Leif, Sören, Gustav Olsson. Född 16:e mars 1964.
Sören föddes till världen med en högerfot som var vriden åt fel håll och pekade bakåt istället för framåt. Familjen var stor och Sören var yngst. Med fem äldre syskon lärde han sig tidigt att för att synas och höras måste man ta till alla knep. Sören blev en hejare på att ljuga, simulera sjukdomar och spela pajas.
Sören älskade som barn att rita gubbar och hus och byggde med fantasins hjälp upp hela världar där han kunde hitta på olika äventyr.
Skolan var kul, tyckte Sören, så länge det var rast..
Han hade mycket svårt att anpassa sig till den hierarkiska ordning som fanns på skolor. Han ifågasatte allt och ville veta VARFÖR man skulle lära sig ditt och datt och var förmodligen en ganska odräglig elev. Istället för studier ägnade han sin tid åt att bli klassens, skolans och senare stadens clown.
Hans mål var att bli popstjärna. Då fick man både mycket pengar och många tjejer, trodde han. Sören började spela elbas i lokala popband och gjorde sig till en lokalkändis genom sina scenutstyrslar, typ sin mammas baddräkt, rosa lumpenkalsonger, naken med en strumpa på pillesnorren. Till detta hörde hans ostyriga krulliga och ibland rosa ibland gröna hår samt en liten Nils Poppe mustasch.
Vid 18-års ålder bestämde Sören sig för att starta eget skivbolag och gick därför en ekonomsik utbildning för att kunna klara sin egen bokföring. I samma skede kom han i kontakt med teater och blev som förhäxad av skådespeleriets möjligheter. Här kunde han få användning av sina pajaskonster och sin förmåga att kunna ljuga och hitta på saker. Nu skulle han bli skådespelare istället. Han sökte till olika scenskolor och kom in på en förberedande kurs i Örebro. Han berättade detta med glatt humör för sin kusin Anders, som då berättade att han själv just skulle flytta till Örebro och börja plugga. Ganska snabbt började ett samarbete initialiseras och utvecklas och bli det författarsamarbete som än så länge har sålt 3 miljoner böcker, enbart i Sverige.


