TILLBAKA TILL ERIKS ORDFÖRRÅD – ARTIKLAR


Kamelontens åtbörder och själ

av Erik Wijk

ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet 13+14/12-97
även omtryckt, med mottagandekommentarer, i boken Bunta ihop och slå ihjäl dom

 

Envishet betalar sig. När Maciej Bielawski för sjätte gången under sin karriär angriper den svenska välfärdsstaten för dess tvångssteriliseringar (DN 20-21/8-97) får det full genomslagskraft.

Han har åtskilliga gånger förr kopplat saken till socialdemokratin, som i Expressen 11/2-85: "Makarna Myrdal", skrev han, "kan alltså inte beslås med inkonsekvens när de två år senare pläderar för tvångssterilisering av missanpassade medborgare". Den hårresande parallellen till nazismen – att placera välfärdsingenjörerna i samma fålla som folkmördarna och därmed ytterst bagatellisera förintelsen - är också den en käpphäst. Redan 28/4-87 påpekade han i DN att "de 15 000 steriliserade i Sverige motsvaras av några miljoner gasade och ihjältorterade på kontinenten".

    Samma historia berättad 1997 - med stor puff på förstasidan - förvandlas till en sensation. Artikelförfattaren blir rent av världsberömd för nån dag.

 

Maciej Zaremba alltså - jag kallar honom fortsättningsvis efter hans mest kända pseudonym. Han äger onekligen en av landets mest engagerade och lidelsefulla pennor. I ett debattklimat där förment saklighet växlar med ankdammiga tjyvnyp uppskattar jag att han tar saker på verkligt allvar, och att han moraliserar. För detta är han prisbelönad - av Bonniers, Advokatsamfundet, Timbro m fl.

     Så frågan är: Vilket allvar? Vilken moral? Det är det jag vill ta reda på.

 

Lite biografi: Zaremba föddes 1951 i Polen. Han brukar inte dölja faderns adliga bakgrund - än grevlig, än deklasserad, men alltid ädel. Om modern, Elzbieta Bielawska, skrev livskamraten Agneta Pleijel i en dödsruna, SvD 10/4-95, att hon var psykiater av polsk-judisk härkomst och hade "som utlänning svårt att få en anställning som motsvarade hennes kompetens, kanske också på grund av sitt motstånd mot otillbörliga tvångsmedel och missbruk av psykofarmaka". Hon "överlevde kriget under svåra umbäranden. Större delen av hennes släkt utplånades". Modern emigrerade 1969 med sönerna till Sverige efter den antisemitiska kampanjen i Polen.

     Detta som bakgrund, alltså inget facit. Zaremba är förvisso en polsk emigrant med dels adligt, dels judiskt påbrå, men alla polska emigranter med adligt och judiskt påbrå är sannerligen inte Zaremba. (För att travestera Sartre.)

 

Kappvändare och vindflöjlar, vi småler eller fnyser åt alla de som var vänster på 70-talet och höger på 80-talet. Men jag liknar hellre Zaremba vid en kameleont - kameleonten äger mer substans och komplexitet.

    Han är lojal medlem av Förbundet Kommunist från starten 1971 till upplösningen 1981 - detta enligt samtida partikollegor. 1977 till 1979 arbetar han under pseudonymen Mats Bittner som journalist på partiorganet Arbetarkamp. Strejkskildringar, ungdomar, idrott, socialreportage - nästan aldrig politik, men de uddar som syns är riktade mot SAP och det centrala facket.

Sedan Förbundets begravning har Zaremba inte berört denna decennielånga tillhörighet med ett enda tryckt ord, och skytt formella tillhörigheter överhuvud. Snart dyker i stället karriärens enda lilla flirt med socialdemokratin upp. I Aftonbladet 20/5-81 försvarar han (som Mathias Bielawski) de radikala löntagarfondsförslagen och tar hjälp av Wigforss för att uppegga sossarnas konfrontationsvilja.

