2007-05-13

GFN-drinken


Svinstians comeback ska firas med buller och bång, och givetvis med en drink som Mike och de andra grabbarna i Göteborgs Farmaceutiska Nationalister har experimenterat fram på Raudbjörn. Resultatet blev så bra att ZOG överväger att ge Göteborgs Fylle-Nationalister rabatt på apoteket. Skål kamrater!

Ingredienser:

1 st Highballglas.
3 cl Absolut Vodka
3 cl Bols Blue
Alla piller du kan hitta i morsans medicinskåp
1 skvätt Rose's Lime
Fylles upp med 7 up
2 stänk Grenadine
Citronskiva
Cocktailbär


Gör så här:
Frosta glaskanten med citron och socker. Lägg i is och häll över vodka, lime och Bols blue. Fyll upp med 7-up. Sen gäller det att med kirurgisk precision stänka i några droppar grenadin så att det blir ett lila skikt i halva glaset och ett klarblått skikt ovanpå. Krossa pillren i en mortel och häll i pulvret. Garnera med citronskiva och cocktailbär.


Drick med andakt. Inget för veklingar.

2006-12-26

Ett liv i kamp för folket


- Intervju med Klas Lund, grundare av och ledare för Svenska motståndsrörelsen, chefredaktör för Nationellt Motstånd

För dem som följde nyhetsflödet i början av nittiotalet är Klas Lund inget okänt namn. Inte heller för dem som haft mer eller mindre insyn i den nationella sfären under de senaste tio åren, eller, för den delen, de som följt nyhetsflödet under de senaste åren. Men det är inte så konstigt heller, för med jämna mellanrum tar systemets media tillfället i akt att hänga ut och söka svartmåla honom; kalla honom för sådant som "Sveriges farligaste nazist", våldsromantiker eller till och med "terrorist". Men inte heller det är så konstigt eftersom han är grundare av, och ledare för, Svenska motståndsrörelsen.
Han har under alla år varit fåordig gentemot media och har aldrig känt sig nödgad att berätta sin sida av saken. Tanken verkar snarare ha varit att genom trofasthet mot Saken - och att kämpa för denna - visa den verkliga och sanna sidan av sig själv.
För denna kamp har han dragit på sig mångas hat. Men trots spefåglarnas ständiga kraxande har han också vunnit mångas djupa respekt. Däribland min. Jag har under de senaste fem åren lärt känna honom väl och baserat på det jag sett och upplevt har jag valt att ställa mig bakom honom och följa hans ledarskap. Och fram till den dag då en person träder fram som visar en högre offervilja, ett ärligare uppsåt och en djupare förståelse för vad som måste göras för att rädda vårt folk i denna sena tid, kommer jag och allt fler med mig, troget följa, och kämpa med Klas Lund och Motståndsrörelsen.
Detta samtal med honom genomfördes en novemberkväll i Stockholm, och var inte helt lätt att få till stånd. Helt enkelt är det så att Klas Lund helst inte vill prata om sig själv utan om det han ständigt återkommer till; kampen. Men verktyget för att bedriva effektiv kamp idag är Svenska motståndsrörelsen och denna organisation är på många sätt oskiljbar från personen Klas Lund. Så främst för våra aktivister och stödmedlemmars skull, men även för svensken i gemen som i slutänden måste vakna upp eller gå under, var det viktigt att låta honom komma till tals och med sina egna ord berätta om sådant som varit, det som nu sker och vad som skall komma.

När vi har slagit oss ner i fåtöljerna berättar jag för honom att mitt mål med denna intervju är att den helst inte får bli längre än två sidor i tidningen och att jag tänkte försöka få någon sorts kronologisk ordning på den. Vi dricker varsin kopp kaffe. Jag ber honom om en kort presentation. "Mitt fullständiga namn är Klas Henrik Pontus Lund, jag föddes i Stockholm den 14 februari 1968 och är alltså 38 år gammal", förklarar han. Min första fråga till honom är hur och när han blev nationellt medveten. "Jag har alltid varit nationell; raslojalitet och nationalism är naturligt för mig. Själv föredrar jag att tro att det beror på starka medfödda instinkter som aldrig låtit sig avtrubbas av yttre påverkan från samhälle, skola och medier, utan snarare fått överhanden och förstärkts med tiden", svarar han omgående och berättar vidare att det i början mer handlade om en känsla. "Jag var nationellt sinnad men trodde till exempel att den s.k. Förintelsen av sex miljoner judar verkligen hade skett", förklarar han och fortsätter: "Det var när jag var i fjortonårsåldern, då jag såg ett teveprogram där Vera Oredsson (fru till Göran Oredsson, ledare för Nordiska Rikspartiet) förnekade den s.k. Förintelsen som jag för första gången hörde talas om att någon ens hävdade att det hela var en gigantisk lögn. Jag tyckte då att hon verkade galen som så envist förnekade det hela", berättar han. "Men ändå sådde hon ett frö i mitt medvetande. Hemma i bokhyllan fann jag boken Kommendant i Auschwitz, som påstås vara Auschwitzkommendanten Rudolf Höss bekännelser och läste den. Jag märkte snart att den innehöll en hel del märkliga uppgifter... Jag blev omedelbart misstänksam. När jag hade läst klart den trodde jag inte längre på den s.k. Förintelsen. Senare fick jag reda på bokens historia, den dök upp första gången 1958, 11 år efter det att Höss blivit avrättad av den polska kommunistregimen, det var också dessa som påstod att boken var hans s.k. bekännelser. Höss hade faktiskt under Nürnbergprocessen hävdat att 2,5 miljoner judar mördats i lägret. men senare, innan sin avrättning skulle han säga: Visst, jag skrev under ert dokument om att jag dödade två och en halv miljon judar. Jag kunde lika gärna ha sagt att det var fem miljoner judar. Det finns vissa metoder genom vilket som helst erkännande kan erhållas, vare sig det är sant eller inte' Det är sedan länge klarlagt att Höss precis som tusentals andra blev svårt torterade", säger han och fnyser. "Jag förstod att Vera Oredsson hade haft rätt. Jag kom att fundera mer och mer på detta och andra relaterade ämnen och började märka hur förljuget allt var. När jag inflikar frågan om han som ung kände andra nationella svarar han: "Nej, inte då, senare lärde jag känna några få som på sätt och vis sympatiserade med ett och annat, men ingen hade ett djupare intresse för Saken och jag hade således ingen att diskutera dessa spörsmål med annat än ytligt." Han fortsätter: "Jag började betrakta min omvärld ur ett raspolitiskt perspektiv. Jag har varit bokmal sedan jag började tillbringa somrarna hos min farmor nere i Skåne som 10-åring, tristessen där fick mig att börja läsa den litteratur hon hade, en notorisk läsvana jag sedan fortsatte med och som senare till och med gav mig allvarliga problem i skolan, eftersom jag hellre läste böcker än ägnade mig åt skolstudier. Faktum är att jag avverkade bok efter bok, ofta långt in på nätterna, och jag utvecklade sedermera en inställning där jag ansåg att jag minsann studerade, men det jag själv valde och att skolan kunde dra åt helvete. När jag blev mer rasmedveten i femtonårsåldern skiftade mitt val av litteratur från ämnen som astronomi, science fiction och historiska romaner till mer historia, filosofi, religion och politik, jag började läsa allt jag kom över som var relaterat till rasbiologi, vår historia och nationalsocialism och den vanan har fortsatt ända till denna dag. I femtonårsåldern fick jag tag på en sjuttiotalsutgåva av Adolf Hitlers Min Kamp, en sådan där som var fylld med bilder på utmärglade judar från lägren och späckad med kritiska kommentarer. Trots detta blev det en aha-upplevelse när jag läste den. Inte så att jag då förstod verket i sin helhet, men jag förstod de delar som inte krävde livserfarenhet utan endast krävde logik. Jag fick bekräftat sådant jag själv hade funderat mycket kring; till exempel det som stod att läsa i kapitlet Folk och ras. Det var också i femtonårsåldern som jag upptäckte an jag på Kungliga biblioteket kunde begära fram mycket av den nationella litteratur som hade getts ut. Jag tillbringade mycket tid på bibliotek åren som kom. Där kom jag också i kontakt med den första revisionistlitteraturen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag fascinerad, på Kungliga biblioteket, fick fram och läste Dietlieb Felderers skrift som avslöjade Anne Franks dagbok som en förfalskning."

