Hej
Jag separerade för tre och ett halvt år sedan från mina barns pappa. Sedan ett år tillbaka har jag en ny sambo och min 13-åriga dotter och han kommer inte riktigt överens. I början gick det bra men nu retar dom sig på varandra och nu säger min dotter att hon mår jättedåligt över detta och att hon vill bo mer hos sin pappa för att komma ifrån min sambo. Annars så bor hon och min 15-åring varannan vecka. Hon gråter fortfarande över skilsmässan och jag märker att hon går in i försvarsläge så fort min sambo kommer in i rummet. Jag har pratat med både min sambo och min dotter om hur vi kan lösa det och till att börja med kom vi fram till att hon ska bo lite mer hos sin pappa och jag bad henne ta kontakt med kuratorn på skolan.
Min sambo är en snäll man, men han kan retas lite och han blir irriterad om han får irritation riktad mot sig. Nu har min dotter också pratat med mitt ex, och han skickade ett mejl där han bad mig lösa situationen så att vår dotter inte behöver bo med en “elak” man.
Jag tror att det är sorgen över skilsmässan och en del tonårshormoner som får henne att reagera så här, men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Hon har sagt att hon inte vill att jag ska lämna min sambo, men att hon inte vill träffa honom just nu. Hur kan jag lösa detta? Har du några tips?

Hej!

Jag tänker att det finns flera saker ni kan göra i den här situationen. Först av allt tänker jag att det finns en risk med att låta din dotter vara mer hos sin pappa istället för att lösa situationen som är hos dig. Det blir ett sätt att fly från problemen och skulle också kunna tolkas av din dotter som att hon blir bortvald, trots att det är hon som föreslagit den lösningen.

Din dotter är precis i början av tonåren och att hon inte alltid beter sig som en vuxen är helt normalt. Det är troligt att det kommer vara en del bråk och irritation hemma de närmsta åren, det är inte alltid så under tonåren men oftast. Din sambo behöver kunna handskas med det nu när han bor med dig och dina tonåringar.

Jag tycker att du och din sambo ska söka hjälp för att se hur din sambo och du ska kunna handskas med er situation. Det finns stöd att få inom BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin eller i familjerådgivning. Vissa kommuner har också mottagningar för föräldrar där man kan få bolla frågor kring sina barn. Ta gärna kontakt med er kommun och fråga vad det finns att tillgå där ni bor.

Se också till att ge din dotter mycket egen tid med dig. Gör saker bara ni två eller tillsammans med din 15-åring. I dagsläget tycker jag inte att det viktigaste är att få ihop din sambo, dig och dina barn till en ny familj utan snarare att visa att även om man ibland gör saker ihop alla fyra så finns det också mycket utrymme för att få göra saker bara med dig. Jag tänker inte att ni måste göra stora saker utan små räcker gott. Ta med bara henne när du handlar, titta på film tillsammans eller gör middag ihop. Prata gärna också med henne om hur du vill att hon bemöter din sambo, hon behöver inte älska honom men bemöta honom, precis som alla människor, med respekt. Jag tycker också att det är ett bra förslag att hon ska prata med sin skolkurator om hur hon tycker att hon har det. Lycka till!

Jag och min f.d. sambo separerade 2005. Under dessa år har vi haft barnen(son 17år och dotter 15år) 50-50% fram till i vintras. Relationen till min f.d. sambo har trots allt varit hyfsad och det var en bra separation. Jag gav betydligt mer än jag borde, hon fick båda barnbidragen, jag tog på mig att betala alla fritidsaktiviteter för barnen och försäkringar. Det enda hon fick ansvara för var vårt fadderbarn. Jag visste att jag var för snäll men hon tjänade ju dåligt och jag värdesatt att vår relation efter separationen var bra.

Men för snart ett år sedan tog det slut med att min son sina grejer och stack till sin mamma efter ett gräl.
I samma veva som sonen flyttade passade min dotter på att göra den omvända resan, dvs flytta hem till mig på heltid. Detta var något som både jag och mitt X accepterade. Mitt X förde då fram att vi skulle söka underhållsstöd och ta kostnaderna för varsitt barn vilket jag accepterade. Jag skrev på papperna och skickade in dem, det gjorde därimot inte mitt X, utan hon struntade i det. Med följd att jag fick betala underhåll för ett barn till och inte få något själv samt att X’t fick 2 barnbidrag och jag inget. Hon vägrade också att stå för några som helst kostnader för dottern trots att hon fick barnbidraget. Jag fick då dra det runt den byråkratiska vägen att först mantalsskriva dottern hos mig, där det skulle göras utredningar eftersom mamman inte skrev på flytten. Därefter ansöka om barnbidraget och underhållsstöd hos försäkringskassan. Detta tog ju ett antal månader innan de byråkratiska kvarnarna malt färdigt.

Men tillbaka till min son. Sonen som är 17år(snart 18år) är skitförbannad på mig utan att jag riktigt vet varför. Grälet ovan var egentligen en skitsak. Jag sade till när han kom hem från skolan att jag ville ha hjälp med en sak. Han svarade att han hade läxa som skulle göras och skulle hjälpa till senare. När jag sedan upptäckte att “läxan” var WoW så stängde jag ner nätet med följd att han blev heltokig och började slåss. Sen gick han för att inte komma tillbaka.
Jag har därefter försökt få kontakt med honom, men han vägrar prata med mig. Jag har pratat med släktingar som har pratat med honom, men han säger bara att jag är hemsk och aldrig mer vill träffa mig, men vill inte säga vad det är jag gör för hemskt. Inte speciellt kul att höra för en pappa som alltid har tagit huvudansvaret för honom med lång pappaledighet, skolsamtal, skjutningar till träningar mm.

