Web Hosting by Brinkster

Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket
(Urval)

Mao Tse-tung
1957

Ur "Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket"
Senast uppdaterad: 030609

TVÅ OLIKA TYPER AV MOTSÄTTNINGAR

Aldrig har vårt land varit så enigt som det är i dag. Framgångarna i den borgerligt - demokratiska revolutionen och den socialistiska revolutionen i förening med våra insatser i det socialistiska uppbyggnadsarbetet har snabbt förändrat det gamla Kinas ansikte. Nu kan vi se framför oss en ännu ljusare framtid. Den nationella splittringens och omvälvningarnas tid, som folket avskydde, är förbi och kommer inte tillbaka. Under arbetarklassens och det kommunistiska partiets ledning och eniga som om de vore ledda av en vilja är våra sex hundra miljoner medborgare inbegripna i det stortartade arbetet på att bygga socialismen. Landets enande. enhet inom folket och enhet mellan våra olika nationaliteter - det är den grundläggande garantin för att vår sak kommer att segra. Men detta innebär inte, att det inte längre finns några motsättningar i vårt samhälle. Det skulle vara naivt att föreställa sig, att det inte längre finns några motsättningar. Det skulle vara liktydigt med att skygga för den objektiva verkligheten. Vi har att göra med två typer av motsättningar - motsättningar mellan oss och fienden och motsättningar inom folket. Dessa två typer av motsättningar är av helt olika karaktär.

Om vi skall kunna skapa oss en riktig föreställning om dessa två helt olika typer av motsättningar måste vi först av allt göra klart för oss vad vi menar med 'folket' och vad vi menar med 'fienden'.

Begreppet 'folket' har olika betydelse i olika länder och i olika historiska perioder i varje land. Ta vårt eget land som exempel. Under försvarskriget mot den japanska aggressionen hörde alla de klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig den japanska aggressionen till folkets kategori, medan de japanska imperialisterna, de kinesiska förrädarna och de pro japanska elementen tillhörde kategorin folkets fiender. Under befrielsekriget var Förenta staternas imperialister och deras drabanter - byråkratkapitalisterna och godsägarklassen - samt de Kuomintang reaktionärer som representerade dessa två klasser folkets fiender, medan alla andra klasser, skikt och socialgrupper som motsatte sig dessa fiender tillhörde kategorin folket. I det nuvarande stadiet av socialismens uppbyggnad tillhör alla klasser, skikt och socialgrupper som gillar, stödjer och arbetar för det sociala uppbyggnadsarbetets sak kategorin folket, medan de sociala krafter och grupper som gör motstånd mot den socialistiska revolutionen och är fientliga mot och försöker tillintetgöra det socialistiska uppbyggnadsarbetet är folkets fiender.

Motsättningarna mellan oss och våra fiender är antagonistiska. I folkets led är motsättningarna mellan de arbetande människorna icke-antagonistiska, medan motsättningarna mellan utsugarna och de utsugna klasserna, bortsett från den antagonistiska aspekt som utmärker dem, också har en icke-antagonistisk aspekt. Motsättningar inom folket har alltid existerat. Men motsättningarnas innehåll skiljer sig i varje fas av revolutionen och under uppbyggandet av socialismen. Under de förhållanden som för närvarande råder i Kina innefattar det som vi kallar motsättningar inom folket följande: motsättningar inom arbetarklassen, motsättningar inom bondeklassen, motsättningar bland de intellektuella, motsättningar mellan arbetarklassen och bönderna, motsättningar mellan arbetarklassen och bönderna å ena sidan och de intellektuella å den andra, motsättningar mellan arbetarklassen och andra arbetande människor å ena sidan och den nationella bourgeoisien å den andra, motsättningar inom den nationella bourgeoisien osv. Vår folkregering är en regering som verkligen motsvarar folkets intressen och tjänar folket, men ändå finns det vissa motsättningar mellan regeringen och massorna. Dessa innefattar motsättningar mellan statens intressen, kollektiva intressen och individuella intressen; mellan demokrati och centralism; mellan ledare och ledda samt motsättningar som uppstår på grund av byråkratiska vanor hos vissa statstjänstemän i deras mellanhavanden med massorna. Alla dessa är motsättningar inom folket. På det hela taget finns inom folket en grundläggande intressegemenskap som ligger djupare än motsättningarna inom folket.

