-Sluta knarka Beverly Hills-klipp. Det kan ju inte vara nyttigt, säger Rödluvan.
-Nej, säger jag och klickar bort Dylans bekymrade blick.
Och så undrar jag var min förkärlek för trubbel i kalufsen-killar med hav i ögonen kommer från. Dylan jävla McKay.
-Lägg upp vår spellista på bloggen i stället, säger Rödluvan.
-Ska jag?
-Jaaaa!
-Woho.
-Woho.
Så. Kär & Jävlig-gruppen proudly presents fyrtio låtar lagom noggrannt utvalda av Kärlekskrank och Rödluvan. Vi kallar listan: Är det en plusgrad? Ja, det är det!

Du är en plusgrad, Dylan McKay

-Jag tror jag har fått vårkänslor, säger Rödluvan.
-Jag också, säger jag.
Vi skrattar och gör high five och till och med low five och plötsligt känns det här med att kapitulera så enkelt. Som att man bara släpper de där rostiga gamla vapnen och säger skit i det här nu, vi går och gör något roligare.
Om ni någonsin stått vid en vik när isen smälter vet ni vad jag menar.
Det där mäktiga ljudet när isen ger vika.
-Vad gör man med allt det här man har i hjärtat nu? säger Rödluvan.
-Man ger bort det, säger jag.
Det är det man gör med vårkänslorna. Man ger dem med rosett kring till någon man tycker om.
Och så höjer man volymen och lyssnar på den här.

Har ni vårkänslor? Och vad gör ni med dem?

-Det är du som är dottern, säger damen i receptionen.
-Det är jag som är dottern, säger jag.
-Jag känner igen dig men jag hade för mig att du hade mörkare hår, säger hon.
-Det var nog någon av de andra. Vi är några stycken.
Pappa hämtar mig och vi går och äter fisk som är inlindad i bacon. Vi pratar om vårpromenader och att det går så långsamt med snösmältningen där ute på ön och speciellt om nordanvinden ligger på. Och så pratar vi lite om saker som skräms.
-Akta dig, säger han. För de som inte är snälla.
-Jag aktar mig på heltid, säger jag.
-Bra, säger han.

Han hade tagit på sig den lite tunnare rocken och en snygg sjal med rött mönster och han tillät sig själv att lyfta blicken från isresterna på trottoarkanten. Han log för sig själv utan att fundera på vad någon skulle tycka om det.
Som som att falla nedåt och flyga uppåt samtidigt. Så känns det, tänkte han när han såg henne stå lätt framåtlutad där vid skyltfönstret i backen. Och plötsligt var det väldigt viktigt för honom att veta precis vad det var som fångade hennes uppmärksamhet där innanför glaset.
Det kändes precis som första gången han såg henne vid bardisken. Att det skulle kunna vara hon. Om han bara vågade böja sig fram och stryka undan den där hårslingan som fastnat på hennes kind.
Det här läser jag i morgontidningen.
Fast nedkortat.
På etthundratrettio tecken får man inte plats att skriva om ostyriga lockar i vårsol eller våndan över att kanske ha missat sitt livs kärlek.
Han väntar på henne, skriver han. På kvinnan han träffat i en bar och nu sprungit på igen där på Söder.
Och det väl kanske lite som jag och Askungen sa över en kopp te i mitt kök igår. Att med vissa är det inte bara hej och hej då.
-Antingen är det något där eller så är det inte där, säger vi och sörplar te och känner oss ögonblickskloka.
Jag undrar om han hittar henne och jag undrar om hon känner som han gör.
Musik på det.

-Glömde jag mitt armband hos dig?
-Ja, du lämnade en liten souvenir.
-Det var inte meningen. Att lämna det. Det låter som en sådan grej man gör med flit.
-Haha. Ja, och så försökte du ju sno min rock också när du smet. Vad är det för stil?
-Hm, ja. Det var inte heller meningen. Inte att smita heller för den delen.
-Haha, men då kanske vi måste ses igen då.
-Haha, ja. Vi måste nog det.

Och så lite musik

Ja, vi skulle gå och ta ett enda glas i fredags och inte vet jag vad som hände. Vi satt på AG och snyggdrack det där som skulle vara det enda glaset: jag, Askungen, Snövit, Tärningen, Kelly, Betty Boop och Kvalarn och plötsligt så gjorde vi en slags warp och det var ned i ett hål och upp i ett annat och där vi kom upp var det visst en punkspelning på Ringvägen och vi drack shots.
På lördagen tar jag och Askungen på oss solglasögon och åker ut till soptippen.
-Bra med saker som man bara gör, säger vi och släpper ned ett badrumsskåp i en container som heter övrigt avfall.
Vi tittar ned och funderar nog lite på om vi också ska lägga oss där i bråtet men vi struntar i det och åker hem och packar en kaffetermos för att göra som vi förmodar att andra som inte lägger sig i en sopcontainer gör. Kanske åker de till Drottningholms slott tänker vi och åker dit med vår termos.
-Fint, säger vi och stirrar på slottet från bilen.
Till slut hamnar vi på en bänk vid en sjö i dagens sista sol. Där stirrar vi på barn på kälkar och så blir vi rädda för kanadagäss och är inte ens sugna på kaffe längre utan snarast är vi sugna på att åka tillbaka till den där övrigt avfall-containern och bara sjunka ned. Hela dagen är liksom lite som Carmelita med Warren Zevon minus heroin.
-Mello va? säger vi.
Jag ringer Rödluvan.
-Mello ikväll.
-Okej, säger hon men det visar sig senare att hon hör fel och meddelar folk att vi ska ses på Mellow.
Det blir Mello och inte Mellow och det blir läsk och inte vin och någonstans vid elva tar batterierna liksom slut för mig och Askungen, men inte för Rödluvan som säger att hon ska bli systematiskt full och åker hem till Marco och hur det gick vet jag faktiskt inte.
Idag: Kaffe, Vasalopp, promenad runt Kungsholmen och försöka få tretusenåttahundrasju ord att föröka sig och bli nästan sextusen. Och så lite Pearl Jam på det.

