STARTSIDAN
Om SMB
Bli medlem
Kontakt
Kalendarium
Resor
Uppsatser
Svenska krig
+ Krig 1050-1222
+ Krig 1222-1388
+ Krig 1388-1448
+ Krig 1448-1520
+ Krig 1521-1611
+ Krig 1611-1721
+ Krig 1721-1814
+ Krig per motståndare
+ Freder och stillestånd
+ Kartbilden 1050-1814
+ Medeltida krigföring
+ Freden med San Marino
+ Om "Svenska krig".
+ Källor och litteratur
Sv. militärflygplan
Länkar
BLOGG
LOGGA IN
RÄTTELSER

 


 

Karl X Gustavs polska krig 1655-1660

Krig med:Polen
Brandenburg (1657-1660)
Tysk-romerska riket (1657-1660)
Angripare:Sverige
Segrare:Polen
Svensk regent:Karl X Gustav (1654-1660)
Karl XI (1660-1697)
Polsk regent:Johan II Kasimir (1648-1668)
Brandenburgsk kurfurste:Fredrik Wilhelm (1640-1688)
Tysk-romersk kejsare:Ferdinand III (1637-1657)
Leopold I (1658-1705)
Sveriges allierade:Brandenburg (januari 1656-september 1657)
Siebenbürgen (Transsylvanien) (december 1656-juni 1657)
Svenska krigsmål:Det är inte helt okontroversiellt att uttala sig om de svenska krigsmålen. Dessa förändrades sannolikt under fälttågets gång. Ett tydligt grundmål var att utvidga det svenska väldet på Polens bekostnad. Kurland, Ostpreussen och Danzig hägrade. Ostpreussen är vid krigsutbrottet ett län under Polen med Fredrik Wilhelm av Brandenburg som länsherre. Karl X Gustav utropar sig på ett tidigt stadium i kriget till kung i Polen. Detta kan tolkas som att han då syftade till landets totala erövring. Senare under kriget begränsades ambitionen till en delning av Polen mellan Sverige och Brandenburg.
Fältslag:Slaget vid Sobota den 23 augusti 1655 (svensk seger)
Slaget vid Zarnow den 6 september 1655 (svensk seger)
Slaget vid Nowy Dwor den 20 september 1655 (svensk seger)
Slaget vid Wojnicz den 23 september 1655 (svensk seger)
Slaget vid Radom den 2 februari 1656 (svensk seger)
Slaget vid Golomb den 8 februari 1656 (svensk seger)
Slaget vid Warka den 28 mars 1656 (polsk seger)
Slaget vid Gnesen den 27 april 1656 (svensk seger)
Tredagarsslaget vid Warszawa den 18-20 juni 1656 (svensk seger)
Slaget vid Lyck den 28 september 1656 (polsk seger)
Slaget vid Filippovo den 12 oktober 1656 (svensk seger)
Slaget vid Konitz den 23 december 1656 (svensk seger)
Freder och stillestånd:Freden i Oliva den 23 april 1660

Johan II Kasimir av Polen. Samtida kopparstick av Sandrart.
Detta krig framstår som ett av undantagen i svensk krigshistoria. De flesta andra krig som Sverige har deltagit i framstår, på ett eller annat sätt, som nödvändiga. Detta är dock ett krig som till synes kunde ha undvikits. När Karl X Gustav bestiger den svenska tronen, efter drottning Kristinas abdikation, står krig högt på dagordningen. Man väljer mellan Danmark och Polen som lämpliga mål. Till slut väljs Polen. Anledningen till att Sverige kastar sig in i detta krig är en omdiskuterad fråga. De skäl som anförs av dem som vill försvara Karl X Gustav på formella grunder är att krigstillstånd vid denna tid råder med Polen. Polackerna har hårdnackat vägrat att göra om stilleståndet i Stuhmsdorf från år 1635 till en riktig fred. Stötestenarna är att Polen kräver de delar av Livland som är i svenska händer samt att Johan II Kasimir av Polen håller fast vid sina Sigismunds tid.

