STARTSIDAN
Om SMB
Bli medlem
Kontakt
Kalendarium
Resor
Uppsatser
Svenska krig
Sv. militärflygplan
Länkar
BLOGG
LOGGA IN
RÄTTELSER



 

FÖRMÅNSBOK I P&S 4B/2002

Jan Waernberg:

Den svenska atombomben

Den 30 september 1954 hördes en väldig explosion i trakten av Smedjebacken och därefter steg över Dalarna ett enormt rökmoln, krönt med en stor svampliknande plym.

Kärnvapenkriget hade kommit till Sverige. Soldaterna, såväl värnpliktiga som repetitionsinkallade, som deltog i Krigsmaktsövningen 1954, övade för första gången på allvar inför det nya ABC-kriget.

Fem år senare, var det dags för Krigsmaktsövning 1959, denna gång i trakterna av Norrköping. I närvaro av förutvarande arméchefen Carl-August Ehrensvärd och kung Gustav VI Adolf detonerade den 4 oktober 1959 en ny svensk "atombomb" med sitt karakteristiska svampmoln. Dessbättre rörde det sig inte om riktiga kärnvapenexplosioner utan om "A-bombattrapper", de kraftfullaste sprängladdningar som åstadkommits i Sverige för att resultera i det fruktade svampmolnet.

Det var dock bara en tidsfråga innan Sverige hade skaffat sina första riktiga atombomber.

Hemligt ABC

Wilhelm Agrell
SVENSKA FÖRINTELSEVAPEN
Utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-1978
Författaren, Wilhelm Agrell, har lyft åtskilliga stenar och resultatet har blivit en avslöjande redogörelse för hur det svenska försvaret gång på gång försökt skapa sin tids mest avancerade massförstörelsevapen. Det började 1928 med den så kallade "skyddsforskningen" mot kemiska stridsmedel. Och för att kunna skydda sig mot gas måste man ju tillverka sådan för att veta hur gasvapen fungerar, eller hur? Samma argument återkom 20 år senare, när det svenska atomvapenprogrammet igångsattes: för att kunna skydda sig mot atomvapen, måste man ju veta hur de fungerar och hur de kan tillverkas - och så var ju Sverige givetvis en stormakt i Norden, på vars axlar försvaret mot Sovjetunionen vilade. Klart att landet skulle ha kärnvapen! När sedan politikerna tvekade och atomvapenprogrammet inställdes, blev alternativen åter intressanta, moderna biologiska och kemiska stridsmedel, den fattiges atombomb. Till slut stoppades även dessa ansatser, och allt återgick till det vanliga - eller…?

Det började med kemiska vapen

Franska soldater under första världskriget med primitivt gasskydd i form av munskydd och glasögon, som gav ringa hjälp.
De tyska och franska kemiska stridsmedel som användes under det första världskriget upplevdes som så fruktansvärda i sin effektivitet att försätta marktrupp ur stridbart skick att man på olika sätt försökte begränsa dessa vapens spridning. Gasvapnet var dock dubbelverkande; det var otympligt och krävde en hel del egna säkerhetsåtgärder. Gasmaskerna var klumpiga och inte alltid så täta man önskade, och kvardröjande gas gjorde att egna trupper inte kunde besätta fiendens territorium där gasen spridits. Hade man otur och vinden vände kunde man snarare utsätta egen trupp för gasanfall än fienden.

Sverige hade inte byggt upp någon egen kunskap kring kemisk krigföring, något man försökte ta igen under mellankrigstiden. Den huvudsakliga kompetensen fanns på Åkers krutbruk där gasfrågorna började studeras 1920 och 1926 påbörjade armétygförvaltningen ett samarbete med medicinsk-kemiska institutionen i Lund och två år senare även med fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala. Uppgifter om den sovjetiska stridsgasutvecklingen erhölls 1925-1927 och det stod klart att gasskyddsforskningen måste intensifieras i Sverige.

