Web Hosting by Brinkster

Tal vid Lushan-konferensen

Mao Tse-tung
23 juli 1959

Källa: Mao Tse-tung, texter i urval, PAN-serien
Senast uppdaterad:
031227

Nu när ni har pratat så mycket kan väl jag få säga några ord, eller hur? Jag har tagit sömnmedel tre gånger, men jag kan ändå inte sova.

Jag skulle vilja tala om följande idéer. Jag har läst kamraternas rapporter, tal och dokument, och talat med en del. Jag känner på mig att det bland dem finns två tendenser och jag skulle vilja säga några ord om dessa här. Den ena är tendensen att vara snarstucken - med dessa människor är det väldigt mycket frågan om att "om man nuddar vid honom rycker han till". Wu Chih-hui brukade säga om Sun För att om någon nuddade vid honom ryckte han till.[1] Så en del människor känner trycket, dvs. de vill inte andra ska säga dåliga saker om dem. De vill inte höra dåliga saker, bara bra saker. Jag råder dessa kamrater att lyssna. Det finns tre sorters ord och munnen har två funktioner. En person har bara en mun och dess plikt är för det första att äta och för det andra att tala. Öron är till för att lyssna med. Om nu någon vill tala, vad kan man göra åt det? Problemet med en del kamrater är att de inte tycker om att lyssna till dåliga ord. Men dåliga ord och bra ord är bådadera ord, och man bör lyssna till bägge sorterna. Det finns tre sorters ord: den första är riktiga, den andra är sådana med en riktig grund eller inte alltför riktiga, den tredje sorten sådana med en felaktig grund eller helt enkelt felaktiga. De två ytterligheterna är motsatser, riktigt och felaktigt är motsatser.

Vi befinner oss under en kombinerad attack både utifrån och inifrån partiet. Högern säger: Hur kommer det sig att Ch'in Shih Huang störtades? Därför att han byggde den stora muren. Nu när vi har byggt T'ien An Men[2] ska vi bryta samman. Detta är vad högern säger. Jag har inte helt avslutat läsningen av kritiken inifrån partiet. Den uttrycktes i sin mest koncentrerade form av partiskolan i Kiangsi, men den finns överallt. Alla högerns tal har publicerats, och partiskolan i Kiangsi är dess representant inom partiet. En del av dem är höger och vacklande element. De ser inte hela bilden. Men om vi bearbetar dem lite kommer de över. En del av dem har problem i det förflutna och har blivit kritiserade. Dessutom tror de att vi befinner oss i en enda röra. Ett exempel på detta är materialet från Kwang-tungs militärregion. Dessa saker har alla uttryckts vid sidan av konferensen. Det är synd att samlingshallen i Lushan är så liten, vi kan inte inbjuda dem alla: partiskolan i Kiangsi, Lo Lung-Chi, Ch'en Ming-shu etc.[3] Ansvaret för detta ligger på folket i Kiangsi. Denna byggnad är för liten!

När de än pratar säger de att vi befinner oss i en enda röra. Detta är bra. Ju mer de säger att vi befinner oss i en enda röra, ju bättre, och ju mer bör vi lyssna. Under korrigeringsrörelsen uppfann vi frasen "härda ditt skinn och stå ut". Men hur länge måste vi stå ut? En månad, tre månader, sex månader, ett år, tre år, fem år, åtta år, tio år? En del kamrater talar om "utdraget krig". Jag håller helt med dem. Dessa kamrater utgör majoriteten.

Mina herrar, ni har alla öron, så lyssna. De säger alla att vi befinner oss i en enda röra. Även om det är svårt att lyssna på detta, måste vi lyssna på det och välkomna det. Så fort man tänker på detta sätt upphör det att vara otrevligt för örat. Varför bör vi låta de andra prata? Orsaken är att Kina inte kommer att sjunka ner i dyn, himlen kommer inte att falla ner. Vi har gjort en del bra saker och vår ryggrad är stark. Majoriteten av kamraterna behöver stärka sin ryggrad. Varför är inte alla starka? Därför att det under en tid fanns för lite grönsaker, för lite hårnålar, ingen tvål, en brist på balans i ekonomin och spänningar på marknaden, och alla blev spända. Folk blev spända psykologiskt. Jag såg ingen anledning att vara spänd, men ändå var jag också spänd. Det skulle vara lögn att påstå något annat. Under första delen av natten kan man vara spänd men när man väl tagit sitt sömnmedel släpper spänningen för resten av natten.

Folk säger att vi blivit isolerade från massorna, och ändå stöder massorna oss. Jag tror att det var tillfälligt, bara under två, tre månader före och efter Vårfestivalen. Jag tror att vi och massorna samverkar bra nu. Det finns en del småborgerlig fanatism, men inte så mycket. Jag instämmer i våra kamraters ståndpunkt, det är kommunrörelsen som är problemet. Jag åkte till Suip'ing och diskuterade frågan i detalj i mer än två timmar. Sekreteraren i partikommittén i Cha-ya-shan-kommunen sade mig att under de tre månaderna juli, augusti och september kom i genomsnitt 3 000 människor per dag på besök. Detta gör 30 000 på tio dagar och 300 000 på tre månader. Jag har hört att det har varit lika många besökare i Hsu-shui och Ch'i-li-ying.[4] De kom överallt ifrån utom från Tibet för att ta en titt. Det var som munken under T'ang-dynastin som gick ut för att söka de heliga skrifterna.[5] Dessa människor var alla kadrer på läns-, kommun, och brigadnivå. Det fanns också kadrer på provins- och lokal nivå. De resonerade på följande sätt: "Folket i Honan och Hopei har utifrån sina erfarenheter skapat sanningen, de har krossat Roosevelts 'frihet' från begär." Hur ska vi se på sådan entusiasm för kommunismen? Ska vi kalla den småborgerlig fanatism? Jag tror inte vi kan se på den på det sättet. Det är en fråga om att vilja göra lite mer, det är inget annat än en vilja att göra lite mer lite snabbare. Är denna analys riktig? Under dessa tre månader var det tre gånger 300 000 människor som gick till berget för att bränna rökelse.[6] Vi får inte hälla kallt vatten på denna sorts breda massrörelse. Vi kan bara använda övertalning och säga till dem: Kamrater, ni har hjärtat på rätta stället. Var inte otåliga när uppgifterna är svåra. Gör saker steg för steg. När du äter kött måste du göra det med en tugga i taget, en tugga kommer inte att göra dig fet. Lin X är fortfarande inte fet, trots att han ätit ett halvt kilo kött per dag i över tio år. Överbefälhavarens[7] och min egen rymliga figur skaffade vi oss inte över en natt.
Dessa kadrer leder många 100 miljoner människor. Åtminstone trettio procent av dessa är aktivister, trettio procent är passiva element som innefattar godsägare, rika bönder, reaktionärer, utstötta, byråkrater, mellanbönder och en del fattigbönder, och fyrtio procent följer med strömmen. Hur många människor utgör trettio procent? 150 miljoner människor. De är intresserade av att driva kommuner, kommunala kantiner, stora kooperativa företag. De är mycket aktiva, mycket ivriga att driva på dessa saker. Tycker ni att detta är småborgerlig fanatism? De är inte småborgare, de är fattigbönder, lägre mellanbönder, proletärer och halvproletärer. De som följer med ström men är också beredda att ta itu med dessa saker. Det är bara trettio procent som inte är det. Trettio procent och fyrtio procent blir sjuttio procent. Vid en viss tidpunkt fanns det alltså 350 miljoner fanatiker. De ville något.

