Först och främst i Bostadssverige




.



Vår bostad
Box 12651
112 93 Stockholm
Tel: 08-692 02 00
Fax: 08-650 06 41

Copyright © Vår bostad
Ansvarig utgivare:
Ulrica Ambjörn

Skriv till vår webbmaster

Om cookies
Utskriftsvänligt utseende  Skicka ett tips om denna sida till en bekant...
Reportage

Anarkist, hedning och professor

Mattias Gardell
PORTRÄTTET

Han hoppade av gymnasiet och levde många år senare som forskare bland svarta och vita rasistiska företrädare i USA. Nu lämnar han bostaden och forskningsarbetet i Egypten för en professur i Uppsala. Vår bostad träffade religionshistorikern, anarkisten och hedningen Mattias Gardell dagen efter utnämningen.  

Gamla Stan, en snöig och bitande kall förmiddag i mars. Han är en mer än vanligt efterfrågad föreläsare och debattör just nu, Mattias Gardell. Kalendern är fulltecknad. För en kvart sedan avslutade han ett föredrag på Riksdagsbiblioteket, och nu sitter han här och svarar på frågor på ett nästan folktomt kafé på Västerlånggatan - fjärran från värmen och larmet i Kairo där han arbetat och bott de senaste två åren.

Ja, vad en dansk tidning kan hitta på ena stunden kan sysselsätta en svensk religionshistoriker i månader efteråt. Själv tycker han att nyhetsrapporteringen kring Muhammedkarikatyrerna är och har varit milt sagt skev och överdriven. Flaggbrännarna och dess ideologiskt likasinnade, som tv-kamerorna gärna zoomar in, är ju i själva verket försvinnande få, menar han.

- När man sitter i Egypten och läser svenska tidningar så blir man så tagen över hur hysteriskt det verkar vara här. Terroristexperter varnar folk från att åka till Egypten. Varför då?

- En kompis, som är en politiskt mycket aktiv imam i Kairo, hade tänkt sig att resa till Sverige nu i mars för att träffa muslimer och titta på snön för första gången. Men när han förstod hur debatten var här, sa han: ”Nä, hörru, Mattias, Jag vill inte åka till Sverige. De verkar så aggressiva, våldsamma och arga där. Jag kommer i sommar istället, när det har lugnat ner sig!”

Han sneglar på mobilen, stryker handen genom det grå håret och smakar på kaffet. I Egypten, på plats i detta arabvärldens folkrikaste land, har han studerat framväxten av politisk islam, och på bordet mellan oss ligger hans senaste bok ”Bin Ladin i våra hjärtan”, i vilken han bland annat diskuterar det som han tror utgör det största hotet mot demokratin i västvärlden idag, nämligen islamofobin.

- Den har frodats i väst, från korstågen och upp genom århundradena, och har nu, efter Sovjetunionens fall och elfte september, återigen hamnat i förgrunden. Och karikatyrerna på profeten Muhammed, med turban och djävulshorn på huvudet, är en del av den islamofobiska idétraditonen.

Den bilden av islam - som ”svärdets och blodets religion” - är heller ingen tillfällighet, fortsätter han.
- Snarare en förutsättning. Krig kräver nämligen en demonisering av fienden. Och idag, när vi återigen matas med bilder av hotfulla muslimer, så sker ju det samtidigt som västerländska regimer bombar och ockuperar muslimskt territorium.

Även här i Sverige har vi blivit allt mer negativt inställda till muslimer. Enligt en rapport från Integrationsverket tror till exempel två av tre svenskar inte att det går att vara muslim och god medborgare samtidigt. Detta tror Mattias Gardell bottnar i ren okunskap.

- De värderingar och ideal för hur man ska uppföra sig som god muslim - att man ska vara artig, vänlig, gästfri, generös, solidarisk, förstående och så vidare - är ju samma egenskaper som vi associerar till hur en god medborgare ska vara.

- Men visst, idag exkluderas muslimer överallt i det svenska samhället. En muslim som exempelvis inte ägnat sin ungdom åt att jaga flickor, dricka alkohol och röka brass, utan istället har varit flitig och studerat till civilingenjör på KTH kan söka tvåhundra jobb utan att få något, endast på grund av att han har fel namn och ser fel ut.

- Och på bostadsmarknaden är det likadant. Är man svartmuskig och heter Mohammed så kommer man inte ifråga på samma sätt som andra sökande gör.
Här räcker inte informations- och upplysningskampanjer av olika slag, tror han.
- Nej, den här typen av diskriminering, som vi de facto har, tror jag att man bara kan bekämpa genom människors sociala organisering och aktiva kamp för förändring. I föreningar som Hyresgästföreningen, till exempel.