På frågan om när han blev aktiv berättar han: "På den tiden fanns det inte mycket annat än BSS (organisationen Bevara Sverige Svenskt) från vilka jag skaffade lite information. Det första politiska möte jag bevistade var ett offentligt möte som några som kallade sig Nationaldemokratiska partiet anordnade. Men det var inget för mig. Istället började jag och några andra göra saker som vi uppfattade som nationella gärningar; Vi spred bl.a. flygblad, satte upp klistermärken och på kvällarna sprayade vi BSS och andra nationella slagord på huvudstadens husväggar och brofundament. Under den tiden blev jag inblandad i mina första slagsmål mot meningsmotståndare. Jag är en sådan person som ger mig in i det jag tror på helhjärtat och till hundra procent. Jag blev nationell fanatiker, även om fanatismen inte ännu hade funnit sin stabilitet i mitt ungdomliga sinne. Jag är till naturen en idealist och svor redan då att kämpa för det jag trodde på."

Jag vet att Klas Lund gjorde precis som jag, han sökte sig till Stockholms skinheads i tron att de var nationella, så som medierna gjorde gällande. Han berättar: "De var de enda i min egen ålder som tillsynes var nationella radikaler och som jag trodde var beredda att gå längre. Men jag kom sedan att upptäcka att mycket få av dem verkligen var det. Men jag ångrar inte den delen av mitt liv, det kan ses som en nödvändig erfarenhet även om det fick många negativa konsekvenser. Jag är dessutom av uppfattningen att alla unga män behöver leva en tid utanför samhällets konventioner och regler för att senare verkligen kunna utvecklas till riktiga män - i enlighet med traditionen från de gamla germanska männerbünde."

Naturligtvis kommer vi in på den där händelsen på Nickstabadet, midsommarafton 1986. Jag frågar honom helt enkelt om han var skyldig till Ronny Landins död. Han svarar: "Jag har hela tiden sagt, och vidhåller än idag, att jag var oskyldig till det. Men händelsen är inget jag normalt vill prata om. Och jag tänker inte här försöka redogöra för vad som verkligen hände." Händelsen på Nickstabadet utlöste en medial hetskampanj och man ropade i media om att man skulle statuera ett exempel. Något som skedde i den efterföljande politiska rättegången. "Jag vägrade ta avstånd från mina nationella åsikter under den långa rättsprocessen och det var detta som födde medias teorier om att jag var en våldsromantiker utan ånger. Jag fick uppleva en skådeprocess i första person, det var givetvis en erfarenhet som satte sina spår och det måste ha påskyndat och förstärkt min utveckling till militant revolutionär. I samband med denna händelse insåg jag dessutom till fullo i vilken omfattning media kan ljuga och förvränga."

Han berättar att han aldrig känt ett behov av att bevisa att han var oskyldig. "Vid den tidpunkten hade jag utvecklat en livsåskådning som skiljde mig från massan i så hög grad an jag inte längre brydde mig. Någon skulle säkert kalla det ett fall av total alienering. Jag har helt enkelt sett det som en dom iscensatt av våra fiender, vilka genom sitt förkastliga agerande hade bekräftat vad jag redan misstänkt att de var kapabla till. Och jag har inte velat springa till dem för att 'bevisa' min oskuld - särskilt som jag, i systemets ögon, är skyldig till något betydligt värre - jag är ju s.k. 'nazist'. Men det händer ibland, när jag nu så många år efter om och om igen, tvingas höra att jag mördade Ronny Landin, känner att jag skulle vilja gå till botten med det hela. Men så kommer det nog aldrig att bli - jag har annat att göra", berättar han.

Jag frågar honom om fängelsetiden, hur det var att sitta i fängelse. Han svarar kort: "Att vara inspärrad i ett modernt fängelse är en mardröm för varje frisinnad nordisk själ."
Det går inte att genomföra en sådan här intervju med Klas Lund utan att komma in på Vitt Ariskt Motstånd, VAM. Vad hände? Han säger: "Det finns fortfarande en del jag inte kan diskutera. Så enkelt är det." Han är så pass bestämd i detta att jag förstår att det inte är värt att försöka pressa honom utan låter honom berätta själv. "Som sagt, jag var militant när jag kom ut ur fängelset tjugo år gammal. Mina tankar kom mer och mer att kretsa runt bildandet av en revolutionär kamporganisation. Min kamrat Christopher Rangne hade liknande tankar. För oss räckte det inte längre med vanlig aktivism, vi ville göra något handgripligt. Rangne hade sökt sig till Främlingslegionen där han blev fallskärmsjägare och efter två år, under en av hans permissioner, föreslog jag att han skulle stanna hemma och att vi omedelbart skulle inleda kampen. Då påbörjades en utveckling som senare skulle bli VAM. Tre personer var drivande i denna organisation; jag, Rangne och Peter Melander. Jag och Rangne intresserade oss mer för den 'operativa' delen och Melander intresserade sig mer för den 'propagandistiska' delen. Så kom det också att bli uppdelat i praktiken.

Upptakten till den enorma hysterin kring denna organisation började på våren 1991 då polisen genomförderde en razzia mot ett hus på Drottningholm gällande misstankar om att vi där gömde materiel från ett militärt mobiliseringsförråd. Jag och Rangne befann oss vid tiden för razzian i huset, men lyckades fly genom ett fönster samtidigt som poliserna gjorde de första vapenfynden i husets källare. I huset fann polisen till sin förvåning vapen från rånet mot polisstationen på Lidingö. Jag, Rangne och två andra blev efterlysta för det vapenrånet. Vi levde under jorden under ca tre månader och greps till sist efter att ett stort polisuppbåd omringat den restaurang i Funäsdalen som vi befann oss i. Vi var då på väg tillbaka in i Norge, där vi sökte upprätta samarbete med likasinnade. Jag och Rangne hade mer eller mindre bestämt oss för att inte ge upp utan strid, våra två kamrater var dock betydligt mindre motiverade, men i restaurangen befann sig, om jag minns rätt, endast en barnfamilj och ett pensionärspar och vi kunde inte förmå oss själva att ta dessa oskyldiga människor som gisslan - de var ju en del av det folk vi kämpade för.

När vi istället försökte ta oss ut blev vi inringade och var tvungna att ge upp. Jag åtalades för ett bankrån i Vemdalen. Utredningen gällande rånet mot polisstationen lades senare ned. Jag dömdes slutligen till sex års fängelse för grovt rån m.m. Jag frågar honom hur han idag ser på detta. "Vi var ungdomligt naiva. Inte på det sätt att det skulle vara naivt eller ens moraliskt fel med den sortens kamp, bara det att vi var långt ifrån redo att klara av uppgiften vi tagit på oss. Inte heller fanns det någon egentlig plan eller något fastställt mål", säger han och fortsätter. "Den 'operativa' delen av VAM bestod aldrig av mer än ett halvt dussin personer. Med hundra man, lika välmotiverade som vi två var, hade vi kunnat skaka samhällets grundvalar och med trehundra man hade vi definitivt kunnat förändra svensk historia. Vår fiende är på vissa sätt mycket stark, särskilt vad gäller det psykologiska greppet över folkmassan, men på andra sätt mycket svagare än vad folk tror."

