Börje Ahlstedt är tveklöst en stor aktör. Mycket av det han gjort under sitt 71-åriga liv har ännu aktualitet och energi, däribland filmer som Nyfiken-sviten, ”Ronja Rövardotter” samt ”Fanny och Alexander”. I sena teateruppsättningar får det kroppsliga åldrandet skänka rollerna en storartad auktoritet.

Nu har han låtit Lena Katarina Swanberg skriva ner hans minnen. ”Från min loge på Dramaten” har fått stor uppmärksamhet eftersom den är fylld av subjektiva bedömningar och dåligt genomtänkta påståenden – som att Astrid Lindgren var lesbisk och att manliga genier behöver kvinnliga änglar.


Det är ingen lyckad bok. Orsaken är möjligen mötet mellan skribent och objekt. Swanberg agerar inte som motstånd eller samtalspartner, lockar inte till diskussioner. Intervjuerna har blivit trevligt småprat som till största delen innehåller skvaller och – revanschlusta. Efter några kapitel läser jag boken som mallad efter Strindbergs självbiografi ”Tjänstekvinnans son”. Här figurerar mamma portvaktsfrun som skurar trappor, därifrån kommer ivern att slå mot snobbar och posörer. Pappa Ahlstedt är knappt nämnd. I stället är det Ingmar Bergman som fungerar som närmast mytologisk fadersfigur med vilken Ahlstedt tar sina nappatag – och överlistar. Över dem alla svävar konsten och det som Ahlstedt kallar ”uppdraget” att bära oket av att fortsätta berättandet om den lilla människan och hennes kamp.


Jag beundrar skådespelaren Börje Ahlstedt mycket och glömmer aldrig när jag som min allra första Dramatenuppsättning såg ”Pelikanen III” 1978, regi Per Verner-Carlsson. En uppsättning han hoppar över. I stället för att bli en skildring av hur modernismen bryter in på scenen eller hur teatern blir politisk övergår han till att förtala sina kollegor. Inte med det raseri som gav viss legitimitet åt alla norénska rallarsvingar, utan som påhopp från en man med usel självkänsla.

Att Ahlstedt har en hopplöst föråldrad syn på kvinnor kan förklaras av bakgrund, ålder och Bergmandyrkan. I stället för dessa utläggningar längtar läsaren efter fördjupning, nyanser. Boken verkar snabbt och slarvigt hopsatt med flera stavfel.


”Skådespelare som ägnar sig åt att tala ut /…/ får uppleva att det lägger sig en gul hinna mellan individen och rollerna” säger Ahlstedt om Georg Rydeberg. Om detta är en mycket subtil självironi eller en alldeles blind fläck framgår inte.