FRÅGA:
Jag har ett förhållande med en kvinna (hon är 40+) som jag tycker är komplicerat.
Efter ett år törs hon inte tala om för sin barn (en på 11 och en på att vi har ett förhållande. Så det blir väldigt komplicerat när man vill göra nånting tex semester. Då ska hon fara med sina barn och jag blir aldrig tillfrågad pga av att hon inte berättat om mig. Jag ska hela tiden ta hänsyn till detta problem som jag ser det. Pojken är aktiv inom en idrott vilket jag tycker är väldigt roligt men jag kan aldrig titta på när han tränar/spelar match för hon vill inte visa för de andra föräldrarna att vi umgås. Jag har presenterat henne för alla mina kompisar o hon har varit bjuden på alla våra fester. Mej har hon inte presenterat för nån o jag börjar bli väldigt less på detta. Nu tex. tänkte hon ordna en föräldrafest i laget o då kommer de andra med sina respektive men inte har hon en tanke på att bjuda mej! Det finns många exempel! Känner mej jävligt utanför. Det är hon o barnen sen kommer jag nånstans efter kaninen känns det som. Drar jag upp det så blir hon sur o förbannad. Så nu tänker jag ge henne ett ultimatum att utvecklas inte detta till något mer så är det bättre att vara ensam i stället för att vara ensam i ett förhållande!  Vad ska jag göra tycker du? Är detta normalt?

Mvh/ Snart desperat

SVAR:
Jag förstår mycket väl att du känner dig utanför och att du blir ledsen för att din kvinna inte står för dig. Jag tycker att hennes beteende tyder på att hon kanske känner sig osäker på er relation och därför håller tillbaka. Kanske är det även så att hon är tveksam till att ta in en ny man i sina barns liv. Du skriver inget om deras biologiska pappa, men det kan vara något sådant som spökar också, att hon är orolig för hur han ska reagera om hon går ut officiellt med att hon har en ny partner. Som festen till exempel, är det inte så att hon vill att barnens pappa ska komma? Det är orättvist mot dig naturligtvis men kanske är hon inte helt seriös i sina känslor gentemot dig och därför inte vågar satsa. Ni har träffats i ett år men det är inte särskilt länge, för vissa kan denna tid vara kort, man har olika uppfattningar. För dig förefaller det länge, medan hon kan tycka att ni just lärt känna varandra och vill ta det lugnt. Men jag tycker att det är helt rätt att du sätter ett ultimatum, hon får bestämma sig för hur hon vill ha det. Annars är risken stor att hon använder dig som det passar henne och det slutar med att relationen bara rinner ut i sanden och du känner dig känslomässigt utnyttjad, helt på hennes villkor.
En kompromiss är att ni har en vuxenrelation där barnen inte är med, att ni dejtar när hon är barnfri. Detta går ju inte i längden men som en tillfällig lösning. Du frågar om detta är normalt, och då kan jag säga att det finns alla varianter på relationer och att det förekommer ganska ofta att folk har det som du beskriver, när det gäller nya relationer där en part är frånskild med barn i tidigare förhållanden. Troligen prioriterar hon barnen framför dig och då måste du fråga dig om det är så du vill och orkar ha det.
Lycka till!

FRÅGA:

Är trebarnsmamma och den minsta är nu 3 månader. Jag och min sambo har diskuterat och vi vill nu skaffa ett barn till. Att de kvinnor som blir gravida under amning har ägglossning är ett bevis att just hon kan bli gravid, men kan alla bli gravida under amning?, dvs. har alla ägglossning under amning? Fungerar ägglossningstest under amning ?,i så fall när ska man testa det om man som jag inte har fått tillbaka mensen ?

