14:e nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning. Kungälv 14-17 augusti 1999.

 

Arbetsgrupp 6: mediehistoria

 

Tomas Andersson Odén

JMG, Göteborgs Universitet, Box 710, 405 30 Göteborg.

 

+46 (0) 31 773 49 77

e-mail: Tomas.andersson_oden@jmg.gu.se

 

 

Abstract:

 

I Göteborgs tidningsvärld utmärktes perioden mellan 1900-talets två världskrig av skarp ideologisk konfrontation mellan nazism, kommunism och företrädare för det borgerligt demokratiska styresskicket, som mest konsekvent företräddes av Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

 

[ Bidraget på konferensen var ett utkast till bokkapitel. Boken, som nu utkommit, har nr 22 i JMG:s skriftserie, och heter Skaraborgar´n och Spionen. Tidningar i Västra Götaland genom 250 år. ]

_________________________________________________

6. Strid om demokratin

Mellankrigstiden och andra världskriget

 

 

Under Torgny Segerstedts tid på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning var stalinism och nazism påträngande realiteter i den europeiska storpolitiken. Båda rörelserna hade anhängare i Sverige, inte minst i Göteborg, där de långa perioder också hade egna tidningar.

Organisationernas styrka i Göteborg kan avläsas i valresultaten före och under andra världskriget. I riksdagsvalet 1932 fick det nationalsocialistiska partiet 6 000 röster i Göteborg, att jämföra med kommunisternas 2 000 och liberalernas 9 500. I kommunalvalet 1934 fick nationalsocialisterna in två ledamöter i Göteborgs stadsfullmäktige, och kommunisterna fem. I valen därefter avtog nazismen i styrka, medan kommunismen växte sig starkare.

Det grundades vid denna tid också tidningar i Göteborg som ifrågasatte demokratin både från höger och vänster. I något fall övertogs en redan befintlig tidning.

Tidningarna på vänsterkanten hade politiska motståndare lite varstans, och många tog naturligtvis också avstånd från de nazistiska bladen. Men den tidning som mest konsekvent tog strid med de odemokratiska rörelserna var Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, under sin stridbare redaktör Torgny Segerstedt, som tillträdde på tidningen i juni 1917.

Efter kriget blev Segerstedt närmast helgonförklarad, men medan striden pågick var han ifrågasatt av många, till och med av kollegerna i publicistklubben, som ratade honom när organisationen skulle välja ny ordförande våren 1939.

När Segerstedt dundrade mot den framgångsrika tyska nazistregimen under andra världskrigets första år blev också den svenska samlingsregeringen allvarligt oroad. Hans artiklar ledde till att tidningen flera gånger under kriget kom att drabbas av statliga repressalier. Sådana ingrepp gjordes också mot andra tidningar, som drabbades av beslag, transportförbud och, i några fall, också av åtal. Inte minst de kommunistiska tidningarna ansattes hårt de inledande krigsåren.

 

Konkurrensläget

Det var från en rejäl styrkeposition som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning gick in i striden om frihet och demokrati under tiden mellan de båda världskrigen. Huvudtidningen GHT var med god marginal Göteborgs största tidning, och dessutom hade koncernens middagstidning GT utvecklats bra, och gått förbi Göteborgs-Posten i upplaga i första världskrigets slutskede. På söndagarna dominerade GT totalt.

Tio år senare var situationen ganska annorlunda. Harry Hjörne hade tagit över Göteborgs-Posten 1926, och mot alla odds lyckats få fart på tidningen. 1930 översteg GP:s upplaga 30 000 exemplar, en ökning med mer än 50 procent på ett decennium. Samtidigt stod GHT:s upplaga och stampade strax under 40 000 exemplar. Bara två år senare var GP den större av de två tidningarna.

Handelstidningen behöll dock greppet om annonsörerna ytterligare en tid. Det skulle dröja till andra världskrigets andra år innan GP:s annonsvolym var större än GHT:s.

Även om GHT lyckades behålla annonsörerna ganska länge var Torgny Segerstedts envisa argumentation för frihet och demokrati knappast ekonomiskt lönande för företaget. Trots att han var delägare i tidningen, och var omvittnat förtjust över sitt nyvunna ekonomiska välstånd, hade Segerstedt i sitt publicistiska arbete också andra drivkrafter som var mycket starka, och som med tiden blev allt mer dominerande. För Segerstedt var publicistiken redan från början i hög grad en fråga om politik, och mot slutet av hans verksamhet på GHT kom den att bli mer och mer av ett moraliskt, nästan religiöst, projekt.

Det var i kampen mot nazismen som det draget i Segerstedts arbete blev tydligt. Han såg uppenbarligen kriget mot nazismen som en kamp mellan gott och ont, och han använde inte sällan epitet som Satan om Hitler och hans gelikar.

 

Segerstedt och kommunismen

I början av Segerstedts tid som chefredaktör var det emellertid kommunismen som var måltavlan för hans kritik. Segerstedt tillträdde bara några månader före oktoberrevolutionen i Ryssland, och han kom de följande åren att skriva åtskilligt kritiskt om både kommunism och socialism.

Segerstedt själv var en utpräglad individualist, möjligen var han det redan från barndomen. Draget hade förstärkts genom två ganska bittra erfarenheter i den akademiska världen, dels då han 1903 misslyckades i sin disputation för att bli docent i religionshistoria i Uppsala, sedan betygsnämnden klandrat bristen på kristen renlärighet i hans avhandling, dels då biskop Billings avoghet förhindrade inrättandet av en professur åt Segerstedt i Lund.

