbetsstilar. När det gäller införandet av kooperativ förespråkar en del högre hastighet medan andra förespråkar en mer gradvis metod. Jag tror att den förra inställningen är riktig. Det är bättre att smida medan järnet är varmt och få det överstökat med en gång än att dra ut på det hela. Är det till exempel riktigt att driva en korrigeringskampanj eller ej? Det är riktigt. Och för att den ska bli ordentligt genomförd är det bäst att många synpunkter får luftas. Och många blommor blomma ...

Jag står för teorin om permanent revolution. Blanda inte samman detta med Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. När man gör revolution måste man smida medan järnet är varmt – en revolution måste följa en annan, revolutionen måste ständigt gå framåt. Folk från Hunan har ett talesätt:

"Stråsandaler har ingen form från början - de formar sig allt efter att man använder dem."

Trotskij trodde att den socialistiska revolutionen skulle startas innan den demokratiska revolutionen var fullbordad. Vi är inte sådana. Befrielsen 1949 följdes t ex av landreformen, och så snart den var fullbordad följde de ömsesidiga hjälp lagen, sedan kooperativen på lägre nivå och sedan kooperativen på högre nivå. Efter sju år var kooperativen genomförda och produktionsförhållandena ändrade. Sedan kom korrigeringskampanjen. Efter att den avslutats och innan järnet blivit kallt kom den tekniska revolutionen. I de polska och jugoslaviska fallen skapades en demokratisk ordning i sju eller åtta år. Sedan växte en rik bondeklass fram. Det kanske inte är nödvändigt att skapa en nydemokratisk regering, men man måste ändå upprätta enhet med alla krafter som går att ena.

Det är möjligt att nå ifatt Storbritannien inom femton år. Vi måste samla våra styrkor och energiskt simma mot strömmen ...
Vår styrka måste ökas och inte slösas bort. Om vi har brister eller gör misstag kan detta rättas till genom metoden att många synpunkter får luftas och många blommor blomma. Vi ska inte hälla kallt vatten på det hela. Vi kritiseras för att längta efter storhet och framgångar. Bör vi i stället eftersträva litenhet och misslyckanden? Bör vi sätta värde på det förflutna och förkasta framtiden? Vi måste eftersträva storhet och framgångar. De som gör detta är bra människor. Vi måste verkligen hålla uppe vår kämpaglöd.

"Revolutionen är ännu inte fullbordad. Kamraterna måste fortfarande göra sitt yttersta."