Logo: Brå

En utskrift från Brottsförebyggande rådets webbplats, www.bra.se

Hoppa över navigationen

Apropå / 3/1998 / Artikel

Sexuella övergrepp mot barn. Ovanliga brott som väcker starka känslor

Sexuella övergrepp mot barn väcker avsky och vrede hos de allra flesta. Genom massmedierna får beskrivningar av brotten stor genomslagskraft. Det är lätt att få ett intryck av att pedofilerna blivit flera och att allt fler barn utsätts. Men så är det troligen inte, säger docent Peter L. Martens, BRÅ, som forskat om pedofili och sexuella övergrepp mot barn.

Sett i ett perspektiv på tio-femton år har de polisanmälda sexualbrotten mot barn i Sverige fördubblats. Men det betyder inte att brotten blivit mer än dubbelt så många, säger Peter L. Martens, BRÅ.
- Det främsta orsaken till ökningen är förmodligen att den allmänna debatten om sexuella övergrepp gjort oss mer observanta på brottsformen. När det gäller våldtäkt har rubriceringen av brottet ändrats, så att övergrepp som tidigare kallades sexuellt tvång eller utnyttjande nu räknas som våldtäkt. Dessutom finns i dag en annan kunskap om sexuella övergrepp, till exempel hos personer som arbetar med barn, vilket gör att de oftare anmäler misstänkta brott.
Enligt den preliminära statistiken för år 1997 polisanmäldes nästan 1,1 miljon brott mot brottsbalken i Sverige. Av dessa var knappt 7 700 sexualbrott, det vill säga avgjort mindre än en procent. Mindre än hälften av sexualbrotten var riktade mot ett barn under 15 år. Sexualbrott mot barn är således en antalsmässigt mycket liten brottskategori, betonar Peter L. Martens.
Att sexuella övergrepp mot barn får så stor uppmärksamhet beror på att de berör oss så starkt och på att de kan få allvarliga följder för barnen, inte på att brotten är många. Det är viktigt att komma ihåg när man läser om så kallade pedofilhärvor, eller om pedofiler på daghem, menar han.
Egentligen är det inte heller riktigt att kalla alla som begår övergrepp mot barn för pedofiler, fortsätter Peter L. Martens. Vissa brottslingar, som förgriper sig på barn, väljer också maktlösa vuxna, som åldringar eller handikappade, som offer. Motivet är inte alltid sexuellt, även om det kan finnas sexuella inslag i brottet. Själva maktutövningen kan också vara ett starkt motiv.
- Pedofili är, om man ska vara riktigt strikt, en sexuell avvikelse som innebär att man känner sexuell attraktion till barn. Själva ordet betyder ju ''barnaälskare''. Om det handlar om attraktion till barn runt pubertetsgränsen kallas det hebefili.

Svårt beräkna antal
Det är svårt att få en uppfattning om hur många pedofiler det finns. Viss internationell forskning har kommit fram till att mindre än en procent av den vuxna befolkningen skulle ha pedofil läggning. För Sveriges del skulle det innebära på sin höjd cirka 70 000 personer. Peter L. Martens betonar dock att skattningarna närmast är att betrakta som spekulationer. Och även om skattningarna är riktiga vet man inte hur många av dem som har pedofil läggning som faktiskt skulle gå från tanke till handling. Man kan anta att många personer med pedofil läggning aldrig begår något brott.
- De pedofiler vi vet någonting om är sådana som blivit dömda för sexualbrott mot barn och sådana som sökt behandling för sin läggning. Även i dessa grupper är det svårt att få kunskap till exempel om motiven, eftersom pedofili är så starkt tabubelagt. En person med pedofil läggning har inte medvetet valt sin sexuella inriktning och känner oftast skuld och skam över den.
- Men det finns också pedofiler som inte alls skäms, utan träder fram öppet. Den internationella pedofilrörelsen kräver acceptans för sin sexualitet på samma sätt som gayrörelsen tidigare gjort. De så kallade radikala pedofilerna sluter sig samman i föreningar, har egna tidningar och hemsidor på Internet. Det är här fråga om sociala kontakter mellan likasinnade, inte om att förmedla sexuella kontakter.
Dessa pedofiler förnekar att de skadar barnen och vägrar se barnen som offer. I ett annat samhällsklimat skulle barnen ''befrias'' och sexuella kontakter mellan vuxna och barn accepteras, hävdar de.
Forskarna skiljer ofta på ''riktiga'', fixerade, pedofiler, och på pedofiler som gått tillbaka i sin utveckling, så kallade regredierade pedofiler. Till den senare gruppen räknas pappor som förgriper sig på sina egna barn i en krissituation.
- Det är till synes normala vuxna, som i en krissituation blir så hämmade i sina sociala och sexuella känslor att de vänder sig till en mindre komplicerad partner än en vuxen - sitt eget barn.
Teorin om den regredierade pedofilen uppstod när man talade med föräldrar som utsatt sina barn för sexuella övergrepp, fortsätter Peter L. Martens.
- De ville absolut inte se sig själva som pedofiler. Orsaken till det som hänt var alltid olyckliga omständigheter utanför dem själva. Nu menar nog de flesta forskare att också de incestuösa papporna har en pedofil läggning, även om de inte varit medvetna om det, eller erkänt det ens för sig själva, säger Peter L. Martens.