I vårt land är motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisien en motsättning inom folket. Den klasskamp som pågår mellan de två är på det hela taget en klasskamp inom folkets egna led. Detta förklaras av den nationella bourgeoisiens dubbla karaktär i vårt land. Under den borgerligt- demokratiska revolutionens år hade den en revolutionär sida; den hade också en tendens att kompromissa med fienden, det var dess andra sida. I den socialistiska revolutionen är utsugning av arbetarklassen i avsikt att göra vinster en sida, medan stöd åt grundlagen och villighet att acceptera den socialistiska omdaningen är den andra. Den nationella bourgeoisien skiljer sig från imperialisterna, godsägarna och byråkratkapitalisterna. Motsättningen mellan utsugare och utsugna, som finns mellan den nationella bourgeoisien och arbetarklassen, är antagonistisk. Men under de faktiska betingelser som råder i Kina kan en sådan antagonistisk motsättning, om den behandlas på lämpligt sätt, omformas till en icke-antagonistisk motsättning och lösas på ett fredligt sätt. Men om den inte behandlas på lämpligt sätt, om vi exempelvis inte följer en politik som går ut på att vi enar oss med, kritiserar och uppfostrar den nationella bourgeoisien, eller om den nationella bourgeoisien inte accepterar denna politik, då kan motsättningen mellan arbetarklassen och den nationella bourgeoisien förvandlas till en antagonistisk motsättning mellan oss och fienden.

Eftersom motsättningarna mellan oss och fienden å ena sidan och motsättningarna inom folket å den andra har olika karaktär, måste de lösas på olika sätt. För att uttrycka saken kort: det förra är en fråga om att dra en skiljelinje mellan oss och våra fiender. medan det senare är en fråga om att skilja mellan rätt och fel. Givetvis är det också en fråga om att skilja mellan rätt och fel, när vi drar en skiljelinje mellan oss och våra fiender. Exempelvis frågan om vem som har rätt, vi eller reaktionärerna hemma och i utlandet - dvs. imperialisterna, feodalherrarna och byråkratskapitalisterna - är också en fråga om att kunna skilja mellan rätt och fel, men den har en annan karaktär än frågor som rör rätt och fel inom folket.

Vi har en demokratisk diktatur, som leds av arbetarklassen och som grundas på förbundet mellan arbetare och bönder. Vad är detta för slags diktatur? Dess första uppgift är att undertrycka de reaktionära klasserna och elementen och de utsugare i landet som sätter sig upp mot den socialistiska revolutionen, att undertrycka alla dem som försöker att omintetgöra vårt socialistiska uppbyggnadsarbete; dvs., att lösa motsättningarna mellan oss och fienden i landet. Exempelvis genom att arrestera, rannsaka och döma vissa kontrarevolutionärer och under viss, angiven tid beröva godsägare och byråkratkapitalister rösträtt och yttrandefrihet - allt detta faller inom ramen för vår diktatur. För att upprätthålla lag och ordning och slå vakt om folkets intressen är det likaså nödvändigt att utöva diktatur över rövare, svindlare, mördare, mordbrännare, gangsters och andra bovar som allvarligt stör samhällsordningen.

