1809: Kongl. Maj:ts Och Riksens Ständers Faststälde Regerings-Form; Dat. Stockholm den 6 Junii 1809.

Kungl. Maj:ts och Rikets Ständers fastställda Regeringsform, dat. Stockholm den 6 juni 1809, med de därefter av Konungen och riksdagen antagna förändringar.

1809: Wi Carl med Guds Nåde Sweriges, Göthes och Wendes Konung &c. &c. &c. Arfwinge til Norrige, Hertig til Schlesswig Hollstein, Stormarn och Ditmarsen, Grefwe til Oldenburg och Delmenhorst &c. &c. Göre weterligt: At sedan Wi med oinskränkt förtroende til Rikets Ständer owilkorligen öfwerlemnat fastställandet af en ny Regerings-Form, som för altid skal grunda et gemensamt Fäderneslands sällhet och sjelfständighet, upfylle Wi en för Wårt hjerta dyrbar och efterlängtad pligt, då Wi härmedelst allmänt kungöre den Grundlag, som af Rikets nu församlade Ständer, efter nogaste öfwerläggning, enhälligt faststäld och antagen blifwit, samt til Oss i dag, i förening med Deras friwilliga och enstämmiga anbud af Sweriges Krona och Regering, uppå Rikssalen öfwerlemnad. Då Wi med lifligaste rörelse och med ömt deltagande i det Folks öden, som lemnat Oss et så oförgätligt prof af förtröstan och tilgifwenhet, gått denna Des önskan til mötes, hafwe Wi fästat et så mycket säkrare hopp om framgång i Wåre oafbrutne bemödanden at bereda Fäderneslandets framtida wäl, som Wåre och Wåre Undersåtares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter uti den nya Regerings-Formen blifwit så tydeligen utstakade, at de, med bibehållande af Konungamagtens helgd och werknings-förmåga, förena Swenska Folkets lagbundna frihet. Wi wele således denna af Riksens Ständer samtyckte Regerings-Form härmed antaga, gilla och bekräfta, aldeles såsom den ord för ord härefter följer: Wi Efterskrifne Swea Rikes Ständer, Grefwar, Friherrar, Biskopar, Ridderskap och Adel, Klerkeri, Borgerskap och Menige Allmoge, som nu, å Egne och Wåre hemmawarande Medbröders wägnar, til allmänt Riksmöte församlade äro, göre weterligt: at, som genom den nyligen timade Regementsförändringen, åt hwilken Wi Wår enhälliga Stadfästelse gifwit, Wi Swenska Folkets Fullmägtige inträdt i rättigheten, at sjelfwe, genom uprättande af en förändrad Statsförfattning för framtiden förbättra Fäderneslandets belägenhet; Altså hafwe Wi, med uphäfwande af de intil denna dag mer och mindre gällande Grundlagar, nemligen Regerings-Formen af den 21 Augusti 1772, Förenings- och Säkerhets-Acten af den 21 Februarii och 3 April 1789, Riksdags-Ordningen af den 24 Januarii 1617, så wäl som af alla andra sådana äldre och nyare Lagar, Acter, Ordningar, Stadganden och Beslut, hwilka under namn af Grundlagar inbegripne warit, öfwerenskommit och belefwat, at för Swea Rike och thy underliggande Länder stadga följande Regerings-Form, hwilken ifrån denna dag skal såsom Rikets främsta Grundlag gällande wara: Förbehållandes Oss derjemte, at de öfrige Grundlagar, hwilka i 85. §. af denna Regerings-Form upnämnde äro, på der föreskrifne sätt, innan detta Riksmötes slut, stadga.

Vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung &c. &c. &c., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt: att sedan Vi med oinskränkt förtroende till Rikets Ständer ovillkorligen överlämnat fastställandet av en ny regeringsform, som för alltid skall grunda ett gemensamt fäderneslands sällhet och självständighet, uppfylle Vi en för Vårt hjärta dyrbar och efterlängtad plikt, då Vi härmedelst allmänt kungöre den grundlag, som av Rikets nu församlade Ständer, efter nogaste överläggning, enhälligt fastställd och antagen blivit, samt till Oss i dag, i förening med deras frivilliga och enstämmiga anbud av Sveriges krona och regering, uppå rikssalen överlämnad. Då Vi, med livligaste rörelse och med ömt deltagande i det folks öden, som lämnat Oss ett så oförgätligt prov av förtröstan och tillgivenhet, gått denna dess önskan till mötes, have Vi fästat ett så mycket säkrare hopp om framgång i Våre oavbrutne bemödanden att bereda fäderneslandets framtida väl, som Våre och Våre undersåtares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter uti den nya regeringsformen blivit så tydligen utstakade, att de, med bibehållande av konungamaktens helgd och verkningsförmåga, förena svenska folkets lagbundna frihet. Vi vele således denna av Riksens Ständer samtyckte regeringsform härmed antaga, gilla och bekräfta, alldeles såsom den ord för ord härefter följer: Vi efterskrivne Svea Rikes Ständer, grevar, friherrar, biskopar, ridderskap och adel, klerkeri, borgerskap och menige allmoge, som nu, å egna och våre hemmavarande medbröders vägnar, till allmänt riksmöte församlade äro, göre veterligt: att, som genom den nyligen timade regementsförändringen, åt vilken vi vår enhälliga stadfästelse givit, vi svenska folkets fullmäktige inträtt i rättigheten, att själve, genom upprättande av en förändrad statsförfattning, för framtiden förbättra fäderneslandets belägenhet; alltså have vi, med upphävande av de intill denna dag mer och mindre gällande grundlagar, nämligen regeringsformen av den 21 augusti 1772, förenings- och säkerhetsakten av den 21 februari och 3 april 1789, riksdagsordningen av den 24 januari 1617, såväl som av alla andra sådana äldre och nyare lagar, akter, ordningar, stadganden och beslut, vilka under namn av grundlagar inbegripna varit, överenskommit och belevat, att för Svea rike och ty underliggande länder stadga följande regeringsform, vilken ifrån denna dag skall såsom rikets främsta grundlag gällande vara: förbehållande oss därjämte, att de övriga grundlagar, vilka i 85 § av denna regeringsform uppnämnde äro, på där föreskrivna sätt, innan detta riksmötes slut, stadga.

§ 1. 1809: Sweriges Rike skal styras af en Konung och wara et Arf-Rike med den Successions-Ordning för en afliden Konungs Manliga Efterkommande, som af Riksens Ständer faststäld warder.

1865-66: Sveriges rike skall styras av en konung och vara ett arvrike med den arvsföljd, som i fastställd successionsordning stadgad är.

§ 2. 1809: Konungen skal altid wara af den rena Evangeliska Läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen samt Upsala Mötes Beslut af År 1593 antagen och förklarad är.

Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är.

§ 3. 1809: Konungens Majestät skal hållas i helgd och wördnad; Hans gerningar ware emot alt åtal fredade.

Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad; Hans gärningar vare emot allt åtal fredade. § 4. 1809: Konungen äger at allena styra Riket på det sätt denna Regerings-Form föreskrifwer: Tage dock underrättelser och råd i de fall, här nedanföre stadgas, af et Stats-Råd. Konungen utwälje dertil kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde Swenske Frelse- eller Ofrelse-Män af den rena Evangeliska Läran.

1815: Konungen äger, att allena styra Riket på det sätt denna Regerings-Form föreskrifwer; Inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd af ett Stats-Råd, hwartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde Swenske Frelse- eller Ofrelse-Män af den rena Ewangeliska Läran.

1844-45: Konungen äger att allena styra Riket på det sätt, denna Regerings-Form föreskrifwer; Inhemte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd af ett Stats-Råd, hwartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde Swenske Män af den rena Evangeliska Läran.

1918: Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske män av den rena evangeliska läran. Ej må fader och son eller bröder på en gång vara ledamöter av statsrådet.

1921: Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare av den rena evangeliska läran. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.

1953: Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.

1969: Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Ej må de som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.

Stadgandet om skyldskapsförhållanden inom statsrådet ingick ursprungligen i § 5 och överflyttades med 1918 års grundlagsändring till § 4.

§ 5. 1809: Stats-Rådet skal bestå af Nio Ledamöter, hwilke äga rätt at alla der förekommande mål öfwerwara, nemligen: En Justitiä-Stats-Minister, som tillika altid skal wara Ledamot af Konungens Högsta Domstol; En Stats-Minister för Utrikes Ärenderne; Sex Stats-Råd, hwaraf minst Tre böra hafwa tjent uti Civila Beställningar, samt Hof-Cantzleren. Hwarje Stats-Secreterare, eller den hans Embete förestår, äge säte och stämma i Stats-Rådet, då han der föredrager, eller då Konungen låter der eljest förekomma mål, som til hans befattning höra. Ej må Fader och Son eller twå Bröder på en gång wara ständige Ledamöter af Stats-Rådet.

1840-41: Stats-Rådet skall bestå af Tio Ledamöter, hwilka äge att alla der förekommande ärenden öfwerwara: ej må fader och son eller bröder på en gång wara Ledamöter af Stats-Rådet.

1876: Statsrådet skall bestå af tio ledamöter, bland hvilka Konungen utnämne en att vara Statsminister och Statsrådets främste ledamot. Desse ega att alla i Statsrådet förekommande ärenden öfvervara. Ej må fader och son eller bröder på en gång vara ledamöter af Statsrådet.

1900: Statsrådet skall bestå af elfva ledamöter, bland hvilka Konungen utnämne en att vara Statsminister och Statsrådets främste ledamot. Dessa ega att alla i Statsrådet förekommande ärenden öfvervara. Ej må fader och son eller bröder på en gång vara ledamöter af Statsrådet.

1918: För särskilda grenar av rikets styrelse skola finnas statsdepartement till det antal, lägst åtta och högst tio, som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, vilken tillika angiver varje departements benämning och huvudsakliga verksamhetsområde. Den närmare fördelningen av ärendena, departementen emellan, bestämmes av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga. För varje departement utser Konungen bland statsrådets ledamöter en chef och föredragande. Chefen för det departement, till vilket utrikes ärendena höra, är minister för utrikes ärendena.

1941: För särskilda grenar av rikets styrelse skola finnas statsdepartement till det antal, som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen emellan, bestämmes av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga. För varje departement utser Konungen bland statsrådets ledamöter en chef och föredragande, Konungen obetaget att förordna annan ledamot av statsrådet att i departementschefens ställe föredraga de ärenden, Konungen bestämmer. Chefen för det departement, till vilket utrikes ärendena höra, är minister för utrikes ärendena.

1953: För särskilda grenar av rikets styrelse skola finnas statsdepartement till det antal som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen emellan, bestämmes av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga. För varje departement utser Konungen bland statsrådets ledamöter en chef och föredragande, Konungen obetaget att förordna annan ledamot av statsrådet att i departementschefens ställe föredraga de ärenden, Konungen bestämmer. Chefen för det departement, till vilket utrikes ärendena höra, är minister för utrikes ärendena. Om hinder för ledamot av statsrådet, vilken icke tillhör svenska kyrkan, att föredraga vissa ärenden är stadgat i 28 §.

Stadgandet om skyldskapsförhållanden inom statsrådet ingick ursprungligen i § 5 och överflyttades med 1918 års grundlagsändring till § 4. Stadgandet om civil beställning i § 5 flyttades med 1840-41 års grundlagsändring till § 6. Det ursprungliga stadgandet om statssekreterarna i § 6 upphävdes med 1840-41 års grundlagsändring, varvid en del av bestämmelserna om statsrådet flyttades från § 5 till § 6.

§ 6. 1809: Stats-Secreterare skola wara Fyra, nemligen: En för Krigs-Ärender; En för Cameral- Landthushållnings- Bergshandterings- samt andre dermed gemenskap ägande Inrikes Civile-Ärender; En för mål rörande Drätzel-Werket, In- och Utrikes Handeln och Slöjderne, samt En för Ärender, som angå Religionen, Ecclesiastique-Werket, Allmänna Upfostran och den offenteliga Fattigwården.

1840-41: Af Stats-Rådets Ledamöter skola Sju wara Chefer, hwar för sitt Departement, nemligen: Justitie-Stats-Ministern, för Justitie-Departementet; Stats-Ministern för Utrikes Ärendena, för Utrikes-Departementet; En Chef och Föredragande Stats-Råd för Landtförswars-Departementet, hwilken tillika ware Konungens Rådgifware i Commando-mål för Armeen; En för Sjöförswars-Departementet, hwilken tillika ware Konungens Rådgifware i Commando-mål för Flottan; En för Civil-Departementet; En för Finans-Departementet, samt En för Ecklesiastik-Departementet. Den närmare fördelningen af ärendena, Departementen emellan, bestämmes af Konungen, genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga. Bland de Tre Stats-Råden utan Departement böra minst Twå hafwa förwaltat Civil Beställning.

1876: Af Statsrådets ledamöter skola sju vara chefer och föredragande, hvar för sitt departement, nemligen: Ministern för utrikes ärendena för Utrikes-departementet; En chef för Justitie-departementet; En för Landtförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för arméen; En för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för flottan; En för Civil-departementet; En för Finans-departementet; samt En för Ecklesiastik-departementet. Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord stadga. Bland de tre Statsråden utan departement böra minst två hafva förvaltat civil beställning.

1900: Af Statsrådets ledamöter skola åtta vara chefer och föredragande, hvar för sitt departement, nemligen: Ministern för utrikes ärendena för Utrikes-departementet; En chef för Justitie-departementet; En för Landtförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för armén; En för Sjöförsvars-departementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare i kommandomål för flottan; En för Civil-departementet; En för Jordbruks-departementet; En för Finans-departementet; samt En för Ecklesiastik-departementet. Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kungjord stadga. Bland de tre Statsråden utan departement böra minst två hafva förvaltat civil beställning. 1918: Statsrådet skall bestå av cheferna för departementen samt tre statsråd utan departement. Bland de tre statsråden utan departement böra minst två hava förvaltat civil beställning. Av statsrådets ledamöter utnämne Konungen en att vara statsminister och statsrådets främste ledamot. Statsrådets ledamöter äga att alla i statsrådet förekommande ärenden övervara.

1941: Statsrådet skall bestå av cheferna för departementen samt statsråd utan departement till det antal, lägst tre, varom stadgas i en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Bland statsråden utan departement böra minst två hava förvaltat civil beställning. Av statsrådets ledamöter utnämne Konungen en att vara statsminister och statsrådets främste ledamot. Statsrådets ledamöter äga att alla i statsrådet förekommande ärenden övervara.

Stadgandet om civil beställning i § 5 flyttades med 1840-41 års grundlagsändring till § 6. Stadgandet om statsrådens rätt att övervara alla ärenden i statsrådet flyttades med 1918 års grundlagsändring från § 5 till § 6. Stadgandet om statsministern ingick ursprungligen i § 5 men överflyttades med 1918 års grundlagsändring till § 6. Det ursprungliga stadgandet om statssekreterarna i § 6 upphävdes med 1840-41 års grundlagsändring, varvid en del av bestämmelserna om statsrådet flyttades från § 5 till § 6. Stadgandet om statsrådens rätt att övervara alla ärenden i statsrådet flyttades med 1918 års grundlagsändring från § 5 till § 6. Stadgandet om statsministern ingick ursprungligen i § 5 men överflyttades med 1918 års grundlagsändring till § 6.

§ 7. 1809: Konungen låte uti Stats-Rådet sig föredragas och afgöre der alla Regerings-Ärender, utom de Ministeriella, eller dem som angå Rikets förhållanden til fremmande Magter, samt Commando-mål, hwarmed förstås sådane, som Konungen i egenskap af Högste Befälhafware öfwer Krigsmagten til Lands och Sjös omedelbarligen besörjer.

1840-41: Alla Regerings-ärenden, med undantag af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i Stats-Rådet föredragas och der afgöras.

1909: Alla regeringsärenden, med undantag av sådana, som i 15 § omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras. § 8. 1809: Ej må Konungen fatta något beslut i de mål, hwaröfwer Stats-Rådet höras bör, derest icke Tre af Stats-Råden, jemte wederbörande Stats-Secreterare, eller den hans tjenst förrättar, tilstädes äro. Stats-Rådets samtlige Ledamöter, der de icke laga förfall äga, skola öfwerwara alla mål af synnerlig wigt och omfattning, som, efter dem förut meddelade Föredragnings-Listor, i Stats-Rådet förekomma och Rikets Allmänna Styrelse röra. Sådane äro: Frågor och Förslag om nya Allmänna Författningars widtagande; om Uphäfwande och Förändring af de förut gällande; om nya Allmänna Inrättningar uti serskilda Styrelsens grenar, med flere af dylik beskaffenhet.

1840-41: Ej må Konungen fatta något beslut i mål, varöver statsrådet höras bör, därest icke minst tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, tillstädes äro. Statsrådets samtlige ledamöter, där de icke laga förfall äga, skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som, efter dem förut meddelade föredragningslistor, i statsrådet förekomma och rikets allmänna styrelse röra. Sådana äro: frågor och förslag om nya allmänna författningars vidtagande; om upphävande och förändring av de förut gällande; om nya allmänna inrättningar uti särskilda styrelsens grenar, med flere av dylik beskaffenhet.

§ 9. 1809: Uti alla mål, som hos Konungen i Stats-Rådet förekomma, skal Protocoll föras. De tilstädes warande Stats-Ministrar, Stats-Råd, Hof-Cantzleren och Stats-Secreterare eller de, som desse sistnämndes tjenster förrätta, ware owilkorligen förbundne, at sine meningar yttra och förklara; Konungen dock förbehållet, at allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelse inträffa, at Konungens beslut wore uppenbarligen stridande emot denna Regerings-Form eller Rikets Allmänna Lag, åligge det då Stats-Rådets Ledamöter at kraftiga föreställningar deremot göra. Der någon serskild mening icke blifwit til Protocollet anförd, anses de närwarande hafwa styrkt Konungen til det beslut Han fattat. För Rådslagen skola Stats-Rådets Ledamöter wara answarige, såsom i 106. §. derom widare stadgas.

1840-41: Uti alla mål, som hos Konungen i Stats-Rådet förekomma, skall Protokoll föras. Stats-Rådets tillstädeswarande Ledamöter böra, under answarighet för rådslagen, till den påföljd, hwarom i 106 och 107 §§ widare stadgas, owilkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara; Konungen dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelse inträffa, att Konungens beslut wore uppenbarligen stridande mot Rikets Grundlag eller Allmän Lag, åligge det då Stats-Rådets Ledamöter att kraftiga föreställningar deremot göra. Den, som ej särskild mening till protokollet anfört, ware för beslutet answarig, såsom hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.

1909: Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma, skall protokoll föras. Där rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande av mål, som angår rikets förhållande till främmande makt, skall över målet föras särskilt protokoll. Statsrådets tillstädesvarande ledamöter böra, under ansvarighet för rådslagen, till den påföljd, varom i 106 och 107 §§ vidare stadgas, ovillkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara; Konungen dock förbehållet att allena besluta. Skulle någonsin den oförmodade händelse inträffa, att Konungens beslut vore uppenbarligen stridande mot rikets grundlag eller allmän lag, åligge det då statsrådets ledamöter att kraftiga föreställningar däremot göra. Den, som ej särskild mening till protokollet anfört, vare för beslutet ansvarig, såsom hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.

1969: Uti alla mål, som hos Konungen i statsrådet förekomma, skall protokoll föras. Där rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga skäl kräva hemlighållande av mål, som angår rikets förhållande till främmande makt, skall över målet föras särskilt protokoll. Statsrådets tillstädesvarande ledamöter böra, under ansvarighet för rådslagen, till den påföljd, varom i 106 och 107 §§ vidare stadgas, ovillkorligen till protokollet sina meningar yttra och förklara. Den, som ej särskild mening till protokollet anfört, vare ansvarig för beslut i statsrådet, såsom hade han styrkt Konungen att det beslut fatta.

§ 10. 1809: Til föredragning hos Konungen uti Stats-Rådet skola Ärenderne, sedan nödige uplysningar deröfwer ifrån wederbörande Collegier och Embetsmän blifwit infordrade och inkommit, beredas af den föredragande Stats-Secreteraren eller den hans tjenst förrättar, samt Åtta skicklige och owäldige Män, fyra af Frelse och fyra af Ofrelse Stånd. Dem förordne Konungen at utgöra Rikets Allmänna Ärenders Beredning; bibehållande derwid de, som i tjenst äro, sine innehafwande Embeten och Beställningar. Til det Protocoll, som uti denna Allmänna Beredning föres, afgifwe uti alla der förekommande mål den Föredragande och de öfrige Ledamöterne sina yttranden, hwilka sedermera hos Konungen uti Stats-Rådet komma at anmälas.

1840-41: Innan ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de, genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk, av den föredragande beredas. § 11. 1809: De Ministeriella målen må Konungen låta bereda och handhafwa på det sätt Honom lämpligast synes. Stats-Ministern för Utrikes Ärenderne tilhör, at dessa mål inför Konungen föredraga och anmäla, i närwaro af Hof-Cantzleren, eller, om han icke kan tilstädes wara, någon annan Stats-Rådets Ledamot. Är Stats-Ministern frånwarande, föredrage Hof-Cantzleren eller den Stats-Rådets Ledamot, som Konungen äfwen i detta fall tilkalle. Sedan Konungen af desse Embetsmän inhemtat til Protocoll anförda råd, för hwilka de blifwa answarige, fatte Konungen, i deras närwaro, besluten; Åliggande det Hof-Cantzleren, eller den Konungen förordnar, at Protocollet föra. Af sådana Beslut må Konungen låta til Stats-Rådets kunskap komma, hwad honom nyttigt synes, så at äfwen någon kännedom af denna Riks-Styrelsens gren måtte hos Stats-Rådet finnas.

1840-41: Ministeriella mål, hwarmed förstås alla de, som angå Rikets förhållande till främmande Makter, må Konungen låta bereda och handhafwa på det sätt, Honom lämpligast synes. Stats-Ministern för Utrikes Ärendena tillhör, att dessa mål inför Konungen föredraga och anmäla, i närwaro af någon annan Stats-Rådets Ledamot. Är Stats-Ministern frånwarande, föredrage den Stats-Rådets Ledamot, som Konungen äfwen i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af dessa Embetsmän inhemtat till protokoll anförda råd, för hwilka de blifwa answarige, fatte Konungen, i deras närwaro, besluten; åliggande det den dertill särskilt förordnade att protokollet föra. Af sådana Beslut må Konungen låta till Stats-Rådets kunskap komma, hwad Honom nyttigt synes, så att äfwen någon kännedom af denna Riks-Styrelsens gren måtte hos Stats-Rådet finnas.

1876: Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande magter, må Konungen låta bereda och handhafva på det sätt, Honom lämpligast synes. Ministern för utrikes ärendena tillhör att dessa mål inför Konungen föredraga och anmäla, i närvaro af någon annan Statsrådets ledamot. Är Ministern frånvarande, föredrage den Statsrådets ledamot, som Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af dessa embetsmän inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen, i deras närvaro, besluten; åliggande det den dertill särskildt förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen låta till Statsrådets kunskap komma hvad Honom nyttigt synes, så att äfven någon kännedom af denna riksstyrelsens gren måtte hos Statsrådet finnas.

1885: Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande magter, skola på det sätt, Konungen lämpligast synes, beredas af Ministern för utrikes ärendena, hvilken det tillhör att dessa mål anmäla och föredraga inför Konungen i närvaro af Statsministern och någon annan Statsrådets ledamot eller, der Ministern för utrikes ärendena tillika är Statsminister, två andra tillkallade Statsrådsledamöter. Är Statsministern hindrad att vara tillstädes, tillkalle Konungen i hans ställe en annan Statsrådets ledamot. Är Ministern för utrikes ärendena frånvarande, föredrage den Statsrådets ledamot, Konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan Konungen af dessa embetsmän inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte Konungen, i deras närvaro, besluten; åliggande det den dertill särskildt förordnade att protokollet föra. Af sådana beslut må Konungen låta till Statsrådets kunskap komma hvad honom nyttigt synes, så att kännedom äfven af denna riksstyrelsens gren måtte hos Statsrådet finnas. Alla meddelanden i ministeriella mål till främmande magt eller Konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom Ministern för utrikes ärendena.

1909: I mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, skola alla meddelanden till främmande makt eller Konungens sändebud i utlandet, utan avseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena.

§ 12. 1809: Konungen äger at i Afhandlingar och Förbund med fremmande Magter ingå, sedan Han, enligt föregående §., deröfwer hört Stats-Ministern för Utrikes Ärenderne och Hof-Cantzleren.

1840-41: Konungen äger att i Afhandlingar och Förbund med främmande Makter ingå, sedan Han, enligt föregående §, deröfwer hört Stats-Ministern för Utrikes Ärendena och någon annan tillkallad Stats-Rådets Ledamot.

1876: Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande magter ingå, sedan Han, enligt föregående §, deröfver hört Ministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad Statsrådets ledamot.

1885: Konungen eger att i afhandlingar och förbund med främmande magter ingå, sedan Han, i den ordning föregående paragraf stadgar, deröfver hört Stats-ministern, Ministern för utrikes ärendena och någon annan tillkallad Statsrådets ledamot eller, der Ministern för utrikes ärendena tillika är Statsminister, två andra tillkallade Statsrådets ledamöter.

1909: Konungen äger att i afhandlingar och förbund med främmande makter ingå, sedan statsrådet däröfver blifvit hördt.

1921: Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens bifall. Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, varder avslutad utan riksdagens godkännande, må det ske, dock att i sådant fall den i 54 § omförmälda utrikesnämnd på sätt där stadgas erhåller tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.

1949: Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens bifall. Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, varder avslutad utan riksdagens godkännande, må det ske; dock skall i sådant fall utrikesnämnden eller utrikesutskottet erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.

1971: Konungen äger ingå överenskommelse med främmande makt, sedan statsrådet däröver blivit hört. Sådan överenskommelse skall, där den angår fråga, som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra, eller, utan att angå sådan fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens bifall. Skulle i något fall rikets intresse kräva, att överenskommelse, som är av större vikt men ej angår fråga, som riksdagen äger avgöra, varder avslutad utan riksdagens godkännande, må det ske; dock skall i sådant fall utrikesnämnden erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås.

§ 13. 1809: Wil Konungen börja Krig eller sluta Fred, kalle då til et utomordentligt Stats-Råd Stats-Ministrarne, Stats-Råden, Hof-Cantzleren och samtlige Stats-Secreterarne, framställe för dem de skäl och omständigheter, som härwid til öfwerwägande förekomma, samt äske deröfwer deras yttranden, hwilka de skola hwar för sig, med den answarighet 107. §. bestämmer, til Protocollet afgifwa. Konungen äge derefter magt, at fatta och utföra det beslut, som Han för Riket nyttigast finner. 1840-41: Vill Konungen börja krig eller sluta fred, kalle då till ett utomordentligt statsråd statsrådets samtlige ledamöter, framställe för dem de skäl och omständigheter, som härvid till övervägande förekomma, samt äske däröver deras yttranden, vilka de skola var för sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer, till protokollet avgiva. Konungen äge därefter makt att fatta och utföra det beslut, som Han för riket nyttigast finner.

1969: Paragrafen upphör att gälla.

§ 14. 1809: Öfwer Rikets Krigsmagt til Lands och Sjöss äger Konungen Högsta Befälet.

Över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger Konungen högsta befälet.

§ 15. 1809: Commando-mål må Konungen afgöra i närwaro af den Embetsman, åt hwilken Konungen allmän befattning dermed updragit. Honom åligge, wid answar, at, då dessa mål beredas, sin mening yttra öfwer de företag Konungen besluter, samt at, då hans mening icke med Konungens beslut öfwerensstämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd til et Protocoll, hwars riktighet Konungen medelst Sin Höga påskrift besanne. Finner nämnde Embetsman desse Företag wara af en wådlig rigtning eller omfattning, eller grundade på owissa eller otilräckliga medel, at dem utföra, tilstyrke han jemwäl, at Konungen wille kalla, til et Krigs-Råd deröfwer, Twänne eller flere af de närwarande högre militaire Embetsmän; Konungen dock obetaget, at å denna tilstyrkan och, der den bifalles, å Krigs-Rådets til Protocoll anförde tankar göra det afseende Honom godt synes.

1840-41: Commando-mål, hwarmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap af Högste Befälhafware öfwer Krigsmakten till Lands och Sjös, omedelbarligen besörjer, må Konungen, då Han Sjelf förer Riks-styrelsen, afgöra i närwaro af den bland Krigs-Departementens Chefer, till hwars Departement ärendet hörer. Honom åligge, wid answar, att, då dessa mål beredas, sin mening yttra öfwer de företag Konungen besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut öfwerensstämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll, hwars riktighet Konungen medelst Sin höga påskrift besanne. Finner nämnde Embetsman dessa företag wara af en wådlig rigtning eller omfattning, eller grundade på owissa eller otillräckliga medel att dem utföra, tillstyrke han jemwäl, att Konungen wille kalla, till ett Krigs-Råd deröfwer, Twänne eller flere af de närwarande högre militära Embetsmän; Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, der den bifalles, å Krigs-Rådets till protokoll anförda tankar göra det afseende, Honom godt synes. 1918: Kommandomål, varmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss, omedelbarligen besörjer, må Konungen, då han själv förer riksstyrelsen, avgöra i närvaro av chefen för det departement, dit ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar, att, då dessa mål beredas, sin mening yttra över de företag Konungen besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut överensstämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll, vars riktighet Konungen medelst Sin höga påskrift besanne. Finner nämnde ämbetsman dessa företag vara av en vådlig riktning eller omfattning, eller grundade på ovissa eller otillräckliga medel att dem utföra, tillstyrke han jämväl, att Konungen ville kalla, till ett krigsråd däröver, tvenne eller flere av de närvarande högre militära ämbetsmän; Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, där den bifalles, å krigsrådets till protokoll anförda tankar göra det avseende, Honom gott synes.

1921: Kommandomål, varmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss, omedelbarligen besörjer, må Konungen, då han själv förer riksstyrelsen, avgöra i närvaro av chefen för det departement, dit ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar, att, då dessa mål beredas, sin mening yttra över de företag Konungen besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut överensstämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd till ett protokoll, vars riktighet Konungen medelst Sin höga påskrift besanne. Genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag bestämmes, vilka regeringsärenden må handläggas såsom kommandomål.

1969: Kommandomål, varmed förstås sådana, som Konungen, i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss, omedelbarligen besörjer, avgöras av Konungen, då Han själv förer riksstyrelsen, efter anmälan av chefen för det departement, dit ärendet hörer. Honom åligge, vid ansvar, att, då dessa mål beredas, sin mening yttra. Över kommandomål föres vid behov protokoll. Genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag bestämmes, vilka regeringsärenden må handläggas såsom kommandomål.

§ 16. 1809: Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, wrångwisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sweriges Lag och laga Stadgar föreskrifwa; ingens fred i des hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort til annan förwisa; ingens samwete twinga eller twinga låta, utan skydda hwar och en wid en fri utöfning af sin Religion, så widt han derigenom icke störer Samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hwar blifwa dömd af den Domstol, hwarunder han rätteligen hörer och lyder.

Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.

§ 17. 1809: Konungens domsrätt skal updragas Tolf af Honom utnämnde lagkunnige Män, Sex Frelse och Sex Ofrelse, hwilke fullgjort hwad Författningarne föreskrifwa dem, som uti Domare Embeten må nyttjas, samt i sådane wärf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas Justitiä-Råd och utgöra Konungens Högsta Domstol.

1844-45: Konungens Domsrätt skall uppdragas Tolf af Honom utnämnde lagkunnige Män, hwilka fullgjort hwad Författningarne föreskrifwa dem, som uti Domare-Embeten må nyttjas, samt i sådana wärf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas Justitie-Råd och utgöra Konungens Högsta Domstol.

1859-60: Konungens Domsrätt skall uppdragas minst Tolf, högst Aderton, af Honom utnämnda, lagkunniga Män, hwilka fullgjort hwad Författningarne föreskrifwa dem, som uti Domare-Embeten må nyttjas, samt i sådana wärf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas Justitie-Råd och utgöra Konungens Högsta Domstol. Deras antal må ej ökas utöfwer Tolf, så wida ej Konungen och Riksens Ständer, i den ordning 87 § stadgar, besluta, att Högsta Domstolen skall på afdelningar arbeta; och warde, i sådant fall, såwäl Justitie-Rådens antal inom ofwan föreskrifna gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning bestämda.

1865-66: Konungens Domsrätt skall uppdragas minst Tolf, högst Aderton, af Honom utnämnda, lagkunniga Män, hwilka fullgjort hwad Författningarne föreskrifwa dem, som uti Domare-Embeten må nyttjas, samt i sådana wärf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas Justitie-Råd och utgöra Konungens högsta Domstol. Deras antal må ej ökas utöfwer Tolf, så wida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, besluta, att Högsta Domstolen skall på afdelningar arbeta; och warde, i sådant fall, såwäl Justitie-Rådens antal inom ofwan föreskrifna gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning bestämda.

1897: Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst tjugoen, af Honom utnämnda, lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarne föreskrifva dem, som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra Konungens Högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver tolf, så vida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, besluta, att Högsta domstolen skall på afdelningar arbeta; och varde, i sådant fall, så väl justitierådens antal inom ofvan föreskrifna gränser, som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning bestämda.

1909: 1:o. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf af Honom utnämnda, lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver tolf, så vida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, besluta, att högsta domstolen skall på afdelningar arbeta; och varde, i sådant fall, såväl justitierådens antal med iakttagande af hvad ofvan är sagdt som ärendenas fördelning mellan afdelningarna i samma ordning bestämda. 2:0. Konungens rätt att pröfva och afgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, stiftad af Konungen och Riksdagen samfälldt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju af Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar af hela antalet regeringsråd skola hafva fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

1945: 1:o. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. Närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. 2:o. Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

1949: Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom utnämnda lagkunniga, erfarna och redliga personer, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. De kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol. Närmare bestämmelser om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring meddelas i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

Stadgandet om regeringsrätten i § 17 överflyttades med 1949 års grundlagsändring till § 18.