     Ungefär samtidigt upptäcker han vad den fria fackföreningen Solidaritets födelse från året innan ställt till med i Polen. Det blir en kameleontisk specialuppvisning:

     1981/82 skriver Zaremba om Solidaritet för flera arbetartidningar samt en gång i Expressen. På motsvarande 15 tabloidsidor tas en enda aspekt upp: skapandet av självstyrande arbetarråd. Inte ett ord om kyrkan eller katolicismen. Solidaritets politik är "en politik av fakta, en folklig mobilisering som nerifrån förändrar den ekonomiska strukturen" (Expressen 8/9). "Självstyrelsetanken och hela den omfattande diskussionen kommer från de största arbetsplatserna..." (Arbetaren 18/12). "Solidaritet står inte och faller med sina ledare. Solidaritets starkaste fästen är ju de stora arbetsplatserna." (Byggnadsarbetaren 4/82)

     1982 skriver Zaremba om Solidaritet för Ord och Bild samt DN. Här är ursprunget till Solidaritets politik och krav ett annat: "Så har påvens teser om mänskligt arbete, sammanfattade i rundskrivelsen 'Laborem Exercens' från 1981, utgjort den ideologiska motiveringen för ställningstagandet i frågan om äganderätten till produktionsmedlen." (DN 4/3) Om påvens Polenbesök 1979 heter det: "Någon kommer senare att säga: 'Jag tror det var då som Solidaritet egentligen föddes.' "(Ord och Bild 1/82)

     1983 skriver Zaremba Rzeszów - bland polska bönder (Stockholm, 1983) där han konstaterar: "Varken de tidigare polska arbetarupproren eller Solidaritets födelse låter sig förklaras i ekonomiska termer. [Z påpekar att Polen varit både rikare och friare än andra öststater.] Nej, polackernas motståndskraft mot den sovjetiska socialismen har en annan förklaring. Och nyckeln till den ligger, lite symboliskt, redan i landets namn. Polen - Åkrarnas land. Polen är det enda bland Sovjets satellitstater där det finns bönder." Det senare preciseras som: "självägande bönder".

     Men var det arbetarna, påven eller bönderna som formade Solidaritet? Det tycks bero på var Zaremba svarade - i arbetarblad, i kulturtidskrift eller i bok om bönder. Eller möjligen när.

 

Polen, polskt - nationskaraktäristik ska Zaremba visa sig trogen. Framför allt hänger han på det 80-talets Sverigegnäll som fått sin klassiska formulering i Per Ahlmarks brev till Lars Gustafsson från 1980: "en sorts järnhand som tar över bröstet i samma ögonblick som flygplanshjulen slår ner i asfalten på Arlanda". Sverige är unikt och Sverige är fel, heter det genomgående.

    Under senare delen av 80-talet tycks Zaremba stå moderaterna och näringslivet nära. Ständiga hänvisningar till konservative universitetsrektorn Stig Strömholm (som "med sedvanlig skärpa..."), vördnadsfulla referenser till högerledare som Gunnar Heckscher och Ulf Adelsohn, samtal med Gunnar Hökmark i moderata Svensk Linje (2/88), första essäsamlingen utgiven av näringslivsägda Timbro 1992.

     Men någonstans på vägen är det som om Zaremba börjar vakta sin trovärdighet, att verka obunden och oreducerbar. Han börjar betona att han är såväl konservativ som liberal som socialist (t ex Arbetaren 35/90) och när han 1990 skriver i Marknadsekonomisk tidskrift (nr 1 och 3) hyllar han marknaden men tar tydligt avstånd från såväl nyliberalismen som Hökmark.

     Sedan dess har han som skribent kunnat växla mellan den brett ickesocialistiska Moderna Tider och den pseudoradikala kultursidan på DN. Han har stöttat etablissemangets kampanj för EU-inträde samtidigt som han genom Sarajevolistan velat dra in Europa i ett jugoslaviskt krig som delvis initierades och förvärrades av EU:s mäktiga.

 

Efter 70-talets helrött och 80-talets klarblått har kameleonten nått fulländning på 90-talet - flerfärgsprakt oberoende av tid och miljö.

    Det måste vara hedervärt att byta åsikter och läger allt efter hur verkligheten förändras och insikterna ökar. Alternativet är dogmatism. Så leve kameleonten och låt mig i stället se om hållningen varit konsekvent.

     Tycker t ex Zaremba om påven för att han är påve eller för att påven har rätt? Att sympatin kvarstår åtminstone 80-talet ut bekräftas när Zaremba ånyo (DN 21/5-89) refererar till påvens Polenbesök 1979 med att "denna dag återuppstod samhället i Polen", det var "upptakten till den Solidaritetsrevolution som bröt ut året därpå".

