Mont Blanc - Så klart!

"Varje person med någorlunda kondition kan bestiga Mont Blanc". Så löd en oansenlig annons i en engelsk tidskrift för bergsport som jag läste under hösten 91. Jag fokuserade på formuleringen "någorlunda kondition" och skrev efter mer information. Den skotske guiden Fred Harper, som är stationerad i Chamonix, erbjöd ett program som på sex eller tio dagar skulle leda till bestigning av Europas högsta topp Mont Blanc, 4807 meter.

Tiden gick och snart var det sommar. "Ska vi åka till Frankrike och bestiga Mont Blanc i augusti?", frågade jag Bengt. "Nu får du ta det lite lungt", var hans kommentar. Genom att lyfta fram "någorlunda" snarare än "kondition" fick jag med honom på förslaget till slut. Jag ringde Fred i Chamonix. Det fanns en möjlighet att vi kunnde få ingå i en annan grupp tillsammans med två engelsmän i sex-dagarsalternativet.

Tågbyte i Mannheim, Basel och Bern som vanligt samt i Laussane och Martigny som ovanligt. Slutmålet Argentière i Frankrike nådde vi med kuggstångsdrivet tåg. Sträckan benämns "Editors choice" i den berömda Cooks tågtidtabell vilket antyder något om utsikten från tågfönstret. En del av denna järnväg lär också vara den brantaste i hela världen som inte har kuggstångsdrift.

Argentière ligger två stationer innan Chamonix. Vädret var bra och fonden bestod av spetsen på Aiguille de Midi med den runda toppen på Mont Blanc bakom. Vad var det egentligen vi hade gett oss in på? Den tillfälliga förtrollningen släppte och vi letade oss till hotellet. Det visade sig att vi skulle dela rum med det Brittiska Alpina Fastighetsmäklarsällskapet som består av Chris och Graham.

På kvällen mötte vi guiden Mark Seaton. En bergsguide känner man enklast igen på den läderliknande hud de har till följd av för mycket sol och vind. Man bestiger inte Mont Blanc utan vidare. Det kanske viktigaste är att man över en period av några dagar vänjer sig vid allt högre höjd. Som ett led i detta skulle vi de två första dagarna gå upp och sova i en hytta på 2700 meter samt bestiga en topp på 3542 meter. Mark dömde ut våra kängor som varande odugliga för en bestigning av Mont Blanc. Nästa morgon köpte vi nya "plastic boots" för 1000 franc och hyrde sele, stegjärn och lite annat. Efter en kort tur till Chamonix, där vi köpte en försäkring som bland annat innefattade räddning med helikopter om något skulle hända, var vi redo att ge oss av på äventyr.

Vi tog hjälp av linbanan i byn le Tour och tjänade några hundratal meter. Mark och de fyras gäng kom efter ett par timmar till en glaciär. Här tränades användning av isyxa och stegjärn. När man kan tekniken är det möjligt att ta sig upp och ner för mycket branta partier. Tekniken för att hasa ner verkade dock vara medfödd hos de flesta. Slutligen kom vi i alla fall fram till den hytta där vi skulle tillbringa natten. Hyttan är uppkallad efter Albert den förste av Belgien som för övrigt var släkt med Astrid från Sverige. Tråkigt nog omkom Albert i samband med något alpäventyr. Å andra sidan hade han inte gjort det hade det väl inte funnits någon hytta med hans namn.

Bergsguider är i allmänhet ett allvarligt tystlåtet släkte. Helt överraskande visade det sig att Mark var både pratsam och hade humor, åtminstone när inga faror lurade. Han utvecklade en tes som sade att han inte leder sina klienter till toppen på berget. Vad han i själva verket gjorde var att hjälpa till att uppfylla drömmar. Jag är inte säker på att jag förstod skillnaden. "Så länge du inte säljer en produkt så är jag intresserad", svarade jag.