Jag har tidigare ställt krav på honom att inte spela WoW mer än 4 timmar vardagar och 8 timmar helgdagar, redan det är ju väldigt mycket. Andra krav har varit att inte skolka(har periodvis varit 50%) och sköta basala saker som hygien och kläder.
Hans mamma anser att det inte alls är några problem hos henne. Vilket inte är så konstigt då hon inte har några krav alls, utan han sitter och spelar WoW all ledig tid. Jag har pratat med hans mamma och hon säger bara att hon har pratat med honom och hon vill inte pressa honom. Vilket får till följd att inget händer.

Jag har spekulerat i vad som är problemet men får som sagt inga svar så det är bara spekulationer.
1. Sonen är spelmissbrukare.
2. Min f.d. sambo har fyllt honom med div skit för att vända honom mot mig.

Sedan några månader så har jag gett upp försöken att få kontakt via telefon och email.
Hur som helst vet jag inte hur jag ska göra nu.
MVH
“Lessen”

Hej!

 Jag tycker absolut inte att du ska ge upp att försöka få kontakt med din son. Jag kan förstå att det känns meningslöst när du inte får någon respons men jag tänker att det är jätteviktigt att han vet att du vill ha kontakt med honom vad han än säger och gör. Smsa eller ring och förklara att du velat ha kontakt med honom hela tiden men att du hållit dig undan ett tag för att se om det skulle hjälpa. Berätta att du alltid kommer att älska honom, vad han än gör och att du aldrig kommer att överge honom. Det är viktigt både för er framtida relation och för hans bild av sig själv.

 På det du beskriver så låter det som att han har ett spelmissbruk. De allra flesta ungdomar kan reglera sitt spelande men om det börjar gå ut över skolan, sociala relationer och hygienen så behöver tonåringen hjälp. Troligtvis är det bekvämt för honom att skylla på att du är hemsk för då läggs ju inte fokus på att hans spelande skulle kunna vara ett problem.

 Jag tycker att du ska söka hjälp, både för hans skull och för att få hjälp att uppmärksamma dina barns mamma på att er son verkar ha ett problem. Kanske skulle ni två också vara hjälpta av att reda ut det som varit mellan er så att ni in framtiden kan ha en okej relation. Era barn närmar sig vuxenlivet men ni kommer att behöva mötas på en massa högtider också när de blivit vuxna, kanske födelsedagar, bröllop och dop.

 Jag tycker att du ska ta kontakt med socialtjänsten där ni bor för att få hjälp till er son. Där kan du och dina barns mamma också få samtal eller hjälp vidare till t.ex. familjerådgivning. Lycka till!

Hej Linda,
Jag har en fråga men ingen att diskutera denna med.
Det gäller min son på 14 år. Han har haft ett tufft år – när sjuan började
bytte han helt umgängeskrets, slutade på sin fotboll och tog avstånd från de kompisar
som han haft sedan dagis. De nya kompisarna är fina killar i sig,
men i grupp så funkar det sämre. De triggar varandra att göra bus, och det senaste året
har varit fyllt av soc-möten, polisanmälningar och skolk i skolan.
Sonens alla nya kompisar går på en skola i närheten, medan sonen går på en friskola några kilometer bort.
Enligt honom själv är anledningen till att han skolkat så mycket att han helt enkelt vill byta skola för att gå med sina nya kompisar.
Jag träffade rektorn för den skolan förra hösten, och budskapet var ganska klart – vår son kunde inte nekas en plats där eftersom vi
tillhör upptagningsområdet, men han var inte välkommen dit, pga sitt och sina kompisars rykte.
Kompisarna tillhör inte den skaran av elever som sköter skolgången.
 
Nu känns det dock som att sonen har mognat till sig lite, de värsta hormonrusningarna har lagt sig,
och vi har haft en utredning pågående under vår och sommar och han har nu fått diagnos ADHD och börjat medicinera.
Möte är inbokat med skola och läkare för att diskutera hur sonens skolgång ska se ut.
Vi har inte pratat så mycket om skolan under sommaren, men häromdagen sa sonen att han aldrig tänker gå till sin skola,
utan han vill fortfarande byta.
Och jag rasar ner i hålet igen, för jag orkar inte ha det som det varit, med skolk och bråk om skolgången.
Jag förstår min son att han vill gå tillsammans med sina kompisar. På sin nuvarande skola har han inga som han hänger med,
men det är självvalt…han har valt bort sina tidigare kompisar som går där, för de är töntiga och tråkiga.
Jag är orolig att ett skolbyte inte ändrar hans beteende avseende skolket, för då är han närmare sina kompisar som också de skolkar.
Vad säger att han plötsligt skulle börja sköta sig?
Jag är också lite bränd av rektorns inställning till min son, det känns inte så bra att veta att han inte är välkommen där.
Jag är också lite tveksam till vilka resurser skolan har att hjälpa honom, nu när det är konstaterat att han behöver mer stöd och kanske nya verktyg.
 
Hans nuvarande skola är helt med på sonens utveckling och jag känner att jag får hjälp från dem.
Men, sonen vill ju gå med sina kompisar.
Hur ska jag tänka?
Jag hoppas ju att medicinen ska hjälpa honom att fokusera och hänga med bättre i skolarbetet,
och att det kanske ska bli lättare för honom att motivera sig att gå dit.
Och att man kanske kan skilja på skolarbete och fritid.
Men samtidigt så förstår jag hans önskan.
Jag har ingen att diskutera detta med, sonens pappa har ingen del i hans vardag.
Vad tycker du?
 