     I Ord och Bild-essän (1/82) framhåller Zaremba entusiastiskt att påvens och kyrkans filosofi "blir till ett kraftfullt stöd åt 'befrielseteologin' ". Denna bild förändras redan i DN 30/10-84 när Zaremba (felaktigt) förnekar att det pågår en påvlig process mot den tongivande befrielseteologen Leonardo Boff samtidigt som han försvarar Vatikanens kritik: "Det är inte förenligt med dess människosyn att skapa en konkret positiv utopi som omfattar samhällets organisering". När Boffs verk senare vederbörligen fördömts vidkänner inte Zaremba sitt misstag om processen, han blott verkställer påvens kritik mot Boffs demokratiska ambitioner: "Kan ett religiöst arv förvaltas demokratiskt? Kan man rösta om sanningen och traditionen?" (DN 2/7-85)

     Påven är som bekant ofelbar, men på ett par år har Zaremba totalt omvärderat befrielseteologin. Min teologiska trubbighet tillåter mig inte avgöra huruvida Zaremba följt påven eller verkligheten.

 

Ett kapitel för sig är hållningen till antisemitismen. I Polen mördades under förintelsen 3 miljoner av landets 3,3 miljoner judar, och det var där nazisterna placerade sina förintelseläger.

I Zarembas bok om Polens bönder, Rzeszów (1983) - som delvis är en fotobok men innehåller 50 täta sidor text som huvudsakligen behandlar Polens 1900-talshistoria - avverkas förintelsen på två textrader. Desto mer utrymme ägnas åt att beskriva kyrkans och böndernas heroiska hållning under ockupationen:

     "Nazisterna sände tusentals präster till koncentrationslägren och prästerskapet deltog aktivt i motståndsrörelsen mot ockupanterna." "Bönderna utgjorde 79 procent av de avväpnade motståndsmännen." (Men bara 69 procent av befolkningen.)

     Och deras förträffliga moral: Hos bönderna "ingenting av vedergällning, hat och avund ... men desto mera av rättskänsla, självmedvetenhet och törst efter kunskap".

     Om polska kyrkan: "dess motstånd mot det totalitära förtrycket hade och har som sin kärna ett försvar av människans universella värde".

     Europeiska efterkrigstidens största, eller åtminstone första, antisemitiska skamfläck var pogromen i Kielce där minst 40 och förmodligen över 60 judar sköts, stenades och höggs ihjäl av polis och uppretade bybor. Omständigheterna är inte helt klarlagda, men det mesta talar för att ogrundad ryktesspridning och ryggmärgsantisemitism ledde till tragedin. Efteråt uppstod en mängd olika men ännu lika obevisade konspirationsteorier.

     Fast Zaremba har tydligen säkra uppgifter och avhandlar händelsen med en enda mening i boken: "I Kielce i östra Polen provocerade säkerhetspolisen fram en judepogrom under vilken 41 personer dödades, varefter man kastade skulden på PSL." (PSL var bondepartiet.)

     Det är revisionistiskt att i ett sådant sammanhang bland osäkra siffror framställa det lägsta talet som säkert. Det är ohederligt att välja ut en enda av många förklaringar. Och det är oanständigt att framställa just den som sann som passar antisemiter som hand i handske.

     Men jag tror inte för ett ögonblick att Zaremba är antisemit. Inte bara för hans bakgrund. Jag tror blundern handlar om att så helhjärtat gå någons ärende (i detta fall böndernas och kyrkans) att allt annat blir ovidkommande, osynligt, bortom moralisk bedömning. Kalla det hängivenhet, passion eller patos - eller se det som exempel på ett helgons potentiella grymhet.

     När Zaremba återigen nämner Kielce tar han rent av fel på årtalet (DN 12/6-93). Hans ärende denna gång är det polska folkets heder. Han avfärdar Salomon Schulmans kritik av den polska antisemitismen för att Schulman talar om – polsk antisemitism! Zaremba: "Därmed upphör samtalet om människor och även förnuftet, och vi börjar tala om folken". Ärendet gör att nationskaraktäristikens okrönte konung plötsligt förkastar sitt eget favoritgrepp.

 

Förutom skiftningarna och hållningen har jag redan gett prov på kameleontens sanningskärlek. Materialet är omfattande, jag har valt att främst pröva den inre sanningen och logiken. Endast när faktapåståenden råkat kollidera med min egen minnesbild har jag gått till källan. Som fallet med de hundratals passiva vittnena.