Politiskt var Segerstedt liberal, och det var som sådan han kritiserade socialismen. Inte minst oroades han av idéer om kollektivt styre inom näringslivet:

 

    När nu den lösen utdelas, att den politiska demokratien skall användas som hävstång för ett det personliga initiativet och dugligheten undanträngande massvälde på näringslivets område, så nalkas vi en passage, där ingen vet om det bär eller brister. Den liberalism, som är villrådig om sin plats i den kraftmätningen, har tappat bort kontakten med det, som varit bärande för all liberalism.

    GHT, 22 juli 1922.

     

Det kommunistiska Sovjet betraktade han i alla avseenden som frihetens dödgrävare. Hans son, Torgny T. Segerstedt, har beskrivit den saken:

 

    Hela hans författarskap under 20-talet präglas av kamp mot Ryssland — en strid som är väl så lidelsefull som hans kamp mot Tyskland under 30–40-talen. Ryssland stod för honom som massväldet, som all frihets grav. Där rådde förtryck och barbari, där knäcktes allt som har med personlighet och individualism att göra. Ryssland var ju dåtidens enda verkligt betydande diktatur och mot den kämpade [Torgny Segerstedt].

    Torgny T. Segerstedt: Var Segerstedt diktatursvärmare?, sid 75-76.

     

När fredsavtalet med Ryssland förhandlades fram efter det första världskriget, skrev Torgny Segerstedt:

 

    Gamar från Kreml (...) kretsa över världen i väntan på nya väldiga åtlar. Kanske är hela Europas kultur det rov de spana efter.

    GHT, 20 augusti 1920.

     

På 1940-talet hamnade Segerstedt i bryderi, när Hitler bröt pakten med Stalin och öppnade krig mot Sovjetunionen. När Sovjet slogs mot nazismen hoppades Segerstedt ibland att samröret med de västliga demokratierna, under deras gemensamma krig mot Tyskland, skulle mjuka upp den sovjetiska våldsregimen. Vid andra tillfällen hoppades han på en utveckling som i Münchhausens historia om vargarna som åt upp varandra, tills bara svansarna återstod.

Men Segerstedts kritik mot Sovjet var alltså av flera slag. Han kritiserade våldet och det ekonomiska systemet, men också kollektivismen som filosofisk grundprincip. Mer än något annat hyllade Segerstedt idén om den individuella friheten.

Segerstedts avoghet mot kollektivism gjorde att även socialdemokratiska arbetare länge betraktade honom med misstänksamhet. Men när den svenska regeringen satte åt Segerstedt för hans Tysklandskritik kom en växande andel av arbetarna i Göteborg att ta hans parti. Och när handlare, redare och akademiker 1939 skrev protestbrev mot Segerstedts journalistik blev den fackliga centralorganisationen i Göteborg ett av hans starkaste stöd.

Någon större fördragsamhet med de svenska kommunisterna hade han ändå aldrig. Han såg dem, liksom nazisterna, som potentiella landsförrädare. Diktatur, kollektivism och ofrihet bekämpade han var han fann den.

Den kommunistiska och vänstersocialistiska pressen

I Göteborg fanns, under mellankrigstiden och fram till andra världskrigets slut, tre kommunistiska eller vänstersocialistiska tidningar, som utkom mer än en gång per vecka: Väst-Svenska Kuriren, 1918-1933, stödde den vänsterutbrytning från socialdemokraterna som skedde i spåren av 1917 års revolution i Ryssland, och som 1921 organiserade sig som Sveriges kommunistiska parti. När också detta parti splittrades 1929 följde tidningen den Sovjetkritiska inriktning som leddes av Karl Kilbom.

Arbetar-Tidningen, 1929-1974, kom till som ett direkt resultat av den kommunistiska partisplittringen, och startades av de s.k. Sillénarna, som förblev Moskvatrogna. Organisationen skulle senare utvecklas till vänsterpartiet kommunisterna, och vidare till nuvarande vänsterpartiet.

Arbetar-Posten 1934-1960 blev den tredje vänstersocialistiska tidningen i Göteborg. Den var starkt knuten till arbetarledaren Albin Ström, då sedan länge en av arbetarkommunens tyngsta företrädare, och ledamot av dess styrelse sedan 1924. Han hade suttit i stadsfullmäktige, och blev 1929 också riksdagsledamot för socialdemokraterna.

Albin Ström hamnade emellertid ofta i opposition mot det socialdemokratiska partiets politik. Redan vid partisplittringen 1917 hade han varit bland de radikala som lämnade partiet, men hade återvänt efter en period som vänstersocialist och syndikalist. I början av 1930-talet blev han åter kritisk till partiets utveckling, bland annat motsatte han sig den så kallade kohandeln med bondeförbundet 1933. Han var också skarp kritiker av den socialdemokratiska Göteborgstidningen Ny Tid, som svarade med att konsekvent ta ställning mot Ström i den interna partistriden. I december 1933 var splittringen total i Göteborgs arbetarekommun, där ledande företrädare försökte utesluta varandra ur partiet. 1934 förlorade Albin Ström striden, och uteslöts ur socialdemokratiska partiet, efter beslut av den centrala partistyrelsen den 9 januari 1934. Ett av skälen till uteslutningen var att Ström då redan hade tagit initiativ till startandet av en ny tidning, som skulle konkurrera med den socialdemokratiska Ny Tid.

Förutom de tre tidningarna Väst-Svenska Kuriren, Arbetar-Tidningen och Arbetar-Posten, som alla åtminstone periodvis kom ut med flera nummer per vecka, fanns i Göteborg den privatägda, socialt engagerade arbetartidningen Minareten 1923-1938, som betraktats som kommunistisk, men som försökte hålla sig utanför partiets fraktionsstrider på 1920- och 30-talen. Minareten utkom med ett nummer per vecka perioden 1926-1933, dessförinnan och därefter hade den något glesare utgivning.

