E-post Nyheter Innehåll Sakregister Sökning Hjälp Förstasidan Nybörjare Arkiv Källor Böcker Tips&Råd Förbundet Kontakt Länkar KLICKBAR BILD
Förstasidan > Hjälpmedel > Litteratur-Sök

Här nedan visas information ur databasen Litteratur-Sök, som innehåller litteratur och länkar som kan intressera släktforskare.

Värmlänningen Anders Eliasson - Strindbergs läkarvän i Ystad
Författare: Carl-Johan Ivarsson
Tryckt 2002. Artikel i VärmlandsAnor 2002:1 sid. 7-9.

Om lasarettsläkaren Anders Eliasson (1844-1900) i Ystad, hans familj och hans liv. Mest känd är han för sin vänskap med August Strindberg, men i de flesta sammanhang finns han med som en obskyr bifigur till Strindberg. Här får han huvudrollen!



Här följer hela artikelns text:

”Längst nere i södra Sverige ligger den lilla staden vid havskusten; ett gammalt tillhåll för sjörövare och smugglare, som bevarar exotiska spår från fyra världsdelar, efterlämnade av vittberesta sjömän.
Sålunda erbjuder min läkares bostad anblicken av ett buddhistiskt kloster. Byggnadens fyra längor, en våning höga, innesluta en fyrkantig gård, och mitt på denna vedtraven i form av en kupol som liknar Tamerlans grav i Samarkand. Takets struktur och beläggning med kinesiska tegel erinra om fjärran östern. En apatisk sköldpadda kryper på stenläggningen, och försjunker bland ogräset i ett Nirvana som förlänges i oändlighet.
En tät häck av bengalrosor pryder ytterväggen av västra längan där jag bor ensam. Mellan denna gård och de två trädgårdarne leder ett mörkt och fuktigt prång till en bakgård, med ett kastanjeträd och svarta höns som alltid äro ilskna.
I blomsterträdgården finns ett lusthus i pagodstil övervuxet med aristolochior.
Detta kloster med oräkneliga rum är bebott av en enda person, distriktets lasarettsläkare. Änkling, enstöring, oberoende har han gått igenom livets och människornas hårda skola och ser ner på dem med det starka och upphöjda förakt, som kommer av en djup kunskap om alltings relativa intighet, det egna jaget däri inbegripet.
Denne mans inträde i mitt liv var av ett så oväntat slag att jag skulle vilja räkna det till teaterkupperna ex machina.”

Citatet kommer från romanen Inferno av August Strindberg , och genom dessa ord får läsaren stifta bekantskap med en av bokens figurer, som i skildringen får huvudrollen i kapitlet ”Helvetet”. Romanen skrevs på franska och utkom 1897. Den behandlar åren 1894-97 i Strindbergs liv, då författaren hemsöktes av en själskris och var fördjupad i alkemi, dvs. guldtillverkning. I romanen skildras läkaren som en verklig plågoande och bödel.

”Den lilla staden vid havskusten” är Ystad, och lasarettsläkaren hette Anders Eliasson, var värmlänning och en av det sena 1800-talets profiler i den sydskånska småstaden. Strindberg besökte Eliasson vid två tillfällen, och denne skymtar förbi i de flesta Strindbergsbiografier som en kuriös gestalt i författarens umgängeskrets. Som ofta blir fallet med personer i Strindbergs närhet så ses de nästan alltid ur författarens perspektiv. Men låt för en gångs skull Anders Eliasson själv få huvudrollen! Genom min pappas tremänning Ingegerd Brusewitz i Stockholm har jag fått överta en liten samling brev, foton m.m. rörande familjen Eliasson.

Uppväxt och skolgång
Anders Eliasson föddes den 17/4 1842 i Jonsbol, Kila socken. Föräldrarna var nämndemannen Elias Andersson och hans hustru Anna Persdotter. Modern härstammade från Byn i Gillberga. I detta äktenskap föddes förutom sonen även tre döttrar, men två av dessa, Maria och Stina dog i späd ålder. I januari 1848 dog även modern. Då hade Anders ännu inte hunnit fylla fyra år.
Efter ett drygt år som änkeman gifte Elias Andersson om sig med Karolina Svensdotter från granngården Hökelund. Sju barn föddes i detta äktenskap, men tre av dessa dog i unga år.

1857 lämnade Elias sin gård Jonsbol och flyttade till Byn i Gillberga. Han flyttade 1862 vidare till Väckelsön i Värmskog och strax före sin bortgång 11/8 1874 kom han med familjen till Liljenäs i Segerstad. Änkan Karolina och barnen bodde kvar på Liljenäs. Av barnen i andra giftet blev August kvar på Liljenäs till sin död 1896, Augusta gifte sig till granngården Mon i Nor, Adolf utvandrade till USA och Albertina gifte sig med sin kusin August Andersson från Hökelund och hamnade på Eriksdal, Tystberga socken i Sörmland.