     Zarembas ärende är att belysa svenskarnas likgiltighet inför nästan – han anför bl a följande exempel: "Älvsjöbadet i somras där ett hundratal vuxna såg på medan den 13-årige Fatmir ensam försökte dra upp tre drunknande." (Moderna Tider december -95)

     En obehaglig och stark bild. Men gå till SvD och DN dagarna efter olyckan (7/8-8/8 -95) och konstatera: att de hundratal vuxna låg på gräsmattorna en bit från bassängen, att de tre drunknade legat på botten en lång tid när de upptäcktes av en kille med cyklop, att vattnet nämligen var så grumligt att inte ens den tillkallade polisen såg att det låg ytterligare någon på botten, att Fatmir var 14 år, att han hade hjälp i vattnet av minst en annan äldre, att "flera vuxna rusade till, och de som var livräddningskunniga försökte med alla medel att väcka liv i barnen".

Det är tråkigt att behöva förstöra en användbar historia. Återstår gör visserligen bilden av maktlösa vittnen till en fullbordad tragedi. Men räcker det för en slutsats om svenskarnas moral?

 

Jag kommer här osökt in på Zarembas metod.

     Typartikeln börjar med det stora konkreta exemplet. Det är svensk vardag, igenkännligt, hemska saker sker, tydligt avståndstagande. Läsaren dras känslomässigt in i texten och detaljrikedomen antyder att skribenten vet vad han talar om, hans upprördhet att han själv är rättrådig. Han har uppenbarligen förstånd och hjärta på rätt ställe. Därför finns det ingen anledning att betvivla det mer filosofiska och historiska resonemang som följer - och som går ut på att det svenska systemet är unikt – förenklingen och urvalet måste ju vara baserat på samma goda omdöme. Stilen är därtill ledig, intellektet rörligt, tonen antidogmatisk.

     Att slutsatsen – det svenska systemet är förkastligt – i sig är en dogm spelar inte längre någon roll, eftersom den verkar så väl underbyggd. Läsaren är redan förförd.

Att jag inte låtit mig förföras beror helt enkelt på att jag på kort tid läst ett hundratal Zarembaartiklar, har kunnat se mönstret utan att falla för greppet. Den felaktigt refererade Älvsjöbadstragedin är blott en mindre konkretion i ovannämnda artikel. Huvudexemplet är det som inleder artikeln:

     "Se framför er en svensk skolgård efter ett regn...Det är tomt på människor sånär som på en ensam flanör och en tvåårig pojke som smitit från sin mamma. Pojken traskar i pölen, snubblar och faller, han får huvudet under vattnet. Flanören går närmare, tänder en cigarrett, betraktar en stund dödskampen, kastar sedan en blick på sina nyputsade skor och lämnar med snabba steg olycksplatsen."

     Upprörande, inte sant? Vi hinner knappt fundera på att historien är uppdiktad för nu kommer poängen, inte mindre chockerande den: "Om det funnits vittnen till händelsen är det inte omöjligt att mannen skulle ha straffats: enligt lag 1993.581 är det inte tillåtet att röka på svenska skolgårdar."

     Sedan kommer resonemanget som går ut på att svenskar och svensk rätt saknar moral. Antingen är vi för likgiltiga inför nästan – som i den påhittade gossedrunkningen eller den förvrängda Älvsjöbadstragedin – eller så är vi för grymma. För det senare påståendet anför Zaremba bl a ett fall där en mamma som misshandlat sin fyraåriga dotter med handen och ett skärp döms till fängelse, en dom som Zaremba klandrar som omoraliskt hårt eftersom det "enligt socialtjänsten fanns ingen risk för upprepad misshandel av barnen ... socialtjänsten vitsordar att hon är en öm och omtänksam mor".

     Så argumenterar Zaremba endast två år efter det att han i det berömda Daniel Sigström/Gottsundafallet anklagat socialtjänsten för att låta en pojke tvångsomhändertas in i döden blott för att tjänstemännen fattat antipati för pojkens mor.

     Mördarna från förr duger plötsligt som omdömesgill auktoritet.

 

Vad återstår av de suggestiva exemplen om hälften av dem faller bort för att de är påhittade? Och ytterligare en hälft för att de är osant återgivna? Och ytterligare en hälft för att de är ostyrkta? Och resten för att vi alla vet att om man vill kompromettera ett totalitärt samhälle eller ett demokratiskt samhälle, den offentliga sfären eller den privata, vänstern eller högern – så finns det alltid exempel på orätt och övergrepp? Jo, återstår en framställning byggd på tveksamma konkretioner och felslut skymda av förment empati.

Zaremba har skrivit mycket om tvångsomhändertaganden - byggt en del av sin karriär på det. Han har därmed bevisat sitt engagemang för den lilla svaga människan, och det finns ingen anledning att misstro honom för det.