I efterdyningarna av detta och andra händelser startades en enorm hatkampanj mot Klas Lund, speciellt i Aftonbladet och Expressen. Under 1991/92 var han en av Sveriges mest omskrivna personer. För den som inte upplevde det är det svårt att föreställa sig hur omfattande det hela egentligen var. Men han har tidigare berättat för mig att han anser att det VAM vi lärde känna via media, och även som det presenterades av nationella, inte var det VAM som han såg. Så jag frågar honom om detta. "Den nationella rörelsen verkade radikaliseras, men den var långt ifrån förmögen att ta sig an den deklarerade uppgiften", säger han. "Jag var starkt emot utvecklingen som kom med de svarta uniformerna, maskeringen och så vidare. För mig handlade nationell kamp om en motståndsrörelse som använde okonventionella kampmetoder. När jag från fängelset tvingades bevittna denna återgång till subkulturell ungdomskultur svor jag att jag, när jag väl kom ut skulle försöka kontrollera utvecklingen av den nationella rörelsen så att den gick åt rätt håll. För detta ändamål var jag på det klara med att en helt ny kamporganisation behövdes och eftersom jag ansågs vara ledare för VAM, och dessutom ansåg att organisationen förvandlats till en samlingsplats för diverse element som inte önskade någon allvarlig kamp, gav jag 1993 order om att organisationen skulle läggas ned. Huruvida detta hörsammades överallt vet jag inte och en del människor blev säkert mycket besvikna - men hade de känt till mina avsikter hade de kanske varit mer förstående.
I fängelset hade jag gott om tid att planera den nya organisationen. Dess struktur och dess namn uppkom där även om mycket av strukturen senare kom att modifieras av nödvändighet och anpassning till verkliga förhållanden som jag inte kunde förutse då. Meningen var att skapa en organisation som var anpassad för den framtid jag såg framför mig. Jag ville få bort allt som varit dåligt med organisationer före och se till så att det som måste finnas fanns när tiden är inne. Det största problemet är människorna själva, de moderna människorna. Vi kan ju inte jämföra dagens nationella med tjugotalets kämpar som kom direkt från fyra års blodigt skyttegravskrig och gav sig ut på gatorna i dåtidens Tyskland. Det är ytterst få personer som är dåtidens kämpar jämbördiga. Men jag har som mål att skapa dessa kämpar, att forma dem till kallt germanskt stål genom den hårda kampens gradvisa initiation."

Jag frågar honom om det har gått som han har hoppats. "Att vara ledare för en nationell rörelse måste vara något av det svåraste och mest betungande man kan ge sig in på och jag kan garantera att det tär på ens fysiska och psykiska krafter. Den fanatiska tron är den källa där jag hämtar ny kraft. En ledare för en sådan här organisation måste dessutom vara en fanatisk optimist, annars tar det snabbt slut. Optimismen måste vara sådan att man redan inför varje synbart annalkande katastrof ser en ny möjlighet bakom katastrofen. Utan tvekan går det åt rätt håll. Jag siktade högt från början och visst har vi några gånger gått ner för räkning - men vi har aldrig slagits ut och vi har alltid kommit upp på fötterna igen och aldrig gett upp. Uthållighet och envishet är något av det viktigaste i den kamp vi för. Det som inte dödar oss gör oss starkare."
Jag vill få svar på en fråga som är av största vikt och det är den som handlar om Motståndsrörelsens radikalism, hur han ser på organisationen som en revolutionär rörelse och vad han lägger i begreppet. Han förklarar: "Nationalsocialismen är livskraften medvetandegjord. Det är den sanna läran - en perfekt symbios mellan naturlagar och religion, mellan det fysiska och del metafysiska, den är Yin och Yang. Den skapar harmonisk balans mellan det materiella och del andliga. Den är bron över framtidens bottenlösa avgrund. Den är livet i kamp mot döden. Det är guldålderns sanna lära återuppstånden och uppenbarad i modern form. Den förklarar helheten men ställer också mycket hårda krav. Nationalsocialismen är den absoluta motpolen till den nuvarande världsordningen. Det finns inga möjligheter till kompromisser. Hur skulle en sådan ljusets idé kunna vara annat än extremt radikal i vår egen mörka tidsålder? När två diametralt motsatta världsåskådningar råkar i kamp måste striden till sin natur vara kompromisslös, total och radikal. De som påstår sig vara nationalsocialister men inte radikaler avslöjar i själva verket att de inte är vad de påstår sig vara. Det finns bara en väg - den radikala kampens väg. Vår uppgift är att ropa ut sanningen utan att lägga den tillrätta. Vår uppgift är att bekämpa den nuvarande världsordningen för att slutligen krossa den fullständigt."

Men, undrar då jag, kan det inte vara vettigt att lägga verkligheten till rätta för att få människor att börja lyssna? "Absolut inte," säger han med eftertryck. "Det är en villfarelse att tro något sådant. Om vår ras skall överleva måste den förmås att lyssna till sanningen. Vi kan inte anpassa oss efter den rådande tidsandan eller vad ett bedraget och i grunden förvirrat folk tycker för tillfället. Om folk måste chockas så ska vi chocka dem. Vi har inte råd med annat än den bittra sanningen. Jag tror dessutom på vårt folk, jag tror att det verkligen kan ta åt sig det vi säger, om vi är ärliga nog och lyckas nå ut till dem. Vi är ett högtstående folk, ättlingar till forntidens arier - om några kan förstå så är der vi. Svenskarna har en stark idealistisk ådra som tyvärr länge har exploaterats av våra fiender, lyckas vi väl övertyga dem kommer vi tillsammans kunna flytta på berg. Världshistoriskt sett står vi inför ett evolutionärt vägskäl; en överbefolkad planet med en tillspetsad kamp om tillvaron där de raskollektiv som inte kan begripa vad som händer och tillämpa insikten snart måste gå under.
Men, funderar jag, uppenbarligen röner de demokratiska nationella alternativet viss framgång i Sverige. Är inte detta ett tecken på att den vägen är värd att satsa på? "Återigen, nej" svarar har "Vad de gör är att erbjuda er bedräglig 'lättare' väg för folk. Men det är för sent för halvhjärtade insatser, det har det de facto varit sedan 1945. Inte heller har t.ex. ett parti som Sverigedemokraterna för avsikt att ändra något på ett bestående sätt, det är ett småborgerligt parti som reagerar ljumt mot de oerhörda förändringar som sker i vårt samhälle. För varje steg våra fiender tar framåt, klagar de lite, men kommer till sist att anpassa sig. Den som inte är kompromisslös kommer förr eller senare att sälja ut, och SD gjorde det redan från början. SD är ju endast en del av den sionistiska marionetteatern. Jag är övertygad om att vi hade väckt betydligt fler idag om de demokratiska nationella tagit sig själva i kragen och sagt sanningen. Men det gör de inte, de ställer sig på fiendens sida och tar avstånd från dem som säger sanningen. De för den nationella svaghetens politik i en tid som denna, vilket är absurt. Faktum är att det är ett förräderi mot Saken och det sker på grund av deras egen mentala vekhet och deras feghet. Det är skandalöst att vara demokratiskt nationell med tanke på hur vårt folk, vår kultur och vår civilisation förstörs. De borde skämmas för att de inte är sanningsenliga och rättframma i sitt budskap. Den som läst sin historia vet också att de tyska nationalsocialisterna hade mycket stora problem med just de borgerligt nationella, motsvarigheten till våra dagars nationella demokrater. De utgjorde ett allvarligt hinder på vägen mot makten.

Man måste inse att det inte är nog med ljumma reformer för att hindra rasens undergång. Det är uppenbart om man betraktar det hela i ett vidare perspektiv. En radikal samhällsomvälvning är nödvändig och får vi chansen måste vi genomföra den. Vi utgör en ras - en biologisk ödesgemenskap, den enskilde individen kan visserligen slita sig loss från denna realitet och i det moderna samhället leva ett liv som om denna rasgemenskap inte existerar. De som föds idag kommer dock inte kunna undvika denna realitet, eftersom verkligheten nu med snabba steg håller på att hinna ikapp oss. De svenska barn som föds idag kommer att få uppleva seger eller total undergång."