Den andra uppgiften för denna diktatur är att skydda vårt land för undermineringsverksamhet och aggression från den yttre fienden. Om detta skulle inträffa är det en uppgift för denna diktatur att lösa den yttre motsättningen mellan oss och fienden. Syftet med denna diktatur är att skydda hela vårt folk, så att det kan arbeta i fred och bygga upp Kina till ett socialistiskt land med modern industri, ett modernt jordbruk, modern vetenskap och kultur.
Vem är det som utövar denna diktatur? Naturligtvis måste det vara arbetarklassen och hela det folk som den leder. Diktatur kan inte tillämpas inom folkets led. Folket kan omöjligen utöva diktatur över sig självt; inte heller bör en del av folket förtrycka en annan del. Lagbrytare bland folket behandlas så som lagen föreskriver, men detta är något principiellt annat än när dikta turen används för att undertrycka folkets fiender. I folkets led måste den demokratiska centralismen tillämpas. Vår grundlag stadgar, att medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet, processionsfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv. Vår grundlag föreskriver också, att statsorganen skall tillämpa demokratisk centralism och stödja sig på massorna; att statsorganens personal måste tjäna folket. Vår socialistiska demokrati är demokrati i dess vidaste bemärkelse, sådan som den inte påträffas i något kapitalistiskt land. Vår diktatur är känd som folkets demokratiska diktatur under arbetarklassens ledning och grundad på förbundet mellan arbetare och bönder. Det vill säga, att demokratin verkar inom folkets led, medan arbetarklassen i förening med alla dem som åtnjuter medborgerliga rättigheter, och först och främst bondeklassen, genomtvingar diktatur över de reaktionära klasserna och elementen och alla dem som motarbetar den socialistiska omdaningen och motsätter sig det socialistiska uppbyggnadsarbetet. Med medborgerliga rättigheter menar vi frihet och demokratiska rättigheter ur politisk synpunkt.

Men denna frihet är frihet med ledning och denna demokrati är demokrati under centraliserad vägledning, inte anarki. Anarki överensstämmer inte med folkets intressen eller önskningar.

En del människor i vårt land blev förtjusta när händelserna i Ungern inträffade. De hoppades, att något liknande skulle inträffa i Kina, att tusen och åter tusen människor skulle demonstrera på gatorna mot folkregeringen. Sådana förhoppningar stred mot massornas intressen och kunde därför inte vinna deras stöd. I Ungern gjorde en del av folket, som förts bakom ljuset av inhemska och utländska kontrarevolutionärer, misstaget att ta till våldshandlingar mot folkets regering med resultat att både staten och folket fick lida för det. De skador, som drabbade landets ekonomi under loppet av ett par veckors upplopp, kommer att ta lång tid att reparera. Det fanns andra människor i vårt land som intog en vacklande hållning till händelserna i Ungern, emedan de var okunniga om den faktiska situationen i världen. De tyckte, att det fanns för lite frihet i vår folkdemokrati och att den västliga parlamentariska demokratin gav större frihet. De begär, att västerns tvåpartisystem, enligt vilket ett parti regerar och det andra befinner sig i opposition, skall införas. Men detta s.k. tvåpartisystem är ingenting annat än ett medel för att upprätthålla bourgeoisiens diktatur, under inga som helst omständigheter kan det tillvarata de arbetande människornas frihet. Frihet och demokrati kan i själva verket inte existera abstrakt utan bara konkret. I ett samhälle där klasskamp pågår, där de utsugande klasserna har frihet att utsuga de arbetande människorna, har de arbetande människorna ingen frihet att undgå att bli utsugna; där det råder demokrati för bourgeoisien kan det inte finnas demokrati för proletariatet och andra arbetande människor. I vissa kapitalistiska länder är de kommunistiska partierna tillåtna, men bara i den mån som de inte hotar bourgeoisiens grundläggande intressen; går de utöver denna gräns, tillåts de inte verka legalt. De som kräver frihet och demokrati på ett abstrakt sätt, betraktar demokratin som ett mål och inte som ett medel. Demokratin förefaller ibland vara ett mål, men den är i själva verket bara ett medel. Marxismen lär oss, att demokratin är en del av överbyggnaden och hör till politikens område. Det vill säga, att den när allt kommer omkring tjänar den ekonomiska grundvalen. Detsamma gäller friheten. Både demokratin och friheten är relativa, inte absoluta företeelser och de uppkommer och utvecklas under specifika historiska omständigheter. Inom folkets led står demokratin i ett visst förhållande till centralismen och friheten i ett visst förhållande till disciplinen. De utgör två varandra motsatta sidor hos en och samma företeelse. De står i motsättning till varandra men är samtidigt förenade med varandra och vi bör därför inte ensidigt överbetona den ena sidan på bekostnad av den andra. Inom folket kan vi inte vara utan frihet, men inte heller utan disciplin; vi kan inte vara utan demokrati men inte heller utan centralism. Vår demokratiska centralism utgör en enhet av demokrati och centralism och en enhet av frihet och disciplin. I detta system åtnjuter folket en hög grad av demokrati och frihet, men samtidigt måste det hålla sig inom ramen för den socialistiska disciplinen. Allt detta förstår folk mycket bra.

