Det är märkligt hur närvarande historien är så fort islam kommer på tal. Kristenheten framstår i jämförelse som i det närmaste historielös.

Mer än tusen år gamla korståg är fortfarande något som kristna i väst klandras för; blotta ordet väcker både upprörda känslor och apologetiska tonfall. Något liknande gäller inte islams erövringspolitik; få européer blir, vågar jag påstå, i dag särskilt arga när vi talar om den arabiska invasionen av den iberiska halvön och kräver att dagens härskare i muslimska riken skall be om ursäkt för den.

Det är inte bara i den politiska sfären som gammal historia fortfarande väcker heta känslor. Det gäller också teologi och juridik; speciellt sharian, den muslimska lag som grundas på Koranen och på traditionella berättelser om profetens ord och handlingar.

Ordet sharia låter för de flesta skräckinjagande; det leder tanken till steningar och stympningar. Så när Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury och den anglikanska kyrkans överhuvud, vagt mumlade om att det kanske var oundvikligt att införa sharia i England väckte det en storm av indignation. Var mannen inte klok? Hade han förrått sin tro för trettio petrodollar?

I själva verket konstaterade han, kanske lite resignerat, ett faktum: att sharian har starkt stöd bland många muslimer. Inte, hoppas och tror jag, i dess mest brutala och grymma former men väl i flera av de aspekter som styr familjen, förhållandet mellan man och kvinna, mellan barn och föräldrar, hur arv skall fördelas.

Här har vi fortfarande till stora delar att göra med en juridik som är nästan lika gammal som islam eller i alla fall med idéer som förändrats långt mindre än vad säg kristna idéer inom dessa områden har gjort.


Det är ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att förena dessa tankar inom islam med samtida ideal om jämställdhet och om individens rätt att styra sitt eget öde även om det skulle råka kränka vördade traditioner och djupt kända religiösa känslor. Individualismen med vidhängande individuella rättigheter är nog ett västerländskt påfund som inte hur som helst låter sig överflyttas till andra kulturer.

Hur stora delar av den muslimska familjelagstiftningen – för att använda ett anakronistiskt uttryck – kom till är ämnet för Kecia Alis bok Marriage and slavery in early Islam (Harvard University Press, 272s). Ali, som undervisar vid Boston University, har närläst texter från 700- och 800-talen från tre inflytelserika sunnitiska juridiska skolor – den malikitiska, hanafitiska och shafiitiska. Det skulle dröja ytterligare något sekel innan de blev tydliga och sinsemellan distinkta juridiska skolor men skillnaderna finns redan i dessa tidiga dokument.

Kecia Ali har utlämnat den fjärde betydande skolan, den hanbalitiska, eftersom den under denna period sällan sysslade med dessa spörsmål. Hennes bok komplicerar också bilden för dem som tror att sharian är något entydigt och som enkelt kan tillämpas idag. Hon visar att det inte fanns någon gyllene tidsålder då rättrådiga muslimer applicerade en ren sharia på ett gudfruktigt folk. Redan från början var den muslimska lagen något som häftigt debatterades av jurister och teologer. Någon enhetlig samsyn fanns varken då eller senare.

Bokens sammanställning av giftermål och slaveri är inte ett försök att låta kontroversiell utan ett sätt att visa hur islams laglärde såg på förhållandet mellan man och kvinna, fri och slav, vuxen och minderårig. Ali är inte sen att peka på flera spektakulära paralleller mellan kvinna och slav. Det fanns likheter mellan att gifta sig med en kvinna och att köpa en slav. Att skilja sig från en hustru eller befria en slav var också handlingar som påminde om varandra. Mannens eller ägarens överhöghet var i stort sett ohotad men inte i allt.


På åtminstone en punkt haltar parallellen. De flesta av dessa jurister gav kvinnan rätt till den egendom hon förde med sig in i äktenskapet eller till den hemgift hon erhållit. Mannen kunde inte beröva henne rätten till denna. Detta kommer kanske lite överraskande för dem med förutfattade meningar: på just denna punkt hade 700- och 800-talens muslimska kvinna större rättigheter än vad kvinnor i Europa hade både förr och långt senare, ja nästan ända fram till våra dagar.

Men detta var en ganska liten tröst i ett för kvinnan, för att inte tala om slaven, annars ganska massivt mörker, det vill säga ett nästan rättslöst tillstånd för alla utom för den minoritet som fria muslimska män utgjorde. Några säkra siffror finns inte men somliga har gjort gällande att så mycket som en fjärdedel av människorna i antikens samhällen var någons egendom och det finns knappast någon anledning att tro att dessa arabiska samhällen skilde sig i positiv riktning på denna punkt.

Det var i allra högsta grad en mans värld som dessa jurister beskrev och lagstiftade för. Mannen kunde i stort sett skilja sig som han ville om en kvinna misshagade honom. Det räckte att upprepa en formel och vips så var skilsmässan klar. Om han sedan ångrade sig kunde han ta tillbaka kvinnan. För rättvisans skull skall man kanske påpeka att det fanns åtminstone en teoretisk möjlighet för en kvinna att få en skilsmässa men för kvinnan kostade det pengar.

Detta är ett problem som fortfarande finns kvar i vissa samtida miljöer. Man gifter sig enligt muslimsk sed men sedan vill kvinnan ha skilsmässa enligt till exempel svensk eller fransk lag. Hon kan då lätt hamna i en gråzon där hon kanske är gift enligt sin egen familj men skild enligt samhället i övrigt. Vad händer om hon vill gifta om sig? Olika lagar med åtföljande normsystem kolliderar och det är nästan alltid kvinnan som blir förlorare.