Jag säger till honom att många som kommer läsa den här intervjun kommer att ha svårt att tro på det - att detta hot om undergång verkligen är reellt. "Med fulla magar sedan barnsben och ett liv i ett skyddat välfärdsamhälle har instinkterna uppenbarligen trubbats av. Folk är mätta och belåtna och har till och med låtit sig bli lurade att de inte ens behöver försvara sitt territorium. Återigen, vi står inför ett evolutionärt vägskäl, den moderna teknologin används inte bara till fettsugning och produktion av storbildsteves, den används även för att producera sådana saker som koboltbomber och biovapen... alla försök att kontrollera, begränsa och förhindra denna utveckling, genom organ som t.ex. FN, är dömda att misslyckas. Naturkrafterna går inte att tämja. Många människor tror på teknologins möjligheter, dom tror att ingenjörerna skall lösa alla problem som uppkommer och att globalt samarbete, eller rentav en framtida världsregering skall kunna få fred på jorden och till och med utjämna orättvisorna. Idag går världens kapitalistiska ekonomier för högvarv, ändå står det klart att detta inte kommer att hålla. Det enda som är osäkert är hur lång tid det tar innan vårt nuvarande system bryter samman. Faktum är att ju längre tid det tar, desto värre kommer konsekvenserna att bli." Han gör en paus. "Låter jag som en domedagsprofet?" Frågar han. Jag svarar att han gör det och skrattar. "Bra, det är nödvändigt", utbrister han.

Jag tar upp det faktum att Scania-chefen Leif Östling för inte så länge sedan föreslog att Sverige borde ta in betydligt mer invandrare och att vårt land har plats för tjugo miljoner människor. "Man blir nästan stum av förvåning", säger han och fortsätter: "Kombinationen rasblandning, mångkultur, sinande naturresurser och miljöförstöring är dödlig. Vår västerländska civilisation kommer att falla och världen kommer att slungas in i kaos. Kapitalistiska framgångsdårar som Östling resonerar rent ekonomiskt och tror att lösningen ligger i teknologin och i den s.k. tillväxten - vilket är fullständigt galet. Det är ju fler än han som kommit med detta prat om tjugo miljoner invånare i Sverige, något som troligtvis kan härledas tillbaka till den sionistiska agendan; dvs. det avsiktliga översvämmandet av de ariska länderna med främmande folkslag, vilket ju är själva grundmotivet bakom den förda invandringspolitiken och den mångkulturella propagandan. Det skulle inte förvåna mig om Östling i själva verket har fått höra detta om tjugo miljoner på något Bilderbergermöte och sedan endast repeterar det tanklöst som en papegoja." Jag måste här inflika några egna funderingar: Eftersom jag känner Klas Lund väl och som sagt, otaliga gånger diskuterat allt ifrån forntida historia, religion och mystik till modern krigföring och så vidare, är det alltid lika skrattretande när våra belackare, för att inte säga fiender, har den grava missuppfattningen att han, och många av oss andra i organisationen, skulle ha en låg bildningsnivå och inte vara tillräckligt "intellektuella". Det må så vara, jag skulle aldrig kalla Klas Lund för intellektuell och han skulle, precis som jag, ta det som en förolämpning. Vårt mål är inte att slänga oss med fina ord eller invecklade utläggningar av en Sak som är så pass enkel att förstå. Och så inte för att vi inte kan om vi nu skulle vilja, utan snarare eftersom det inte finns någon som helst anledning till det. Detta är inte "klubben för inbördes beundran" utan en kamporganisation med syftet att väcka tillräckligt många handlingskraftiga kvinnor och män för att göra det som måste göras. Vi är rakt-på-sak. Att vrida och vända på filosofiska spörsmål in absurdum och försöka kombinera den ena filosofiska teorin med den andra, allt medan vår ras åderlåts på sitt blod är hart när förräderi. Med det sagt skall jag erkänna att jag däremot förundras över den kunskap Klas Lund har anammat genom åren och hans förmåga att kunna diskutera vitt skilda ämnen med lätthet. Men inte heller det är egentligen så konstigt eftersom medvetenheten om vår uppgift förpliktar oss alla att studera och förkovra oss i relaterade ämnen - allt för att bli så goda kämpar som möjligt. Och speciellt viktigt är det i hans fall för det är ju som han själv sagt att: "Hos en ledare måste det finnas en balans mellan tanke och handling, mellan pennan och svärdet."

Jag frågar honom vilka personer som har betytt mest för hans egen ideologiska utveckling. Han svarar: "Tänkare som Alfred Rosenberg, William Gayley Simpson, Revilo P. Oliver och Julius Evola, men särskilt män som William L. Pierce, Goebbels och Hitler naturligtvis. Pierce, Goebbels och Hitler representerar den rena och klara nationalsocialismen - enligt mig sanningen så vitt vi människor kan begripa den. Till skillnad från Rosenberg, Simpson, Oliver och Evola som i övervägande grad var tankens män, var Pierce, Goebbels och Hitler även handlingsmänniskor och. vill jag hävda, hade därför en högre insikt om nationalsocialismens fullkomlighet i bemärkelsen idé-kamp."

Du har fått stå ut med mycket smutskastning dels i media men även från anonyma individer på Internet. Påverkas du av detta? "I kampen mot ormar måste man räkna med gift.", svarar han och fortsätter: "Man blir förhärdad och förstår att smutskastning är en ofrånkomlig del av den kamp man för, ärren blir dock som djupast när det är s.k. nationella som angriper en. Hitler skriver i Min Kamp att den som inte varje morgon vaknar upp och finner sig förtalad, inte har gjort nog för Saken dagen innan. Jag har anammat den synen och medan andra skulle bli mycket bittra så använder jag det som bevis för att jag gör rätt.

Jag är också medveten om att våra fiender försöker plantera desinformation som hetsar nationella mot varandra och på så sätt skapa inbördes stridigheter. Motmedlet är att ignorera personangrepp och förvandla vreden till mer aktivism istället.
Som ledare måste man inse att man med åren stöter sig med många och skaffar sig många fiender. Bland annat genom att man tvingas ta mindre trevliga beslut. Tyvärr är även personligt hat hos en del människor starkare än hatet mot den gemensamma fienden vilket gör att dessa låter det gå ut över kampen. Men det vanärar dem och säger mer om deras bristande karaktärsegenskaper än om den som utsätts för deras smutskastning eller intriger."

Ett argument som ofta använts mot Klas Lund är att han är alldeles för "belastad" för att föra den nationella sakens talan, Jag frågar om hans syn på saken. "Det faktum att jag är 'belastad' påverkar inte på något sätt sanningshalten i det jag säger eller i det jag gör. Jag är den jag är och jag har alltid haft ett ärligt uppsåt. Jag gör det jag gör för att ingen annan gör det, jag grundade Svenska motståndsrörelsen för att ingen annan gjort det, jag leder organisationen för att ingen annan gör det. Jag skulle vara den förste att ställa mig bakom den som jag uppfattade som min överman, ingen skulle bli gladare än jag!
Jag är givetvis själv högst medveten om min bakgrund, och det är något som hållit mig tillbaka och som länge gjort att jag inte velat träda fram mer, jag har dessutom hoppats att någon annan, som jag uppfattar som bättre än mig själv skulle komma och ta min plats, men det har inte skett."

I ett brev till mig skrev den fängslade ordermedlemmen Richard Scutari, som kämpade tillsammans med Robert Mathews, att han anser Klas Lund tillhöra ett världsvitt brödraskap av män och kvinnor som tagit steget från ord till handling. Jag frågar honom vad han kände när han fick höra det. "När en sådan man säger det om mig kan jag inte svara annat än att det är en stor ära. Men det är inte bara det - jag känner existensen av det brödraskapet i mitt inre, jag vet att det existerar på ett metafysiskt plan."

Magnus Söderman

2006-10-07

Vad tror ni hände sedan?

Efter ett alldeles för lång sommarlov har vi äntligen kommit hem till vår svinstia, för att öppna våra grindar för en ny höst i gyttjan. Men det är ju inte bara vi som har haft sommarlov. Även våra kära vänner i den nationella rörelsen har haft det, och kopplat av på de sätt de funnit det bekvämast. Vi tänkte därför att göra ett litet återbesök hos våra bekanta från Svinstian, för att ge små glimtar om vad de haft för sig sedan sist.

Vi får börja med de trevliga solskenshistorierna.