Superstjärna med hångelhjärna
Jan, Anders Jacobsson. Född 4 augusti 1963.
De var tre bröder. Anders var mellanbarn. Hans uppväxt var fylld av flyttar mellan Karlskoga, Köping, Lidköping, Arvika och åter till Karlskoga. Anders mådde bra. Han var populär hos jämnåriga tjejer och han trivdes med livet. Sen kom puberteten. Anders fick finnar, stripigt hår och ostyrig kropp. Hans självförtroende gick i sank. Han började känna sig som väldens fulaste människa och tyckte sig få bevis för detta genom att ständigt bli ratad av alla tjejer. I alla fall de tjejer han försökte stöta på. Tjejernas intresse försvann in i de äldre grabbarnas härd.
Anders bet ihop och satsade med full kraft på skolan och att bli en smarthjärna. Skolan var enkel, tyckte han.
Anders gick sin egen väg i livet. Han vägrade gå i ledband och såg sig själv som nån slags liberal anarkist(!)
I början av 80-talet jobbade Anders som lärarassistent på en skola i Karlskoga och kom då i kontakt med barnens lekar, aktiviteter, känslor och böcker. Han insåg att väldigt lite hade förändrats sen han själv gick i lågstadiet. En annan lärarassistens talade skrytsamt om att han tänkte skriva en barnbok.
- Ha, det kan väl jag med, tänkte Anders för sig själv.
Han skrev ett avsnitt om Sune. En klurig sjuårig kille som inte kan låta bli att snegla på tjejerna, för de är ju så söta och luktar så gott.
Anders läste in avsnittet med bred Karlskogadialekt på sin hemmastudio och skickade det till lokalradion som då hade en särskild avdelning som hette allemansradion. Folk fick skicka in sina egna små inspelningar och få det uppspelat i radion.
En man på radion gillade Sune och undrade om inte Anders ville göra en hel serie i den lokala lokalradion, kommundelsradion.
Snart ökade efterfrågan i övriga länet och Sune började därefter sändas i hela lokalradion.
Anders skickade manuset till det stora bokförlaget i Stockholm - Rabén och Sjögren.
Anders blev dock refuserad den gången med motivet att en radioserie inte gör sig så bra som bok.
Anders lade bokplanerna på is och fortsatte skriva för radio Örebro där Sune nu började få kultstämpel.
Snart hörde ett lokalt bokförlag av sig och ville ge ut Sune på bok. Anders blev överlycklig.
Till boken skulle det vara illustrationer och Anders kom då att tänka på sin kusin, den galne rosahårige Sören. Anders visste ju att Sören ritade roliga gubbar och den stilen skulle passa för Sune, tyckte han. Sagt och gjort. Bok nummer ett Sagan om Sune kom ut 1984.
1985 sökte Anders in på en högskoleutbildning i Örebro. Vad han då inte visste var att Sören sökt in på skola i samma stad.
Sören & Anders bestämde att i stället för att sätta sig i en varsin studentlägenhet skulle de dela en stor trerummare för samma pengar.
Så blev det.
Anders fortsatte skriva Sune, men nu kunde inte Sören hålla sina fingrar i styr utan lade sig i arbetet med ideer och infall och funderingar. Snart flöt skrivandet ihop och de befann sig i ett gemensamt författande från den tredje Sune-boken: Självklart, Sune.
När skrivandet av den fjärde Suneboken Sune och Svarta mannen började närma sig slutet kändes Sune sliten. Det var dags för nåt nytt. Sören & Anders funderade på hur man skulle göra sig av med Sune. De lät honom flytta till en annan stad och trodde sig då ha gjort sig av med Sune för gott.
Kusinerna ville skriva om en ny figur. Anders hade en idé om en kille som skrev dagbok. En 9-årig kille. Sören föreslog då att han skulle vara något äldre för att särskilja honom från Sune. Det blev Bert - 12 år.
Efter första Bertboken Berts dagbok var det återigen roligt att skriva om Sune igen. Tjejtjusaren Sune är klart inspirerad av det galna tonfallet i Berts dagbok. Efter ännu en Sunebok blev det roligt att skriva ännu en Bertbok, och på det viset har det rullat vidare.

Sören & Anders beskriver sig själva som barnsligt förtjusta i det de gör och så länge det har roligt själva tänker de fortsätta sitt skrivande.

Sören & Anders - berättar själva.

Folk frågar vad vi vill få ut av våra böcker. Svaret är helt enkelt att man ska kunna erkänna att man gillar någon. Att kunna skratta åt sig själv. Att det är tufft att vara kär och "hot" på någon. Att allting oftast ordnar sig till slut. Att det alltid finns hopp. Att det är bättre att krama någon än att döda någon. Att det är bättre att hångla än att låta bli. Att det är normalt att vakna med ståfräs om man är kille. Om man är tjej bör man söka hjälp.
Hur man kan skriva tillsammans är det en del som undrar också.
Mycket bygger på ett samtal mellan oss. Någon har en idé som denne presenterar för den andre. Av den nya idén bygger vi nya idéer med hjälp av "brainstorming". När det stormat färdigt i hjärnan sätter vi oss framför datorn och skriver ner alltihop.
Det går fortare att skriva när man är två och det är dubbelt så roligt. Vi jobbar under, som vi kallar det, kreativ konkurrens. Vi vill överträffa varandra i roligheter. Däremot har vi sedan länge lagt prestigen på hyllan. Ingen vinner någonting på att lägga prestige i sina förslag och idéer. Vi har ju nämligen alltid ett gemensamt mål; att skriva en så bra bok som möjligt.
Vi skriver ju inte bara böcker. Vi har gjort en hel del produktioner för radio, TV och film.



 
© Sören & Anders 1998 - 1999