|
|
|
 |
|
|
|
19 år och fast för doping
2000-04-27
Jan Christian Torvestads egen berättelse
Jag minns Jan Christian Torvestad mycket väl från Världsungdomsspelen 1998. Han var på jakt efter kvalgränserna till Junior-EM (10.74 resp 21.70) och hans mycket sympatiske tränare ringde och anmälde honom. På lördagen löpte han 100m på 10.77 i försöket och 10.86 i finalen där han dock fick se sig rejält slagen av trion Ahl (10.54) - Broström (10.65) - Sjöstrand (10.67). Han såg stark men lite klumpig och orytmisk ut. På söndagen vann han sitt försöksheat på 200m innan han lyckades med konststycket att vricka bägge vristerna samtidigt! Doktor Bergh fick rycka in och unge Torvestad fick resa hem till Norge och Haugesund stödd på svenska kryckor.
Ett par månader senare kom dråpslaget - Torvestad avstängd efter att man funnit spår av Stanozolol (samma anabola steroid som Ben Johnson fälldes för). Vad i all världen får en skandinavisk 19-åring att dopa sig för att kvala till ett junior-EM frågade man sig. I det senaste numret av den mycket läsvärda publikationen Norsk FRIIDRETT har Henrik Aasbö skrivit en lång och uttömmande beskrivning av "fallet Torvestad". Det är mycket intressant läsning, speciellt i den del där Torvestad själv ger sin syn på saken. Inga undanflykter utan bara en rak berättelse hur det hela gått till och vilka konsekvenser det fått för honom:
Här är min historia
Jag ser på den internationella toppidrotten som långt ifrån 100% ärlig och rättfärdig. Det skulle vara naivt att tro något annat. Jag började känna att jag kommit till en nivå där jag var tvungen att "göra något mer" för att ha möjlighet att bli bland de bästa.
Önskan att bli väldigt bra, kombinerat med att jag har en tendens att vara lite för kroppsfixerad, fick mig in på idén om anabola steroider. Min moraliska ursäkt fick bli att "om andra gör det, så kan jag också göra det".
Efterhand såg jag det som min enda möjlighet. Att vara "ren" är självfallet det enda moraliskt riktiga. Men utifrån min synpunkt samtidigt väldigt naivt. Det kändes som ett nödvändigt ont att ta det stora steget ut i det okända på jakt efter framgång.
Sommaren 98 skulle jag kvalificera mig till Junior-EM, men kraven var höga. Men varför var alla i utlandet så bra? Varför var det här det enda år som inga norska sprinters klarade att kvalificera sig? Tränade vi fel, hade vi dåliga gener? Jag menade att svaret måste vara att många i utlandet inte körde rent löp, och det tror jag fortfarande. Det närmaste jag kom var 3/100 sekund för sent på 100m (i motvind) och 6/100 för sent på 200m.
Detta kändes väldigt frustrerande, då jag hade försakat mycket för idrotten. Dessutom skulle jag rycka in i lumpen till hösten, och ryktena sa att då gick formen "käpprätt åt h.....".
Bägaren rann över när jag skadade mig allvarligt vid en tävling i Sverige. Då började tankarna snurra om att verkligen göra det. Ta chansen, kosta vad det kosta vill!
Och kostade, det gjorde det.
Att ta steget ut var som att dyka från "tian". Antingen imponerar du på alla som ser på, eller också får du en mycket smärtsam landning. Med min impulsiva personlighet tog jag chansen........i samma ögonblick jag dök över kanten ångrade jag mig. Men då var det redan för sent. Jag fick göra det bästa av situationen, hoppas att allt skulle gå bra, att ingen skulle märka något, att händelsen skulle glömmas.
En dag på träningen kom kontrollanterna. Jag blev ganska rädd, men trodde att substansen hunnit lämna kroppen, då jag hade avslutat omedelbart efter det att jag börjat 3 veckor tidigare (Han hade tagit två injektioner Stanozolol. Reds kommentar). Under denna period gick jag i marinens rekrytskola. En söndagsmorgon hemma på permission, fick jag ett telefonsamtal från juniorlandslagets kapten Odd Ivar Nyheim. Han sa "jag har en mycket dålig nyhet....." Då dessa ord blev sagda ställdes hela min värld på huvudet. Det var en helt jävlig upplevelse. Vattnet under hopptornet blev till tjock is, och jag blev helt vettskrämd av tanken på att en krasch var oundviklig. Det är svårt att beskriva vad jag kände, men allt blev svart. Ingenting betydde något, om jag hade dött i en olycka skulle det bara ha varit en befrielse.