Hej!

 Jag förstår att detta är ett dilemma. Det är viktigt för skolgången att barnet trivs i skolan och självklart vill din son vara med sina kompisar. Samtidigt är det ju bara en del av vad som är viktigt med skolan, skolarbetet måste ju fungera. 

Skolan har ansvar att se att hans behov tillgodoses oavsett vilken skola ni väljer. Det kan ju vara lättare att få stöd i den skola han redan går i eftersom de redan känner honom och stödet därför har större chans att bli rätt från början men även i en ny skola ska han få stöd utifrån sina specifika behov. 

Kan det finnas en mellanväg? Kan du lyssna på din son när han säger att han vill byta men prata med rektorerna om att göra det på prov en period? Du som känner honom bäst måste avgöra om han har förutsättningar att kunna klara av en sådan period, om du tror att han inte har förutsättningarna att kunna lyckas så tycker jag inte att du ska utsätta honom för det. Under provperioden har han chans att visa att han menar allvar med att han kommer att sköta skolan om han får gå med sina kompisar. Provperioden skulle t.ex. kunna vara sex veckor. En månad tycker jag känns som lite för kort tid att visa att beteendet verkligen är förändrat och två månader som kanske för lång om det inte fungerar och han ska kunna komma tillbaka till gamla skolan igen. Under provperioden ska han sköta skolan helt, självklart med hänsyn till hans ADHD. Kraven skulle t.ex. kunna vara att han har fullständig närvaro förutom vid sjukdom, att han gör sina läxor och att han beter sig på ett bra sätt mot elever och lärare i skolan. 

Om ni gör en sådan överenskommelse med skolorna så är det viktigt att ni vuxna bestämmer var ni tycker att gränserna för att han ska få stanna i nya skolan går. Om han skolkar någon enstaka gång, ska han byta tillbaka då? Eller om han har full närvaro och gör läxorna men beter sig dåligt, hur kommer det att bli då? 

Om du inte tror att din son i nuläget kommer att klara en provperiod på nya skolan så kanske ni kan göra tvärtom? Prata med honom om att om han visar att han klarar kraven ni sätter upp i gamla skolan under en period så kan han få byta skola sedan. I gamla skolan finns ju inte kompisarna som drar så där är det kanske lättare att lyckas. Var noga med att kraven ni sätter upp är rimliga och att perioden har ett slutdatum så att det är tydligt för din son vad som krävs av honom. Lycka till!

Hej.
 
Jag är en mamma på 39 år som håller på att bryta ihop. Min dotter på 16 år är psykiskt elak mot mig. Inget hjälper. Har försökt att prata med henne men hon tiger ihjäl mig och hånflinar. Behandlar mig som luft och hjälper inte till hemma. När hon säger något är det bara dumma ord och beteenden.

Nu har hon stuckit till sin pappa då vi har skilt oss för ett par år sedan. Där finns det inga regler och han är alltid på hennes sida. Det känns som om de har en tävling och att de nu har vunnit då jag går under av deras behandling. De vet vilken knapp de ska trycka på. Under vårt äktenskap tryckte även han ned mig med psykisk misshandel, gärna inför barnen.

Jag bor nu kvar med mina pojkar på 12 och 14 år. De blir väldigt i kläm då jag inte har några krafter kvar. Orkar inte jobba vilket innebär att ekonomin blir ansträngd.
Just nu känner jag för att somna och aldrig mera vakna. Men jag vill inte ge dem det nöjet.

Min dotter har skrivit i sin profil på facebook att hon inte har någon mamma. Det tog jag väldigt illa vid mig.

Snälla hjälp mig. Vart ska jag vända mig? Jag behöver hjälp NU.
Tacksam för svar.
 
En uppgiven tonårsmamma

Hej!

Jag blir mycket orolig för dig när jag läser ditt brev. Jag tänker precis som du att behöver hjälp. Du beskriver att du mår mycket dåligt och jag tänker att du snarast måste få hjälp med det.

Jag tycker att du omedelbart ska kontakta din husläkare eller vuxenpsykiatrin för att få stöd och hjälp med det du upplever just nu och det du upplevt tidigare. Det är väldigt viktigt, både för dig och för dina barn.

Vad gäller din dotter och hur du ska handskas men hennes beteende så tycker jag att du på en gång ska ta kontakt med BUP eller socialtjänsten i din kommun. Där kan du få föräldrastöd och tips och råd kring hur du kan bemöta din dotter och hur du ska kunna orka med dina andra två barn. Vissa kommuner har också föräldragrupper där man jobbar med hur man kan bemöta sin tonåring. Ta gärna hjälp av någon vän eller anhörig att kolla upp vad som finns om du själv inte orkar. Lycka till!

Hej! Vår son, 15 år, går i nian. Han går på en mindre skola i inlandet. Denna årskull har varit oroliga sedan de kom till högstadiet. De stökiga eleverna har flyttats runt i klasserna. När de gick i sjuan splittrades klasserna och nya gjordes, likadant i åttan. Klasserna är ju uppdelade i grupper, de här grupperna har splittrats under terminerna och bytts varje termin. Det känns som skolan har tömt sina resurser nu. Föräldramöten har hållits och en förändring har åstadkommits men dock bara kortvarig.

Föräldrarna i norr

Hej!

Jag tycker precis som du att arbetsmiljön i skolan är viktig, både för elevernas och för lärarnas skull. Självklart har skolan ett ansvar i att skapa förutsättningar för att det ska bli lugn och ro i skolan. Skolan kan sätta regler och ramar men när inte detta fungerar och skolan gjort det den kan göra inom ramarna för sin verksamhet så tänker jag att elevernas beteende till slut ändå blir föräldrarnas ansvar.

