FÖRORD
"Projekt Ålidhem" Ingo Vetter och Peter Lundström

"I like Umeå and Umeå likes me" Lasse Sahlin

"En viktig del i vår utbildning" studenternas förord

GENOMFÖRDA VERK
Ylva Trapp

Frida Krohn
Therese Johansson
Lars Hedelin
Frida Krohn, Ylva Trapp
och Lina Palmqvist

Nguyen Thi Bich Thuy

Per-Arne Sträng
Martina Wolgast
Mariel Rosendahl
Nils-Johan Sjöquist

Tidslinje
Karta

CONTEXT
"Ålidhems tillkomst" Hans Åkerlind
"My own private Ålidhem" Maria Bjurestam
"Funktionell skulptur" Ingo Vetter

Presentation av medverkande
Sponsorer

English

Maria Bjurestam
My own private Ålidhem

Egna minnen i ett offentligt rum.
Den 22 maj gjorde jag en offentlig visning av Ålidhem i anslutning till Konsthögskolans projekt. Eftersom jag bodde på Geografigränd 1971-1982 är min uppväxt starkt präglad av området. Jag ville med visningen dela med mig av mina personliga minnen och sammanföra det med historiska fakta om området. I visningen utgick jag från några för mig viktiga platser - Geografigränd, Skolorna, Centrum/Ungdomsgården och Pedagoggränd. Visningen följdes av ca 15 intresserade, både studenter från Konsthögskolan och fastboende Ålidhemsbor.
Nedan följer mitt manus för visningen.

Ålidhem Bakgrund/Historia:
Namnet kommer av Lid = höjd, berg, backe, sluttning, slänt, bergås, alltså åliden är höjden bredvid ån (älven), alternativt höjden med ån (det går en kulverterad å genom området). Fram till början av förra seklet bestod Ålidhem av ängar och myrmarker som användes till betesmarker för bönder på Teg och Ön. Med båt skeppades kreaturen över älven. Före 1885 var området bebyggt med tre soldattorp, några skvaltkvarnar och fäbodar. 1890 byggdes ett tegelbruk vid älvstranden (bortanför nuvarande Strömpilen, f.d. Bowaters pappersbruk), följt av en terpentin-och tjärfabrik 1896, gjuteri, ångsågar samt lasarettet som flyttades till Ålidbacken 1903. Ålidbacken & området mot Sofiehemsdammen bebyggdes med egnahem och bostadsbaracker för arbetare och hantverkare. Kommunikationerna gick via landsvägen (sträckningen delvis längs nuvarande Sofiehemsvägen), ångbåt mellan Holmsund och stan samt från 1920 järnvägen. 1958 bebyggdes (”sanerades”) Ålidbacken med punkt och lamellhus. Första punkthusen i Umeå innehöll hyresrätter och studentrum.
Stadsplanen från 50-talet avsåg utbyggnad av egnahemsvillor men 1965 med Universitetets etablering ändrades planerna, också för att passa till Miljonprogrammet som precis påbörjats. Ålidhem planerades för 8500 innevånare. Varav 3500 studenter. 1970 hade Ålidhem 1 300 invånare. Umeå totalt hade ungefär 25 000 invånare. 1993 överdäckades Ålidbacken, och de sista resterna av den ursprungliga, närmare 100-åriga, bebyggelsen försvann.

Vi flyttade 1971 till Geografigränd 12 A på Ålidhem från Rundvik (mindre samhälle 6 mil söder om Umeå). Området var knappt färdigbyggt, så byggplatserna samt skogspartiet mellan Ålidhem och Carlshem (som byggdes senare) erbjöd spännande lekmöjligheter. Folk som bodde på Geografigränd vid den tiden: en äldre dam som vi brukade bjuda hem oss till, Lisa Tegby (nuvarande kyrkoherde), grannen Manne som spelade gitarr, Bus-Kalle som hade amerikanare, Isabella som hade ett spännande umgänge, Kasks som hade 6 barn (de blev 8 till slut), förutom klasskamrater förstås. I övrigt lär sportkommentatorn Micke Leijnegård i unga år ha klättrat in i vårt kök från grannbalkongen. När mamma gav honom en rejäl utskällning försvann han samma väg som han kom. Vi bodde på tredje våningen. Grannföreningen Grändgänget var tidvis mycket aktiv: det ordnades fotoskola för barn (1972-74?) av några fotointresserade killar, knattedisco i samlingslokalen, gårdsfester med blomsterplantering på vårarna samt ett utbyte med byn Örträsk i Lappland (1976). 1978-80 gjorde jag, på initiativ av grannföreningen, väggmålningar i en samlingslokal samt några trappuppgångar. De finns fortfarande kvar i förvånansvärt bra skick.
Jag bodde på Ålidhem fram till 1982, min syster flyttade därifrån 2003, så hennes två barn är uppvuxna på Ålidhem.