SVAR:

Det där är otroligt individuellt och beror helt på hur din kropp fungerar! Vissa kvinnor har aägglossning medan de ammar, andra har det inte. Det beror lite på hur mycket du ammar. Ditt yngsta barn är 3 månader, risken finns att din kropp nu vilar och att du inte har ägglossning. Du har fått barn förut och av det kan du utläsa lite hur just din kropp fungerar, man brukar säga att helamning ger ett skydd mot graviditet, vilket betyder att du då inte har ägglossning. Kroppen reglerar detta själv en hel del, för en nyförlöst kvinna är det inget drömscenario rent biologiskt att bli gravid omgående igen, det är därför äggstockarna vilar under den intensiva amningsperioden så att kroppen kan återhämta sig och orkka med en ny graviditet, så fiffigt är det ordnat av naturen. Men som sagt det finns undantag, kvinnor som blir gravida direkt efter en förlossning och får oerhört tätt mellan barnen. Det är som att detta skydd då inte fungerar.

Säkraste sättet att bli gravid snabbt är att trappa ner på amningen, å andra sidan kanske du inte vill det? Du får väga amning mot att snabbt bli gravid, genom att sluta amma återställer du kroppen hormonnivåer snabbare till det normala vilket ökar dina chanser till en ny graviditet. Dock vill jag lägga till att det inte alltid är så att man kan påverka återhämtningen – det kan ta sin lilla tid ändå, bland annat för att livmoderslemhinnan kanske inte är redo för att ta emot ett befruktat ägg när det är så tätt inpå en förlossning (det hänger ihop med amning och återställning av kroppen).

Hur gärna vi än vill kontrollera dessa processer kan vi inte alltid det, naturen har ett finger med i spelet i vår biologi. Därmed är svaret att du kan testa med ägglossnigsstickor i princip när du vill, så länge du inte fått tillbaka din mens har det egentligen ingen betydelse.

FRÅGA:

Hej Katerina!
Jag är en man som brottas med en hel del självförakt just nu. För lite mer än ett år sedan lämnade min fru, efter många år, mig för en annan man. Jag gick igenom en period av chock, förnekelse, ilska och sorg. I juli i fjol träffade jag en annan kvinna och förälskelse uppstod. Jag kände att jag hittat rätt och var övertygad om att mina gamla sår nu var läkta. Så var dock inte fallet. Under hösten kom mörkret och ångesten tillbaka. Gamla sår gick upp på nytt och jag lät detta påverka mitt nya förhållande. Vi hade det väldigt bra när vi träffades, men mitt mörker tog över allt mer.
I början av december gjorde jag slut. Jag ville egentligen bara ha en paus. För att reda upp allt det gamla – allt för att kunna gå vidare med det nya. Men det tog hur som helst slut.

Under veckorna som gick tog en längtan efter denna kvinna över allt mer. Men jag tyckte att det var för tidigt. Så för ett par veckor sedan fick jag höra att hon träffat en annan man.

Och det var som om någon slagit undan fötterna på mig. Jag har aldrig känt något liknande.
Tanken på att jag kan ha slängt bort något, som kanske är det bästa som hänt mig, är nästan outhärdlig. Jag kan inte tänka på något annat än henne. På oss.
Och jag har pratat med henne i telefon. Mejlat. Förklarat precis varför allt blev som det blev och hur saker skulle kunna bli annorlunda. Hur mycket jag saknar henne, etc…
Jag tror att hon känner något hur som helst, men hon vill inte kasta bort det nya som hon hittat.
Jag känner så starkt att hon och jag verkligen skulle kunna fixa det här.
Så. Jag är rätt desperat nu. Hur skall jag vinna hennes hjärta åter?

Med vänlig hälsning

Olycklig man

SVAR:

Hej, tack för ditt välskrivna brev. Jag tror att många kan känna igen det du beskriver. Hur man kastas mellan olika känslor, hur man tvivlar. Det känns som om du är en man med många starka känslor inombords. När du älskar, gör du det fullt ut, men du grips också av tvivel. Du kämpar helt enkelt med livet och med kärleken, som de flesta av oss.