Vi pratade vidare om berg och på min fråga om han varit på Eiger svarade Mark helt lungt att han satt fast på nordväggen, strax under det isfält som kallas Spindeln, i fyra dagar. Saken är den att den 1800 meter höga nordväggen på Eiger är den kanske mest spektakulära klättring man kan företa sig i alperna. Kanske inte den svåraste tekniskt sett, men farlig på grund av fallande sten och nyckfullt väder. Mark hade för ett par år sedan tillsammans med en kamrat råkat ut för dåligt väder på Eiger. Slutligen hade de blivit räddade av en helikopter. "Blev du inte törstig?", undrade någon. "Jag tänkte inte på det", sade Mark helt allvarligt.

Nästa morgon gav vi oss iväg vid femtiden med tända pannlampor under en kall himmel. Snart nådde vi Tour-glaciären där vi tog på oss stegjärnen och band samman oss i ett rep. Målet var den 3542 meter höga södra tvillingtoppen på Aiguille de Tour. Färden gick tyst uppför glaciären. Vi gick ett par timmar utan att någon sade något. Himlen var molnfri och en stor gul måne gjorde pannlamporna onödiga. I dalen nedan låg moln utspridda som bomullstussar. Färden ledde brant upp till Col de Tour, 3282 meter. Col är franska för sadel eller pass, med andra ord den lägsta punkten på en rygg mellan två toppar.

Vi tog en välbehövlig rast. Det framkom senare att Mark hade drivit på i bra tempo för att få en uppfattning om vi skulle klara Mont Blanc några dagar senare. Han var mycket nöjd med att vi inte behöva stanna och vila. Vid horisonten kunde vi urskilja Matterhorn och till höger därom Monte Rosamassivet. Faktum var att vi stod exakt på gränsen mellan Frankrike och Schweiz.

Vi drog vidare uppåt. Inte en levande varelse syntes till, vilket enligt Mark var ovanligt en vacker dag som denna. Mark gick först, därefter kom Bengt och jag. De två fastighetsmäklarna från London gick sist. Vi passerade en snöbrygga och helt oväntat försvann Bengt ner till midjan. Ingen större fara, han kravlade sig upp igen. Jag tog ett stort kliv över det känsliga partiet och klarade mig helskinnad liksom de två efterföljande. Toppen på Aiguille de Tour består av klippartier de sista 100-talet metrarna. Vi tog av stegjärnen och lade undan isyxan. Klättringen ändrade karaktär och det blev brantare. En i replaget rörde sig uppåt åt gången säkrad av den som var ovanför. Vid ett tillfälle rundade vi en avsats som har fritt fall på över hundra meter. Allt gick väl och rätt som det var befann vi oss alla fem på toppen. Det är tveksamt om en sjätte person hade fått plats. Toppfotografier togs. Min videokamera började vid det här laget ge upphov till allehanda kommentarer. Ingen trodde att jag skulle orka att släpa upp den på Mont Blanc. ”Vi får väl se”, tänkte jag.

På vägen ner mötte vi två personer som vi tidigare sett i Albert-hyttan kvällen innan. Det var en guide och hans klient. Mark berättade senare att guiden hade fått sin guidelicens först vid 50-års ålder. Han hade kommit på bättre tankar och bytt sitt tidigare kontorsliv mot ett liv med och bland bergen. En hisnande tanke för oss som är beroende av trygghet och invanda hjulspår.

På kvällen var vi åter på hotellet i Argentière. Vi anslöt oss till en grupp på ytterligare sex engelsmän som också hade som mål att bestiga Mont Blanc. De sex hade valt att träna och vänja sig vid hög höjd under fyra dagar mer än oss. Vi blev lite undrande speciellt som fyra av dem var i 25-årsåldern och såg mycket vältränade ut. Det som lugnade oss något var de andra två som liksom vi såg ut att ha passerat 40-strecket. Roger är den typiske engelske tjänstemannen från London och Peter, som har ölmage, är född i England, bor i Australien och arbetar i Libyen. Ölmage eller ej, alla drack öl i riklig omfattning.