Jag tänker att skolan gör rätt i att börja ringa till de föräldrar som det berör när det inte fungerar i skolan. Upprepade föräldramöten där man talar om elevernas beteende på ett generellt sätt brukar enligt min erfarenhet sällan leda till förändringar eftersom ingen förälder vet om man pratar om sitt eget eller något annat barn. Ännu värre tycker jag att det är om man pratar generellt men alla egentligen vet att man pratar om ett eller några barn som man tycker står för det dåliga beteendet.

Jag tänker att skolan måste ta tag i varje elevs beteende och både bemöta eleven och dess föräldrar enskilt och mycket konkret. Jag tror inte på att samla elever i grupp för att prata om deras beteende för det gör att ingen riktigt behöver känna sig ansvarig för hur den beter sig. Att samla föräldrarna till just de elever som inte sköter sig i en föräldragrupp har jag däremot en del goda erfarenheter av, då kan de få stöd av varandra.

Jag vet ju inte alls hur skolan resonerar kring vad nästa steg ska bli men jag tycker att det är en bra idé att föräldrar är med i klassen för det kan ha en lugnande effekt samtidigt som den föräldern som är där får en bild av hur det fungerar i skolan som den sedan kan prata med sitt barn om. Man kan också tänka att skolan kan göra ett åtgärdsprogram i olika steg för att bryta en enskild elevs beteende, en slags konsekvenstrappa. Där kanske man börjar med att ringa hem, nästa steg är att ringa hem och ha möte på skolan med mentorn, nästa steg kanske är att ringa hem och ha möte med mentor, rektor och elevvårdsteam etc. Ett sista steg kan vara att man överenskommit med föräldern att om inget annat fungerat så får föräldern komma och vara med sitt barn på lektionerna under några dagar eller en vecka. På så sätt blir det obekvämt att fortsätta att bete sig dåligt.

Det är viktigt att de elever som inte missköter sig får höra det ibland för ofta får de bara höra om hur stökig klassen är. Det är också viktigt att lärare orkar se när de stökiga eleverna gör något bra så att de kan uppmärksammas för även positiva saker. Dessutom kan skolan vara hjälpt av att titta på var det fungerar, ofta finns det någon lektion som fungerar bättre än andra. Vad gör den läraren? Hur är den undervisningen upplagd? Lärarna kanske kan stötta varandra att utveckla lektionerna.

Vad gäller er son så tänker jag att det är bra att ni påtalat för skolans ledning att ni är bekymrade för att han ska få kunskapsluckor inför gymnasiet. Ta gärna också upp på utvecklingssamtalet att detta bekymrar er och begär att mentorn tar reda på om någon lärare tror att er son inte kommer att uppfylla målen p.g.a. att det är stökigt i klassen. Det finns tydliga mål i de olika ämnen och därför borde ni ganska lätt kunna få koll på om er oro på den punkten är befogad eller inte. Är den befogad så tycker jag att ni ska vända er till skolledningen med den konkreta informationen och med frågeställningen hur just ert barn ska få hjälp att uppnå målen. Lycka till!

Hej
Jag har en son som ska fylla 13 i dagarna. Han har börjat skriva dagbok. Han har aldrig tidigare varit intresserad av att skriva överhuvudtaget. När jag städade i hans rum överväldigades jag av en lust att kika vad han skriver så frenetiskt om. Bara sex. Drömmar om vad som ska hända. Namn på tjejer. Han skriver inte ömt och mjukt utan mer som porr. Det är väldigt mycket skrivet.

Ska jag låta detta gå mig förbi? Jag har ju faktiskt läst ngt jag inte har rätt till. Hur ska jag prata med honom?

4-barns mamma

Hej!

Jag tänker att din fråga handlar om två saker. Det ena är om att läsa sitt barns dagbok och det andra om hur du ska handskas med det du hittat där. Jag ska försöka bemöta dig i båda ämnena.

Jag tycker inte att man ska läsa sitt barns dagbok, jag förstår på dig när du beskriver att du läst ”något du inte har rätt till” att du egentligen tycker likadant. Undantaget är om man är mycket orolig och misstänker att barnet far illa eller utsätts för risker att skadas, då måste barnets behov av skydd gå före dess rätt till integritet. Om man läser sitt barns dagbok av det skälet så kan man sedan berätta det för sitt barn, motivera sitt handlande och stå för det samt de konsekvenser som det ger. Konsekvenserna blir ofta att barnet blir mycket upprört och att föräldern hittat något den måste agera på.

Att läsa sitt barns dagbok utan misstanke om att barnet far illa gör att man som förälder hamnar i ett svårt dilemma. Handlandet kan inte motiveras och därför blir det också svårt att handskas med det man hittat. Ska man berätta för sitt barn att man läst dagboken eller inte?

Vad gäller det du nu sett att din son skrivit om så är det naturligt att han är intresserad av sex. Han är i puberteten och på väg in i tonåren. Att skriva är kanske ett sätt han valt att utforska detta på, andra 13-åringar väljer andra sätt och en del 13-åringar har inte börjat intressera sig för sex alls. Att han skriver ”porrliknande” är kanske för att det är en lättillgänglig bild av sex. Jag vet ju inte vad det är din son har skrivit men det kan vara bra att fundera på om du uppfattar det extra starkt för att det är ditt barn? Skulle någon annan tycka att det var likt porr eller skulle de se det på något annat sätt?