     Jag bara undrar över statistiken från BRÅ – som talar om att 80 procent av den anmälda småbarnsmisshandeln och 79 procent av kvinnomisshandeln sker inom familjen eller bekantskapskretsen – handlar inte också den om enskilda människor?

     Men familjen är heligare än rätten – kanske ett helgon skulle mena.

 

Detta är utanverk. Skiftningarna, hållningen, stilen, metoden och argumentationen är blott kameleontens åtbörder. Det finns ju något under skinnet – något som rent av kan skänka stadga och resning åt eventuella skavanker i det yttre.

     I morgon ska jag söka efter kameleontens själ.

 

*

 

När jag under gårdagens yttre besiktning – hållning, stil, metod – liknade pseudonymen Maciej Zaremba vid en kameleont var det mindre en kritik för fladdrighet och mer ett erkännande till en skribent som själv beskriver sig som konservativ liberal socialist.

     När jag nu letar efter själen – världsbilden och människosynen – förstärks intrycket av att Zaremba äger en grundhållning som i stort varit oförändrad sedan åtminstone 1981/82. Efter tio år som lydig och osjälvständig kommunist upptäckte han då – förmodligen via de omtumlande händelserna runt Solidaritet i Polen – den traditionella moralens företräde framför allt annat.

Zarembas väckelse tycks främst ha stammat från polskfödde påven Johannes Paulus II – vars rundskrivelse Laborem exercens från 1981 utgör en förträfflig brygga för den som vill vandra från social radikalism till moralisk idealism. Som husgud för samhällsdebatt har den polske filosofen Leszek Kolakowski varit än mer användbar, han har de byggstenar som Zaremba burit på i 15 år, alltifrån inkonsekvensens lov (vilket sannerligen är användbart, inte minst i debatter), över behovet av tabun, till triangeln konservatism-liberalism-socialism.

     Zarembas eget referat i DN 25/9 -82 förtjänar utrymme: "Kolakowski [konstaterar] att samtliga socialliberala och demokratiska principer som västdemokratierna vilar på leder, om de fullbordas, till sin egen motsats ... Renodlad marknadsekonomi leder, vilket vi alla vet, till monopol, dvs. till marknadens avskaffande. Pluralismen måste antingen förneka sig själv eller tillåta de krafter som öppet verkar för dess undergång. Jämlikheten, om den skall fullbordas, måste råda bot på den medfödda ojämlikheten – alltså behandla medborgarna olika. Rätten till lika chanser måste avskaffa familjen som den som envist alstrar 'orättvisa bakgrundsskillnader' – och det kan man bara genomföra med våld. Om staten verkningsfullt skall försvara de svaga, måste den bli så stark att alla blir svaga i jämförelse med den och följaktligen i stort behov av försvar. Och demokrati ... Det strider varken mot majoritetsprincipen eller mot rationellt tänkande om 51 procent av svenskarna bestämmer sig för att sätta de 49 procenten i arbetsläger.'"

     Denna paradoxala utveckling kan bara stoppas, menar Zaremba med Kolakowski, om vi erkänner "principen om mänsklig värdighet, suveränitet och frihet ... Det är en genuint europeisk föreställning, konstaterar Kolakowski, eftersom dess källa är kristendomen'". Det handlar om "system av irrationella men djupt rotade föreställningar som rationalismen (i frihetens namn) vill befria oss ifrån. Om dessa universella värden förkastas eller, vilket är mera troligt, långsamt tynar bort, står fältet nästan fritt för en totalitär utveckling i demokratins, jämlikhetens och trygghetens namn". Zaremba menar att denna borttyningsprocess "i Sverige har nått mycket långt. Längre än i något annat europeiskt land".

     Kolakowski är en elegant paradoxmakare och det är lätt att ryckas med, rent teoretiskt – mycket förefaller självklart, nästan banalt. Samtidigt är teserna hopplöst abstrakta och närmast omöjliga att tillämpa i den demokratiska vardagen. De utformades i det totalitära Polens 1950- och 1960-tal - där Zaremba samtidigt växte upp – och framstår som en filosofs flykt från kalla krigets polarisering. Inte en aktivistisk tredje ståndpunkt utan en ren idealism.