Vad tror du om framtiden?
- Om man nu ska våga vara lite profetisk så tror jag på en bra utveckling. Vi har en bild av att islam och väst skulle vara oförenligt med varandra, men så är det inte. Islam har funnits i Europa i tretton århundraden. Allt fler muslimer föds här och inte där, och att vara muslim är bara ett av många sätt för hur man kan vara västerlänning.

Hur är han själv då, denne tillträdande professor som för dagen är klädd i boots och snörade skinnbyxor och som lever efter mottot att ingenting är omöjligt?
Radikal, lyhörd och engagerad, kan man tycka. Nyfiken. En politisk och religiös hedning som talar snabbt, högt och med stark övertygelse och som gärna kopplar av med en film, ett glas single maltwhisky eller en stunds umgänge med sina barn.

Nio barn har han, sex egna och tre ”bonusbarn”. Hur hinner han med allt?
- Tja, man lever ju. Det finns folk som säger att när man får barn så tar livet typ slut och man engagerar sig inte längre i någonting. Men det är en missuppfattning. Jag tror att de som resonerar så tar barnen som en konventionellt accepterad ursäkt för att inte vara aktiv utan vara hemma och se på tv istället.

- Själv hade jag fyra barn som jag lämnade och hämtade på dagis samtidigt som jag doktorerade. Men då fick jag också mycket gjort, eftersom jag var tvungen.

Mattias Gardells intresse för religionsfrågor går tillbaka ända till barndomen. Han är född i Solna och är - liksom sin för allmänheten välbekante författarkollega och lillebror Jonas - uppvuxen i en akademikerfamilj i vilken det fanns ont om pengar men gott om blodpudding, böcker och diskussioner.

Framför allt diskussioner kring religion.
- Mamma var aktiv baptist medan pappa var ateist och samhällsarkitekt av den myrdalska skolan, som såg religionen som det sista hindret som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri och skapa det goda samhället.
Söndagarna kring matbordet minns han som en veritabel dragkamp. Mamman och kyrkan eller pappan och fotbollen.
- Där föddes kanske en tanke.

Själv skulle han som vuxen finna sig hemma i asatron - en religion med många gudar utan bokstavstrogna och auktoritära präster - och politiskt föll han för anarkismens ideologi.
- Men jag kallar mig sällan för anarkist numera eftersom det är ett ord som ofta leder tankarna fel. Snarare ser jag mig som frihetlig socialist. Människan som individ måste få vara fri. Men individens frihet måste kunna förenas med social rättvisa på något sätt - och då landar det i någon slags frihetlig socialistisk föreställningsvärld.

- Men jag är hedning även politiskt. Jag känner mig inte självklart hemma i någon organisation. Jag vill tänka fritt och självständigt. Jag brukar exempelvis kalla mig religionsantropolog, av det enkla skälet att det är ett ämne som inte finns. Det ger mig frihet att göra vad jag vill utan några snäva institutionsgränsdragningar.

Det beskriver också tydligare vad hans forskning handlar om, menar han; religion i relation till politik, makt, kultur, rasism, demokrati, mänskliga rättigheter och globalisering.
- Jag intresserar mig alltså mindre för islam än för hur muslimer tänker och agerar politiskt i termer av islam, säger han innan jag tvingar honom tillbaka bland barndomsminnena igen.

När han var nio år flyttade familjen från ett hyreshusområde till en prydlig villaidyll, berättar han. Men där, i sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets Enebyberg, trivdes han så dåligt att han lämnade föräldrahemmet för ett kollektiv redan när han var i mopedåldern.

- Det var rent och fint på utsidan och våra föräldrar var jättebra på alla vis. Men det var ett oerhört homogent samhälle som avskydde sina oliktänkare. Farsan, som var sosse, ansågs till exempel vara vänsterextremist. Det var ett fruktansvärt ställe att växa upp i.

Inte heller i gymnasiet trivdes han.
- Jag såg det som en borgerlig indoktrineringsapparat. Och när en bok i samhällskunskap beskrev Vietnamkriget på ett sätt som jag fann helt oacceptabelt, så hoppade jag av i första ring med en stor gest.

Några år senare, 1979, inträffade emellertid något som fick upp Mattias Gardells ögon för religionen och dess politiska styrka med råge: revolutionen i Iran.
- Under den tiden umgicks jag också med många exiliranier, många av dem kommunister av olika schatteringar. Ingen trodde att revolutionen skulle få det förlopp som det fick. Men vilken kraft, miljoner människor sprang ut på gatorna!