Marko Järvinen, det finska underbarnet som föddes med en videokamera i handen. Trots utmobbningen av Jäsä ur Blood & Honour, den organisation han skänkt sin talang under så många år, har vår runde vän inte givit upp än. Jäsä håller fanan högt och fortsätter med sina filmer och postorder, helt ostoppbar.

- 2006 still here despite all the rubbish and bleedin' pathetic character assasinations that has come along on the way and producing videos like always, hälsar Marko till sina internationella supportrar i Svinstian.



Vår djurvän berättar att han ett tag försökte starta en pitbullfarm, men fick så mycket skit från andra hunduppfödare, så istället återvände han till sin gamla bransch med att ge ut de homoerotiska Ian Stuart-rullarna i namnet Ainaskins. Som samlarbonus kan man på senaste Skrewdriver-videomagasinet få se Jäsäs tonårsvideos gjorda i hans finska pojkrum. Vid sidan om Ainaskin odlar han sitt andra intresse, en webbsida för huliganfilmer: Multikriminell.

- I ett samhälle av massiv, multipel paragraf-sjuka, där ensrättning och underdånighet för en manipulativ elit och deras torpeder i uniform är bevis på laglydighet och konformitet, blir den fria viljan, de fria orden, den frihetliga människan katalogiserad som en multi-kriminell och asocial varelse, förklarar Jäsä och ser så där sorgset charmig ut igen.

Han berättar att han har haft svårt att lyckas sälja hela det gamla lagret efter Club28. Combat18-prylar står inte så högt i kurs längre, och har konkurrerats ut av snyggare märken som Thor Steinar. Men en kreativ entreprenör hittar alltid en lösning. Jäsä har suttit själv och sprättat bort bokstaven T på alla sina gamla tröjor, och vips lanserades huliganmärket ?Errormachine?. Vi på Svinstian anar att det kommer bli en storsäljare. Hoppas han använder samma titel på sina memoarer.

Jimmy Olsson, allas vår Jimmy Skin, lever fortfarande trots allt han petat i sig. Hans liv har ju varit en bergådalbana, från hyllad musiker till bojkottat på nationella spelningar. Men efter att ha slitit som en hund åt Andreas Lagerströms Nordiska Förlaget och fått vakta Jonas Anderssons alla NSF-möten i Linköping har han nu återigen släppts in i värmen. Under förra helgens Nordiska festival på Värmdö i Stockholm fick Jimmy Skin för första gången på år och dagar återigen gå på en nationell spelning. Givetvis firade han vilt och återgick till sitt forna jag.

Sedan har vi de lite sorgligare historierna.

Bajs-Kim har det gått sämre för. Nationaldemokraternas propagandageni har haft ett svårt år efter Svinstian och NSFs gemensamma artikelserie om hans sexannonser. Frugan lämnade honom till slut och tog med sig dottern till Malmö. Nationaldemokraterna valde att placera henne som ett toppnamn inför valet, medan Kim Benito Stavne fick krypa ut i skuggan och avsäga sig alla offentliga poster. Inte konstigt att valet blev ett fiasko för Nationaldemokraterna i Skåne. Med sådana motgångar är det ju lätt att ta till flaskan igen och bli lite smådeppig. Stavne tog sitt pick och pack och flyttade hem till sin tattare, förlåt tavring till moder i Holmsjö i Blekinge. Med goda fotbollsgrabbars lag kan man även få ut de aggressioner han gått och burit på. Stavne hamnade dock i kläm i juli mellan grabbarna från de två lag han velat mellan, AIK och MFF. SkyBlueCrew med Kim ibland dem försökte få till stånd en liten uppgörelse med Stockholmsfirman. Men skåningarna hade lite problem att komma till skott, och ställde in. Gång på gång. Kvar blev frustrerade Stockholmsgrabbar som hittade Stavne på en krog, och så gick det som det gick. Så efter fiasko i både politiken, skinheadscenen, sexnätdejting och bland c-supportrarna, vad finns då kvar? Någon ny subkultur hittar han alltid, vår gode Kim.



Andreas Laggar, Info-14s toppresearcher, är en man som tar sina arbetsuppgifter seriöst, alltid går till botten med sina granskningar och dessutom vet hur man förenar nytta med nöje. När han skulle skriva en artikel om porrindustrin beslöt han sig och wallraffa, och tog jobb på en judiskt ägd bögporrbutik. Tyvärr kom nyheten ut, att Laggar var nationell. TV3s Insider hade fått samma brighta idé om att jobba undercover på samma butik och där sprang de in i vår gode grekiske nationalist. Efter att butiksägaren fått reda på vem han hade råkat anställda sattes Laggar på alla trevliga specialuppgifter: skura runkbåsen och sköta bögporrhyllorna hela dagarna. Men Laggar klagade inte och var en god anställd. Därför fick han en väldigt speciell avtackning den dagen han slutade. Ägaren och ett gäng stora bögar bjöd på en avskedstårta. Info-14s Andreas fick tacka och ta emot, fast han egentligen ville gå därifrån. Men de stora muskelmännen som höll ögonen på honom var det bara att sätta sig ner och äta, tillsammans med de andra. Artigt tackade han sedan för den goda tårtbiten, men fick inte gå förrän han öppnat sin avskedspresent. Den innehöll ett videoband. Trevligt nog fanns en videobandspelare framställd, så Andreas blev uppmanad att stoppa i filmen på en gång och titta. Nu var ju den grova gangbang-filmen med de närvarande bögarna, inspelad i videobutikens källare, inte riktigt vad Laggar kände för att se, men det vore ju otacksamt att gå innan filmen var slut. Och så den strålande finalen, den stora sprutscenen där alla kom samtidigt? över en välbekant tårta. I det ögonblicket var det slut med Andreas tolerans. Nu hade han grävt så djupt som Info-14 kunde kräva av honom. Han rusade ut ur rummet omedelbart, och hade så bråttom ut från sin arbetsplats att han inte fick upp dörren ordentligt. Med en stor skräll rusade han in med pannan i dörren, och kutade sedan blödande och vimmelkantig därifrån. Svinstian har sedan fått höra att det är därför Info-14 aldrig kör bildbylines på sina artiklar, för att Laggars ärr i pannan skulle då resultera i för mycket nyfikna frågor om var han fått det.

Vad som hände med Info-14s grävande reportage de ägnat ett halvår åt? Av någon anledning publicerades det aldrig. Vi på Svinstian har dock fått uppgifter på att Laggar lämnat över uppgiften till Victor Sjölund, som fortsatt de undersökande djupgrävningarna i perversionernas djup för en ny illustrerad artikelserie. Vi väntar med spänning.

2006-06-12

Sanningssägaren, krigarkasten och barnakärleken

Vi var på väg att ge upp hoppet. Den vita frizonen Folkstorm lade ner. Nationell.nu försvann. Skulle tystnaden sänka sig över den nationella rörelsen. Skulle den skarpaste pennan och den klaraste rösten tystna?

Nu skäms vi över vår misströstan. Richard Langeen har återvänt, starkare och mer strålande än någonsin förr. Han har lämnat den lilla hålan Kristianstad och flyttat till Stockholm för att studera journalism. Och från hufvudstaden svingar han sin penna som en piska för att skaka ut lössen ur den nationella fanan. Langeen har den senaste månaden bedrivit en rasande kampanj mot "sektnationalismen" utifrån sin personliga blogg nationell.nu.

Richard Langeen öppnade diskussionen med en självkritisk artikel om sin gamla vänkrets från Kristianstad. Detta efter att NSF Skånes länsledare och partikandidat till kommunvalet i Kristianstad, Simon Lindberg, gripits för att ha knivhuggit homosexuella på en schlagervaka på RFSL i maj.

- NSF satt och söp i Tivoliparken i Kristianstad och en bit därifrån hade RFSL schlagervaka med storbilds-tv och fest. När timmarna runnit iväg och alkoholen runnit ner beslöt sig NSF för att besöka RFSL. De tog med sig en kniv, hotade människorna på festen - och misshandlade dem. Fyra personer greps av polisen och flera skadades. Simon Lindberg, överkucku i Kristianstad och länsledare för NSF Skåne, var en av dem om attackerade RFSL, skriver Langeen sanningsenligt.