Kilbomarnas Väst-Svenska Kuriren

Väst-Svenska Kuriren var alltså äldst av 1900-talets vänstersocialistiska tidningar i Göteborg. Tidningen började utkomma i september 1918, som en direkt följd av splittringen av det socialdemokratiska partiet. När också utbrytningen splittrades blev tidningen Kilbomarnas tidning i Göteborg.

Väst-Svenska Kuriren kom vanligtvis ut med två nummer per vecka. En period under depressionen på 1920-talets början gjordes den om till veckotidning, men återgick till tvådagarsutgivning i april 1923. Samma år gjordes ett försök att etablera tidningen i Trollhättan, med avläggaren Trollhättans Arbetaretidning. Försöket lades dock ner redan i mars 1925.

I slutet av 1920-talet var tidningen som störst, med en upplaga som närmade sig 4 000 exemplar. Då ska också seriösa diskussioner ha förts om daglig utgivning av tidningen, men planerna genomfördes aldrig. Redaktör under tidningens storhetstid var Einar Adamson, som var hårt övervakad av partiledningarna både lokalt och på riksplanet. 1927 beslutade riksledningen till och med att han skulle avsättas som redaktör, och samma sak beslutades lokalt i Göteborg året därpå. Besluten blev emellertid aldrig verkställda.

1931 lämnade Adamson tidningen, för att överta utgivningen av den privatägda kommunistiska veckotidningen Minareten, som han drev till 1937. Vid samma tid började Väst-Svenska Kurirens tillbakagång. Upplagan sjönk till något enda tusental, och i juli 1931 övergick den till veckoutgivning, för att sedan helt läggas ner i december 1933.

Tidningens kris var också hela partibildningens kris. Splittring och avhopp försvagade rörelsen, och flera av "Kilbomarna", däribland Karl Kilbom själv, återvände under 1930-talet till socialdemokratin.

Sillénarnas Arbetar-Tidningen

Arbetar-Tidningen kom till efter det kommunistiska partiets splittring 1929. När den falang som leddes av Karl Kilbom lyckades ta kontroll över Göteborgs kommunistiska tidning, Väst-Svenska Kuriren, startade den Moskvatrogna falangen, kallad Sillénarna, en ny.

Namnet på Sillénarnas tidning i Göteborg blev Arbetar-Tidningen, och den kom ut med sitt första nummer den 7 november 1929. De första åren var den veckotidning, men efter en intensiv prenumerantvärvningskampanj övergick tidningen i oktober 1939 till dagligt utgivning, med sex nummer per vecka.

Med inte mindre än 34 konfiskationer blev Arbetar-Tidningen Sveriges mest beslagtagna tidning under andra världskriget. Tidningen drabbades också av det som kommit att kallas transportförbud, det vill säga den fick inte distribueras av posten, och fick inte transporteras av offentliga kommunikationsmedel, exempelvis av SJ. När förbudet infördes i mars 1940 trycktes Arbetar-Tidningen på Ny Dags tryckeri i Stockholm, men transportförbudet gjorde det i praktiken omöjligt att få över tidningen till prenumeranterna i västra Sverige. Ett par nummer av tidningen framställdes då i litet format på stencilapparater, innan man lyckats komma överens med ett privattryckeri om tryckning i Göteborg. När transportförbudet hävdes 1943 flyttades tryckningen tillbaka till Ny Dags tryckeri i Stockholm. Redaktionen låg hela tiden kvar i Göteborg.

Under kriget beräknas tidningens upplaga ha legat kring 7 000 exemplar, en siffra som steg till toppnoteringen 13 000 åren kring 1950.

I november 1949 började tidningen åter tryckas i Göteborg, denna gång på eget tryckeri. Året därpå inlemmades veckotidningen Borås Folkblad i Arbetar-Tidningen. Borås Folkblad hade utkommit som veckotidning i Borås sedan 1943, men blev 1950 avläggare till den dagliga Arbetar-Tidningen till 1957, då Borås Folkblad lades ner. Upplagan har beräknats till något tusental exemplar.

1958 upphörde tryckningen av Arbetar-Tidningen i Göteborg, och tidningen återgick till att tryckas hos Ny Dag i Stockholm. Också redaktionellt blev samarbetet betydande.

Officiellt var upplagan före flyttningen till Stockholm 10 000 exemplar, men det har ifrågasatts om den verkligen var så hög. Något år senare redovisades en upplaga på 6 000 exemplar, en siffra som därefter sjönk ytterligare. 1974 slogs tidningen samman med Ny Dag, till Arbetartidningen Ny Dag, som lades ner 1990.

Redaktör för Arbetartidningen före och under andra världskriget var Nils Holmberg, som också var också partipolitiskt aktiv. Han ingick i den lokala partiledningen, och utsågs, efter kommunisternas framgångar i 1946 års kommunalval, till vice ordförande i Göteborgs stadsfullmäktige.

Arbetartidningen var också trogen sitt parti, både det svenska och dess förebild i Moskva, vilket vid åtminstone ett tillfälle vållade redaktionen en del bekymmer. Det var när Tyskland och Sovjetunionen ingick en icke-angreppspakt, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten, och strax därpå angrep och delade Polen. De följande numren var tidningen fylld av förklarande artiklar av svenska kommunistledare, och av långa citat av den sovjetiske utrikesministern Molotov. Till sist kom också ett långt uttalande av centralkommittén i Sveriges kommunistiska parti, publicerad på tidningens förstasida:

 

    De härskande klickarna i England och Frankrike har i fruktan för bolsjevismen, i fruktan för arbetarmakt i Europa, i sin illa dolda sympati för fascismen, vägrat att ingå en överenskommelse på antagliga villkor med Sovjet-Unionen för att effektivt korsa krigsanstiftarnas planer. De har understött Polens vägran att mottaga Sovjets hjälp. Sovjet-Unionen har därför, i klar överensstämmelse med sin konsekventa fredspolitik, genom en icke-angreppspakt med Tyskland sökt skydda den första socialistiska statens 170-miljonersfolk mot fascistiska angrepp och ett världskrigs bottenlösa elände.