Akademiker hade han dock inga som helst ambitioner att bli. Inte då, i början av åttiotalet, när han levde som ensamstående och frånskild pappa och jobbade som resursperson på olika fritids och dagis i de invandrartäta förorterna Rinkeby och Tensta. Det ville han gärna fortsätta med.

- Men då hade invandringsströmmen plötsligt ändrat utseende. Från att det hade kommit flyktingar från framför allt Latinamerika, som kom från en kontext som var bekant för oss svenskar, började det nu komma flyktingbarn från Iran, Irak och Somalia vars kultur och bakgrund ingen förstod sig på.

Detta fick Mattias Gardell att sätta sig bakom skolbänken igen. Han ville veta.
- Jag kände mig helt enkelt tvungen att läsa antropologi och religion för att få bättre verktyg, för att bättre kunna förstå de här människorna. Sedan, efter något år, skulle jag ut på fältet igen, tänkte jag.

- Men när jag kom till universitetet var det som att komma hem!
Och där blev han kvar. Men han grävde inte bara ner sig i böckernas värld. Sedan dess har han bland mycket annat också studerat och tidvis levt tillsammans med amerikanska rasistgrupper som Ku Klux Klan och Nation of Islam.
På plats.
Fjärran från ett litet kafé i Gamla Stan.

Han tittar på klockan. I väntan på professorshatten i Uppsala håller han nu på med att påbörja bygget av sin än så länge drömda semesterdatja i Saharas utkanter, med utsikt över Medelhavet och med en arkitektur som ska föra tankarna till Mexiko.
Dessutom ska han slutföra ”sorgebarnet”, en bok om rasismens idéhistoria, som han skriver tillsammans med sin fru, idéhistorikern Edda Manga.

- Det är väldigt roligt att jobba med henne. Hon är en fantastisk människa. Hon är inte bara den vackraste och charmigaste som jag träffat, hon är också väldigt intelligent, hon skriver som hon dansar: som en gudinna. Och precis som Gunnar och Alva Myrdal som satte sina skrivbord mot varandra, har vi gjort det.

Är inte det svårt att koncentrera sig då?
- Inte alls. Vi har olika kompetensområden men kompletterar varandra ganska bra. Vi läser varandras texter, och är varandras bästa kritiker.

Läser även du och din bror Jonas varandras texter?
- Han har ju intresserat sig väldigt mycket för religion och teologi på senare tid, så vi pratar ju med varandra om saker som har med det att göra. Men vi läser aldrig varandras texter förrän de är klara. Och jag tycker att han är jätteduktig.

Har du själv funderat på att skriva något skönlitterärt?
- O ja! Jag skulle vilja skriva både deckare och episka romaner. Gärna generationsromaner där man kan följa tre generationer eller något sånt. Och idéer har jag. Livet är fullt av historier och berättelser och jag samlar på människors historier och berättelser.
- Det finns hur mycket som helst att ösa ur.


Utskriftsvänligt utseende   Skicka ett tips om denna sida till en bekant...
Tillbaka ««

Mattias Gardell
Mattias Gardell
Mattias Gardell
Mattias Gardell
Mattias Gardell
Fakta/Mattias Gardell
Ålder:
46 år.

Yrke:
Religionshistoriker.

Familj:
Fru och nio barn, inklusive tre bonusbarn.

Uppväxt:
Hyreshus i Solna, villa i Enebyberg.

Bor nu:
Kairo i Egypten. ”Hur det blir när jag flyttar hem igen vet jag inte ännu.”

Aktuell:
Efterfrågad debattör och ny professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet.

Trivs bäst:
”I sängen med min fru...”

MATTIAS GARDELL OM...

Boken som borde finnas i alla hem:
”Det bör finnas fler än en, men Bibeln är en av dem”

Skivan som borde finnas i alla hem:
”Ingen speciell. Men jag gillar soul, funk, jazz, reggae, hip-hop. Då börjar kroppen automatiskt röra på sig. Jag älskar att dansa och hade jag mer tid skulle jag gärna ägna mig åt street-dance och breakdance.”

Minnessaken han inte kan vara utan:
”Oj! Mitt hem är fullt av meningslösa, icke-funktionella saker som jag bara tycker är vackra… Men jag säger mjödhornet som jag fick av ett hednasällskap i Idaho.”


• Tillbaka • Hem • Upp  •  Kontakta oss  •  Tipsa en bekant

ANNONS


ANNONS



Pröva Vår bostads radannonser här!


Besök HSB för mer information...