§ 18. 1809: Denna Högsta Domstol tilkommer det äfwen at uptaga och afgöra alla Ansökningar, at Konungen må bryta Dom åter, som wunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är.

1909: Regeringsrätten tillkommer det äfven att, i mål af beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga pröfning, upptaga och afgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla öfriga sådana ansökningar skola af högsta domstolen afgöras.

1915: 1:o. Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar skola av högsta domstolen avgöras. 2:o. Högsta domstolen äger ock pröva och avgöra ansökan om tillstånd av Konungen att fullfölja talan i mål, som enligt lag icke utan sådant tillstånd må dragas under Konungens prövning.

1945: Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar skola av högsta domstolen avgöras.

1949: Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen samfällt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

1971: Konungens rätt att pröva och avgöra besvär i förvaltningsärenden skall i den utsträckning, som Konungen och riksdagen bestämmer i lag, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i lag som beslutas av Konungen och riksdagen.

Stadgandet om regeringsrätten i § 17 överflyttades med 1949 års grundlagsändring till § 18. Stadgandet om att bryta dom åter och att återställa laga tid, som försuten är, flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 18 till § 19.

§ 19. 1809: Inkomma til Konungen ifrån Domstolar och Embetsmän förfrågningar om Lagens rätta mening i sådana fall, som til Domares åtgärd höra, äge ock Högsta Domstolen, at de sålunda sökta förklaringar gifwa.

1909: Inkomma till Konungen ifrån domstolar och ämbetsmän förfrågningar om lagens rätta mening i sådana fall, som till domares åtgärd höra, äge högsta domstolen att de sålunda sökta förklaringar gifva. 1949: Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar, att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar skola av högsta domstolen avgöras.

Stadgandet om att bryta dom åter och att återställa laga tid, som försuten är, flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 18 till § 19. Stadgandet om lagförklaring genom högsta domstolen flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 19 till § 20, då stadgandet om krigsdomstolarna upphävdes.

§ 20. 1809: Uti fredstider skola de mål, som från Krigs-Domstolarne dragas under Konungens pröfning, uti Högsta Domstolen företagas och afgöras. Twänne Militaire Ledamöter af Stats-Rådet, hwilka Konungen härtil utser och förordnar, böra sådana mål i Högsta Domstolen öfwerwara och deröfwer rösta, dock må Domarenas antal icke öfwerstiga Åtta. Under krig förhålles härmed efter Krigs-Articlarne.

1815: Uti fredstider skola de mål, som från Krigs-Domstolarne dragas under Konungens pröfning, uti Högsta Domstolen företagas och afgöras. Twänne Militaire-personer af högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar, böra med Domare-jäf och answar och utan särskildt arfwode, sådane mål i Högsta Domstolen öfwerwara och deröfwer rösta, dock må Domarenas antal icke öfwerstiga Åtta. Under krig förhålles härmed efter Krigs-Articlarne.

1915: De mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Tvenne militärpersoner av högre grad, dem Konungen härtill utser och förordnar, böra med domare jäv och ansvar, och utan särskilt arvode, sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta, dock må domarenas antal icke överstiga åtta.

1945: De mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning, skola uti högsta domstolen företagas och avgöras. Konungen utser och förordnar tre militärpersoner av högre grad att med domare jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål i högsta domstolen övervara och däröver rösta.

1949: Inkomma till Konungen ifrån domstolar och ämbetsmän förfrågningar om lagens rätta mening i sådana fall, som till domares åtgärd höra, äge högsta domstolen att de sålunda sökta förklaringar giva.

Stadgandet om lagförklaring genom högsta domstolen flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 19 till § 20, då stadgandet om krigsdomstolarna upphävdes. § 21. 1809: Konungen äger twänne röster i de mål, hwilkas föredragning och afgörande Han för godt finner, at i Högsta Domstolen öfwerwara. Alla frågor om förklaringar öfwer Lagen skola hos Konungen anmälas och Des röster deruti inhemtas och beräknas, änskönt Han icke i Högsta Domstolens öfwerläggningar derom deltagit.

1909: Tre ledamöter af högsta domstolen och en af regeringsrättens lagfarna ledamöter skola tillsammans utgöra Konungens lagråd. Lagrådet tillkommer att afgifva utlåtande öfver de förslag till stiftande, upphäfvande, ändring eller förklaring af lagar eller författningar, hvilka för sådant ändamål blifva af Konungen öfverlämnade. Där så pröfvas nödigt, må Konungen för visst ärende till ledamot af lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet känd man. Närmare bestämmelser om tjänstgöringen i lagrådet meddelas i särskild, af Konungen och Riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

1949: Tre ledamöter av högsta domstolen och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter skola tillsammans utgöra Konungens lagråd. Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade. Där så prövas nödigt, må Konungen för visst ärende till ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person. Närmare bestämmelser om tjänstgöringen i lagrådet meddelas i särskild, av Konungen och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

1965: Konungens lagråd har att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade. Såsom ledamöter av lagrådet skola tjänstgöra tre justitieråd och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter. I stället för ett av justitieråden må dock annan lagfaren, skicklig och oväldig person enligt Konungens förordnande tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet. Dessa fyra ledamöter skola deltaga i behandlingen av alla på lagrådet ankommande ärenden. Där så prövas nödigt, må i behandlingen av visst ärende i lagrådet deltaga ytterligare en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person, som Konungen utser. Skall lagrådet vara delat i avdelningar, skall vad i detta stycke stadgats om lagrådet gälla varje avdelning. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i särskild, av Konungen och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

Stadgandet om konungens röster i högsta domstolen i § 21 ersattes 1909 med stadgandet om lagrådet.

§ 22. 1809: Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfwas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfwer wigtigare saker skola minst Sju döma. Ej må flere än Åtta Ledamöter, Fyra Frelse och Fyra Ofrelse Män på en gång tjenstgörande wara. I alla mål skola minst Twå Frelse och Twå Ofrelse Ledamöter wara närwarande.

1844-45: Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfwas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfwer wigtigare saker skola minst Sju döma. Ej må flera än Åtta Ledamöter på en gång tjenstgörande wara.

1859-60: Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfwas och afgöras af Fem Ledamöter, så ock af Fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfwer wigtigare saker skola minst Sju döma. Ej må flere än Åtta Ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga.

1876: Uti Högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver vigtigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.

1909: 1:o. Uti högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där alla fyra äro om slutet ense. Öfver viktigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta ledamöter på en gång i pröfningen af något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. 2:o. I regeringsrätten kunna mål pröfvas och afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, där tre af dem äro om slutet ense.

1915: 1:o. Uti högsta domstolen kunna ringare mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla fyra äro om slutet ense. Över viktigare saker skola minst sju döma. Ej må flera än åtta ledamöter på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes, huru många av domstolens ledamöter skola deltaga i prövning av ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles. 2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense.

1945: 1:o. Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd. Då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer mål, varom i 20 § stadgas, böra tillika två av de militärpersoner, dem Konungen härtill utsett, hava säte i domstolen. Ej må flera än sju domare på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes domarnas antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes till högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag särskilt tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen enligt 26 § har att taga befattning. 2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense.

1949: 1:o. Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd. Ej må flera än sju domare på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes domarnas antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes till högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag särskilt tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen enligt 26 § har att taga befattning. 2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense.

1958: 1:o. Uti högsta domstolen kunna mål prövas och avgöras av fem justitieråd. Ej må flera än sju domare på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma ordning bestämmes domarnas antal vid behandling av fråga, huruvida talan i mål, som fullföljes till högsta domstolen, må komma under dess prövning, där enligt lag särskilt tillstånd därtill erfordras, så ock av ansökan, varmed högsta domstolen enligt 26 § har att taga befattning. 2:o. I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense. I den ordning 87 § 1 mom. stadgar bestämmes antalet regeringsråd som skola deltaga vid behandling av fråga, huruvida talan må komma under regeringsrättens prövning, där enligt författningarna särskilt tillstånd därtill kräves.

§ 23. 1809: Alla Högsta Domstolens Beslut utfärdes i Konungens Namn och med Des Höga Underskrift eller under Des Secret.

1909: Alla högsta domstolens och regeringsrättens beslut utfärdas i Konungens namn och med Dess höga underskrift eller under Dess sekret. § 24. 1809: Uti Konungens Nedre Justitiä-Revision skola Justitiä-målen til föredragning i Högsta Domstolen beredas.

1840-41: Uti Konungens Nedre Justitie-Revision skola Justitie-ärendena beredas till föredragning och afgörande i Högsta Domstolen.

1945: Uti Konungens nedre justitierevision skola justitieärendena beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen.

1965: Ärenden, vilkas prövning och avgörande ankommer på högsta domstolen, skola för sådant ändamål beredas i nedre justitierevisionen.

1971: Paragrafen upphör att gälla.

§ 25. 1809: Konungen äger at i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifwa ära och til Kronan förwerkadt gods; dock må öfwer Ansökningar derom Högsta Domstolen höras och Konungen sina beslut uti Stats-Rådet fatta. På den brottslige skal sedermera ankomma at emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff, hwartil han blifwit dömd.

1909: Till föredragning och afgörande i regeringsrätten skola ärendena beredas i det departement, hvartill de, enligt den i 6 § omförmälda fördelning, höra.

1941: Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena beredas i det departement, vartill de, enligt den i 5 § omförmälda fördelning, höra.

Stadgandet om benådningsrätten flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 25 till § 26, då den i sistnämnda § tidigare stadgade särskilda föredragningen av justitieärenden i statsrådet avskaffades.

§ 26. 1809: Då Justitiä-ärender i Stats-Rådet föredragas, skola Justitiä Stats-Ministern, minst Twänne Stats-Råd, Twänne af Högsta Domstolens Ledamöter samt Justitiä-Cantzleren dem öfwerwara, med den skyldighet, at til Protocollet sig yttra som Stats-Rådets Ledamöter i 9. §. i allmänhet är föreskrifwen.

1840-41: Då Justitie-ärenden i Stats-Rådet föredragas, skola, jemte Justitie-Stats-Ministern och Twå Stats-Råd, Twå af Högsta Domstolens Ledamöter dem öfwerwara, med den skyldighet att till protokollet sig yttra, som 9 § föreskrifwer. 1876: Då justitieärenden i Statsrådet föredragas, skola, jemte chefen för Justitiedepartementet och två andra ledamöter af Statsrådet, två justitieråd dem öfvervara, med den skyldighet att till protokollet sig yttra, som 9 § föreskrifver.

1909: Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra lifsstraff samt återgifva ära och till kronan förverkadt gods. Öfver ansökningar därom höre Konungen dock regeringsrätten, beträffande mål af beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga pröfning, men i andra mål högsta domstolen; och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet. På den brottslige skall sedermera ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff, hvartill han blifvit dömd.

1945: Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar därom höre Konungen dock regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen; och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet. På den brottslige skall sedermera ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff, vartill han blivit dömd.

1965: Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar därom skall Konungen dock, där ej skäl till bifall uppenbarligen saknas, höra regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, men i andra mål högsta domstolen; och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet. På den brottslige skall sedermera ankomma att emottaga den nåd Konungen honom förunnat, eller undergå det straff, vartill han blivit dömd.

Stadgandet om benådningsrätten flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 25 till § 26, då den i sistnämnda § tidigare stadgade särskilda föredragningen av justitieärenden i statsrådet avskaffades.

§ 27. 1809: Til Justitiä-Cantzler må Konungen nämna en Lagfaren, skicklig och owäldig Man, som i Domare-wärf warit nyttjad. Honom såsom Konungens Högste Ombudsman åligge förnemligast, at föra eller genom de under Honom stälde Fiscaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet och Kronans rätt, samt at, å Konungens wägnar, hafwa tilsyn öfwer Rättwisans handhafwande och i sådan egenskap beifra fel, som af Domare och Embetsmän begångne blifwa.

1949: Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller låta föra Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva.

§ 28. 1809: Konungen äger at i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske Män til alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, at Konungen Fullmagter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med Förslag hafwa inkommit, der sådane hittils ägt rum; Ware likwäl Konungen obetaget, at uti Militaira Embeten nyttja Utländske Män af sällsynt skicklighet; men icke til Commendanter i Fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Til Stats-Minister, Stats-Råd, Justitiä-Råd, Stats-Secreterare samt alle andre Civile Embetsmän inom Riket och Domare må sådane Män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska Läran.

1840-41: Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske Män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen Fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum; Ware likwäl Konungen obetaget, att uti Militära Embeten nyttja Utländske Män af sällsynt skicklighet, men icke till Commendanter i Fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till Civile Embetsmän inom Riket och till Domare må sådane Män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster, wid de Werk och Stater, som under Departementet höra.

1853-54: Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske Män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum. Konungen ware likwäl obetaget, att, efter wederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till Lärare-befattningar wid Universiteterna, de Theologiska Lärare-tjensterna likwäl undantagna, såsom ock till Lärare och andra beställningar wid andra Inrättningar för wetenskap, slöjd eller skön konst, äfwensom till Läkare-befattningar, kalla och befordra äfwen utländske Män af utmärkt förtjenst, de der den rena Evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti Militära Embeten nyttja Utländske Män af sällsynt skicklighet, men icke till Commendanter i Fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till Civile Embetsmän inom Riket och till Domare må sådane Män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster, wid de Werk och Stater, som under Departementet höra.

1856-58: 1:o. Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum. Konungen ware likwäl obetaget, att, efter wederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärare-befattningar wid Universiteterna, de theologiska lärare-tjensterna likwäl undantagna, såsom ock till lärare och andra beställningar wid andra Inrättningar för wetenskap, slöjd eller skön konst, äfwensom till Läkare-befattningar, kalla och befordra äfwen utländske män af utmärkt förtjenst, de der den rena Evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära embeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till Kommendanter i fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till civile Embetsmän inom Riket och till Domare må sådane män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster, wid de Werk och Stater, som under Departementet höra. 2:o. Konungen äger att genom naturalisation till Swensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de wilkor, som uti särskild derom af Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd Swensk man, dock utan att kunna till Ledamot af Stats-Rådet utnämnas.

1862-63: 1:o. Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum. Konungen ware likwäl obetaget, att, efter wederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärare-befattningar wid Universiteterna, de theologiska lärare-tjensterna likwäl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar wid andra Inrättningar för wetenskap, slöjd eller skön konst, äfwensom till Läkare-befattningar, kalla och befordra äfwen utländske män af utmärkt förtjenst, de der den rena Evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära embeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till Kommendanter i fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till civila Tjenster inom Riket och till Domare-Embeten må sådane män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran; härifrån dock undantagna lärarebeställningar och öfriga tjenster wid inrättningar för slöjd och skön konst, äfwensom läkare-befattningar, till hwilka jemwäl andre, än bekännare af den rena Evangeliska läran, kunna utnämnas. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster wid de Werk och Stater, som under Departementet höra. 2:o. Konungen äger att genom naturalisation till Swensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de wilkor, som uti särskild derom af Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd Swensk man, dock utan att kunna till Ledamot af Stats-Rådet utnämnas.

1865-66: 1:o. Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum. Konungen ware likwäl obetaget, att, efter wederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärare-befattningar wid Universiteterna, de theologiska lärare-tjensterna likwäl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar wid andra Inrättningar för wetenskap, slöjd eller skön konst, äfwensom till Läkare-befattningar, kalla och befordra äfwen utländske män af utmärkt förtjenst, de der den rena Evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära embeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till Kommendanter i fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till civila Tjenster inom Riket och till Domare-Embeten må sådane män endast nämnas, som äro af den rena Evangeliska läran; härifrån dock undantagne lärare-beställningar och öfriga tjenster wid inrättningar för slöjd och skön konst, äfwensom läkare-befattningar, till hwilka jemwäl andre, än bekännare af den rena Evangeliska läran, kunna utnämnas. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster wid de Werk och Stater, som under Departementet höra. 2:o. Konungen äger att genom naturalisation till Swensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de wilkor, som bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd Swensk man, dock utan att kunna till Ledamot af Stats-Rådet utnämnas.

1870: 1:o. Konungen äger att i Stats-Rådet utnämna och befordra infödde Swenske män till alla de Embeten och Tjenster inom Riket, högre och lägre, hwilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter derå utfärdar, dock böra wederbörande förut med förslag hafwa inkommit, der sådana hittills ägt rum. Konungen ware likwäl obetaget, att, efter wederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärare-befattningar wid Universiteterna, de theologiska lärare-tjensterna likwäl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar wid andra Inrättningar för wetenskap, slöjd eller skön konst, äfwensom till Läkare-befattningar, kalla och befordra äfwen utländske män af utmärkt förtjenst, de der den rena Evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära embeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till Kommendanter i fästningarne. Konungen fäste, wid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. Till presterligt embete eller till annan tjenst, hwarmed är förenadt åliggande att meddela underwisning i christendom eller theologisk wetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena Evangeliska läran. Till alla öfriga Embeten eller Tjenster, med det undantag i afseende å Stats-Rådets Ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare af annan christen troslära, äfwensom af den Mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena Evangeliska läran, såsom domare eller innehafware af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionswård, religionsunderwisning eller befordringar inom den Swenska kyrkan. Hwarje Departements-Chef skall föredraga och expediera alla ärenden, rörande befordringar, förordnanden, tjenstledighet och afsked, till och ifrån Embeten och Tjenster wid de Werk och Stater, som under Departementet höra. 2:o. Konungen äger att genom naturalisation till Swensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de wilkor, som bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd Swensk man, dock utan att kunna till Ledamot af Stats-Rådet utnämnas. 1909: Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, där sådana hittills ägt rum. Till lärarebefattningar vid statens läroanstalter, de teologiska läraretjänsterna vid universiteterna likväl undantagna, till andra beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarebefattningar må i den ordning, som ofvan sagts, och med tillämpning af grunder, som af Konungen och Riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras äfven infödda svenska kvinnor. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, äfvensom till läkarebefattningar, kalla och befordra äfven utländske män af utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utländsk man nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga ämbeten eller tjänster, med det undantag i afseende å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare af annan kristen troslära, äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare af annan tjänst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Hvarje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och afsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

1921: Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även utländske män av utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utländsk man nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Till ämbeten och tjänster, varom ovan sägs, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla övriga ämbeten eller tjänster, med det undantag i avseende å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Varje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

1949: Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även utländske män och kvinnor av utmärkt förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utlänningar av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla övriga ämbeten eller tjänster, med det undantag i avseende å statsrådets ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Kvinna må ej utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Varje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

1953: Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar, kalla och befordra även utländske män och kvinnor av utmärkt förtjänst. Likaledes må Konungen kunna uti militära ämbeten nyttja utlänningar av sällsynt skicklighet, men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Konungen fäste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan må ej annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall Konungen taga den hänsyn till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas. Befattningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, må icke deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. I fråga om statsrådets ledamöter skall dock sådant hinder icke gälla för annan än föredraganden. Kvinna må ej utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Varje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

1961: Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom eljest till befattningar, av vilkas innehavare kräves naturvetenskaplig, medicinsk eller teknisk utbildning, må dock utnämnas även utländske män och kvinnor. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med befattningen förenad. Konungen fäste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan må ej annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall Konungen taga den hänsyn till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas. Befattningshavare, som ej tillhör svenska kyrkan, må icke deltaga i avgörande av mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. I fråga om statsrådets ledamöter skall dock sådant hinder icke gälla för annan än föredraganden. Kvinna må ej utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar. Varje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet höra.

Stadgandet om naturalisation flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 28 till § 33.

§ 29. 1809: Til Ärke-Biskop och Biskopar, med hwilkas wal förhålles efter förra wanligheten, utnämne Konungen en af de tre, som föreslagne blifwit.

1873: Till ärkebiskop och biskopar utnämne Konungen en av de tre, som, i den ordning kyrkolagen stadgar, föreslagne blivit.

§ 30. 1809: Konungen äger, at på det sätt förr öfligt warit tilsätta Kyrkoherde-beställningar i Regale Pastorater. De så kallade Consistoriella Gäll ware wid deras walrätt bibehållne.

1909: Om tillsättning av prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt, som därvid tillkommer Konungen och församlingarna, stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 2 mom. föreskriver.

§ 31. 1809: Städernes Borgerskap åtnjute framgent den rättighet de hitintils innehaft, at til Borgmästare-Tjenster föreslå trenne behörige Män, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med Rådmäns- och Magistrats-Secreterare-syslorne i Stockholm.

1862-63: Städernas Borgerskap och öfrige till deltagande i Riksdagsmannawal inom Borgare-Ståndet berättigade innewånare äge att till Borgmästare-tjenster föreslå trenne behörige Män, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med Rådmäns- och Magistrats-Sekreterare- sysslorna i Stockholm.

1865-66: Städernas till deltagande i Riksdagsmannawal berättigade innewånare äge att till Borgmästare-tjenster föreslå trenne behörige Män, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med Rådmäns- och Magistrats-Sekreterare-sysslorna i Stockholm.

1909: Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.

1921: Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå tre behörige personer. Varje röstberättigad äger en röst. Bland de föreslagne utnämner Konungen en till borgmästare. På samma sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm. Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu sagts, meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.

1945: Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor föreslå tre behörige personer. Varje röstberättigad äger en röst. Till tjänst som lagfaren rådman i stad äge staden föreslå tre behörige personer. Bland de sålunda föreslagne utnämner Konungen en till innehavare av den ifrågavarande tjänsten. Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu sagts, meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.

1949: Till tjänst som borgmästare eller lagfaren rådman i stad äge stadsfullmäktige föreslå tre behöriga personer. Bland de föreslagna utnämner Konungen en till innehavare av tjänsten. Närmare bestämmelser om val för upprättande av förslag till de tjänster, nu sagts, meddelas genom särskild, av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag.

1964: Paragrafen upphör att gälla.

§ 32. 1809: Sändebud hos Fremmande Magter och Tjenstemän wid Beskickningarne nämne Konungen i Stats-Ministerns för Utrikes Ärenderne och Hof-Cantzlerens närwaro.

1840-41: Sändebud hos Främmande Makter och Tjenstemän wid Beskickningarne nämne Konungen i Stats-Ministerns för Utrikes Ärendena och någon annan tillkallad Stats-Råds-Ledamots närwaro.

1876: Sändebud hos främmande magter och tjenstemän vid beskickningarne nämne Konungen i Ministerns för utrikes ärendena och någon annan tillkallad Statsrådsledamots närvaro.

1885: Sändebud hos främmande magter och tjenstemän vid beskickningarne nämne Konungen i den ordning, som i 11 § i fråga om ministeriella måls behandling föreskrifven är.

1909: Enär sådana sysslor, vartill förslag blivit upprättade, skola av Konungen bortgivas, böra statsrådets ledamöter yttra sig över de sökandes skicklighet och förtjänster. Äge de även rätt, att emot Konungens utnämningar till andra tjänster och ämbeten underdåniga påminnelser göra.

1969: Paragrafen upphör att gälla den 1 januari 1971.

Stadgandet om förfarandet i utnämningsfrågor rörande tjänster, till vilka förslag upprättas, flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 33 till § 32, då stadgandet om beskickningstjänstemän utgick.

§ 33. 1809: Enär sådane Syslor, hwartil Förslag blifwit uprättade, skola af Konungen bortgifwas, böra Stats-Rådets Ledamöter yttra sig öfwer de sökandes skicklighet och förtjenster. Äge de äfwen rätt, at emot Konungens utnämningar til andra Tjenster och Embeten underdåniga påminnelser göra. 1909: Konungen äger att genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de villkor, som bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. Sålunda naturaliserad utländing njute samma rättigheter och förmåner, som infödd svensk man, dock utan att kunna till ledamot af statsrådet utnämnas.

1921: Konungen äger att i den ordning och under de villkor, som bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man eller kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner, som infödd svensk medborgare, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas.

1965: Utländsk man eller kvinna må i den ordning och under de villkor, som bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, genom naturalisation upptagas till svensk medborgare. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner som infödd svensk medborgare, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas. Ärende rörande naturalisation prövas av Konungen, i den mån ej annat stadgas i nyssnämnda lag.

Stadgandet om förfarandet i utnämningsfrågor rörande tjänster, till vilka förslag upprättas, flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 33 till § 32, då stadgandet om beskickningstjänstemän utgick. Stadgandet om naturalisation flyttades med 1909 års grundlagsändring från § 28 till § 33.

§ 34. 1809: De uti denna Regerings-Form bestämda nya Embeten, Stats-Ministrarnes, Stats-Rådens och Justitiä-Rådens, skola upföras i Rikets Stat och må icke af någon tillika med andra Civila Embeten beklädas. De twänne Stats-Ministrarne innehafwe Rikets Högsta wärdigheter. Stats-Råden äge lika anseende med Generaler och Justitiä-Råden med General-Lieutenanter.

1840-41: Stats-Ministrarne innehafwe Rikets högsta wärdighet, och Stats-Råden den närmaste derintill. Ledamot af Stats-Rådet eller af Justitie-Rådet må icke tillika annat Civilt Embete bekläda.

1844-45: Stats-Ministrarne innehafwe Rikets högsta wärdighet, och Stats-Råden den närmaste derintill. Stats-Minister eller Stats-Råd må icke tillika annat Embete utöfwa, ej eller några inkomster deraf uppbära. Justitie-Råd må ej tillika annat Embete innehafwa eller utöfwa.

1876: Statsministern och Ministern för utrikes ärendena innehafve rikets högsta värdighet, och Statsråden den närmaste derintill. Ledamot af Statsrådet må icke tillika annat embete utöfva, ej heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd må ej tillika annat embete innehafva eller utöfva.

1909: Statsministern och ministern för utrikes ärendena innehave rikets högsta värdighet, och statsråden den närmaste därintill. Ledamot av statsrådet må icke tillika annat ämbete utöva, ej heller några inkomster därav uppbära. Justitieråd eller regeringsråd må ej tillika annat ämbete innehava eller utöva.

§ 35. 1809: Stats-Ministern för Utrikes Ärenderne, Stats-Råden, Presidenterne i Collegierne, Öfwer-Ståthållaren, Under-Ståthållaren och Politie-Mästaren i Hufwud-Staden, Hof-Cantzleren, Justitiä-Cantzleren, Stats-Secreterare, Landshöfdingar och Ståthållare i Landet, Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af alla Grader, General-Adjutanter, Öfwer-Adjutanter, Stabs-Adjutanter, Commendanter uti Fästningarne, Capitaine-Lieutenanter och Officerare wid Lif-Drabanterne, Öfwerstar för Regementerne, Second-Cheferne wid Gardes-Regementerne til Häst och Fot samt Öfwerste- Lieutenanter wid Lif-Regements-Brigaden, Cheferne för Artilleriet, Fortifications- Fältmätnings- och Sjömätnings-wäsendet, Ministrar och Sändebud til fremmande Magter samt de Embets- och Tjenstemän, som uti Konungens Cabinett för Utrikes Brefwäxlingen och wid Beskickningarne nyttjas, hafwa förtroende syslor, hwarifrån Konungen må dem entlediga, när Han pröfwar Rikets tjenst det fordra. Konungen kungöre dock sådane beslut i Stats-Rådet, hwars Ledamöter ware skyldige, at deremot göra underdånige föreställningar, om de finna sig dertil skäl äga.

1815: Stats-Ministern för Utrikes Ärenderna, Stats-Råden, Presidenterne i Collegierne, Öfwer-Ståthållaren, Under-Ståthållaren och Politie-Mästaren i Hufwud-Staden, Hof-Cancelleren, Justitiä-Cancelleren, Stats-Secreterare, Landshöfdingar och Ståthållare i Landet, Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af alla Grader, General-Adjutanter, Öfwer-Adjutanter, Stabs-Adjutanter, Commendanter i Fästningarne, Capitaine-Lieutenanter och Officerare wid Lif-Drabanterne, Öfwerstar för Regementerne, Second-Cheferne för Gardes-Regementerne till Häst och Fot samt Öfwerste-Lieutenanter wid Lif-Regements-Brigaden, Cheferne för Artilleriet, Fortifications- Fältmätnings- och Sjömätnings-wäsendet, Ministrar, Sändebud och Agenter för Handeln hos fremmande Magter, samt de Embets- och Tjenstemän, som uti Konungens Cabinett för Utrikes Brefwäxlingen och wid Beskickningarne nyttjas, hafwa förtroende-syslor, hwarifrån Konungen må dem endtlediga, när Han pröfwar Rikets tjenst det fordra. Konungen kungöre dock sådant beslut i Stats-Rådet, hwars Ledamöter ware skyldige, att deremot göra underdåniga föreställningar, om de finna sig dertill skäl äga.

1840-41: Stats-Rådets Ledamöter, Presidenter och Chefer för Collegier eller i dessas ställe inrättade Werk, Justitie-Canzleren, Cheferna för Tullstyrelsen och för Postwerket, Expeditions-Chefer i Stats-Departementen, Öfwer-Ståthållaren, Under-Ståthållaren och Politie-Mästaren i Hufwudstaden, Landshöfdingar och Ståthållare i Landet, Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af alla Grader, General-Adjutanter, Öfwer-Adjutanter, Stabs-Adjutanter, Commendanter i Fästningarne, Capitaine-Lieutenanter och Officerare wid Lif-Drabanterna, Öfwerstar för Regementena, Sekund-Cheferna för Gardes-Regementena till Häst och Fot samt Öfwerste-Lieutenanter wid Lif-Regements-Brigaden, Cheferna för Artilleriet, Fortifikations-, Fältmätnings- och Sjömätnings-wäsendet, Ministrar, Sändebud och Agenter för Handeln hos främmande Makter, samt de Embets- och Tjenstemän, som uti Konungens Cabinett för Utrikes Brefwexlingen och wid Beskickningarne nyttjas, hafwa Förtroende-syslor, hwarifrån Konungen må dem entlediga, när Han pröfwar Rikets tjenst det fordra. Konungen kungöre dock sådana beslut i Stats-Rådet, hwars Ledamöter ware skyldige att deremot göra underdåniga föreställningar, om de finna sig dertill skäl äga.

1856-58: Stats-Rådets Ledamöter, Presidenter och Chefer för Collegier eller i dessas ställe inrättade werk, Justitie-Canzleren, Cheferne för Tullstyrelsen och för Postwerket, Expeditions-Chefer i Stats-Departementen, Öfwer-Ståthållaren, Under-Ståthållaren och Politie-Mästaren i hufwudstaden, Landshöfdingar, Fältmarskalkar, Generaler och Amiraler af alla grader, General-Adjutanter, Öfwer-Adjutanter, Stabs-Adjutanter, Kommendanter i Fästningarne, Öfwerstar för Regementena, Sekund-Cheferne för Gardes-Regementena till häst och fot och för Lif-Regementets Corpser samt Cheferne för öfrige särskildt för sig bestående Militära Corpser eller Bataljoner, Cheferne för Artilleriet, Fortifikations-, Fältmätnings- och Sjömätnings-wäsendet, Ministrar, Sändebud och Agenter för handeln hos främmande Makter, samt de Embets- och Tjenstemän, som uti Konungens Kabinett för utrikes brefwexlingen och wid Beskickningarne nyttjas, hafwa förtroende-sysslor, hwarifrån Konungen må dem entlediga, när han pröfwar Rikets tjenst det fordra. Konungen kungöre dock sådana beslut i Stats-Rådet, hwars Ledamöter ware skyldige att deremot göra underdåniga föreställningar, om de finna sig dertill skäl äga.

1876: Statsrådets ledamöter, presidenter och chefer för kollegier eller de i dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren, cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägstrafik, lots-, post-, telegraf- och tullverken samt skogsväsendet, expeditionschefer i statsdepartementen, överståthållaren, underståthållaren och polismästaren i huvudstaden, landshövdingar, fältmarskalkar, generaler och amiraler av alla grader, generaladjutanter, överadjutanter, stabsadjutanter, kommendanter i fästningarna, överstar för regementena, sekundcheferna för gardesregementena till häst och fot och för livregementets kårer samt cheferna för övriga särskilt för sig bestående militära kårer eller bataljoner, cheferna för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings- och sjömätningsväsendet, ministrar, sändebud och agenter för handeln hos främmande makter, samt de ämbets- och tjänstemän, som uti Konungens kabinett för utrikes brevväxlingen och vid beskickningarna nyttjas, hava förtroendesysslor, varifrån Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. Konungen kungöre dock sådana beslut i statsrådet, vars ledamöter vare skyldige att däremot göra underdåniga föreställningar, om de finna sig därtill skäl äga.

1965: Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor, varifrån Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. Konungen fatte sådana beslut i statsrådet.

1969: Förklarar riksdagen enligt 107 § att ledamot av statsrådet icke åtnjuter riksdagens förtroende, entledigar Konungen honom, såvida förordnande om nyval enligt 108 § icke meddelas inom en vecka efter det förklaringen gavs. I annat fall än som avses i första stycket entledigar Konungen statsministern eller annan ledamot av statsrådet, om statsministern begär det. Avgår statsministern, skola övriga ledamöter av statsrådet entledigas. Beslut om entledigande av statsrådets samtliga ledamöter träder i tillämpning först när ny statsminister utnämnes.

§ 36. 1809: De som bekläda Domare-Embeten, så högre som lägre, samt alle andre Embets- och Tjenstemän än de, i föregående §. nämnde, kunna icke, utan medelst Ransakning och Dom, ifrån sine innehafwande syslor af Konungen afsättas, ej eller, utan efter egna ansökningar, til andre Tjenster befordras eller flyttas.

1965: Den som utnämnts till domare må skiljas från tjänsten endast av domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med pensionering; dock må han, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, förflyttas till annan jämställd domartjänst. Grundläggande bestämmelser i övrigt om statstjänstemannens rättsställning givas i lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. föreskriver.

§ 37. 1809: Konungen äger at uphöja til Adeligt stånd och wärde Män, som genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiske tjenster gjort sig af Konungen och Riket synnerligen förtjente. Konungen må med Grefligt och Friherrligt stånd benåda Män, som genom stora och utmärkta förtjenster dertil wärdige anses. Ej må Adelskap, eller Greflig eller Friherrlig wärdighet, som hädanefter förlänas, tilfalla flere än den, hwilken adlad eller uphöjd blifwit, samt efter honom hans äldste manliga Bröstarfwing i rätt nedstigande, led efter led, samt efter denna grens utgång, Stamfadrens närmaste manlige afkomling, och så widare.