Han gör en kritisk genomgång över sina före detta vänners kriminella aktivitet i den lokala NSF-avdelningen. Med den bakgrunden är NSFs valkampanj i Kristianstad helt körd menar han.

- På deras fester brukar det konsumeras mycket alkohol och det slutar ofta med att deltagarna går ut på stan och bråkar, berättar Langeen.

Det han förvånar sig över är tystnaden från den övriga nationella rörelsen. Hur kommer det sig att de nationella media inte kommenterar händelsen med attacker mot oskyldiga människor. "Nationalism handlar om att älska sitt land, inte hata andra människor" är Langeens kärleksbudskap.

Simon Lindberg hade dock svar på tal. Så fort han kom ut från häktet dundrade han tillbaka i ett privat brev som Langeen snabbt publicerade.

- Fick du verkligen så här lite uppmärksamhet när du var liten? Hatar din mor dig så här mycket? Visst du är ju fruktansvärt ful så det skulle ju ej vara förvånansvärt i så fall. Är väl kanske också i utseéndet allt bottnar, den sexuella frustrationen du känner av att aldrig ha fått till det måste få utlopp någonstans! Att valrörelsen i Kristianstad nu skulle vara förlorad är ju också bara skitsnack. Ty även om du må älska homofiler så gör knappast det svenska folket det. [...] Finner ej fler ord för din dumhet och kärlek till sionismen, svarar överkuckun Simon Lindberg.

Flera av nationell.nu:s läsare rycker dock ut till Langeens försvar.

- Skulle man ha kärlek till Israel för att man kritiserar ett otaktiskt fylleskin som bränner alla skepp mitt under valrörelsen? Om Simon tänkte lite längre än hans korta näsa är lång så skulle han kanske inse att oavsett om folket nu tycker som honom så är hans fyllemetoder ingen lösning på problemet. Att Simon kunnat avancera inom partiet bevisar hur svagt materialet i organisationen är, skriver en insändarskribent.

- Efter att ha löst alla de publicerade inskicken till nationell.nu blir jag orolig över hur verklighetsbaserade resterande av rörelsen egentligen är. Deras reaktioner liknar sjätteklassare i mellanstadiet som mobbar fjärdeklassare. En egen dröm är vad de lever i, de drar associationer med att nationella håller med NSF till punkt och pricka - något som tyder på klara sekteristiska drag. De som vill leva ett liv av renlighet i enlighet med de riktlinjer tex nationalsocialister har instiftat är sällan skådade idag. Det om något, är hyckleri och missvisande. De vägrar att rensa ut socialfallen från leden, skriver skribenten Erik.

På NSFs sajt ryter Björn Björkqvist tillbaka och förklarar vad som egentligen hände på schlagerkvällen i Kristianstad. Simon Lindberg knivhögg bara homosarna på grund av sin stora kärlek till barnen. RFSL hade nämligen delat ut kondomer på stan till ungdomar, vilket gjorde NSF rasade. När Lindberg och hans vän gått till homosvängens schlagerkväll hade de behövt freda sig mot övergrepp, så knivhuggningarna var bara självförsvar.

- Anmärkningsvärt är även att den föregivet nationalistiska hemsidan nationell.nu publicerat polemiska niddikter om händelsen under förevändning att det skulle utgöra konstruktiv självkritik, skriver Björn Björkqvist, NSFs expert i homofrågor.

NSF är ju ett parti som gjort sig kända för sin kärlek till barnen, vilket vi upprepade gånger berättat om här på Svinstian. Under rättegången nyligen mot NSFs ledare i Uppsala, Robert Hansson, som åttalades för att ha gett sin flickvän en patriotisk uppfostrande tillrättavisning genom att dunka hennes huvud upprepade gånger i sitt skrivbord, uppmärksammades det att han även dömts för sexuella övergrepp på en 12-årig flicka.

Varken barnaövergreppet eller flickvänmisshandeln upprörde dock den nationella rörelsen, med undantag av Langeen. Info14 skickade istället upp sina trupper till rättegången för att visa Hansson sitt stöd. Info14 försökte därefter lansera temat "låt barnen komma till oss", inför årets Folkets marsch.

- Har du barn?, frågar Robert Vesterlund i en separat kallelse till barnfamiljerna. Arrangörsgruppen bjuder alla barn på saft och bullar, förklarar han, och lovar till de äldre deltagarna att kunna tillfredställa "alla åldrar och smaker".

Detta fick till och med borgarna i Stockholm att bli oroade över nationalisternas böjelser.

- Barn utan målsmans sällskap bör därför omedelbart lyftas ur tågen och överlämnas till socialtjänstens fältarbetare som därefter bör bussa hem alla barn till sina föräldrar, skriver Kristina Axén Olin, moderaternas representant i polisstyrelsen, i en debattartikel i Svenska dagbladet inför nationaldagen.

Langeen öppnar upp försiktigt i sin kritik mot Folkets marsch. Till en början undrar han över just var folket egentligen är på denna marsch. Kanske borde man snarare kalla det de sektnationellas marsch?

- Precis som 2005 kommer demonstrationen kantas av olika organisationer, från NSF till militanta SMR, och intresset från vanliga svenskar lär inte bli stort. Förra året gick NSF uniformerade och SMR stod och skrek "Hell seger!". De vanliga svenskarna lyste med sin frånvaro, skriver Langeen.

Han varnar för att "det var inte föräldrar, barn och äldre människor, alltså vanliga svenskar, som deltog", vilket kan ha att göra med den sekteristiska inställningen hos nationella. Speciellt tar han upp Magnus Söderman från SMRs ovana att "gallskrika Hell seger (Sieg heil på svenska) flera gånger".

Men måste Folkets marsch vara detsamma som en folklig marsch? Den tunga ideologiska kanonen Joakim "Oskorei" Andersen från Borås påminner om att folket faktiskt aldrig kan skydda sig själva eller veta sig eget bästa. Därför måste den nationella eliten agera i deras ställe. Detta har historien bevisat, och Oskorei plockar fram religionhistorikern Dumezil för att bevisa sin tes.

- För indo-européerna fanns det tre sorters människor i ett samhälle; ledare/präster, krigare och vanliga medborgare (både borgare och arbetare). Gruppen ledare/präster var alltid väldigt liten, och gruppen vanliga medborgare var oftast ganska passiv. Intressantare är då krigarkasten. Krigarkasten var den grupp som skötte försvaret av det egna folket, när det hotades av andra grupper, påpekar Joakim Andersen som en svar på Langeens krav på folklighet.

Folkets marsch är krigarkastens marsch, då folkets försvarare träder ut på gatorna till den tysta majoritetens skydd. Våldshandlingar, övergrepp och brutalt beteende är bara egenskaper hos detta krigarkast.

Richard Langeen blir givetvis rasande och kastar sig över denna "nationelle Lancelot".

- Nationell.nu har minsann kritiserat "folkets krigarnaturer" när vi nagelfarit den nationella rörelsen. Vi har felaktigt häcklat en rörelse som kan stoltsera med "krigarnaturer" som NSF-ledaren från Uppsala som våldtog en 12-årig flicka och försökte sparka sönder käken på en annan människa; SMR-bossen som dödade Ronny Landin; GFN-aktivisten som våldtog sin lillasyster i Göteborg; ND-ledaren som nästan slog ihjäl sin egen fru; den 22-årige "LW-legionären" som dömts för misshandel, narkotikabrott och stöld, och "så förstås" de härskande idioterna som jagar sin svanskota och tror att Sverige är ett ölglas, skriver Langeen i ett ögonblick av fantastisk klarsyn.