De som vill försvara kriget utifrån realpolitiska grunder menar att Polen sedan 1653 har krig med Ryssland och att det som svenskarna inte tar kommer att tillfalla Ryssland. All rysk expansion västerut är en strategisk nackdel för Sverige. Ytterligare en alternativ förklaring är att Sveriges nya territoriella innehav på kontinenten efter Westfaliska freden måste kunna försvaras. Sveriges ekonomi ligger i ruiner efter drottning Kristinas tid och man har helt enkelt inte råd att hålla en sysslolös armé, den måste vara i krig och försörja sig själv i fiendeland. Ytterligare förklaring kan vara att Karl X Gustav uppskattar kriget, i sin ungdom levde han ett ganska bekymmersfritt liv men fick smak för slagfältet under Trettioåriga kriget, där han var en av Torstenssons ivrigaste lärjungar. Man kan också tänka sig att det ligger i tiden att föra krig. Gustav II Adolf skaffade sig ära och berömmelse genom krig. Han utvidgade också Sveriges gränser ordentligt. Karl X Gustav vill kanske helt enkelt inte vara sämre än sin store föregångare. Under alla omständigheter börjar förberedelserna för ett fälttåg efter ett rådsbeslut i december 1654.


År 1655 går Sverige till anfall mot Polen. Det visar sig snart att Polen är lätt att erövra, men svårt att behålla. Trots att kriget inte går bra för Sverige tvingas Polen i den kommande freden att erkänna Sveriges innehav av Livland norr om floden Düna.

År 1655

Planering och preludium

Den svenska planen går ut på att anfalla Polen från väster och öster. Till våren är arméerna samlade. Fältmarskalken Arvid Wittenberg står med 14 000 man, till största delen värvat tyskt folk, i svenska Pommern. 15 000 man skall skeppas över från Dalarö till Pommern under befäl av kungen själv. 7 000 man mönstras i Livland med Gustav Horn som högste chef och fältmarskalken Gustav Adolf Lewenhaupt som härförare. Wittenberg skall rycka in i Polen västerifrån, genom Hinterpommern, som tillhör Brandenburg. Karl X Gustav skall understödja hans framryckning. Horn skall besätta Kurland och Litauen, som vid denna tid är delar av Polen, Kurland som ett mycket självständigt område. Ett viktigt motiv för denna operation är att man vill förhindra ett ryskt framryckande mot Östersjön. Den livländska styrkan skall därefter utgöra en reserv.

Karl X Gustav inleder under denna tid också en politisk offensiv mot Polen. Han gör allt för att öka splittringen inom landet och skaffa sig anhängare bland de polska herremännen. När det står klart att Sverige förbereder krig blir polackerna mycket förhandlingsvilliga, men de svenska förberedelserna har då gått för långt.

Krigets inledning och huvudarmén

Krigshandlingarna inleds med att Lewenhaupt den 1 juli erövrar Dünaburg i det polska Livland. Den 4 juli mönstrar Wittenberg sina trupper i Damm i svenska Pommern och går den 11 juli över den polska gränsen. De polska förbanden bjuder svagt motstånd. Kungens styrka landstiger den 14 juli vid Rügen i svenska Pommern efter fem dagars lugn sjöresa. Den 14 augusti förenar sig Karl X Gustav med Wittenberg vid Konin. Kungens styrka uppgår nu till ca 30 000 man. Vid denna tid beslutar sig Karl X Gustav för att gå mot Warszawa.

Under tiden samlar Johan Kasimir en armé. Den 23 augusti kommer det till en obetydlig drabbning vid Sobota, som svenskarna vinner. Wittenberg avdelas att förfölja de flyende polackerna och Karl X Gustav marscherar vidare mot Warszawa. Den 29 augusti kapitulerar staden utan strid. De ryska trupperna, som den 30 augusti står ett par dagsmarscher från staden, vänder österut när de får underrättelsen om att svenskarna tagit Warszawa.

Träffningen vid Wojnicz den 23 september 1655. Kopparstick av Willem Swidde efter teckning av Erik Dahlberg.

Karl X Gustav beordrar nu Magnus Gabriel De la Gardie, som tagit över befälet i Livland från Horn, att marschera till Polen med de välutbildade delarna av den svenska livlandsarmén. Hans uppgift är att förena sig med den del ur den svenska huvudarmén som ställts under Gustav Otto Stenbocks befäl. Själv beger sig kungen till trakterna kring övre Weichsel för att krossa resterna av Johan Kasimirs armé. Styrkorna drabbar samman vid Zarnow den 6 september. Polackerna, som räknar ca 11 000 man, tror att de endast har Wittenbergs styrka mot sig. Resultatet blir ett polskt nederlag. Karl X Gustav vänder sig därefter mot Krakow som, efter ett tappert försvar, dagtingar den 9 oktober. Under belägringen gör Karl X Gustav ett strövtåg med 3 600 man. Styrkan anfalls den 23 september vid Wojnicz av ca 8 000 polacker. Trots de ojämna styrkeförhållandena slutar dagen med svensk seger. I detta läge flyr Johan Kasimir från Polen, och stora delar av landet hyllar Karl X Gustav som kung. Medan huvudstyrkan har belägrat Krakow har Stenbocks avdelning vunnit en seger över polska styrkor vid Nowy Dwor den 20 september.