1828-30: Konungen eger, att i Adeligt Stånd upphöja Män, som, genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjenster, gjort sig af Konungen och Riket synnerligen förtjente. Konungen må jemwäl, såsom belöning för stora och utmärkta förtjenster, tilldela Adelsmän Friherrlig och Friherrar Greflig wärdighet. Ej må Adelskap, eller Friherrlig eller Greflig wärdighet, som hädanefter förlänas, tillfalla flera, än den, hwilken adlad eller upphöjd blifwit och, efter hans död, i rätt nedstigande led efter led, hans äldsta manliga Bröstarfwing af äldsta grenen, samt, efter dennas utgång, Stamfadrens närmaste manliga afkomling, af då lefwande äldsta slägtgren, och så widare. Om, genom arf, Adeligt Stånd tillfaller den, som redan blifwit deruti sjelf upphöjd, eller genom närmare arf insatt, upphöre hans eget Adelskap, så framt detta icke är af högre wärdighet, i hwilken händelse Stamfadrens Adelskap öfwergår till närmaste slägtgren: Finnes ingen sådan, utslockne Ätten. Förklaras någon sitt Adelskap förlustig, tillfaller detsamma den, som dertill, enligt här stadgade grunder, närmast berättigad är.

1865-66: Konungen äger att i adeligt stånd upphöja män, som, genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjänster, gjort sig av Konungen och riket synnerligen förtjänte. Konungen må jämväl, såsom belöning för stora och utmärkta förtjänster, tilldela adelsmän friherrelig och friherrar grevlig värdighet. Ej må adelskap, eller friherrelig eller grevlig värdighet, som hädanefter förlänas, tillfalla flere, än den, vilken adlad eller upphöjd blivit och, efter hans död, i rätt nedstigande led efter led, hans äldste manlige bröstarving av äldsta grenen, samt, efter dennas utgång, stamfaderns närmaste manlige avkomling, av då levande äldsta släktgren, och så vidare. Om, genom arv, adeligt stånd tillfaller den, som redan blivit däruti själv upphöjd, eller genom närmare arv insatt, upphöre hans eget adelskap, såframt detta icke är av högre värdighet, i vilken händelse stamfaderns adelskap övergår till närmaste släktgren; finnes ingen sådan, utslockne ätten. Förklaras någon sitt adelskap förlustig, tillfaller detsamma den, som därtill, enligt här stadgade grunder, närmast berättigad är. Riddarhusordningen, som fastställes av Konungen samt ridderskapet och adeln gemensamt, bestämmer huru ridderskapet och adeln må sammanträda, för att om sina gemensamma angelägenheter besluta.

§ 38. 1809: Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och befallningar, utom i Commando-mål, skola, för at blifwa gällande, contrasigneras af den Föredragande, som ware answarig, at de instämma med deröfwer förda Protocoll. Skulle den föredragande finna något Konungens beslut wara stridande emot denna Regerings-Form, göre han i Stats-Rådet derom föreställning; Yrkar Konungen ändock, at et sådant Beslut skal utfärdas, ware det då den Föredragandes rättighet och pligt, at sin Contrasignation derå wägra, samt nedlägge han i följd deraf sit Embete, hwilket han icke må återtaga förr, än Riksens Ständer hans förhållande pröfwat och gillat. Emedlertid ware han wid sin lön och öfriga tjensten åtföljande inkomster bibehållen.

1840-41: Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och Befallningar, utom i Commando-mål, skola, för att blifwa gällande, wara försedda med Konungens underskrift och kontrasignation af wederbörande Föredragande, som ware answarig, att de instämma med deröfwer förda protokoll. Alla föreskrifter och erinringar om werkställighet af utfärdade beslut må af Departements-Chefer omedelbarligen kunna till wederbörande expedieras. Skulle den Föredragande finna något Konungens beslut wara stridande emot denna Regerings-Form, göre han derom i Stats-Rådet föreställning; Yrkar Konungen ändock, att ett sådant beslut skall utfärdas, ware det då den Föredragandes rättighet och pligt, att sin kontrasignation derå wägra, samt nedlägge han i följd deraf sitt Embete, hwilket han icke må återtaga förr, än Riksens Ständer hans förhållande pröfwat och gillat. Emedlertid ware han wid sin lön och öfriga tjensten åtföljande inkomster bibehållen.

1865-66: Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och Befallningar, utom i Kommando-mål, skola, för att blifwa gällande, wara försedde med Konungens underskrift och kontrasignation af wederbörande Föredragande, som ware answarig, att de instämma med deröfwer förda protokoll. Alla föreskrifter och erinringar om werkställighet af utfärdade beslut må af Departements-Chefer omedelbarligen kunna till wederbörande expedieras. Skulle den Föredragande finna något Konungens beslut wara stridande emot denna Regerings-Form, göre han derom i Stats-Rådet föreställning; yrkar Konungen ändock, att ett sådant beslut skall utfärdas, ware det då den Föredragandes rättighet och pligt, att sin kontrasignation derå wägra, samt nedlägge han i följd deraf sitt Embete, hwilket han icke må återtaga förr, än Riksdagen hans förhållande pröfwat och gillat. Emedlertid ware han wid sin lön och öfriga tjensten åtföljande inkomster bibehållen.

1949: Konungens skrivelser och propositioner till riksdagen eller allmänt kyrkomöte, allmänna författningar, av Konungen utfärdade fullmakter å ämbeten och tjänster samt de ifrån Konungen utgående expeditioner och befallningar i övrigt, vilka Konungen bestämmer, skola, för att bliva gällande, vara försedda med Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande, som vare ansvarig, att de instämma med däröver förda protokoll. Alla andra av Konungen utfärdade beslut skola vara underskrivna av föredraganden: denne må även omedelbarligen till vederbörande expediera föreskrifter och erinringar om verkställighet av utfärdade beslut. Skulle den föredragande finna något Konungens beslut vara stridande emot denna regeringsform, göre han därom i statsrådet föreställning; yrkar Konungen ändock, att ett sådant beslut skall utfärdas, vare det då den föredragandes rättighet och plikt, att sin kontrasignation eller underskrift därå vägra, samt nedlägge han i följd därav sitt ämbete, vilket han icke må återtaga förr, än riksdagen hans förhållande prövat och gillat. Emellertid vare han vid sin lön och i övriga tjänsten åtföljande inkomster bibehållen.

1969: Konungens skrivelser och propositioner till riksdagen eller allmänt kyrkomöte, allmänna författningar, av Konungen utfärdade fullmakter å ämbeten och tjänster samt de ifrån Konungen utgående expeditioner och befallningar i övrigt, vilka Konungen bestämmer, skola, för att bliva gällande, vara försedda med Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande, som vare ansvarig, att de instämma med däröver förda protokoll. Alla andra av Konungen utfärdade beslut skola vara underskrivna av föredraganden: denne må även omedelbarligen till vederbörande expediera föreskrifter och erinringar om verkställighet av utfärdade beslut.

§ 39. 1809: Wil Konungen utrikes resa, meddele Han Stats-Rådet in Pleno denna sin föresatts och inhemte des tankar deröfwer, på sätt 9. §. omtalar. Besluter Konungen derefter sådan resa och den werkställer, befatte sig ej med Rikets styrelse eller utöfwe den Konungsliga magten, så länge Han utrikes wistas, utan före Stats-Rådet, under sådan Konungens frånwaro, Regeringen i Hans namn, med all den rätt, som denna Regerings-Form Konungen tillägger; dock må ej Stats-Rådet någonsin Adeligt stånd och wärdighet förläna eller til Grefligt och Friherrligt stånd uphöja, eller Riddare-wärdighet utdela; äfwensom alla lediga Syslor endast tils widare kunna förwaltas af dem, som Stats-Rådet dertil förordnar. Huru förhållas skal, derest Konungen längre tid än Tolf Månader ur Riket blifwer, derom warder i 91. §. stadgadt.

1844-45: Will Konungen utom Swerige och Norrige resa, meddele Han Stats-Rådet in Pleno denna sin föresats och inhemte dess tankar deröfwer, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen derefter sådan resa och den werkställer, befatte Sig ej med Rikets styrelse eller utöfwe den Konungsliga makten, så länge Han utom Sina Riken wistas, utan före Stats-Rådet, under sådan Konungens frånwaro, Regeringen i Hans namn, med all den rätt, som denna Regerings-Form Konungen tillägger; dock må ej Stats-Rådet någonsin Adeligt stånd och wärdighet förläna, eller till Grefligt och Friherrligt stånd upphöja, eller Riddare-wärdighet utdela; äfwensom alla lediga Syslor endast tills widare kunna förwaltas af dem, som Stats-Rådet dertill förordnar. Huru förhållas skall, derest Konungen längre tid än Tolf månader ur Riket blifwer, derom warder i 91 § stadgadt.

1862-63: Will Konungen utom Swerige och Norrige resa, meddele Han Stats-Rådet in Pleno denna sin föresats och inhemte dess tankar deröfwer, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen derefter sådan resa och den werkställer, befatte Sig ej med Rikets styrelse eller utöfwe den Konungsliga makten, så länge Han utom Sina Riken wistas, utan föres Riksstyrelsen under Konungens frånwaro, i Hans namn, af den till thronföljden närmast berättigade Prins, om Han uppnått den ålder, som i 41 § sägs. Han styre såsom Regent med all Konungslig makt och myndighet, enligt denna Regerings-Form; dock må Han ej Adeligt stånd och wärdighet förläna, eller till Grefligt och Friherrligt stånd upphöja, eller Riddarewärdighet utdela; äfwensom alla lediga förtroende-sysslor endast tills widare kunna förwaltas af dem, som Regenten dertill förordnar. Finnes ej till thronföljden berättigad Prins, eller har den dertill närmast berättigade ej uppnått den i 41 § för myndighet stadgade ålder, eller är han af sjukdom eller af wistande utom Swerige och Norrige hindrad att Riksstyrelsen öfwertaga, före Stats-Rådet styrelsen med samma makt som Regent. Huru förhållas skall, derest Konungen längre tid än Tolf månader ur Riket blifwer, derom warder i 91 § stadgadt. 1909: Vill Konungen utrikes resa, meddele Han statsrådet in pleno denna Sin föresats och inhämte dess tankar däröfver, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer, befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöfve den konungsliga makten, så länge Han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen under Konungens frånvaro, i Hans namn, af den till tronföljden närmast berättigade prins, om han uppnått den ålder, som i 41 § sägs. Han styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt denna regeringsform; dock må han ej adeligt stånd och värdighet förläna, eller till grefligt och friherrligt stånd upphöja, eller riddarevärdighet utdela; äfvensom alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas af dem, som regenten därtill förordnar. Är den till tronföljden närmast berättigade prins af sjukdom eller af utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen utöfva, då styre såsom regent i Konungens namn med nu sagda befogenhet den af tronföljarens bröstarfvingar, som är till tronen närmast berättigad, för så vidt han uppnått den i 41 § stadgade ålder och hinder af ofvannämnda beskaffenhet för honom ej möter. Finnes ej prins, som, efter hvad nu är stadgadt, må utöfva riksstyrelsen, före statsrådet styrelsen med samma makt som regent. Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolf månader ur riket blifver, därom varder i 91 § stadgadt.

1949: Vill Konungen utrikes resa, meddele Han statsrådet in pleno denna Sin föresats och inhämte dess tankar däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer, befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöve den konungsliga makten, så länge han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen under Konungens frånvaro, i Hans namn, av den till tronföljden närmast berättigade prins, om han uppnått myndig ålder. Han styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt denna regeringsform; dock må han ej adeligt stånd och värdighet förläna, eller till grevligt och friherreligt stånd upphöja, eller riddarevärdighet utdela; ävensom alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas av dem, som regenten därtill förordnar. Har den till tronföljden närmast berättigade prins icke uppnått myndig ålder eller är han av sjukdom eller utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen utöva, då styre såsom regent i Konungens namn med nu sagda befogenhet den till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått myndig ålder och för vilken hinder av ovannämnda beskaffenhet ej möter. Finnes ej prins, som, efter vad nu är stadgat, må utöva riksstyrelsen, före statsrådet styrelsen med samma makt som regent. Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolv månader ur riket bliver, därom varder i 91 § stadgat.

1965: Vill Konungen utrikes resa, meddele Han statsrådet in pleno denna Sin föresats och inhämte dess tankar däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer, befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöve den konungsliga makten, så länge han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen under Konungens frånvaro, i Hans namn, av den till tronföljden närmast berättigade prins, om han uppnått tjugufem års ålder. Han styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt denna regeringsform; dock må han ej adeligt stånd och värdighet förläna, eller till grevligt och friherreligt stånd upphöja, eller riddarevärdighet utdela; ävensom alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare kunna förvaltas av dem, som regenten därtill förordnar. Har den till tronföljden närmast berättigade prins icke uppnått tjugufem års ålder eller är han av sjukdom eller utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen utöva, då styre såsom regent i Konungens namn med nu sagda befogenhet den till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått sådan ålder och för vilken hinder av ovannämnda beskaffenhet ej möter. Finnes ej prins, som, efter vad nu är stadgat, må utöva riksstyrelsen, före statsrådet styrelsen med samma makt som regent. Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolv månader ur riket bliver, därom varder i 91 § stadgat.

1969: Vill Konungen utrikes resa, meddele Han statsrådet in pleno denna Sin föresats och inhämte dess tankar däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter Konungen därefter sådan resa och den verkställer, befatte Sig ej med rikets styrelse eller utöve den konungsliga makten, så länge han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen under Konungens frånvaro, i Hans namn, av den till tronföljden närmast berättigade prins, om han uppnått tjugufem års ålder. Han styre såsom regent med all konungslig makt och myndighet, enligt denna regeringsform; dock må han ej adeligt stånd och värdighet förläna, eller till grevligt och friherreligt stånd upphöja, eller riddarevärdighet utdela. Har den till tronföljden närmast berättigade prins icke uppnått tjugufem års ålder eller är han av sjukdom eller utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen utöva, då styre såsom regent i Konungens namn med nu sagda befogenhet den till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått sådan ålder och för vilken hinder av ovannämnda beskaffenhet ej möter. Finnes ej prins, som, efter vad nu är stadgat, må utöva riksstyrelsen, före statsrådet styrelsen med samma makt som regent. Huru förhållas skall, därest Konungen längre tid än tolv månader ur riket bliver, därom varder i 91 § stadgat.

§ 40. 1809: Blifwer Konungen så sjuk, at Han icke Regerings-Ärenderne wårdar, förwalte Stats-Rådet Styrelsen, på det sätt, som i föregående §. bestämmes.

1862-63: Bliver Konungen så sjuk, att Han icke regeringsärendena vårdar, förhålles med riksstyrelsen såsom i föregående § bestämmes.

§ 41. 1809: Konung ware myndig, då Han Tjuguet år fylt. Dör Konung innan Thronföljaren denna ålder upnått, föres Styrelsen af Stats-Rådet med Konungslig magt och myndighet i Konungens namn, intil des Riksens Ständer sammankomma, ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form til owilkorlig efterlefnad.

1815: Konung ware myndig, wid fyllda Aderton år. Dör Konung innan Thronföljaren denna ålder uppnått, föres Styrelsen af Stats-Rådet med Konungslig magt och myndighet i Konungens namn, intill dess Riksens Ständer sammankomma, ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form till owilkorlig efterlefnad.

1817-18: Konung ware myndig wid fyllda Aderton år. Dör Konung innan Thronföljaren denna ålder uppnått, föres Styrelsen af Stats-Rådet med Konungslig magt och myndighet i Konungens namn, intill dess Riksens Ständer sammankomma, och den Förmyndare-Styrelse, Riksens Ständer förordna, Regeringen tillträdt, ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form til owilkorlig efterlefnad.

1862-63: Konung ware myndig wid fyllda Aderton år. Lag samma ware för den till thronföljden närmast berättigade Prins. Dör Konung innan Thronföljaren denna ålder uppnått, föres styrelsen af Stats-Rådet, enligt 39 §, i Konungens namn, intilldess Riksens Ständer sammankomma, och den Förmyndare-Styrelse, Riksens Ständer förordna, Regeringen tillträdt; ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form till owilkorlig efterlefnad.

1865-66: Konung ware myndig wid fyllda Aderton år. Lag samma ware för den till thronföljden närmast berättigade Prins. Dör Konung innan Thronföljaren denna ålder uppnått, föres styrelsen af Stats-Rådet, enligt 39 §, i Konungens namn, intilldess Riksdagen sammankommer, och den Förmyndare-Styrelse Riksdagen förordnar, Regeringen tillträdt; ställande sig Stats-Rådet denna Regerings-Form till owilkorlig efterlefnad.

1909: Konung vare myndig vid fyllda aderton år. Lag samma vare för den till tronföljden närmast berättigade prins och den af hans bröstarfvingar, som efter honom är till tronen närmast berättigad. Dör Konung, innan tronföljaren denna ålder uppnått, föres styrelsen af statsrådet, enligt 39 §, i Konungens namn, intill dess Riksdagen sammankommer, och den förmyndarestyrelse, Riksdagen förordnar, regeringen tillträdt; ställande sig statsrådet denna regeringsform till ovillkorlig efterlefnad.

1949: Konung vare myndig vid ålder som i allmänhet är i lag stadgad. Dör Konung, innan tronföljaren denna ålder uppnått, förhålles med riksstyrelsen såsom i 39 § angives, intill dess riksdagen sammankommer, och den förmyndarestyrelse, riksdagen förordnar, regeringen tillträtt; ställande sig regenten eller statsrådet denna regeringsform till ovillkorlig efterlevnad.

1965: Dör Konung, innan tronföljaren uppnått tjugufem års ålder, förhålles med riksstyrelsen såsom i 39 § angives, intill dess riksdagen sammankommer, och den riksföreståndare, som riksdagen förordnar, regeringen tillträtt; ställande sig regenten eller statsrådet denna regeringsform till ovillkorlig efterlevnad.

§ 42. 1809: Skulle den olycka tima, at hela Konungahuset, inom hwilket Arfsrätten til Riket räknas, på manliga sidan utginge, då förwalte äfwen Stats-Rådet Regeringen med Konungslig magt och myndighet, intil des Riksens Ständer hinna sammankomma. Uti alla de fall, hwarom föregående fyra §. §. handla, skola samtlige Stats-Secreterarne i Stats-Rådet wara närwarande och rösta.

1815: Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom hwilket Arfsrätten till Riket räknas, på manliga sidan utginge, då förwalte äfwen Stats-Rådet Regeringen med Konungslig magt och myndighet, intill dess Riksens Ständer hinna sammankomma, ett nytt Konungahus utkora och den walde Konungen Regeringen tillträdt. Uti alla de fall, hwarom föregående fyra §. §. handla, skola samtlige Stats-Rådets Ledamöter och Stats-Secreterarne wara närwarande och rösta.

1840-41: Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom hwilket Arfsrätten till Riket räknas, på manliga sidan utginge, då förwalte äfwen Stats-Rådet Regeringen med Konungslig makt och myndighet, intill dess Riksens Ständer hinna sammankomma, ett nytt Konungahus utkora och den walde Konungen Regeringen tillträdt. Uti alla de fall, hwarom föregående fyra §§ handla, skola Stats-Rådets samtlige Ledamöter wara närwarande och rösta.

1862-63: Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom hwilket arfsrätten till Riket räknas, på manliga sidan utginge, då förwalte äfwen Stats-Rådet Regeringen med den makt, 39 § stadgar, intill dess Riksens Ständer hinna sammankomma och ett nytt Konungahus utkora, samt den walde Konungen Regeringen tillträdt. Uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre §§ Riksstyrelsen föres af Stats-Rådet, skola dess samtlige Ledamöter wara närwarande och rösta.

1865-66: Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom hwilket arfsrätten till Riket räknas, på manliga sidan utginge, då förwalte äfwen Stats-Rådet Regeringen med den makt, 39 § stadgar, intilldess Riksdagen hinner sammankomma och ett nytt Konungahus utkora, samt den walde Konungen Regeringen tillträdt. Uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre §§ Riksstyrelsen föres af Stats-Rådet, skola dess samtlige Ledamöter wara närwarande och rösta.

1900: Skulle den olycka tima, att hela Konungahuset, inom hvilket arfsrätten till riket räknas, på manliga sidan utginge, då förvalte äfven Statsrådet regeringen med den magt, 39 § stadgar, intill dess Riksdagen hinner sammankomma och ett nytt Konungahus utkora, samt den valde Konungen regeringen tillträdt.

1909: Skulle den olycka tima, att hela konungahuset, inom vilket arvsrätten till riket räknas, på manliga sidan utginge, då förvalte även statsrådet regeringen med den makt, 39 § stadgar, intill dess riksdagen hinner sammankomma och ett nytt konungahus utkora, samt den valde Konungen regeringen tillträtt. Uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre §§ riksstyrelsen föres av statsrådet, skola dess samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta.

1969: Skulle den olycka tima, att hela konungahuset, inom vilket arvsrätten till riket räknas, på manliga sidan utginge, då förvalte även statsrådet regeringen med den makt, 39 § stadgar, intill dess riksdagen hinner sammankomma och ett nytt konungahus utkora, samt den valde Konungen regeringen tillträtt. Uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre §§ riksstyrelsen föres av statsrådet, skola dess samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta. Skrivelser, propositioner, författningar och andra expeditioner som avses i 38 § första punkten skola i Konungens ställe underskrivas av statsministern eller den ledamot av statsrådet, som statsministern förordnar.

§ 43. 1809: Går Konungen i Fält, eller til aflägsnare inrikes orter reser, förordne Han fyra af Stats-Rådets Ledamöter och ibland dem Justitiä Stats-Ministern at föra Regeringen i de mål, Konungen föreskrifwer. Med de mål, Konungen då Sjelf afgör, förhålles på det sätt, som 8. §. stadgar.

1840-41: Går Konungen i Fält, eller till aflägsnare inrikes orter reser, förordne Tre Ledamöter af Stats-Rådet, under den Ordförande, som Han, antingen ibland Prinsar af Sitt Hus eller ibland Stats-Rådets Ledamöter, särskilt nämner, att föra Regeringen i de mål, Konungen föreskrifwer. Med de mål, Konungen då Sjelf afgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar.

1844-45: Går Konungen i Fält, eller till aflägsnare inrikes orter eller till Konungariket Norrige reser, förordne Tre Ledamöter af Stats-Rådet, under den Ordförande, som Han, antingen ibland Prinsar af Sitt Hus eller ibland Stats-Rådets Ledamöter, särskilt nämner, att föra Regeringen i de mål, Konungen föreskrifwer. Med de mål, Konungen då Sjelf afgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar.

1862-63: Går Konungen i fält, eller till aflägsnare inrikes orter eller till Konungariket Norrige reser, förordne Tre Ledamöter af Stats-Rådet, under den Ordförande, som Han, antingen ibland Prinsar af Sitt Hus eller ibland Stats-Rådets Ledamöter, särskilt nämner, att föra Regeringen i de mål, Konungen föreskrifwer. Med de mål, Konungen då Sjelf afgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar. Hwad nu om Konung sagdt är, gälle ock i afseende på Regent, då Riksstyrelsen af Honom utöfwas.

1909: Går Konungen i fält, eller till aflägsnare inrikes orter reser, förordne tre ledamöter af statsrådet, under den ordförande, som Han, antingen ibland prinsar af Sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskildt nämner, att föra regeringen i de mål, Konungen föreskrifver. Med de mål, Konungen då Själf afgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar. Hvad nu om Konung sagdt är, gälle ock i afseende på regent, då riksstyrelsen af honom utöfvas.

1941: Går Konungen i fält, eller till avlägsnare inrikes orter reser, förordne minst tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande, som Han, antingen ibland prinsar av Sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskilt nämner, att föra regeringen i de mål, Konungen föreskriver. Med de mål, Konungen då Själv avgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar. Vad nu om Konung sagt är, gälle ock i avseende på regent, då riksstyrelsen av honom utövas.

§ 44. 1809: Ingen Prins af det Konungsliga Huset, det ware sig Kron-Prins, Arf-Furste eller Furste, må gifta sig utan Konungens wetskap och samtycke. Sker det ändock; hafwe han förwerkat arfsrätt til Riket både för sig, barn och efterkommande.

1937: Ingen prins av det konungsliga huset, det vare sig kronprins, arvfurste eller furste, må gifta sig, med mindre Konungen, sedan statsrådets tankar inhämtats, därtill lämnat samtycke. Sker det ändock; have han förverkat arvsrätt till riket både för sig, barn och efterkommande.

§ 45. 1809: Hwarken Swea Rikes Kron-Prins och Arf-Furste eller Prinsar af det Konungsliga huset, skola hafwa något Lif-Geding eller Civilt Embete; dock kunna efter gammalt bruk Titlar af Hertigdömen och Furstendömen dem tilläggas, utan rättighet til de Landskap, hwilkas namn de bära.

Varken Svea rikes kronprins och arvfurste eller prinsar av det konungsliga huset skola hava något livgeding eller civilt ämbete; dock kunna efter gammalt bruk titlar av hertigdömen och furstendömen dem tilläggas, utan rättighet till de landskap, vilkas namn de bära.

§ 46. 1809: Landet skal förblifwa indeladt i Höfdingdömen under den wanliga Landt-Regeringen. Ingen General-Gouverneur inom Riket må hädanefter förordnas.

Landet skall förbliva indelat i hövdingdömen under den vanliga lantregeringen. Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas.

§ 47. 1809: Rikets Hof-Rätter och alla andra Domstolar skola efter Lag och laga Stadgar döma; Rikets Collegier, Landt-Regeringen tillika med alle andre Werk samt högre och lägre Embetsmän, skola förwalta de dem åliggande syslor och wärf, enligt de Instructioner, Reglementen och föreskrifter, som redan gifne äro eller framdeles kunna gifwas, lyda Konungens bud och befallningar och räcka hwarandra handen til fullgörande deraf och af alt hwad Rikets tjenst utaf dem fordrar; blifwande de Konungen i laga ordning answarige, om något utaf dem underlåtes och försummas eller olagligen behandlas.

Rikets hovrätter och alla andra domstolar skola efter lag och laga stadgar döma; rikets kollegier, lantregeringen tillika med alla andra verk samt högre och lägre ämbetsmän, skola förvalta de dem åliggande sysslor och värv, enligt de instruktioner, reglementen och föreskrifter, som redan givna äro eller framdeles kunna givas, lyda Konungens bud och befallningar och räcka varandra handen till fullgörande därav och av allt vad rikets tjänst utav dem fordrar; blivande de Konungen i laga ordning ansvarige, om något utav dem underlåtes och försummas eller olagligen behandlas.

§ 48. 1809: Konungens Hof står under des enskilda styrelse; kunnande Han häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar wid sit Hof må Konungen efter behag tilsätta och derifrån afsätta.

Konungens hov står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han häruti förordna som Honom gott synes. Alla beställningar vid Sitt hov må Konungen efter behag tillsätta och därifrån avsätta.

§ 49. 1809: Riksens Ständer skola i kraft af denna Grundlag sammankomma, enär fem år ifrån den sist hållne Riksdagens slut förflutit. Uti hwarje Riksdags-Beslut skola Riksens Ständer bestämma dagen, då de til följe häraf åter sammanträda samt uttrycklig Riksdags-Kallelse, med nödiga föreskrifter i afseende på Riksdagsmanna-Walen, deruti intaga. Konungen ware dock obetaget, at Riksens Ständer derförinnan til Urtima Riksdag kalla.

1815: Riksens Ständer skola i kraft af denna Grundlag hwart femte år sammankomma. Uti hwarje Riksdags-Beslut skola Riksens Ständer bestämma dagen, då de till följe häraf åter sammanträda samt uttrycklig Riksdags-kallelse, med nödiga föreskrifter i afseende på Riksdagsmanna-walen, deruti intaga. Konungen ware dock obetaget, att Riksens Ständer till Urtima Riksdag derförinnan kalla.

1844-45: Riksens Ständer skola i kraft af denna Grundlag hwart Tredje år sammankomma. Uti hwarje Riksdags-Beslut skola Riksens Ständer bestämma dagen, då de till följe häraf åter sammanträda, samt uttrycklig Riksdagskallelse, med nödiga föreskrifter i afseende på Riksdagsmanna-walen, deruti intaga. Konungen ware dock obetaget, att Riksens Ständer till Urtima Riksdag derförinnan kalla.

1865-66: Riksdagen representerar Swenska Folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter Riksdagen. Den fördelas i twå Kamrar, hwilkas Ledamöter wäljas, på sätt Riksdagsordningen stadgar. Kamrarne äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen i kraft af denna Grundlag sammankomma till lagtima möte hwarje år den 15 Januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen derefter; Konungen dock obetaget att, emellan Lagtima Riksdagar, Urtima Riksdag sammankalla. Hos Urtima Riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma framlägges, så ock hwad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

1909: Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen i kraft af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla. Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

1918: Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter riksdagen. Den fördelas i två kamrar, vilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande riksdagen i kraft av denna grundlag sammankomma till lagtima möte varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla. Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranlett riksdagens sammankallande eller av Konungen eljest för densamma framlägges, så ock vad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang.

1922: 1:o. Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter riksdagen. Den fördelas i två kamrar, vilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande riksdagen i kraft av denna grundlag sammankomma till lagtima möte varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla. Hos urtima riksdag må endast förekomma ärende, som föranlett riksdagens sammankallande eller av Konungen eljest för densamma framlägges, så ock vad med dylikt ärende står i oskiljaktigt sammanhang. 2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas nödigt, att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna, att allmän folkomröstning skall anställas. I lagen bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen besvaras, så ock tid och sätt för densamma. Rätt att deltaga i omröstningen tillkommer en var, som är röstberättigad vid val till riksdagens andra kammare. Efter omröstningen behandlas ärendet i grundlagsenlig ordning.

1949: 1:o. Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter riksdagen. Den fördelas i två kamrar, vilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet; skolande riksdagen i kraft av denna grundlag sammankomma varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter. Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av vardera kammarens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 § riksdagsordningen. Om sammankallande av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93, 94 och 108 §§ finnes därom stadgat. 2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas nödigt, att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna, att allmän folkomröstning skall anställas. I lagen bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen besvaras, så ock tid och sätt för densamma. Rätt att deltaga i omröstningen tillkommer en var, som är röstberättigad vid val till riksdagens andra kammare. Efter omröstningen behandlas ärendet i grundlagsenlig ordning.

1969: 1:o. Riksdagen representerar svenska folket. Riksdagen består av trehundrafemtio ledamöter. Ledamöterna utses genom val för tre år (ordinarie val) på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Nyval på grund av förordnande enligt 108 § gäller endast för återstoden av löpande treårsperiod. I kraft av denna grundlag skall riksdagen sammankomma varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter. När nyval hållits på grund av förordnande enligt 108 §, skall den nyvalda riksdagen sammanträda inom tre månader från förordnandet å tid som Konungen bestämmer. Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av riksdagens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 § riksdagsordningen. Om sammankallande av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93 och 94 §§ finnes därom stadgat. 2:o. Skulle med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet prövas nödigt, att före dess avgörande folkets mening inhämtas, må Konungen och riksdagen genom samfällt stiftad lag förordna, att allmän folkomröstning skall anställas. I lagen bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen besvaras, så ock tid och sätt för densamma. Rätt att deltaga i omröstningen tillkommer en var, som är röstberättigad vid val till riksdagen. Efter omröstningen behandlas ärendet i grundlagsenlig ordning.

1974: 1:o Riksdagen representerar svenska folket. Riksdagen består av trehundrafemtio ledamöter. Ledamöterna utses genom val för tre år (ordinarie val) på sätt riksdagsordningen och särskild av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Nyval på grund av förordnande enligt 108 § gäller endast för återstoden av löpande treårsperiod. För ledamöterna finnas ersättare. Närmare bestämmelser om ersättarna meddelas i riksdagsordningen. I kraft av denna grundlag skall riksdagen sammankomma varje år den 10 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter. När nyval hållits på grund av förordnande enligt 108 §, skall den nyvalda riksdagen sammanträda inom tre månader från förordnandet å tid som Konungen bestämmer. Om riksdagens sessioner och om rätt för Konungen eller visst antal av riksdagens ledamöter att vinna riksdagens inkallande under tid, då riksdagssession ej pågår, stadgas i 2 § riksdagsordningen. Om sammankallande av riksdagen i vissa särskilda fall gäller vad i 91, 92, 93 och 94 §§ finnes därom stadgat.

§ 50. 1809: Riksdagarne skola hållas i Rikets Hufwudstad, utom i de fall, då Fiendens framträngande eller Pest eller andre lika wigtige hinder göra det omöjligt, eller för Riksens Ständers frihet och säkerhet wådligt. Konungen utsatte då, i samråd med Riksens Ständers Fullmägtige uti Banquen och Riksgälds-Contoiret en annan ort, der Riksens Ständer böra samlas, och kalle dem dit til den tid de sjelfwe förut bestämt.

1865-66: Riksdagen skall sammanträda i Rikets Hufwudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika wigtiga hinder göra det omöjligt eller för Riksdagens frihet och säkerhet wådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med Riksdagens Fullmäktige uti Banken och Riksgälds-Contoret; annan Riksdagsort utsätta och kungöra.

1897: Riksdagen skall sammanträda i rikets huvudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika viktiga hinder göra det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra.