Normalleden
Bestigningen av Mont Blanc var planerad i tre etapper; övernattning i Tête Rousse-hyttan på 3100 meter den första natten, i Goûter-hyttan på på 3800 meter den andra natten och därefter toppbestigningen upp till 4807 meter den tredje dagen. Detta är den så kallade normalvägen. Leden sägs vara objektivt säker med undantag för en passage mellan Tête Rousse och Goûter. En femtio meter bred ravin (le grand couloir) måste passeras. Den sista tiden hade vädret varit mycket varmt och därmed var risken för fallande sten, stora som små, stor. Passagen hade till och med någon vecka tidigare varit avstängd av myndigheterna på grund av olycksrisken. Alternativa vägar diskuterades. En möjlighet var att göra toppbestigningen från Grand Mules-hyttan. Detta val förkastades då glaciären som måste passeras var mycket farlig. En annan led är den som utgår från Gonella-hyttan på italienska sidan. Den vägen är både längre och mera tekniskt krävande än de andra och var inget realistiskt alternativ för flertalet i gruppen. Det beslöts slutligen att vi skulle välja normalvägen och passera den farliga ravinen tidigt på morgonen då risken för att träffas av fallande sten var minst.

Från och med Tête Rousse-hyttan skulle fördelningen vara två man per guide. Vår guide hade hästsvans och ring i örat. Han är skotte och heter Chris och var av den mera tystlåtna allvarliga typen.

Mötesplatsen var byn les Houches som ligger någon mil väster om Chamonix. Det började bra med två mekaniska etapper, en tur med linbana för att sedan fortsätta ytterligare med tåg upp till 2372 meter. Gruppen började vandringen upp till Tête Rousse-hyttan. Vi mötte mycket folk, gamla som unga, med eller utan hund, denna vackra söndag. Några hundra "Bon Jour" senare kom vi genomsvettiga fram till den primitiva barack som skulle bli vårt hem för en natt. Eftermiddagen tillbrigade vi i solskenet stundvis sovande och stundvis skrattande åt roliga engelsmän. Ett par av dem underhöll bland annat med jongleringskonster. En hade som mål att stå på ett ben på toppen av Mont Blanc och jonglera med fyra bollar.

Leden mellan Tête Rousse och Goûter består av klippkättring, dock med fasta rep på de svåraste partierna. Från Tête Rousse-hyttan hade vi god utsikt över den cirka 800 meter långa och farliga ravinen. Med kikare såg man folk halvspringande ta sig över. Då och då hördes varningsrop för fallande sten. Vid ett tillfälle såg vi klart och tydligt hur ett stort block kommer rullande utför ravinen. Små rökpuffar syntes när sten slog mot sten. "De som går över nu är inte kloka", sade en av guiderna.

Eftermiddagen övergick till kväll och det vackra vädret höll i sig. På något sätt blev de fantastiska vyerna en del av tillvaron. Till slut reagerade man inte längre. Vad som däremot inte lämnade en oberörd var dasskonstruktionen; fritt fall på 50 meter.

Någon frågade nästa morgon om jag sovit bra. "Många gånger!", svarade jag sanningsenligt. En viss spänning hade byggts upp efter hand inför övergången av den farliga ravinen. Vi åt en enkel frukost och kom iväg vid sjutiden. Med stegjärn på gick vi över en mindre glaciär. Klättringen uppåt började. Snart nog nådde vi fram till ravinen. Ett replag i sänder tog sig snabbt över medan övriga lyssnade och höll utkick. Hjälmen skulle bara hjälpa mot småsten. Skulle en stor sten komma hade vi fått lära oss att böja oss framåt och dra upp ryggsäcken över huvudet. Som väl var kom alla över helskinnade.

Den fortsatta vägen upp var mycket mödosam och på vissa ställen mycket utsatt. Vi tog paus halvvägs och jag fick de obligtoriska pikarna när jag lyste runt med videokameran. Guiden Mark och de två rumskompisarna Chris and Graham kom stånkande förbi. "Varför går ni så sakta?", frågade jag retfullt. "Vi är inte lika vältränade som du", sade Mark som var bokad för en ny tur till toppen av Mont Blanc redan om tre dagar.

Vid halv tio-tiden var vi uppe vid Goûter-hyttan som ligger på 3817 meter. Alla räknades in utom Peter från Australien. Han verkade ha det lite jobbigt men anlände illröd i ansiktet någon timma senare.

Klockan var tio på förmiddagen och den slutliga toppbestigningen skulle börja klockan två nästa natt. Sexton timmars väntan! Folk lade sig att sova, åt, tittade på utsikten, packade ryggsäcken, packade ryggsäcken igen, läste böcker eller gjorde ingenting alls. Roger från London verkade ha halva ryggsäcken full med korsord som han betade av ett efter ett.

