Med viss förväntan bänkade jag mig på lördagskvällen för att se (eller höra) Lou Reed: Berlin, en amerikansk konsertfilm i regi av konstnären och filmaren Julian Schnabel, sänd i SVT 2.

Själv minns jag Schnabel redan från Liljevalchs utställning Amerikanskt 80-tal, där bland annat en av hans målningar i jätteformat på keramik, Målning utan förbarmande, ställdes ut – liksom jag minns hans första film från 1996 om Jean-Michel Basquiat, en annan av konstnärerna som medverkade i samma utställning. Även historien i Lou Reed: Berlin är utan förbarmande.

”Lou Reeds okända mästerstycke”, som tablån proklamerade – albumet Berlin, som berättar historien om det drogberoende paret Caroline och Jim – fick dock så dåligt mottagande när det utgavs 1973 att det aldrig kom att framföras live förrän 2007, med Schnabel vid kameran.

”En unik blandning av film, konst och musik”, visste tablån också berätta.

Carolines och Jims liv skildrades som en film i filmen, exponerad över scenen. Men samtidigt var det också en konventionell konsertfilm, som från tid till annan istället fokuserade på Lou Reeds gitarrsolon, eller andra närbilder styrda av musiken. Och ofrånkomligt fick man känslan att missa något i Carolines och Jims tragiska historia, åtminstone på bildsidan…

Det var lite som att gå från en innovativ användning av storbildsvideo till en betydligt mer konventionell, där konserterna får förhöjd närvarokänsla genom att den lilla pyttefiguren därframme på scenen visas i jätteformat på duken. Som om regissören här inte riktigt kunnat bestämma sig för vad han ville göra: konsertfilm eller dramatisering.

Häromveckan besökte jag Andy Warhol-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm, med Roland Nameths filmatisering av Velvet Undergrounds Exploding Plastic Inevitable Show. Lou Reed och John Cale skriver i en av sina hyllningslåtar till Andy Warhol: ”I show movies on them”. Och här visades bilder från konserten på fyra dukar i en kvadrat i rummet, där filmaren krupit runt och filmat utan att riktigt se vad han gjorde.

Bilderna projiceras liksom ”över” gruppen på scen. Resultatet är fortfarande överväldigande – och året var 1966.

Döm sedan om min häpnad framför tv:n när albumet Berlin spelats till slut, och nära nog en halvtimme återstod av programtiden. Då kom vips tre extranummer från andra album, vilket bara ytterligare förstärkte känslan av konventionellt filmad rockkonsert – om än nog så bra. Men sällan har väl tv-skärmen ändå känts så platt.


För övrigt...

… är Tom Alandhs tredje film om den tidigare missbrukaren Pia Sjögren, Leva livet, en historia med förbarmande: ”om Pia kan så‑finns det hopp”.

Missa inte
… reprisen av K special: Nils Petter Sundgren – ett liv med film, 22.45 i‑SVT 2.