          Arbetartidningen, nr 36, 8-14 september 1939.

 

Det krävdes en del för att förklara varför Sovjet plötsligt hade ingått ett avtal med de tyska ledare som Arbetartidningen i flera år hade utmålat som några av världens största skurkar, Men Arbetar-Tidningen gjorde vad den kunde. Senare, när Sovjet kom i krig med Tyskland återgick tidningen till sin gamla linje.

Det genomgående draget i tidningens linje var trohet mot det svenska kommunistpartiet, och mot Sovjetunionen. Ett nytt exempel på det senare inträffade när Stalin fyllde 70 år 1949. Den svenska partiledningen beslutade att jubileet skulle celebreras på lämpligt sätt, och tidningen ställde självklart upp även på det.

Albin Ströms Arbetar-Posten

Den tredje vänstersocialistiska tidningen i Göteborg var således Arbetar-Posten, som utkom med sitt första nummer den 20 januari 1934. Tidningen, som kom ut med två nummer i veckan, var från början till slut starkt knuten till arbetarledaren Albin Ström, som uteslöts ur det socialdemokratiska partiet 1934.

Bland dem som följde Albin Ström ut ur socialdemokratin var Torsten Henrikson, som kom att bli den nya tidningens förste redaktör. Under hans redaktörstid beräknas tidningen ha haft en upplaga kring 1 500 exemplar.

Prenumeranterna var i huvudsak medlemmarna i det nya parti som Ström bildade tillsammans med resterna av den Kilbomska falangen inom kommunistpartiet i Göteborg. Partibildningen, med namnet Socialistiska partiet, var inte stabil. Den splittrades redan 1937, och bland andra Kilbom och tidningsredaktören Torsten Henrikson återvände till socialdemokratin.

Underlaget för tidningen krympte i och med splittringen, och utgivningen minskades till ett nummer i veckan. Efter en kort mellanperiod tog Albin Ström själv över som redaktör av tidningen 1939. Upplagan beräknas då ha varit nere under 1 000 exemplar.

Instabiliteten i partiet var inte över med splittringen 1937. En grupp, under ledning av Nils Flyg, kom att utvecklas i nazistisk riktning, vilket ledde till att Ström själv bildade ett nytt parti under namnet Vänstersocialistiska partiet 1940. Partiet hade därefter i praktiken ingen större betydelse varken lokalt eller på riksplanet.

Albin Ström behöll hela tiden kontrollen över Arbetar-Posten, som under kriget kom att bli en av de tidningar som drabbades hårdast av alla av konfiskationer och tryckfrihetsåtal. 24 gånger konfiskerades tidningen, utan följande åtal, och dessutom skedde två konfiskationer följda av tryckfrihetsåtal, som ledde till fängelsestraff för utgivaren Albin Ström.

Efter kriget steg tidningens upplaga åter något, kanske uppgick den periodvis till 1 500 exemplar, som i huvudsak spreds i Göteborg, men också i viss mån i Borås. För att vara så obetydlig hade tidningen ovanligt mycket annonser, vilket kan vara förklaringen till att den fortlevde så länge som till november 1960.

 

Segerstedt och nazismen

Trots att både Arbetartidningen och Arbetarposten på flera sätt drabbades hårdare av statliga ingripanden under andra världskriget, är det Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings duster med nazismen som har kommit att bli riktigt legendariska. En orsak är att tidningen genom sin storlek var så mycket mer betydelsefull. En annan orsak är chefredaktören, Torgny Segerstedt, som genom sin person kom att bli en symbol för moralisk resning och för det fria ordet som vapen mot ondska och dumhet.

Konflikten med nazisterna blev skarp redan några dagar efter det att tyskarna i januari 1933 valt Hitler till rikskansler. I sin I dagspalt den 3 februari samma år skrev Segerstedt: "Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."

Några dagar senare kom, till Handelstidningens redaktion, ett telegram från den tyske riksministern Herman Göring som i svensk översättning lydde:

 

    Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den tredje februari under rubriken I dag publicerade uttalandena mot den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.

    Göring, Riksminister.

     

Protesten publicerades i GHT den 8 februari 1933. I en ledare samma dag tog Segerstedt självklart avstånd från Görings försök att begränsa den svenska tryckfriheten. I ledaren analyserade han också vad han menade skulle bli följderna av det nazistiska styret i Tyskland:

 

    Den som har ögon till att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland. Ett av två kan inträffa. Antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän, som nu äro i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär, eller också sättes Europas fred på spel. Ett nationalsocialistiskt Tyskland skapar ofelbart slitningar i öster och väster. Frankrike och Polen kunna icke undgå att känna en dylik regim som ett hot mot sin säkerhet.

     

I mars 1933 kände GHT:s redaktionsledning det bäst att av säkerhetsskäl dra in sin utrikeskorrespondent i Berlin, vilket fick den lilla nazistvänliga tidningen Vest-Svenska Dagbladet i Göteborg att triumferande meddela att den i stället hade öppnat en redaktion i den tyska huvudstaden.

I februari 1935 förbjöds Handelstidningen i Tyskland. Ditsända tidningar skulle skickas tillbaka till avsändaren, och påträffade exemplar förstöras. Förbudet gällde till krigsslutet, och upphävdes först i maj 1945.