Medan vi går in för frihet under ledning och demokrati under centraliserad vägledning så anser vi absolut inte att man bör vidta tvångsåtgärder för att lösa ideologiska frågor och frågor som rör skillnaden mellan rätt och fel inom folket. Varje försök att behandla ideologiska frågor eller frågor som rör rätt och fel med hjälp av administrativ ordergivning eller tvångsåtgärder kommer att visa sig vara inte bara ineffektivt utan skadligt. Vi kan inte avskaffa religionen genom administrativ ordergivning; inte heller kan man tvinga folk att tro på den. Vi kan inte tvinga folk att uppge idealismen, lika litet som vi kan tvinga dem att tro på marxismen. När det gäller att avgöra frågor av ideologisk natur eller kontroversiella frågor inom folket kan vi bara använda demokratiska metoder, diskussionsmetoder, kritik, övertygelse och uppfostran, inte tvång och despotiska metoder. För att kunna producera och studera effektivt och ordna sin tillvaro på ett passande sätt vill folket, att regeringen, ledarna för produktionen och organen inom undervisnings- och kulturväsendet utfärdar lämpliga order av obligatorisk karaktär. Det är självklart, att lag och ordning inte kan upprätthållas utan administrativ ordergivning. Administrativ ordergivning och övertygelsens och uppfostringens metoder kompletterar varandra när det gäller att lösa motsättningar inom folket. Administrativ ordergivning i avsikt att upprätthålla samhällsordningen måste åtföljas av övertygelse och uppfostran, ty i många fall är enbart administrativa order utan verkan.

År 1942 utarbetade vi formeln 'enhet - kritik - enhet' för att beskriva denna demokratiska metod att lösa motsättningar inom folket. Innebörden av den är, att vi utgår från en önskan om enhet och löser motsättningarna genom kritik eller kamp, så att vi uppnår ny enhet på ny grundval. Vår erfarenhet visar, att detta är en riktig metod för att lösa motsättningar inom folket. År 1942 använde vi denna metod för att lösa motsättningar inom kommunistiska partiet, nämligen motsättningar mellan doktrinärerna och de vanliga medlemmarna, mellan doktrinarism och marxism. Vid ett tillfälle under kampen inom partiet använde 'vänster'-doktrinärerna metoden 'hänsynslös kamp och skoningslösa slag'. Det var en felaktig metod. I vår kritik av 'vänster' -doktrinärerna använde vi i stället en ny: att utgå från önskan om enhet och blöta och stöta frågor om rätt och fel genom kritik och argumentering och så uppnå ny enhet på ny grundval. Det var den metoden vi använde i 'korrigeringskampanjen' 1942. Några år senare, när Kinas kommunistiska parti år 1945 höll sin sjunde kongress, uppnåddes enhet i hela partiet och den stora segern för folkets revolution säkerställdes. Kärnpunkten i det hela är att man utgår från en önskan om enhet. Utan denna subjektiva önskan om enhet riskerar man att förlora greppet över kampen när den väl börjat. Skulle det då inte bli detsamma som 'hänsynslös kamp och skoningslösa slag'? Skulle det finnas någon enhet kvar i partiet att tala om? Det var denna erfarenhet som förde oss fram till formeln: 'enhet - kritik - enhet'. Eller, för att uttrycka det med andra ord, 'ta varning av det förflutna för att bli mer försiktig i framtiden', och 'behandla sjukdomen för att rädda patienten'. Vi tillämpade denna metod också utanför vårt parti. Under kriget användes den mycket framgångsrikt i de anti-japanska baserna i relationerna mellan personer i ledande ställning och massorna, mellan armén och civilbefolkningen, mellan officerare och manskap, mellan olika enheter i armén och mellan olika kadergrupper. Tillämpningen av denna metod kan spåras tillbaka till en ännu tidigare period i vårt partis historia. Vi började bygga våra revolutionära väpnade styrkor och baser i södern 1927, och alltsedan dess har vi använt denna metod för att handha relationerna mellan parti och massor, mellan armé och civilbefolkning, mellan officerare och manskap och relationer inom folket i allmänhet. Den enda skillnaden är att denna metod utnyttjades mycket målmedvetnare under det anti-japanska kriget. Efter befrielsen av vårt land använde vi samma metod - 'enhet - kritik - enhet' - i våra relationer med andra demokratiska partier samt industriella och kommersiella kretsar. Nu är det vår uppgift att fortsätta att vidga och bättre utnyttja denna metod inom folkets led. Vi vill, att alla våra fabrik ekooperativenver, affärsföretag, skolor, statliga myndigheter, offentliga organ, med ett ord, att alla vårt folks sex hundra miljoner skall använda den för att lösa motsättningar inom sig.

