Historia - 1891-1919

Djurgårdens IF bildas
Den femte juni 1868 föddes en man som kom att bli en av Djurgårdens viktigaste personligheter, för att inte säga den viktigaste av dem alla. Hans namn var John Jansson - ett namn som varje sann djurgårdare bör lägga på minnet. John Jansson sammankallade ett tjugotal ungdomar till ett möte på ett lokalt kafé med adressen Alberget 4A. Mötet kom till stånd med anledning av att det skulle arrangeras en stor idrotts- och gymnastikfest i Stockholm och John Jansson ansåg att det naturligtvis skulle finnas djurgårdsbor med i denna stora idrottsliga fest. Enda kruxet var att man för att få vara med var tvungen att visa upp ett medlemskap i en idrottsförening. Den driftige John Jansson sammankallade därför till ovan nämnda möte den 12 mars 1891 och man beslutade att bilda Djurgårdens Idrotts Förening med initialerna D.I.F. En kommitté tillsattes att snabbt utarbeta stadgar till föreningen och man beslutade även att medlemmar måste vara Djurgårdsbo, eller ha bott på Djurgården någon gång under sin livstid. Syftet med föreningen var ju att "utgöra ett föreningsband" mellan idrottsintresserade män som bodde på Djurgården. Man kunde alltså inte bli medlem i DIF om man var bosatt i en annan stadsdel än Djurgården, eller om sökanden var av det kvinnliga könet.

Den första tävlingen
Bara tre dagar efter grundandet gick den första tävlingen i Djurgårdens regi av stapeln. Gustaf Tibell vann skidåkningstävlingen (som genomfördes utan stav) över en engelsk mil (1609 meter). Nämnde Tibell deltog även för DIF:s räkning i den stora idrottsfesten i maj 1891. Den här gången deltog han i grenarna löpning och gång, men han nådde aldrig någon vidare framgång, främst beroende på den stenhårda inhemska och internationella konkurrensen.

Den första krisen
Till en början sammanträdde Djurgårdens IF en gång varje månad. Det man mest bekymrade sig för var inte de idrottsliga resultaten utan främst att medlemmarna inte betalade sina medlemsavgifter (som var 10 öre i månaden och 50 öre i inträdesavgift). Detta resulterade i att hela 10 av 29 medlemmar uteslöts p.g.a. obetalda medlemsavgifter. Kvar fanns med andra ord bara 19 eldsjälar som fick dra ett tungt lass när DIF skulle arrangera en skandinavisk vinteridrottstävling. När tävlingarna började så visade norrmännen var skåpet skall stå och dominerade stort. Deltagande djurgårdare gjorde visserligen inte bort sig och bäst i DIF-lägret var Gustaf Tibell: "Bland stockholmarna intog G.Tibell ovedersägligen första rummet och hans hopp gjordes med en säkerhet, en kraft och en schwung som gåfwo norrmännen föga efter", som Aftonbladet uttryckte sig angående Tibells insatser.

Efter ett lyckat första år så var det hösten 1892 dags för den första allvarliga krisen att slå till. Intresset hos DIF:s medlemmar började så sakteliga att sjunka vilket naturligtvis resulterade i att en efter en gick ur föreningen. Djurgården IF:s existens var allvarligt hotad och vid höstsammanträdet fanns det bara sex medlemmar kvar. Förslag lades fram om att DIF skulle läggas ned, vilket gjorde att ordföranden i Stockholms Östra Idrottsklubb (SÖIK) August Björkdahl, gick i taket och protesterade vilt. SÖIK hade också problem med medlemstillströmningen och därför föreslog Björkdahl att DIF skulle ändra sina stadgar så att även andra än Djurgårdsbor tilläts vara medlemmar. Om DIF accepterade förslaget skulle han i egenskap av ordförande lägga ned SÖIK:s verksamhet och låta medlemmarna gå med i DIF istället. Förslaget togs upp på mötet och vann DIF-styrelsens förtroende, om än med ett förbehåll: Om inte SÖIK:s medlemmar gått med i DIF senast vid septembersammanträdet, skulle föreningen ovillkorligen läggas ned!