Segerstedt fortsatte emellertid att nagelfara och kritisera vad som hände i det tyska riket. Några år efter spridningsförbudets införande i Tyskland lät han som en gammaldags profet, när han dundrade mot de tyska nazisterna och deras anhängare i Sverige:

 

    En vacker dag räcker Gud Fader ut sin hand och vräker fan och hans anhang ner i avgrunden igen. Ni håller på fel häst, om ni håller på djävulen. Han hoverar sig nu, men det tar en ände med förskräckelse för honom och hans anhang.

    GHT, 15 mars 1938

     

I början av september 1939 bröt så andra världskriget ut i stor skala genom Tysklands angrepp på Polen, och den snabbt följande brittiska och franska krigsförklaringen mot Tyskland.

Just när kriget utvidgades ytterligare, genom att Sovjet också angrep Polen, skrev tre av Göteborgs affärsmän, Richard Berlin, Sven Gulin och Valerius Hansson, ett öppet brev där de varnade för följderna av Handelstidningens journalistik:

 

    Det övervägande flertalet av svenska folket, så även vi, hysa en uppriktig avsky för allt förtryck av den enskilda friheten och för varje form av diktatur, men i dagens läge måste vi tyvärr dölja dessa våra känslor, ty i den nuvarande hårda politiken göra våra åsikter varken från eller till i sak men kunna däremot skada vårt land. Att på sätt som Handelstidningen giva luft åt sina känslor är icke god Samhällsanda, det är icke Vaksamhet och det är icke Tystnad. Handelstidningens obalanserade skriverier äro en fara för vårt land, ty tidningen kan icke rätt bruka sin frihet.

     

Brevet var daterat den 16 december 1939, och det publicerades i Göteborgs-Posten och i Göteborgs Morgonpost. Brevskrivarna kom i det följande att kallas "de tre skräddarna", eftersom de alla hade intressen i klädbranschen.

De tre skräddarna var inte ensamma om sin uppfattning. Efter deras initiativ kom stödskrivelser från skeppsredare, advokater och akademiker, men det skrevs också motskrivelser, inte minst från Göteborgs Fackliga Centralorganisation, där Segerstedt fick beröm för sin hållning. Göteborgs-Posten fick kritik för att tidningen publicerat de tre skräddarnas brev, och det diskuterades till och med prenumerationsbojkott mot tidningen från fackligt håll.

Nazisttidningarna i Göteborg

I Göteborg var det två dagstidningar som stödde den extrema högern under mellankrigstiden och, i ett fall, ett stycke in i andra världskriget. Tidningarna var Den Svenske Nationalsocialisten 1933-1939, och Vest-Svenska Dagbladet 1928-1941.

I Göteborg fanns också veckotidningen Vidi, som spred antisemitisk propaganda, och dessutom Göteborgs Stifts-Tidning, som under den schartauanske prosten Ivar Rhedins ledning blivit ett pronazistiskt organ.

Också andra tidningar, i första hand Göteborgs Morgonpost, har ibland anklagats för att inte ha varit demokratiskt pålitliga. Men i deras fall har det inte på samma sätt handlat om uttalat stöd för nazismen, utan snarare om oklarhet eller undfallenhet.

Här behandlas de två tidningar som utkom mer än en gång per vecka. De var under ett par år på 1930-talet huvudorgan för var sin del av den svenska nazismens huvudgrenar, efter sina ledare ofta kallade Lindholmarna respektive Furugårdarna.

Vest-Svenska Dagbladet — dagligt nazistblad

Vest-Svenska Dagbladet började utkomma den 8 december 1928. Tidningen gick vidare på arvet efter Göteborgs Aftonblad, men utgjorde inte någon direkt fortsättning på detta företag.

De första åren var Vest-Svenska Dagbladet närmast ett organ för konservativa gammalkyrkliga strömningar, som hade visst stöd i Göteborg och i det schartauanska Bohuslän. På 1930-talet började tidningen visa allt tydligare nazistiska tendenser. Tidningen skrev positivt om de nationalsocialistiska valframgångarna i Tyskland 1930, och publicerade beundrande artiklar om ledande nazister som Adolf Hitler och Herman Göring. I en ledare den 24 september 1930 skrev tidningen uppskattande att "de tyska nationalsocialisterna kan lyckligtvis inte förebrås för att vara demokratiska".

Tidningens redaktör hette Malte Welin, som 1932 själv grundade en högerextrem organisation, med namnet Nationella Oppositionen. Redan året därpå anslöt han sig till Furugårdsfalangen inom Svenska nationalsocialistiska partiet, och blev snabbt partiets talesman i Göteborg. Ungefär samtidigt kom klagomål i en insändare över att tidningen var alltför nationalsocialistisk, ett påstående som tidningen den gången tillbakavisade.

De första åren utkom Vest-Svenska Dagbladet varje vardag, sex gånger per vecka. Redan från starten tycks tidningen ha haft ekonomiska problem. Den bytte ofta tryckeri, ibland med bara några månaders mellanrum, och flera gånger måste Welin begära ekonomiska tillskott från aktie- och andelsägarna, för att klara utgivningen.

Våren 1933 var Malte Welin personligen i Berlin för att be om stöd för sin tidning från Tyskland, där Hitler blivit rikskansler i januari. Trots att tyska legationen i Stockholm hade varnat nazistledarna i Berlin för att befatta sig med Welin, lyckades han utverka ett stödköp av 6 000 prenumerationer på Vest-Svenska Dagbladet. Men ett halvår senare hade tyskarna tröttnat. I oktober 1933 fick Welin skarp kritik av legationen i Stockholm för sin oförmåga att förvalta det stöd han tidigare fått. Han fick den gången 3 000 kronor för att avveckla tidningen under ordnade former, vilket också i stort sett skedde. Welin själv utnämndes, enligt en artikel i tidningen i september till docent vid Berlins Universitet.