     För Zaremba är det dock allvar – vilket hans oupphörliga försök att få teserna bekräftade av den svenska vardagen visar. Motsatsparen Europa-Sverige, katolicism-protestantism, aristokrati-bondeklass, medborgare-folkrörelsemedlem, individ-kollektiv, familj-socialtjänst, moral-politik, rättigheter-jämlikhet, naturrätt/konventioner-rättspositivism, idealism-nytta – där första halvan är god och andra ond – utgör den zarembska väven.

     I korthet är det moralen som ställs mot politiken.

     
Jag menar att Zaremba inte är demokrat, åtminstone inte i någon bemärkelse som har med folkstyre att göra. I en uppsats, Etikett och moral (Idéhistoriska institutionen, Stockholms universitet 1987), resonerar han som vanligt om hur Sverige skiljer sig från Europa:

     "Det mest framträdande draget i denna avvikande struktur utgjordes av bondeklassens politiska organisering och representation och en mycket omfattande folklig självorganisering. Politiken har inte varit samhällselitens exklusiva fält."

     Demokratiskt sinnade människor, från vänster till höger, tycker att Zaremba här beskriver något positivt. I själva verket avskyr han denna tradition av fria bönder! Han föraktar deras tradition av konsensus, en man en röst, deras ömsesidiga solidaritet och nyttotänkande. "Folkhemmet som medborgarmoral tycks ha sett dagens ljus i deras sinnen som på 20-talet byggde den svenska industrin med händer vana vid lien och med sockenstämmans värderingar ekande i bakhuvudet."

     Och vad Zaremba tycker om folkhemmets moral vet vi. Han talar ofta om "en perverterad jämlikhetsidé" och fnyser åt röstdemokratiska excesser. Men hans antidemokratiska skepsis är inte exklusivt antisvensk, vilket hans erkännande av den norditalienska seperatiströrelsen Llega Nord visar: "Därför anar jag att legisternas väderkorn kan ha lett dem rätt. De ifrågasätter inte bara nationalstaten, utan måhända även de ambitioner som föddes samtidigt med den och som nu besjälar allt vi kallar politik: nämligen att medvetet och i stor skala förändra samhället i riktning mot större förnuft, jämlikhet och upplysning". (DN 11/2 -93)

 

Zarembas värnande av de små och svaga, är det mer än retorik? När ärendet hela tiden är att öka de moraliskt högtståendes makt på bekostnad av de folkvaldas, undrar man om inte de individuella ödena exploateras för auktoritära syften.

     Den högsta auktoriteten är ofta Zaremba själv, han drar sig t ex aldrig för att tala om vilket straff lagbrytare borde ha, han vet ju bäst. När domstolarna dömer efter gärning och inte efter tros- eller partitillhörighet – alltså inte automatiskt ger nynazister högre straff för mord eller en medlem av Skattebetalarnas förening högre straff för skattebrott - drar han sig inte ens för att lämna ut signalement med bifogad motivering: "Detta som allmän upplysning, eftersom tingsrätten i Stenungsund, som fällde Brink i onsdags för grov misshandel av John Hron, samtidigt försatte honom på fri fot." (DN 21/11-95)

     En varning? En högre rätt? Lynchning?

     Visst håller Zaremba på likheten inför lagen, vilket låter demokratiskt betryggande. Vad han ifrågasätter är i stället likheten över lagen. Han ogillar de folkvaldas inflytande över och ambitioner med stiftandet och tillämpandet av lagen – där bör moralen och inte politiken ha det avgörande ordet, anser Zaremba. Han tycks faktiskt tro att den svenska juridikens nyktra och formella stil utesluter en moralisk grund för lagstiftning och prövning. Mot rättspositivismen ställer han maktdelningsprincipen, men han vill snarare ha förflyttning än delning, han vill att domarnas moral ska råda över de folkvaldas vilja.

     Det är som vanligt antingen eller – och demokratin får betala priset.

 

Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt. Zaremba beklagar att socialärenden avgörs av det allmänna: "Det allmänna i ordets bokstavliga mening: avgörande beslut fattas av en nämnd som inte sällan består av en konsumföreståndare, en bensinstationsföreståndare och tre kvinnliga telefonister." (ur antologin Du sköna gamla värld, Stockholm 1987, s 92) När han polemiserar mot en hög jurist kommer han inte på något bättre än: "Kommer detta svar från en hovrättspresident eller är författarinnan föreståndare för en tvättinrättning?" (DN 21/5 -96)

Han fnissar i Moderna Tider (november -94) åt tanken att blondiner, vindögda eller brevbärare skulle protestera mot något – en annan sak är det med läkare och författare: "Det finns nämligen ett värde i läkaretiken och författarnas moral: Kanske är de inte mera moralister eller ansvarsfulla än vi andra, men de är särskilt känsliga mot vissa av de faror som ständigt hotar det civiliserade samhället."