Socialt omogen man
Även om kunskapen om pedofili är ofullständig, så vet forskarna en hel del om vad som kännetecknar förövarna och de situationer där brotten begås. Det finns också ganska god kunskap om offren och deras reaktioner.
Precis som när det gäller övriga sexualbrott är nästan alla förövare män. Att det förhåller sig så har sannolikt både biologiska och kulturella förklaringar, men Peter L. Martens menar att det är riktigt att tala om pedofili som ett mansbrott och om pedofilen som ''han''.
Utmärkande för män som gripits för pedofila brott är att de är känslomässigt omogna, de befinner sig i mångt och mycket på ett barns nivå. Många av dem har lätt att få kontakt med och utveckla relationer till barn. Däremot har de svårt med vuxenkontakter, särskilt med djupare relationer till andra vuxna.
Den känslomässiga och sociala mognaden avgör vilken strategi pedofilen använder sig av när han närmar sig ett tilltänkt offer.


Överraskar eller blir kompis
De asociala pedofilerna, som inte odlar kontakter med vare sig barn eller vuxna, överrumplar barnet när inga andra människor finns närheten. De följer efter på avstånd, går med in i portar eller överraskar barnet på en enslig plats. De kan också kontakta en grupp barn på en lekplats och be om hjälp att leta efter en bortsprungen kanin eller hundvalp i ett skogsparti i närheten. Väl inne i skogen ser pedofilen till att gruppen splittras och förgriper sig på det barn han blir ensamt med.
De pedofiler som är mer sociala försöker i stället bli kompis med barnet.
- Till en början är de bara bussiga, säger Peter L. Martens. De kan ta kontakt med barn på badstränder eller lekplatser och bekanta sig. De kanske bjuder på korv eller glass, och träffas flera dagar i följd. De testar barnet, men drar sig tillbaka om barnet säger nej. I inledningsskedet är de inte beredda att använda våld. De utvecklar en kontakt. Därefter kan de bjuda hem barnet och där förgripa sig på det.
Efter ett övergrepp kan de också utnyttja sin relation till att få barnet att tiga om det som skett. De är ju ''kompisar''. Barnet vill väl inte att en kompis ska få problem med polisen?
Ibland närmar sig pedofilen barnet genom föräldrarna, berättar Peter L. Martens. En ovanlig, men förekommande, variant är att bli bekant med en ensamstående mamma och erbjuda henne avlastning.
- Pedofilen blir en slags extraförälder, som mamman tycker att hon kan lita på. Han tar hand om barnen över helger eller en semestervecka, så att mamman kan åka bort.