Träffningen vid Nowy Dwor den 20 september 1655.

Fredrik Wilhelm av Brandenburg

De svenska framgångarna är på ett sätt lysande, men situationen innehåller en hel del faror, bl.a. ser omvärlden inte med blida ögon på de svenska framgångarna. Ingen nation får växa sig för stark i en värld som vilar på bräckliga maktbalanser. Dessutom finns det många som inte vill ha Sverige som ensam herre över östersjöhandeln. En av dem som med största ovilja ser på den svenska frammarschen är Fredrik Wilhelm av Brandenburg. Han är en kraftfull man och har själv ambitioner när det gäller polskt område. Han rustar en här om ca 14 000 man och marscherar mot svenskarna, dock utan att förklara krig. I detta läge beslutar sig Karl X Gustav för att vända sig mot Fredrik Wilhelm innan denne kan växa sig starkare. I november bryter kungen upp från Warszawa och förenar sig med Stenbock. I början på december tillstöter den svenska livlandsarmén. I den svenska hären finns nu också många polacker som anslutit sig till Sverige. Marschen ställs mot städerna Thorn och Elbing som snart erövras. Man går sedan mot Königsberg, där Fredrik Wilhelm befinner sig med sina styrkor. I mitten av december har Karl X Gustav nått stadens närhet. Situationen är laddad, men Karl X Gustav beslutar sig för att försöka segra med diplomatiska medel och en del mindre hot. Året slutar med förhandlingar mellan Karl X Gustav och Fredrik Wilhelm.

Karl X Gustav intager Thorn. Teckning av Erik Dahlberg.

Under november och december börjar det gerillakrig som skall bli mycket bekymmersamt för de svenska styrkorna att växa till allvarliga proportioner. Från den polske kungens sida framställer man kriget som en religiös befrielsekamp, vilket är mycket effektivt i det strängt katolska Polen.

Polska trupper svär Karl X Gustav trohetsed vid Sandomierz den 3 november 1655. Oljemålning av Johan Filip Lemke.

Den östliga fronten

Den 13 juli anländer Magnus Gabriel De la Gardie till Riga och tar över det högsta befälet från Gustav Horn. Efter Dünaburgs erövring den 1 juli kommenderas de svenska förbanden tillbaka till Kokenhusen, där de går i kvarter. Den lokala politiska situationen är känslig eftersom även ryssarna är på frammarsch. Det svenska agerandet syftar till att förhindra ett ryskt framträngande till Östersjön, utan att hamna i krig med ryssarna.

Den 26 juli inleds en offensiv mot Pilten, ett biskopsdöme inom Kurland som står direkt under den polska kronan, och tio dagar senare är erövringen av området ett faktum.

I början av augusti skriver De la Gardie ett avtal med litauiska sändebud, enligt vilket Litauen accepterar svenskt beskydd. Som ett resultat av detta avtal läggs en svensk besättning in i den viktiga fästningen Birze. Samtidigt tar ryssarna Wilno (nuvarande Vilnius). Kowno (nuvarande Kaunas) har de redan erövrat. På detta sätt delas Litauen mellan Sverige och Ryssland, litauerna i de ryskockuperade områdena accepterar det ryska beskyddet.

Samtidigt bedrivs förhandlingar med hertig Jakob av Kurland för att förmå denne att ställa sig under Sverige. Detta ligger inte i Jakobs intresse och han förhalar skickligt förhandlingarna.

I slutet på sommaren beordras De la Gardie att sända sina mest välövade förband till Polen där Karl X Gustav nu har ett stort behov av folk. Den 19 oktober går kärnan av den svenska livlandsarmén över floden Njemen på väg mot Polen, under ledning av De la Gardie. Cirka 3 500 man kvarlämnas för att bevaka de svenska erövringarna, Pilten och nordvästra Litauen.

År 1656

Fördraget i Königsberg och hårdnande polskt motstånd

Den 7 januari ser sig Fredrik Wilhelm av Brandenburg tvingad att skriva på fördraget i Königsberg. Enligt avtalet blir Fredrik Wilhelm länsherre under Karl X Gustav. Detta markerar höjdpunkten på Karl X Gustavs polska krig. Under tiden mörknar det vid horisonten. Europas makter ser med stigande ovilja på Sveriges framgångar. Det allvarligaste på kort sikt är att polackerna börjar organisera sig till motstånd.