Jag tänker att vi vuxna måste vara motvikten till de ofta grova bilder av sex som förmedlas i porren, oavsett om vi vet att våra barn sett porr eller inte. Det finns så lättillgängligt idag att vi nog kan förutsätta att de allra flesta tonåringar sett porr på t.ex. internet. Om vi vuxna inte lämnar barnen ensamma med det de sett utan pratar om det med dem så hjälper vi dem att balansera det porren visar. Jag tänker att det annars lätt blir en kev bild som präglas av det tonåringen sett i porr och det den pratar med sina lika oerfarna kompisar om. Tonåringar behöver få balans i detta och dessutom få försäkrat att de inte är onormala eller ska ha skuldkänslor för att de är intresserade av ämnet.

Oavsett hur du väljer att göra med att du läst dagboken så tänker jag att du kan prata med din son om sex och porr. Väljer du att inte berätta att du läst dagboken så kan du prata om de ämnena för att han är på väg in i tonåren och vi vuxna behöver våga prata om detta med våra tonåringar. Om du väljer att berätta för din son att du läst dagboken så tycker jag att du ska be om ursäkt för att du gjort det. Vid ett senare tillfälle kan du prata om sex och porr på samma sätt som jag beskrivit ovan, genom att normalisera hans intresse, utan att skuldbelägga och med syfte att ge balans till den information han får på annat håll. Lycka till!

Hej, 

Jag har enorma problem med min “bonusson” som jag “tog över” vid 1 års ålder, han började själv kalla mig för pappa runt 3-4 års åldern sedan har det funkar relativt bra. De senaste åren har dock allt blivit värre och värre, och nu är det mamman som blir drabbad mest.

Idag är det en hatisk stämning som gäller mellan oss, vilket är enorm jobbigt, alla som kommer i närheten märker den direkt. Det har blivit så mycket värre sista året. För ett drygt år sedan flyttade vi ca 60mil,  innan dess fanns en del problem i skola osv, detta var en av anledningarna till att vi flyttade. Både jag och mamman har jobbat väldigt mycket sedan vi flyttade och vi har det jobbigt ekonomiskt.

Grabben som nu är 14 år (snart 15) går sedan förskolan en klass över vilket innebär att han nu går i 9′an. Han har lätt för att förstå, lite för lätt så så fort något bär emot så går det inte alls… så har det alltid varit trots att vi försökt lära annorlunda. Under hela förra skolterminen så togs inga läxor hem, han berättar heller inget i onödan.

TV spelet har vi plockat bort, då detta var en orsak till skolgångsproblemen. Han har under vintern stulit pengar både från oss och sin lillasyster. Han har i princip inga fritidsintressen (har aldrig haft) men har ett par kompisar på nya orten som det funkar bra med.

Grabben är i mina ögon oerhört lat och orkar inte resa sig i onödan om inte mamma ryar till (vilket händer sällan)

Försöker man hjälpa honom med tips så ärligt talar skiter han i det utan ska göra på annat sätt, vilket slutar i att det inte går alls. o då blir allt mitt fel igen , detsamma om tipset kommer från någon av mina kompisar.

Alla regler som jag sätter upp trotsas, vilket innebär att jag blir arg, eftersom han inte reagerar så blir jag ännu mer arg, och visst har det skällts o skrikits en del. Han har nu också slutat kalla mig för pappa, utan det är mest gubbjävel….det mesta sägs såklart bakom ryggen på en eller viskas. Om han ska förbi när man står där så trycks de i ryggen eller en armbåge i sidan, bara för att visa, men han säger ingenting.

Han ljuger eller far med osanning om ganska mycket med.

Det är ett rent hat som utvecklat sig.

Till kompisar så kallar han sig för skilsmässobarn trots att han aldrig bott hos sin pappa och de har heller aldrig varit gifta.

Naturligtvis så har vi suttit ner o pratat om problemen , men det går inte ens in,,, eller ut direkt…..

Min fru står i princip alltid på grabbens sida oavsett vad han gör eller hur han beter sig. Nu orkar ingen av oss längre hålla på med det här, så det verkar som att vi måste gå isär (vilket är grabbens vilja har han sagt flera gånger). Vi har också ett gemensamt barn, som är 8, det fungerar bra mellan oss tre, men storebror är stöddig o tyken mot henne, precis som hon blir bestraffad med.

Jag behöver hjälp, jag vill inte fortsätta så här, en vill heller inte förlora min familj… vad kan man göra?

/Lessen plastpappa

Hej!

Jag förstår att du och hans mamma står inför enorma påfrestningar, både enskilt och i er relation, men först av allt vill jag ge dig rådet att inte ge upp. Det finns hjälp att få.

Jag tror inte att allt er pojke säger och gör är vad han verkligen tycker. Säkerligen väljer han det som sårar och som ni kommer att reagera mest på. Det skulle också kunna vara så att er pojke inte helt kan styra över sitt beteende. Jag har ju endast din beskrivning av honom att gå på så jag kan inte avgöra om det skulle kunna finnas någon bakomliggande orsak till hans beteende men du beskriver att hans beteende förvärrats de senaste åren. Kanske har han någon specifik svårighet som utvecklats eller blivit mer synlig när han närmat sig puberteten.

Jag tänker att ni föräldrar behöver hjälp snarast. Både för er pojkes och er relations skull. Jag tycker att ni ska söka professionell hjälp för att kunna titta på hela er situation.  Ta gärna kontakt med BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin, för att diskutera er pojke, situationen hemma och för att få råd kring hur ni föräldrar ska kunna bemöta er pojke i olika situationer. Ni kan också vända er till er kommun för att ta reda på om det finns föräldrautbildning att få där ni bor, många föräldrar upplever stor skillnad hemma när de får handfasta råd i hur de ska bemöta sitt barn i just de situationer som är aktuella för dem. Av kommunen kan ni också få veta vart ni kan vända er för att få familjerådgivning om du och din fru skulle vilja prata om er relation. Lycka till!