1965: Riksdagen skall sammanträda i rikets huvudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika viktiga hinder göra det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra. Om riket kommer i krig och krigsförhållandena så påkalla skall riksdagens krigsdelegation träda i riksdagens ställe. Förordnande härom meddelas antingen av den i 50 § riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen, där så kan ske efter samråd med statsministern, eller ock av Konungen, om talmanskonferensen på grund av krigsförhållandena icke kan sammanträda. Sådant förordnande gäller till dess vapenvila inträtt eller Konungen eller krigsdelegationen dessförinnan beslutar, att riksdagen skall återtaga sina befogenheter. Krigsdelegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet. Kan till följd av krig, vari riket befinner sig, rikets styrelse icke föras efter vad i denna regeringsform stadgas, äger riksdagen eller dess krigsdelegation, där denna trätt i riksdagens ställe, till rikets skydd och krigets slutförande förordna, huru riksstyrelsen skall förestås. Skulle till följd av krig, vari riket befinner sig, varken riksdagen eller dess krigsdelegation kunna fullgöra sina uppgifter, skola till rikets skydd och krigets slutförande de uppgifter, som ankomma på Konungen och riksdagen samfällt eller på riksdagen allena, handhavas i den ordning, som stadgas för regeringsärenden. Dock äge Konungen ej stifta, ändra, förklara eller upphäva grundlag eller lag, som reglerar val till riksdagen.

1969: Riksdagen skall sammanträda i rikets huvudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika viktiga hinder göra det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra. Om riket kommer i krig och krigsförhållandena så påkalla skall riksdagens krigsdelegation träda i riksdagens ställe. Förordnande härom meddelas antingen av den i 50 § riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen, där så kan ske efter samråd med statsministern, eller ock av Konungen, om talmanskonferensen på grund av krigsförhållandena icke kan sammanträda. Krigsdelegationen kan även, om statsministern och minst två tredjedelar av talmanskonferensens ledamöter äro ense därom, träda i riksdagens ställe, om riket hotas av omedelbar krigsfara. Konungen och krigsdelegationen äger var för sig besluta att riksdagen skall återtaga sina befogenheter. Krigsdelegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet. Kan till följd av krig, vari riket befinner sig, rikets styrelse icke föras efter vad i denna regeringsform stadgas, äger riksdagen eller dess krigsdelegation, där denna trätt i riksdagens ställe, till rikets skydd och krigets slutförande förordna, huru riksstyrelsen skall förestås. Skulle till följd av krig, vari riket befinner sig, varken riksdagen eller dess krigsdelegation kunna fullgöra sina uppgifter, skola till rikets skydd och krigets slutförande de uppgifter, som ankomma på Konungen och riksdagen samfällt eller på riksdagen allena, handhavas i den ordning, som stadgas för regeringsärenden. Dock äge Konungen ej stifta, ändra, förklara eller upphäva grundlag eller lag, som reglerar val till riksdagen.

1971: Riksdagen skall sammanträda i rikets huvudstad, utom i de fall, då fiendens framträngande eller pest eller andra lika viktiga hinder göra det omöjligt eller för riksdagens frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer Konungen att, efter samråd med de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, annan riksdagsort utsätta och kungöra. Om riket kommer i krig och krigsförhållandena så påkalla skall riksdagens krigsdelegation träda i riksdagens ställe. Förordnande härom meddelas antingen av utrikesnämnden, där så kan ske efter samråd med statsministern, eller ock av Konungen, om utrikesnämnden på grund av krigsförhållandena icke kan sammanträda. Krigsdelegationen kan även, om statsministern och minst sex av utrikesnämndens ledamöter äro ense därom, träda i riksdagens ställe, om riket hotas av omedelbar krigsfara. Konungen och krigsdelegationen äger var för sig besluta att riksdagen skall återtaga sina befogenheter. Krigsdelegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet. Kan till följd av krig, vari riket befinner sig, rikets styrelse icke föras efter vad i denna regeringsform stadgas, äger riksdagen eller dess krigsdelegation, där denna trätt i riksdagens ställe, till rikets skydd och krigets slutförande förordna, huru riksstyrelsen skall förestås. Skulle till följd av krig, vari riket befinner sig, varken riksdagen eller dess krigsdelegation kunna fullgöra sina uppgifter, skola till rikets skydd och krigets slutförande de uppgifter, som ankomma på Konungen och riksdagen samfällt eller på riksdagen allena, handhavas i den ordning, som stadgas för regeringsärenden. Dock äge Konungen ej stifta, ändra, förklara eller upphäva grundlag eller lag, som reglerar val till riksdagen.

§ 51. 1809: I de fall, då Konungen eller Stats-Rådet sammankalla Riksens Ständer, fastställes tiden til Riksdagens begynnelse efter tretionde och inom femtionde dagen från den, då Kallelsen blifwit uti Hufwudstadens kyrkor kungjord.

1862-63: I de fall, då Konungen eller Regenten eller Stats-Rådet sammankallar Riksens Ständer, fastställes tiden till Riksdagens begynnelse efter tretionde och inom femtionde dagen från den, då kallelsen blifwit uti Hufwudstadens kyrkor kungjord.

1865-66: I de fall, då Konungen eller Regenten eller Stats-Rådet sammankallar Riksdagen, fastställes tiden för dess sammanträde efter 20:de och inom 30:de dagen från den, då kallelsen blifwit uti Hufwudstadens kyrkor kungjord.

1894: I de fall, då Konungen eller Regenten eller Statsrådet sammankallar Riksdagen, fastställes tiden för dess sammanträde efter sjunde och inom tjugonde dagen från den, då kallelsen blifvit uti allmänna tidningarna kungjord.

1933: I de fall, då Konungen eller regenten eller statsrådet sammankallar riksdagen, fastställes tiden för dess sammanträde tidigast till andra och sist till tjugonde dagen från den, då kallelsen blivit uti allmänna tidningarna kungjord.

1941: I de fall, då Konungen eller regenten eller statsrådet sammankallar riksdagen, fastställes tiden för dess sammanträde tidigast till dagen efter den, då kallelsen blivit uti allmänna tidningarna kungjord, och sist till tjugonde dagen efter samma dag.

§ 52. 1809: Landtmarskalk och Talemän för Borgare- och Bonde-Stånden samt Secreterare för Bonde-Ståndet utnämne Konungen. Ärke-Biskop ware altid Taleman för Preste-Ståndet.

1862-63: Landtmarskalk och Talmän för Borgare- och Bonde-Stånden utnämne Konungen. Ärke-Biskop ware alltid Talman för Preste-Ståndet. 1865-66: Kamrarnes Talmän och vice Talmän utnämne Konungen.

1921: Riksdagens kamrar äga att, på sätt i riksdagsordningen sägs, var för sig utse talman samt en förste och en andre vice talman.

1969: Riksdagen utser, på sätt i riksdagsordningen sägs, talman samt en förste, en andre och en tredje vice talman.

§ 53. 1809: Riksens Ständer wälje genast, sedan Riksdagen blifwit öpnad, de Utskott, hwilka skola Ärenderne bereda. Sådane wid hwarje Riksdag nödige Utskott äro: Et Constitutions-Utskott, at wäcka och uptaga frågor, rörande förändringar i Grundlagarne och yttranden deröfwer til Riksens Ständer afgifwa, samt at granska de i Stats-Rådet förda Protocoll; Et Stats-Utskott, at utreda och för Riksens Ständer upgifwa Stats-Werkets och Riksgälds-Werkets tilstånd, förwaltning och behof; Et Bewillnings-Utskott, at föreslå Bewillningens fördelning; Et Banco-Utskott, at öfwerse Banquens styrelse och tilstånd samt föreskrifter om Banco-förwaltningen gifwa; Et Lag-Utskott, at utarbeta förslag til Civil- Criminal- och Kyrko-Lagarnes förbättring, samt et Allmänt Beswärs- och Oeconomiskt Utskott, at anmärka brister i de allmänna Hushållnings-anstalterne och förändringar deruti föreslå.

1815: Riksens Ständer wälje genast, sedan Riksdagen blifwit öppnad, de Utskott, hwilka skola Ärenderna bereda. Sådane wid hwarje Riksdag nödige Utskott äro: Ett Constitutions-Utskott, att wäcka och upptaga frågor rörande förändringar i Grundlagarne och yttranden deröfwer till Riksens Ständer afgifwa, samt att granska de i Stats-Rådet förda Protocoll; Ett Stats-Utskott, att utreda och för Riksens Ständer uppgifwa Stats-Werkets och Riksgälds-Werkets tillstånd, förwaltning och behof; Ett Bewillnings-Utskott, att föreslå Bewillningens fördelning; Ett Banko-Utskott, att öfwerse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om Banko-Förwaltningen gifwa; Ett Lag-Utskott, att utarbeta de ifrån Riksens Ständers Plena remitterade Förslag till Civil-, Criminal- och Kyrko-Lagarnes förbättring; samt Ett Allmänt Beswärs- och Oeconomiskt Utskott, att, i anledning af i Stånden wäckte frågor, anmärka brister i de Allmänna Hushållnings-anstalterna och förändringar deruti föreslå.

1853-54: Riksens Ständer wälje genast, sedan Riksdagen blifwit öppnad, de Utskott, hwilka skola ärendena bereda. Sådana wid hwarje Riksdag nödiga Utskott äro: ett Konstitutions-Utskott, att wäcka och upptaga frågor rörande förändringar i Grundlagarne och yttranden deröfwer till Riksens Ständer afgifwa, samt att granska de i Stats-Rådet förda protokoll; ett Stats-Utskott, att utreda och för Riksens Ständer uppgifwa Stats-Werkets och Riksgälds-Werkets tillstånd, förwaltning och behof; ett Bewillnings-Utskott, att behandla bewillnings-frågor; ett Banko-Utskott, att öfwerse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om Banko-förwaltningen gifwa; ett Lag-Utskott, att utarbeta de från Riksens Ständers Plena remitterade Förslag till Civil-, Criminal- och Kyrko-Lagarnes förbättring; samt ett Allmänt Beswärs- och Economiskt Utskott, att, i anledning af i Stånden wäckta frågor, anmärka brister i de allmänna hushållnings-anstalterna och förändringar deruti föreslå.

1865-66: Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa Utskott: ett Constitutions-Utskott, att wäcka och upptaga frågor rörande förändringar i Grundlagarne och yttranden deröfwer till Riksdagen afgifwa, samt att granska de i Stats-Rådet förda protokoll; ett Stats-Utskott, att utreda och för Riksdagen uppgifwa Stats-Werkets och Riksgälds-Werkets tillstånd, förwaltning och behof; ett Bewillnings-Utskott, att behandla bewillnings-frågor; ett Banko-Utskott att öfwerse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om Banko-förwaltningen gifwa; samt ett Lag-Utskott, att utarbeta de från Kamrarna remitterade Förslag till Civil-, Criminal- och Kyrko-Lagarnes förbättring. Å Urtima Riksdag skola ej flera Utskott tillsättas, än som erfordras för beredning af derwid förekommande ärenden.

1882: Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett Konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande förändringar i grundlagarne och yttranden deröfver till Riksdagen afgifva, samt att granska de i Statsrådet förda protokoll; ett Statsutskott, att utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och behof; ett Bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor; ett Bankoutskott, att öfverse Bankens styrelse och tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen gifva; samt ett Lag-Utskott, att utarbeta de från Kamrarna remitterade förslag till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras för beredning af dervid förekommande ärenden.

1909: Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, ett lagutskott samt ett jordbruksutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras för beredning af därvid förekommande ärenden.

1918: Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, två lagutskott samt ett jordbruksutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras för beredning av därvid förekommande ärenden.

1937: Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, två lagutskott samt ett jordbruksutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras för beredning av därvid förekommande ärenden.

1949: Varje riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, tre lagutskott samt ett jordbruksutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Vardera kammaren skall ock tillsätta ett allmänt beredningsutskott. Å riksdag, som sammanträder efter upplösning, varom i § 108 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras.

1953: Varje riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, tre lagutskott, ett jordbruksutskott samt ett allmänt beredningsutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Å riksdag, som sammanträder efter upplösning, varom i § 108 stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras.

1969: Varje riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa utskott: ett utrikesutskott, ett konstitutionsutskott, ett statsutskott, ett bevillningsutskott, ett bankoutskott, fyra lagutskott, ett jordbruksutskott samt ett allmänt beredningsutskott med den sammansättning och de uppgifter, som i riksdagsordningen bestämmas. Å riksdag, som sammanträder efter nyval, varom i 108 § stadgas, skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras.

1971: Varje riksdag skall för beredning av ärenden tillsätta utskott, däribland ett konstitutionsutskott. Närmare bestämmelser om utskotten meddelas i riksdagsordningen.

§ 54. 1809: Äskar Konungen af Riksens Ständer et serskildt Utskott, at med Honom öfwerlägga om Ärender, hwilka icke til andre Utskotts befattning höra och Han pröfwar böra hemlige hållas, utwälje Riksens Ständer et sådant; dock äge det icke magt, at fatta beslut, utan endast at til Konungen afgifwa yttranden öfwer de mål, Konungen det samma meddelar.

1865-66: Äskar Konungen af Riksdagen särskilde Deputerade, att med Honom öfwerlägga om Ärenden, dem Han pröfwar böra hemliga hållas, utwäljas desse Deputerade af Kamrarne; dock äge desse Deputerade icke makt, att fatta beslut, utan endast att till Konungen afgifwa yttranden öfwer de mål, Konungen dem meddelar. De Deputerade aflägge tysthetsed, der Konungen så fordrar.

1921: Vid varje riksdag skola kamrarna utse en nämnd av sexton ledamöter att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde. Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall, då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna. Ledamot skall första gången han deltager i sammanträde avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

1937: Ledamöterna av riksdagens i föregående § omförmälda utrikesutskott vare ock ledamöter av en nämnd med uppgift att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde. Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall, då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna. Ledamot skall första gången han deltager i sammanträde avgiva försäkran om tystnadspliktens iakttagande.

1941: Ledamöterna av riksdagens i föregående § omförmälda utrikesutskott vare ock ledamöter av en nämnd med uppgift att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde. Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall, då Konungen eller den som i Hans frånvaro leder förhandlingarna prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna.

1969: Varje riksdag skall tillsätta en nämnd med uppgift att med Konungen rådpläga om ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter. Rådplägning med denna utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden av större vikt äga rum före avgörandet. Då ärende förekommer till behandling, skola alla tillgängliga handlingar och upplysningar meddelas. De beslut Konungen fattar i ärenden, som varit föremål för rådplägning med nämnden, varde delgivna dess ledamöter senast vid nästa sammanträde. Ministern för utrikes ärendena skall i början av varje riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämna nämnden en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall, då Konungen eller den som i Hans frånvaro leder förhandlingarna prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna. § 55. 1809: Ej må Riksens Ständer i Konungens öfwerwaro öfwer något ämne besluta. Andre Riksens Ständers Utskott, än det i föregående §. omnämnde, kunna icke inför Konungen några öfwerläggningar hålla.

1865-66: Ej må riksdagen, kamrarna eller något riksdagens utskott i Konungens närvaro över något ämne rådpläga eller besluta.

1969: Ej må riksdagen eller något riksdagens utskott i Konungens närvaro över något ämne rådpläga eller besluta.

§ 56. 1809: Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena wäckas, må ej til et omedelbarligt afgörande der uptagas, utan skola öfwerlemnas til behörigt Utskott, som äge, at dem utreda och deröfwer sig yttra. Utskottens Förslag skola först i Ståndens Plena framställas til antagande eller förkastande, utan förändringar eller tilsatser. Göras derwid i Ståndens Plena sådana anmärkningar, som hindra antagandet, erhålle Utskottet del af desse Anmärkningar, för at derefter Förslagen ytterligare granska och jemka. När et sålunda beredt Förslag til Stånden återkommer, då äge de magt, at detsamma oförändradt eller med förändringar antaga eller ock aldeles förkasta.

1815: Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena wäckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upptagas, utan skola öfwerlemnas till behörigt Utskott, som äge, att dem utreda och deröfwer sig yttra. Utskottens Förslag skola först i Ståndens Plena framställas till antagande eller förkastande, utan förändringar eller tillsatser. Göras derwid i Ståndens Plena sådane anmärkningar som hindra antagandet, erhålle Utskottet del af desse Anmärkningar, för att derefter Förslagen ytterligare granska och jemka. När ett sålunda beredt Förslag till Stånden återkommer, då äge de makt, att detsamma oförändradt eller med förändringar antaga eller ock alldeles förkasta. Frågor om förändringar af Stadganden i Grundlagarne warda på följande sätt behandlade: Tillstyrker Constitutions-Utskottet hwad en Riksdagsman hos detsamma i sådant afseende föreslagit, eller utlåter sig Utskottet med till- eller afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål gjord Proposition; warde Utskottets yttrande wid samma Riksdag öfwerlemnadt till Riksens Ständer, hwilka wid densamma må derom kunna öfwerlägga; men icke wid densamma besluta. Göras i Riksens Ständers Plena icke några Anmärkningar emot Constitutions-Utskottets yttrande; hwile detsamma såsom ett Riksens Ständers Utlåtande, hwaröfwer först wid nästa Riksdag, och då endast med Ja eller Nej skall kunna beslutas, och gälle då föreskriften i 75. §. Riksdags-Ordningen. Göras åter i Riks-Ståndens Plena emot Utskottets yttrande anmärkningar; blifwe de, hwilka hwarje Riks-Stånd serskildt förklarar utgöra dess gemensamma tankar, till Constitutions-Utskottet hänwisade. Utskottet åligge då, att samtelige Riks-Ståndens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste måtto sammanjemka, och, om oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtelige Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig derefter samtelige Riks-Stånden om ett enahanda utlåtande, hwile det till slutligt antagande eller förkastande på tid och sätt, som ofwan föreskrifne äro. Blifwa åter något Stånds tankar i någon eller några delar skiljaktige från de öfrigas, och samma Stånd sig icke efter de öfrige fogar; warde Constitutions-Utskottet, genom wäl af Riks-Ståndens Plena, till slutlig jemkning förstärkt till ett antal af Tjugu personer af hwarje Stånd, hwilke genom samfälld, icke efter Stånd anställd, omröstning, skiljaktigheterne förene, och det dymedelst fullständigt beredde utlåtande hwile sedan till Riksens Ständers afgörande, som ofwan sagdt är.

1828-30: Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena wäckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upptagas, utan skola öfwerlemnas till behörigt Utskott, som ege, att dem utreda och deröfwer sig yttra. Utskottens Förslag skola först i Ståndens Plena framställas till antagande eller förkastande utan förändringar eller tillsattser. Göras derwid i Ståndens Plena sådane Anmärkningar, som hindra antagandet, erhålle Utskottet del af desse Anmärkningar, för att derefter Förslagen ytterligare granska och jemka. När ett sålunda beredt Förslag till Stånden återkommer, då ege de magt, att detsamma oförändradt eller med förändringar antaga eller ock alldeles förkasta. Frågor om förändringar af Stadganden i Grundlagarne warda på följande sätt behandlade: Tillstyrker Constitutions-Utskottet hwad en Riksdagsman hos detsamma i sådant afseende föreslagit, eller utlåter sig Utskottet med till- eller afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål gjord Proposition; warde Utskottets yttrande wid samma Riksdag öfwerlemnadt till Riksens Ständer, hwilka wid densamma må derom kunna öfwerlägga; men icke wid densamma besluta. Göras i Riksens Ständers Plena icke några Anmärkningar emot Constitutions-Utskottets yttrande; hwile detsamma såsom ett Riksens Ständers Utlåtande, hwaröfwer först wid nästa Riksdag, och då endast med Ja eller Nej, skall kunna beslutas, och gälle då föreskriften i 75. §. Riksdags-Ordningen. Göras åter i Riksståndens Plena emot Utskottets yttrande Anmärkningar; blifwe de, hwilka hwarje Riks-Stånd serskildt förklarar utgöra dess gemensamma tankar, till Constitutions-Utskottet hänwisade. Utskottet åligge då, att samtelige Riksståndens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste måtto sammanjemka, och, om oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtelige Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig derefter samteliga Riks-Stånden om ett enahanda utlåtande, hwile det till slutligt antagande eller förkastande på tid och sätt, som ofwan föreskrifne äro. Blifwa åter något Stånds tankar i någon eller några delar skiljaktige från de öfrigas, och samma Stånd sig icke efter de öfrige fogar; warde Constitutions-Utskottet, genom wal af Riks-Ståndens Plena, till slutlig jemkning förstärkt till ett antal af Tjugu personer af hwarje Stånd, hwilke, genom samfälld omröstning, skiljaktigheterne förena, och det dymedelst fullständigt beredde utlåtande hwile sedan till Riksens Ständers afgörande, som ofwan sagdt är.

1844-45: Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena wäckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upptagas, utan skola öfwerlemnas till behörigt Utskott, som äge, att dem utreda och deröfwer sig yttra, på sätt i Riksdags-Ordningen föreskrifwes. Frågor om förändringar af Stadganden i Grundlagarne warda på följande sätt behandlade: Tillstyrker Constitutions-Utskottet hwad en Riksdagsman hos detsamma i sådant afseende föreslagit, eller utlåter sig Utskottet med till- eller afstyrkande å en af Konungen i lika ändamål gjord Proposition; warde Utskottets yttrande wid samma Riksdag öfwerlemnadt till Riksens Ständer, hwilka wid densamma må derom kunna öfwerlägga; men icke wid densamma besluta. Göras i Riksens Ständers Plena icke några anmärkningar emot Constitutions-Utskottets yttrande; hwile detsamma såsom ett Riksens Ständers Utlåtande, hwaröfwer först wid nästa Riksdag, och då endast med Ja eller Nej, skall kunna beslutas, och gälle då föreskriften i 75 § Riksdags-Ordningen. Göras åter i Riks-Ståndens Plena emot Utskottets yttrande anmärkningar; blifwe de, hwilka hwarje Riks-Stånd särskildt förklarar utgöra dess gemensamma tankar, till Constitutions-Utskottet hänwisade. Utskottet åligge då, att samtliga Riks-Ståndens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste måtto sammanjemka, och, om oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtliga Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig derefter samtliga Riks-Stånden om ett enahanda utlåtande, hwile det till slutligt antagande eller förkastande på tid och sätt, som ofwan föreskrifna äro. Blifwa åter något Stånds tankar i någon eller några delar skiljaktiga från de öfrigas, och samma Stånd sig icke efter de öfriga fogar; warde Constitutions-Utskottet, genom wal af Riks-Ståndens Plena, till slutlig jemkning förstärkt till ett antal af Tjugu personer af hwarje Stånd, hwilka, genom samfälld omröstning, skiljaktigheterna förena, och det dymedelst fullständigt beredda utlåtande hwile sedan till Riksens Ständers afgörande, som ofwan sagdt är.

1856-58: Allmänna frågor, som uti Riksens Ständers Plena wäckas, må ej till ett omedelbart afgörande der upptagas, utan skola öfwerlemnas till behörigt Utskott, som äge, att dem utreda och deröfwer sig yttra, på sätt i Riksdags-Ordningen föreskrifwes.

1865-66: I vilken ordning Konungens propositioner, så ock av riksdagsmän inom kamrarna väckta frågor, må till avgörande företagas, därom stadgas i riksdagsordningen.

1969: I vilken ordning Konungens propositioner, så ock av riksdagsmän inom riksdagen väckta frågor, må till avgörande företagas, därom stadgas i riksdagsordningen.

Stadgandet om grundlagsfrågors behandling i § 56 flyttades med 1856-58 års grundlagsändring till § 81.

§ 57. 1809: Swenska Folkets urgamla rätt, at sig beskatta, utöfwas af Riksens Ständer allena wid Allmän Riksdag.

1865-66: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena. Huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarna, vilka av Konungen och riksdagen gemensamt stiftas.

§ 58. 1809: Wid hwarje Riksdag låte Konungen upwisa Stats-Werkets tilstånd i alla des delar, til inkomster och utgifter, fordringar och skulder, för det Stats-Utskott, som Riksens Ständer utwälja. Skulle genom Tractater med fremmande Magter några medel Riket tilflyta, skal för dem på lika sätt redowisas.

1865-66: För hwarje Lagtima Riksdag låte Konungen uppwisa Stats-Werkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter, fordringar och skulder. Skulle genom Traktater med främmande Makter några medel Riket tillflyta, skall för dem på lika sätt redowisas.

1949: Konungen låte årligen för riksdagen uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter, fordringar och skulder. Skulle genom traktater med främmande makter några medel riket tillflyta, skall för dem på lika sätt redovisas.

§ 59. 1809: Efter Rikets och Stats-Werkets tilstånd och behof låte Konungen til Utskottets öfwerläggning framställa hwad Staten kan tarfwa utöfwer de ordinarie Inkomster, och hwilka behof genom Bewillningar böra fyllas.

1865-66: I sammanhang med uppvisandet av statsverkets tillstånd och behov låte Konungen för riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla vad staten kan utöver de ordinarie inkomsterna erfordra.

§ 60. 1809: Til desse sednare räknas Sjö- och Landt-Tulls- samt Accis-afgifterne, Postmedlen, Chartä Sigillatä afgiften, Husbehofs-Bränneri-medlen samt hwad Riksens Ständer desutom serskildt hwarje Riksdag såsom Bewillning sig åtaga. Ej må några allmänna afgifter, af hwad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksens Ständers samtycke kunna förhöjas, Stora Sjö-Tullen å inkommande och utgående spannemål allena undantagen. Ej heller må Konungen Statens Inkomster förpakta eller, til winning för Sig och Kronan eller enskilde Personer och Corporationer, några Monopolier fastställa.

1840-41: Till dessa sednare räknas Tull- och Accis-medlen, Postmedlen, Chartæ-Sigillatæ-afgiften, Husbehofs-Bränneri-medlen samt hwad Riksens Ständer dessutom särskilt hwarje Riksdag såsom Bewillning sig åtaga. Ej må några allmänna afgifter, af hwad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksens Ständers samtycke kunna förhöjas, Tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen. Ej heller må Konungen Statens Inkomster förpakta eller, till winning för Sig och Kronan eller enskilda personer och Corporationer, några monopolier fastställa.

1865-66: Till Bewillningar räknas Tull- och Accis-medlen, Postmedlen, Chartæ-Sigillatæ-afgiften, Husbehofs-Bränneri-medlen samt hwad hwarje Riksdag dessutom särskildt såsom Bewillning sig åtager. Ej må några allmänna afgifter, af hwad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksdagens samtycke kunna förhöjas, Tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen. Ej heller må Konungen Statens Inkomster förpakta eller, till winning för sig och Kronan eller enskilda personer och Corporationer, några monopolier fastställa.

1937: Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, chartae-sigillataeavgiften, husbehovsbrännerimedlen samt vad varje riksdag dessutom särskilt såsom bevillning sig åtager. Ej må några allmänna avgifter, av vad namn och beskaffenhet som helst, utan riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående spannmål allena undantagen. Ej heller må statens inkomster förpaktas eller, till vinning för kronan eller enskilda personer och korporationer, några monopolier fastställas utan genom lag stiftad av Konung och riksdag samfällt i den ordning § 87 stadgar.

1969: Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, chartae-sigillataeavgiften, husbehovsbrännerimedlen samt vad varje riksdag dessutom särskilt såsom bevillning sig åtager. Ej må några allmänna avgifter, av vad namn och beskaffenhet som helst, utan riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående spannmål allena undantagen. Ej heller må statens inkomster förpaktas eller, till vinning för kronan eller enskilda personer och korporationer, några monopolier fastställas utan genom lag stiftad av Konung och riksdag samfällt i den ordning § 87 stadgar.

§ 61. 1809: Alla afgifter, som Riksens Ständer under de i föregående §. nämnde titlar bewiljat, skola utgå i fem år, räknade ifrån och med det årets början, som infaller efter det, då Bewillningen faststäld blifwit. Warda Riksens Ständer derförinnan af Konungen eller Stats-Rådet sammankallade, uphöre Bewillningen, hwartil alla ofwannämnde afgifter räknas, med det årets utgång, då en sådan Riksdag börjar.

1815: Alla afgifter, som Riksens Ständer under de i föregående §. nämnde Titlar bewiljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hwars lopp den nya Bewillningen af Riksens Ständer fastställd blifwer. Warda Riksens Ständer dessförinnan af Konungen eller Stats-Rådet sammankallade, upphöre Bewillningen, hwartill alla ofwannämnde afgifter räknas, med det årets utgång, då en sådan Riksdag börjar.

1823: Alla afgifter, som Riksens Ständer under de i föregående §. nämnde Titlar bewiljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hwars lopp den nya Bewillningen af Riksens Ständer faststäld blifwer.

1865-66: Alla afgifter, som Riksdagen under de i föregående § nämnda Titlar bewiljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hwars lopp den nya Bewillningen af Riksdagen fastställd blifwer.

1921: Alla avgifter, som riksdagen under de i föregående § nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill början av det statsregleringsår, för vilket den nya bevillningen av riksdagen fastställd bliver.

§ 62. 1809: Sedan Stats-Werkets behof blifwit af Stats-Utskottet upgifne och af Riksens Ständer pröfwade, ankommer det på Riksens Ständer, at en deremot swarande Bewillning sig åtaga samt at tillika fastställa, huru serskilda summor deraf skola til serskilta ändamål anwändas, och desse summor under bestämda Hufwudtitlar uti Riks-Staten anslå.

1865-66: Sedan statsverkets behov blivit av riksdagen prövade, ankommer det på riksdagen att en däremot svarande bevillning sig åtaga samt att tillika fastställa, huru särskilda summor därav skola till särskilda ändamål användas, och dessa summor under bestämda huvudtitlar uti riksstaten anslå.

1965: Sedan statsverkets behov blivit av riksdagen prövade, ankommer det på riksdagen att en däremot svarande bevillning sig åtaga samt att tillika fastställa, huru särskilda summor därav skola till särskilda ändamål användas, och dessa summor under bestämda huvudtitlar uti riksstaten anslå. Det tillkommer riksdagens lönedelegation att, därest icke riksdagen för visst fall annorlunda beslutar, i förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor, som skola gälla för statens arbetstagare eller eljest tillhöra riksdagens prövning, rådpläga med statsrådsledamot, som Konungen därtill förordnat, samt att å riksdagens vägnar godkänna överenskommelse, som träffats i sådan fråga.

1969: Sedan statsverkets behov blivit av riksdagen prövade, ankommer det på riksdagen att en däremot svarande bevillning sig åtaga samt att tilllika fastställa, huru särskilda summor därav skola till särskilda ändamål användas, och dessa summor under bestämda huvudtitlar uti riksstaten anslå. Det tillkommer riksdagens lönedelegation, därest icke riksdagen för visst fall annorlunda beslutar, att i förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor, som skola gälla för statens arbetstagare eller eljest tillhöra riksdagens prövning, rådpläga med statsrådsledamot, som Konungen därtill förordnat, samt att å riksdagens vägnar godkänna avtal i sådan fråga eller, om sådan fråga undantagits från avtal, förslag till reglering av frågan.

§ 63. 1809: Desutom böra för oförsedde händelser twänne serskilde tilräcklige summor afsättas och anslås, den ena at wara tilgänglig då Konungen, til Rikets förswar eller andra högst wigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Stats-Rådets tankar deröfwer blifwit inhemtade, finner den wara oundwikligen nödig; den andra at ur Riksens Ständers Banque, wid infallande Krig, af Konungen lyftas, sedan Han Stats-Rådet in Pleno hört och Riksens Ständer sammankallat. Riksens Ständers förseglade Anordning å sistnämnde summa må ej förr brytas eller summan af Banco-Fullmägtige utbetalas, än sedan Riksdags-Kallelsen blifwit i Hufwudstadens Kyrkor wederbörligen kungjord.

1834-35: Dessutom böra, för oförsedda händelser, twenne serskilda tillräckliga summor anslås, och till utbetalning å Riksens Ständers Riksgälds-Contor anwisas; den ena att wara tillgänglig, då Konungen, till Rikets förswar eller andra högst wigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Stats-Rådets tankar deröfwer blifwit inhemtade, finner den wara oundwikligen nödig; den andra, att, wid infallande krig, af Konungen lyftas, sedan Han Stats-Rådet in pleno hört och Riksens Ständer sammankallat. Riksens Ständers förseglade anordning å sistnämnda summa må ej förr brytas, eller summan af Fullmägtige i Riksgälds-Contoret utbetalas, än sedan Riksdags-kallelsen blifwit i Hufwudstadens kyrkor wederbörligen kungjord.

1865-66: Dessutom böra, för oförsedda händelser, twänne särskilda tillräckliga summor anslås, och till utbetalning å Riksgälds-Contoret anwisas; den ena att wara tillgänglig, då Konungen, till Rikets förswar eller andra högst wigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Stats-Rådets tankar deröfwer blifwit inhemtade, finner den wara oundwikligen nödig; den andra, att, wid infallande krig, af Konungen lyftas, sedan Han Stats-Rådet in pleno hört och Riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnde summa må ej förr brytas, eller summan af Fullmäktige i Riksgälds-Contoret utbetalas, än sedan Riksdags-kallelsen blifwit i Hufwudstadens kyrkor wederbörligen kungjord.

1894: Dessutom böra, för oförsedda händelser, tvenne särskilda tillräckliga summor anslås och till utbetalning å Riksgäldskontoret anvisas; den ena att vara tillgänglig, då Konungen, till rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela Statsrådets tankar deröfver blifvit inhemtade, finner den vara oundvikligen nödig; den andra att, vid infallande krig, af Konungen lyftas, sedan Han Statsrådet in pleno hört och Riksdagen sammankallat. Riksdagens förseglade anordning å sistnämnda summa må ej förr brytas, eller summan af Fullmägtige i Riksgäldskontoret utbetalas, än sedan riksdagskallelsen blifvit i allmänna tidningarna kungjord.

1941: 1:o. Varje lagtima riksdag skall, efter förslag av Konungen, i den ordning, som gäller för riksstatens reglerande, antaga beredskapsstat för försvarsväsendet, upptagande de särskilda anslag, som vid krigsfara eller krig, vari riket befinner sig, erfordras för upprätthållande av dess fred och oberoende. Riksdagen må därvid bestämma, att anslag ej får tagas i anspråk, förrän riksdagskallelse utfärdats. Under tid, då riksdag ej är samlad, eller inom tio dagar från dess öppnande må Konungen efter rådplägning med utrikesnämnden fastställa förskottsstat, upptagande anslag, som uppförts å beredskapsstaten. Förskottsstaten gäller, där ej annat av riksdagen beslutes, till och med trettionde dagen från riksdagens öppnande. 2:o. Riksdagen må i den ordning, som i mom. 1 sägs, antaga allmän beredskapsstat, upptagande de anslag, som kunna erfordras vid ekonomisk kris eller annat nödläge; och äger riksdagen därvid fastställa den ordning, i vilken Konungen må förfoga över de i beredskapsstaten uppförda anslagen.