Om man vill uttrycka det respektlöst skulle man kunna säga att dessa tidiga jurister hade sex på hjärnan (i och för sig inte något unikt) för väldigt mycket av deras ofta spetsfundigt skolastiska utredningar handlar om vem som har rätt att ligga med vem. Något som blev ytterst komplicerat med tanke på det faktum att vi sysslar med en kultur som praktiserade både månggifte och slaveri.


Att vara slav och att vara kvinna var två handikapp i lagens ögon. En skillnad var förstås att en slav kunde bli en fri människa men en kvinna kunde aldrig bli en man. Kvinnlighet var så att säga en kronisk åkomma. Män hade rättigheter som kvinnor aldrig kunde få – de kunde skaffa sig flera fruar och därutöver konkubiner. Detta fick ibland i våra ögon närmast groteska proportioner. Man har gissat att kalifen al-Mutawakkil, som styrde i mitten av 800-talet, hade ett harem med mellan 4000 och 12000 kvinnor. Alla var inte konkubiner utan tjänare av olika slag men ändå… Kecia Ali jämför kalifernas liv med dagens rockstjärnor.

Det som jag har kallat månggifte eller polygami var i själva verket polygyni, det vill säga en man hade rätt till flera hustrur medan en kvinna aldrig och under inga omständigheter hade rätt till mer än en man. Polygamin skiljer den muslimska världen från antikens kulturer. Varken grekisk eller romersk lag tillät något sådant. Kristendomen ville knappast ens tillåta att en person gifte om sig efter en makes eller makas död.

De samhällen som praktiserar en vana som månggifte blir annorlunda och, det vill jag påstå, i flera avseenden sämre än dem som förbjuder det. Den lojalitet och trygghet som kärnfamiljen i sina bästa stunder erbjuder försvinner och ersätts av rivalitet och ränker. Kanske tycker någon att jag anlägger en inskränkt västerländsk uppfattning när jag tar avstånd från alla former av månggifte. Men jag tror inte det: det var vanligt att muslimska kvinnor när de gifte sig stipulerade att mannen inte skulle ta sig ytterligare hustrur. Gjorde han det i alla fall hade hustrun sällan några reella maktmedel att hindra honom.

Dessa jurister lägger ner stor möda på att efter bästa förmåga stipulera hur mycket tid en man måste tillbringa med varje hustru. Han bör rättvist dela sin tid mellan dem och reser han bort och bara tar med sig en av dem måste de övriga kompenseras vid hemkomsten.

När en man gifter sig med en kvinna äger han henne på nästan samma sätt som han äger en slav, framför allt äger han rätt att ha sex med henne. På denna punkt är juristerna eniga. Ali påpekar att äktenskaplig våldtäkt är ett oxymoron i denna värld; i detta perspektiv är våldtäkt, fortsätter hon, snarast ett slags egendomsbrott som definitionsmässigt inte kan begås av den äkta maken.

En man kan i princip ha hur många partners som helst medan en kvinna aldrig kan ha mer än en enda. Vanligen hade en man rätt att ligga med sin slavinna men den rätten försvann om hon var gift för då var det makens rätt som övertrumfade ägarens.

Detta leder ibland till närmast absurda diskussioner om hur man skall hantera en situation när två män är delägare i samma ogifta slavinna; det måste lösas utan att man bryter mot den absoluta regel som säger att endast en man kan ha rätt till sex med en kvinna.


Mannen är hela tiden överordnad kvinnan. Det står i Koranens fjärde sura att ”mannen vare kvinnornas föreståndare” (enligt K V Zetterstéens fortfarande pålitliga översättning) och lite senare i samma sura att mannen har rätt att slå de kvinnor som inte lyder honom. Olika översättare har försökt tona ner det brutala ”slå dem” med ordvändningar som ”tillrättavisa dem” men det är rökridåer för att skymma en brutal kvinnosyn som det är svårt att förena med tanken på islam som en egalitär religion.

Men Ali klandrar inte dessa jurister för denna kvinnosyn utan ser deras utredningar snarare som symtom och tecken på en värld där kvinnan hade en underordnad roll också innan hon ingick i äktenskap; det framstår som en affärstransaktion där mannen köper rätt till sex och kvinnan i gengäld har rätt att kräva uppehälle. Om mannen sedan tröttnar på sin hustru kan han skilja sig från henne eller skaffa sig en eller flera till; kvinnan saknar självfallet dessa möjligheter.

Kecia Ali har skrivit en strikt och detaljrik bok där hon analyserar svårtåtkomliga texter på ett så objektivt sätt som möjligt. Men hon är inte naiv i sitt akademiska elfenbenstorn. Hon vet att det idag generaliseras som aldrig förr om islam och att dessa generaliseringar ”växer exponentiellt när det handlar om kvinnor och islam”.

Dessa texter från tidig medeltid (enligt europeisk tideräkning) har varit betydelsefulla för att kodifiera en syn på äktenskapet som det fortfarande finns spår kvar av inom islam. Kecia Ali medger att mannens rätt till snabb och enkel skilsmässa har varit svår att upphäva; den rätten är fortfarande ett slags markering av genuin, autentisk muslimsk lag, skriver hon.

Kecia Alis arbete har varit främst textuellt. Hon diskuterar sällan hur dessa lagar efterlevdes i praktiken. Har kvinnans rätt till sin egendom verkligen respekterats i ett samhälle där mannens rättigheter i övrigt var så starka? På denna och många andra frågor får vi inga tydliga svar. Kecia Ali nöjer sig vanligen med att mera antyda än tydligt visa kontinuitet eller bristen på sådan mellan dessa tidiga regler och dagens.

Ändå kan hennes bok användas som argument mot de fundamentalister som säger sig vilja återskapa den värld där Koranen och profetens exempel styrde. Den gudomliga lagen visar sig till stor del vara människans verk och vad människan har skapat kan alltid förändras.