Faran blåses över
På semptembermötet överlämnades SÖIK:s samtliga tillgångar till DIF av August Björkdahl och han och fyra andra gamla SÖIK-medlemmar sökte medlemskap i DIF. Ansökningarna beviljades naturligtvis och därmed var DIF nu alltså totalt 11 medlemmar. Styrelsen slet hårt för att få föreningen på fötter; man utarbetade och antog nya stadgar som trycktes och såldes till medlemmarna, och man rekonstruerade en ny styrelse. Det hårda arbetet gav resultat och flera av de gamla medlemmarna återkom och nya tillkom. Vid årsskiftet 1892/93 var medlemsantalet 23 - läget var stabilt och den första krisen kunde ses som avklarad.

Framgångens år – 1893
Under hela 1893 växte Djurgårdens IF så att det knakade; från att ha varit 23 medlemmar vid årets början var man hela 65 vid årets slut - en medlemsökning med nästan 300%! De flesta av de nya medlemmarna kom från Östermalm eftersom SÖIK ju lagts ned till förmån för DIF. Dock fanns det andra konkurrenter till DIF i Stockholm, som exempel kan nämnas Östermalms Idrottsklubb. Men eftersom DIF skördade idrottsliga framgångar skapades ett intresse kring DIF som förening och det gjorde att mänga valde DIF framför andra mindre framgångsrika föreningar i regionen.

Eftersom alla i föreningen i princip var djurgårdare ut i fingerspetsarna så blev föreningens möten rätt så hetlevrade. Diskussionerna var långa och heta och inte sällan låg smockan i luften. Ibland gick det t.o.m. så långt som till "regelrätta" slagsmål! De häftiga debatterna handlade oftast om medlemmarnas rättigheter och skyldigheter. Som exempel kan nämnas att militärer inte tilläts vara medlemmar med motiveringen att de inte var amatörer utan tog emot prispengar (och därmed ansågs som proffs). Kvinnor och icke-idrottande män vägrades likaså medlemskap. Vidare fick en DIF-medlem ej heller tillhöra någon annan förening vilket innebar att fyra AIK:are tvingades lämna DIF. En femte - Oscar Rylander - stannade i DIF och tog senare hand om ordförandeklubban.

Som nämnts var 1893 ett år även med stora sportsliga framgångar. I februari 1893 hölls de nationella skidtävlingarna i Uppsala och två djurgårdare vann varsin tävling: backhoppning i 1-meters stupet och terränglöpning på 5 kilometer. De övriga sex djurgårdarna placerade sig alla högt i resultatlistorna. Under AIK:s skandinaviska idrottsfest möttes tvillingklubbarna för första gången nånsin. Grenen var dragkamp och enligt verksamhetsberättelsen var det en "lättköpt seger" för Djurgårdarna. I och med segern så gick startskottet för en dominans på dragkampsområdet för DIF-laget. Tongivande "dragkampare" var Karl Gustaf Staaf och Gustaf Söderström som dessutom ingick i det dansk/svenska OS-lag som tog guld i Paris 1900.

Djurgården Fotboll bildas
Djurgårdens IF präglades vid den här tiden - mitten av 1890-talet - av en idrottslig mångfald och stadgarna ändras till att DIF skall verka för "att befrämja idrotter av olika slag". Man hade medlemmar som tävlade i skidor, dragkamp, rodd, velocipedåkning, skjutning med salongsgevär, kula, sparkstöttningsåkning, kälkåkning, atletik, simning och skridskoåkning.

Under senare delen av 1890-talet växer sig DIF starkare, och 1898 spräcks inte helt oväntat 100-medlemsvallen. Samma år börjar också DIF att engagera sig i Svenska Idrottsförbundet som bildades i Göteborg 1896.

1897 tar djurgårdaren Gustaf Söderström sitt och DIF:s första SM-guld. Grenen var så ovanlig som kula med bägge händerna. Kanonkastet löd på 19 meter och 57 centimeter.

1899 bildas en av de riktigt stora och framgångsrika avdelningarna i Djurgårdens IF - nämligen fotbollen. Det är en korgmakare och göteborgare (f d GAIS-spelare) som introducerar sporten i DIF, Teodor Andersson. Göteborg var dominerande på fotbollsplanerna i stort, men av lagen i Stockholm tillhörde DIF toppskiktet. Redan på den tiden kallades Djurgårdslaget för "de fruktade djurgårdarne"!

Ishockey bara i andra länder
Under 1900-talets första år hände inget på hockeyfronten, hockeyn existerade nämligen inte i Sverige på den här tiden. Däremot spelas denna unga sporten i ett antal andra länder. Men det finns folk som redan har blivit väldigt sugna av denna härliga sport.