Under de två månaderna före och efter Vårfestivalen blev de sedan missnöjda och förändrades. När kadrerna åkte ut på landsbygden ville ingen längre tala med dem, de fick bara potatisvälling att äta och möttes inte av några leenden. Detta har kallats "Att låta en kommunistisk vind blåsa". Vi bör analysera detta. Bland dessa människor finns en del som är påverkade av småborgerlig fanatism. De som "lät den kommunistiska vinden blåsa" var i första hand kadrer på läns- och speciellt på kommunnivå som med tvångsmetoder hetsade fram produktionsbrigader och arbetslag. Detta är illa. Massorna tyckte inte om det. De blev kraftfullt tillrättavisade och övertygade. Det tog omkring en månad under mars och april för att stilla denna vind. De åtgärder som måste återkallas återkallades och uppgörelserna mellan kommunerna och brigaderna klarades upp.

Denna period på över en månad av uppgörelser och skolning hade sina goda sidor. Mycket snabbt spreds förståelsen av att absolut jämlikhet inte var bra – "Först utjämna, sedan justera, för det tredje dra in alla fonder"[8] kommer inte att fungera. Jag har fått höra att majoriteten nu har ändrat sig och att det nu bara är en minoritet som klamrar sig fast vid "kommunismen" och inte vill släppa den. Var annars skulle man kunna finna en sådan skola, en sådan intensiv träningskurs, som gör det möjligt att skola en befolkning på flera hundra miljoner människor och flera miljoner kadrer?

Sakerna måste lämnas tillbaka. Man kan inte säga att det som är ditt är mitt och sedan bara ta saker och gå sin väg med dem. Sådana regler har inte funnits sedan forntiden. Och under ytterligare 10 000 år kommer fortfarande människor inte att kunna ta saker och sedan gå sin väg med dem. De Röda och Gröna gängen[9] uppförde sig på detta sätt, stal och rövade mitt på ljusan dagen, exproprierade frukterna av andras arbete utan kompensation och våldförde sig på principen om utbyte av lika värden. Sung Chiangs regering kallades lojalitetens och rättfärdighetens regim. Han rövade från de rika och gav till de fattiga, och han kunde ta vad han ville eftersom han hade rättvisan på sin sida. Vad de tog tillhörde de lokala despoterna och den onda adeln, därför kan man acceptera hans uppförande. Det Sung Chiang tog var en "födelsedagsgåva". Hans handlingar liknar våra attacker mot de lokala despoterna. Han tog deras orättfärdigt bekomna egendom.[10] "Orättfärdigt bekomna tillgångar kan tas ostraffat." Vad som tvingats av bönderna bör återlämnas till bönderna. Det var länge sedan som vi attackerade de lokala despoterna. När vi gjorde det var det alldeles riktigt att dela upp deras fält och lämna tillbaks dem till folket därför att de också var orättfärdigt bekommen egendom. Om vi "låter en kommunistisk vind blåsa" och lägger beslag på produktionsbrigadernas och arbetslagens egendom, tar hand om deras feta svin och stora kålhuvuden, då är detta helt fel. Även när vi handskas med imperialistiska länders tillgångar använder vi andra metoder: rekvisition, utverkning och ekonomiska påtryckningar. Hur kan vi då helt enkelt expropriera det arbetande folkets egendom? Hur lyckades vi besegra denna vind inom en månad? Det bevisar att vårt parti är stort, rättvist och riktigt. Om man inte tror på detta har jag historiskt material som bevisar det. Under mars, april och maj skolades flera miljoner kadrer och flera hundra miljoner bönder. De fick situationen förklarad för sig och tänkte ut resten själva. Det var huvudsakligen kadrerna som inte förstod att denna sorts välstånd (inte) var orättfärdigt bekommen.[11] De kunde inte skilja de båda sorterna åt. De hade inte studerat den politiska ekonomin ordentligt. De hade inte förstått värdelagen klart, inte heller utbytet av lika värden och ersättning efter arbetsprestation. Efter ett par månader var de övertygade och slutade med sina sammanblandningar.