- Vanliga medborgare är alltså inte av samma "krigarnatur" som knarkarna, mördarna, våldtäkts- männen, våldsverkarna och de dumma alkoholisterna som vi räknat upp. Nej, de är istället fega av naturen och kommer inte att gå med oss förrän de själva blivit knarkare, mördare, våldtäktsmän, våldsverkare och dumma alkoholister. Och det är kanske sant. Flugor dras till ett lik. Men om det nu inte finns några barnfamiljer ibland oss, och inte heller skall finnas det, hur kommer det sig då att barnen "greppade efter saft och bullar och lekte i gräset" på 6 juni redan förra året? Ja, vem vet. Kanske bagaren som bakade de osynliga bullarna, fortsätter Langeen.

Ställd inför denna vrede måste Joakim Andersen backa. Han förklarar att han inte enbart menade att krigarkasten var en normativ och positiv egenskap.

- Vi märker emellertid att den gode Tor även har en del av de negativa egenskaper som mina meddebattörer tillskriver svenska nationalister i gemen, och detta blir än tydligare när vi jämför med andra indo-europeiska krigargudar såsom Indra och Ares. Snarhet till vrede, oförmåga till eftertanke, en extravagant livsstil, rent anarkistiska drag, et cetera. Till och med det återkommande vurmandet för pitbullhundar i vissa kretsar kan spåras tillbaka till den indo-europeiska krigarkastens relation till vargen, skriver "Oskorei".

- Detta bekräftar alltså i själva verket min analys, nämligen att den svenska nationalismen har en överrepresentation av krigarnaturer, på gott och ont. När man läser om en viss Kristianstads-NSF:ares äventyr på det lokala RFSL nyligen, så är det faktiskt som hämtat från en forngermansk gudasaga. Först får han veta att RFSL:arna gjort något han ser som oförlåtligt, vilket leder till att han omgående promenerar dit för att prata med dem. Man kan dunka huvudet i sin bildskärm när man läser det, för det är inte det mest politiskt taktiska han kunnat göra, men det demonstrerar ändå den indo-europeiska psykologins giltighet, fortsätter Andersen.

Richard Langeens klarsyn måste få en stor eloge mot hans ensamma korståg för moralisk upprustning bland de nationella. Tyvärr är det inte lätt att yppa en sanning, speciellt inte när det är de egna som måste kriseras.

- Hatbreven har stått som spön i backen och skribenten skall tydligen skjutas för pengar, skriver Langeen cyniskt.

Även flera av de patrioter som tidigare backat Langeen börjar nu fega ur och ber honom att tänka på konsekvenserna.

- Jag gillar dina texter om både FM och NSFs senaste idioti, bra att det finns någon i rörelsen som vågar vara öppet kritiskt. Samtidigt, tänk lite hur du formulerar dig ibland, det är inga trevliga ovänner du håller på att skaffa dig, säger nationaldemokraten och före detta sverigedemokraten Jimmy Windeskog.

Insikten har varit dyrköpt.

- Det är inte lätt att kritisera den nationella rörelsen. Gör du det så ljuger du och skall tystas ned. Det spelar nästan ingen roll vad du skriver eller vem du kritiserar. Du skall helt enkelt hålla käften - annars åker du på stryk. Men då är det tur att det finns tidningar och skribenter som kan ställa allt till rätta igen; sopa "lögnerna" under mattan och låtsas att allt är som vanligt igen. Ingenting får nämligen störa det nationella lugnet, i synnerhet inte sanningen eller något i dess närhet, konstaterar Langeen sorgset.

Svinstian däremot står fast på Richard Langeens sida. Vi backar hans upprensning till hundra procent, vår devis är "Med sanningen som vapen". Richard ska veta, att om dessa lögnare lyckas tysta hans skriverier på nationell.nu så erbjuder vi honom en plats på denna blogg - en av Sveriges mest lästa politiska bloggar - som gästskribent. Vi älskar dig Richy!

2006-06-03

Folkets dräkt 2006: SMR presenterar de nationella overallerna

Vi har svårt att sitta stilla av spänning. Folkets marsch nalkas. Är inte det ett sommartecken om något? Och när det är dags att vanka runt på stan och visa upp sig, så gäller det ju att vara finklädd. Därför lanserar de flesta nationella organisationer med självrespekt sin nya klädkollektion till den nationella catwalken 6 juni. Om förra årets nationaldräkt gick i vitt (ni minns: vit blus, med kort svart kjol eller byxor), så är årets kollektion betydligt färggladare. I år har nämligen Svenska motståndsrörelsen hyrt in estländaren Jüri Lina för hjälp med design och färgsättning. Och med Lina får man inte bara kvalitet, utan även en hel nationell filosofi på köpet kring klädesplaggen.



Jüri Lina har nämligen ägnat årtal att forska om hur den kroknästa frimurarorden illuminaterna styr världen. Och han har gjort häpnadsväckande upptäckter. Både Hitler, Stalin och Churchill var frimurare. Andra världskriget var bara ett stort iscensatt spel av illuminaterna för att hålla den nordiska rasen splittrad. Så de delade upp världen i tre grupper och hetsade dem mot varandra: varje sida leddes av en frimurare som använde sig av en enkel symbol för att ena sin falang. Det är ju så uppenbart när man får reda på det. All symbolik var ju tagen från barnleken sten, sax och påse. Hitlers uppsträckta hand bildade påsen, Churchills V-tecken saxen och Stalins knutna näve var stenen. Men det slutar inte där. Ur denna briljanta forskning har Lina upptäckt hur illuminaterna hindrar arierna att utveckla sin fulla hjärnkapacitet: genom den djävulska uppfinningen skärp! Skärpet skär åt runt magen, hindrar andning och ser därför till att det råder en konstant syrebrist i hjärnan. Se bara på tredje rikets uniformer: trots en fantastisk armé, så gjorde de katastrofala misstag. Uniformerna satt åt så tätt att de inte kunde tänka ordentligt. Därav kommer årets kollektion för Folkets marsch vara löst sittande för att underlätta den patriotiska andningen. Utan patriotisk andning, ingen patriotisk anda. Vi på Svinstian kan därför stolt presentera årets Folkdräkt: De Nationella Overallerna.

Henrik Pihlström, ideolog i Svenska motståndsrörelsen visar här upp den specialdesignade katalogen som går i SMR-grönt.







Cammokläder i all ära. Men i multikultisamhällets färggegga krävs det starka färger för att kunna smälta in och maskera sig mot bakgrunden. Jüri Lina visar hur.



Steve Ahlberg riksdagskandidat och andreman på valsedeln för Nationaldemokraterna visar att i de nya dräkterna lyfts den nationella sexappealen fram extra mycket, vilket gynnar folkets tillväxt.



Jüri Lina har rest världen runt för att samla ihop tygstycken. Inspirationen är hämtad från det franska modet.



Det är genom sitt arbete som ensam estländsk tolk för Stockholms tingsrätt som Jüri Lina kunde bygga upp sitt startkapital, för att fritt kunna utveckla sin designtalang.



Folkets dräkt kommer givetvis också finnas i en lättare sommarvariant, för att klara sig under de heta sommarmånderna.



Är du intresserad av att beställa plagg vänder du dig till Kampboden.

2006-04-21

Vita krigare, vitt puder

Den svenska nationalistiska rörelsen gillar knark och gör ingen hemlighet av det. Självaste stormogulen Robert Vesterlund har som bekant gjort en volta för innehav av drogpreparat.

Självklart har det stolta gamla nationella fästet Linköping sin beskärda del av företeelsen. Jimmy Olsson, kallad Jimmy Skin, försöker överglänsa till och med Vesterlunds pudrade näsa. På Olssons shoppinglista står tjack i omgångar om 30 gram, vilket gång på gång har belönat honom med titeln "veckans favoritkund" bland Linköpings langare.

En sund arisk kropp ska tåla det mesta, och det bästa sättet att härda kroppen är att följa Nietzsches klatschiga paroll "det som inte dödar mig gör mig starkare". Nackdelen med att injicera saker i blodomloppet är att märkliga saker kan hända, även med den godaste patriot. Det gjorde det också häromdagen när Jimmy påträffades i ett dike. Tre personer i en bil tyckte sig se något längs vägkanten. När de stannat upptäckte de att det var en man, senare utpekad som Olsson. Han var blodig över hela ansiktet och verkade medvetslös. Som goda medmänniskor frågade bilföraren med sällskap om Jimmy behövde hjälp, varpå han mullrandes som en bärsärk på flugsvamp svarade: "ge miiiiig en siiiiiil". Bilföraren erbjöd sig då ringa efter en ambulans, men möttes med nya böner om "en siiiil".