Skolorna
Kolbäcksskolan hette tidigare Ålidhemsskolan. Jag gick där 1971- 1974. På den tiden var det förhållandevis homogent svenskt, senare kom inflyttade finnar, zigenare och enstaka utomnordiska studenter och invandrare, främst från Latinamerika och Iran. Nu finns ett 25-tal nationaliteter: antalet utrikes födda är 23 % och invånare i studieåldrarna 18 till 24 utgör 44 % av populationen.
http://www.umea.se/kolback.4.13c1b69101a982ca2a800061592.html

Ålidhemsskolan:
Högstadieskola byggd 1977, Biblioteket flyttade från centrum till skolan. Min bror som föddes samma år vi flyttade till Ålidhem gick där 1983-86.
http://www.skola.umea.se/alidhem.4.13c1b69101a982ca2a8000112448.html

Innan högstadiet byggdes åkte vi buss till Mimerskolan nere i stan. Min syster (född 1963) var den sista kullen Ålidhemare på Mimer.

1977 utbröt “Dungen-kravallerna”, en ockupation av den enda naturliga skogsbiten inne på Ålidhemsområdet, som protest mot placeringen av högstadieskolan. De som protesterade föreslog en alternativ placering av skolan mellan Carlshem och Ålidhem. Protesterna upplöstes av en massiv polisinsats på som mest 200 poliser som sattes in mot demonstranterna på området. De skulle ”skydda” byggarbetarna som röjde med motorsågar samtidigt som träden i flera fall ”kramades” av de som protesterade. Fastlåst i den höga snön höll jag själv på att få ett träd över mig. Otroligt nog skadades ingen i det pågående tumultet. Demonstrationerna följdes av en infekterad debatt i pressen. Det talades om “Yrkesdemon-stranter”, “människor med andra dialekter” och “vänsterstudenter” som drivande orosstiftare. I själva verket hade ockupationen satts igång av ett antal barn, yngre än vad jag själv var.
Mötet med poliserna, mina egna upplevelser av händelsen och jämförelsen med vad jag såg på TV och läste i tidningarna förändrade min bild av samhället. Jag som började skolan 1968 minns ju polisen som en snäll farbror som kom till skolan och berättade hur man skulle gå över gatan, och i tidningarna stod alltid det som var sant…. När området tömts, omgärdats med taggtrådsstängsel för att kalhuggas så uppstod en spontandemonstration, närmare 2000 människor samlades och tågade runt området. I början ropades slagord, men när det kändes märkligt övergick vi till en kompakt tystnad. Tvåtusen moltysta människor gick runt den före detta skogsdungen! Poliserna stod och övervakade.
När jag kom tillbaka till skolan - jag hade ju egentligen skolkat för att vara uppe vid dungen i en vecka - så gav min klassföreståndare amnesti. ”Det är viktigt att engagera sig i samhället” sa hon. Jag gjorde senare en liten utställning med pressklipp och egna teckningar om Dungen på dåvarande Stadsbiblioteket.

Ungdomsgården/Centrum
Centrumet byggdes 1970 som ett bland de första inomhustorgen i Sverige. Där fanns bibliotek, krog (Krogen Krogen, en gång Sveriges lönsammaste), kemtvätt, pizzeria, fotoaffär, konditori, korvkiosk, ICA & Konsum, post, frisör (Klippoteket), blomsteraffär, uraffär och minilivs (Kiosken). Under en period på slutet 70-talet-början -80 stängdes centrumet för en folkdansfest en natt per år. Det var roligt och spännande, människor i alla åldrar samlades, dansade, fikade och kollade in folk. Stämningen var god, trots mängden av folk. Sedan byggdes dumt nog en dansbana som ”utsmyckning”. Det gjorde det omöjligt att samla så många människor på en gång och folkdansfesterna dog ut. Nu är hela innetorget bebyggt och det finns ingen öppen plats kvar på Ålidhem Centrum.
Ungdomsgården var en viktig plats - mitt andra hem 1974-77. Där samlades kompisgänget och spanade på killar, spelade biljard eller innebandy (mest killarna), tittade på TV eller film, ibland var det disco. Ungdomsledarna var med ett undantag killar från villaområdet Sofiehem. En av dem arbetar fortfarande kvar där! Jag gillade att vara i verkstäderna och göra grejor, teckna och sånt. Huset innehöll också Barnteatern, dit yngre barn kunde gå och göra teater. Min lillebror spelade i en uppsättning av Brechts ”Kritcirkeln” i början av 80-talet.
http://fritidsgardar.net.umea.se/alidhemsgarden/index.asp?page=260Innehåll UG