1934 utkom Vest-Svenska Dagbladet med två nummer per vecka. Året därpå saknas tidningen i offentliga arkiv, men ska enligt en artikel i tidningen i januari 1936 ha utkommit sporadiskt. 1936 tonades tidningens nazistiska karaktär ner, och den fick större likhet med en vanlig nyhetstidning. Det gjordes också ett försök att värva nya läsare, genom en kampanj med gratisutdelning av tidningen till stiftets präster. Tidningen ägdes vid denna tid av friherre C.G. Armfelt, som enligt en artikel i maj 1937 överlät den till direktör C.A. Nordin, som tidigare varit chef på Göteborgs Aftonblad.

Tidningens sista år ska den återigen ha blivit nazistanstruken. Fram till maj 1940 finns den bevarad i tidningslägg på universitetsbibliotek, därefter tycks den saknas i offentliga samlingar. Tidningen upphörde i maj 1941. Enligt Harry Hjörne hade Svenska tidningsutgivareföreningen dessförinnan givit redaktörerna Carl Leonard Andersson i Varberg och Hjörne i Göteborg i uppdrag att avveckla tidningen utan att det skulle vålla någon skandal.

Det finns inga säkra uppgifter om Vest-Svenska Dagbladets upplaga eller spridning under dess tid som daglig tidning. Beräkningar gjorda utifrån tidningens räkenskaper anger 5 000 exemplar 1929, en siffra som sedan sjönk till cirka 2 000 exemplar 1933, exklusive den tyska legationens stödprenumerationer.

Den Svenske Nationalsocialisten

Den 25 januari 1933 utkom första numret av Den Svenske Nationalsocialisten. Det första året kom tidningen ut varannan vecka, men redan året därpå blev den veckotidning. Från januari 1935 utkom tidningen med två nummer per vecka.

Tidningen var huvudorgan för Sven-Olof Lindholms rörelse Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, som bildades sedan Lindholm den 13 januari 1933 blivit utesluten ur Svenska Nationalsocialistiska Partiet, dominerat av Birger Furugård. Tillsammans med några meningsfränder bildade Lindholm snabbt en ny organisation, och började ge ut sin tidning i Göteborg.

Lindholms organisation visade sig efter ett par år vara den starkare av de två, och när Birger Furugård misslyckades i valet 1936 upplöste han sitt parti och uppmanade sina anhängare att ansluta sig till Lindholm i stället.

I augusti 1937 blev Den Svenske, som tidningen kallade sig, till formen i stort sett lik en vanlig dagstidning. Den skapade en fast ledaravdelning, och började till och med rapportera en del sportnyheter. Dessförinnan hade innehållet varit nästan uteslutande politiskt.

Innehållet i spalterna fortsatte dock att vara mycket rått. Judar omtalades enbart i negativa sammanhang, och mot några av dem bedrevs långvariga kampanjer, det gällde inte minst tidningsfamiljen Bonnier i Stockholm.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning var också en ständigt återkommande måltavla för attacker i spalterna:

 

    Handelstidningen, som är ett folkpartiorgan, är ett typexempel på den låga standard den demokratiska judepressen i Sverige intager. Denna tidning ledes av en sjuk individ, som bedriver den mest infama hets mot ett vänskapligt sinnat land, med vilket vi ännu upprätthåller vänskapliga förbindelser.

    Den Svenska Nationalsocialisten, 29 juli 1936

     

Det vänskapligt sinnade landet var förstås Tyskland, och den "sjuke" individen på GHT var dess redaktör Torgny Segerstedt, som genom åren fick utstå många angrepp som var värre än detta. Även mot andra tidningar i Göteborg, som Ny Tid, Göteborgs-Posten och Göteborgs-Tidningen riktades återkommande angrepp i nazisttidningen, men ingen annan tidning häcklades så ofta som Handelstidningen.

Det finns inga säkra uppgifter om Den Svenske Nationalsocialistens upplaga på 1930- och 1940-talen. En uppskattning talar emellertid om 15 000 exemplar 1938.

1939 flyttades tidningen till Stockholm, där den utgavs under det nya namnet Den Svenske Folksocialisten ända till 1950, då tidningen lades ner.

 

Tryckfriheten under andra världskriget

Inte bara handlare, redare och akademiker i Göteborg skrämdes och tystades av nazisternas framgångar åren kring 1940. Hot från de tyska nazisterna skrämde också den svenska samlingsregeringen, som oroades över reaktionerna på en del tidningsartiklar, och började ta initiativ för att ändra tryckfrihetsavsnitten i den svenska grundlagen. Den 12 juni 1940, ett par dagar innan Paris föll i tyska händer, togs ett första beslut i riksdagen om att ändra regeringsformen och tryckfrihetsförordningen så att man kunde införa censur och förhandsgranskning av tryckta skrifter om landet var i krig eller i krigsfara. Den 18 juni 1941 godkände riksdagen grundlagsändringen för andra gången.

Beslutet innebar inte att riksdagen hade antagit en lag om censur, men att den hade fått rätt att införa en censurlag genom kvalificerad majoritet i riksdagens båda kamrar. Denna möjlighet utnyttjade sedan regeringen som påtryckning för att få pressen att anpassa sig frivilligt.

Det viktigaste verktyget för denna frivilliga anpassning blev Pressnämnden, inrättad genom ett regeringsbeslut den 12 september 1941. I Pressnämnden ingick tunga representanter för de olika politiska grupperingarna inom pressen, samt representanter för journalistföreningen och tidningsutgivareföreningen. Till ordförande utsågs Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren.