1949: 1:o. Riksdagen skall årligen, efter förslag av Konungen, i den ordning, som gäller för riksstatens reglerande, antaga beredskapsstat för försvarsväsendet, upptagande de särskilda anslag, som vid krigsfara eller krig, vari riket befinner sig, erfordras för upprätthållande av dess fred och oberoende. Riksdagen må därvid bestämma, att anslag ej får tagas i anspråk, förrän riksdagskallelse utfärdats. Under tid, då riksdagssession ej pågår, eller inom tio dagar från sessions början må Konungen efter rådplägning med utrikesnämnden fastställa förskottsstat, upptagande anslag, som uppförts å beredskapsstaten. Förskottsstaten gäller, där ej annat av riksdagen beslutes, till och med trettionde dagen från sessions början. 2:o. Riksdagen må i den ordning, som i mom. 1 sägs, antaga allmän beredskapsstat, upptagande de anslag, som kunna erfordras vid ekonomisk kris eller annat nödläge; och äger riksdagen därvid fastställa den ordning, i vilken Konungen må förfoga över de i beredskapsstaten uppförda anslagen.

§ 64. 1809: Så wäl Rikets ordinarie Stats-medel och Inkomster som hwad, på sätt omförmäldt är, under namn af extraordinarie Utlagor eller Bewillningar til Stats-Werket af Riksens Ständer anslås, ware under Konungens disposition, at til de af Riksens Ständer pröfwade behof och efter den uprättade Staten anordnas.

1865-66: Såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster som vad, på sätt omförmält är, under namn av extraordinarie utlagor eller bevillningar till statsverket av riksdagen anslås, vare under Konungens disposition, att till de av riksdagen prövade behov och efter den upprättade staten anordnas.

§ 65. 1809: Dessa medel må icke annorlunda anwändas, än faststäldt blifwit; warande Stats-Rådets Ledamöter answarige, om de låta afwikelse derifrån äga rum, utan at til Protocollet föreställning deremot göra, samt anföra hwad Riksens Ständer i denna del förordnat.

1865-66: Dessa medel må icke annorlunda användas, än fastställt blivit; varande statsrådets ledamöter ansvarige, om de låta avvikelse därifrån äga rum, utan att till protokollet föreställning däremot göra samt anföra vad riksdagen i denna del förordnat.

1969: Dessa medel må icke annorlunda användas, än fastställt blivit.

§ 66. 1809: Riksens Ständers Riksgälds-Contoir förblifwer, såsom hittils, under Riksens Ständers styrelse, inseende och förwaltning; och då Riksens Ständer åtagit sig answar för den Rikets Gäld, Contoiret ombesörjer, så komma Riksens Ständer, sedan Stats-Utskottet öfwer Contoirets tilstånd och behof sig utlåtit, at genom serskild Bewillning tilskjuta de medel, som för betalande af denna Gäld, til ränta och Capital, oumbärlige finnas, så at Rikets Credit warder bibehållen och wårdad.

1865-66: Riksgäldskontoret förbliver under riksdagens styrelse, inseende och förvaltning; och då riksdagen ansvarar för den rikets gäld, kontoret ombesörjer, så kommer riksdagen, sedan kontorets tillstånd och behov blivit i vederbörlig ordning utredda, att genom särskild bevillning tillskjuta de medel, som för betalande av denna gäld, till ränta och kapital, oumbärliga finnas, så att rikets kredit varder bibehållen och vårdad.

§ 67. 1809: Konungens Ombud i Riksgälds-Contoiret biwiste ej Fullmägtiges sammankomster oftare, än då Fullmägtige åstunda, at med honom öfwerlägga.

Konungens ombud i riksgäldskontoret beviste ej fullmäktiges sammankomster oftare, än då fullmäktige åstunda att med honom överlägga.

§ 68. 1809: De til Riksgälds-Werket hörande och dit anslagne medel må icke under någon förewändning, eller med hwad wilkor som helst derifrån ryckas eller anwändas til andra behof än dem, Riksens Ständer bestämt. Alt förordnande, som deremot strider, ware kraftlöst.

1865-66: De till riksgäldsverket hörande och dit anslagna medel må icke under någon förevändning, eller med vad villkor som helst, därifrån ryckas eller användas till andra behov än dem, riksdagen bestämt. Allt förordnande, som däremot strider, vare kraftlöst.

§ 69. 1809: Upstå, antingen hos Riksens Ständers Plena gemensamt eller uti något af Riks-Stånden, betänkligheter at antaga hwad Stats-Utskottet tilstyrkt uti det, som rörer antingen Statens reglerande eller Bewillningens derefter lämpade hela belopp, eller hwad til Riksgälds-Contoirets Utgifter och Inkomster hörer, eller grunderne för Riksgälds-Contoirets styrelse och förwaltning, då böra de skäl anföras, på hwilka sådane betänkligheter sig stödja samt meddelas Stats-Utskottet, som derefter tage Ärendet under ytterligare öfwerwägande. Anser Stats-Utskottet sig icke kunna afwika ifrån des redan afgifne yttrande eller instämma uti Riksens Ständers eller et serskildt Stånds tankar, utnämne då Utskottet Deputerade, som uti det eller de Stånd, der betänkligheter upkommit, företräda och närmare uplysa förhållandet. Förblifwer något Stånd ändock wid den mening, det förut fattat, afgöres saken efter tre Stånds beslut. Stanna twå Stånd emot twå, då skal Stats-Utskottet förökas med så många Ledamöter utaf Riks-Stånden, i wanlig ordning walde, at de blifwa tretio af hwarje Stånd. Sedan en af detta serskildta Utskotts samtelige Ledamöter blifwit utlottad, röste de öfrige samfält och icke efter Stånd med slutna sedlar til owilkorligt antagande eller förkastande af hwad Stats-Utskottet tilstyrkt, blott i de frågor, hwarom Riks-Stånden warit af skiljaktiga tankar; kommande de fleste sålunda röstandes mening at gälla såsom Riksens Ständers Beslut.

1815: Uppstå, antingen hos Riksens Ständers Plena gemensamt, eller uti något af Riks-Stånden, betänkligheter att antaga hwad Stats-Utskottet tillstyrkt uti det, som rörer antingen Statens reglerande, eller Bewillningens derefter lämpade hela belopp, eller hwad till Riksgälds-Contorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderne för Riksgälds-Contorets Styrelse och Förwaltning, då böra de skäl anföras, på hwilka sådane betänkligheter sig stödja, samt meddelas Stats-Utskottet, som derefter tage Ärendet under ytterligare öfwerwägande. Anser Stats-Utskottet sig icke kunna afwika ifrån dess redan afgifna yttrande, eller instämma uti Riksens Ständers eller ett serskildt Stånds tankar, utnämne då Utskottet Deputerade, som uti det eller de Stånd, der betänkligheter uppkommit, företräda och närmare upplysa förhållandet. Förblifwer något Stånd ändock wid den mening, det förut fattat, afgöres saken efter tre Stånds Beslut. Stadna twå Stånd emot twå, då skall Stats-Utskottet förökas med så många Ledamöter af Riks-Stånden, i wanlig ordning walde, att de blifwa tretio af hwarje Stånd. Detta serskildta Utskotts Ledamöter röste sedermera samfäldt och icke efter Stånd, med slutna Sedlar, till owillkorligt antagande eller förkastande af hwad Stats-Utskottet tillstyrkt blott i de frågor, hwarom Riks-Stånden warit af skiljaktiga tankar; kommande de fleste sålunda röstandes mening att gälla såsom Riksens Ständers Beslut. Till undwikande af paria vota skall, wid omröstningen, förr än sedlarne uppräknas, en ibland dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, wid de öfrigas uppsummerande, rösterne lika delade, må denna sedel öppnas och gifwa utslaget. Är pluraliteten redan wunnen, bör den aflagde Sedeln ouppbruten genast förstöras.

1828-30: Uppstå, antingen hos Riksens Ständers Plena gemensamt, eller uti något af Riks-Stånden, betänkligheter att antaga hwad Stats-Utskottet tillstyrkt uti det, som rörer antingen Statens reglerande, eller Bewillningens derefter lämpade hela belopp, eller hwad till Riksgälds-Contorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderne för Riksgälds-Contorets Styrelse och Förwaltning, då böra de skäl anföras, på hwilka sådane betänkligheter sig stödja, samt meddelas Stats-Utskottet, som derefter tage Ärendet under ytterligare öfwerwägande. Anser Stats-Utskottet sig icke kunna afwika ifrån dess redan afgifna yttrande, eller instämma uti Riksens Ständers eller ett serskildt Stånds tankar, utnämne då Utskottet Deputerade, som uti det eller de Stånd, der betänkligheter uppkommit, företräda och närmare upplysa förhållandet. Förblifwer något Stånd ändock wid den mening, det förut fattat, afgöres saken efter tre Stånds beslut. Stadna twå Stånd emot twå, då skall Stats-Utskottet förökas med så många Ledamöter af Riks-Stånden, i wanlig ordning walde, att de blifwa tretio af hwarje Stånd. Detta serskilda Utskotts Ledamöter röste sedermera samfäldt, med slutna Sedlar, till owilkorligt antagande eller förkastande af hwad Stats-Utskottet tillstyrkt blott i de frågor, hwarom Riks-Stånden warit af skiljaktiga tankar; kommande de fleste sålunda röstandes mening att gälla såsom Riksens Ständers beslut. Till undwikande af paria vota skall, wid omröstningen, förr än sedlarne uppräknas, en ibland dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, wid de öfrigas uppsummerande, rösterne lika delade, må denna sedel öppnas och gifwa utslaget. Är pluraliteten redan wunnen, bör den aflagde sedeln ouppbruten genast förstöras.

1856-58: Då Stats-Utskottets förslag rörande antingen Statens reglerande eller Bewillningens derefter lämpade hela belopp, eller hwad till Riksgälds-Contorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för Riksgälds-Contorets styrelse och förwaltning, till pröfning hos Riks-Stånden förehafwes, gälle hwad angående behandlingen af Utskottets afgifna förslag uti Riksdags-Ordningen stadgas; och skall saken afgöras efter tre Stånds beslut. Förena sig icke minst tre Stånd uti sammanstämmande beslut; då skall Stats-Utskottet förökas med så många Ledamöter af Riks-Stånden, i wanlig ordning walde, att de blifwa tretio af hwarje Stånd. Detta särskilda Utskotts Ledamöter röste sedermera samfäldt, med slutna sedlar, till owilkorligt antagande eller förkastande af hwad Stats-Utskottet tillstyrkt, blott i de frågor, hwarom Riks-Stånden warit af skiljaktiga tankar; kommande de fleste sålunda röstandes mening att gälla såsom Riksens Ständers beslut. Till undwikande af paria vota skall, wid omröstningen, förr än sedlarne uppräknas, en ibland dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, wid de öfrigas uppsummerande, rösterna lika delade, må denna sedel öppnas och gifwa utslaget. Är pluraliteten redan wunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.

1865-66: Då Stats-Utskottets förslag rörande antingen Statens reglerande eller Bewillningens derefter lämpade hela belopp, eller hwad till Riksgälds-Contorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för Riksgälds-Contorets styrelse och förwaltning, till pröfning hos Riksdagen förehafwes, gälle hwad angående behandlingen af Utskottets afgifna förslag uti Riksdags-Ordningen stadgas. Fatta Kamrarne stridiga beslut, som ej warda sammanjemkade, skola Kamrarne hwar för sig rösta om de olika beslut, hwari hwardera förut stadnat; kommande den mening, som derwid erhåller de fleste Ledamöters af båda Kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.

1909: Då vederbörande utskotts förslag rörande antingen statens reglerande eller bevillningens därefter lämpade hela belopp, eller vad till riksgäldskontorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning till prövning hos riksdagen förehaves, gälle vad angående behandlingen av utskottens avgivna förslag uti riksdagsordningen stadgas. Fatta kamrarna stridiga beslut, som ej varda sammanjämkade, skola kamrarna var för sig rösta om de olika beslut, vari vardera förut stannat; kommande den mening, som därvid erhåller de fleste ledamöters av båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom riksdagens beslut.

1969: Paragrafen upphör att gälla.

§ 70. 1809: Då summan, som genom Bewillning utgöras bör, blifwit af Riksens Ständer bestämd, skola de uttryckligen updraga åt deras walda Bewillnings-Utskott at författa Förslag til berörde summas fördelande och utgörande, at upgifwa grunderna dertil och at utreda sätten huru desamma böra i hwarje serskildt fall tillämpas; hwilket alt Bewillnings-Utskottet skal Riksens Ständers Plena underställa.

1815: Riksens Ständers walda Bewillnings-Utskott åligge att opåmint wid hwarje Riksdag uppgifwa de Allmänna grunderne för den blifwande Bewillningens fördelning, hwarefter och sedan summans belopp blifwit faststäldt, Utskottet uppdrages, att, med tillämpning af dessa grunder, författa Förslag till Bewillningens utgörande. Skolandes allt i den mon det medhinnes, Riksens Ständers Plena underställas.

1853-54: Riksens Ständers walda Bewillnings-Utskott åligge, att bereda alla från Stånden remitterade frågor, som angå förändring uti föreskrifterna om bewillningens utgörande, att förslagswis, enligt de särskilda bewillningarne, beräkna de blifwande inkomsterna, och att, sedan Stats-Werkets behof blifwit utredda och bestämda, opåmint föreslå sättet för bewillningens ökande, om det erfordras, eller för dess minskande, om sådant kan äga rum; och, i sammanhang dermed, till Riksens Ständer afgifwa förslag till Bewillnings-Stadgar. Utskottet må derjemte uti bewillnings-frågor föreslå hwad det anser billigt och nyttigt.

1865-66: När i fråga om Riks-Bankens styrelse och förwaltning, inkomster och utgifter, Kamrarne stadna i stridiga beslut, skola Kamrarne derom hwar för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

1897: När, i fråga om reglementariska föreskrifter för riksbanken eller om riksbankens inkomster och utgifter eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, kamrarna stanna i stridiga beslut, skola kamrarna därom var för sig rösta, såsom i nästföregående § sägs.

1969: Paragrafen upphör att gälla.

Stadgandet om bevillningsutskottet i § 70 uteslöts ur regeringsformen med 1865-66 års grundlagsändring och ersattes av det nytillkomna stadgandet om riksbanken.

§ 71. 1809: Yppar sig skiljaktighet emellan flere af Riks-Stånden om dessa grunder, sätten af deras tillämpning och Bewillningens fördelning til utgörande, eller skulle, hwad icke wäntas bör, något Riks-Stånd allena söka undandraga sig det deltagande uti den faststälda Bewillnings-summan, som Bewillnings-Utskottet föreslagit, då skal hwarje Riks-Stånd, som ändring uti Bewillnings-Utskottets Förslag åstundar, meddela de öfrige sina skäl dertil, samt upgifwa det sätt, på hwilket en sådan ändring må winnas, utan at ändamålet förfelas. Häröfwer höres Bewillnings-Utskottet, hwarefter Riksens Ständer skola til afgörande företaga den eller de frågor, om hwilka skiljaktighet dem emellan upstått. Bifalla tre Stånd hwad emot Bewillnings-Utskottets Förslag i en eller annan del anmärkt blifwit, warde Förslaget i dessa delar förkastadt. Afslå tre Stånd hwad et särskildt Stånd härutinnan yrkat, men detta ändock wid sin mening förblifwer, eller stanna twå Stånd emot twå, då skal saken öfwerlemnas til afgörande, på det sätt 69. §. föreskrifwer, åt Stats-Utskottet, förökadt til et sådant antal af Ledamöter, som der bestämmes. Bifalla detta Utskotts fleste Ledamöter Bewillnings-Utskottets Förslag i en eller flere af de delar, hwaruti Riksens Ständer icke förut detsamma enhälligt antagit, blifwe detta Förslag härutinnan med all kraft af Riksens Ständers Beslut gällande; förkasta de detsamma i någon sådan del, då, äfwensom när det af trenne Riks-Stånd blifwit förkastadt, skal det åligga Bewillnings-Utskottet, at föreslå en annan fördelning eller andra grunder och sätt för utgörandet blott af den andel i Bewillnings-summan, hwaruppå den förkastade delen i Utskottets förra Förslag har afseende. 1853-54: Kunna samtlige Riks-Stånden sig icke förena om grunderna för någon Bewillning, sättet för deras tillämpning, eller Bewillningens fördelning till utgörande; då skall saken öfwerlemnas till afgörande på det sätt 73 § Riksdags-Ordningen föreskrifwer, åt Bewillnings-Utskottet, förökadt till ett sådant antal Ledamöter, som der bestämmes. Bifalla detta Utskotts flesta Ledamöter Bewillnings-Utskottets förslag i en eller flere af de delar, hwaruti Riksens Ständer icke förut detsamma enhälligt antagit, blifwe detta förslag härutinnan med all kraft af Riksens Ständers beslut gällande; förkasta de detsamma i någon sådan del, då, äfwensom när det af trenne Riks-Stånd blifwit förkastadt, skall det åligga Bewillnings-Utskottet, att föreslå en annan fördelning eller andra grunder och sätt för utgörandet, blott af den andel i Bewillnings-summan, hwaruppå den förkastade delen i Utskottets förra förslag har afseende.

1865-66: På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarna sig icke förena om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens fördelning till utgörande.

1969: Paragrafen upphör att gälla.

§ 72. 1809: Riksens Ständers Banque förblifwer hädanefter, som den hittils warit, under Riksens Ständers egen Garantie och Wård, så at den ostörd må förwaltas af de Fullmägtige, hwarje Stånd dertil förordnar, efter de Ordningar, Stadgar och Reglementen, hwilka redan gjorde äro eller widare af Riksens Ständer göras kunna; ägande Riksens Ständer allena rätt at genom Banquen utgifwa Sedlar, som för Mynt i Riket må erkännas.

1850-51: Riksens Ständers Bank förblifwer hädanefter, som den hittills warit, under Riksens Ständers egen Garantie och Wård, så att den ostörd må förwaltas af de Fullmäktige, hwarje Stånd dertill förordnar, efter de Ordningar, Stadgar och Reglementen, hwilka redan gjorda äro eller widare af Riksens Ständer göras kunna. Riksens Ständer allena ega rätt att genom Banken utgifwa Sedlar, som för mynt i Riket må erkännas. Dessa Sedlar skola, wid anfordran, efter deras lydelse, af Banken med silfwer inlösas.

1865-66; Riks-Banken förblifwer under Riksdagens egen garantie och wård, så att den ostörd må förwaltas af de Fullmäktige, Kamrarne dertill förordna, efter de Ordningar, Stadgar och Reglementen, hwilka redan gjorda äro eller widare af Riksdagen göras kunna. Riksdagen allena äger rätt att genom Banken utgifwa Sedlar, som för mynt i Riket må erkännas. Dessa Sedlar skola, wid anfordran, efter deras lydelse, af Banken med silfwer inlösas.

1873: Riksbanken förblifwer under Riksdagens egen garantie och wård, så att den ostörd må förwaltas af de Fullmäktige, Kamrarne dertill förordna, efter de Ordningar, Stadgar och Reglementen, hwilka redan gjorda äro eller widare af Riksdagen göras kunna. Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifwa sedlar, som för mynt i Riket må erkännas. Dessa sedlar skola, wid anfordran, efter deras lydelse, med silfwer eller guld af Banken inlösas.

1897: Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas af dertill förordnade Fullmägtige, efter af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmägtige för Riksbanken skola vara sju, af hvilka Konungen för tre år i sänder förordnar en jemte en suppleant och de öfrige sex jemte tre suppleanter väljas af Riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen sägs. Den af Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare Fullmägtiges ordförande, men må ej utöfva annan befattning inom Riksbankens styrelse. Fullmägtig, som af Riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall afgå från sin befattning. De af Konungen för Fullmägtig eller suppleant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen så pröfvar skäligt. Riksbanken allena eger rätt att utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas af Banken med guld efter deras lydelse.

1915: Riksbanken förbliver under riksdagens garanti samt förvaltas av därtill förordnade fullmäktige, efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige för riksbanken skola vara sju, av vilka Konungen för tre år i sänder förordnar en jämte en suppleant och de övriga sex jämte tre suppleanter väljas av riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen sägs. Den av Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmäktiges ordförande, men må ej utöva annan befattning inom riksbankens styrelse. Fullmäktig, som av riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall avgå från sin befattning. De av Konungen för fullmäktig eller suppleant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen så prövar skäligt. Riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt, må för viss tid medgivas av Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen ej är samlad, av Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

1933: Riksbanken förbliver under riksdagens garanti samt förvaltas av därtill förordnade fullmäktige, efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige för riksbanken skola vara sju, av vilka Konungen för tre år i sänder förordnar en jämte en suppleant och de övriga sex jämte tre suppleanter väljas av riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen sägs. Den av Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmäktiges ordförande, men må ej utöva annan befattning inom riksbankens styrelse. Fullmäktig, som av riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall avgå från sin befattning. De av Konungen för fullmäktig eller suppleant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen så prövar skäligt. Fullmäktige utse inom sig en förste deputerad att vara chef för riksbanken samt inom eller utom sig en suppleant för honom att med fullmäktigs rätt och ansvar vid inträffande förfall träda i hans ställe. Riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt, må för viss tid medgivas av Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen ej är samlad, av Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret. Dylikt av Konungen mellan riksdagarna lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder av nästföljande riksdag inom tjugu dagar från riksdagens början gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

1949: Riksbanken förbliver under riksdagens garanti samt förvaltas av därtill förordnade fullmäktige, efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige för riksbanken skola vara sju, av vilka Konungen för tre år i sänder förordnar en jämte en suppleant och de övriga sex jämte sex suppleanter väljas av riksdagen för tid och på sätt i riksdagsordningen sägs. Den av Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmäktiges ordförande, men må ej utöva annan befattning inom riksbankens styrelse. Fullmäktig, som av riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall avgå från sin befattning. De av Konungen för fullmäktig eller suppleant meddelade förordnanden må återkallas, när Konungen så prövar skäligt. Fullmäktige utse inom sig chef för riksbanken samt inom eller utom sig en suppleant för honom att med fullmäktigs rätt och ansvar vid inträffande förfall träda i hans ställe. Riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt, må för viss tid medgivas av Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagssession ej pågår, av Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret. Dylikt av Konungen då session ej pågår lämnat medgivande skall, därest detsamma icke varder vid nästföljande session inom tjugu dagar från dess början av riksdagen gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

§ 73. 1809: Inga nya pålagor, utskrifningar af Manskap, eller af penningar och waror, må hädanefter, utan Riksens Ständers fria wilja och samtycke, i den ordning förut nämndt är, påbjudas, upbäras eller fordras.

1865-66: Inga nya pålagor, utskrivningar av manskap, eller av penningar och varor, må hädanefter, utan riksdagens fria vilja och samtycke, i den ordning, förut nämnt är, påbjudas, uppbäras eller fordras.

§ 74. 1809: Konungen äge ej magt at fordra någon annan Gärd, til utförande af et upkommet Krig, än det sammanskott af födande waror, som uti en Landsort kan blifwa erforderligt til Krigsfolks underhållande under Tåg eller Marche, när de serskilda orter, der detta Tåg sker, icke förmå Troupperne med nödigt uppehälle förse. Denna Gärd skal dock genast med penningar af Stats-Medlen de lefwererande betalas, efter de faststäldta Markegångspris och med förhöjning deruti til hälften af deras belopp. Den må icke äskas för Troupper, som å någon ort blifwa förlagde, eller under Krigs-rörelser nyttjas, då Troupperne böra utur dertil samlade Magasiner eller Förråd med deras behof warda försedde.

1894: Från den dag, då, enligt beslut af Konungen i Statsrådet och efter utfärdande af riksdagskallelse, rikets krigsmagt eller någon del deraf ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållande af rikets neutralitet, derest den, vid krig mellan främmande magter, af någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för afvärjande af ett befaradt eller börjadt angrepp, och intill den dag, då krigsmagten skall återgå till fredsfot, ege Konungen att i den ordning, på det sätt och på de vilkor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i särskild af Konungen och Riksdagen samfäldt stiftad lag, låta af kommuner eller enskilda utfordra förnödenheter och tjenstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande af sådana krigsmagtens oundgängliga behof, hvilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.

1949: Från den dag, då, enligt beslut av Konungen i statsrådet och sedan riksdagen, om session ej pågår, blivit inkallad, rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot, vare sig för upprätthållande av rikets neutralitet, därest den, vid krig mellan främmande makter, av någon bland de krigförande skulle hotas eller kränkas, eller för avvärjande av ett befarat eller börjat angrepp, och intill den dag, då krigsmakten skall återgå till fredsfot, äge Konungen att i den ordning, på det sätt och på de villkor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.

§ 75. 1809: De årlige Markegångs-Taxorne skola uprättas genom Deputerade af alla Riks-Stånd, nämnde på det sätt hwarje Stånd serskilt för sig föreskrifwer; Hwad desse fastställa, tjene til efterlefnad, så wida ej ändring deruti i behörig ordning sökes och winnes.

1865-66: De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssättningen fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig ordning sökes och vinnes.

§ 76. 1809: Utan Riksens Ständers samtycke kan Konungen icke Lån in- eller utrikes göra eller Riket med ny Gäld belasta.

1865-66: Utan riksdagens samtycke kan Konungen icke lån in- eller utrikes göra eller riket med ny gäld belasta.

§ 77. 1809: Kungsgårdar och Kungs-Ladugårdar med dertil lydande hemman och lägenheter, Krono-Skogar, Parker och Djurgårdar, Krono- och Stall-Ängar samt Lax-Fisken och andra Kronans Fisken samt Kronans öfriga Lägenheter, må Konungen icke utan Riksens Ständers samtycke genom försäljning, förpantning eller gåfwa, eller på något annat sätt, Kronan afhända. De skola förwaltas efter de grunder, Riksens Ständer derom föreskrifwa; dock at de Personer och Menigheter, som, efter hittils gällande Författningar, sådane Kronans tilhörigheter nu innehafwa eller nyttja, må njuta laglig rätt derå til godo, samt at odlingar eller odlingsbar mark å Krono-Skogarne må i wanlig ordning, efter nu warande eller framdeles blifwande Författningar, kunna til Skatte försäljas.

1865-66: Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt kronan avhända. De skola förvaltas efter de grunder, riksdagen därom föreskriver; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar, sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till skatte försäljas.

§ 78. 1809: Ej må någon del af Riket kunna derifrån söndras, genom försäljning, förpantning, gåfwa eller å annat dylikt sätt.

Ej må någon del av riket kunna därifrån söndras genom försäljning, förpantning, gåva eller å annat dylikt sätt.

§ 79. 1809: Ingen förändring i Rikets Mynt til skrot eller korn, det ware sig til förhöjning eller afslag, må äga rum utan Riksens Ständers bifall; Konungens rättighet at låta slå Mynt dock oförkränkt.

1865-66: Ingen förändring i Rikets Mynt till skrot eller korn, det ware sig till förhöjning eller afslag, må äga rum utan Riksdagens bifall; Konungens rättighet att låta slå Mynt dock oförkränkt.

1903: 1:o. Ingen förändring av rikets vapen eller flagga må göras utan riksdagens samtycke. 2:o. Ej heller må någon förändring i rikets mynt till skrot eller korn, det vare sig till förhöjning eller avslag, äga rum utan riksdagens bifall; Konungens rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt.

§ 80. 1809: Krigsmagten til häst och fot så wäl som Båtsmanshållet af rotering och indelning förblifwer wid de med Landet och Städerne uprättade Contracter och Indelnings-werk, hwilka til deras hufwudgrunder skola orubbade wara, intil des Konungen och Riksens Ständer finna nödigt någon ändring deruti samfäldt at göra; kunnande ingen ny eller tilökad Rotering, utan genom Konungs och Ständers sammanstämmande Beslut, tilkomma. 1865-66: Krigsmakten till häst och fot så wäl som Båtsmanshållet af rotering och indelning förblifwer wid de med Landet och Städerna upprättade Kontrakter och Indelningswerk, hwilka till deras hufwudgrunder skola orubbade wara, intill dess Konungen och Riksdagen finna nödigt någon ändring deruti samfält att göra; kunnande ingen ny eller tillökad rotering, utan genom Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut, tillkomma.

1876: Krigsmakten till häst och fot såväl som båtsmanshållet av rotering och indelning förbliver vid de med landet och städerna upprättade kontrakter och indelningsverk, vilka till deras huvudgrunder skola orubbade vara, intill dess Konungen och riksdagen finna nödigt någon ändring däruti samfällt att göra; kunnande ingen ny eller tillökad rotering, utan genom Konungs och riksdags sammanstämmande beslut, tillkomma. Varder genom särskild lag, med indelningsverkets upphävande, annan grund lagd för ordnandet av krigsmakten till lands och sjöss, då må ej ändring i sådan lag göras utan av Konungen och riksdagen samfällt.

§ 81. 1809: Denna Regerings-Form samt Rikets öfrige Grundlagar kunna icke ändras eller uphäfwas, utan genom Konungens och alla Riks-Ståndens sammanstämmande Beslut. Ej må frågor derom uti Ståndens Plena wäckas, utan anmäles de hos Riksens Ständers wid hwarje Riksdag walda Constitutions-Utskott. Detta Utskott, hwars pligt det wara skal at Grundlagarne granska, äger rätt at hos Riksens Ständer föreslå de ändringar deruti, som det anser högst nödige eller nyttige och möjlige at werkställa. Riksens Ständer må icke å den Riksdag, då Utskottet någon sådan ändring föreslår, utan först å den nästföljande derom besluta. Blifwa då alla Riks-Stånden om ändringen ense, öfwerlemne de Förslaget derom til Konungen, genom deras Talemän, med begäran, at Konungen wille sit bifall dertil gifwa. Konungen inhemte hela Stats-Rådets tankar deröfwer, tage sedan sit Beslut och meddele Riksens Ständer å Rikssalen sit samtycke, eller ock de orsaker, för hwilka Han icke samtycker til deras åstundan. Wil Konungen hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i Grundlagarne, höre Han Stats-Rådet och öfwerlemne sedan sin Proposition, jemte Stats-Rådets tankar deröfwer, til Riksens Ständer, som genast, utan at om denna Proposition förut öfwerlägga, updrage Constitutions-Utskottet, at sit utlåtande derom til Riksens Ständer afgifwa. Tilstyrker Utskottet hwad Konungen föreslagit, hwile frågan til nästa Riksdag, då Riksens Ständer skola sit Beslut derom fatta. Afstyrker Utskottet Konungens Proposition, då må Riksens Ständer genast kunna antingen denna Proposition afslå eller ock afgöra, at de wilja öfwer densamma å nästföljande Riksdag besluta; Gällande i detta fall tre Stånds mening, och, om twå Stånd stanna emot twå, deras som Beslutet upskjutit. Men icke må under någon förewändning Riksens Ständer förr än å nästa Riksdag Propositionen til bifall uptaga. Samtycka då alla Riks-Stånden til Konungens Förslag, begäre de dag, at på Rikssalen få Riksens Ständers bifall dertil afgifwa. Antaga icke Riks-Stånden samfäldt Konungens Proposition, ware den afslagen och aflemne Riksens Ständer sit afslag med skälen dertil skrifteligen til Konungen genom deras Talemän.

1817-18: Denna Regerings-Form samt Rikets öfrige Grundlagar kunna icke ändras eller upphäfwas, utan genom Konungens och alla Riks-Ståndens sammanstämmande beslut. Ej må frågor derom uti Ståndens Plena wäckas, utan anmäles de hos Riksens Ständers wid hwarje Riksdag walda Constitutions-Utskott. Detta Utskott, hwars pligt det wara skall att Grundlagarne granska, äger rätt att hos Riksens Ständer föreslå de ändringar deruti, som det anser högst nödige eller nyttige och möjlige att werkställa. Riksens Ständer må icke å den Riksdag, då Utskottet någon sådan ändring föreslår, utan först å den nästföljande derom besluta. Blifwa då alla Riks-Stånden om ändringen ense, öfwerlemne de Förslaget derom till Konungen, genom deras Talemän, med begäran, att Konungen wille Sitt bifall dertill gifwa. Konungen inhämte hela Stats-Rådets tankar deröfwer, tage sedan Sitt beslut och meddele Riksens Ständer å Rikssalen Sitt samtycke, eller ock de orsaker, för hwilka Han icke samtycker till deras åstundan. Will Konungen hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i Grundlagarne, höre Han Stats-Rådet och öfwerlemne sedan Sin Proposition, jemte Stats-Rådets tankar deröfwer, till Riksens Ständer, som genast, utan att om denna Proposition förut öfwerlägga, uppdrage Constitutions-Utskottet, att sitt Utlåtande derom till Riksens Ständer afgifwa. Tillstyrker Utskottet hwad Konungen föreslagit, hwile frågan till nästa Riksdag, då Riksens Ständer skola sitt beslut derom fatta. Afstyrker Utskottet Konungens Proposition, då må Riksens Ständer genast kunna antingen denna Proposition afslå eller ock afgöra, att de wilja öfwer densamma å nästföljande Riksdag besluta; Gällande i detta fall tre Stånds mening, och, om twå Stånd stanna emot twå, deras som beslutet uppskjutit. Men icke må under någon förewändning Riksens Ständer förr än å nästa Riksdag Propositionen till bifall upptaga. Samtycka då alla Riks-Stånden till Konungens Förslag, begäre de dag, att på Rikssalen få Riksens Ständers bifall dertill afgifwa. Antaga icke Riks-Stånden samfällt Konungens Proposition, ware den afslagen, och aflemne Riksens Ständer sitt afslag med skälen dertill skriftligen till Konungen genom deras Talmän. Om wid Riksdag, då Grundlags-frågor lagligen kunna afgöras, ytterligare uppskof föreslås, må det ej äga rum utan Konungens och alla Fyra Riks-Ståndens sammanstämmande beslut.