Under hela dagen anlände folk nerifrån till hyttan. Var ska alla sova i natt, tänkte jag. Endast ett fåtal hade som vi reserverat sovplatser. Regeln är dock att ingen blir avvisad. De sist kommande får stå och sova. Uppskattningsvis befann sig till slut över hundra personer i den lilla hyttan, alla lika spända på morgondagens äventyr.

Det mest uppseendeväckande som hände var att Mark blev bestulen på sina stegjärn. "Naturen brukar ha en viss förmåga att straffa den som gör orätt", muttrade han och fortsatte, "Jag hoppas att den som tog dem får en sten i huvudet när han går över ravinen".

En helikopter anlände med en matleverans. Prisnivån i hyttan kan sägas vara den högsta i Europa på flera plan. En liter vatten kostade trettio kronor! Vatten måste alla ha så kommersen var god. Timmarna släpade sig fram och till slut föll mörkret. Folk sov eller slumrade på sina halvmeter breda platser. Någon sade att dagen D förmodligen var som en minut i jämförelse med denna.

Anledningen till att vi skulle starta tidigt var att vi ville vara tillbaka innan solen hann göra snön alltför mjuk och därmed svårforcerad. Väckning skedde klockan två på natten. Inom några sekunder var det full aktivitet på gång. Vi satte på oss kängor, damasker, vindbyxor, sele och pannlampa. På vägen till matsalen fick vi undvika att trampa på folk som låg och sov överallt. Efter en snabb frukost tog vi på oss resten, vindjacka, stegjärn, mössa och nyinköpta varma vantar. Jag lyckades att hitta Bengt och guiden Chris. Vi knöt ihop oss och gav oss iväg.

Hyttan ligger lite nedgrävd i snön vilket medförde att man inte riktigt kände hur mycket det blåste. Femtio meter senare, när vi kom ut på de vita vidderna, visade det sig att vinden tog i rejält. Det ligger i sakens natur att det alltid blåser motvind i dessa sammanhang. Natten var stjärnklar och gnistrande kall. Vi hade framför oss en sträcka på fem kilometer, inte vilka kilometer som helst dock. De var Europas högsta fem kilometer och dessutom tillkom det en kilometer i höjdled, från 3800 till 4800 meter.

Vi kom snart in i en lugn och stadig rytm. Steg efter steg och samtidigt ett ögonblicks vila efter varje stegisättning var melodin. En snabb blick bakåt visade grupper av glittrande pannlampor vars innehavare bara hade ett mål för ögonen. Minuterna gick. Av tidigare erfarenhet tittade jag upp så lite som möjligt och slapp på så sätt uppleva besvikelsen att inte ha kommit längre. Ibland lade sig vinden och jag ångrade att jag tagit på mig så mycket kläder. Nästa stund blåste det en isande vind och jag önskade att jag var varmare klädd. Vid ett tillfälle kom vårt "tåg" ikapp ett som färdades något saktare. Chris ökade tempot och körde om. Genast ökade andhämtningen och jag drog i bromsen för att få lagom tempo igen. Vi passerade vid sidan av den runda toppen som heter Dome de Goûter och är 4304 meter hög. Lite längre bort avtecknade sig den skarpa ryggen på Aigille de Bionnassy 4052 meter.

Vy mot toppen från Vallot-hyttan
På nivån 4362 meter ligger Vallot-hyttan. Det är en ensligt belägen obemannad hytta som endast får användas i nödfall. Vi stannade en kort stund utanför hyttan. Det var för mörkt att fotografera men en efterlängtad klunk vatten slank i alla fall ner. Bengt var noga med vätskebalansen och propagerade ofta för vattenpaus. Han drack minst dubbelt så mycket som jag. Chris hade en mer spartansk inställning till vätskeintag och menade att man blir bara mer törstig om man dricker. En blick upp mot toppen skrämde. Skulle vi orka? Vi kämpade vidare, Chris först, jag och Bengt med nedsänkta huvuden några steg efter. Regeln är att isyxan ska hållas i den hand som vetter uppåt berget och repet ska löpa på nedsidan. Varje gång man var tvungen att flytta isyxan från den en handen till den andra fanns risken att man skulle tappa yxan. Ett tillbud inträffade. Yxan stannade dock ett tiotal meter ner.