Uppdraget som nämndeman tyder förstås på att Elias varit en förtroendeman i bygden, som fick hjälpa till med olika skrivsysslor. Märkligare är dock att han också tycks ha varit en diktare! Några tillfällighetsdikter av hans hand finns i min samling, bl. a. en dikt till ”den hundraåriga gumman i Gillberga”. Uppenbart är att släkten inrymt både begåvning och svårmod. Inom familjen finns flera självmord och andra tragiska händelser. Trots allt så höll man ihop, och de brev som finns i min ägo är endast en liten del av de som avsänts inom familjen.

Anders Eliasson fick möjlighet att studera vid läroverket i Karlstad och blev student i Uppsala vårterminen 1863. Hans håg tyckts ha varit till läkarbanan, och studierna där resulterade i en med. fil. kand. 1866. Efter att under tre års tid tjänstgjort som extra läroverkslärare fortsattes studierna i Lund där Anders Eliasson blev med. kand. 1873 och med. lic. 1877. Den 8 februari 1878 avlade han legitimationsed inför magistraten i Ystad.

Studierna avbröts av vikariatstjänstgöring under olika tider. Orsaken till detta torde väl ha varit en stundtals besvärlig ekonomisk situation. Under augusti och september 1873 var Eliasson extra läkare under den grasserande koleraepidemin i Höganäs. Detta var ett av de sista utbrotten av den fruktade farsoten som förekommit i Sverige. Han hade också flera förordnanden som provinsialläkare och som t. f. lasarettsläkare i Kungälv.

Läkare i Ystad
1878 fick han tjänsten som läkare vid det nyinrättade länslasarettet och kurhuset i Ystad. Lasarettet i Ystad var ingen större vårdinrättning. Antalet vårdplatser uppgick till 40-50. Någon mer läkare fanns inte. Personalen i övrigt utgjordes av två sköterskor, en syssloman, en ”husdräng” och maskinist, en kokerska och en kökspiga.

Under 1882 företog Eliasson en studieresa till Tyskland med bidrag av statens mindre resestipendium för civila läkare för att studera antiseptik och den moderna kirurgin, och uppehöll sig mestadels i Göttingen, Freiburg och Kiel, kortare tider i Giessen, Marburg, Halle, Würzburg och Bern. Eliasson ansågs också som en ovanligt duglig läkare och skicklig kirurg.
Samma år som studieresan ingick Anders Eliasson äktenskap med Ida Mathilda Erlandsson, född 1/11 1852 i Bara socken. Hon var dotter till Eliassons hushållerska Kristina Petersson, född 25/7 1819 i Smedstorp, som förmodligen också varit Eliassons värdinna under tiden i Lund. Vigseln ägde rum i Köpenhamn. Äktenskapet ingicks mera av medkänsla än av kärlek, och tycks dock inte ha varit vad man kan kalla lyckligt. Makarna bodde enligt uppgift på skilda håll i staden, även om de var skrivna på samma adress. Eliasson bodde längsta tiden i ett hus på Lilla Norregatan, som numera inrymmer Ystads Allehandas kontor. Det är denna bostad som skildras i ovanstående citat. Vid mitt besök där i juli 2001 finns ännu dragen kvar av husets utseende på Eliassons och Strindbergs tid enligt samtida bilder, men det synes dock vara helt ombyggt och förändrat.

Över huvud taget tycks Anders Eliasson ha varit en besvärlig person att leva med. Änkling var han bevisligen inte, men att kalla honom enstöring tycks dock ha visst fog för sig. Han skall ha utmärkts av en viss egensinnighet, nyckfullhet och brist på självbegränsning, även om hans lynnesutbrott inte var så illa menade. Umgängeskretsen var begränsad, men i en nära krets av vänner var han värderad för sin öppenhjärtighet och ärlighet. Bland Eliassons vänner nämns konsul Herman Gussing, dr Wilhelm Winther, jägmästare Eugén Hemberg, konstnären Bruno Hoppe och stadsläkaren Albert Ekstéen. Hoppe smyckade väggarna på Eliassons gård med målningar. Som gårdskarl hemma på Lilla Norregatan hade Eliasson en lätt sinnesförvirrad patient, som kallades ”Doktorns tosing”. Under en tid vistades också halvsystern Augusta i hans hushåll.

En betydelsefull vänkontakt var kollegan Lars Nilsson, först läkare i Skurup och sedan i Anderslöv. Det var genom honom som kontakten knöts mellan Eliasson och Strindberg. Författaren besökte nämligen folkhögskolan i Skurup. Rektorn för denna skola hette Nils Hansson, bror till skalden och filosofen Ola Hansson. Det var det gemensamma intresset för guldmakeri, som kom att förena Eliasson och Strindberg.