1856-58: Denna Regerings-Form samt Rikets öfriga Grundlagar kunna icke ändras eller upphäfwas, utan genom Konungens och alla Riks-Ståndens sammanstämmande beslut. Ej må frågor derom uti Ståndens Plena wäckas, utan anmälas de hos Riksens Ständers wid hwarje Riksdag walda Konstitutions-Utskott. Detta Utskott, hwars pligt det wara skall att Grundlagarne granska, eger rätt att hos Riksens Ständer föreslå de ändringar deruti, som det anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att werkställa. Tillstyrker Konstitutions-Utskottet, antingen sjelfmant eller uppå derom af Riksdagsman wäckt fråga, ändring i Grundlag, warde Utskottets yttrande wid samma Riksdag öfwerlemnadt till Riksens Ständer. Göras i deras Plena icke några anmärkningar emot Konstitutions-utskottets yttrande, hwile detsamma såsom ett Riksens Ständers utlåtande, hwaröfwer först wid nästa Riksdag, och då endast med Ja eller Nej, skall kunna beslutas, och gälle då föreskriften i 75 § Riksdags-Ordningen. Besluta åter samtlige Riks-Stånden, att förslaget skall förkastas, ware det genast förfallet. Äro Riks-Stånden i sådant hänseende sins emellan af skiljaktiga meningar, eller göras i Riks-Ståndens Plena emot Utskottets yttrande anmärkningar, som åsyfta förändring i förslaget, blifwe de, hwilka hwarje Riks-Stånd särskildt förklarar utgöra dess gemensamma tankar, till Konstitutions-Utskottet hänwisade. Utskottet åligge då, att samtlige Riks-Ståndens tankar till ett helt utlåtande i möjligaste måtto sammanjemka, och, om oförenliga skiljaktigheter finnas, dem derjemte till samtliga Riks-Ståndens behandlande anmäla. Förena sig derefter samtliga Riks-Stånden om ett enahanda utlåtande, hwile detsamma till slutligt antagande eller förkastande wid nästa Riksdag, på sätt ofwan föreskrifwet är, derest icke samma utlåtande innehåller, att förslaget bör förkastas, i hwilken händelse det genast förfalle. Blifwa åter något Stånds tankar skiljaktiga från de öfrigas, och samma Stånd sig icke efter de öfriga fogar; warde Konstitutions-Utskottet, genom wal af Riks-Ståndens Plena, till slutlig jemkning förstärkt till ett antal af tjugu personer af hwarje Stånd, hwilka, genom samfäld omröstning, skiljaktigheterna förena, och det dymedelst fullständigt beredda utlåtandet hwile sedan till Riksens Ständers afgörande, som ofwan sagdt är, derest icke utlåtandet innehåller förkastande af förslaget, som då genast förfalle. Blifwa å nästa Riksdag alla Riks-Stånden om ändringen ense, öfwerlemne de förslaget derom till Konungen, genom deras Talmän, med begäran, att Konungen wille Sitt bifall dertill gifwa. Konungen inhemte hela Stats-Rådets tankar deröfwer, tage sedan Sitt beslut och meddele Riksens Ständer å Rikssalen Sitt samtycke, eller ock de orsaker, för hwilka Han icke samtycker till deras åstundan. Will Konungen hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i Grundlagarne, höre Han Stats-Rådet och öfwerlemne sedan sin Proposition, jemte Stats-Rådets tankar deröfwer, till Riksens Ständer, som genast, utan att om denna Proposition förut öfwerlägga, uppdrage Konstitutions-Utskottet, att sitt utlåtande derom afgifwa till Riksens Ständer, hwilka då kunna derom öfwerlägga. Tillstyrker Utskottet hwad Konungen föreslagit, hwile förslaget till nästa Riksdag, då Riksens Ständer skola sitt beslut derom fatta. Afstyrker Utskottet Konungens Proposition, då må Riksens Ständer genast kunna antingen denna Proposition afslå eller ock afgöra, att de wilja öfwer densamma å nästföljande Riksdag besluta; gällande i detta fall tre Stånds mening och, om twå Stånd stadna emot twå, deras som beslutet uppskjutit. Men icke må under någon förewändning Riksens Ständer förr än å nästa Riksdag Propositionen till bifall upptaga. Samtycka då alla Riksstånden till Konungens förslag, begäre de dag, att på Rikssalen få Riksens Ständers bifall dertill afgifwa. Antaga icke Riks-Stånden samfäldt Konungens Proposition, ware den afslagen, och aflemne Riksens Ständer sitt afslag med skälen dertill skriftligen till Konungen genom deras Talmän. Om wid Riksdag, då hwilande Grundlagsfrågor skola slutligen afgöras, ytterligare uppskof föreslås, må det ej ega rum utan Konungens och alla fyra Riksståndens sammanstämmande beslut.

1865-66: Denna Regerings-Form samt Rikets öfriga Grundlagar kunna icke ändras eller upphäfwas, utan genom Konungens och twå Lagtima Riksdagars beslut. Riksdagens beslut i Grundlagsfråga, wäckt af Konungen, skall hos Honom anmälas, på sätt Riksdags-Ordningen föreskrifwer. Antager Riksdagen ett inom densamma wäckt grundlagsförslag, skall beslutet derom Konungen underställas. Konungen inhemte då, förr än Riksdagen åtskilts, hela Stats-Rådets tankar i ämnet och meddele Riksdagen, på Rikssalen, sitt samtycke eller de orsaker, för hwilka han beslutet ej godkänner.

1933: Denna regeringsform samt rikets övriga grundlagar kunna icke ändras eller upphävas, utan genom Konungens och två lagtima riksdagars beslut. Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bifall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom allmän kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det tillkännagiva genom kungörelse och öppet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej godkänner.

1949: Denna regeringsform samt rikets övriga grundlagar kunna icke ändras eller upphävas, utan genom Konungens och två riksdagars beslut. Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bifall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom allmän kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det tillkännagiva genom kungörelse och öppet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej godkänner.

1965: Denna regeringsform samt rikets övriga grundlagar kunna icke ändras eller upphävas, utan genom Konungens och två riksdagars beslut. Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bifall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom allmän kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riksdagen genom öppet brev, som i vardera kammaren samtidigt uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det tillkännagiva genom kungörelse och öppet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej godkänner. Beslutanderätt, som enligt denna regeringsform tillkommer Konungen och riksdagen, gemensamt eller var för sig, eller annat statligt organ och ej avser frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, må i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet. Beslut om sådan överlåtelse fattas antingen i den ordning som gäller för grundlagsändring eller ock, om därmed förenad tidsutdräkt är till men för riket, samfällt av Konungen och en riksdag. I sistnämnda fall erfordras för beslut om överlåtelse, att i vardera kammaren minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna vid votering instämt i beslutet. 1969: Denna regeringsform samt rikets övriga grundlagar kunna icke ändras eller upphävas, utan genom Konungens och två riksdagars beslut. Då riksdagen hos Konungen anmält sitt beslut i grundlagsfråga, skall Konungen, därest beslutet innefattar bifall till ett av Honom framlagt förslag, förrän riksdagen åtskilts, låta sålunda beslutad grundlagsändring genom allmän kungörelse utfärda; och skall Konungens beslut härom meddelas riksdagen genom öppet brev, som i riksdagen uppläses av en statsrådets ledamot, den Konungen därtill förordnat. Antager riksdagen ett inom densamma väckt grundlagsförslag, inhämte Konungen hela statsrådets tankar i ämnet och låte, där Han till förslaget samtycker, det tillkännagiva genom kungörelse och öppet brev inom tid och på sätt nyss sagts. Lämnar Konungen ej Sitt samtycke, meddele Han, förrän riksdagen åtskilts, densamma genom skrivelse de orsaker, för vilka Han riksdagens beslut ej godkänner. Beslutanderätt, som enligt denna regeringsform tillkommer Konungen och riksdagen, gemensamt eller var för sig, eller annat statligt organ och ej avser frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, må i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet. Beslut om sådan överlåtelse fattas antingen i den ordning som gäller för grundlagsändring eller ock, om därmed förenad tidsutdräkt är till men för riket, samfällt av Konungen och en riksdag. I sistnämnda fall erfordras för beslut om överlåtelse, att i riksdagen minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna vid votering instämt i beslutet.

Stadgandet om grundlagsfrågors behandling i § 56 flyttades med 1856-58 års grundlagsändring till § 81.

§ 82. 1809: Hwad til ändring och förbättring af Grundlagarne, uti nu föreskrifwen ordning, Riksens Ständer enhälligt beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och Riksens Ständer enhälligt antagit, äge kraft af Grundlag.

1865-66: Hwad till ändring af Grundlagarna, uti föreskrifwen ordning, Riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och Riksdagen antagit, äge kraft af Grundlag.

1933: Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge, sedan öppet brev, varom i nästföregående paragraf förmäles, blivit i riksdagens kamrar uppläst, kraft av grundlag.

1969: Vad till ändring av grundlagarna, uti föreskriven ordning, riksdagen beslutit och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och riksdagen antagit, äge, sedan öppet brev, varom i nästföregående paragraf förmäles, blivit i riksdagen uppläst, kraft av grundlag.

§ 83. 1809: Ej må någon för framtiden gällande Förklaring af Grundlagarne stadgas, utan på det sätt, som enligt föregående twänne §. §. wid ändringar i dem iakttagas bör. Efter deras ordalydelse skola de i hwarje serskildt fall tillämpas.

1865-66: Ej må någon för framtiden gällande förklaring av grundlagarna stadgas, utan på det sätt, som vid ändringar i dem iakttagas bör.

Stadgandet om grundlagarnas tillämpning efter ordalydelsen flyttades med 1865-66 års grundlagsändring från § 83 till § 84.

§ 84. 1809: Då Constitutions-Utskottet icke funnit skäl at gilla och til Riksens Ständers pröfning öfwerlemna något Förslag til förändring eller förklaring af Grundlagarne, som Utskottet af en Riksdagsman emottagit, ware Utskottet skyldigt, om Förslagets Författare det yrkar, at meddela honom sit yttrande deröfwer, med tilstånd at detsamma jemte Förslaget genom tryck allmänt göra, då han för det sistnämndas innehåll sjelf i egenskap af författare må lagligen answara.

1865-66: Grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas.

Stadgandet om grundlagarnas tillämpning efter ordalydelsen flyttades med 1865-66 års grundlagsändring från § 83 till § 84, samtidigt som det ursprungliga stadgandet i § 84 om konstitutionsutskottets prövningsrätt upphävdes.

§ 85. 1809: Såsom Grundlagar skola anses: denna Regerings-Form, samt den Riksdags-Ordning, den Successions-Ordning och den Förordning om en allmän Tryckfrihet, hwilka, i öfwerensstämmelse med de grundsatser, som i denna Regerings-Form bestämmas, Riksens Ständer och Konungen gemensamt wid denna Riksdag komma at fastställa.

1862-63: Såsom Grundlagar skola anses: denna Regerings-Form, samt den Riksdags-Ordning, den Successions-Ordning och den Tryckfrihets-Förordning, hwilka, i öfwerensstämmelse med de grundsatser, som i denna Regerings-Form bestämmas, Riksens Ständer och Konungen gemensamt fastställa.

1865-66: Såsom grundlagar skola anses: denna regeringsform samt den riksdagsordning, den successionsordning och den tryckfrihetsförordning, vilka i överensstämmelse med de grundsatser, som i denna regeringsform bestämmas, riksdagen och Konungen gemensamt fastställa.

§ 86. 1809: Med Tryckfrihet förstås hwarje Swensk Mans rättighet at, utan några af den offentliga Magten i förwäg lagde hinder, utgifwa skrifter; at sedermera endast inför laglig Domstol kunna tiltalas för deras innehåll, och at icke i annat fall kunna derföre straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig Lag, gifwen at bewara allmänt lugn, utan at återhålla allmän uplysning. Alla Handlingar och Protocoll i hwad mål som helst, de Protocoll undantagne, som uti Stats-Rådet och hos Konungen i Ministerielle Ärender och Commando-mål föras, må owilkorligen genom trycket kunna utgifwas. Ej må tryckas Banco- och Riksgälds-Werkens Protocoll och Handlingar rörande ärender, hwilka böra hemliga hållas.

1909: Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad mål som helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen i kommandomål föras, må ovillkorligen genom trycket kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga hållas.

1937: Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas.

1941: Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen ej förutsedda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas. 1945: Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas.

§ 87. 1809: Riksens Ständer äga gemensamt med Konungen magt at stifta allmän Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag och at sådan förut stiftad Lag förändra och uphäfwa. Ej må Konungen utan Riksens Ständers samtycke, och icke Ständerne utan Konungens, någon ny Lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Ståndens Plena kunna wäckas och skola, sedan Lag-Utskottet deröfwer, efter den ordning 56. §. i allmänhet stadgar, blifwit hördt, af Riksens Ständer afgöras. Öfwerenskomma Riksens Ständer om någon ny Lag eller om gammal Lags uphäfwande eller förändring, aflemna de Förslag derom genom Talemännen til Konungen, som inhemte Stats-Rådets och Högsta Domstolens tanka deröfwer, och, sedan Han sit Beslut fattat, kalle Riksens Ständer på Rikssalen at antingen emottaga Des samtycke til deras åstundan eller afhöra Des skäl at det wägra. Finner Konungen godt någon Lagfråga för Riksens Ständer framställa, äske Han Stats-Rådets och Högsta Domstolens yttranden deröfwer, samt meddele Riksens Ständer sin Proposition tillika med berörde yttranden. Riksens Ständer infordre Lag-Utskottets utlåtande häröfwer, beslute sedan och öfwerlemne Konungen deras swar uppå Rikssalen, om de bifallit Konungens Proposition, och skrifteligen genom Talemännen, om de densamma afslagit. I alla dylika Lag-frågor skal tre Stånds mening utgöra Riksens Ständers Beslut. Stanna twå Stånd emot twå, förfaller frågan och förblifwe wid det, som förut stadgadt warit.

1844-45: Riksens Ständer äga gemensamt med Konungen makt att stifta allmän Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag och att sådan förut stiftad Lag förändra och upphäfwa. Ej må Konungen utan Riksens Ständers samtycke, och icke Ständerna utan Konungens, någon ny Lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Ståndens Plena kunna wäckas och skola, sedan Lag-Utskottet deröfwer, efter den ordning 56 § i allmänhet stadgar, blifwit hördt, af Riksens Ständer afgöras. Öfwerenskomma Riksens Ständer om någon ny Lag eller om gammal Lags upphäfwande eller förändring, aflemna de Förslag derom genom Talmännen till Konungen, som inhemte Stats-Rådets och Högsta Domstolens tankar deröfwer, och, sedan Han Sitt beslut fattat, kalle Riksens Ständer på Rikssalen att antingen emottaga Dess samtycke till deras åstundan eller afhöra Dess skäl att det wägra. Kan Konungen icke förr, än Riksens Ständer åtskiljas, fatta och meddela Sitt beslut, ware Han oförhindrad att före nästföljande Riksdags öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän Kungörelse derom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafwa förfallit, och Konungen underrätte då Riksens Ständer wid deras nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon Lagfråga för Riksens Ständer framställa, äske Han Stats-Rådets och Högsta Domstolens yttranden deröfwer, samt meddele Riksens Ständer Sin Proposition tillika med berörda yttranden. Riksens Ständer infordre Lag-Utskottets Utlåtande häröfwer, beslute sedan och öfwerlemne Konungen deras swar uppå Rikssalen, om de bifallit Konungens Proposition, och skriftligen genom Talmännen, om de densamma afslagit. I alla dylika Lagfrågor skall tre Stånds mening utgöra Riksens Ständers beslut. Stadna twå Stånd emot twå, förfaller frågan och förblifwe wid det, som förut stadgadt warit.

1865-66: 1:o. Riksdagen äger gemensamt med Konungen makt att stifta allmän Civil- och Criminal-Lag och att sådan förut stiftad Lag förändra och upphäfwa. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny Lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens Kamrar kunna wäckas och skola, sedan Lag-Utskottet deröfwer blifwit hördt, af Riksdagen afgöras. Beslutar Riksdagen för sin del någon ny Lag eller gammal Lags upphäfwande och förändring, aflemnas Förslag derom till Konungen, som inhemte Stats-Rådets och Högsta Domstolens tankar deröfwer, och, sedan Han Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det wägra. Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, ware Han oförhindrad att före nästföljande Riksdags öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän Kungörelse derom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafwa förfallit, och Konungen underrätte då Riksdagen wid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon Lagfråga för Riksdagen framställa, äske Han Stats-Rådets och Högsta Domstolens yttrande deröfwer, samt meddele Sin Proposition tillika med berörda yttranden åt Riksdagen, som med frågan widare förfar, såsom i Riksdags-ordningen sägs. 2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäfwa Kyrkolag; dock att derwid erfordras samtycke jemwäl af Allmänt Kyrkomöte. Öfwer Förslag angående dylik Lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, Stats-Rådets och Högsta Domstolens tankar inhemtas och jemte Konungens Proposition, då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej Förslag, hwarom nu fråga är, före början af Riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit Förslaget, blifwit såsom Lag genom Allmän Kungörelse utfärdadt, ware det förfallet, och Konungen underrätte då Riksdagen om de skäl, som hindrat Förslagets antagande.

1882: 1:o. Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta allmän civil- och kriminallag äfvensom kriminallag för krigsmagten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens Kamrar kunna väckas och skola, sedan Lagutskottet deröfver blifvit hördt, af Riksdagen afgöras. Beslutar Riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring, aflemnas förslag derom till Konungen, som inhemte Statsrådets och Högsta domstolens tankar deröfver, och, sedan Han Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse derom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och Konungen underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen framställa, äske Han Statsrådets och Högsta domstolens yttrande deröfver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt Riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs. 2:o. Riksdagen ege ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock att dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte. Öfver förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, Statsrådets och Högsta domstolens tankar inhemtas och jemte Konungens proposition, då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej förslag, hvarom nu fråga är, före början af Riksdagen näst efter den, som framstält eller antagit förslaget, blifvit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdadt, vare det förfallet, och Konungen underrätte då Riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.

1909: 1:o. Riksdagen äger gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag äfvensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens kamrar kunna väckas och skola, sedan vederbörande utskott däröfver blifvit hördt, af Riksdagen afgöras. Beslutar Riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring, aflämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröfver, och, sedan Han Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och Konungen underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen framställa, äske Han statsrådets och lagrådets yttrande däröfver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt Riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs. 2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl af allmänt kyrkomöte. Öfver förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, statsrådets och lagrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition, då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej förslag, hvarom nu fråga är, före början af Riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget, blifvit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdadt, vare det förfallet, och Konungen underrätte då Riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.

1949: 1:o. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtycke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal avskaffa. Frågor härom må i riksdagens kamrar kunna väckas och skola, sedan vederbörande utskott däröver blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphävande eller förändring, avlämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt beslut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfallit, och Konungen underrätte då riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han statsrådets och lagrådets yttrande däröver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs. 2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, statsrådets och lagrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition, då sådan göres, riksdagen meddelas. Har ej förslag, varom nu fråga är, före öppnandet av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget eller, därest nästföljande riksdag öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det förfallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.

1969: 1:o. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtycke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal avskaffa. Frågor härom må i riksdagen kunna väckas och skola, sedan vederbörande utskott däröver blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphävande eller förändring, avlämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets och lagrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt beslut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfallit, och Konungen underrätte då riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han statsrådets och lagrådets yttrande däröver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttranden åt riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs. 2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, statsrådets och lagrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition, då sådan göres, riksdagen meddelas. Har ej förslag, varom nu fråga är, före öppnandet av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget eller, därest nästföljande riksdag öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det förfallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.

1971: 1:o. Riksdagen äge gemensamt med Konungen makt att stifta allmän civil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäva. Ej må Konungen utan riksdagens samtycke, och icke riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller gammal avskaffa. Frågor härom må i riksdagen kunna väckas och skola, sedan vederbörande utskott däröver blivit hört, av riksdagen avgöras. Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag eller gammal lags upphävande eller förändring, avlämnas förslag därom till Konungen, som inhämte statsrådets tankar däröver, och sedan Han Sitt beslut fattat, meddele riksdagen antingen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra. Kan Konungen icke förr, än riksdagen åtskiljes, fatta och meddela Sitt beslut, vare Han oförhindrad att före nästföljande riksdags öppnande eller, därest denna öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse därom utfärda. Sker det ej, anses förslaget hava förfallit, och Konungen underrätte då riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen gott någon lagfråga för riksdagen framställa, äske Han statsrådets yttrande däröver, samt meddele Sin proposition tillika med berörda yttrande åt riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen sägs. Har Konungen inhämtat yttrande från lagrådet, fogas jämväl detta vid propositionen. 2:o. Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs, statsrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition, då sådan göres, riksdagen meddelas. Har Konungen inhämtat yttrande från lagrådet, överlämnas jämväl detta till riksdagen. Har ej förslag, varom nu fråga är, före öppnandet av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget eller, därest nästföljande riksdag öppnas inom tio dagar från den föregående riksdagens slut, senast tio dagar efter öppnandet blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det förfallet, och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl som hindrat förslagets antagande.

§ 88. 1809: Med förklaring öfwer Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag förhålles som med sådan Lags stiftande. De förklaringar, som, til swar på inkomne förfrågningar om Lagens rätta mening, Konungen genom Des Högsta Domstol emellan Riksdagarne gifwer, kunna af Riksens Ständer ogillas, hwarefter de icke längre ware gällande eller af Domstolarne i akttagas eller åberopas må.

1865-66: Med Förklaring öfwer Civil- och Criminal- samt Kyrko-Lag förhålles som med sådan Lags stiftande. De förklaringar, som, till swar på inkomna förfrågningar om Lagens rätta mening, Konungen genom Dess Högsta Domstol emellan Riksdagarne gifwer, kunna ogillas af först derefter sammanträdande Riksdag, så ock, om förklaring angår ämne, som till Kyrko-Lag hörer, af det Allmänna Kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande först hålles, och må dylika förklaringar, der de sålunda ogillade blifwit, ej längre gälla eller af Domstolarna iakttagas och åberopas.

1949: Med förklaring över civil- och kriminal- samt kyrkolag förhålles som med sådan lags stiftande. De förklaringar, som, till svar på inkomna förfrågningar om lagens rätta mening, Konungen genom Dess högsta domstol giver under tid, då session ej pågår, kunna ogillas senast av den riksdag som nästföljande år samlas, så ock, om förklaring angår ämne, som till kyrkolag hörer, av det allmänna kyrkomöte, som efter förklaringens meddelande först hålles, och må dylika förklaringar, där de sålunda ogillade blivit, ej längre gälla eller av domstolarna iakttagas och åberopas.

§ 89. 1809: Uti Riksens Ständers Plena må frågor wäckas om förändring, förklaring och uphäfwande af Lagar och Författningar, som Rikets allmänna Hushållning röra; om sådane nya Lagars stiftande samt om grunderna för allmänna Inrättningar af alla slag, hwilka frågor skola til utredning af Allmänna Beswärs- och Oeconomie-Utskottet förwisas. Riksens Ständer äge dock icke magt at i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, at hos Konungen anmälas, och hwarå Konungen, sedan Stats-Rådet deröfwer blifwit hördt, göre det afseende Han för Riket nyttigt finner. Wil Konungen åt Riksens Ständer öfwerlemna at gemensamt med Honom något afgöra, som Rikets allmänna Styrelse rörer, då förfares dermed, på det sätt, som angående Lagfrågor är stadgadt.

1865-66: Uti riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring och upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att hos Konungen anmälas, och vara Konungen, sedan statsrådet däröver blivit hört, göre det avseende Han för riket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna att gemensamt med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat.

1969: I riksdagen må frågor väckas om förändring, förklaring och upphävande av lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra; om sådana nya lagars stiftande samt om grunderna för allmänna inrättningar av alla slag. Riksdagen äge dock icke makt att i dessa mål annat eller mera besluta, än föreställningar och önskningar, att hos Konungen anmälas, och varå Konungen, sedan statsrådet däröver blivit hört, göre det avseende Han för riket nyttigt finner. Vill Konungen åt riksdagen överlämna att gemensamt med Honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares därmed, på det sätt, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat.

§ 90. 1809: Under Riksens Ständers eller Deras Utskotts öfwerläggningar och pröfning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än denna Grundlag bokstafligen föreskrifwer, komma frågor om Embets- och Tjenstemäns til- och afsättande; Regerings- och Domare-Magternas Beslut, Resolutioner och Utslag; enskilda Medborgares och Corporationers förhållanden, eller werkställigheten af någon Lag, Författning eller Inrättning.

1862-63: Under Riksens Ständers eller deras Utskotts öfwerläggningar och pröfning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än Grundlagarne bokstafligen föreskrifwa, komma frågor om Embets- och Tjenstemäns till- och afsättande, Regerings- och Domare-Makternas Beslut, Resolutioner och Utslag, enskilda Medborgares och Corporationers förhållanden, eller werkställigheten af någon Lag, Författning eller Inrättning.

1865-66: Under riksdagens, dess kamrars eller utskotts överläggningar och prövning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.

1969: Under riksdagens eller dess utskotts överläggningar och prövning må icke uti något annat fall eller på något annat sätt, än grundlagarna bokstavligen föreskriva, komma frågor om ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och korporationers förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning eller inrättning.

§ 91. 1809: I den händelse 39. §. omtalar, at Konungen efter företagen resa utöfwer Tolf månader ur Riket blifwer, sammankalle Stats-Rådet, genom öppet Påbud, Riksens Ständer til allmän Riksdag, och låte Kallelsen inom femton dagar efter berörde tids förlopp uti Hufwudstadens Kyrkor samt skyndsamligen i de öfrige delar af Riket kungöra. Sedan Konungen derom underrättad blifwit, men Han ändock icke til Riket återkommit, tage Riksens Ständer den författning om Rikets Styrelse, hwilken de nyttigast finna.

1862-63: I den händelse 39 § omtalar, att Konungen, efter företagen resa, utöfwer Tolf månader ur Riket blifwer, sammankalle Regenten eller Stats-Rådet, då det Riksstyrelsen förwaltar, genom öppet Påbud, Riksens Ständer till allmän Riksdag, och låte Kallelsen inom Femton dagar efter berörde tids förlopp uti Hufwudstadens kyrkor samt skyndsamligen i de öfriga delar af Riket kungöra. Sedan Konungen derom underrättad blifwit, men Han ändock icke till Riket återkommit, tage Riksens Ständer den författning om Rikets styrelse, hwilken de nyttigast finna.

1865-66: I den händelse 39 § omtalar, att Konungen, efter företagen resa, utöfwer Tolf månader ur Riket blifwer, sammankalle Regenten eller Stats-Rådet, då det Riksstyrelsen förwaltar, genom öppet Påbud Riksdagen, och låte Kallelsen inom Femton dagar efter berörde tids förlopp uti Hufwudstadens kyrkor samt skyndsamligen i de öfriga delar af Riket kungöra. Sedan Konungen derom underrättad blifwit, men Han ändock icke till Riket återkommit, tage Riksdagen den författning om Rikets styrelse, hwilken Riksdagen nyttigast finner.

1894: I den händelse 39 § omtalar, att Konungen, efter företagen resa, utöver tolv månader ur riket bliver, sammankalle regenten eller statsrådet, då det riksstyrelsen förvaltar, genom öppet påbud riksdagen, och låte kallelsen inom femton dagar efter berörda tids förlopp uti allmänna tidningarna kungöra. Sedan Konungen därom underrättad blivit, men Han ändock icke till riket återkommit, tage riksdagen den författning om rikets styrelse, vilken riksdagen nyttigast finner.

§ 92. 1809: Lag samma ware, om en Konungs sjuklighet fortfar af den beskaffenhet, at Han längre tid än Tolf månader med Regerings-Ärenderne Sig icke befattat.

Lag samma vare, om en Konungs sjuklighet fortfar av den beskaffenhet, att Han längre tid än tolv månader med regeringsärendena Sig icke befattat.

§ 93. 1809: Då Konung dör och Thronföljaren ännu omyndig är, utfärde Stats-Rådet Kallelse å Riksens Ständer, hwilken Kallelse inom Femton dagar efter Konungens död skal i Hufwudstadens Kyrkor och widare i Riket kungöras. Riksens Ständer äge, utan afseende på något den aflidne Konungens Testamente, angående Riks-Styrelsen, at förordna en eller flere Förmyndare, som intil des Konungen myndig blifwer, Regeringen i Des namn efter denna Grundlag må utöfwa. Sedan Konungen Aderton år fyllt, äge Han at uti Stats-Rådet, Högsta Domstolen, Hof-Rätter och Collegier inträda, dock utan at i några beslut deltaga.

1815: Då Konung dör och Thronföljaren ännu omyndig är, utfärde Stats-Rådet kallelse å Riksens Ständer, hwilken kallelse innom Femton dagar efter Konungens död skall i Hufwudstadens Kyrkor och widare i Riket kungöras. Riksens Ständer äge, utan afseende på något den aflidne Konungens Testamente, angående Riks-Styrelsen, att förordna en eller flere Förmyndare, som, intill dess Konungen myndig blifwer, Regeringen i Dess namn, efter denna Grundlag, må utöfwa.

1865-66: Då Konung dör och Thronföljaren ännu omyndig är, utfärde Stats-Rådet kallelse å Riksdagen, hwilken kallelse inom Femton dagar efter Konungens död skall i Hufwudstadens Kyrkor och widare i Riket kungöras. Riksdagen äge, utan afseende på något den aflidne Konungens Testamente angående Riks-Styrelsen, att förordna en, tre eller fem Förmyndare, som, intill dess Konungen myndig blifwer, Regeringen i Dess namn, efter denna Grundlag, må utöfwa.

1894: Då Konung dör och Tronföljaren ännu omyndig är, utfärde Statsrådet kallelse å Riksdagen, hvilken kallelse inom femton dagar efter Konungens död skall i allmänna tidningarna kungöras. Riksdagen ege, utan afseende på något den aflidne Konungens testamente angående riksstyrelsen, att förordna en, tre eller fem förmyndare, som, intill dess Konungen myndig blifver, regeringen i Dess namn, efter denna grundlag, må utöfva.

1949: Då Konung dör och tronföljaren ännu omyndig är, utfärde regenten eller statsrådet, då det riksstyrelsen förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken kallelse inom femton dagar efter Konungens död skall i allmänna tidningarna kungöras. Riksdagen äge, utan avseende på något den avlidne Konungens testamente angående riksstyrelsen, att förordna en, tre eller fem förmyndare, som, intill dess Konungen myndig bliver, regeringen i Dess namn, efter denna grundlag, må utöva.

1965: Då Konung dör och tronföljaren ännu ej uppnått tjugufem års ålder, utfärde regenten eller statsrådet, då det riksstyrelsen förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken kallelse inom femton dagar efter Konungens död skall i allmänna tidningarna kungöras. Riksdagen skall, utan avseende på något den avlidne Konungens testamente angående riksstyrelsen, förordna en riksföreståndare, som, intill dess Konungen uppnår tjugufem års ålder, regeringen i Dess namn, efter denna grundlag, må utöva.

§ 94. 1809: Skulle den olyckliga händelse inträffa, at den Konunga-Ätt, hwilken Arfsrätten til Riket updragen wore, på manliga sidan utginge, kalle Stats-Rådet, inom den i föregående §. stadgade tid efter den siste Konungens död, Riksens Ständer til allmän Riksdag. Riksens Ständer skola då et nytt Konungahus utkora, med bibehållande af denna Regerings-Form, och förordna huru styrelsen föras må, intil des den walde Konungen kan densamma emottaga.

1815: Skulle den olyckliga händelse inträffa, att den Konunga-Ätt, hwilken Arfs-Rätten till Riket uppdragen wore, på manliga sidan utginge, kalle Stats-Rådet, inom den i föregående §. stadgade tid, efter den sista Konungens död, Riksens Ständer till allmän Riksdag. Riksens Ständer skola då ett nytt Konungahus utkora, med bibehållande af denna Regerings-Form.

1865-66: Skulle den olyckliga händelse inträffa, att den konungaätt, vilken arvsrätten till riket uppdragen vore, på manliga sidan utginge, sammankalle statsrådet, inom den i föregående § stadgade tid efter den siste Konungens död, riksdagen, som då skall ett nytt konungahus utkora, med bibehållande av denna regeringsform.

§ 95. 1809: Om emot förmodan Stats-Rådet underläte at i de fall föregående 91, 93 och 94 §. §. omförmäla, Riksens Ständer genast sammankalla, då åligge det owilkorligen Riddarehus-Directionen, Dom-Capitlen i Riket, Magistraten i HufwudStaden, samt Landshöfdingarne i Länen, at, genom offentliga kungörelser, underrättelse härom meddela, på det wal af Riksdagsmän, der sådane wal äga rum, genast må kunna anställas, och Riksens Ständer sammankomma, at Deras och Rikets rätt iakttaga och skydda. Sådan Riksdag öpnes å femtionde dagen efter den, då Stats-Rådet sist bordt kallelse dertil i Hufwudstadens Kyrkor låta kungöra.

1862-63: Om, emot förmodan, Regenten eller Stats-Rådet underläte att i de fall, föregående 91, 93 och 94 §§ omförmäla, Riksens Ständer genast sammankalla, då åligge det owilkorligen Riddarhus-Direktionen, Dom-Kapitlen i Riket, Magistraten i Hufwudstaden samt Landshöfdingarne i Länen, att, genom offentliga Kungörelser, underrättelse härom meddela, på det wal af Riksdagsmän, der sådana wal äga rum, genast må kunna anställas, och Riksens Ständer sammankomma, att deras och Rikets rätt iakttaga och skydda. Sådan Riksdag öppnes å Femtionde dagen efter den, då Regenten eller Stats-Rådet sist bordt kallelse dertill i Hufwudstadens kyrkor låta kungöra.