Tiden gick men gryningen lyste med sin frånvaro. Det var planerat att det skulle ta minst fyra timmar att nå toppen och då skulle det vara ljust när vi kom upp. Jag gjorde återigen misstaget att titta uppåt och blev övertygad om att det aldrig skulle gå. Ena fotens tår kändes stela av köld medan det verkade vara ett skavsår på gång på den andra. "Världsliga problem göre sig icke besvär!", tänkte jag och trampade sakta vidare. Något skedde till vänster. Det visade sig vara rumskompisarna Chris och Graham ledda av Mark som körde om. "Varför går ni så sakta?", undrade Mark. Ingen svarade. Fortfarande ingen gryning vilket betydde att det var långt kvar.

Toppkammen på Mont Blanc är förrädisk på så sätt att lutningen sakta avtar. Man tror att man nått toppen men ändå återstår en bit. Detta hände ett flertal gånger vilket var mycket demoraliserande. Kammen är bitvis mycket smal vilket gjorde färden än mer mödosam då en snubbling kunnde få ödestigra konsekvenser. Flera gånger tänkte jag att jag inte skulle orka mycket längre. Slutligen registrerarde jag några personer som stog en bit längre fram. Vi fortsatte förbi den lilla gruppen. Marken var alldeles plan och det fanns ingen uppförsbacke framöver. Vi hade nått toppen!

Klockan var 6.10 och aningen till gryning kunnde upptäckas vid horisonten. Vi hade gått en halvtimma för fort! "Lite får man bjuda på", tänkte jag och letade efter en chokladbit för att få lite energi. Kända och okända gratulerade och omfamnade varandra. Fotografering och videofilmning klarades av i rasande fart med stelfrusna händer. Först då upptäckte jag att någon tältade på toppen av Mont Blanc! "Någon ska ju alltid vara värst", sade jag samtidigt som jag försökte uppfyllas av känslan att stå på toppen av Europa. När turisten besöker Chamonix tar han linbanan upp till 3800 meter höga Aigille Midi och kippar efter andan. Jag stod och såg ner på Aigille de Midi som låg 1000 meter under mig!

Chris återkallade verkligheten genom att vilja starta nedfärden. Att inte vilja hänga omkring på toppar någon längre tid är en för bergsguider gemensam egenskap. Inget varar för evigt och snart nog var vi på väg ner. Regeln är att den som går upp har företräde. Det betydde några besvärliga möten speciellt där kammen är som smalast. När vi kom ner i höjd med Vallot-hyttan var det fullt dagsljus och vi fick se Peter från Australien komma i sakta mak ledsagad av en egen guide. Han kommer aldrig upp var min tanke. (Vi fick senare höra att han hade nått toppen fyra timmar efter oss). Efter ett kort filmningsstopp drog vi vidare mot lägre höjder. Vi var tillbaka vid Goûter-hyttan vid halv nio-tiden.

Först vid en varm kopp te kännde jag hur fullständigt utmattad jag var. En liter vätska och tio minuter senare hade kroppen böjat att återhämta sig något. Ingen rast och ingen ro, natten hade varit kall vilket betydde att den farliga ravinen var tämligen säker om vi genast begav oss de 800 metrarna ner till Tête Rousse. Trots reducerade krafter gick nedklättringen, inklusive ravinövergången, väl. Lite smolk i glädjebägaren var fötternas tillstånd. Vi tog en längre paus och det visade sig att jag att en stor blåsa på ena stortån och att den andra ömmade kraftigt.

På den återstående nedfärden blev den ömmande tån värre. Jag anlände sent om sider gående baklänges med blå tånagel. "Smakar det så kostar det", tänkte jag och kände mig trots allt rätt nöjd med dagsverket.

Något vemodiga, med en sista blick på "Vita Berget", klev vi på tåget nästa morgon. Vi hade blivit en erfarenhet rikare och en dröm fattigare.


© Hans Wennerström, Maj 1996

Tillbaka