Vänskapen mellan ystadsläkaren och författaren kom att manifesteras i en mängd brev, nu bevarade på Kungliga Biblioteket, och i att Strindberg under två perioder vistades i Ystad som gäst hos dr Eliasson. Det första besöket inträffade från 12/6 till mitten av juli 1895, det andra 30/7 till 28/8 1896. Det är under det senare besöket Strindberg genomlider Infernokrisen, och som skildras i romanen.

Strindberg kom att efter besöket i Ystad slå sig ner i Lund, och därifrån skriver han den 11/3 1897 till ”Käre Elias”. ”Det skall bli mig ett stort nöjde råka Dig, och erinra den gamla goda tiden, ty det blir allt mörkare ju längre tiden lider (...)Men för att få snacka i ro beställer jag ett hemtrefligt rum hos Åke Hansson, der jag är inackorderad och väl sedd, der allt är utmärkt, äfven bemötandet. En annan sak är denna: skulle Du eventuelt kunna stanna öfver natten och emottaga en hederssexa af dina läkarevänner, som hafva stor aktning för din vetenskap? Ditt rykte går vidt om slätterna och Du är ansedd som en ’pamp’ i kåren. Några professorer kan jag ej bjuda på, men väl docenter i ditt ämne. Det skulle kanske kunna friska upp Dig att få hyllning af de yngre, tala med dem om dina saker, och lefva studentlif en natt.”

Romanen och verkligheten
Eliasson torde ha varit mycket uppoffrande för att hjälpa den säkerligen besvärlige gästen. Men vänskapen skulle prövas mycket hårt när den svenska upplagan av Inferno kom ut hösten 1897. Eliasson läste förstås boken, och blev uppbragt av kapitlet ”Helvetet”. Där skildras besöket i Ystad och inleds med ovanstående citat. Bokens jag tror sig vara utsatt för attentatsförsök från sin läkarvän. I hans värld blir varje åtbörd och yttrande från läkarvännen ett tecken på de lömska planer som denne smider. Minsta bagatell blir ett tecken på onda avsikter. Orsaken är att läkaren så starkt avundas författarens framgångar i försöken att tillverka guld. Han störs också av oljud som han tror komma från någon slags helvetesmaskin. I verkligheten hörde han Ystads Allehandas tryckpress, som var inrymd i grannhuset.

Förhållandet mellan dikt och verklighet i Inferno har intresserat läsare ända sedan boken utgavs 1897. Till en början tog många boken som en ren ”dagbok” utan litterära ambitioner. Att boken i sin ram följer Strindbergs liv gör den ändå inte till en skildring av den yttre verkligheten som den behandlar författarens turbulenta själsliv. Eliasson kan nog sägas ha ignorerat Strindbergs problem, vilket gjorde att kriserna tog fart. Eliasson uppfattade skildringen i romanen som en vrångbild av honom själv, och skrev ett förmodligen aldrig avsänt brev till Strindberg där han starkt protesterade mot de lögner och förolämpningar som han ansåg sig utsatt för. Det är uppenbart att Strindberg behandlade Eliasson mycket hänsynslöst för sina litterära syften. Men det har också skaffat Eliasson ryktbarhet och gjort att Inferno ännu är i högsta grad läsbar!
Strindberg kom också tillbaka till Eliassons bostad i Ystad när han gjorde scenanvisningar för första akten av dramat Till Damaskus 1898.

Anders Eliasson testamenterade sitt bibliotek om nio lårar till Värmlands nation i Lund. Tyvärr skingrades biblioteket redan 1911 genom att nationen sålde hela sitt bibliotek på auktion. Bland böckerna fanns flera av Strindbergs skrifter såsom Antibarbarus och Sylva sylvarum, uppenbarligen med proviniens från Eliasson.

Mycket hände i Strindbergs liv efter besöken hos Anders Eliasson i Ystad. Vid sin död 1912 hade han uppnått en ställning som nationalförfattare och uppnått en popularitet av ett dittills okänt slag. I våra dagar torde han vara en av de mest välanalyserade författarna genom litteraturhistorien.

Slutet
Eliasson hade dock bara några år kvar att leva efter de säkerligen omvälvande åren 1896-97. I flera artiklar berättas en ganska märklig historia kring orsaken till hans död. Det anges att Eliasson under en operation fick förgiftning i ena fingret, vilket han misskötte, och att han därför egenhändigt amputerade fingret. Detta kom dock att leda till varbildning i lungorna. Men brev från den ovan nämnde läkaren Lars Nilssons hustru Augusta till Anders Eliassons syster Albertina talar ett annat språk. Den 24/7 1900 skriver hon, att han ”är mycket dålig, läkarne säga att det är kräfta och att det endast är en tidsfråga huru länge krafterna stå honom bi”. I brevet ges intrycket att ”Elias” mot slutet var en mycket ensam människa. Han vårdades av en sköterska och en god vän patron Lundgren, samt de nämnda Lars och Augusta Nilsson, såg till honom. Professor Borelius från Lund besökte honom varje vecka. Han ville inte ha besök av systern Albertina, och om sin hustru Ida talade han inte ens.