1865-66: Om, emot förmodan, Regenten eller Stats-Rådet underläte att i de fall, föregående 91, 93 och 94 §§ omförmäla, Riksdagen genast sammankalla, då åligge det owilkorligen Rikets Hof-Rätter att, genom offentliga Kungörelser, underrättelse härom meddela, på det Riksdagen må kunna sammankomma, att sin och Rikets rätt iakttaga och skydda. Sådan Riksdag sammanträder å Tretionde dagen efter den, då Regenten eller Stats-Rådet sist bordt kallelse dertill i Hufwudstadens kyrkor låta kungöra.

1894: Om, emot förmodan, regenten eller statsrådet underläte att i de fall, nästföregående fyra §§ omförmäla, riksdagen genast sammankalla, då åligge det ovillkorligen rikets hovrätter att, genom offentliga kungörelser, underrättelse härom meddela, på det riksdagen må kunna sammankomma, att sin och rikets rätt iakttaga och skydda. Sådan riksdag sammanträder å tjugonde dagen efter den, då regenten eller statsrådet sist bort kallelse därtill kungöra.

§ 96. 1809: Riksens Ständer skola wid hwarje Riksdag förordna en för lag-kunskap och utmärkt redlighet känd Man, at, såsom Deras Ombud, efter den Instruction de för honom komma at utfärda, hafwa tilsyn öfwer Lagarnes efterlefnad af Domare och Embetsmän samt at wid wederbörliga Domstolar i laga ordning tiltala dem, som uti sine Embetens utöfning af wäld, mannamon eller annan orsak någon olaglighet begå, eller underlåta at sine Embetspligter behörigen fullgöra. Ware dock han i all måtto underkastad samma answar och pligt, som allmän Lag och Rättegångsordning för Actorer utstaka.

1865-66: Hwarje lagtima Riksdag skall förordna en för Lagkunskap och utmärkt redlighet känd man, att, såsom Riksdagens Ombud, efter den Instruktion Riksdagen för honom utfärdat, hafwa tillsyn öfwer Lagarnes efterlefnad af Domare och Embetsmän samt att wid wederbörliga Domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina Embetens utöfning af wäld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått, eller underlåtit att sina Embetspligter behörigen fullgöra. Ware dock han i all måtto underkastad samma answar och pligt, som allmän Lag och Rättegångsordning för Aktorer utstaka.

1915: Varje lagtima riksdag skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända män, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka.

1941: Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka.

1949: Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, militieombudsmannen i vad de skola tillämpas i mål, som i den ordning 87 § 1 mom. stadgar förklarats vara att hänföra till militära mål, samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka.

1957: Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka.

1965: Riksdagen skall förordna minst två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka.

1969: Riksdagen skall förordna minst två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skola av dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktorer utstaka. För ombudsmännen utser riksdagen erforderligt antal ställföreträdare av de egenskaper, som för ombudsmännen angivits.

§ 97. 1809: Denne Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman wäljes af Riksens Ständer genom Electorer, til et lika antal af hwarje Stånd nämnde. Sedan ibland desse Electorer en genom lottning utgått, skola de öfrige samfält och icke efter Stånd, först medelst slutne Sedlar hwar för sig upgifwa den Man, som de finna böra komma under omröstning. Falla derwid Rösterne til mera än hälften af de röstande Electorernes antal på en man, ware han behörigen wald. Äro åter Rösterne så delade emellan flere, at en sådan full pluralitet för någon icke äger rum, anställes ny votering med slutna Sedlar til antagande af den, som de fleste Rösterne erhållit, eller om han icke antages, af den som näst efter honom utaf de fleste Electorer blifwit kallad, och så widare. Enär någon af de, i denna ordning under omröstning stälde, blifwit af Electorernes pluralitet antagen, uphöre walförrättningen och warde han af Riksens Ständer til Embetet förordnad. Den, åt hwilken detta Embete blifwit anförtrodt, kan wid påföljande Riksdagar, i den nu föreskrifne ordning, dertil åter wäljas.

1815: Denne Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman wäljes af Riksens Ständer genom Tolf af hwarje Stånd särskildt för tillfället nämnde Electorer, hwilke till detta wals förrättande sammanträda samma dag, då de af Stånden blifwit utsedde, och skiljas ej åt, förr än walet fulländadt är. Med iakttagande af hwad 69. §. om lika rösters förekommande stadgar, skola desse Electorer samfält och icke efter Stånd, först medelst slutna Sedlar, hwar för sig uppgifwa den Man, som de finna böra komma under omröstning. Falla derwid rösterne till mer än hälften af de röstande Electorernes antal på en Man, ware han behörigen wald; äro åter rösterne så delade emellan flere, att en sådan full pluralitet för någon icke äger rum, anställes ny votering med slutna Sedlar till antagande af den, som de fleste rösterne erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst efter honom utaf de flesta Electorerna blifwit kallad, och så widare. Inträffar den händelsen, att twå eller flere personer, öfwer hwilka särskildt röstas bör, undfått lika röster, företages först votering om den ordning, hwaruti de till omröstning må framställas. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda för sig gått, likwäl ingen person hafwa erhållit den här föreskrifne pluralitet, anställes ny omröstning öfwer alla dem, som wid första voteringen blifwit satte i fråga; skolandes den, som erhåller de flesta rösterna, utan afseende på rösternas antal, anses behörigen wald. Enär någon af de i denna ordning under omröstning ställde blifwit, af Electorernes pluralitet antagen, upphöre walförrättningen och warde han af Riksens Ständer till Embetet förordnad. Den, åt hwilken detta Embete blifwit anförtrodt, kan wid påföljande Riksdagar i den nu föreskrifne ordning dertill åter wäljas.

1823: Denne Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman wäljes af Riksens Ständer, genom Tolf af hwarje Stånd särskildt för tillfället nämnde Electorer, hwilka till detta wals förrättande, sammanträda samma dag, då de af Stånden blifwit utsedde, och skiljas ej åt, förr än walet fulländadt är. Desse Electorer skola, samfäldt och icke efter Stånd, först medelst slutna sedlar, hwar för sig, uppgifwa den man, som de finna böra komma under omröstning. Falla derwid rösterne, till mer än hälften af de röstande Electorernes antal, på En man, ware han behörigen wald. Äro åter rösterne så delade emellan flere, att en sådan full pluralitet för någon icke eger rum, anställes, med iakttagande af hwad 69. §. om lika rösters förekommande, stadgar, ny votering, med slutna sedlar, till antagande af den, som de fleste rösterne erhållit; eller, om han icke antages, af den, som, näst honom, blifwit af de fleste Electorerne kallad, och så widare. Inträffar den händelsen, att twå eller flere personer, öfwer hwilka särskildt röstas bör, undfått lika röster, företages först votering om den ordning, hwaruti de till omröstning må framställas. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda för sig gått, likwäl ingen person hafwa erhållit den här föreskrifne pluralitet, anställes ny omröstning öfwer alla dem, som wid första voteringen blifwit satte i fråga; skolandes den, som erhåller de flesta rösterna, utan afseende på rösternas antal, anses behörigen wald. Enär någon af de, i denna ordning under omröstning stälde, blifwit af Electorernes pluralitet antagen, upphöre walförrättningen och warde han af Riksens Ständer till Embetet förordnad. Den, åt hwilken detta Embete blifwit anförtrodt, kan wid påföljande Riksdagar i den nu föreskrifne ordning dertill åter wäljas.

1828-30: Denne Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman wäljes af Riksens Ständer, genom Tolf af hwarje Stånd serskildt för tillfället nämnde Electorer, hwilka till detta wals förrättande, sammanträda samma dag, då de af Stånden blifwit utsedde, och skiljas ej åt, förr än walet fulländadt är. Desse Electorer skola samfäldt, först medelst slutna sedlar, hwar för sig, uppgifwa den man, som de finna böra komma under omröstning. Falla derwid rösterne, till mer än hälften af de röstande Electorernes antal, på En man, ware han behörigen wald. Äro åter rösterne så delade emellan flere, att en sådan full pluralitet för någon icke eger rum, anställes, med iakttagande af hwad 69. §. om lika rösters förekommande, stadgar, ny votering, med slutna sedlar, till antagande af den, som de fleste rösterne erhållit, eller, om han icke antages, af den, som, näst honom, blifwit af de fleste Electorerne kallad, och så widare. Inträffar den händelsen, att twå eller flere personer, öfwer hwilka serskildt röstas bör, undfått lika röster, företages först votering om den ordning, hwaruti de till omröstning må framställas. Skulle, sedan alla omröstningarne sålunda för sig gått, likwäl ingen person hafwa erhållit den här föreskrifne pluralitet, anställes ny omröstning öfwer alla dem, som wid första voteringen blifwit satte i fråga; skolandes den, som erhåller de flesta rösterna, utan afseende på rösternas antal, anses behörigen wald. Enär någon af de, i denna ordning under omröstning stälde, blifwit af Electorernes pluralitet antagen, upphöre walförrättningen och warde han af Riksens Ständer till Embetet förordnad. Den, åt hwilken detta Embete blifwit anförtrodt, kan wid påföljande Riksdagar i den nu föreskrifne ordning dertill åter wäljas.

1865-66: Denne Riksdagens Justitie-Ombudsman, som, så länge han embetet innehafwer, skall i alla afseenden anses lika med Konungens Justitie-Canzler, wäljes på sätt Riksdags-Ordningen stadgar; och bör derwid jemwäl utses en man af de egenskaper, som hos denna embetsman erfordras, att honom efterträda, i fall han, innan nästföljande lagtima Riksdag anställt nytt wal af Justitie-Ombudsman, skulle med döden afgå, samt att utöfwa embetet under den tid Justitie-Ombudsmannen kan wara af swår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad.

1915: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen, som, så länge de sina ämbeten innehava, skola i alla avseenden anses lika med Konungens justitiekansler, väljas på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl för en var av dessa riksdagens ombudsmän utses en man av de egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att honom efterträda, ifall han, innan nästföljande lagtima riksdag anställt nytt val av ombudsman, skulle med döden avgå, samt att utöva ämbetet under den tid, ombudsmannen kan vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad.

1941: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas å lagtima riksdag för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl för en var av dem utses en ställföreträdare av de egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen angiver. Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende, må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning, entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald.

1949: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör samtidigt för en var av dem utses en ställföreträdare av de egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen angiver. Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende, må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning, entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald.

1965: Riksdagens ombudsmän väljas för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör samtidigt för en var av dem utses en ställföreträdare av de egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen angiver. Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende, må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning, entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald.

1969: Riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare väljas för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar. Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende, må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning, entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald.

Stadgandet om val av ersättare för justitieombudsmannen flyttades med 1865-66 års grundlagsändring från § 98 till § 97.

§ 98. 1809: Electorerne böra, wid samma tilfälle, då de Justitiä-Ombudsmannen utse, och på enahanda sätt, wälja en man af de egenskaper, som hos denne Embetsman erfordras, at honom efterträda, i fall han, innan den nästföljande Riksdagen, skulle med döden afgå.

1828-30: Electorerne böra, wid samma tillfälle, då de Justitiä-Ombudsmannen utse, och på enahanda sätt, wälja en man af de egenskaper, som hos denne Embetsman erfordras, att honom efterträda, i fall han, innan den nästföljande Riksdagen, skulle med döden afgå. I händelse Justitiä-Ombudsmannen wid samma Riksdag, under hwilken han blifwit wald, afsäger sig det erhållna förtroendet, eller med döden afgår, skola Riksens Ständer i Embetet genast insätta den man, som de till hans efterträdare utsett. Skulle Justitiä-Ombudsmannens utsedde efterträdare, under påstående Riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet, eller i Justitiä-Ombudsmans-Embetet insättas, eller med döden afgå, utwäljes, på ofwan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan Riksdagarne, skall Riksens Ständers rätt härutinnan, genom Deras Fullmägtige i Banken och Riksgälds-Contoiret, utöfwas.

1856-58: Elektorerne böra, wid samma tillfälle, då de Justitie-Ombudsmannen utse, och på enahanda sätt, wälja en man af de egenskaper, som hos denna embetsman erfordras, att honom efterträda, i fall han, innan den nästföljande Riksdagen, skulle med döden afgå, samt att utöfwa embetet under den tid Justitie-Ombudsmannen kan wara af swår sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad. I händelse Justitie-Ombudsmannen wid samma Riksdag, under hwilken han blifwit wald, afsäger sig det erhållna förtroendet, eller med döden afgår, skola Riksens Ständer i Embetet genast insätta den man, som de till hans efterträdare utsett. Skulle Justitie-Ombudsmannens utsedde efterträdare, under påstående Riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet, eller i Justitie-Ombudsmans-Embetet insättas, eller med döden afgå, utwäljes, på ofwan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan Riksdagarne, skall Riksens Ständers rätt härutinnan, genom deras Fullmäktige i Banken och Riksgälds-Kontoret, utöfwas.

1865-66: I händelse Justitie-Ombudsmannen, under det Riksdag är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet, eller med döden afgår, skall Riksdagen i Embetet genast insätta den man, som blifwit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitie-Ombudsmannens utsedde efterträdare, under Riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i Justitie-Ombudsmans-Embetet insättas, eller med döden afgå, utwäljes, på ofwan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan Riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom dess Fullmäktige i Banken och Riksgälds-Kontoret utöfwas.

1897: I händelse Justitieombudsmannen, under det Riksdag är församlad, afsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden afgår, skall Riksdagen i embetet genast insätta den man, som blifvit till hans efterträdare utsedd. Skulle Justitieombudsmannens utsedde efterträdare, under riksdag, afsäga sig det erhållna förtroendet eller i justitieombudsmans-embetet insättas eller med döden afgå, utväljes, på ofvan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något af dessa fall emellan riksdagarne, skall Riksdagens rätt härutinnan genom de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret utöfvas.

1915: I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, under det riksdag är församlad, avsäger sig det erhållna förtroendet eller med döden avgår, skall riksdagen i ämbetet genast insätta den man, som blivit till efterträdare utsedd. Skulle ombudsmans utsedde efterträdare, under riksdag, avsäga sig det erhållna förtroendet eller i ombudsmansämbetet insättas eller med döden avgå, utväljes, på ovan stadgade sätt, en annan behörig man i hans ställe. Inträffar något av dessa fall emellan riksdagarna, skall riksdagens rätt härutinnan genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret utövas.

1941: I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall, om lagtima riksdag är församlad, denna samt, om så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande lagtima riksdag förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig, äge nytt val av ställföreträdare rum, varvid iakttages att, om sådant val erfordras under det lagtima riksdag ej är församlad, riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

1949: I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall riksdagen därefter så snart ske kan förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig, äge nytt val av ställföreträdare rum, varvid iakttages att, om sådant val erfordras under tid, då riksdagssession ej pågår, riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

1965: I händelse ombudsman avsäger sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall riksdagen därefter så snart ske kan förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig, äge nytt val av ställföreträdare rum, varvid iakttages att, om sådant val erfordras under tid, då riksdagssession ej pågår, riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

1969: I händelse ombudsman avsäger sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertages ämbetet omedelbart av den ställföreträdare som utsetts först eller, om två eller flera valts samtidigt, av den till levnadsåren äldste. Riksdagen skall därefter så snart ske kan förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller bliver eljest hans befattning ledig, äge nytt val av ställföreträdare rum.

Stadgandet om val av ersättare för justitieombudsmannen flyttades med 1865-66 års grundlagsändring från § 98 till § 97.

§ 99. 1809: Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman må, när han det nödigt anser, kunna öfwerwara Högsta Domstolens, Rikets Allmänna Ärenders Berednings, Nedre Justitiä-Revisionens, Hof-Rätternes, Collegiernes och alla lägre Domstolars öfwerläggningar och beslut, dock utan rättighet at sin mening derwid yttra, samt äga tilgång til alla Domstolars, Collegiers och Embetswerks Protocoll och Handlingar. Konungens Embetsmän i allmänhet ware skyldige at lemna Justitiä-Ombudsmannen laglig handräckning, samt alle Fiscaler, at medelst Actioners utförande honom biträda, då han det äskar.

1840-41: Riksens Ständers Justitie-Ombudsman må, när han det nödigt anser, kunna öfwerwara Högsta Domstolens, Nedre Justitie-Revisionens, Hof-Rätternas, Collegiernas eller i dessas ställe inrättade Werks, och alla lägre Domstolars öfwerläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening derwid yttra, samt äga tillgång till alla Domstolars, Collegiers och Embetswerks Protokoll och Handlingar. Konungens Embetsmän i allmänhet ware skyldige att lemna Justitie-Ombudsmannen laglig handräckning, samt alla Fiskaler, att medelst Aktioners utförande honom biträda, då han det äskar.

1865-66: Justitie-Ombudsmannen må, när han det nödigt anser, kunna öfwerwara Högsta Domstolens, Nedre Justitie-Revisionens, Hof-Rätternas, Collegiernas eller i dessas ställe inrättade Werks, och alla lägre Domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening derwid yttra, samt äga tillgång till alla Domstolars, Collegiers och Embetswerks Protokoll och Handlingar. Konungens Embetsmän i allmänhet ware skyldige att lemna Justitie-Ombudsmannen laglig handräckning, samt alla Fiskaler, att medelst Actioners utförande honom biträda, då han det äskar.

1909: Justitieombudsmannen må, när han det nödigt anser, kunna öfvervara högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hofrätternas, kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande honom biträda, då han det äskar.

1915: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara högsta domstolens, regeringsrättens, nedre justitierevisionens, hovrätternas, kollegiernas eller i dessas ställe inrättade verks, och alla lägre domstolars överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen och militieombudsmannen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

1957: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara alla domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna justitieombudsmannen och militieombudsmannen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

1965: Ombudsmännen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara alla domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna ombudsmännen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

§ 100. 1809: Justitiä-Ombudsmannen åligge, at wid hwarje Riksdag til Riksens Ständer aflemna en allmän redogörelse för sin förwaltning af det honom förtrodde Embete, samt deruti utreda Lagskipningens tilstånd i Riket, anmärka Lagarnes och Författningarnes brister och upgifwa förslag til deras förbättring. Ware han ock skyldig at emellan Riksdagarne årligen et Utlåtande öfwer desse ämnen genom trycket kungöra.

1865-66: Justitie-Ombudsmannen åligge, att till hwarje lagtima Riksdag aflemna redogörelse för sin förwaltning af det honom förtrodda Embete, samt deruti utreda Lagskipningens tillstånd i Riket, anmärka Lagarnes och Författningarnes brister och uppgifwa förslag till deras förbättring.

1915: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen åligge, att, var för sig, till varje lagtima riksdag avlämna redogörelse för förvaltningen av de dem förtrodda ämbeten samt däruti, en var med avseende på det område, som genom 96 § är bestämt för hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

1949: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen åligge, att, var för sig, till riksdagen avlämna årlig redogörelse för förvaltningen av de dem förtrodda ämbeten samt däruti, en var med avseende på det område, som genom 96 § är bestämt för hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

1957: Justitieombudsmannen och militieombudsmannen åligge, att, var för sig, till riksdagen avlämna årlig redogörelse för förvaltningen av de dem förtrodda ämbeten samt däruti, en var med avseende på området för hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

1965: Ombudsmännen åligge, att, på sätt i deras instruktion föreskrives, till riksdagen avlämna årlig redogörelse för förvaltningen av de dem förtrodda ämbeten samt däruti, en var med avseende på området för hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

§ 101. 1809: Skulle den oförmodade händelse inträffa, at antingen hela Konungens Högsta Domstol eller af Des Ledamöter en eller flere funnes hafwa af egennytta, wrångwisa eller försumlighet, så orätt dömt, at derigenom någon, emot tydlig Lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom, ware Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman pligtig, äfwensom Konungens Justitiä-Cantzler berättigad, at wid den Rikets Domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tiltal ställa, samt til answar efter Rikets Lag befordra.

1865-66: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens Högsta Domstol eller af dess Ledamöter en eller flere funnes hafwa af egennytta, wrångwisa eller försumlighet, så orätt dömt, att derigenom någon, emot tydlig Lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom, ware Justitie-Ombudsmannen pligtig, äfwensom Konungens Justitie-Canzler berättigad, att wid den Rikets Domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till answar efter Rikets Lag befordra.

1909: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller af dess ledamöter en eller flere funnes hafva af egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista lif, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller flere af dess ledamöter funnes hafva vid pröfning af besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare justitieombudsmannen pliktig, äfvensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

1915: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flere funnes hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare justitieombudsmannen eller, om målet från krigsdomstol kommit under högsta domstolens prövning, militieombudsmannen pliktig, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

1949: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flere funnes hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare justitieombudsmannen eller, om målet utgjort sådant militärt mål som i 96 § avses, militieombudsmannen pliktig, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

1957: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flere funnes hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare justitieombudsmannen och militieombudsmannen en var inom sitt ämbetsområde pliktiga, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

1965: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att antingen hela Konungens högsta domstol eller av dess ledamöter en eller flere funnes hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom, eller regeringsrätten eller en eller flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare riksdagens ombudsmän en var inom sitt ämbetsområde pliktiga, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid den rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra.

§ 102. 1809: Denna Domstol, som Riks-Rätt kallas, skal i sådant fall bestå af Presidenten uti Konungens och Rikets Swea Hof-Rätt, hwilken deruti före Ordet, Presidenterne uti alla Rikets Collegier, Fyra de äldste Stats-Råd, Högste Befälhafwaren öfwer de i Hufwudstaden tjenstgörande Troupper, Högste närwarande Befälhafwaren för den wid Hufwudstaden förlagde Escadern af Armeens Flotta, twänne de äldste Råd i Swea Hof-Rätt och det äldste Råd i hwarje af Rikets Collegier. Då antingen Justitiä-Cantzleren eller Justitiä-Ombudsmannen finner sig befogad at Högsta Domstolen samfält eller särskilde Des Ledamöter inför Riks-Rätten tiltala, äske han hos Presidenten i Konungens och Rikets Swea Hof-Rätt, såsom Riks-Rättens Ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tiltalas. Presidenten i Hof-Rätten foge derefter anstalt om Riks-Rättens sammanträde, för at kallelsen utfärda och målet widare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta eller någon af de öfrige förenämnde Embetsmän undandraga sig at uti Riks-Rätten deltaga, stånde de, för en sådan upsåtlig försummelse af deras Embetspligt, til lagligt answar. Hafwa en eller flere af Riks-Rättens Ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon af dem lagajäf, ware ändock Rätten domför, om Tolf deruti sitta. Är Presidenten i Hof-Rätten af laga förfall eller jäf hindrad, företräde des ställe den äldste i tjenst warande Presidenten. Denna Domstol äge, sedan ransakningen fulländad är, och domen efter Lag fäld, at densamma för öpna dörrar afkunna. Ingen hafwe magt at sådan Dom ändra, Konungen dock obetaget at göra Nåd, hwilken likwäl icke må sträcka sig til den dömdes återinsättande i Rikets tjenst.

1909: Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af presidenten uti Konungens och rikets Svea hofrätt, hvilken däruti före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier, vid tilltal emot högsta domstolen fyra de äldsta regeringsråd, men, när regeringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta justitieråd, äfvensom, i båda fallen, högste befälhafvaren öfver de i hufvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhafvaren för den vid hufvudstaden förlagda delen af flottan, tvenne de äldsta råd i Svea hofrätt och det äldsta råd i hvarje af rikets kollegier. Då antingen justitiekansleren eller justitieombudsmannen finner sig befogad att högsta domstolen eller regeringsrätten samfälldt eller särskilda enderas ledamöter inför riksrätten tilltala, äske han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hofrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hofrätten foge därefter anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta, eller någon af de öfrige förenämnde ämbetsmän undandraga sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse af deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hafva en eller flere af riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon af dem laga jäf, vare ändock rätten domför, om tolf däruti sitta. Är presidenten i hofrätten af laga förfall eller jäf hindrad, företräde dess ställe den äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol äge, sedan rannsakningen fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar afkunna. Ingen hafve makt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd, hvilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

1915: Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå av presidenten uti Konungens och rikets Svea hovrätt, vilken däruti före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier, vid tilltal emot högsta domstolen fyra de äldsta regeringsråd, men, när regeringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta justitieråd, ävensom, i båda fallen, högste befälhavaren över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan, tvenne de äldsta råd i Svea hovrätt och det äldsta råd i varje av rikets kollegier. Då justitiekansleren, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen finner sig befogad att högsta domstolen samfällt eller särskilda dess ledamöter inför riksrätten tilltala, eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen att regeringsrätten samfällt eller särskilda dess ledamöter under sådant tilltal ställa, äske han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undandraga sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller flere av riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol äge, sedan rannsakningen fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd, vilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

1965: Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå av presidenten uti Konungens och rikets Svea hovrätt, vilken däruti före ordet, presidenterna uti alla rikets kollegier, vid tilltal emot högsta domstolen fyra de äldsta regeringsråd, men, när regeringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta justitieråd, ävensom, i båda fallen, högste befälhavaren över de i huvudstaden tjänstgörande trupper, högste närvarande befälhavaren för den vid huvudstaden förlagda delen av flottan, tvenne de äldsta råd i Svea hovrätt och det äldsta råd i varje av rikets kollegier. Då justitiekansleren eller någon av riksdagens ombudsmän finner sig befogad att högsta domstolen eller regeringsrätten samfällt eller särskilda deras ledamöter inför riksrätten tilltala, äske han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undandraga sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller flere av riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol äge, sedan rannsakningen fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd, vilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

§ 103. 1809: Wid hwarje Riksdag skola Riksens Ständer wälja Tolf Ledamöter af hwardera Ståndet til en Nämnd, som äge at döma, huruwida Högsta Domstolens samtlige Ledamöter gjort sig förtjente at i deras wigtiga kall bibehållas, eller om wisse af dem, utan bewisligen begångna fel och brott, hwarom föregående §. handlar, likwäl ådragit sig den misstanka, för wäld eller oskicklighet, at de kunde anses hafwa förwerkat det allmänna förtroendet, och borde förthy ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt skiljas. Denna Nämnd träde samma dag den blifwit wald tilsamman. En af samtlige Ledamöterne deruti utlottes först, hwarefter de öfrige röste, man för man, och icke ståndswis, med slutna Sedlar, öfwer den frågan: Om alle Högsta Domstolens Ledamöter äga Riksens Ständers förtroende och böra wid deras Syslor bibehållas? Beswaras denna fråga enhälligt eller af de fleste röstande med Ja, blifwe då Högsta Domstolens samtlige Ledamöter bibehållne. Beswaras den åter med Nej, så upgöre hwar och en af Nämnden en sluten Lista på dem af Högsta Domstolens Ledamöter, flere eller färre, som han anser böra entledigas. De trenne ibland desse, som då fått det största antal af Röster emot sig, ställes hwarefter annan under en ny omröstning, hwarwid twå tredjedelar af Rösterne fordras emot den eller dem, som skola anses wara från Riksens Ständers förtroende uteslutne. Blifwe han eller de derefter af Konungen, hos hwilken Riksens Ständer härom anmälan skola göra, ifrån Embetet genom Nådigt afsked skiljde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hwardera en årlig Pension til lönens halfwa belopp.

1815: Wid hwarje Riksdag skola Riksens Ständer wälja Tolf Ledamöter af hwartdera Ståndet till en Nämnd, som äge att dömma, huruwida Högsta Domstolens samtelige Ledamöter gjort sig förtjente, att i deras wigtiga kall bibehållas, eller om wisse af dem, utan bewisligen begångna fel och brott, hwarom föregående §. handlar, likwäl kunde anses böra ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt skiljas. Denna Nämnd träde, samma dag, den blifwit wald, tillsammans. I den ordning, 69. och 97. §. §. föreskrifwa, röste samtelige Ledamöterne, man för man, och icke Ståndswis, med slutna Sedlar, öfwer den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland Högsta Domstolens Ledamöter? Beswaras derefter denna frågan enhälligt eller af de flesta rösterna med Nej, blifwe då Högsta Domstolens samtelige Ledamöter bibehållne. Beswaras den åter med Ja, så uppgöre hwar och en af Nämnden en sluten Lista på dem af Högsta Domstolens Ledamöter, flere eller färre, som han anser böra endtledigas. De trenne ibland desse, som då fått det största antal af röster emot sig, ställes hwar efter annan under en ny omröstning, hwarwid twå tredjedelar af rösterna fordras, emot den eller dem, som skola anses wara ifrån Riksens Ständers förtroende uteslutna. Blifwe han eller de derefter af Konungen, hos hwilken Riksens Ständer härom anmälan skola göra, ifrån Embetet genom Nådigt afsked skiljde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hwardera en årlig Pension till Lönens halfwa belopp.

1828-30: Wid hwarje Riksdag skola Riksens Ständer wälja Tolf Ledamöter af hwartdera Ståndet till en Nämnd, som ege att döma, huruwida Högsta Domstolens samtelige Ledamöter gjort sig förtjente att i deras wigtiga kall bibehållas, eller om wisse af dem, utan bewisligen begångna fel och brott, hwarom föregående §. handlar, likwäl kunde anses böra ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt skiljas. Denna Nämnd träde, samma dag, den blifwit wald, tillsammans. I den ordning 69. och 97. §. §. föreskrifwa, röste samtlige Ledamöterne, man för man, med slutna sedlar, öfwer den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland Högsta Domstolens Ledamöter? Beswaras derefter denna frågan enhälligt eller af de flesta rösterna med Nej, blifwe då Högsta Domstolens samtlige Ledamöter bibehållne. Beswaras den åter med Ja, så uppgöre hwar och en af Nämnden en sluten Lista på dem af Högsta Domstolens Ledamöter, flere eller färre, som han anser böra endtledigas. De trenne ibland desse, som då fått det största antal af röster emot sig, ställes hwar efter annan under en ny omröstning, hwarwid twå tredjedelar af rösterna fordras, emot den eller dem, som skola anses wara ifrån Riksens Ständers förtroende uteslutna. Blifwe han eller de derefter af Konungen, hos hwilken Riksens Ständer härom anmälan skola göra, ifrån Embetet genom Nådigt afsked skiljde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hwardera en årlig Pension till Lönens halfwa belopp.

1865-66: Lagtima Riksdag skall hwart tredje år, på sätt Riksdags-ordningen stadgar, tillsätta en Nämnd, som äge att döma, huruwida Högsta Domstolens samtliga Ledamöter gjort sig förtjente att i deras wigtiga kall bibehållas, eller om wisse af dem, utan bewisligen begångna fel och brott, hwarom föregående § handlar, likwäl kunde anses böra ifrån utöfningen af Konungens Domsrätt skiljas. Beslutar denna Nämnd efter omröstning, i den ordning, som i Riksdags-Ordningen sägs, att någon eller någre af Högsta Domstolens Ledamöter skola anses wara ifrån Riksdagens förtroende uteslutne, blifwe han eller de derefter af Konungen, hos hwilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån Embetet genom Nådigt afsked skiljde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hwardera en årlig Pension till Lönens halfwa belopp.

1909: Lagtima Riksdag skall hvart tredje år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa af dem, utan bevisligen begångna fel och brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde anses böra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några af högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån Riksdagens förtroende uteslutne, blifve han eller de därefter af Konungen, hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt afsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem hvardera en årlig pension till lönens halfva belopp.

1919: Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom föregående § handlar, likväl kunde anses böra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några av högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens förtroende uteslutne, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tilllägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lönens halva belopp.

1949: Riksdagen skall vart fjärde år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom föregående § handlar, likväl kunde anses böra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några av högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens förtroende uteslutna, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lönens halva belopp.

1969: Riksdagen skall vart tredje år, på sätt riksdagsordningen stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas, eller om vissa av dem, utan bevisligen begångna fel och brott, varom föregående § handlar, likväl kunde anses böra från detta kall skiljas. Beslutar denna nämnd efter omröstning i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon eller några av högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens förtroende uteslutna, blive han eller de därefter av Konungen, hos vilken riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lönens halva belopp.

§ 104. 1809: Ej må Riksens Ständer ingå i någon särskild pröfning af Högsta Domstolens Beslut, eller någon allmän öfwerläggning derom uti Nämnden förefalla.

1865-66: Ej må Riksdagen ingå i någon särskild pröfning af Högsta Domstolens beslut, eller någon allmän öfwerläggning derom uti Nämnden förefalla.

1909: Ej må riksdagen ingå i någon särskild prövning av högsta domstolens eller regeringsrättens beslut, eller någon allmän överläggning därom uti nämnden förefalla.

§ 105. 1809: Riksens Ständers Constitutions-Utskott äge at äska de Protocoll, som uti Stats-Rådet blifwit förde, utom dem, som angå Ministerielle Ärender och Commando-mål, hwilka endast i det, som rörer allmänt kända och af Utskottet upgifna händelser, må kunna fordras.

1865-66: Lagtima Riksdags Constitutions-Utskott äge att äska de Protokoll, som uti Stats-Rådet blifwit förda, utom dem, som angå Ministeriella Ärenden och Commando-mål, hwilka endast i det, som rörer allmänt kända och af Utskottet uppgifna händelser, må kunna fordras.

1909: Lagtima Riksdags konstitutionsutskott äge att äska de protokoll, som uti statsrådet blifvit förda, dock att sådant särskildt protokoll, hvarom i 9 § förmäles, och protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser.

1921: Lagtima riksdags konstitutionsutskott åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt protokoll som i 9 § sägs må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet uppgivet mål. Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till utskottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet. Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.

1949: Konstitutionsutskottet åligger att äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt protokoll som i 9 § sägs må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet uppgivet mål. Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till utskottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet. Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser.

1969: Konstitutionsutskottet åligger att granska statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta ändamål skall utskottet äska de protokoll, som uti statsrådet blivit förda. Sådant särskilt protokoll som i 9 § sägs må dock äskas allenast i vad angår visst av utskottet uppgivet mål. Sker det, pröve Konungen, huruvida, med hänsyn till rikets säkerhet eller andra av förhållandet till främmande makt betingade, synnerligen viktiga skäl, hinder möter för protokollets överlämnande till utskottet. Ej må protokollet vägras, utan att utrikesnämnden erhållit tillfälle att yttra sig i ämnet. Protokoll i kommandomål må kunna fordras endast i det som rörer allmänt kända och av utskottet uppgivna händelser. Riksdagens ledamöter och övriga utskott äga genom skriftlig anmälan till konstitutionsutskottet påkalla granskning i uppgivna hänseenden. Det åligger konstitutionsutskottet att årligen, så ock eljest när skäl därtill föreligger, meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning funnit förtjäna uppmärksamhet. Riksdagen äger i anledning därav göra framställning till Konungen.