Stefan Czarniecki.
Polackerna är av hävd ett ganska splittrat folk men de svensk-tyska arméerna lyckas framkalla en nationell enighet. Under ledning av Stefan Czarniecki startar ett folkkrig mot inkräktarna. Karl X Gustav beslutar sig för att möta det nya hotet med ett vinterfälttåg. Hans generaler avråder, men den 17 januari bryter han upp från Königsberg och går söderut. Målet är att krossa det polska motståndet, innan Czarnieckis styrkor hinner växa sig för starka, och att erövra fästningen Zamosz. Denna skall sedan bli en stödjepunkt för den svenska makten i södra Polen. Karl X Gustavs styrkor uppgår nu till ca 15 000 man. Den 2 februari vinner svenskarna en mindre drabbning vid Radom. Den 8 februari står ytterligare en drabbning, denna gång vid byn Golomb. Svenskarna vinner, men Karl X Gustav säger efter slaget att han aldrig "varit i en hårdare affär". Gustav Kurcks finska rytteriregemente har en stor andel i segern. En av regementets skvadroner anföll tre gånger och fick vidräknas 50-procentiga förluster.

Slaget vid Golomb den 8 februari 1656. Oljemålning av Johan Filip Lemke.

Regelrätta strider kommer dock att höra till undantagen. Den svenska armén slits ned av polackernas gerillakrig samt brist, svält och köld. Den 17 februari kommer den svenska styrkan fram till Zamosz. Fästningen vägrar att kapitulera, och eftersom den svenska styrkan saknar belägringsartilleri måste Karl X Gustav ge upp tankarna på att erövra fästet.

Karl X Gustav fortsätter mot Jaroslav, som kommer att bli den sydligaste punkten för hans tåg. Här vänder han den 12 mars mot norr. Styrkan är nu reducerad till 5 000 svenskar och 3 000 polacker. De polska soldaterna kommer snart att gå över till motståndarlägret. En styrka om 2 500 man under befäl av Fredrik av Baden sänds till kungens undsättning. Denna styrka blir dock i grunden slagen av överlägsna polska förband vid Warka den 28 mars. Svenskarnas läge kan liknas vid Banérs år 1637 (se Trettioåriga kriget). Marschen försvåras av det aktiva gerillakriget från polsk sida. Även denna gång räddas den svenska armén av sin fältherres skicklighet. När Karl X Gustav kommer till den punkt där floderna Weichsel och San flyter samman uppstår en prekär situation. Den svenska styrkan finner flodövergångarna spärrade av fyrfaldigt överlägsna fientliga förband. Karl X Gustav bestämmer sig för att gå nordost över San och angriper de litauer som försvarar floden. Manövern lyckas och den 5 april befinner sig den svenska styrkan i säkerhet vid Warszawa. Tåget från Jaroslav betraktas som en av de större krigarbragderna i svensk historia. Enligt all logik borde den svenska styrkan ha förintats, men genom Karl X Gustavs skicklighet och utomordentliga personliga mod och föredöme lyckades man med det omöjliga.

Slaget vid Gnesen den 27 april 1656. Oljemålning av Johan Filip Lemke.
Karl X Gustav vänder sig nu mot Danzig samtidigt som styrkor under hertig Adolf Johan, Karl X Gustavs halvbror, och Karl Gustav Wrangel jagar den polske fältherren Czarniecki. Svenskarna segrar i slaget vid Gnesen den 27 april men lider svårt av polackernas gerillakrig.

Under våren samlar den polske kungen, Johan Kasimir, en här om 50 000 man och tågar mot Warszawa. Den 19 maj är staden innesluten. Försvaret leds av den tappre och erfarne Arvid Wittenberg. Wittenberg har försvarat belägrade städer 20 gånger, vilket kan vara ett världsrekord. Den 19 juni försöker polackerna, under hot om att ingen skall skonas vid en stormning, att få fram en kapitulation. Johan Kasimir vill till varje pris ha en svensk kapitulation för att inte få sin huvudstad förstörd i den plundring som måste följa på en stormning. Wittenberg avslår dock envetet alla sådana förslag.