Det kanske inte finns någon som förstår allt detta fullständigt. Det finns några som förstått en del av det, kanske sjuttio eller åttio procent. Om de inte förstått läroböckerna, låt dem studera dessa lite till. Om de ledande kadrerna i kommunerna inte förstår någon politisk ekonomi så går det inte an. Om folk inte kan läsa, kan man förklara det för dem och de kommer då att förstå en del. De behöver inte läsa böcker, de kan skolas med hjälp av fakta. Kejsaren Wu-ti av Liang hade en premiärminister som inte kunde läsa ett ord, Ch'en Fa-chih. När han var tvungen att skriva dikter, läste han upp dem och fick andra att skriva ner dem. Han sade: "Ni lärda är inte lika duktiga som jag, som lär mig genom att bara höra." Naturligtvis är jag inte emot kampanjen för att bli av med analfabetismen. Gamle Klo[12] sade att alla borde gå på universitet. Jag håller med honom. Men detta skulle förlänga skoltiden till femton år.

Under Södra och Norra dynastierna fanns det en general kallad Ts'ao (Dvs. Ts'ao Ching-tsung under den Södra Liang-dynatin[13]).

Som skrev denna dikt efter ett slag:
När jag gick ut i kriget,
var mina barn sorgsna.
När jag återvände
hälsades jag med horn och trummor.
Jag frågade någon som gick förbi:
"Känner ni Hou Ch'u-ping?"
Vi har också Sången om Ch'i-lo av Hu-lii-chin under den Norra dynastin:
Vid Chi-lo-floden, nedanför Yin-bergen,
är himlen som en stor baldakin
som spänner över slätterna.
Himlen är blå och vildmarken väldig.
När vinden blåser
böjer sig gräset och man ser kor och får.
Ingen av dessa poeter kunde läsa ett ord.

Om en analfabet kan bli premiärminister, varför kan då inte våra kommunkadrer och bönder lyssna till lite politisk ekonomi? Jag tror att de kan lära sig den. Om den förklaras för dem kan de lära sig lite politisk ekonomi även om de inte kan läsa. Förklara den för dem och de kommer att förstå. I själva verket kan de förstå saker bättre än de intellektuella. Själv har jag inte läst läroböckerna, och jag har ingen rätt att diskutera dem förrän jag gjort detta. Vi bör pressa fram lite tid, - hela partiet bör genomföra en studiekampanj.

Gud vet hur många inspektioner de företagit. Efter förra årets Chengchow-konferens har de gått in för dem i stor skala. En rapport måste författas även när ett möte på sjätte nivån påverkade ett möte på femte nivån. Folk från Peking talade och talade men gjorde inget intryck på dem. Vi skrev många rapporter, men ni fick inte tillfälle att se dem. Jag skulle vilja ge kamraterna ett råd: eftersom folk har munnar, låt dem tala. Ni måste lyssna till andra människors synpunkter. Jag tror att det på denna konferens finns en del problem som inte kan lösas och en del människor som inte kommer att ge upp sina ståndpunkter. De kommer bara att förhala tiden – ett år, två år, tre år, fem år. Det duger inte att inte kunna lyssna till främmande idéer. Man bör skaffa sig vanan att lyssna. Vi måste härda vårt skinn och lyssna. I värsta fall kommer de att förbanna era förfäder i tre generationer. Jag vet att det inte är lätt. När jag var pojke och när jag gick i mellanskolan, brukade jag bli väldigt upprörd när jag fick höra otrevliga saker (om mig själv). Om folk inte attackerar mig, attackerar jag inte dem. Om folk attackerar mig, kommer jag säkert att attackera dem. De attackerar mig först och jag attackerar dem efter detta. Denna princip har jag aldrig övergivit ända fram till idag. Nu har jag lärt mig att lyssna, att härda mitt skinn och lyssna i en eller två veckor och sedan slå tillbaka. Jag råder kamraterna att lyssna. Om ni instämmer eller ej är er sak. Om ni inte instämmer och jag har fel, då kommer jag att begå självkritik.
För det andra råder jag en del andra kamrater att inte vackla vid denna kritiska tidpunkt. Jag har lagt märke till att en del kamrater vacklar. De säger också att det Stora Språnget Framåt, Generallinjen och folkkommunerna är riktiga. Men när de talar måste vi lägga märke till på vems sida de står vad gäller deras ideologiska tendens, och varåt deras ord pekar. Denna grupp befinner sig i den andra kategorin, de som står på en riktig grund men har delvis fel och är lite instabila. En del människor kommer att vackla i kristider och visa brist på beslutsamhet under historiens stora stormar. Det har funnits fyra linjer under vår historia: Li Li-san-linjen, Wang Ming-linjen, Kao-Jao-linjen och nu Generallinjen.[14] Dessa människor är inte stabila: de dansar Yang-ko-dansen[15] (Kuomintang sade att vi var Yang-ko-dynastin). De är väldigt måna om att förbättra situationen för sitt land. Det är bra. Vilken klassbakgrund har detta? Är den borgerlig eller småborgerlig? Jag ska inte diskutera detta nu – jag talade om detta vid Nanning-konferensen, Chengtu-konferensen och partikongressen. När det gäller de människor som vacklade åren 1956—57, satte vi inte långa hattar[16] på dem, vi betraktade det som en fråga om ideologisk metod. Om vi talar om småbourgeoisins fanatism så är motsatsen till detta – denna periods anti-äventyrlighet – bourgeoisins sorgliga och sjuka flathet och pessimism. Vi kommer inte att sätta långa hattar på dessa kamrater. De skiljer sig från högern i det att de är engagerade i uppbygget av socialismen. Det är bara det att de saknar erfarenhet. Så fort vinden börjar blåsa och gräset vaja blir de ostadiga på sina pinnar och vänder sig mot äventyrligheter. Och ändå har de som den gången var mot äventyrlighet denna gång stått fast. Ett exempel är kamrat En-Lai. Han är mycket energisk. Efter denna läxa tror jag att också kamrat Ch-en Ylin kommer att stå fast. Det är lite underligt att de människor som då kritiserade En-lai denna gång befinner sig i samma sits som han då. De är inte längre äventyrliga, de ger snarare intrycket av att vara mot äventyrligheter. De säger t.ex.: "När vi gör en förlust, gör vi samtidigt en vinst." Det faktum att de sätter ordet "vinst" i andra hand är ett resultat av noggranna överväganden. När det t.ex. gäller att sätta på långa hattar så är detta bourgeoisins vacklan och när det gäller att vara ett steg efter så är det småbourgeoisins vacklan. Högerns natur är att ständigt påverkas av bourgeoisin. Under trycket från imperialisterna och bourgeoisin har de rört sig åt höger.