Vad det gäller den situation du befinner dig i så tror jag att du borde försöka ta det lite lugnt, inte rusa ömsom åt ena, ömsom åt andra hållet. Utan bara försöka andas lugnt, låta paniken rinna undan, fråga dig själv vad det är som gör att du reagerar så kraftfullt? Vad fick dig att först inte vilja gå vidare med denna kvinna, och sedan ändra dig? Vad skulle ha hänt ifall hon inte träffat en annan man? Skulle du då känt lika starkt? Ibland triggas vi av jakten, av motgången. Ibland vill vi så förtvivlat gärna ha sådant som vi just då kanske inte kan få.

Det enda du kan göra är att fortsätta prata med henne. Förklara hur du känner. Be henne ge dig en chans. Kom ihåg att det går att förändra en persons inställning, men då måste man verkligen visa att man menar allvar. Är du säker på att du gör det, är du säker på att du inte kommer att drabbas av nya tvivel den dagen allt ordnar sig? Det kan du naturligtvis inte ge något svar på, men fråga dig ändå. Ibland finns det en mening med det som sker och det som till en början känns som en motgång kan i själva verket visa sig vara en välsignelse. Jag säger det bara för att ge dig lite perspektiv.

Ta det lugnt nu. Andas, slappna av, försök att se balanserat på det som händer. Stressa inte, låt saker ha sin gång. Men visa tydligt vad du vill, om du nu vill det. Mer än så kan du inte göra.

Önskar dig lycka till!

/Katerina

FRÅGA:
Jag är gift med en underbar man, vi har har två barn en på tre år och en på sex månader.
När vi blev tillsammans hade vi sen minst en gång om dagen som så många andra nykära.
Vi fortsatte med detta tills jag blev gravid.. det blev mindre och mindre och nu är vi nere på max en gång i halvåret..oftast mindre än det..
Mitt självförtroende är i botten, jag är frustrerad och mår skit! Jag vet inte hur länge till jag orkar ha det så här.
Har försökt prata med honom om detta och han säger att han är nöjd med att ha sex så lite, han behöver inte mer utan tycker det är bättre att vi myser och kramas. Han tycker även att det är jobbigt att ha sex nu när vi har småbarn. Jag har försökt att vi kanske kan göra det på andra ställen och så men inget duger.
Och visst har han rätt, det är viktigt men jag behöver mer! Jag vill känna mej älskad och åtrådd!
När vi blev tillsammans pratade han om att det var viktigt i ett förhållande att sexet fungerar..men det verkar helt ha ändrats nu.
När jag pratar med honom om det här säger han att han förstår att jag vill ha mer.. men när jag försöker ta initiativ till sex så vänder han sej om och somnar. Jag vet inte vad jag ska göra längre! Snälla hjälp mej!!
Mvh Frusterad

SVAR:

Hej frustrerad, jag förstår att du lider! Det är otroligt jobbigt när bara en vill ha sex och den andre är nöjd med ett liv utan. Han skyller på barnen, ja, det är vanligt att man gör det. Dock tycker jag att du ska ta reda på vad det är som gör att han faktiskt ändrat sig så radikalt i fråga om sexet, han som tidigare tyckte sex var viktigt. Ser han på dig som en person man inte “ska ha sex” med? (För vissa män förändras synen på kvinnan efter att hon fött barn, det kan bero på olika saker, ibland att man respekterar modersgestalten så mycket att man inte kan se henne som en erotisk varelse… det kan finnas sociala, kulturella, religiösa orsaker… eller bara känslomässiga, att man relaterar till sin egen barndom/sina föräldrar/sin syn på hur en förälder ska vara eller inte ska vara… det är ett otroligt komplext ämne helt enkelt, inte så lätt att reda ut här på några begränsade rader!)

Är han trött? Stressad på arbetet? Finns det andra saker som bekymrar honom? Är han frisk? (Medicinska orsaker kan ibland ligga bakom förlorad lust, till exempel en prolaktinproducerande godartad tumör på hypofysen)..