Under vanliga förhållanden är motsättningar inom folket inte antagonistiska. Men om vi inte löser dem på ett riktigt sätt, eller om vi slappnar av i vår uppmärksamhet och sänker garden, kan antagonism uppstå. I ett socialistiskt land är en sådan utveckling vanligen bara av lokal och tillfällig karaktär. Det beror på att i ett sådant land människans utsugning av människan har avskaffats och folkets grundläggande intressen är identiska. De antagonistiska aktioner i ganska stor skala som ägde rum under händelserna i Ungern förklaras av att inhemska och utländska kontrarevolutionärer var i verksamhet. Dessa aktioner var också av tillfällig om än speciell karaktär. I ett fall som detta utnyttjar reaktionärerna i ett socialistiskt land i samförstånd med imperialisterna motsättningarna inom folket för att så ut splittring och tvedräkt och få oroligheter att flamma upp i sina försök att förverkliga sina konspiratoriska syften. Den läxa som händelserna i Ungern givit förtjänar vår uppmärksamhet.

Många tycks mena, att förslaget att använda demokratiska metoder för att lösa motsättningar inom folket ställer en ny fråga. Men så är det faktiskt inte. Marxister har alltid hävdat, att proletariatets sak bara kan främjas genom att man stödjer sig på folkets massa; att kommunisterna måste använda demokratiska metoder såsom övertygelse och uppfostran när de verkar bland de arbetande människorna och under inga omständigheter får tillgripa kommandofasoner eller tvång. Kinas kommunistiska parti bekänner sig helt och fullt till den marxistiska-leninistiska principen. Vi har alltid hävdat, att två olika metoder - diktatoriska och demokratiska - skall användas under folkets demokratiska diktatur för att lösa de två olika slagen av motsättningar - mellan oss och fienden respektive inom själva folket. Denna idé har ständigt och jämt klargjorts i våra partidokument och i tal av ansvariga partiledare. I min artikel 'Om folkets demokratiska diktatur', som skrevs 1949, sade jag: Dessa två aspekter, demokrati för folket och diktatur över reaktionärerna, bildar tillsammans folkets demokratiska diktatur'. Jag påpekade också att 'de metoder vi använder är demokratiska, dvs. övertygelse och inte tvång' när vi vill lösa frågor i folkets led. När jag i juni 1950 talade inför Andra sessionen med nationella kommittén för Folkets rådgivande konferens sade jag vidare; 'Folkets demokratiska diktatur använder två metoder. I förhållande till fienderna använder den diktaturens metod, dvs.: den förbjuder dem att delta i politisk verksamhet så länge det är nödvändigt; den tvingar dem att lyda folkregeringens lagar, tvingar dem att arbeta och omdana sig till nya människor genom arbete. Men i förhållande till folket använder den tvärtom inte tvång, den använder demokratiska metoder, dvs.: den måste låta folket delta i politisk verksamhet och så långt från att tvinga dem att göra det ena eller det andra använda demokratiska metoder såsom uppfostran och övertygelse. Denna uppfostran är folkets självuppfostran, och kritik och självkritik är den grundläggande metoden i självuppfostran.' Vi har vid många tillfällen i det förgångna talat om just denna fråga, om att använda demokratiska metoder för att lösa motsättningar inom folket, och vad mera är, vi har i huvudsak också handlat enligt denna princip som många kadermedlemmar och personer förstår att omsätta i praktiken. Varför tycker då en del att detta nu är en ny fråga? Förklaringen är att tidigare en hård kamp utspelades mellan oss och våra inre och yttre fiender och motsättningarna inom folket tilldrog sig därför inte så stor uppmärksamhet som de gör för närvarande.