§ 106. 1809: Finner Utskottet af desse Protocoll, at någon Stats-Minister, Stats-Råd, Hof-Cantzlern, Stats-Secreterare eller annan Ledamot af Stats-Rådet, eller den Embetsman, som i Commando-mål, Konungen råd gifwit, uppenbarligen handlat emot denna Regerings-Forms tydliga föreskrift, eller tilstyrkt någon öfwerträdelse deraf, och af andra Rikets gällande Lagar, eller underlåtit at göra föreställningar emot sådane öfwerträdelser, eller dem wållat och befrämjat genom upsåtligt fördöljande af någon uplysning, då äge Constitutions-Utskottet at ställa en sådan under tiltal af Justitiä-Ombudsmannen inför Riks-Rätten, hwaruti, i stället för Stats-Råd, fyra de äldste Justitiä-Råd, twänne af Frelse och twänne af Ofrelse Stånd, i dessa fall komma at säte taga, och gånge härmed som i 101. och 102. §. §. om tiltal emot Högsta Domstolen föreskrifwes. Då Stats-Rådets Ledamöter eller Konungens Rådgifware i Commando-mål finnas hafwa, på sätt ofwanberördt är, gjort sig til answar skyldige, dömme dem Riks-Rätten efter allmän Lag och den särskilda Författning, som til bestämmande af sådant answar utaf Konungen och Riksens Ständer faststäld warder.

1840-41: Finner Utskottet af dessa protokoll, att någon Stats-Rådets Ledamot, eller någon för tillfället förordnad Föredragande, eller den Embetsman, som i Commando-mål Konungen råd gifwit, uppenbarligen handlat emot Rikets Grundlag eller allmän Lag, eller tillstyrkt någon öfwerträdelse deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfwerträdelser, eller dem wållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller hafwer den Föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna Regerings-Form förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut wägra, då skall Constitutions-Utskottet ställa en sådan under tilltal af Justitie-Ombudsmannen inför Riks-Rätten, hwaruti, i stället för Stats-Råd, Fyra de äldsta Justitie-Råd, twänne af Frälse och twänne af Ofrälse Stånd, i dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot Högsta Domstolen föreskrifwes. Då Stats-Rådets Ledamöter eller Konungens Rådgifware i Commando-mål finnas hafwa, på sätt ofwanberördt är, gjort sig till answar skyldige, döme dem Riks-Rätten efter allmän Lag och den särskilda Författning, som till bestämmande af sådant answar utaf Konungen och Riksens Ständer fastställd warder.

1844-45: Finner Utskottet af dessa protokoll, att någon Stats-Rådets Ledamot, eller någon för tillfället förordnad Föredragande, eller den Embetsman, som i Commando-mål Konungen råd gifwit, uppenbarligen handlat emot Rikets Grundlag eller allmän Lag, eller tillstyrkt någon öfwerträdelse deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfwerträdelser, eller dem wållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller hafwer den Föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna Regerings-Form förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut wägra, då skall Constitutions-Utskottet ställa en sådan under tilltal af Justitie-Ombudsmannen inför Riks-Rätten, hwaruti, i stället för Stats-Råd, Fyra de äldsta Justitie-Råd i dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot Högsta Domstolen föreskrifwes. Då Stats-Rådets Ledamöter eller Konungens Rådgifware i Commando-mål finnas hafwa, på sätt ofwanberördt är, gjort sig till answar skyldige, döme dem Riks-Rätten efter allmän Lag och den särskilda Författning, som till bestämmande af sådant answar utaf Konungen och Riksens Ständer fastställd warder. 1865-66: Finner Utskottet af dessa Protokoll, att någon Stats-Rådets Ledamot, eller någon för tillfället förordnad Föredragande, eller den Embetsman, som i Commando-mål Konungen råd gifwit, uppenbarligen handlat emot Rikets Grundlag eller allmän Lag, eller tillstyrkt någon öfwerträdelse deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfwerträdelse, eller den wållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller att den Föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna Regerings-Form förutsätter, sin contrasignation å ett Konungens beslut wägra, då skall Constitutions-Utskottet ställa en sådan under tilltal af Justitie-Ombudsmannen inför Riks-Rätten, hwaruti, i stället för Stats-Råd, Fyra de äldsta Justitie-Råd i dessa fall komma att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot Högsta Domstolen föreskrifwes. Då Stats-Rådets Ledamöter eller Konungens Rådgifware i Commando-mål finnas hafwa, på sätt ofwanberördt är, gjort sig till answar skyldige, döme dem Riks-Rätten efter allmän Lag och den särskilda Författning, som till bestämmande af sådant answar utaf Konungen och Riksdagen fastställd warder.

1909: Finner utskottet af dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredragande, eller den ämbetsman, som i kommandomål Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse däraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan öfverträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten föreskrifves. Då statsrådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i kommandomål finnas hafva, på sätt ofvanberördt är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen fastställd varder.

1921: Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot, eller någon för tillfället förordnad föredragande, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § av denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal av justitieombudsmannen inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovanberört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

1949: Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § av denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation eller underskrift å ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal av justitieombudsmannen inför riksrätten, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

1965: Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådan överträdelse, eller den vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning, eller att den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 § av denna regeringsform förutsätter, sin kontrasignation eller underskrift å ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal inför riksrätten av någon av riksdagens ombudsmän, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

1969: Finner utskottet av dessa protokoll, att någon statsrådets ledamot uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller vållat och befrämjat sådan överträdelse genom uppsåtligt fördöljande av någon upplysning, då skall konstitutionsutskottet ställa en sådan under tilltal inför riksrätten av någon av riksdagens ombudsmän, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten föreskrives. Då statsrådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmande av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

§ 107. 1809: Skulle Constitutions-Utskottet anmärka, at Stats-Rådets Ledamöter samfält eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit Rikets sanskyldiga nytta, eller at någon Stats-Secreterare icke med owäld, nit, skicklighet och drift sit Förtroende-Embete utöfwat, äge då Utskottet at sådant tilkännagifwa för Riksens Ständer, hwilka, om de finna Rikets wäl det kräfwa, kunna hos Konungen skrifteligen anmäla deras önskan at han wille ur Stats-Rådet och ifrån Embetet skilja den eller dem, emot hwilka anmärkning blifwit gjord. Frågor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers Plena wäckas och af andre Riksens Ständers Utskott än Constitutions-Utskottet hos Stånden andragas, men icke af Riksens Ständer afgöras förr, än sistnämnde Utskott deröfwer blifwit hördt. Under Riksens Ständers öfwerläggningar derom, skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilde Personers eller Corporationers rättigheter och angelägenheter kunna ens nämnas, ännu mindre någon Riksens Ständers pröfning underställas.

1840-41: Skulle Constitutions-Utskottet anmärka, att Stats-Rådets Ledamöter samfäldt eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, eller att någon Föredragande icke med owäld, nit, skicklighet och drift sitt Förtroende-Embete utöfwat, äge då Utskottet att sådant tillkännagifwa för Riksens Ständer, hwilka, om de finna Rikets wäl det kräfwa, kunna hos Konungen skriftligen anmäla deras önskan, att Han wille ur Stats-Rådet och ifrån Embetet skilja den eller dem, emot hwilka anmärkning blifwit gjord. Frågor uti detta ämne kunna i Riksens Ständers Plena wäckas och af andra Riksens Ständers Utskott än Constitutions-Utskottet hos Stånden andragas, men icke af Riksens Ständer afgöras förr, än sistnämnda Utskott deröfwer blifwit hördt. Under Riksens Ständers öfwerläggningar derom, skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilde Personers eller Corporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon Riksens Ständers pröfning underställas.

1865-66: Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att statsrådets ledamöter samfällt eller en eller flera av dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeämbete utövat, äge då utskottet att sådant tillkännagiva för riksdagen, vilken, om den finner rikets väl det kräva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja den eller dem, emot vilka anmärkning blivit gjord. Frågor uti detta ämne kunna i riksdagens kamrar väckas och av andra riksdagens utskott än konstitutionsutskottet hos kamrarna andragas, men icke av riksdagen avgöras förr, än sistnämnda utskott däröver blivit hört. Under riksdagens överläggningar därom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre någon riksdagens prövning underställas. Allt vad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hava vunnit decharge i avseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning av ny riksdag i samma mål vara tillåten; dock bör, oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer förrättade generella översikt av statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande ämbetsmän att verkställa den speciella revision, som dem i kraft av deras ämbetsbefattning tillkommer.

1969: Riksdagen äger avgiva förklaring, att ledamot av statsrådet icke åtnjuter riksdagens förtroende (misstroendeförklaring). För sådan förklaring fordras att mer än hälften av riksdagens ledamöter vid omröstning förena sig därom. Yrkande om misstroendeförklaring upptages till prövning endast om det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledamöter. Yrkande om misstroendeförklaring må icke upptagas till prövning under tiden från det ordinarie val ägt rum eller förordnande om nyval enligt 108 § meddelats till dess den genom valet utsedda riksdagen sammanträder.

§ 108. 1809: Til Tryckfrihetens wård skola Riksens Ständer wid hwarje Riksdag förordna sex för Kunskaper och Lärdom kände Män jemte Justitiä-Ombudsmannen, som bland dem före ordet. Desse Committerade, af hwilka Twå, utom Justitiä-Ombudsmannen, skola wara Lagfarne, äge sådan befattning at, i händelse någon Författare eller Boktryckare innan tryckningen, sjelf öfwerlemnar dem en skrift och begär deras yttrande, huruwida åtal derå, efter Tryckfrihets-Lagen, kan äga rum, skola Justitiä-Ombudsmannen och minst Trenne Committerade, hwaraf en Lagfaren, et sådant yttrande skriftligen afgifwa. Förklara de deruti, at skriften må tryckas, ware då både Författare och Boktryckare från alt answar frie, och ligge det å Committerade. Desse Committerade skola wäljas af Riksens Ständer genom Sex af hwarje Stånd utsedde Electorer, som röste samfält och icke Ståndswis. Afgår emellan Riksdagarne någon af de Committerade, wälje de öfrige en behörig Man, at det lediga rummet intaga. 1828-30: Till Tryckfrihetens wård skola Riksens Ständer wid hwarje Riksdag förordna Sex för kunskaper och lärdom kände Män jemte Justitiä-Ombudsmannen, som bland dem före ordet. Desse Committerade, af hwilka Twå, utom Justitiä-Ombudsmannen, skola wara Lagfarne, ege sådan befattning att, i händelse någon Författare eller Boktryckare innan tryckningen, sjelf öfwerlemnar dem en skrift och begär deras yttrande, huruwida åtal derå, efter Tryckfrihets-Lagen, kan ega rum, skola Justitiä-Ombudsmannen och minst Trenne Committerade, hwaraf en Lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen afgifwa. Förklara de deruti att skriften må tryckas, ware då både Författare och Boktryckare från allt answar frie, och ligge det å Committerade. Desse Committerade skola wäljas af Riksens Ständer, genom Sex af hwarje Stånd utsedde, samfält röstande Electorer. Afgår emellan Riksdagarne någon af de Committerade, wälje de öfrige en behörig Man, att det lediga rummet intaga.

1865-66: Lagtima Riksdag skall hwart tredje år, på sätt i Riksdags-Ordningen sägs, förordna Sex för kunskaper och lärdom kände Män att jemte Justitie-Ombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöfwa wård öfwer Tryckfriheten. Desse Committerade, af hwilka Twå, utom Justitie-Ombudsmannen, skola wara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon Författare eller Boktryckare, innan tryckningen sjelf öfwerlemnar dem en skrift och begär deras yttrande, huruwida åtal derå, efter Tryckfrihets-Lagen, kan äga rum, skola Justitie-Ombudsmannen och minst trenne Committerade, hwaraf en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen afgifwa. Förklara de deruti, att skriften må tryckas, ware då både Författare och Boktryckare från allt answar frie, och ligge det å Committerade.

1919: Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kände män att jämte justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Dessa kommitterade, av vilka två, utom justitieombudsmannen, skola vara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon författare eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnar dem en skrift och begär deras yttrande, huruvida åtal därå, efter tryckfrihetslagen, kan äga rum, skola justitieombudsmannen och minst trenne kommitterade, varav en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen avgiva. Förklara de däruti, att skriften må tryckas, vare då både författare och boktryckare från allt ansvar frie, och ligge det å kommitterade.

1921: Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Dessa kommitterade, av vilka två, utom justitieombudsmannen, skola vara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon författare eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnar dem en skrift och begär deras yttrande, huruvida åtal därå, efter tryckfrihetslagen, kan äga rum, skola justitieombudsmannen och minst trenne kommitterade, varav en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen avgiva. Förklara de däruti, att skriften må tryckas, vare då både författare och boktryckare från allt ansvar frie, och ligge det å kommitterade.

1949: Konungen må upplösa riksdagen, därest Han, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarna, eller den ena av dem. Varder riksdagen upplöst, skall den sammanträda å den tid inom tre månader från upplösningen, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare av Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början.

1969: Konungen förordnar om nytt val i hela riket till riksdagen (nyval), om statsministern begär det. Efter nyval må förordnande om sådant val ej ånyo meddelas förrän fem månader förflutit från den nyvalda riksdagens första sammanträde. Har förordnande om nyval meddelats, må riksdagssession avbrytas. Beslut därom meddelas av Konungen på statsministerns begäran.

Stadgandet om upplösning flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 109 till § 108 samtidigt som det ursprungliga stadgandet i § 108 om tryckfrihetskommitterade upphävdes.

§ 109. 1809: Ej må Riksdag längre räcka än Trenne månader från den dag, då Konungen låtit om Stats-Werkets tilstånd och behof Riksens Ständer eller deras Stats-Utskott underrätta. Skulle likwäl wid nämnde tids förlopp, Riksens Ständer ännu icke hafwa Riksdags-Ärenderne afgjort, anmäle de det hos Konungen och äske at Riksdagen måtte fortfara någon wiss tid af högst en månad derefter, hwilket Konungen ej äge magt at wägra eller förhindra. Der så oförmodadt hända skulle, at, wid den sålunda förlängda tidens utgång, Riksens Ständer icke hade Staten reglerat eller någon ny Bewillning til bestämdt belopp sig åtagit, då skal Konungen kunna Riksens Ständer åtskilja, och fortfare den förra Bewillningen intil nästa Riksdag. Är åter Bewillningens hela belopp bestämdt, men Riksens Ständer icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda Bewillnings-Summans förhållande til den, som wid föregående Riksdag blifwit fördelad, de i den sista Bewillnings-Förordningen stadgade Articlar jemlikt ökas eller minskas; och updrage Riksens Ständer deras Fullmägtige i Banquen och Riksgälds-Contoiret at en ny Bewillnings-Förordning på sådan grund upgöra och utfärda.

1865-66: Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den warit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i Riksdags-Ordningen sägs, förordnar om nya wal till båda Kamrarne eller den ena af dem, i hwilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap utaf Lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej widare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det sednare sammanträdets början. Urtima Riksdag äger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja, och ware Urtima Riksdag alltid upplöst innan tid för Lagtima Riksdags sammanträde infaller. Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke hade Staten reglerat eller någon ny Bewillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den förra Statsregeringen och Bewillningen intill nästa Riksdag. Är åter Bewillningens hela belopp bestämdt, men Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den fastställda Bewillningssummans förhållande till den, som wid föregående Riksdag blifwit fördelad, de i den sista Bewillnings-Förordningen stadgade Artiklar jemnlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen sine Fullmäktige i Banken och Riksgälds-Contoret, att en ny Bewillnings-Förordning på sådan grund uppgöra och utfärda.

1897: Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda Kamrarne eller den ena af dem, i hvilka fall Riksdagen skall, med bibehållande af sin egenskap utaf lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare af Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början. Urtima Riksdag eger Konungen, när Han för godt finner, åtskilja, och vare urtima Riksdag alltid upplöst innan tid för lagtima Riksdags sammanträde infaller. Der så oförmodadt skulle hända, att Riksdag, när den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen intill nästa riksdag. Är åter bevillningens hela belopp bestämdt, men Kamrarne icke om fördelningen deraf ense, då skola, efter den faststälda bevillningssummans förhållande till den, som vid föregående riksdag blifvit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen stadgade artiklar jemnlikt ökas eller minskas; och uppdrage Riksdagen åt de af Riksdagen valde Fullmägtige i Riksbanken och Fullmägtige i Riksgäldskontoret att en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och utfärda.

1921: Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr än den varit fyra månader tillsammans, därest icke Konungen, såsom i riksdagsordningen sägs, förordnar om nya val till båda kamrarna, eller den ena av dem, i vilka fall riksdagen skall, med bibehållande av sin egenskap utav lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det riksdagen blev upplöst, som Konungen bestämmer, samt må ej vidare av Konungen upplösas förr än efter fyra månader från det senare sammanträdets början. Urtima riksdag äger Konungen, när Han för gott finner, åtskilja, och vare urtima riksdag alltid upplöst, innan tid för lagtima riksdags sammanträde infaller. Där så oförmodat skulle hända, att riksdag före det nya statsregleringsårets inträdande icke hade staten reglerat eller ny bevillning sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen, till dess ny statsreglering och bevillning beslutats.

1949: Där så oförmodat skulle hända, att riksdag före det nya statsregleringsårets inträdande icke hade staten reglerat eller ny bevillning sig åtagit, fortfare den förra statsregleringen och bevillningen, till dess ny statsreglering och bevillning beslutats.

Stadgandet om upplösning flyttades med 1949 års grundlagsändring från § 109 till § 108.

§ 110. 1809: Ingen Riksdagsman må kunna under tiltal ställas eller sin frihet beröfwas för des gärningar och yttranden uti Riks-Stånden eller något Riksens Ständers Utskott, utan at det Stånd, til hwilket han hörer, sådant tilllåtit genom et uttryckligt Beslut, deruti Fem sjettedelar af Ståndets wid omröstningen in Pleno tilstädeswarande Ledamöter instämt. Ej eller skal någon Riksdagsman kunna förwisas från den ort, der Riksdag hålles. Skulle någon enskild Man eller någon Corps, Militair eller Civil, eller ock någon Menighet, af hwad namn den wara må, antingen af egen drift eller med anledning af befallning försöka at wåldföra Riksens Ständer eller deras Utskott eller någon enskild Riksdagsman, eller störa friheten i deras öfwerläggningar och beslut, ware sådant ansedt som förräderi, och ankomme på Riksens Ständer at slike förbrytelser i laga ordning beifra låta.

1856-58: Ingen Riksdagsman må kunna under tilltal ställas eller sin frihet beröfwas för dess gerningar och yttranden uti Riks-Stånden, dessas gemensamma sammanträden eller något Riksens Ständers Utskott, utan att det Stånd, till hwilket han hörer, sådant tillåtit genom ett uttryckligt beslut, deruti fem sjettedelar af Ståndets wid omröstningen in Pleno tillstädeswarande Ledamöter instämt. Ej eller skall någon Riksdagsman kunna förwisas från den ort, der Riksdag hålles. Skulle någon enskild Man eller någon Corps, Militär eller Civil, eller ock någon Menighet, af hwad namn den wara må, antingen af egen drift eller med anledning af befallning, försöka att wåldföra Riksens Ständer eller deras Utskott eller någon enskild Riksdagsman, eller störa friheten i deras öfwerläggningar och beslut, ware sådant ansedt som förräderi, och ankomme på Riksens Ständer att slika förbrytelser i laga ordning beifra låta.

1865-66: Ej må någon Riksdagsman under tilltal ställas eller sin frihet beröfwas för sina gerningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den Kammare, till hwilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, deruti minst fem sjettedelar af de röstande instämt. Ej eller skall någon Riksdagsman kunna förwisas från den ort, der Riksdag hålles. Skulle någon enskild Man eller någon Corps, Militär eller Civil, eller ock någon Menighet, af hwad namn den wara må, antingen af egen drift eller med anledning af befallning, försöka att wåldföra Riksdagen, dess Kamrar eller Utskott eller någon enskild Riksdagsman, eller störa friheten i deras öfwerläggningar och beslut, ware sådant ansedt som förräderi, och ankomme på Riksdagen att slika förbrytelser i laga ordning beifra låta. Blifwer Riksdagsman, medan Riksdag samlad är, eller under resa till eller ifrån Riksdagen, när man wet honom i sådant ärende stadd wara, med ord eller gerning ofredad, gälle derom hwad angående wåld eller förolämpning emot Konungens Embetsmän, i eller för Embete, i Allmän Lag stadgadt är. Samma lag ware, om Riksdagens Fullmäktige, Revisorer eller Justitie-Ombudsman, eller Sekreterare eller Canzlibetjente i någon af Riksdagens Kamrar eller i något dess Utskott, i eller för utöfning af sådan befattning, wåldföres eller förolämpas.

1915: Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn den vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, försöka att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant ansett som förräderi, och ankomme på riksdagen att slika förbrytelser i laga ordning beivra låta. Bliver riksdagsman, medan riksdag samlad är, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller justitieombudsman eller militieombudsman, eller sekreterare eller kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

1941: Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn den vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, försöka att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant ansett som högförräderi; stämpling till sådan gärning vare ansedd såsom stämpling till högförräderi. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga. Bliver riksdagsman, medan riksdag samlad är, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller justitieombudsman eller militieombudsman, eller sekreterare eller kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

1949: Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn de vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant, där det ej är högförräderi, ansett som uppror; vad om försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller underlåtenhet att avslöja sådant brott är stadgat äge jämväl motsvarande tillämpning. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga. Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller justitieombudsman eller militieombudsman, eller sekreterare eller kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

1965: Ej må talan mot riksdagsman väckas eller friheten honom berövas för hans gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn de vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant, där det ej är högförräderi, ansett som uppror; vad om försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller underlåtenhet att avslöja sådant brott är stadgat äge jämväl motsvarande tillämpning. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga. Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i någon av riksdagens kamrar eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

1969: Ej må talan mot riksdagsman väckas eller friheten honom berövas för hans gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att riksdagen sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt. Ej heller skall någon riksdagsman kunna förvisas från den ort, där riksdag hålles. Skulle någon enskild man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn de vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, våldföra riksdagen, dess utskott eller någon enskild riksdagsman, eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant, där det ej är högförräderi, ansett som uppror; vad om försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller underlåtenhet att avslöja sådant brott är stadgat äge jämväl motsvarande tillämpning. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta beivra förbrytelser, varom här är fråga. Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i riksdagen eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våldföres eller förolämpas.

Stadgandet om ofredandet av riksdagsman under resa i § 111 flyttades med 1865-66 års grundlagsändring till § 110.

§ 111. 1809: Blifwer någon Riksdagsman, under påstående Riksdag eller under des resor til och ifrån Riksdagen, med ord eller gerningar ofredad, sedan han tilkännagifwit, at han i sådant ärende stadd är, då skal sådant såsom Edsöres brott anses och straffas.

1865-66: Beskylles Riksdagsman för grof missgerning, må han ej i häkte kunna inmanas förr än, efter anställd ransakning, Domaren sådant skäligt pröfwat, så wida han ej å bar gerning funnen warder; dock gälle, om han, efter Domstols kallelse, sig ej inställer, hwad Allmänna Lagen i thy fall stadgar. Ej må Riksdagsman i andra fall, än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet beröfwas. Riksdagens Fullmäktige och Revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan af Riksdagen allena, och enligt dess Instruktioner, ej eller till redo och answar ställas, utan efter Riksdagens beslut.

1897: Beskylles riksdagsman för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas förr än, efter anställd rannsakning, domaren sådant skäligt prövat, så vida han ej å bar gärning funnen varder; dock gälle, om han, efter domstols kallelse, sig ej inställer, vad allmänna lagen i ty fall stadgar. Ej må riksdagsman i andra fall, än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet berövas. Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan av riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas, utan efter riksdagens beslut.

Stadgandet om ofredandet av riksdagsman under resa i § 111 flyttades med 1865-66 års grundlagsändring till § 110.

§ 112. 1809: Uti Riksdagsmanna-walen må icke någon Embets- och Tjensteman med sin Embetsmyndighet obehörigen werka. Gör någon det, miste Sysslan.

Uti riksdagsmannavalen må icke någon ämbets- och tjänsteman med sin ämbetsmyndighet obehörigen verka. Gör någon det, miste sysslan.

§ 113. 1809: Taxeringsmän, som Riksens Ständers Bewillnings föreskrifter å deras wägnar tillämpa, skola ej för Debitering eller Taxering kunna til något answar ställas.

1865-66: Taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, skola ej för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

§ 114. 1809: Konungen låte samtelige Riksens Ständer deras Privilegier, Förmoner, Rättigheter och Friheter åtnjuta; beroende det på samteliga Riks-Ståndens öfwerenskommelse och Konungens bifall at låta dem undergå de förändringar och jemkningar, som Rikets behof kunna fordra. Inga nya Privilegier, et Riks-Stånd rörande, kunna utan Konungens och alla Riks-Ståndens wetskap och samtycke utgifwas och meddelas.

1865-66: De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande gälla. Ej må ändring eller upphävande därav ske, utan genom Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderskapet och adelns eller prästerskapets privilegier, för- måner, rättigheter och friheter, i förra fallet av ridderskapet och adeln samt i det senare av allmänt kyrkomöte.

Övergångsstadganden 1919: Nämnd, varom i 103 § sägs, skall tillsättas år 1921, då ock kommitterade skola förordnas jämlikt 108 §.

1921: Genom beslut av Konung och riksdag må vid omläggning av statsregleringsåret därav betingade ändringar vidtagas i redan fastställd riksstat eller staten regleras och bevillningen fastställas för annan tid än kalenderår.

1945: Bestämmelserna i 18 § 2 mom. samt 22 § 1 mom. i vad sistnämnda moment avser ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles, skola i deras äldre lydelse fortfarande gälla intill dess, enligt vad därom i allmän lag stadgas, den nya rättegångsbalken skall lända till efterrättelse. I fråga om mål, som enligt nyssnämnda lag skola behandlas jämlikt äldre lag, skola ock därefter 18 § 2 mom. samt, i nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras äldre lydelse äga tillämpning. De nya bestämmelserna i 31 § skola ej äga tillämpning, där före ikraftträdandet åtgärd för återbesättande av rådmanstjänst eller av tjänst såsom magistratssekreterare i Stockholm vidtagits.

1949: Bestämmelserna i 18 § 2 mom. samt 22 § 1 mom. i vad sistnämnda moment avser ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles, skola i deras äldre lydelse fortfarande gälla intill dess, enligt vad därom i allmän lag stadgas, den nya rättegångsbalken skall lända till efterrättelse. I fråga om mål, som enligt nyssnämnda lag skola behandlas jämlikt äldre lag, skola ock därefter 18 § 2 mom. samt, i nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras äldre lydelse äga tillämpning. De nya bestämmelserna i 31 § skola ej äga tillämpning, där före ikraftträdandet åtgärd för återbesättande av rådmanstjänst eller av tjänst såsom magistratssekreterare i Stockholm vidtagits. Mål som avses i 20 § i dess äldre lydelse skola fortfarande uti högsta domstolen företagas och avgöras. Bestämmelserna i 96 och 101 §§ skola i deras äldre lydelse gälla såvitt angår fall där i stället för militära rättegångslagen äldre lag äger tillämpning. De nya bestämmelserna i 31 § skola ej äga tillämpning, där före ikraftträdandet åtgärd för återbesättande av borgmästaretjänst vidtagits. Intill början av nästa års riksdag skall § 53 första stycket bibehålla sin nuvarande lydelse. Vad 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen, i deras äldre lydelse, innehålla om tryckfrihetskommittén skall alltjämt tillämpas, så länge den äldre tryckfrihetsförordningen fortfarande gäller eller eljest enligt övergångsbestämmelserna till den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd ankommer på tryckfrihetskommittén.

1953: Bestämmelserna i 18 § 2 mom. samt 22 § 1 mom. i vad sistnämnda moment avser ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles, skola i deras äldre lydelse fortfarande gälla intill dess, enligt vad därom i allmän lag stadgas, den nya rättegångsbalken skall lända till efterrättelse. I fråga om mål, som enligt nyssnämnda lag skola behandlas jämlikt äldre lag, skola ock därefter 18 § 2 mom. samt, i nyss angiven del, 22 § 1 mom. i deras äldre lydelse äga tillämpning. Mål som avses i 20 § i dess äldre lydelse skola fortfarande uti högsta domstolen företagas och avgöras. Bestämmelserna i 96 och 101 §§ skola i deras äldre lydelse gälla såvitt angår fall där i stället för militära rättegångslagen äldre lag äger tillämpning. Intill början av riksdagen näst efter den, under vilken den nya lydelsen av § 53 slutligt antagits, skall stadgandet i sin äldre lydelse alltjämt äga tilllämpning.

1965: Val av riksdagens krigsdelegation skall första gången äga rum inom sex dagar efter det Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet brev om ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen. Intill utgången av juni månad närmast efter det den nya lydelsen av §§ 24 och 26 slutligt antagits, skola stadgandena i sin äldre lydelse alltjämt äga tillämpning. Till dess den lag, som omförmäles i § 36 i dess nya lydelse, trätt i kraft, skola §§ 35 och 36 i sin äldre lydelse alltjämt äga tillämpning.

1969: Regeringsformen skall tillämpas i sin nya lydelse från och med den 1 januari 1971. Meddelas beslut enligt 30 § riksdagsordningen om uppskov med det val till riksdagen som skall äga rum i september 1970 och om förlängning av de vid utgången av samma år utlöpande valperioderna, medför beslutet motsvarande uppskov med tillämpningen av regeringsformen i dess nya lydelse. Utskott som tillsatts innan riksdagsordningen i dess nya lydelse erhållit kraft av grundlag skall anses upplöst vid ikraftträdandet. Förekommer i lag eller författning bestämmelse som innehåller hänvisning till eller som eljest avser utskott enligt riksdagsordningen i dess äldre lydelse, skall bestämmelsen i stället gälla finansutskottet. Inkommer till följd härav framställning till finansutskottet, äger utskottet överlämna till riksdagen att besluta hur framställningen skall beredas.

Avser den enligt 1971:2 beslutade ändringen, som gäller 12 och 53 §§.

Äldre bestämmelser tillämpas intill dess lagen (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt upphört att gälla.

Avser den enligt 1971:30 beslutade ändringen, som gäller 18 och 25 §§.

Äldre bestämmelser tillämpas intill dess Konungen och riksdagen bestämmer annat.

Avser den enligt 1971:31 beslutade ändringen, som gäller upphävande av 24 §.

1809: Til yttermera wisso hafwe Wi detta med Wåra namns underskrifwande och Wåra insegels undertryckande welat bestyrka, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den Sjette dagen i Junii månad År efter Christi Börd Et Tusende Åtta Hundrade och på det Nionde.

På Ridderskapets och Adelns wägnar M. Ankarsvärd. h. t. Landmarskalk.

På Preste-Ståndets wägnar Jac. Ax. Lindblom. Taleman.

På Borgare-Ståndets wägnar H. N. Schwan. h. t. Taleman.

På Bonde-Ståndets wägnar Lars Olsson. n. w. Taleman.

Detta alt, som föreskrifwit står, wele Wi ej allenast Sjelfwe för oryggelig Grundlag antaga: utan bjude och befalle jemwäl i Nåder, at alle de, som Oss och Wåre efterträdare, samt Riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro, böra denna Regerings-Form erkänna, i akttaga, efterlefwa och hörsamma. Til yttermera wisso hafwe Wi detta med Egen Hand underskrifwit och bekräftat, samt Wårt Kongl. Insegel låtit weterligen hänga här nedanföre, som skedde, i Wår Residence-Stad Stockholm, den Sjette Dagen i Junii Månad, Året efter Wår Herres och Frelsares Jesu Christi Börd, det Et Tusende Åttahundrade och på det Nionde. CARL.

Till yttermera visso have vi detta med våra namns underskrivande och våra insegels undertryckande velat bestyrka, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den sjätte dagen i juni månad år efter Kristi börd ett tusende åtta hundrade och på det nionde.

På ridderskapets och adelns vägnar; M. ANKARSVÄRD h. t. Lantmarskalk. (L. S.) På prästeståndets vägnar: JAC. AX. LINDBLOM talman. (L. S.)

På borgareståndets vägnar: H. N. SCHWAN h. t. Talman. (L. S.)

På bondeståndets vägnar: LARS OLSSON. n. v. Talman. (L. S.)

Detta allt, som föreskrivet står, vele Vi ej allenast Själve för orygglig grundlag antaga: utan bjude och befalle jämväl i nåder, att alla de, som Oss och Våre efterträdare, samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro, böra denna regeringsform erkänna, iakttaga, efterleva och hörsamma. Till yttermera visso have Vi detta med egen hand underskrivit och bekräftat, samt Vårt Kungl. insegel låtit veterligen hänga här nedanföre, som skedde, i Vår residensstad Stockholm, den sjätte dagen i juni månad, året efter Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi börd, det ett tusende åtta hundrade och på det nionde. CARL. (L. S.)

Den ursprungliga versionen av 1809 års regeringsform inleder varje paragraf, och har avtryckts i kursiv stil. Därefter följer de ändringar som antagits senast år 1974. Dokumentet ingår i skriften "Regeringsformen 1809-1959. Utgiven på uppdrag av kommittén för firandet av regeringsformens 150-årsjubileum" (Stockholm 1959). Texten har här omredigerats. I början av varje paragraf anges lydelsen i originalets språkdräkt. Ändringarna har flyttats så att de följer i kronologisk ordning, och dessutom har ändringarna under tiden 1959-1974 tillförts.

Sveriges konstitutionella urkunder
SNS Förlag 1999