Natten till den 20 juni går polackerna till storms. I staden finns ca 1 500 tjänstdugliga försvarare. De polska styrkorna lyckas ta sig in i staden och en förtvivlad strid vidtager. Johan Kasmir hoppas fortfarande kunna rädda sin stad från plundring, och under eftermiddagen anmanar han åter Wittenberg att kapitulera. I detta läge inser Wittenberg att vidare motstånd är meningslöst och skiver under en kapitulation.

Enligt vissa källor utkämpar Wittenberg ytterligare en strid efter kapitulationen. En del polska soldater vägrar acceptera plundringsförbudet och vänder sig mot Johan Kasimir, som i detta läge tillfrågar Wittenberg om han och hans trupper vill medverka till att återställa ordningen. Något som Wittenberg går med på.

Det står nu klart för Karl X Gustav att de svenska resurserna inte räcker till för att betvinga Polen. Samtidigt kommer nyheten att Ryssland den 17 maj har förklarat Sverige krig.

Tredagarsslaget vid Warszawa

Rysslands anfall får Karl X Gustav att börja tänka på fred med Polen, men han vill först undsätta det belägrade Warszawa. Den 15 juni sluts ett fördrag med Brandenburg i Marienburg, som fallit för svenska styrkor den 8 februari. Brandenburg skall understödja svenskarna med 4 000 man för att senare tillsluta med "hela sin makt" om så krävs. I gengäld erhåller Brandenburg fyra landskap inom Polen. Planerna på Polens delning har nu fått en tydlig kontur. Karl X Gustavs plan efter fördraget i Marienburg är att skrida till Warszawas undsättning. När han får nyheten om att staden har fallit beslutar han sig för att anfalla de polska styrkorna vid Warszawa. Den svenska hären räknar omkring 18 000 man, varav ca hälften är brandenburgare, och de flesta generalerna avråder från en batalj. Kungen genomdriver dock sin vilja, och den 18 juli börjar tredagarsslaget vid Warszawa. Polackerna är numerärt överlägsna. Det finns dock många olika uppgifter om den polska styrkans storlek. Den antas ha uppgått till mellan 36 000 och 40 000 man. Johan Kasimir själv utövar den operativa ledningen. Polackernas överlägsenhet leder till viss misstämning i det svenska lägret, men Karl X Gustav litar till den skicklighet som finns i de svenska och brandenburgska styrkorna. Brandenburg har vid denna tid en mycket välövad armé och fältherrarna har gått i svensk skola under Trettioåriga kriget.

Slaget vid Warszawa 1656, första dagens strid den 18 juli.

Den polska styrkan består av litauer, polacker och tatarer. I utgångsläget är de polska styrkorna förskansade. Striderna börjar med skärmytslingar kring de litauiska skansarna omkring klockan 1700 den 18 juli. Vid midnatt upphör skottlossningen utan att något avgörande har inträffat.

Karl X Gustav omringas av tartarerna under slaget vid Warszawa den 19 juli 1656. Oljemålning av Filip Lemke.
Efter en rekognosering i gryningstimman den 19 förstår Karl X Gustav att de polska förskansningarna inte går att angripa i fronten och därför måste utflankeras från öster. På morgonen intar brandenburgarna en viktig höjd samtidigt som polackerna gör ett antal misslyckade anfall. Under tiden fullföljer brandenburgarna utflankeringsrörelsen, förstärkta med svenskar. Manövern lyckas utmärkt och det polska försvaret försätts i en brydsam situation. Omkring klockan 1600 gör polackerna ett omfattande rytterianfall mot de förband som nu står mot de polska förskansningarnas flank. Anfallet blir tillbakaslaget samtidigt som tatarerna misslyckas med ett anfall i svenskarnas rygg. Mörket faller innan det kommer till något avgörande. Denna dag svänger stämningarna i de båda lägren. På den svenska sidan försvinner den missmodighet som ryktena om polackernas enorma överlägsenhet skapat. På den polska sidan är det tidigare övermodet fullständigt bortblåst och deserteringar börjar förekomma. Polackerna har under dagen gett slaget förlorat och börjar förbereda en reträtt. Denna reträtt måste gå över floden Weichsel och det finns bara en bro.