Hej

Vi är tonårsföräldrar (sambo) till två döttrar på 11 respektive 13 år. Tydligen börjar det märkas att vi brustit på lite i uppfostran att lära våra barn RESPEKT. Hjälp oss, hur gör vi?? Det är väl aldrig försent, va….

Sen märker jag att utseendet börjar vara viktigt för den äldre av dem. Har du några tips hur vi kan hjälpa dem att stärka självkänsla och självförtroende, på ett sätt som dom vill och kan ta åt sig. Varje dag talar vi om hur betydelsefulla dom är och positiva egenskaper , men tydligen räcker inte det vi gjort, tror jag.

Har du tips på någon bra bok, just om tonåringar. Jag vill kunna göra det bästa för mina barn.

Barnen betyder allt.

Mycket tacksam för svar…..

Hej!

Nej, jag tycker inte att det är försent! Era tjejer är stora nog att ni ska kunna föra ett resonemang med dem om hur ni vill att de ska bete sig.

Jag tycker att ni ska ta ett samtal med dem, när ni är sams. Prata med dem  var och en för sig eller båda tillsammans men utan att prata till dem båda samtidigt. Bemöt dem som två individer. På så sätt blir det var och ens ansvar och den ena kan inte gömma sig bakom vad den andra säger eller gör. Var tydliga i samtalet med hur ni vill att de ska bete sig och vrid och vänd lite på hur de gör nu, t.ex. hur ni upplever det när de beter sig respektlöst, skulle det vara okej att vara så mot någon annan vuxen, kompisars föräldrar, en lärare? Hur skulle de själva uppleva det om de blev bemötta på samma sätt, av er, av kompisar, av en lärare, av en tränare? Om det var de som var föräldrar, vad skulle de tycka/göra då? Förklara att det är ert ansvar att de ska växa upp och klara sig bra i livet och i det ingår också att lära dem att klara sociala sammanhang, vara en bra kompis, vara trevlig mot andra etc. Fråga dem gärna också vad de tycker att ni ska göra när de möter er på ett sätt som ni tycker är respektlöst. Om det sedan händer igen så var mycket tydliga, säg till exempel –Jag accepterar inte att du säger så till mig, jag säger inte så till dig. Var noga med att avvisa beteendet, inte dem som personer. Detta är mycket viktigt eftersom det lär dem att de har ett värde även om de beter sig på ett sätt som ni vill förändra.

Det är jättebra att ni ger era flickor positiv uppmärksamhet varje dag och att det inte bygger på vad de presterar utan på dem som personer, det stärker självkänslan. Beröm för prestationer är förstås också bra men det stärker inte självkänslan utan påverkar mer självförtroendet. Nu när ni troligtvis upprepat kommer att ge dem uppmärksamhet för att de beter sig på ett sätt som ni inte tycker om så är det extra viktigt att balansera det genom att uppmärksamma så mycket positivt som ni kan. Se gärna också till att ni spenderar tid med dem en och en, hellre korta stunder ofta än långa stunder sällan. Visa att ni vill vara med dem trots att deras beteende inte alltid är som ni skulle vilja.

Under tonåren vacklar självkänslan hos de allra flesta barn. Det är under den tiden personligheten ska utvecklas och det är inte konstigt att det medför lite vacklande självkänsla. Att ni är noga med att ge dem positiv uppmärksamhet  ger en bra grund för att de ska utveckla en bra självkänslan. Prata också mycket med er dotter om vad som är viktigt och hur man kan påverkas av kompisar. Diskutera gärna hur man kan stå emot sådant som kompisar tycker eller vill göra om man inte själv håller med. Håll dessa diskussioner levande, spinn vidare på sådant hon berättar, diskutera sådant ni läst i tidningen etc.

Ingegerd Gavelin har skrivit en bok som heter ”Lita på din tonåring! Om trots och tillit” (Prisma), där finns många tips. Lycka till!

Av en händelse upptäckte jag att min 13-årige son lagt upp en ny sökmotor på min bärbara dator, som han har fått låna ibland. Eftersom datorn redan hade en sökmotor såg jag efter vilka adresser han hade besökt. Förutom det jag vet att han brukar besöka upptäckte jag även några porrsajter med hårdporr. Jag upptäckte det samma på familjens stationära dator.

Vår son är tidig i puberteten och får väl sägas vara kroppsligt väl utvecklad. Han är social och träffar många kompisar. Även tjejer har börjat visa ett aktivt intresse via sms och chattar. Även om han har en del besvärliga tonårslater är han förståndig och ansvarstagande.

Lite uppbragt blev jag över min upptäckt. Min första reaktion var att berätta för honom att jag vet och att han inte får besöka dessa porrsajter. Samtidigt vet jag att jag själv smygtittade i herrtidningar när jag var yngre och har även i vuxen ålder besökt porrsidor på nätet, så jag kände mig lite moraliskt handfallen.

Jag tycker själv att den mesta porren är ganska motbjudande och vill inte så gärna att min 13-åring tar del av den. En bekant till mig tyckte att jag inte skulle konfrontera min son omedelbart, utan vid lämpligt tillfälle mer allmänt diskutera hur kvinnor och män skildras i porren.

Hur tycker du att jag ska agera?

Hej!

