Man har sina dubier. Är inte Trollflöjten ett för stort verk för Spaghettioperan, som av ekonomiska skäl måste hålla nere antalet roller och dessutom ska servera mat medan operan spelas? Men det visar sig att Mozarts och Schikaneders sagobetonade sångspel lämpar sig väl för den lilla familjedrivna teatern på Drottninggatan.

Emanuel Schikaneder skrev texten för sin egen folkliga teater i Wien, och i Charlotta Huldt-Rambergs bearbetning fungerar de mer lustspelsbetonade delarna alldeles utmärkt för en upprymd Stockholmspublik med tallrikar och glas framför sig.

Den törstige Papagenos prövningar blir bara ännu mer förståeliga när det frestande vinet finns på armlängds avstånd.

Hon har fått ta till en rad fiffiga lösningar för att kunna spela Trollflöjten med ett mindre operakompani. Nattens drottning, Pamina och Papagena sjunger också de tre damerna, vilka mest liknar fåglar som skrockar hönsaktigt och yr fjädrar omkring sig. Henriette Indahl Backman (Nattens drottning), Eva Marklund (Papagena) och regissören själv (Pamina) är alla utmärkta. En viss obalans uppstår när Papageno (Thomas Lander) har så mycket mer pondus än Tamino (Henrik Holmberg).

Som en stockholmsk version av familjen von Trapp deltar hela teaterfamiljen Ramberg med sina fem barn i åldern 7–18 år, och man blir rent tårögd av att höra Sara, Ebba och Sofia Ramberg framföra delar av de tre gossarnas partier.

Även en av Sarastros arior faller på deras lott, medan resten läses av pappa teaterdirektör Hans Ramberg med högtalarröst. Med Voltaires ord ropar han ”Krossa den skändliga!”.

Nattens drottning har kyrktupp på hatten och vi förstår att hon i denna bearbetning representerar kyrkan och att det är henne han menar.

Men den grundläggande dualismen i Trollflöjten märks det inte mycket av i denna version. Joaquin Muñoz Monostatos blir en förtjusande krumelur som brister ut i smäktande zarzuelasång och attacken mot Sarastros rike i sista akten saknas helt.

Här är det mer ljus än mörker. Lite för mycket – i slutscenen får Mozart helt överraskande lämna plats för 90-talshiten Walking on sunshine. Vi förstår kopplingen till Sarastro och hans solsymboler, men det är inte ett teaterknep som föreställningen vinner på.