I Lund var det docenten Gustaf Ljunggren som ledde den gaskemiska forskningen. Han var löjtnant i kustartilleriets reserv och hade tidigt under 1920-talet kommit i kontakt med konstruktioner av gasskyddet för försvarets fasta befästningsverk. Till skillnad från sina akademiska kolleger var han inte intresserad av de teoretiska problemen utan av gasstridsvapnets praktiska tillämpning. Arméförvaltningens artilleridepartement insåg att en förmåga av Ljunggrens kaliber måste utnyttjas och man föreslog att ett för försvarsgrenarna gemensamt forskningsinstitut skulle upprättas. 1930 års försvarskommission fick studera frågan och det dröjde till 1936 års försvarsbeslut innan Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA) inrättades, något som dock var fullt ut genomfört först 1939.

Senapsgasen studerades noggrant, bland annat med praktiska övningar i Karlskrona skärgård, och man studerade krigsmässig produktion av senapsgas inom landet. Försök att köpa industrianläggningar i Tyskland misslyckades, men Italien erbjöd sig leverera en komplett fabrik. Trots intensiva ansträngningar att starta en svensk produktion av senapsgas, beslöt ÖB general Thörnell 1940 att försvarsansträngningarna i stället skulle inriktas på mera konventionella vapen.

Till vänster: Den amerikanska atombomben "Little Boy" fälldes den 6 augusti 1945 över Hiroshima och orsakade 100.000 människors död. Trots att Sverige i praktiken saknade lämpliga vapenbärare skulle vi ha liknande vapen.

Till höger: Resten av staden; Hiroshima efter atombombsattacken. Franska soldater under första världskriget med primitivt gasskydd i form av munskydd och glasögon, som gav ringa hjälp.

ÖB general Swedlund anger färdriktningen

De amerikanska fällningarna av atombomber över Hiroshima och Nagasaki sommaren 1945 överraskade den svenska militären. Man var till en början skeptisk gentemot det faktum att USA lyckats konstruera fungerande nukleära vapen och trodde först det rörde sig om kraftiga konventionellt framställda bomber. Efterhand insåg man faktum och nyfikenheten blev stor bland såväl vetenskapsmän som militärer.

Överbefälhavare Nils Swedlund, även kallad "Stora Bullret" var en av det svenska militära kärnvapenprogrammets främsta förespråkare. På grund av sitt personliga sätt hade han svårt att bilda allianser, men uppskattades av politikerna för sin rättframhet. I samband med atomvapenprogrammet kom detta till korta.
Landet önskade följa med i den vapentekniska och strategiska utvecklingen, och man var beredd på att satsa på ett slags stormaktsförsvar i miniatyr, snarare än mellankrigstidens mera utpräglade småstatsförsvar. Om ÖB-utredningen 1947 hade haft inriktningen att konsolidera försvarsorganisationen efter beredskapsårens forcerade upprustning, kom ÖB-utredningen 1954 att helt ta intryck av de förändrade omvärldsbetingelserna. Kalla kriget var inne med Sovjetunionen som det främsta potentiella hotet, Koreakriget hade rasat och helt nya stridsmedel hade börjat tas i bruk. ÖB general Swedlund kunde i förordet till ÖB-54 lägga an den grundton som skulle följas under resten av 1950-talet. "Intensivt forskningsarbete och ofantliga industriella resurser tillföra stormakterna efterhand helt nya stridsmedel, som ha större verkan än de hittillsvarande men även verkan av annat slag. Vi kunna icke underlåta att försöka uppmärksamt följa denna utveckling för att finna vad som måste göras för att skapa skydd och motmedel mot dessa förbättrade eller nya vapen och för att själva anskaffa det som är lämpligt och möjligt för vår del."

Flygvapnet återigen vinnare?

Det amerikanska flygvapnet blev det främsta instrumentet för den nya tidens vedergällnings- och avskräckningsstrategi, och även i Sverige såg flygvapnet en möjlighet att åter bekräfta sin ställning som krigsmaktens viktigaste vapengren. Överstelöjtnant Åke Mangård, chef för Flygstabens operationsavdelning, ansåg i en artikel i Ny militär tidskrift att stärkta flygstridskrafter och innehav av svenska atomstridsmedel utgjorde en helhet, där det svenska försvaret kunde inriktas på att omöjliggöra invasionsföretag, slå sönder motståndarens baser och bl.a. genom kärnvapenladdade luftförsvarsrobotar skydda hemorten.