Jag tycker att du ska berätta för din son att du sett vad han tittat på. Bekräfta honom i att det är okej att vara nyfiken på sex och porr men berätta också om att porr inte alltid stämmer överens med verkligheten. Ta gärna upp hur män och kvinnor skildras och också att en hel del i porr är fejkat. Mycket av det man kan se kan vara förvirrande och skrämmande och dessutom lätt väcka skuldkänslor om man trots det blir upphetsad av det. Prata också med honom om sex och sådant som porr inte visar, som närhet, kärlek etc. Jag tänker att syftet med att samtalet är att förklara att han inte behöver skämmas för att han är intresserad men att du vill balansera den bilden han kan få av hur sex ska vara om han har porr som enda informationskälla.

Det är lätt att hitta väldigt grov porr på internet idag, säkerligen är den ganska långt ifrån det du tittade på i herrtidningar när du var i tonåren. En 13-åring har heller ingen livserfarenhet att ta till för att balansera det porr visar, eller förmågan att kritiskt granska det den ser som du har om du i vuxen ålder tittar på porr. Spärra gärna datorn för vissa sökord så vet du att risken för att din son får upp sådant som du inte vill att han ska se minskar. Sedan tycker jag att du ska ha koll på vilka sidor han besöker så att du kan bemöta honom om du ser att han porrsurfar igen och att du också ska berätta för honom att så kommer du att göra. Lycka till!

Han är i botten en ganska stark person och vill inte vika av för dessa pojkar, vill inte låta dem styra över hans liv. Kanske är det den styrka han visar där som retar upp dem, jag vet inte. Vi vet inte varför han är utsatt.
 
Vår son har förlorat tron på skolan. Sonen säger att lärarna ingenting gör eller att det de gör inte har någon verkan. Enligt sonen så hjälper det inte att säga till en lärare. De bara pratar lite med pojkarna och sen säger de till sonen att nu är det bra. Vilket det inte är. Oftast blir det bara värre efter någon dag. Det här har gjort att han numera inte vill prata med skolans personal och rektor utan vänder sig till oss föräldrar istället. På skolan använder de sig av Farsta metoden vilket gör att vi föräldrar inte får veta något alls. Den sista tiden det hänt saker på skolan har pojken själv kontaktat oss via skolans telefon eller egen mobil. Skolans personal har inte berättat något förrän vi ställt dem mot väggen. De säger att de har ett mobbing-team men vi ser inga resultat av deras arbete. Vi får heller inte veta VAD de gör och OM de gör något för att förhindra och förbättra situationen. Hur som helst blir det inget resultat till det bättre.
 
Mobbningen har nu pågått i dryga 3 år och vi är oroliga för hans psykiska hälsa. När pojken gick i trean var han förtvivlad. En helg (söndag) bröt han ihop i hemmet och grät hejdlöst över situationen och hur oförstådd han kände sig vara av lärare som han inte tyckte trodde på honom och hans berättelser. Han sa: -Det vore bättre om jag inte fanns, mamma. Dessa ord satte igång en ringklocka hos oss och vi har sedan dess kämpat för att han ska få en bättre tillvaro i skolan.
 
Redan andra skoldagen nu på terminen i 7:an så började det igen. Provokationerna, trakasseringarna och kränkningarna. När han kom hem på fredageftermiddag var han upprörd och antydde “att allt fortsatte som vanligt igen”. Nu idag (söndag) så ringde det på hans mobiltelefon där han fick dödshot. Imorgon skulle de “slakta honom”, han skulle “dö”. På rasten skulle de göra upp bestämde X och de var Y och min son som skulle slåss. Spö skulle min son få och han skulle bli slaktad! Samtalet är inspelat och vi har faktiskt återigen gjort en polisanmälan.
 
Men vi undrar om vi nu gjort mera skada än nytta med detta. Förra anmälan resulterade bara tillfälligt till förbättring, allt var tillbaka till ruta ett innan skolan var slut för terminen. Skolan och vår Kommun verkar inte kunna hantera och förbättra situationen. Det är den erfarenhet som vi föräldrar har i alla fall. Vi är oroliga hur detta påverkar vår sons skoltid vad gäller kunskapsinlärning, sociala färdigheter (eftersom de är så destruktiva under skoltiden), psykiska hälsa och framtida men. Detta påverkar även oss föräldrar negativt både privat och på våra arbeten. Eftersom detta pågått under lång tid har vi haft många diskussioner i hemmet kring emotionella känslor och beteenden, vad gäller oss själva och andra, med sonen. Den så kallade SET-träningen som även vår skola nu börjat med har vi haft i hemmet under flera års tid tillsammans med den vanliga uppfostran.
 
Vi känner oss maktlösa och utlämnade till personer som anser sig “veta bättre”, de som anser att vi överdriver, till sådana som säger att de inget sett eller märkt samt de som säger att det arbetas mot mobbning men inte visar ett positivt resultat. Ska man verkligen acceptera vad och hur mycket som helst? Var går gränsen? De är ju vi föräldrar som märker hur pojken mår psykiskt när han är hemma i trygg miljö. På skolan håller han inne tårarna tills ingen ser.
 
Hur ska vi ställa oss till allt detta?
Vad ska vi göra?
Vad kan vi kräva av skolan och kommunen?
Kan skolverket påverka mera?
Skolbyte en gång till?
Vad gör man när ett barn är mobbad?
Bra mobbningsmetoder som verkligen fungerar.
 
Från en mycket trött Mamma

Hej!

Jag blir mycket upprörd när jag läser ditt brev. Jag tycker att det är fruktansvärt att vuxna på en skola inte kan skydda ett barn från det som du beskriver. Ingen vuxen skulle acceptera att bli utsatt på det viset på sin arbetsplats och skolan är ju faktiskt barnens arbetsplats.