Nämndens viktigaste funktion var att hålla efter och varna tidningar som skrev på ett sätt som kunde skapa problem i relationerna med, framför allt, det då segerrika nazi-Tyskland.

 

    Om i en tidning publiceras underrättelser eller uttalanden, som anses falla utanför gränserna av ett rätt bruk av tryckfriheten, bör pressnämnden äga att tilldela utgivaren varning. Varning bör efter nämndens prövning publiceras eller konfidentiellt delgivas.

    Ur regeringens proposition om Pressnämnden

     

Enligt regeringens instruktioner skulle nämnden bekämpa artiklar och rubriker som uttalade sig partiskt om de krigförande länderna, och vidare sarkasmer om och karikatyrer av utländska ledare och uppgifter som ifrågasatte de krigförandes uppträdande. Den sistnämnda punkten förstärktes i april 1942 med ett avsnitt om grymhetspropaganda.

Pressnämnden fick under sin verksamhetstid in 63 anmälningar, vilka ledde till 52 åtgärder. 32 av åtgärderna innebar att Pressnämndens ordförande delade ut en muntlig erinran, i 8 fall delades skriftliga varningar ut, och i de återstående 12 fallen utdelades offentliga varningar eller uttalanden.

Med sina sex prickningar var Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning bland de tidningar som fick mest kritik av Pressnämnden. Men kritiken var i det fallet meningslös, eftersom Segerstedt aldrig accepterade nämnden. Han ansåg att den inskränkte tryckfriheten på ett orimligt sätt, och att den därmed var konstitutionellt oförsvarlig.

Men både Segerstedt och andra tidningsutgivare hade blivit varse regeringens hårdnande presspolitik redan innan nämnden började sin verksamhet. Justitieminister K.G. Westman hade upptäckt en lucka i tryckfrihetsförordningen, som gjorde det möjligt att utan föregående rättegång beslagta tidningar som orsakat "missförstånd med utländsk makt".

Sveriges mest konfiskerade tidning under andra världskriget blev Arbetar-Tidningen i Göteborg, som konfiskerades 34 gånger! Vid tre av konfiskationerna åtalades utgivaren, vilket ledde till två fällande domar, den ena gången till två månaders fängelse den andra till straffarbete i fem månader. Straffen avtjänades emellertid inte av tidningens redaktör Nils Holmberg, utan av en medlem i det kommunistiska partiet, som registrerats som ansvarig utgivare just för att ta eventuella fängelsestraff.

Också Arbetar-Posten drabbades hårt av konfiskationer och tryckfrihetsåtal. Tidningen konfiskerades 26 gånger, av vilka två ledde till åtal, i båda fallen med fällande domar som följd. Arbetar-Postens utgivare Albin Ström dömdes vid dessa tillfällen till fängelse i två respektive tre månader.

I september 1940 beslutade regeringen sig för att också använda konfiskationsmedlet mot Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Det skedde genom konfiskation av tidningarna som kom ut den 13, 14 och 16 september. Samtidigt tog utrikesminister Christian Günther kontakt med Segerstedt för att utdela en personlig varning.

Sammanlagt konfiskerades åtta nummer av GHT under kriget. Ett av beslagen, genomfört den 9 september 1942, tillkom av misstag. Tryckfrihetsombudet i Göteborg hade ringt till utrikesdepartementets pressbyrå och föreslagit en konfiskation, och inte förrän beslutet var fattat upptäckte man i Stockholm att det var den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg som innehållit den misshagliga artikeln. Lösningen blev att både Arbetartidningen och GHT togs i beslag, sedan UD-personalen lusläst GHT tills man hittade någon artikel som kunde motivera ingreppet mot tidningen.

Segerstedts svar på konfiskationerna blev vanligen att trycka nya upplagor av tidningen, där de kritiserade artiklarna lyfts bort. Resultatet blev att tidningarna kom ut med stora vita fält, som fick läsarna att förstå att myndigheterna varit framme.

En sådan tidning har kommit att framstå som något av symbolen för myndigheternas ingripanden mot pressen under kriget. Det är den tidning som kom ut den 12 mars 1942. På sidan tre i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning hade då placerats en artikel om tyska grymheter i norska fängelser och koncentrationsläger, men redan innan tidningen var tryckt hade tryckfrihetsombudet i Göteborg belagt den med kvarstad. Redaktionen lyfte då ur artikeln, men lämnade rubriken kvar, och undvek att fylla det tomma utrymmet med annan text. Resultatet blev en halvtom sida, med rubriken: "I norska fängelser och koncentrationsläger" över tre spalter högst upp till vänster.

Artikeln fick emellertid ganska stor spridning ändå. Den trycktes i flera andra tidningar samma dag, och på några ställen kom tryckfrihetspoliserna så sent att åtminstone prenumeranterna redan hade fått sina tidningar. Bland tidningarna som försökte sprida materialet fanns Borås Nyheter, Bohusläningen i Uddevalla och Arbetar-Tidningen i Göteborg och ytterligare ett tiotal tidningar som tillsammans täckte en stor del av landet, och nästan hela den politiska skalan.

Trots att Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning konfiskerades vid sammanlagt 8 tillfällen under kriget, undgick utgivaren Torgny Segerstedt tryckfrihetsåtal. Enligt GP:s chefredaktör Harry Hjörne berodde det inte enbart på att han var skickligare än andra att undvika de juridiska fällorna. I stället gav Hjörne den här förklaringen i en ledare, publicerad under krigets gång, i samband med debatten som följde på öppna brevet från "de tre skräddarna":

 

    Man kan (...) tryggt påstå att om någon annan än hr Segerstedt brutit mot tryckfrihetslagen till den milda grad, skulle han fått åtal efter åtal. Likheten inför lagen har faktiskt upphävts för hans skull. Man vill inte ha ett tryckfrihetsåtal mot Handelstidningen, vill inte att hr Segerstedt på gamla dar skall gå i fängelse.