Vi kallar varandra för den första bokstaven i varandras namn. Jag minns inte hur vi började med det men jag tycker om hans bokstav. Om man sätter hans bokstav efter min bokstav blir det de två första bokstäverna i mitt namn.
Sist vi sågs var det höst men nu är det nästan vår och klockan är ett på natten på Söder och vi är fulla och halkar runt och letar efter ett ställe som han vet ska vara öppet till tre och han är fortfarande vansinnesvacker och har ett skratt som tar tag i ens eget skratt och kastar det högt upp i luften.
Där går vi på natten på isiga Södergator och är fulla och kastar bokstäver och skratt på varandra. Den vasinnesvackre trummisen och jag.

Älskade hatade Facebook. Men hur skulle jag kunna låta bli att söka på namnet på den person som skickar Spotifylistor med musik som trasslar in sig i tankarna när jag sitter och jobbar? The Avett Brothers och en av de bästa av Badly Drawn Boy. Och så den där fina med Langhorne Slim.
Nej, jag kan inte låta bli.
Så hittar jag personen och det står 1 gemensam vän och jag drar in en sipp luft och tänker hoppas nu fan inte att det är den eller den personen.
The mutual friend visar sig vara Rödluvans exkille och jag ringer då Rödluvan och i bakgrunden surrar det högt för Valpen tatuerar sig.
-Du vet han som jag trodde hette Marcel? säger jag.
-Nej, säger hon.
-Jo, det vet du. Varför känner ditt ex honom?
-Jag vet inte vem det är.
-Jo, han som jag trodde hette Marcel och så sa jag det till dig och du sa fy fan vilket fult namn.
-Jaha, han. Men han hette väl inte Marcel?
-Nej, jag sa ju det, men kan du ringa ditt ex och fråga varför han känner honom?
-Nej.
-Jo, men kom igen, du får något.
-Vadå?
-Något bara.
-Okej, så jag ska ringa mitt ex som jag nästan aldrig pratar med för att fråga varför han känner någon som du först trodde hette Marcel. Och så får jag något för det.
-Precis.
-Okej.

Rödluvans kille skickade just över detta. Han har tatuerat Rödluvan på ryggen. Jag är mållös.

-Det är sjukt obehagligt att mäta ögontrycket, säger Askungen innan vi skiljs.
Jag har precis berättat att jag ska gå och undersöka mina rinnande ögon.
-Men de ska säkert bara lysa lite i ögat, säger jag.

-Vi ska mäta ögontrycket, säger sköterskan på ögonkliniken.
-Helst inte, säger jag.
-Vad sa du? säger hon.
-Det var ingenting, säger jag.
De mäter ögontrycket. Det är lite obehagligt. I väntrummet börjar jag må illa. Jag vet inte varför. Jag gillar inte orden tryck och öga ihop.
Jag har heller inte ätit frukost.

Läkaren kommer. Han ser ut som en blandning av en galen vetenskapsman och Rödluvans första pojkvän. Han flackar med blicken och han häller gula ögondoppar i mina ögon. Det svider som fan.
-Håll ögonen öppna, fräser han.
-Jag dör nu, säger jag.
Han ska titta på mina tårkanaler. Innan jag hinner protestera droppar han bedövning i mina ögon och de liksom fastnar i ett förfärligt uppspärrat tillstånd.
-Har du kanylen? säger sköterskan till den galne vetenskapsmannen.
-Kanylen? ylar jag.
I samma stund kommer nålen in i mitt synfält.
Jag halvsvimmar.
Jag placeras på en brits.
Alla på hela avdelningen hatar mig. Jag tror det.

-Ska vi göra det här? säger läkaren efter en stund.
-Ja, gnyr jag. Kan man inte släcka synen för ett tag? Jag vill helst inte se kanylen.
-Tyvärr, säger läkaren och flinar så att den mäktiga dubbelrälsiga tandställningen glimmar. Jag har aldrig sett en så vuxen person med tandställning.
Han sträcker ut handen efter kanylen.

Jag är på en sommaräng. Det doftar kaprifol och små kaninungar leker i gräset. Jag har solglasögon och min nya perfektslitna jeansjacka på mig, eller nej, förresten, jag har inte jacka...eller jo det har jag...eller nej, det är ju för sjutton varmt ute...eller är det bara vår?...nej, ingen jacka...men kanske...
-Det går inte, säger den galne vetenskapsmannen och sliter mig tillbaka till den fruktansvärda verkligheten.
-Vad menar du? säger jag.
-Du har för trånga tårkanaler.
-Okej.
Han säger att han inte får in kanylen men att rinnandet säkert avtar. Annars får man vidta åtgärder. Hans tandställning glimmar ondskefullt när han pratar om åtgärder som ska vidtas. Jag ser framför mig hur han i smyg pillar bort mina hornhinnor och under muntra tillrop matar labbråttorna med dem.
-Jag får nog tänka på den saken, säger jag och hasar ned från britsen.

På vägen till tunnelbanan provar jag mina bedövningsuppspärrade ögon på en vacker man. Han ser väldigt glad ut och jag tänker att det där med att flirta med bedövade ögon ju faktiskt är lite av en bedrift. Något att berätta för barnbarnen. Eller åtminstone för Rödluvan.