Det finns omkring 700 000 produktionsbrigader. Om var och en av dessa brigader begår ett misstag och man vill publicera alla 700 000 misstagen inom ett år, hur ska man då bära sig åt? En del artiklar är dessutom långa och en del korta – det skulle ta minst ett år att publicera dem alla. Vad skulle resultatet bli? Vår stat skulle bryta samman och även om inte imperialisterna skulle komma skulle folket resa sig och störta oss. Om den tidning man publicerar trycker dåliga nyheter varje dag kommer folk att tappa lusten att arbeta. Det skulle inte ta så lång tid som ett år, vi skulle försvinna inom en vecka. Att trycka 700 000 artiklar om dåliga saker är inte proletärt. Det liknar mer ett borgerligt land eller parti, som Chang Po-chuns politiska planeringsdepartement.[17] Naturligtvis är ingen här närvarande för detta. Jag överdriver. Men om vi gör tio saker och nio är dåliga och alla publiceras i pressen kommer vi säkert att försvinna och vi förtjänar att försvinna. I så fall kommer jag att gå ut på landsbygden för att leda bönderna för att störta regeringen. Om de bland er som finns i Befrielsearmén inte följer mig kommer jag att söka en Röd armé och organisera en annan Befrielsearmé. Men jag tror att Befrielsearmén kommer att följa mig.

Jag skulle vilja råda en del kamrater att uppmärksamma tendensen i det de säger. Innehållet i era tal kan ha en riktig grund medan delar av det inte är passande.

Om man vill att andra ska stå fast måste man först själv stå fast. Om man vill att andra inte ska vackla så får man inte vackla själv, det är en annan lärdom. Som jag ser det är inte dessa kamrater högerelement utan den gyllene medelvägens män. De är inte vänster (dvs. vänster utan citationstecken). Jag talar om tendenser eftersom det finns en del som råkat ut för bekymmer. De har blivit tillplattade och de är nervösa. De kunde inte stå fast, de darrade i mitten på vägen. Frågan är om de tenderar mer åt höger eller vänster om mitten. Vi måste analysera detta. De har gått samma väg som de kamrater som begick misstag under andra halvåret 1956 och första halvåret 1957. De är inte höger, men de befinner sig på gränsen till att bli höger. De befinner sig fortfarande trettio kilometer från högern. Högern välkomnade mycket den tendens de kunde se, och det skulle ju vara överraskande om det inte gjorde detta. Dessa kamraters taktik är ganska farlig. Om ni inte tror mig, vänta och se vad som händer. Jag säger detta inför en stor församling. En del av vad jag säger kanske sårar några. Men om jag förblev tyst nu skulle detta inte vara till dessa kamraters bästa.
Till de frågor jag rest kan man lägga ytterligare en: frågan om enheten. Men jag kommer att skriva en särskild artikel om detta: "Höj enhetens fana, folkets, nationens och partiets enhet." Jag säger inte om detta är bra eller dåligt för dessa kamrater. Även om det är skadligt måste jag ändå tala om det. Vårt parti är ett marxistiskt politiskt parti. De som befinner sig på ena sidan måste lyssna, likaväl som de som befinner sig på den andra. Båda sidor bör lyssna. Sade jag inte att jag ville tala? Man bör inte bara tala utan också lyssna till andra. Jag har inte haft bråttom att tala, jag har härdat mitt skinn för att stå ut. Varför fortsätter jag inte med detta? Jag har gjort det i tjugo dagar och det är snart tid för konferensen att ajourneras. Vi kan lika gärna fortsätta till slutet av månaden. Marshall kom till Lushan åtta gånger.[18] Chou En-lai kom tre gånger. Varför skulle inte vi komma en gång? Vi har all rätt att göra det.

Nu om problemet kantinerna. Kantinerna är en bra företeelse och bör inte kritiseras alltför hårt. Jag är för deras aktiva och framgångsrika utveckling på basis av frivilligt medlemskap. Spannmål bör gå till individuella hushåll och alla besparingar bör behållas av individerna. Om en tredjedel av kantinerna i hela landet kan bibehållas är jag fullständigt nöjd. Så fort jag sagt detta blev Wu Chih-p'u[19] spänd. Var inte rädd. I provinsen Honan driver man fortfarande nittio procent av alla kantiner. Vi bör fortsätta och se hur det går och inte överge dem. Jag talar i nationell skala. Finns det inte fyra stadier i dansen? "Stå på ena sidan; prova ut den; dansa så hårt du kan; gör det eller dö." Finns det verkligen ett sådant ordspråk? Jag är en rå sälle, inte alls kultiverad. Om en tredjedel av bönderna, 150 miljoner, står fast är det underbart. Min nästa förhoppning är att hälften av dem gör det, dvs. 250 miljoner. Om vi kan skaffa oss erfarenheter från exempel som Honan, Szechwan, Hunan, Yunnan, Shanghai, kan vi klara detta och en del av de övergivna kantinerna kan reformeras. Vi uppfann dem inte, de skapades av massorna. Vi hade kantiner i provinsen Hopei 1956 innan kommunerna etablerades. 1958 öppnades de mycket snabbt.