Jag var tvungen att lämna besked till min tränare och de som stod mig närmast, en ödmjukande process. Att berätta för dem som hade trott på mig, stöttat mig och gett av sig själva för att hjälpa just mig - om vad jag hade gjort, ödelade det sista jag hade av självrespekt och stolthet. Och hela skulden var min egen.
På toppen av detta hade jag ännu inte träffat marken.
Detta fatala möte med isen skedde den dagen då nyheten publicerades av Norska Friidrottsförbundet. Jag visste att det skulle ske, men likväl gjorde det obeskrivligt ont. Tanken på att konfronteras med vänner och bekanta var minst sagt obehaglig. Men det värsta var kanske att nu visste alla det. Varje gång jag gick utanför huset, kände jag att alla såg nedlåtande på mig "...se där är han som dopat sig......." Då jag redan kände mig totalt ödelagd inombords, blev sådana situationer nästan outhärdliga. Det var som jag tvungen att slå på "nödaggregatet" och tvinga mig att upprätthålla en "normal" fasad.
Men inne i mig var det totalt kaos och krig mellan tankarna.
Efter lång tid, då det hunnit lugna ner sig lite, kunde självkänslan så sakteliga börjas bygga upp igen från ruinerna. Det var en långvarig process, den håller kanske på ännu. Men nu är upplevelsen undanlagd och nya mål är uppsatta för framtiden. Jag börjar se ljuset i tunneln.
De allra flesta har varit väldigt förstående. Speciellt min familj och min tränare, Kåre Budeng, var snabba att stötta mig. Trots att tragedin drabbat också dem. Dessutom har min klubb, Haugesund IL, lagt förhållandena tillrätta för mig i framtiden, genom att "ta in mig i värmen igen". Något jag är mycket tacksam för.
Nu anser jag mig vara färdig med den här händelsen.
Att prata om det gör mig ingenting, så länge det inte blir överdrivet. Om mina konkurrenter är nyfikna på vad som egentligen skedde, skall de naturligtvis få veta det. Dessutom tål jag att folk skämtar om det, så länge det inte gör i syfte att skada mig. Men om någon inte respekterar mig, eller på annat sätt behandlar mig olika än alla andra, så respekterar jag inte honom: Alla kan gör misstag, visst är somliga misstag värre än andra, men nu vet jag bättre än de flesta konsekvenserna av att försöka ta en genväg.
Ingen behöver tala om detta för mig.
Om någon har behov av att visa sig bättre än mig, får de försöka slå mig på idrottsbanan, inte genom att göra idiotiska försök att framhäva sin egen förträfflighet och stärka sitt ego genom att trycka ner mig i skiten.
Där har jag redan varit.
När jag vänder tillbaka, hoppas jag kunna göra det på bästa möjliga sätt. Visa för hela världen att jag faktiskt klarade att resa mig igen. Det kräver styrka, det vill jag lova. Detta kan bli min första idrottsprestation år 2000. Men bakom ligger oändligt mycket tankearbete, motivation och hård träning.....ensam.
Den som gäller nu, är framtiden.
Jan Christian Torvestad
Det hedrar Torvestad att han erkänner sin skuld rakt av och utrycker sin känslor så öppenhjärtigt. Det tillhör inte vanligheterna. När vi pratar doping handlar det mestadels om hälsoriskerna och det moraliskt förkastliga i att vara en fuskare. Torvestad belyser vilket social katastrof det innebär för en västerländsk idrottsman (och hans omgivning) att avslöjas som dopad.
Något som slår mig är att hans resonemang känns "ålderdomligt". Hans missbruk kom från en övertygelse att de flesta som är bättre säkert dopar sig. Det säger han både i ovanstående och på andra ställen i artikeln. Härigenom försätter han sig i ett kraftigt underläge - "det kvittar vad jag gör, andra blir bättre genom att fuska". Sådant snack hörde man ofta i Sverige på åttiotalet, men faktiskt inte så mycket nu förtiden. Jag tror det beror främst på att vi fått positiva förebilder som visar att man kan vara världsbäst utan att dopa sig, samt att det internationella dopingnätet blir allt finmaskigare efterhand. Detta varierar visseligen från land till land, men friidrottens jakt efter dopingsyndarna är intensivare och ärligare än någon annan idrott (tillsammans med simning).
Jan Christian Torvestad gjorde ett fruktansvärt misstag som kommer följa honom livet ut. Men han har tjänat av sitt straff och är tillbaks på löparbanorna i sommar. Kanske får vi se honom i den Nordiska Juniorkampen på Slottsskogsvallen den 29-30 juli. Han är välkommen.
Per Crona
|
|
|
|
|
|
|