Självklart ska ni polisanmäla allt som er son blir utsatt för. Allt som är olagligt i resten av samhället är olagligt i skolan också och även skolan ska polisanmäla olagligheter som händer på skoltid. Dokumentera och skriv ner, spara sms och hot på t.ex. chattsidor. Ta gärna kontakt med föräldrarna till de som utsätter honom, få föräldrar accepterar att deras barn är mobbare.

Skolan är skyldig att se till att alla barn kan vara trygga där. Det finns idag dessutom lagstiftning som gör att skolan kan förflytta mobbare mot deras och deras föräldrars vilja till en annan skola. Jag tänker ändå att det viktigaste i detta är hur ni ska tänka kring ert eget barn, hur ska han kunna må bra? Jag tycker att ni ska byta skola när nu inte hans skola kan skydda honom, trots att han inte borde behöva det. Det viktigaste är att han får slippa leva under den stress som detta måste vara.

Det är inte ovanligt att barn som varit mobbade på en skola också blir det på nästa skola om man väljer att byta. Jag tänker att skälet till det är att om man tidigare varit utsatt så sätter det förstås djupa spår och ofta börjar barnet bete sig på sätt som det tänker ska göra att det inte blir utsatt mer. Barnet kanske blir tyst, drar sig undan och försöker att låta bli att titta på klasskamraterna. Det kan också vara tvärtom, att barnet tar plats och hårdnackat står på sig när det skulle vara bra att anpassa sig. Det är mycket lätt att förstå dessa överlevnadsstrategier men de gör att barnet avviker och därmed lätt uppmärksammas av dem som har tendenser att utsätta andra. Därför behöver barnet hjälp att fundera över hur det ska vara i nya skolan för att kunna bli en del i gruppen. Det är viktigt att detta görs på ett sätt så att barnet kan förstå problemet men samtidigt att det är utan skuld för att ha blivit utsatt. Ingen ska behöva bli utsatt, hur avvikande eller annorlunda den personen än är. En skolkurator eller någon på BUP, Barn- och Ungdomspsykiatrin kan hjälpa till med sådana samtal.

Om ni väljer att byta skola så är det mycket viktigt att den nya skolan informeras om hur er pojke haft det tidigare. Min erfarenhet är att många föräldrar tänker att det ska bli en nystart och därför inte informerar skolan om att barnet tidigare varit utsatt. Skälen till att jag tänker att skolan behöver veta är flera. Ett skäl är att skolkuratorn (om det finns någon) kan ha samtal med er son kring hur han ska kunna vara i skolan. Dessutom vet man idag att barn som varit mobbade ofta börjar må dåligt när mobbningen upphört och det kan börja slappna av och då kan behöva stöd från t.ex. skolkuratorn. Ett annat skäl är att skolan behöver vara mycket uppmärksamma på hur din pojke har det. Jag tänker att personalen, men inte eleverna, behöver informeras så att alla vuxna i skolan har ögonen på honom och hur han har det. De behöver kunskap om din pojkes bakgrund för att också förstå att hans känslighet för att känna sig utsatt troligtvis är större än andras. Det är helt naturligt efter det han varit utsatt för och det måste accepteras. Skolan behöver också ta ansvar för att den nya klassen jobbar med hur den ska ta hand om en ny elev så att eleven känner sig välkommen. Lärarna behöver också se till att det i undervisningen inte uppstår situationer då er son blir utanför, t.ex. att alla har fasta platser i klassrummen och inte själva väljer var de ska sitta och att läraren alltid bestämmer vilka som ska jobba ihop i grupparbeten eller när man ska samarbeta två och två. Dessutom tycker jag att elevvårdsteamet på skolan ska ha täta uppföljningar med er föräldrar om hur er pojke har det på den nya skolan, gärna varje vecka till en början.

Vad gäller den skolan er pojke nu går på så vill jag verkligen råda er att vända er till Skolverket och berätta hur er son har det för att se hur ni kan gå vidare. Du kan också vända dig direkt till Barn- och Elevombudet. http://www.skolinspektionen.se/BEO/

Farstamodellen är ett mycket kritiserat sätt att arbeta mot mobbning just på grund av att föräldrarna inte kopplas in förrän i ett senare skede. Jag tänker att det är viktigt att kontakta föräldrarna på en gång, både till den som är utsatt och dem som utsätter. Skolverket arbetar just nu med att gå igenom olika vanligt förekommande antimobbningsprogram för att titta på deras resultat. Jag kan tyvärr inte rekommendera något som jag tror fungerar, däremot tror jag att de flesta programmen har sina bra och dåliga sidor. Jag tänker mig att ett väl fungerande antimobbingarbete innehåller arbete både i förebyggande syfte och i mobbningssituationer. Jag tänker också att arbetet behöver jobba både på individ- grupp- och lärarnivå, både förebyggande och i mobbningssituationer.

Självklart påverkar det ett barn mycket att bli mobbad. Jag har också svårt att tänka mig att skolarbetet skulle vara opåverkat när skolan är förknippat med så mycket annat för din pojke. Att ni jobbar med er pojkes självkänsla hemma är viktigt och jag tänker att det framför allt betyder att han tillåts att vara precis som han är. Jobba gärna också för att er pojke ska ha kompisar på fritiden, bjud hem vänner eller kollegor med jämnåriga barn och undersök om det finns fritidssysselsättningar där han skulle kunna få kompisar. Jag tänker att också det är viktigt för hans självkänsla.

Jag har stor förståelse för att även ni föräldrar har det mycket svårt i denna situation. Jag skulle vilja råda er att inte ge upp. Er pojke är värd att ha det bra och att känna sig trygg. Jag tycker inte ni ska ge er förrän det är så. Lycka till!