Tseng Hsi-sheng[20] sade att kantiner frigör arbetskraft. Jag tror att det finns ytterligare en fördel nämligen att de sparar råmaterial. Utan den senare fördelen kommer de inte att kunna bibehållas. Kan vi göra det? Vi kan. Jag föreslår att Honan-kamraterna mekaniserar en del, som att dra in rinnande vatten så att det inte behöver bäras. På detta sätt kan både arbetskraft och råmaterial sparas. Det är bra att hälften av dem har övergivits. Överbefälhavare, jag sympatiserar med ditt sätt att framföra saken, men jag har också en del skilda ståndpunkter. Vi ska inte sluta överge dem helt och hållet men vi ska inte heller överge för många. Jag är den gyllene medelvägens man. Honan, Szechwan och Hupei är vänster. Men en högerflank har framträtt. Den Kinesiska vetenskapsakademins undersökningskommitté Ch'angli säger att kantinerna inte har några som helst förtjänster, attackerar dem på en punkt och nämner inte de övriga. De imiterar Teng T'u-tzus "Ode om sexuallivets kärlek". Teng T'u-tzu attackerade Sung Yu på tre punkter: han var vacker, sexgalen och vältalig.[21] Dessutom tyckte han inte om sin egen hustru och var mycket farlig. Sung Yu svarade: "Mitt utseende har jag mina föräldrar att tacka för, min vältalighet är mina lärares förtjänst, och det är inte sant att jag är sexgalen. Ingen annan plats har så vackra kvinnor som staten Ch'u. Bland Ch'us alla vackra kvinnor kan man finna de vackraste i mitt eget distrikt. Och den vackraste kvinnan i mitt distrikt är min östra grannes dotter. Om man ökade hennes längd med en tum skulle hon vara för lång och om man minskade den med en tum skulle hon vara för kort" ... Teng Tu-tzu var tai-fu vilket är likvärdig med en chef för ett ministerium idag. Hans "ministerium" var stort, som ministeriet för metallurgi, ministeriet för kolindustrin eller jordbruksministeriet. Vetenskapsakademins undersökningsgrupp attackerade bara en punkt och bortsåg från de övriga. Den metod de hade i sina attacker var att koncentrera sig på småsaker som skinka, hårnålar etc. Alla har sina fel. Till och med Konfucius begick misstag. Jag har också sett Lenins handskrivna manuskript, som ändrats så mycket att de såg ut som en enda röra. Om vi inte gjort några misstag, varför skulle vi då behöva rätta till dem? Vi kan skaffa oss flera kantiner. Efter att ha experimenterat med dem under ett eller två år tror jag att vi kan göra en verklig satsning på dem.

Kan folkkommunerna bryta samman? Fram till nu har inte en brutit samman. Vi var beredda på att femtio procent skulle göra det, och även om sjuttio procent kollapsade så skulle fortfarande trettio procent finnas kvar. Om de måste bryta samman så låt dem göra det. Om de inte sköts bra kommer de säkert att kollapsa. Kommunistpartiet syftar till att sköta saker och ting bra, att sköta kommunerna bra, att sköta alla företag bra, att sköta jordbruk, industri, handel, samfärdsel, transporter, kultur och utbildning bra.
Mycket har hänt som omöjligt kunde förutses. Har det inte sagts att partiet inte bryr sig om partiets affärer? Nu bryr sig planeringsorganen inte om planering – under en tid hårde inte gjort det. Planeringsorganen omfattar inte bara Planeringskommissionen utan också andra ministerier såväl som lokala regeringar. Man kan förlåta de lokala organen att de för en tid inte brydde sig om den totala ekonomiska balansen. Men Planeringskommissionen och de centrala ministerierna har funnits till i tio år och plötsligt vid Peitaiho beslöt de att inte längre bry sig om detta. De kallade det ett planeringsdirektiv, men det var detsamma som att sluta med planering helt och hållet. Med att sluta med planering helt och hållet menar jag att de övergav de översiktliga balansräkningarna och helt enkelt inte beräknade hur mycket kol, järn och transporter som skulle komma att behövas. Kol och järn kan inte gå själva, det behövs fordon som transporterar det. Jag förutsåg inte detta. Jag och XX och premiärministern brydde oss inte om denna fråga. Man kan säga att vi var okunniga om den. Jag borde inte komma med ursäkter, men jag ska ändå göra det, ty jag är inte chef för Planeringskommissionen. Före augusti förra året var min energi huvudsakligen koncentrerad på revolutionen. Jag är fullständigt oinvigd när det gäller ekonomiskt uppbygge och jag förstår ingenting om industriell planering. I Västra tornet* sade jag: "Skriv inte om (mitt) kloka ledarskap. Jag kontrollerar inte en enda sak så hur kan man tala om klokhet?" Men kamrater, 1958 och 1959 var huvudansvaret mitt, och ni bör ställa mig till svars. Förr hade andra människor ansvaret - En-lai, XX – men nu är det jag som skall klandras eftersom det fanns en hel massa saker som jag inte ägnade mig åt. Skall den person som uppfann begravningsdockorna berövas ättlingar?[22] Skall jag också berövas ättlingar (en son dödades, en blev galen)?[23] Vem var ansvarig för massmältningen av stål? K'o Ch'ing-shih eller jag? Jag säger att det var jag. Jag hade ett samtal med K'o Ch'ing-shih och pratade om sex miljoner ton. Efteråt sökte jag upp olika människor för att tala om detta, XXX sade också att det var möjligt. I juni talade jag om 10 700 000 ton. Sedan gick vi på och förde fram det. Det publicerades i Peitaihokommunikén. XX förde fram en del idéer och trodde att det skulle vara i sin ordning. Med detta rusade vi rakt in i en stor katastrof, och nittio miljoner människor gick ut i strid. Som jag sade, den person som uppfann begravningsdockorna borde varken ha söner eller sonsöner. Små primitiva masugnar byggdes... Jag läste en mängd diskussionsrapporter, och alla sade att det kunde göras. Förutsatt att vi fick grepp om problemet och verkligen arbetade hårt skulle vi kunna höja kvaliteten, reducera kostnaderna, sänka svavelhalten och producera verkligt bra järn. Kommunistpartiet har en metod som vi kallar "att få grepp om" någonting. Kommunistpartiet och Chiang Kai-shek hade båda två händer. Kommunistpartiets händer är kommunistiska händer. När vi får grepp om saker plockar vi upp dem. Vi måste få grepp om stål och järn såväl som stapelgröda, bomull, olja, hampa, silke, te, socker och grönsaker, dessutom tobak, frukt och kryddor. Det finns tolv[24] ämnen inom jordbruket, skogsbruket, boskapsuppfödningen, understödsjordbruket och fisket som måste förstås och uppnå en total balans. Förutsättningarna varierar mellan olika platser. Det kan inte finnas en enda modell för varje län. I Chiukung-shan i Hupei odlade de bambu i bergen. Det skulle vara helt fel om de bara brydde sig om spannmålen och struntade i bambun. Det finns platser där det inte går att få te och socker att växa. Man måste odla allt efter de lokala förutsättningarna. Fick inte Sovjetunionen de muslimska områdena att föda upp svin? Löjligt:

Det finns en artikel om industriell planering som är mycket bra skriven. När det gäller partiet som inte bryr sig om partiets affärer. Planeringskommissionen som inte ser efter planeringen eller upprättar översiktliga balansräkningar, vad har de då gjort? De bekymrade sig inte det minsta om sakernas tillstånd. Premiärministern var bekymrad, men de var inte bekymrade. Om någon inte är bekymrad och inte heller har någon energi eller entusiasm, så gör han ingenting ordentligt. När de kritiserar kamrat Li Fu-ch'un, chef för Planeringskommissionen, säger en del människor: "Hans fötter vill röra på sig, men han tvekar; hans mun vill tala, men han stammar." Men var inte som Li K'uei[25], det är inte heller bra att vara överilad. Lenin var full av entusiasm, och det tyckte massorna om. Om folk vill tala men bara stammar, så är det därför att de är bekymrade. Under första hälften av månaden hade folk en mängd bekymmer. Nu har alla dessa bekymmer ventilerats. Om ni har något att säga, säg det, och det kommer att tas med i protokollen. Talade vittnesmål måste skrivas ner. Om ni har saker att säga, så säg dem. Om ni hittar fel hos mig så bör ni rätta mig. Var inte rädd om skorna tränger. Jag sade vid Chengtu-konferensen att man inte ska vara rädd för vaktmästarsysslan. Man ska inte ens vara rädd för avrättning eller uteslutning ur partiet. Om en kommunist och gammal kader har så många hämningar beror det på att han är rädd att säga fel saker och bli tillrättavisad. Det är detta som kallas "Den vise mannen ser efter vad nummer ett gör!" Sjukdomar kommer in genom munnen och problem kommer ut genom munnen. Om jag har ställt till problem idag, så är det två sorters människor som inte kommer att tycka om det: den ena är den lättstötta sorten och den andra vars inriktning blivit ifrågasatt. Om ni inte håller med mig så argumentera mot. Jag håller inte med om idén att det inte går att säga emot Ordföranden. Hursomhelst är det ett faktum att den ene efter den andre har sagt emot mig, även om jag inte namngivits. Mina idéer motsägs både av idéerna från Kiangsi partiskola och från Mellanliggande partiskolan. När jag sade att begravningsdockornas uppfinnare inte borde få några arvingar, refererade jag i första hand till målsättningen att framställa 10 700 000 ton stål, som resulterade i att nittio miljoner människor gick ut i strid och en utgift på – dollar av Folkvalutan. "Vinsten kompenserade inte för förlusten." Detta var mitt förslag och min resolution. I andra hand refererade jag till folkkommunerna. Jag hävdar inte att jag uppfann folkkommunerna, bara att jag föreslog dem. Peitaiho-resolutionen skrevs enligt mina förslag. Vid den tiden var det som om jag funnit en skatt i Cha-ya-shan (kommunens) regler och stadgar. När jag var i Shantung frågade en reporter mig: "Är folkkommunerna bra?" Jag sade: "De är bra", och han publicerade detta i en tidning. Det fanns ett mått av småborgerlig fanatism också där. I framtiden bör reportrar hålla sig undan.

Jag har begått två brott, det ena att kräva 10 700 000 ton stål och massmältningen av stål. Om ni höll med om detta, bör ni också ta på er en del av skulden. Men eftersom det var jag som uppfann begravningsdockorna kan jag inte lasta av mig skulden, huvudansvaret är mitt. Vad gäller folkkommunerna, så motsatte sig hela världen dem, Sovjetunionen motsatte sig dem. Vi har också Generallinjen. Vare sig den nu har något innehåll eller inte, kan ni ta på er en del av ansvaret för den. Beviset finns att se i dess tillämpning inom industrin och jordbruket. När det gäller de andra stora kanonerna, så bör andra människor också ta på sig en del av ansvaret. ChefT'an[26], du har avlossat en hel del stora skott, men siktet var inte så väl inställt, blodet steg dig åt huvudet och du var inte tillräckligt försiktig. Du införde kommunerna alltför snabbt. Man pratade först om dem i Honan, och sedan spred sig berättelserna snabbt i Kiangsu och Chekiang. Om du är vårdslös i ditt tal kan du inte hålla kontrollen över saker och ting. Du måste vara mer försiktig. Din styrka är att du är energisk och villig att ta ansvar – mycket bättre än de som är sorgsna och dystra. Men när du avlossar stora kanonen i viktiga frågor bör du tänka dig för. Jag har också avlossat tre stora skott: folkkommunerna, stålsmält-ningen och Generallinjen. P'eng Te-huai sade att han var en råbarkad karl utan någon finess. Jag är som Chang Fei, som även om han var råbarkad, dock hade en viss finess.[27] Jag sade om folkkommunerna att de var ett system för kollektivt ägande. Jag sade att två femårsperioder var för kort tid för att omvandlingen från kollektivt ägande till hela folkets kommunistiska ägande skulle fullbordas. Kanske kommer det att ta tjugo femårsplaner!
Om man vill tala om brådska så begick också Marx många misstag. Varje dag hoppades han att en europeisk revolution skulle komma, men den kom aldrig. Det var många upp- och nedgångar men den hade fortfarande inte kommit när han dog. Den kom först på Lenins tid. Var inte det ett fall av otålighet? Var inte detta småborgerlig fanatism? (XX sköt in: "Lenin sade att förhållandena var mogna för världsrevolutionen, men den kom inte.") Marx bekämpade först Pariskommunen, medan Zinovjev bekämpade Oktoberrevolutionen. Zinovjev dödades senare. Skulle även Marx ha dödats? När Pariskommunen växte fram stödde han den, även om han ansåg att den skulle misslyckas. När han insåg att det var den första proletära diktaturen, trodde han att det skulle vara en bra sak även om den bara varade tre månader. Om vi bedömer den utifrån en ekonomisk utgångspunkt, så var det inte värt besväret. Vi hade också vår Kanton-kommun[28], men den Stora Revolutionen misslyckades. Kommer vårt nuvarande arbete också att misslyckas, som under händelserna 1927? Eller kommer det att vara som den 25000 Ii långa Marschen, när de flesta av våra baser var förlorade och sovjetområdena reducerade till en tiondel av sin forna storlek? Nej, det kommer inte att bli som då. Har vi misslyckats denna gång? Alla de närvarande kamraterna säger att vi gjort vissa vinster, att det inte varit ett fullständigt misslyckande. Är det i huvudsak ett misslyckande? Nej, det är bara ett partiellt misslyckande. Vi har betalt ett högt pris. En massa "kommunistisk vind" har blåst förbi, men folket i hela landet har lärt sig en läxa.