Nära Centrum finns Värmeverket som byggdes 1967-68. Einar Höste gjorde skulpturen Utskjutande plan, egentligen ett explosionsskydd. "Vingen", 34 meter lång och fyra meter hög, är tillsammans med en betongskulptur i Kungsträdgården i Stockholm de enda svenska konstverk som finns representerade i den internationella praktboken "Beton dans l'art contemporaire". Fasaden har utnämnts till Nordens största betongkonstverk. Det finns en anekdot som berättar att när en person klagade på att den täckte för fönstren på byggnaden så svarade Höste ”-Det skulle inte finnas några fönster där utan den.” Anläggningens ursprungliga delar, inklusive den speciella och uttrycksfulla skorstenen, ritades av arkitekten Vera Spartalj. Värmeverket figurerade i ett barnprogram på 70-talet som “godisfabrik” eller något liknande.

Pedagoggränd 3.
Här bodde min bästa vän Christine. Vi tillhörde de som var ”bäst i klassen på att teckna” och brukade klä ut oss och spela teater på ”Roliga halvtimmen”. Christine var den första mörkhåriga Lucia på skolan. Hennes mamma var tyska och pappan från Frankrike. Nu jobbar hon som scenograf. I trappen bredvid bodde min första stora kärlek Lennart. Vi ömsom slogs, ömsom lekte tillsammans under hela mellanstadiet. Lennart var inte riktigt som de andra killarna. Han gillade inte sport utan samlade insekter och odlade kaktusar.
Fysikgränd. Brännbollsturneringarna började på slutet 70-talet med att två studentkollektiv på Öbacka utmanade varandra. Sedan följde andra studenter. Efter hand blev det tradition att avsluta med en vuxna och barn/familjefest med lokala band och gårdsfest på Fysikgränd. Den nuvarande Brännbollsyran är egentligen en kommersiellt jippo för att stävja de med tiden allt stökigare Fysikgrändsfesterna…

Ålidhem är en dynamisk stadsdel, på ”gott” och ”ont”. Fortfarande finns grannföreningar, området har egna aktiviteter och traditioner, det bor många olika sorters människor där. Jämför till exempel med Mariehem! Man kan undra vad Ålidhems dåliga rykte egentligen består i? Behov av att ha ett “Stadens svarta får”? Eller är det helt enkelt så att den låga statusen beror på att det är ett område med låginkomsttagare (2005 låg snittinkomsten på ca 143 Tkr/år). Lite av den attityden kan spåras i följande citat:

” Idag är människor i åldrarna 18 till 24 och utlandsfödda högt representerade i Ålidhems befolkningssammansättning, medan Tomtebos befolkning domineras av individer i åldrarna 25 till 44 och barn. Ålidhem består till en viss del av dem som inte har ekonomiska möjligheter att bo någon annanstans. För att kunna bo i Tomtebos trivsamma villakvarter måste man vara villig att satsa en hel del pengar på det realkapital som ett hus utgör och 25 till 44-åringarna verkar ha råd med det. Tomteboborna har alltså råd att påverka sin boendemiljö genom att flytta från en social samvaro till en annan. Genom bostadsområdets nyuppförda fastigheter, höga trivselfaktor och närhet till natur har Tomtebo, trots brist på samhällsservice i form av till exempel mataffär, apotek och kafé och ett längre avstånd till Umeå centrum, lyckats få en högre status än Ålidhem.”

Ålidhem och Tomtebo - Planering, arkitektur och bostadspolitik i två bostadsområden i Umeå.
Eva Andersson, Kulturgeografiska Inst.

Ålidhem har ofta utifrån betraktats som ett “problemområde”, mest av människor som aldrig satt sin fot där. Det har också varit föremål för flera mer eller mindre lyckade ”uppfräschningsprojekt”. Min känsla för Ålidhem är att det är min egentliga hembygd. Jag är stolt över att ha bott där, och att jag formats av området under min uppväxt. Hur skulle jag annars ha träffat alla dessa olika människor? Möta andra kulturer och synsätt? Människor med olika förutsättningar och livsbetingelser – alltifrån politiskt aktiva till de som kallas ”missbrukare”? Knappast i Rundvik i varjefall (om jag får vara lite fördomsfull). På Ålidhem lärde jag mig om mångfald, att det fanns många andra som inte var ”som alla andra”.
Många med mig är stolta över att vara en del av Ålidhem, även om de inte kanske uttrycker det så drastiskt som min systers yngsta dotter; genom att låta tatuera in namnet ”Ålidhem” på sig!