Ensamt offer
Sexuella övergrepp mot barn sker nästan uteslutande då gärningsmannen är ensam med barnet, utan vittnen.
När gärningsmannen är obekant för barnet är övergreppet en engångshändelse. En obekant förövare kontaktar sällan barn som är fullt upptagna med att leka med sina kamrater. De som kontaktas är ofta barn som inte har sällskap och inte tycks ingå i någon gemenskap. Övergreppet sker utomhus och består ofta i att pedofilen försöker röra vid barnet, eller kommer med sexuella anspelningar eller gester. Fysiskt våld är sällsynt i dessa fall, men vart tredje barn utsätts för något slags tvång. Ofta blir gärningsmannen rädd och flyr om barnet skriker. Offren är oftast i skolåldern och en relativt stor andel är pojkar.
När gärningsmannen är en bekant till barnet är övergreppet i allmänhet grövre och pågår under en längre tid. Två tredjedelar av brotten är upprepade övergrepp, som pågått i genomsnitt i ett år innan de polisanmälts. Barnen är oftast i skolåldern vid det första övergreppet, och tre offer av fyra är flickor.
De sexuella övergrepp som sker inom familjen riktas i relativt i stor utsträckning mot förskolebarn, oftast flickor. Brotten är grövre, det är relativt vanligt att barnet tvingas till avancerade sexuella handlingar.
- När barn blir våldtagna sker det oftast inom familjen. Om gärningsmannen är en obekant, som överrumplar barnet, hinner det sällan gå längre än till ''kladd'' utanpå kläderna, säger Peter L. Martens. Å andra sidan kan det för ett barn vara nog så skrämmande och omskakande att bli antastad av en vuxen när ingen annan är närvarande.
I en undersökning av ett års polisanmälda sexualbrott mot barn som gjordes på BRÅ för några år sedan fann forskarna ungefär 700 misstänkta personer. Nästan 30 procent av de misstänkta var far till offret. 20 procent var en vuxen bekant och cirka 40 procent var obekant för barnet. En av tio misstänkta var under 21 år.


Förövares synpunkter
Utifrån kunskapen om pedofilers strategier kan man dra vissa slutsatser om hur övergrepp mot barn kan förebyggas. Några engelska forskare djupintervjuade personer som dömts för sexualbrott mot barn. De sammanställde gärningsmännens synpunkter på hur brotten skulle ha kunnat förebyggas (se ruta intill). Synpunkterna tar sikte på situationer där någon annan än barnets föräldrar är tänkbara gärningsmän.
För föräldrarnas del går de ut på att ha uppsikt över barnet och att vara observanta. Det handlar också om att föräldrarna bör ha så god kontakt med barnet att de får veta om någonting har hänt. Rutiner som innebär att barnet alltid talar om vart det ska gå, och med vem, är ett skydd. Att ordna så att barnen får sällskap minskar också riskerna. Till och med ganska små barn utgör ett skydd för varandra om de håller ihop.
Man bör inte skrämma barn i onödan, men det är viktigt att de känner till att det finns vuxna som barn måste undvika, fortsätter Peter L. Martens.
- De måste inte alltid lyda vuxna. De har rätt att säga nej, eller bara springa därifrån om de tycker att en vuxen är obehaglig.


Män i omsorg och skola
Avslöjanden om övergrepp mot barn på några daghem kan väcka frågan om pedofiler söker sig till yrken eller sysselsättningar där de får vara med barn - till föreningslivet, skolan eller barnomsorgen. På detta har forskningen inget säkert svar, säger Peter L. Martens.
- Det kan förekomma, men det är svårt att säga hur vanligt det är. Det går inte att utesluta att personer med pedofil läggning kan söka sig dit för att få vara nära barn, och den kontakten med barnen kan vara helt tillräcklig för dem. Men det finns också ett fåtal som efter ett tag går över gränsen, men det är, som sagt, mycket ovanligt.
Många manliga anställda inom barnomsorg och skola har vittnat om att diskussionen om övergrepp fått dem att känna sig misstänkliggjorda. Alla män på dagis riskerar att ses som potentiella pedofiler.
Förekomsten av övergrepp ska inte överdrivas, menar den statliga utredning som nyligen lade fram ett förslag om lämplighetsprövning av personal inom förskola, skola och skolbarnsomsorg (SOU 1998:69). Utredningen föreslår dock att den som erbjuds anställning för mer än en månad inom barnomsorg och skola, själv ska lämna ett registerutdrag som visar att han eller hon inte är dömd för sexualbrott eller grova våldsbrott. Misstankar ska också framgå av registerutdraget, om åtal har väckts. Utredningen menar att intresset av att skydda barn och ungdomar väger tyngre än de arbetssökandes intresse av skydd för den personliga integriteten.
Peter L. Martens anser att detta är ett rimligt försök från samhällets sida att skydda barnen.
- Jag tror att det är bra att göra ett slags vandelsprövning av både män och kvinnor som anställs inom barnomsorgen. De som är dömda för till exempel sexualbrott och våldsbrott är givetvis inte lämpliga att arbeta inom barnomsorgen. Däremot är jag kritisk till att utesluta personer som misstänks för övergrepp från arbete. En polisanmälan kan göras på mycket vaga grunder och till och med i syfte att skada någon.
- Vidare är det bra att prata öppet om stresstålighet, aggressivitet och sexualitet redan i till exempel en anställningsintervju.
Om rädslan för övergrepp - eller för anklagelser om övergrepp - kommer att styra den dagliga verksamheten och samspelet mellan vuxna och barn är det olyckligt, menar han.