Den 20:e går svenskarna till anfall mot de höjder som polackerna har förskansat sig på och kan med enkelhet erövra dessa. Med detta bryts ordningen i det polska återtåget. På den svenska sidan har man svårt för att exploatera den oväntat framgångsrika utvecklingen, vilket medför att den polska reträtten kan ske med förhållandevis rimliga förluster. Dessa uppskattas till ca 2 000 man även om betydligt högre siffror förekommer. På segrarsidan förloras omkring 1 000 man. Svenskar och brandenburgare tar endast 18 fångar. Hatet mellan nationerna är nu så stort att tagande av fångar tillhör ovanligheterna. Warszawa faller åter i svenska händer, men slaget får begränsade militära konsekvenser. Karl X Gustav saknar kraft att förfölja den flyende fienden och kan endast efter en tids fördröjning gå söderut. En av de viktigare konsekvenserna är att danskarna skjuter upp ett planerat angrepp på Sverige.

Slaget vid Warszawa 1656, tredje dagens strid den 20 juli.

Huvudarmén efter slaget vid Warszawa

Svenskarna tränger nu ned mot Radom, men tvingas snart dra sig mot norr. Under andra halvan av augusti sänder Karl X Gustav fredsinviter till Johan Kasimir, men denne avslår dessa. Polackerna har ett starkt diplomatiskt stöd från Europas övriga nationer och detta gör Johan Kasimir mindre benägen att tänka på fred. Nederländerna går till och med längre än till diplomatiskt stöd och låter en flotteskader undsätta det belägrade Danzig.

När polackerna reorganiserat sig efter nederlaget vid Warszawa går de till offensiven och försöker undsätta Danzig samt går in i Preussen. Polackerna lyckas den 28 september i grunden besegra en svensk här under ledning av generallöjtnant Josias Waldeck vid Lyck. Stenbock lyckas å andra sidan genom segern vid Filippovo den 12 oktober hindra polackerna från att erövra Ostpreussen. Det belägrade Danzig kan dock undsättas utan att svenskarna har möjlighet att påverka detta. Polackerna återtar också ett antal mindre fästen. I november håller Johan Kasimir sitt högtidliga intåg i Danzig. Med detta sänker sig ett tillfälligt lugn och Karl X Gustav ägnar i stället sina krafter åt diplomatin. Den 10 november förnyas fördraget med Brandenburg i Labiau, denna gång på för Brandenburg mycket förmånliga villkor.

Slaget vid Filippovo den 12 oktober 1656. Oljemålning av Lemke.

Den 6 december sluter Karl X Gustav ett förbund med den siebenbürgske fursten Rakoczy och anser sig med detta ha stärkt sin position. Omedelbart efter fördraget går den svenska huvudstyrkan mot Danzig och försöker tvinga polackerna till fältslag. Detta misslyckas dock. Polackerna lägger in sitt fotfolk och artilleri i staden samt sänder kavalleriet söderut. Rutger von Ascheberg inleder i december med 950 man ett spaningsföretag mot det polska kavalleriet. Under marschen snappar Ascheberg upp ett brev som förtäljer att det polska kavalleriet, 10 000 man starkt, har gått i vinterkvarter runt Konitz. Han bestämmer sig för anfall och går natten till den 24 december till attack mot de intet ont anande polackerna. I gryningen har det polska rytteriet förlorat 3 500 man och 36 fanor. Det djärva angreppet blev en fullständig framgång. Med detta slutar 1656 års polska fälttåg. Huvuddelen av Polen har nu gått förlorat för svenskarna.

På den diplomatiska fronten drabbades Sverige av en stor motgång den 24 oktober då Polen ingick stillestånd och förbundstraktat med Ryssland i Wilno.

Den östliga fronten

Den 6 januari återvänder Magnus Gabriel De la Gardie från Polen till Riga. Redan i november börjar upproren i Polen bli besvärande för den svenska armén och i mars 1656 står Litauen också i uppror mot den svenska ockupationen. Upproret är mycket effektivt och Lewenhaupts försök att krossa det med terror blir helt resultatlösa. I slutet av maj tvingas de svenska förbanden utrymma Litauen. Endast fästet Birze försvaras.

De svenska motgångarna medför att förhandlingarna med Jakob av Kurland inte kan föras till några framgångsrika resultat. I juni tvingas man från svensk sida ge upp allt hopp om Kurland och erkänna dess neutralitet. Området Pilten förpantas till hertig Jakob på tio år för 50 000 riksdaler.

Under sommaren 1656 förklarar Ryssland krig mot Sverige och ryska styrkor går in i Finland, Estland och Livland.

Avsnitt 2 -->
 

""
,
 
© Copyright: Ulf Sundberg 1998. Text och kartor ur Ulf Sundberg: Svenska krig 1521-1814, Stockholm 1998. Publicering enligt särskilt avtal med Hjalmarsson och Högberg Förlag. Bildval och bildtexter av Alex Svensson.