Slutligen, om situationen är ohållbar för dig, måste ni ta ställning till detta. Fråga honom hur han ser på er relation, säg att du inte kan tänka dig ett liv på dessa premisser. Har du någon lösning? Har han? Om ni inte kan prata, ta gärna hjälp av en familjerådgivare. Ibland behövs det hjälp utifrån för att lösa relationsdilemman, ibland ser man klarare på sin situation då man får prata med professionellt stöd.

Lycka till, jag hoppas ni reder ut detta och går varandra till mötes, det handlar om att kompromissa – kanske får du sänka dina krav något och han skruva upp sin förmåga att “ge” dig mer sex och närhet.

PS till alla läsare, jag skulle ge exakt samma svar om det vore en man som skrev brevet!

FRÅGA:

Hej, jag är en 30-årig mamma som har en tvåårig son tillsammans med min sambo. Vår son sover alltid i vår säng. Vi tycker att det är mysigt, men jag känner mig stressad på grund av att både min mamma och min sambos föräldrar tjatar om att pojken blir osjälvständig. Jag undrar också om det är okej att ha sex när ett barn ligger och sover i samma säng. Vår säng är visserligen två meter bred, och vi är diskreta – men i alla fall.

SVAR:
En tvååring är fortfarande väldigt mycket bebis, tycker jag, och bebisar vill gärna vara nära sina föräldrar. Trivs man att sova tillsammans tycker jag gott man kan fortsätta med det. Strunta i vad er släkt tycker, gamlingar har så mycket omoderna idéer om vad som är rätt och fel. I stora delar av världen sover familjer alltid ihop med sina barn. Vad gäller sexet så tar er son ingen skada om han sover och ni är lite diskreta Lägg er på er kant och släck gärna, så kan ni vänslas hur mycket ni vill.

FRÅGA:

Hej Katerina !
Jag är en ensamstående mamma med en dotter på 10 år. Hon är en mycket duktig tjej, hjälper till hemma (plockar in sin rena tvätt plockar ur den rena disken ur maskinen bl.a)
I skolan ligger hon långt före dom andra,lärarna säger att hon har en 11-årings mognad.
Hon är omtyckt av sina klass-kompisar å hon har mycket kompisar på fritiden.
Men anledningen till varför jag skriver till dej är att:
Min dotter stjäl här hemma!! Inte prylar å pengar (än så länge) utan godis å sötsaker.
Jag kommer på henne stup i kvarten å konfronterar henne med konsekvenserna. Naturligtvis blånekar hon.
Skriker å svär åt mej, att jag e en jävla dum mamma “Jag får ju aldrig något”!
Men det får hon vist! Både lördagsgodis å det som jag köper å lägger i skåpen “om hon frågar först” !!
Jag har dragit in veckopeng då har hon nartuligtvis blivit förbannad, men har då talat om att “mamma måste ha dom pengarna till att köpa nya “gotter” för.
Jag har gömt gottiset på andra ställen men det har inte hjälpt.
Vi äter mat på ngl. regelbundna tider, blir man hungrig innan kan man ta en banan.
“Tjuveriet” kommer när jag är ute å går kvällsrundan med hunden.
Vi har ätit middag innan jag går rundan så då e hon ju inte hungrig. Har frågat om hon vill följa med men det vill hon oftast inte.
Upptäcker inte svinnet förrän jag själv vill ta mej en bit.

Detta har gått mej på nerverna!! Svinnet har pågått i ca 2års tid, å inget av det jag säger hjälper.
Snälla Katerina hjälp mej vad ska jag göra!! Varför gör min goa unge på detta viset??
Har rannsakat mej själv många gånger, vad e det hon vill säga med detta?
Ser jag henne inte tillräckligt?
Men det tycker jag att jag gör, vi gör massor av kul saker ihop hon får det hon vill ha/göra (nästan) !

Hon vet inte vaför hon gör på detta viset.