Det finns faktiskt en del som inte gör en klar åtskillnad mellan dessa två typer av motsättningar - mellan oss och fienden å ena sidan och inom folket å den andra - och är benägna att blanda samman de två. Man måste erkänna att det ibland är lätt att förväxla dem. Vi har haft exempel på sådana förväxlingar i vår tidigare verksamhet. När kontrarevolutionen undertrycktes misahället tar sig uttryck i skarpa motsatsförhållanden och konflikter, i hård klasskamp, som inte kan lösas inom ramen för det kapitalistiska systemet utan bara kan lösas genom den socialistiska revolutionen. Motsättningarna i det socialistiska samhället är tvärtom inte antagonistiska och kan lösas successivt av och genom det socialistiska systemet.

De grundläggande motsättningarna i det socialistiska samhället är fortfarande de som består mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnad och den ekonomiska grundvalen. Dessa motsättningar är emellertid av väsentligen annan karaktär och har andra drag än motsättningarna mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter och mellan överbyggnad och ekonomisk grundval i de gamla samhällena. Det nuvarande samhällssystemet i vårt land är oändligt överlägset det tidigare. Om det inte vore så, skulle det gamla systemet inte ha störtats och det nya systemet skulle inte ha kunnat grundas. När vi säger, att de socialistiska produktionsförhållandena är bättre anpassade än de gamla produktionsförhållandena till produktiv-krafternas utveckling, så menar vi att de förra medger att produktivkrafterna utvecklas i en takt som saknar motstycke i det gamla samhället, så att produktionen oupphörligt kan öka och folkets ständigt växande behov tillfredsställas steg för steg. Under imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde utvecklades produktionen mycket långsamt i Kina. Under mer än femtio år före befrielsen producerade Kina endast några tjugotal tusen ton stål per år, de nordöstra provinserna oräknade. Om vi tar med dessa provinser så var den maximala årsproduktionen av stål i vårt land bara något mer än nio hundra tusen ton. År 1949 uppgick landets stålproduktion till bara något mer än hundratusen ton. Nu, endast sju år efter befrielsen av vårt land, överstiger vår stålproduktion redan fyra miljoner ton. I det gamla Kina fanns det ingen mekanisk verkstadsindustri att tala om; bil- och flygplansindustrier förekom inte; nu har vi sådana. När imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens herravälde störtades av folket, fanns det många som inte var på det klara med i vilken riktning Kina skulle utvecklas - till kapitalism eller socialism. Fakta ger svaret: endast socialismen kan rädda Kina. Det socialistiska systemet har befordrat den snabba utvecklingen av produktivkrafterna i vårt land - detta är ett faktum som t.o.m. våra fiender i andra länder har varit tvungna att erkänna.

Men vårt socialistiska system har nyligen grundats; det är ännu inte upprättat till fullo, inte heller helt konsoliderat. I de gemensamma statligtprivata industri- och handelsföretagen erhåller kapitalisterna fortfarande en fast ränta på sitt kapital, dvs. att utsugning fortfarande förekommer. Vad beträffar äganderätten är dessa företag ännu inte helt socialistiska till sin karaktär. En del av våra jordbruks- och hantverkskooperatives är fortfarande halv-socialistiska medan det fortfarande återstår att lösa vissa problem t.o.m. i de helt socialistiska kooperativena. Förhållandena i produktion och handel håller fortfarande på att gradvis upprättas efter socialistiska riktlinjer inom olika sektorer av vår ekonomi och man söker sig fram till ständigt förbättrade former. Det är ett komplicerat problem att bestämma sig för en lämplig fördelning mellan ackumulation och konsumtion inom den sektor av den socialistiska ekonomin i vilken produktionsmedlen ägs av hela folket och den sektor inom vilken produktionsmedlen är kollektivt ägda liksom också mellan dessa två sektorer. Det är inte lätt att i en handvändning utarbeta en helt förnuftig lösning på detta problem.