 

Zarembas ideal framträder när han i en lång artikel i Moderna Tider (februari -95) hyllar det postkommunistiska Polens Justitieombudsman: "Vill man vara litet högtidlig kan man säga att de två jurister som sedan 1988 innehaft ämbetet lyckats med något som förefallit nästan omöjligt i moderna, byråkratiska, pluralistiska och liberala samhällen: att begåva en statlig institution med äkta moralisk auktoritet. ... Rättsprinciper och medborgerliga rättigheter är inte beroende av vad de folkvalda tycker om dem, påpekar Ewa Letowska, som också myntat uttrycket 'populistisk demokrati'. Salus populi suprema lex esto (folkets väl är den högsta lag), anser hon vara ett oroväckande talesätt och hon föredrar salus legum suprema lex esto. 'Lagarnas väl är den högsta lag.' ... Det kanske är överflödigt att påpeka att det polska JO-ämbetet, som för närvarande sysselsätter nära 100 personer, är monokratiskt, det vill säga representeras av ombudsmannen ensam ... Man kan också undra om det alls är möjligt för en ansiktslös institution att föra ett offentligt samtal om rätt och moral. I den meningen är den polske ombudsmannen snarast en restauration av forna tiders självständigt omdömesgille domare."

     Det tycks som om Zaremba ger katten i hur de folkvalda och deras organ fungerar, så länge det bara existerar en moralisk auktoritet: "Själv är jag inte säker på om människor vänder demokratin ryggen ens när merparten av deras representanter ertappats som svansviftare eller mutkolvar. Men de gör det helt säkert den dagen de inte längre kan höra en enda röst som de tills vidare helt och fullt litar på."

 

Den högsta moraliska auktoriteten finner Zaremba hos den katolska aristokratin, hos riddaren. Redan en passus i Ord och bild 1/82 lägger mönstret: "Den katolska trons starka ställning i Polen sedan 1000-talet har bland annat inneburit att en 'konservativ' värdeskala, som sedan reformationen successivt tynat bort i de protestantiska länderna, har överlevt i Polen. Dit hör bland annat begreppen 'ära' och 'heder', 'trohet' och 'mod'. En annan faktor som bidragit till den speciella etikens överlevnad var säkert den numerärt starka adelns traditionellt dominerande ställning ända långt in på 1900-talet."

     I Du sköna gamla värld beklagar han: "En icke oväntad pendang till bondeklassens styrka och myndighet är den svenska adelns och i synnerhet den adliga kulturens sorgesamma historia... I övriga Europa dröjde det ytterligare hundra år innan den medeltida 'förtrollningen' slutligen bröts, och inte ens då på något fulländat sätt. Följaktligen levde – och kanske lever i Europa än i dag kvar – element av sakral tabuisering av rum, tid och person...I striden mellan kungamakt [böndernas allierade, EW] och adel stod ju den sistnämnda, liksom annorstädes i Europa, för de konstitutionella strävandena...Man kan alltså, utan att överdriva, tala om en dominans av allmogekultur, vars samhällssyn mejslats fram av förhållanden i byarna, av kyrkans [den lutherska, EW] förkunnelse och bondeståndets politiska erfarenheter. Ett konsekvent drag i dessa hågkomster har varit att hålla adelsprerogativen kort, gärna till förmån för en stark centralmakt. Detta bondestånds makt kulminerar vid det senaste sekelskiftet ... Några decennier senare tar arbetarrörelsen, d v s söner och döttrar till sekelskiftets bönder, över den politiska makten, och det folkhem som en viss Alfred Petterson i Pålsboda proklamerade 1902 ekar 26 år senare i Per Albins mun."

     Hurdan är då adeln? "Riddaren, aristokraten och gentlemannen skapar sin egen lag ... Förakt för lagen och en fallenhet för att själv skipa rättvisa utmärker alla grupper där idéer om heder och ära spelar en central roll ... Riddaretikens attraktion härstammar inte från dess funktionalitet, utan snarare från dess trots mot materien och det faktum att den är svår att efterleva, vilket tilllåter dess bärare att skilja sig från mängden."