Orsaker och behandling
Att vissa människor hyser sexuellt intresse för barn kan förklaras både utifrån biologiska faktorer och med hjälp av olika psykologiska teorier.
- Sannolikt handlar det om ett komplicerat samspel mellan arv och miljö, säger Peter L. Martens.
Han vill dock motsäga ett påstående om orsaken till pedofili, som ofta förs fram i debatten, nämligen att barn som utsätts för sexuella övergrepp själva blir pedofiler. För detta påstående finns det inget vetenskapligt stöd, menar han.
- Ett barns reaktion på sexuella övergrepp beror på en rad faktorer. Det spelar roll hur omvärlden reagerar, om förövaren är utomstående eller någon inom familjen, om barnet har bra kontakt med sina föräldrar och får stöd efter den traumatiska upplevelsen. Övergrepp kan ha många andra psykologiska effekter, men det är ingen större risk att barnet skulle bli pedofil som vuxen.
Det är svårt att hitta exempel på psykiatriska behandlingsprogram som med framgång lyckats behandla pedofiler och förhindra återfall, säger Peter L. Martens. Problemet med den typen av behandlingsprogram är att de gärningsmän som inte är motiverade, eller som inte orkar med behandlingen, faller ifrån. För dem som fullföljer kan resultatet vara lyckat, men de utgör då en speciell grupp av pedofiler.
Det finns bland pedofilerna en liten grupp som gör sig skyldiga till ett flertal av sexualbrotten mot barn. Straff tycks inte avskräcka dessa förövare från att begå nya brott.
Enbart farmakologisk behandling som sätter ned sexualdriften, så kallad kemisk kastration, kan ha kortsiktig framgång. Men upphör behandlingen återfaller pedofilen i allmänhet, säger Peter L. Martens. Hans intryck är att det mest lovande sättet att behandla pedofiler, och förhindra återfall, är de metoder som nu håller på att utvecklas för att kombinera farmakologisk behandling med psykologisk och social terapi.
- De så kallade multimodala behandlingarna angriper både sexualiteten och gärningsmannens psykiska och sociala problem. säger Peter L. Martens.


Exempel på synpunkter från förövare i syfte att förebygga sexualbrott mot barn

  • Föräldrar bör vara särskilt misstänksamma mot utomstående personer som visar översvallande kärlek och ömhet mot deras barn.
  • Föräldrar bör vara medvetna om att övergrepp kan börja smygande och på ett utstuderat sätt, varför barn bör uppmanas att genast uppmärksamma omgivningen om en vuxen är närgången.
  • Föräldrar bör vara medvetna om att det finns människor, till och med familjemedlemmar, som vill locka deras barn till sexuella handlingar.
  • Föräldrar bör tala om för sina barn att de aldrig ska ha hemligheter för föräldrarna när det gäller hur andra vuxna beter sig mot dem. Föräldrarna måste göra klart att barnet aldrig bär skulden till om någon vuxen förgriper sig på det.
  • Föräldrar bör vara medvetna om att barn oftast ser upp till vuxna och är vana att lyda dem. Barn bör uppfostras till att inte lita på allt som vuxna säger.
  • Föräldrar bör göra sina barn medvetna om att de har vissa grundläggande rättigheter. Om de till exempel tycker att samvaron med en viss person är obehaglig, så har de all rätt att undvika den personen.
  • Föräldrar bör vara observanta på om barn uppvisar plötsliga beteendeförändringar, till exempel blir skygga, inåtvända eller deprimerade.

Författare: Margareta Edling