För att sammanfatta, så har socialistiska produktionsförhållanden upprättats; de är anpassade till produktivkrafternas utveckling, men de är långt ifrån fulländade och deras ofulländade sidor står i motsättning till produktivkrafternas utveckling. Det råder såväl överensstämmelse som motsättning mellan produktionsförhållandena och produktivkrafternas utveckling; på samma sätt råder det såväl överensstämmelse som motsättning mellan överbyggnaden och den ekonomiska grundvalen, överbyggnaden - våra stadiga institutioner i folkets demokratiska diktatur och dess lagar, samt den socialistiska ideologin under marxismen-leninismens ledning - har spelat en positiv roll när det gällt att underlätta den socialistiska omvandlingens seger och upprättandet av en socialistisk arbetsorganisation; den är anpassad till den socialistiska ekonomiska grundvalen, dvs. de socialistiska produktionsförhållandena. Men kvarlevor av borgerlig ideologi, byråkratiska arbetsmetoder i våra statliga organ samt brister i vissa länkar inom våra statliga institutioner står i motsättning till socialismens ekonomiska grundval. Vi måste även i fortsättningen lösa sådana motsättningar i ljuset av särskilda betingelser. Allteftersom dessa motsättningar löses kommer givetvis nya problem och nya motsättningar att uppstå och pocka på sin lösning. Så krävs till exempel en ständig justering med hjälp av den statliga planeringen för att lösa den motsättning mellan produktion och samhällsbehov. som under lång tid kommer att vara en objektiv realitet. Varje år gör vårt land upp en ekonomisk plan för att fastställa ett riktigt förhållande mellan ackumulation och konsumtion och uppnå jämvikt mellan produktionen och samhällets behov. Med 'jämvikt' menar vi en tillfällig, relativ enhet av motsatta element. Vid slutet av varje år är en sådan jämvikt tagen som helhet upphävd genom motsättningarnas kamp, den uppnådda enheten undergår förändring, jämvikt blir rubbning av jämvikten, enhet blir splittring och det är åter nödvändigt att utarbeta jämvikt och enhet för det kommande året. Detta är den överlägsna egenskap som kännetecknar vår planekonomi. I själva verket rubbas denna jämvikt och enhet i viss utsträckning varje månad och varje kvartal och partiella justeringar blir nödvändiga. Ibland uppstår motsättningar och jämvikten rubbas, emedan våra åtgärder inte svarar mot den objektiva verkligheten; det är det vi kallar misstag. Motsättningar uppstår ständigt och löses ständigt; detta är tingens dialektiska utvecklingslag.

Så förhåller det sig med dessa saker för närvarande: de omvälvande klasstrider som massorna förde i stor omfattning under de revolutionära tiderna har i huvudsak avslutats, men klasskampen är inte helt avslutad. Medan folkets breda massor välkomnar det nya systemet, har de ännu inte helt vant sig vid det. Arbetarna i statsorganen är inte tillräckligt erfarna och bör fortsätta att undersöka och utforska sätt att lösa de problem som finns på olika områden.

Tiden är med andra ord mogen för vårt socialistiska system att växa och konsolideras, för massorna att anpassa sig till detta system och för arbetarna i statsorganen att studera och förvärva erfarenheter. Det är absolut nödvändigt att vi i denna situation ställer frågan om att särskilja motsättningarna inom folket från motsättningarna mellan oss och fienden, liksom frågan om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket, för att kunna samla folket inom alla nationaliteter i vårt land till en ny strid - striden mot naturen - för att utveckla vår ekonomi och kultur, sätta hela vårt folk i stånd att relativt smidigt gå igenom denna övergångsperiod, befästa vårt nya system och bygga upp vår nya stat.