Anders Eliassons ”sorgliga tillvaro” slutade den 7 september 1900. I Ystads stadsförsamlings dödbok finns ingen dödsorsak angiven, men ett brev från Augusta Nilsson till Anders Eliassons syster Albertina säger tydligt att det handlade om kräfta i lungsäcken. Ida Eliasson skriver i brev till samma Albertina att hon blivit hälsad från honom att han ”intet ondt hade emot mig, men han var så svag att hans krafter icke tillät honom att träffa mig”. Begravningen blev enkel och vacker. Bland kransar från vänner och släktingar fanns även en från August Strindberg. Hustrun Ida kom att överleva honom i knappt 3 år. Hon gick ur tiden den 4 juni 1903.

Men vem var han då, Anders Eliasson? I ett odaterat tidningsklipp, uppenbarligen ur någon lokaltidning, i samband med hans bortgång skriver signaturen Scanus: ”Rikt utrustad på hufvudets vägnar, ägde han omfattande kunskaper, samt en originell och fördomsfri uppfattning af personer och förhållanden. Men hans lynne var sjukligt och bittert, och hans skarpa tunga kände ingen skonsamhet. Han var i allt en motsatsernas man, stundom vek och ömhjärtad, oftare brutal och hänsynslös. På de senaste åren koncentrerade sig hans hat på det samhälle där han hade sin verkningskrets. Infödingar, som ville fråga honom till råds angående sina lidanden, blefvo helt enkelt utkörda under förklaring att han icke ville mottaga några Ystadsbor”. Men hans hustru Ida skriver dock om sin make att ”det fanns så mycket godt hos honom och han har gjort så mycken nytta och verkligen stora ting i det tysta som nog är honom tillräknat i en annan verld”.

1973 visades Inferno som TV-drama med Per Oscarsson som Strindberg och Tommy Johnsson som Eliasson. NWT intervjuade påpassligt nog en av Anders Eliassons få kvarlevande nära släktingar, systerdottern Hedvig Nilsson från Mon, då 89 år gammal. Hon berättade att hennes morbror var ”en sirlig herre, som älskade vackra kläder och alltid uppträdde på elegant manér”. Hon var också fortfarande upprörd över att Strindberg på ett så vedervärdigt sätt kunde ljuga om morbrodern!


Källor och litteratur

Dahlberg, Mats: Strindberg och doktor Eliasson. Karlstads-Tidningen (slutet av 1960-talet?).
Fahlbeck, Anders: Ett skingrat värmländskt bibliotek. Wermlandica 1993.5
Fahlbeck, Anders: August Strindbergs vän – värmlänningen Anders Eliasson. Okänd tidning (NWT?).
Lindskog, Rune: Min morbror var en sirlig herre. Nya Wermlands-Tidningen 17/3 1973.
Lundqvist, Gunnar: Profiler i gamla Ystad. Malmö 1995.
[Olsson], Nils Ludvig: Strindberg på vägen till Inferno. Svensk litteraturtidskrift 1964, sid. 56-65.
Rasmussen, Alice: Strindbergs hem och vistelseorter i Norden. Carlssons, Stockholm 1997.
Strindberg, August: Inferno. Samlade Verk, del 37. Översatt av Eugène Fahlstedt. Texten redigerad och kommenterad av Ann-Charlotte Gavel Adams. Norstedts 1994.
Strindberg i Ystad. Trodde dunket från sätteriet kom av en helvetesmaskin. Tidningsartikel i obekant tidningav ”Wb”.
Svensk läkare-matrikel. Enligt uppdrag af Svenska läkare-sällskapet redigerad och utgifven af A. J. Bruzelius. Stockholm 1886
Kyrkböcker för Kila, Gillberga, Värmskog, Segerstad, Nor och Ystad (S:t Petri, S:ta Maria och stadsförsamlingen).
Brev, foton m.m. rörande familjen Eliasson, i författarens ägo.


Tillbaka

Meddelat av Carl-Johan Ivarsson 27 oktober 2002 21:38


Till RÖTTERs länksida

Tack till Rötters Vänner som genom generösa bidrag
gjort det möjligt att skapa databasen Litteratur-Sök
(där länkdatabasen ingår).


999544 sökningar sedan 1 juli 2003