Jag har talat två gånger i Chengchow om frågan om Stalins Socialismens ekonomiska problem. Men det var bara två tal. Nu måste vi studera den på djupet, annars kan vi inte utveckla och konsolidera vår sak.[29]

Medan vi talar om ansvar, så har XXX och XXX båda en del ansvar, liksom XXX från Jordbruksministeriet. Men den som har det största ansvaret är jag. Gamle K'o, vilar inte en del ansvar på dig för din uppfinning? (Gamle K'o sade: "Ja".) Vilket är lättare än mitt? Ert är frågan om ideologin, mitt de 10 700 000 tonen och de nittio miljonerna människor som gick ut i strid. Det kaos som skapades var inte litet och jag tar på mig ansvaret. Kamrater, ni måste alla analysera ert eget ansvar. Om ni måste skita, skit! Om ni måste fisa, fis! Ni kommer att känna er mycket bättre efteråt.


Noter

1. Wu Chih-hui (1864—1954), var en ledande figur i den anarkistiska rörelsen i början på århundradet, och kanske den mest berömda kinesiske excentrikern i modern tid. Sun Fo (också känd som Sun K'o) var Sun Yat-sens son, en obetydlig politiker.

2. Mao refererar här uppenbarligen till "Folkets Stora Hall" och andra stora byggnader som uppfördes under det Stora Språnget Framåt. De flankerar torget framför T'ien An Men (Den himmelska fridens port). Han menar uppenbarligen inte själva porten som uppfördes under Ming--tiden och byggdes om till sin nuvarande form 1651.

3. Lo Lung-chi (1896—1965), en politisk vetenskapsman utbildad vid London School of Economics och Columbia University, var en ledande medlem av Kinas Demokratiska Förbund. Han var skogsminister 1956—58, när han avsattes efter att ha fördömts för sin nitiska kritik av partiet under de hundra blommornas kampanj 1957. Ch'en Ming-shu (1890—1965), en ledare för Kuomintang-fraktionen som valde att samarbeta med kommunisterna efter 1949, kritiserades också 1957.

4. Cha-ya-shan-kommunen (också känd som Wei-hsing eller "Sputnik"-kommunen) i länet Suip'ing i provinsen Honan, var en av de första kommuner som startades som experiment försommaren 1958. Dess utkast till regler och stadgar som antogs den 7 augusti 1958, tjänade som studieunderlag i hela landet efter det beslut som togs vid Centralkommitténs möte i Peitaiho den 29 augusti 1958. (För Peitaiho-resolutionen och Cha-ya-shan-reglerna, se Communist China 1955—1959 (Cambridge, Mäss.: Harvard University Press, 1962), s. 454-6, 463-70). Ch'i-li-ying-kommunen i länet Hsin-hsiang, Honan, och kommuner i länet Hsu-shui, Hoipei, var också bland de tidigaste modellerna, som startades
Sommaren 1958.
5. dvs. Den kinesiska munk som under sexhundratalet tog med sig
Buddhistiska skrifter från Indien. Se nedan not 34 till text 10.

6. Mao säger ovan (s. 132) att han själv kände det som han sommaren 1958 "funnit en skatt" i Cha-ya-shan-kommunens regler och stadgar. Han antyder här att besökarna kom till de tre modellkommunerna i samma vördnadsfulla anda som buddhisterna bränner ljus på bergen i
gryningen.

7. Chu Te, som besatte denna post under större delen av tiden från
föreningen av Maos och hans egna styrkor 1928 fram till 1954.

8. Ett slagord bland bönderna sommaren 1958, som återspeglade deras syn på kommunismen som en uppdelning av rikedomar snarare än kollektiv organisering för produktionen.

9. Undre världen i Shanghai under tjugotalet dominerades av gäng, som vuxit fram ur hemliga sällskap med namn som dessa.

10. Sung Chiang var ledare för de laglösa hjältarna i romanen Vattenbrädden, översatt av Pearl Buck under titeln All Men are Brothers (New York, John Day, 1968). Händelsen med födelsedagsgåvan inträffar i kap. 14—16; denna episod är översatt i Cyril Birch (Ed.) Anthology of Chinese Literature (Penguin 1967), s. 448-84. För en likartad jämförelse mellan kommunistpartiets ideal och de traditionella försvararna av de egendomslösa, se Maos appell 1936 till det hemliga sällskap som kallades Ko Lao Hui: The Political Thought of Mao Tse-tung, s. 260-61.

11. Den kinesiska texten säger här "att denna sorts välstånd var orättfärdigt bekommen". Detta måste vara ett feltryck, eftersom Mao kritiserar vänsteristiska misstag att konfiskera saker som inte borde konfiskerats, och gör kadrerna ansvariga för dessa utsvävningar.

12. K'o Ch'ing-shih (1902-65), medlem av Politbyrån, var då borgmästare i Shanghai och ledare för Shanghais partiorganisation, liksom
förste sekreterare i Östra byrån.