En av personerna i bilen har sitt ursprung utanför Sverige. När Jimmy efter en stund lyckades lyfta på huvudet och såg en ickearisk person titta på honom blev reaktionen "blatte, har du nått röka?".

Bilföraren ringde ambulans, varpå Jimmy mirakulöst ställde sig upp och vinglade iväg, för att försvinna ur sikte.

Det är inte första gången Jimmy visar prov på att vara en speciell pojke. I oktober 1998 portades han från Nordlands konserter efter att ha startat bråk på konserten i Årsta. Naken, så när som på sina kängor, dansade han på borden och passade på att titt som tätt sparka sina kamrater i huvudet. Efter den lilla incidenten blev han utslängd från pojkbandet Svastika, där han var trummis. Istället bildade hans före detta bandkompisar bandet Svitjod (som faktiskt bara var Svastika minus Jimmy). Vit makt-musiken hämtade sig aldrig från detta bakslag.

Så småningom havererade skivklubben Nordland i bråk om pengar, vilket verkar vara en allmän trend inom den nationella rörelsen - antagligen på grund av de sviktande växelkurserna mellan motståndsdalern och kopparledningar. Klas Lund fann sig tvungen att i egen hög person bege sig ner från Stockholm och råna Anders Lagerström på hela lagret. Sheriffen av Nationell ungdom måste ju ha rätt att fylla på sina guldkistor. Matti Sundkvist, sångare i Svastika/Svitjod, blev utfryst ur rörelsen. Om det berodde på hans falsksång på soloskivorna, de inskickade nakenbilderna till Fibban på flickvännen eller hans avbön, det träta gudarna om. Mattias "Biten" Karlsson spelar numera i metalbandet Fyrdung som släppt en skiva på Nordiska Förlaget, Lagerströms nya hobbyverksamhet.

Svitjod i all ära, men de står sig alla slätt mot Jimmy Skin, den enda av Linköpings patrioter som verkligen kan leva upp till rockmyten. Svinstian har redan börjat köa för att få en biljett till Svastikas återförening. Tänk att få höra Jimpas version av White Powder Rock'n'Roll. Siiiiiil heil, broder!

2006-03-15

Kärlek över partigränserna

Våra ögon tåras. Äntligen en modern nationell Romeo och Julia-historia, fast med ett lyckligt slut. En historia om konungen som tvingas abdikera och bland sina fiender finner kärleken bland just dem han själv rensade ut ur sitt rike.

Hjälten i vår historia är ingen mindre än Mikael Jansson, som 1995 valdes till ordförande i Sverigedemokraterna. Hans stora uppgift blev att ta över ett nedgånget parti efter den gamla krogpianisten Anders Klarström. Under Janssons ledning inleddes den stora uppfräschningen av partiet. Skjortan och slipsen plockades fram, och ut sopades nazistsympatisör efter nazistsympatisör. Utrensningarna blev för mycket för ungdomsförbundets ordförande, Robert Vesterlund, som packade sitt pick och pack och lämnade skutan för att starta eget.

En av sverigedemokraternas unga fanbärarflickor, Liselott Löfgren, försvann ut med upprensningarna. Istället började hon sin långa vandring mellan de små nationalsocialistiska fraktionerna, flitigt letandes efter en plats där hon kunde känna sig hemma. 1997 greps hon med Vesterlunds anhang kring Info-14 när de slog sönder RFSL på Sveavägen. Året efter var det istället Nordlandspelningar som gällde. 2000 hade hon bytt till konkurenten Blood & Honour Scandinavia och greps på rasnätverkets Hessmarsch i Oslo. Och året därpå var det Klas Lunds Svenska motståndsrörelses tur att få Liselott som medlem. Hon greps ännu en gång, nu när hon protesterade mot världshärskarna i Bilderbergagruppens möte på Styrsö 2001. Klas Lund var en av de få briljanta hjärnor som insett att EU-toppmötet i Göteborg bara var en dimridå, för att dölja denna hemliga makthavarklubb.

Under tiden blev Janssons städiver allt flitigare med åren och 2001 kastade han i ett mäktigt klimax ut halva sitt egna parti. Svisch, svisch. Plötsligt hade Sveriges nationella parlamentariska rörelse delats i två läger. Sverigedemokraterna mot Nationaldemokraterna. De förra vännerna var nu dödsfiender. SD beskyllde ND för att vara nazister, medan ND svarade med att SD blivit reformistiska liberaler. Båda skydde varandra som pesten.

Rastlösa Liselott och dåvarande pojkvännen Lars Lindén kände stor nyfikenhet inför det nya nationella partiet. De fick med sig halva Svenska motståndsrörelsen, anslöt sig massivt till Nationaldemokraterna och lämnade Klas Lund ensam kvar med en pastor och några pojkspolingar i SMR. Men som alla nationella romanser, får det stora konsekvenser när de tar slut. Sommaren 2003 var det Nationaldemokraternas tur att spricka, Lars Linden tog med sig sitt anhang och grundade istället Nordiska förbundet medan Liselott Löfgren blev lämnad kvar i det nationaldemokratiska vraket.

I SD putsades det på. Ut med de gamla brunskjortorna, in fick Jansson istället en ny ung kraft av skåningar i Sverigedemokraterna. Käcka, flitiga, med egna dataföretag och en streberanda klättrade de snabbt i partiet. De såg till att tacka Jansson rejält för hans tio år av städande: på årsmötet i maj 2005 kuppade de bakom hans rygg och avsatte honom som ordförande. Istället tog en 26-årig pojkspoling över hans krona, men lät Jansson behålla en ordförandepost i Örebrodistriktet som ynnest.

Så stod där Mikael Jansson. Ensam, bitter och trött, övergiven av det parti han själv byggt upp. Med kyrkvalet inför knuten och SD-arbete, nu som en vanlig torftig medlem framför sig. I ett sådant läge känner man ju bara för att ta en semester och åka iväg. Varför inte en bussresa till den plats där den germanska hedendomen besegrade det kristna romerska imperiet. Teutoburgerskogen i Tyskland. Och just dit organiserade Nationaldemokraterna en resa. Men åka med fiendens buss? Janssons historieintresse fick dock till slut överhand och han anmälde sig på resan till de tyska skogarna med Nationaldemokraternas partiledning.

Liselott Löfgren hade avancerat till Nationaldemokraternas internationella sekreterare. Hennes arbetsuppgift specificeras på NDs hemsida som att hon "Ansvarar för partiets kontakter med andra nationaldemokratiska partier utomlands". Ingen kan anklaga henne för att inte tagit denna uppgift på allvar under resan i Teutoburgerskogen. Hon tog så bra kontakt med andra nationella partier utomlands att hon till och med följde dem till sängs.

- Träffade Liselott på en bussresa till Teutoburgerskogen i Tyskland. Slaget i Teutoburgerskogen innebar Norra Europas räddning undan romersk ockupation och den totala omställning det skulle ha inneburit. För Liselott och mig bär monumentet över slagets segerherre, cheruskerhövdingen Herman, inte bara hjälteskapets förtecken, utan även kärlekens, säger Mikael Jansson till Svinstian.

En blixtkärlek uppstod mellan vår nationella Romeo och Julia. Det är med glädje vi kan läsa på Mikael Janssons hemsida att de den 15 februari 2006 förlovade sig. Men har deras fientliga "familjer" inte inneburit problem?

- Olikheter i politisk uppfattning har inte medfört några praktiska problem, tvärtom har en ömsesidig förståelse för ideellt arbete varit en tillgång, säger Mikael och ler som bara en nyförälskad patriot kan göra.

Så kunde de stridande återförenas. Hövdingen återfann sin fanbärerska, tio år efter att han skickat ut henne i kylan. Äntligen en nationell historia utan splittring, utan med en återförening och ett lyckligt slut!