 

Det är möjligt att Hjörne hade rätt i sak. Det krävdes kanske mer för att justitiekanslern skulle dra den rikskände chefredaktören för en av landets mest ansedda tidningar inför rätta, än det behövdes för att han skulle väcka åtal mot utgivaren av en liten kommunisttidning.

Men det kan också ha funnits en praktisk aspekt på saken. För att en utgivare ska fällas i ett tryckfrihetsmål krävs att både domare och en jury ska vara överens. Och även om många göteborgare var kritiska till framför allt tonläget i Segerstedts artiklar, kan det ha varit svårt att få ihop en jury som var villig att gå så långt som att sätta Torgny Segerstedt bakom galler för hans artiklar mot nazi-Tyskland och dess krigföring.

Förutom Arbetar-Tidningen, Arbetar-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning drabbades ytterligare några tidningar i Västra Götaland av regeringens konfiskationer under andra världskriget, om också i mindre grad än dessa tre. Den syndikalistiska tidningen Arbetare-Kuriren konfiskerades således 5 gånger, Västra Sveriges Arbetarblad 4, Göteborgs Stifts-Tidning 2, samt Bohusläningen, Borås Nyheter, Göteborgs Morgonpost och Handelstidningens Veckoblad, en gång vardera. Vid en av konfiskationerna åtalades utgivaren av Göteborgs Stifts-Tidning, men frikändes av domstolens jury.

Genom konfiskationerna och pressnämndens verksamhet stoppades så pass mycket av de skriverier som regeringen ansåg farliga för Sveriges relationer med Tyskland, att censurlagen, som riksdagen hade skaffat sig rätten att besluta om, aldrig infördes. Konfiskationerna och den självcensur som pressen med några få undantag ägnade sig åt, var tillräckliga för att regeringen inte skulle lägga något förslag om formell förhandscensur.

Torgny Segerstedt, som mer än någon annan symboliserade motståndet mot regeringens försök att strypa pressdebatten, fick uppleva vändningen i kriget och lättnaden för pressen under dess senare del. Men han fick inte själv vara med om freden. Han dog den 31 mars 1945, bara någon månad före Tysklands kapitulation. Tio år efter hans död restes på Vasaplatsen i Göteborg ett monument, med en inskription från en av hans mer berömda I dag-artiklar, publicerad den 9 oktober 1940: "De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria."

Ny tryckfrihetsförordning efter kriget

Redan i andra världskrigets slutskede tillsatte regeringen en utredning med uppgift att presentera ett förslag till ny tryckfrihetsförordning. En av ledamöterna i utredningen var Segerstedts andreredaktör Knut Petersson, som efter kriget också efterträdde honom som chefredaktör på GHT.

Den nya tryckfrihetsförordningen antogs av riksdagen 1948, och började gälla året därpå, sedan den fastställts av 1949 års riksdag. En liten, men mycket betydelsefull, förändring hade genomförts redan tidigare. Det var möjligheten att införa censur som togs bort så snart det var möjligt efter krigsslutet.

Den nya tryckfrihetsförordningen innebär att det blir svårare för en regering att genomföra flera av de åtgärder som utnyttjades mot frispråkiga tidningar under kriget, om det skulle bli aktuellt någon mer gång. Censur har avvisats helt, liksom möjligheten att konfiskera tidningar utan att saken prövas i domstol. Också möjligheten att hindra spridningen av skrifter, genom att förbjuda transporter med allmänna kommunikationsmedel, togs bort i den nya grundlagen.

Där skärptes också meddelarskyddet, det vill säga den regel som säger att den som meddelar information till en periodisk skrift har rätt till anonymitet.

 

 

 

_____________________

 

Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning

1832 - 1973

Periodicitet:

6/ vecka 1844 - 1973

Avläggare 1895 - 1946:

Handelstidningens Veckoblad

1895 - 1946

Periodicitet:

3/ vecka 1919 - 1932

4/ vecka 1933 - 1946

Avläggare 1902 - 1972:

Göteborgs-Tidningen

1902 –

Periodicitet:

6/ vecka 1902 - 1915

7/ vecka 1915 -

Morgon-Tidningen

1932 - 1940

Periodicitet:

6/ vecka 1932 - 1940

 

Väst-Svenska Kuriren

1918 - 1933

Periodicitet:

2/ vecka 1918 - 1931

1/ vecka 1931 - 1933

Avläggare 1923 - 1925:

Trollhättans Arbetaretidning

1923 - 1925

Periodicitet:

2/ vecka 1923 - 1925

 

Arbetartidningen

1929 - 58 (1974)

Periodicitet:

1/ vecka 1929 - 1939

6/ vecka 1939 - 1964

1/ vecka 1965 - 1969

2/ vecka 1969 - 1974

Avläggare 1950 - 1957:

Borås Folkblad

1943 - 1957

Periodicitet:

1/ vecka 1943 - 1950

6/ vecka 1950 - 1957

 

Den Svenske Nationalsocialisten

1933 - 1939

Periodicitet:

Varannan vecka 1933

1/ vecka 1934

2/ vecka 1935 - 1939

Fortsatte som:

Den Svenske Folksocialisten

1939 - 1950

Periodicitet:

2/ vecka 1939

1/ vecka 1940 - 1945

2/ vecka 1946-1950

 

Arbetar-Posten

1934 - 1960

Periodicitet:

2/ vecka 1934 - 1936

1/ vecka 1937 - 1960

 

Vest-Svenska Dagbladet

1928 - 1941

Periodicitet:

6/ vecka 1928 - 1933

2/ vecka 1934 - 1941

(något oregelbundet)