13. Ts'ao (457—508), som ursprungligen utmärkte sig som jägare, hjälpte till att etablera Uang-dynastin 502. I dikten identifierar han sig med Hou Ch'ii-ping, en av Han Wu Tis generaler som utmärkte sig mot hunnerna.

14. Som vi redan påpekat (se ovan not 2, text 4a) så var den officiella synen på linjerna under trettiotalet fastslagen i "Resolution on Certain Questions in the History of Our Party" antagen den 20 april 1945, i Selected Works Vol. III, s. 177-255. Li Li-san-linjen från 1930 och den "Vänsteropportunistiska linjen" som förespråkades av Wang Ming och de andra representanterna för den "Hemkomna student-fraktionen" åren 1931—35 diskuteras båda där och i de många västerländska redogörelserna från denna period. Kao-Jao-linjen diskuteras i Maos tal den 10 mars 1958 (Text 4a och noterna 8 och 10 till denna text). Sammanställningen av dessa tre avvikelselinjer med Generallinjen för att bygga socialismen, "mera, snabbare, bättre och mer ekonomiskt", framförd av Mao 1956 och med vilken han fortsatte att identifiera sig, är något underlig.

15. Folkliga sånger och danser, anpassade till att bära fram ett politiskt budskap, som fick en omfattande spridning i basområdet i Yenan med början år 1942.

16. Vanan att låta folk paradera i höga hattar för att förödmjuka dem, har en lång historia i Kina. Dess moderna manifestationer sträcker sig från Hunan-böndernas aktiviteter som Mao rapporterade om 1927 till Kulturrevolutionen.

17. Chang Po-chun, kommunikationsminister och ledare för Kinas Demokratiska Förbund, kritiserade KKP häftigt våren 1957, men dementerade detta i juli. Hans fall är parallellt till fallet med redaktören för hans partis tidning, Ch'u An-p'ing (se not 72 till text 4). Han avsattes som minister i början av år 1958.

18. General George C. Marshall organiserade ett antal möten i Lu-shan som amerikansk medlare i Kina 1946—47.

19. Wu Chih-p'u (ca 1906- ) vid denna tid förste sekreterare i Ho-nan-provinsens kommunistparti, som tagit ledningen vad gällde skapandet av kommuner under sommaren 1958. För en bakgrund till Maos anmärkning här, se diskussionen om Honans roll som avantgarde för social förändring, i talet den 20 mars 1958 (text 4b, s. 92 f). Han degraderades 1961 för "äventyrspolitik".

20. Tseng Hsi-sheng (ca 1905— ), en studerande vid Whampoa som deltog i den Långa Marschen, valdes in i Centralkommittén 1956. Han var också förste sekreterare i Anhwei-provinsens kommunistparti från 1952 till 1960, och som sådan visade han sig vara en stark förespråkare för det Stora Språnget Framåt. Han försvann från den politiska scenen i början på sextiotalet.

21. Teng T'u-tzu, en hög tjänsteman i staten Ch'u, förolämpade på detta sätt Sung Yii, en brorson till den berömde poeten Ch'ii Yiian, som i sin tur anklagade denne (fjärde århundradet f. Kr.).

22. Ett citat från Mencius Bok I, del A, kap. 4 (s. 52 i D. C. Laus översättning) som refererar till seden att begrava träfigurer tillsammans med de döda så att dessa kan fungera som tjänare under nästkommande liv. Enligt ett annat avsnitt i klassikerna {Li Chi, IV, 19), betraktade Konfucius denna sed som inhuman, eftersom den metaforiskt antydde idén att begrava verkliga levande varelser för samma syfte. I det kinesiska språkbruket har därför uttrycket "den som först gjorde begravningsdockor" blivit en omskrivning för varje person som gjort en djävulsk uppfinning, eller mer allmänt för någon som drar olycka med sig.

23. De två som refereras till är Maos söner med sin första hustru, Yang K'ai-hui. Den äldste, Mao An-ying, född 1922, dödades 1950 i Korea. Den yngre, Mao An-ch'in, lämnades till en "borgerlig" familj efter sin moders avrättning 1930, och blev där så illa behandlad, att han enligt rödgardistiska källor blev mentalt störd.

24. Oklart om det står 12 eller 92. Kinesiska siffror är svåra tyda.

25. En godhjärtad men extremt temperamentsfylld figur i Vattenbrädden, vars personlighet beskrivs väl av smeknamnet "Svarte virvelvinden".

26. T'an Chen-lin (1902— ), politbyråmedlem, och partiets främste talesman i jordbruksfrågor 1958, hade anslutit sig till den radikala politiken på landsbygden vid tiden för det Stora Språnget Framåt. Han utsågs till vicepremiärminister i Statsrådet i april 1959, och betraktades som talesman för Mao Tse-tung.

27. Peng te-huai (1898— ), försvarsminister, som gick till skarp attack mot Stora Språngetpolitiken vid Lushan-mötena. I sitt "Brev med synpunkter", daterat 14 juli, 1959 hade P'eng ursäktat sin fränhet genom att säga att han var en enkel karl som Chang Fei (en av hjältarna i De tre kungadömenas romans}, men att han endast hade råheten gemensamt med Chang, inte finessen. Maos anmärkning som upprepar detta stycke är uppenbarligen en varning till sina belackare att han både äger ett känsligt sinne för taktik, och den bestämdhet (eller råhet) som omständigheterna kunde komma att kräva.

28. Det misslyckade upproret i Kanton i december 1927, beordrat av Stalin och snabbt nedslaget med stora förluster i människoliv.

29. Själv hade Mao skrivit en del korta kommentarer till Stalins sista verk, såväl som en mycket mer detaljerad analys av den sovjetiska handboken i politisk ekonomi som publicerades efter Stalins död. Se hans (odaterade) anmärkning till Stalins essä från 1952, följd av noter (daterade 1960) till den sovjetiska läroboken i Wan-sui (1967), s. 156-66 och 167-247. En annan version av de senare, daterat 1961-62, finns i Wan-sui (1969), s. 319-99.