Jag vet inte om det kan bero på att jag har jävulska PMS-besvär varje månad (du vet ju vad det vill säga) jag e som ett monster! Så att det är därför hon gör som hon gör? Men tror inte det heller eftersom detta kan ske precis när som. Jag har förklarat för henne varför mamma blir ett monster å hon har sagt att hon har fattat men likt förbannat gör hon som hon gör. Det jag är mest rädd för är att detta tjuveriet skall eskalera så att det bli värre när hon blir äldre, att hon själ annat utan för hemmet.
Hennes far var kriminell när han var ung.
Min dotter har knappt träffat honom.
Är jag ensam med detta problem, är detta ett “vanligt” förekommande hos 10-åringar??

Hoppas du har tid att svara mej
Börja bli förstörd.

SVAR:

Hej du, vi har nog olika syn på saken för  jag tycker inte man kan säga att din dotter “stjäl” när hon tar av hushållets godis och andra sötsaker. Hon bor där, är en familjemedlem, blir sugen och äter, precis som du när du ska ta dig en “bit”. Det är inte konstigare än så. Finns det godis mm så äter ungar det och att vi vuxna har hårdare krav på dem än på oss själva blir ju helt fel. Slappna av lite ochtycker du inte hon ska äta godis så köp inget, så enkelt är det.

Att dra paraleller mellan en tidigare kriminell pappa blir en smula absurt. Du undrar om det är vanligt att ungar tar godis hemma och ja, jag skulle vilja säga att det är snarare ovanligt att de inte gör det! Trygga frimodiga ungar äger ju tillgång till kök och skafferi och finns där frestelser så faller man för dem. Barn älskar ju ofta socker och annat onyttigt… jag kan bara berätta om mig själv som när jag var liten ibland smög upp om natten och drack upp vispgrädden i kylen, inte blev jag bankrånare för det. (I mitt gamla hemland fanns mkt mindre godis och snask och vispgrädde var typ det godaste som fanns… på den tiden.)

En sak till, du skriver att hon kanske vill “säga” dig något genom att hon tar godis, men det tror inte jag. Vivuxna har en tendens att övertolka våra barns beteenden och vilja analysera allt in i minsta beståndsdel, men barn har ofta annan mkt enklare syn på livet. Hon blir sugen på godis, hon tar för sig, det handlar troligen just bara om det. Du skriver att hon är en duktig tej och hjälper till hemma, då tycker hon också att hon har rätt att ta av det godis som finns där.

Mitt tips är att satsa på frukt som hon kan äta obegränsat av och skippa godiset som ändå bara innehåller en massa onyttigheter, för er båda två.

Kram Katerina

FRÅGA:

Min fyraårige son är så morgontrött! Han vill inte stiga upp, inte klä på sig och definitivt inte äta. Han lägegr sig tidigt (20.00 som senast) och behöver sällan stiga upp före åtta (jag jobar halvtid och han börjar på dagis vid 09-09.30). Ändå är han så trött på morgonen så jag blir tokig. Han är pigg och frisk i övrigt. Har du några tips och råd?

Uppgiven mamma

SVAR:

Somliga ungar är verkligen morgontrötta! Mitt bästa råd är att väcka honom tidigare än åtta, så han hinner komma igång. Kanske med en väckarklocka som han har invid sin säng, som drar igång med musik elelr saga? Sedan, klä på honom direkt när han vaknar, medan han i princip ligger i sängen. Det funkar utmärkt, sen är det bara ett moment kvar, att få i honom frukost. Det opedagogiska rådet är att äta frukost vid barn-tv:n, en macka i handen och så tecknad film till det, den mesta mat brukar slinka ner då faktiskt. Vissa barn är helt enkelt hopplösa på morgonen, man får göra det bästa av situationen. Har själv haft en morgontrött unge, iböland piggnar de till i takt med att de blir äldre…

FRÅGA:

Hej Katerina, vet att du skriver mycket om alkohol och droger… behöver råd nu… Är en tjej på 31 som varit ihop med min kille i fyra år, vi har en dotter på 1 år. Min kille är nog alkoholist, jag ska inte tråka ut dej med allt han haft för sig men vi kan säga så här att han druckit mycket under hela vårt förhållande… utom precis i början när han skulle “skärpa” sig. Särskilt sen vi fick barn har jag lidit av hans “festande” (jag skriver festande med citat-tecken för det handlar mest bara om att bli redlöst packad, något vidare festligt kan i alla fall inte jag se i detta), han lovar jämt att han ska komma hem i tid och inte vara så full bla bla bla men sen trillar han in vid tresnåret eller ännu senare och är typ medvetslös. Jag tänker på vår dotter, hon kommer ta skada av detta. Eller? Okej så här är det, nu har jag kastat ut honom, sagt att jag inte vill vara med honom om han inte söker vård för sitt alkoholberoende. Han blev jätteledsen och lovade att ta itu med detta men vad jag ser så händer det inte mycket. Han bor hemma hos sin mamma (han är 35) och vad jag vet har han inte sökt hjälp på något behandlingshem. Hans mamma är f ö arg på mig för hon tycker jag “överdriver” problemen. Nu vill min kille komma tillbaka, han har lovat att vara nykter över julen. men jag litar inte på honom. Vad tycker du jag ska göra… svårt… han ger mig dåligt samvete, säger att jag förstör julen för vår dotter och för släkten…

KRAM en tjej som inte vet om hon är kär längre

SVAR:

Hej, jag ska ta upp din signatur, du kallar dig “en tjej som inte vet om hon är kär längre”, tror jag det! Klart du inte vet, ett missbruk är väldigt effektivt när det handlar om att ta kål på känslorna… Din kille säger att du förstör julen för er dotter men tillåt mig att småle (sorgset och sarkastiskt), den som förstör hela ert liv är ju inte du utan han själv med sitt drickande och sin oförmåga att ta itu med problemen. Vill han det ens? Att hans mamma inte förstår är oerhört vanligt, många föräldrar till alkoholister lever i förnekelse, sanningen kan vara för smärtsam att se. Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra men jag kan berätta vad jag själv skulle ha gjort och jag skulle inte ta tillbaka honom. Han behöver uppnå en stabil nykterhet innan ni kan börja diskutera en evnetuell återförening. Bara för att det är jul tror han att han kan manipulera dig och spela på dina skuldkänslor som du har gentemot er dotter (dessa borde i stället han ha, inte du!), men gå inte på det. En alkoholist ljuger när han säger hej. Om du kommit så här långt på din resa som anhörig så stå på dig. Finns inget som säger att ni måste fira jul ihop och är han aktiv i sitt supande så kommer det ändå inte att bli någon trevlig historia för er familj.

Kräv konkreta åtgärder från hans sida, om du alls ska tala med honom. Behandlingshem, öppenvård, antabus, en äkta vilja till förändring. Och sök gärna hjälp själv i al-anon familjegrupper, även du behöver få stöd så att du blir fri från ditt medberoende, alkoholism är en familjesjukdom och genom din kille är du också drabbad.

Lycka till, var stark och stå på dig.

KRAM Katerina

FRÅGA:

Hej !
Vi har en dotter på 15 månader. Jag har varit hemma med henne i  ett år och nu är hennes pappa hemma med henne då jag har börjat arbeta igen. Allt fungerar bra med hennes pappa och hon verkar nöjd med att stanna hemma med honom och vinkar glatt till mig då jag åker iväg till jobbet.
Hon har dock alltid varit väldigt blyg. Hon vill bara sitta i våra knä och hennes farföräldrar har aldrig kunnat tex bära henne eller krama henne. Jag har inte sett det som ett problem utan alltid tänkt att det går över med tiden. Hon leker gärna med andra vuxna och andra barn om de bara håller sig på lite avstånd, (tex tittut lekar och liknande). Hon är ett väldigt glatt barn, fullt normalt utvecklad och mycket social och tillfreds i övrigt.
För några dagar sedan bestämde hennes pappa sig för att de skulle börja gå till öppna förskolan för att hon skulle få träffa lite andra barn i hennes egen ålder.
Första dagen var hon väldigt blyg och satt mest i pappas knä. Hon var väldig intresserad av vad de andra barnen lekte med men lite för blyg för att riktigt delta i leken.
Andra dagen hände något konstigt. Plötsligt gick vår dotter till en annan mamma (helt okänd för vår dotter) och ville tvunget sitta i hennes knä, vår dotter försökte putta undan mammans eget barn för att sjäv få plats i hennes knä. Vår dotter var väldigt envis och försökte hela tiden gå efter denna mamman för att få henne att bära henne eller sitta med henne i knät.
Efter en stund gav vår dotter upp och insåg att kvinnan var upptagen med sitt eget barn men då började hon i stället att springa efter en annan mamma som skulle byta blöja på sitt barn.
Vår dotter klängde sig fast runt kvinnans ben och ville absolut inte gå tillbaka till sin pappa.
Både hennes pappa och jag är otroligt förvånade över detta beteende då vår dotter aldrig tidigare velat gå till någon annan, inte ens till min syster som vi träffar flera gånger varje vecka. Hur kan hon då få för sig att bärja klänga sig fast på helt okända kvinnor och vilja sitta i deras knä?
Hennes pappa blev ledsen för att hon inte ville gå tillbaka till honom och jag blev orolig för att hon kanske saknar mig.
Har du någon förklaring på vad detta kan betyda? Är det ngn form av avundsjuka på de andra barnen eller vad kan det vara?

Mvh Orolig mamma

SVAR:

Hej, det kan absolut röra sig om ett slags reaktion för att er dotter saknar dig. Hon är van vid att ha varit hemma med dig i ett år. Nu är hon med sin pappa och det är jättebra, ändå kan känslor av saknad efter dig ta sig olika uttryck. Livet är ju sådant, man kan inte gardera sig mot allt. Sen kan man inte alltid förklara varför barn gör si eller så, barn är små människor med ibland outgrundliga reaktioner och beteenden och de kan inte ens alltid själva förstå vad som händer. Det låter som om er dotter testade vad som skulle hända om hon gick till en annan mamma, kanske saknar hon verkligen det kvinnliga. Små barn har inte riktigt en tidsuppfattning, när en vuxen går till jobbet så “försvinner” hon för en ettåring, barnet har svårt att förstå att hon ska komma tillbaka.

Miljön på öppna förskolan är ju sådant att där är massor av små barn och föräldrar och det kanske är förvirrande för en liten tjej, som tidigare inte varit på ett sådant ställe. Men det kan också vara så enkelt att er dotter tyckte att de där mammorna verkade mysiga och ville vara med dem. Man kan få sympati för en främmande person fast man är ett litet barn. Och fast man tidigare varit blyg. Öppna förskolan kanske fick er dotter att öppna sig, att släppa blygheten, och i stället blev hon lite väl frimodig. Också sånt kan hända, små barn kan pendla väldigt kraftigt mellan olika ytterligheter.

Livet är som det är, du jobbar och din man är hemma med er dotter och det är toppen. Barn bjuder oss på många överraskningar och lär oss massor om livet, visar oss ibland sidor vi verkligen inte är beredda på.  Om jag var du skulle jag ta det som en del av er dotters utveckling, och i övrigt ägna henne väl med tid när du är ledig. Hon behöver er lika mycket båda två och bearbetar det faktum att hennes vardag nu ser annorlunda ut än när hon tillbringade hela dagarna med dig.