Denna tanke från flygvapnet fick inte stå oemotsagd: överstelöjtnant Carl-Eric Almgren, avdelningschef i Försvarsstaben, gick till angrepp och menade att Sverige inte skulle "duellera med en stormakt". Enda fördelen i svenska atomvapen låg i det avskräckande innehavet av sådana, och den potentiella verkan de kunde ha om de insattes mot eventuella sovjetiska invasionsföretag.

När Viggen-projektet under 1960-talet tenderade att sluka större resurser än avsett, kom även flygvapnet att dra öronen åt sig beträffande en svensk atombomb. I valet mellan ett atomvapen och SAAB AJ 37 Viggen - en tänkt vapenbärare av den svenska atombomben - valde flygvapnet Viggen.

Svenska flottan satsade stort på nära nog atombombsäkra bergrum även för fartyg. Flygvapnet gjorde detsamma på flera flottiljer. Detta visade att atombomshotet togs på allvar.

Konflikt mellan civila och militära kärnenergiprogrammet?

I ett 1950 gemensamt upprättat samarbetsavtal mellan representanter för det civila kärnenergiprogrammet och de militära representanterna hade förutsättningen varit att man i möjligaste mån skulle gå framåt gemensamt och dela på resurserna ifråga om forskningsreaktorer, personal och tillgängligt uran. 1954 visade det sig att det snabbväxande civila kärnenergiprogrammet skulle ta mer resurser och forskningskapacitet i anspråk, vilket skulle gå ut över det militära programmet. Visserligen hade uranextraktionsverket i Kvarntorp satts i drift, samtidigt som forskningsreaktorn R 1 kunde startas i juli samma år, men den mängd uran som kunde utvinnas i Sverige var dock begränsad.

Forskningen på det civila området utvecklades snabbt under 1950-talet, vilket skulle få såväl positiva som negativa konsekvenser för det militära programmet. Reaktorerna minskade i storlek och kapacitet, samtidigt som själva forskningen tenderade att distansera sig från de militära behoven. Men det som kanske skulle få störst betydelse var den allt mer markanta politisk omsvängningen i Sverige beträffande kärnenergiprogrammets inriktning.

Regeringen Erlander tvekar

Agrell formulerar det som att den politiska terrängen under 1950-talet blir allt mer minerad. I takt med att den hittillsvarande diskussionen om svenska atomvapen haft hypotetiska inslag men nu blev allt mera konkret, blev delar av det politiska etablissemanget allt mer negativt till det militära atomvapenprogrammet. I stället prioriterades det civila energiprogrammet, och socialdemokratin började uppvisa en tydlig oenighet i frågan om svenska militära kärnvapen. Regeringen behandlade för första gången kärnenergifrågorna i allmän beredning i november 1955, och den 23 november behandlades särskilt frågan om svenska kärnvapen. Försvarsminister Torsten Nilsson framhöll betydelsen av att försvaret fick moderna stridsmedel, statsministern avböjde att ta ställning, medan utrikesminister Östen Undén, finansministern Gunnar Sträng samt inte minst Ulla Lindström med hela det socialdemokratiska kvinnoförbundet var starkt emot.

Det amerikanska atombombsprogrammet - på bilden Oak Ridge i Tennesse - sysselsatte bara på denna plats 35.000 personer i vid krigsslutet 1945. En svensk atombomb skulle ha krävt mindre resurser, men ändå kunnat resultera i ett "svart hål" i försvarsbudgeten.

Tveksamheten fick försvarets representanter att agera. Tillstånd gavs under hand för det fortsatta forskningsarbetet på ABC-vapen och skydd mot dessa, och häri inrymdes även konstruktionsarbetet på den svenska atombomben. Kunskapen om konstruktionen av nukleära vapen hade nu förbättrats och en anskaffning låg snart inom det möjligas gräns. Det militära ställningstagandet för kärnvapenanskaffning blev definitivt på hösten 1957 då ett nytt underlag, ÖB-57, offentliggjordes. Det svenska försvaret skulle inom en tioårsperiod kunna förses med kärnvapen, och genom offentliggörandet av ÖB-planen, blev frågan ställd på sin spets. Ledande militärer deklarerade helt enkelt att ett svenskt försvar utan egna kärnvapen inte var trovärdigt.