     Man kan få för sig att det är en simpel snobb som talar. Men jag tror att Zarembas extrema behov av integritet snarare kommer av ett slags asocialitet. Zarembas människa är inte Aristoteles politiska djur, utan en isolerad individ som putsar på sin egen värdighet. Begrunda denna passus i essäsamlingen Minken i folkhemmet (Stockholm, 1992):

     "Om den goda moralen enkom syftade till att inte skada andra skulle ord som 'ögontjänare', 'frossare', 'fegling', 'hora' eller 'snåljåp', 'småaktig', 'beskäftig' och 'lössläppt' inte uttrycka moraliskt avståndstagande." (s 189)

Om sådant som egoism, slöseri och otrohet endast berör den som utför gärningarna är det kanske logiskt att också misstro folkrörelser, konsensus, jämlikhet, jämställdhet.

 

Ja, hur ser riddaren på jungfrun? Om det talar han inte öppet, men kvinnosynen skiner ändå igenom i olika sammanhang: "Sverige har den berömda arbetslinjen. 80 procent av de svenska kvinnorna arbetar. Samtidigt vet man att barn bara kan uppfostras av sina föräldrar när det kommer till kritan." (Arbetet 17/7 -88)

     "Man kan fråga sig vad föraktet för 'hemmafruarna' betytt för eroderingen av den traditionella vårdkulturen. Och vill man resonera i genustermer kan man lugnt beskriva den nya 'etiken' som en krigsförklaring mot allt vad kvinnlig kompetens heter." (Moderna Tider, april -92)

 

Skinnets omställningsförmåga må vara fulländad, men ingen kan anklaga kameleontens själ för politisk korrekthet.

     Jag börjar få svårt att ta Zaremba på allvar. Hans resonemang har för mycket av idékonstruktion över sig – den kolakowska smittan. Det primitiva antingen-eller som dödar de flesta debatter. Antingen individ eller kollektiv. Antingen familjen eller myndigheterna. Antingen rättigheter eller välfärd. Antingen moral eller politik. Men verkligheten kräver aldrig sådana manikeiska ställningstaganden. Det kluriga med att leva är att kombinera både och – det är det vi borde lägga ned vår energi på.

     Samtidigt så tas Zaremba på fullt allvar, inte bara av Timbro utan framför allt av Dagens Nyheters ledning. Det tycks vara en tidning i kris och en kulturredaktion som sedan länge tappat initiativet i ett postpostmodernt töcken, som i sin iver att i stället bli Sveriges moraliska samvete ger Zaremba helsidor utan att ifrågasätta texternas faktabakgrund, argumentationslinje och rimlighet.

     Det är ironiskt att DN:s chefredaktör och kulturchef Arne Ruth nyligen fick Lukas Bonniers journalistpris för sin "kamp mot historielöshet". Ruth blev förvånad och sa att han "gärna sett att skribenterna blivit uppmärksammade" och nämnde Zaremba och ett par till. Zaremba som i ena stunden snuddar vid antisemitisk historieskrivning och den andra antyder att barnbidraget är kusin med förintelsen. Lösare historier får man leta efter. Kan juryn och Ruth ha menat Zarembas medeltida värderingar – skribenten själv som levande historia?

     Jag är ingen oreserverad vän av folkhemmet och jag sympatiserar med de debattörer som hårt och välgrundat ifrågasätter brister i samhällsbygget. Själv har jag rentav jämfört dess korporativa drag med det fascistiska Italien. Men det är en väsentlig skillnad mellan undersökande jämförelser och kategoriskt likställande. När historien och samtiden förvrängs för att visa att välfärd och solidaritet i sig är kryptofascism, då har förenklingen gått så långt att den blott försvårar för oss som hellre vill utveckla och reformera vårt samhälle – än att rasera alltsammans.

Får jag bara påminna Ruth och Zaremba om när de knäfallande intervjuade Adam Michnik i DN 4/3 -90. Michniks tillrättavisning är trots eurocentrismen en viktig påminnelse om demokratin som socialt system:

     "Man kanske inte skall idealisera oss eller generalisera det vi [öststatsdissidenter] står för...Västeuropa är, trots alla sina fel och brister, likväl en förebild av oskattbart värde för resten av världen. Det representerar värdet av demokratins mekanism. Märk väl – inte av den demokratiska individuella dygden – utan den mekanism som verkar i vardagen, som ett sätt att lösa konflikter. Om vi inte lyckas inympa detta hos oss, kommer varken Havel, Sacharov eller Kolakowski att rädda oss."

 

Svenska Dagbladet 13+14/12 1997