/Katerina

FRÅGA:

Hej Katerina,
Jag är väldigt ledsen! Vår dotter vill inte att jag ska natta henne.
Hon skriker efter pappa och är uppriktigt ledsen.
Igår när jag skulle natta henne, så säger hon mellan gråten att jag tycker om
pappa mer. Mitt mammahjärta gick i bitar. Vår dotter har alltid varit pappig. Men det
har gått i perioder när jag “duger”. Jag har frågat vad jag kan göra för att det ska bli bättre,men hon kan inte svara på det. Det är nästan som om det har blivit som ett “hot” för henne att jag ska göra
saker. Som tex tvätta håret, natta, oavsett vad det är så är pappa nummer ett. Det gör så ont i mig att hon inte vill att jag ska natta, eller vardagliga ting som borsta tänderna. Det är en ständig kamp.
Jag älskar min dotter över allt annat. Så det gör så ont när hon “väljer” bort
mig. Snälla snälla Katerina, ge mig något råd om hur jag ska göra.
Med vänlig hälsningar

SVAR:

Jag förstår att du är jätteledsen! Otroligt jobbigt för dig att bli avvisad av din egen flicka. Och ovanligt skulle jag vilja tillägga, sällan ser man mammor skriva om denna problematik (kanske är det vanligare än vad man tror men att kvinnor inte “erkänner” detta – ofta kan det även bero på att mammor är mer närvarande och i och med att papporna är borta i många fall blir mamman per automatik den som barnen tyr sig till. Jag undrar om det inte skulle vara mer så att papporna prioriterades om mödrar och föder tillbringade exakt lika mycket tid med sina barn? vad tror ni, kära läsare?).

Det som är extra svårt i detta är att kvinnan/mamman förväntas stå extra nära sin flicka och när barnet beter sig mot denna förväntan så blir det naturligtvis tungt att bära för mamman. Överhuvudtaget förväntar vi oss föräldrar många gånger per automatik att våra barn ska födas med en kärlek till oss – men det gör de inte alltid. Det kan handla om att vi har olika temperament, olika personkemi – ja, den där kärleken är inte alltid helt självklar! Men även detta ämne är oerhört känsligt och tabubelagt och vi ventilerar sällan dessa förbjudna tankar.

Så här tänker jag i ert fall, att du ska sluta kriga och kämpa om din dotters kärlek. Ta ett steg tillbaka, låt hennes relation med papan vara sådan den är. Hur ont det än gör i dig så tänk att du är vuxen och att du älskar din dotter oavsett vad som händer, oavsett hur mycket respons du får. Vra lltid snäll och st’ll upp men tvinga inte fram dig, kräv inte milimeterrättvisa! (Jag ger samma råd till de pappor som känner sig utanför.) Vissa barn är mer mammiga eller pappiga, antingen i perioder eller under hela barndomen. Detta kan dock snabbt ändras, när barnen växer upp. Kanske genom att man finner gemensamma nämnare som gemensamma intressen osv. Men, och detta vill jag säga, i vissa fall förblir prioriteringen “pappig” eller “mammig” livet ut. Och detta kan man inte göra något åt.

Jag tror bara det blir värre om man försöker påtvinga barn känslor de inte har. Hur ont detta än gör så försök att vara mogen i detta, behåll ditt lugn. Vem vet, kanske kommer din avslappnade attityd leda till att er relation förbättras? För när det blir så där tvångsmässigt skapas ju lätt känslor av obehag, och sånt känner barn av. och då blir det ännu värre. Så mitt råd, glad och snäll fasad utåt, och se även fördelarna i att din dotter älskar sin pappa så mycket! Det är ett plus i kanten till honom som far och jättebra för er dotter.

PS lustigt nog, vet du, jag själv var pappas flicka som liten. Och ja, ibland så fick jag en lust att konkurrera ut mamma, att visa att pappa bara var “min”… så jag kan förstå din dotter på ett känslomässigt plan. Men du ska veta att jag älskade min mamma lika mycket ändå. Fast pappa var speciell och min idol. Sedan blev jag äldre och kom mamma närmare. I dag har jag nog en närmare kontakt med mamma på flera plan. Vill bara berätta detta för att ge dig lite mer mänskliga perspektiv. Hoppas du fick lite stöd och tröst av detta! Kram från Katerina