Åren 1959-1964 betonades regeringens enighet beträffande det militära programmet; genom att hänskjuta frågan om svenska atomvapen till en studiegrupp sköts besluten fram i tiden tills frågan förlorat sin aktualitet. FOA hade under 1961 tagit fram ett konkret konstruktionsunderlag för svenska atomvapen och den som nu upplevdes som angelägen - av militären - blev plutoniumanskaffningen. Ett tidigare förslag att utnyttja Marviken-reaktorn för utvinning av plutonium ur svensk uran visade sig plötsligt inte kunna realiseras. De civila användarna önskade använda en helt annat typ av reaktor, som innebar att klyvbart material måste importeras från USA med allt vad detta innebar av inspektionstvång och kontroll från USA:s sida. Till slut hade den nye överbefälhavaren, Torsten Rapp, bara att avbryta satsningar på en svensk militär reaktor. Någon svensk framställning av vapenplutonium var därmed inte längre möjlig.

Överbefälhavaren Torsten Rapp gav till slut dödsstöten åt det svenska kärnvapenprogrammet. I valet mellan en atombomb och SAAB AJ 37 Viggen valde han det sistnämnda.

B- och C-vapnen får förnyad aktualitet

År 1945 övertog Försvarets forskningsanstalt (FOA) ansvaret för den försvarstekniska forskningen i Sverige, efter att de olika myndigheterna som från 1936/1939 var för sig nu slagits samman till en enda organisation, under ledning av FKA:s tidigare chef docent Gustaf Ljunggren. Trots beslutet 1940 att helt inrikta sig på forskning rörande skydd mot kemiska stridsmedel och framtagandet av skyddsutrustning hade kompetensen om tillverkning av B- och C-stridsmedel upprätthållits.

BC-skyddsklädda soldater: Nästan alla arméer i världen förbereder sina soldater för det otänkbara, ett krig i A-, B-, och C-kontaminerad stridsmiljö.

Schema för framställningen av en svensk atombomb. Det går inte att "lura tiden", varför atombomber inte framställs på en kafferast. Den industriella och kunskapsmässiga basen fanns dock. Det var bara för militär och politiker att bestämma sig och sedan tilldela medel.
Sverige hade trots undertecknandet av Genèvekonventionen upprätthållit en beredskap för att kunna tillverka och använda kemiska stridsmedel i händelse av krigstillstånd. Konventionen hade inte varit helt entydigt utan lämnat ett visst manöverutrymme i forskningshänseende vilket hade utnyttjas. 1967 hade FOA:s ledande experter på kemisk krigföring Stig Jacksén och Ljunggrens efterträdare som chef för FOA 1, Lars-Erik Tammelin, i en hemligstämplad skrift betitlad "C-stridsmedel och C-skydd i svensk säkerhetspolitik: alternativa handlingslinjer; fört fram att "Totalförsvarets, främst krigsmaktens, beväpning och skyddsutrustning bör överensstämma med internationell rättspraxis och i den mån sådan ej utformats med en vid varje tidpunkt bedömd moral". I praktiken ansåg författarna därmed att om stormakterna förfogade över biologiska och kemiska stridsmedel kunde även Sverige göra det samma.

Problemet för de som var positivt inställda till C-stridsmedlen var att sedan Gustaf Ljunggren i början av 1960-talet försvann ur bilden, lämnade också den främste entreprenören av svenska gasvapenplanerna scenen. Samtidigt frågade man sig hur svensk kompetens för kemiska vapen skulle användas. Agrell påpekar här att det finns en parallell till kärnvapenområdet: vid en given tidpunkt växlar den svenska vetenskapliga, tekniska och operativa kompetensen över från att vara ren försvarsresurs till en nedrustningsresurs. Denna var beträffande C-vapenområdet dock aldrig så uttalad som inom kärnvapenområdet. Det innebar också att avvecklingen av det svenska C-vapenprogrammet gick betydligt snabbare och smidigare än av kärnvapenprogrammet.

Har Sverige haft atombomber?

Wilhelm Agrell tar även upp denna fråga. Det är som han säger, att det är alltid någon som känner någon, som vet med bestämdhet att Sverige förfogat över kärnvapen, som förvarats i något hemligt bergrum. Men finns det någon substans i ryktena? Jag kan bara rekommendera Dig att skaffa boken och söka det spännande svaret!
 

""
,
 
© Copyright Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2007.