En costaricansk poet berättade nyligen för mig om en felaktig detalj i Steven Spielbergs film ”Jurassic park”, som han menade speglar den okunskap som på många håll råder om Centralamerika. I en scen som sägs utspela sig i ”San José, Costa Rica”, skildras ett möte på en strandrestaurang, med havet i bakgrunden. Det är bara det att landets huvudstad i själva verket inte alls ligger vid kusten, utan mitt inne i landet.

Visst intar den här landremsan mellan Mexiko i norr och Colombia i söder en ganska marginell position i den globala ordningen, såväl ekonomiskt som kulturellt. I vår del av världen skymtar de sju små länderna i Centralamerika för det mesta bara till i nyheterna när någon naturkatastrof inträffat eller vid politisk turbulens, som vid statskuppen i Honduras 2009. Så har det dock inte alltid varit. Under en del år på 70- och 80-talet var världens blickar riktade hitåt. Detta var de ideologiska sammandrabbningarnas och de brutala inbördeskrigens tid. Inte minst sandinisternas maktövertagande i Nicaragua 1979 bidrog till att motsättningarna ökade och att USA:s oro över utvecklingen växte, samtidigt som man från vänsterhåll hyste stora förhoppningar om att revolutionen skulle sprida sig till de angränsande länderna. Under dessa år reste författare och journalister hit från när och fjärran för att skriva reportageböcker om det som höll på att hända, från amerikanskan Joan Didion till svenska uttolkare som Lars Palmgren och Pierre Schori.

Det här var också en period då den centralamerikanska litteraturen uppmärksammades internationellt. I slutet av 60-talet hade guatemalanen Miguel Angel Asturias tilldelats Centralamerikas första – och hittills enda – Nobelpris i litteratur för sina socialt engagerade episka romaner om ekonomisk och mänsklig exploatering i hemlandet, där myterna och storpolitiken kolliderade. Det var också genom denna politiskt medvetna tradition som den centralamerikanska poesin skulle bli känd över världen. Poeter som Roque Dalton från El Salvador och Otto René Castillo från Guatemala blev legendariska inte bara för sina sätt att koppla samman den politiska kampen och poesin; deras liv skulle också sluta på symptomatiskt våldsamma sätt. Dalton avrättades av en sekteristisk vänstergrupp, falskt anklagad för att arbeta för CIA, medan Castillo torterades och brändes levande av armén. Den moderna centralamerikanska litteraturen har i mångt och mycket varit en våldsam och blodig historia – berättelser och dikter fyllda av överblivna benknotor. Otto René Castillos rader kunde stå som en rubrik över dess tragiska drama: ”Om du skriver en dikt / kanhända den tjänar / som gravskrift i morgon.”


Vad har hänt sedan dess? På senare år har de centralamerikanska länderna genomgått en demokratiseringsprocess liknande den som skett på andra håll på den latinamerikanska kontinenten – även om den politiska stabiliteten på sina håll är ganska skör. De ideologiskt betingade väpnade konflikterna har ersatts av ett svårartat kriminellt våld i länder som Honduras och El Salvador; ett våld som oftast utspelar sig i internationell medieskugga samtidigt som världens blickar är riktade en bit längre norrut, mot narkotikakrigets Mexiko. Till detta kommer att många sociala problem förblir olösta i dessa länder, som i vissa fall alltjämt hör till kontinentens allra fattigaste.

I Nicaragua, landet som för många förkroppsligade drömmen om ett mer jämlikt samhälle, skulle revolutionen snart följas av inre splittringar mellan sandinisterna. Flera av de poeter som innehade politiska poster efter revolutionen – däribland prästen Ernesto Cardenal – befinner sig idag i djup konflikt med Daniel Ortegas vänsterregering, som anklagas för maktfullkomlighet och auktoritära tendenser. Över huvud taget råder sedan en tid tillbaka en mycket infekterad stämning mellan många av de nicaraguanska kulturutövarna och den politiska makten.

Det finns en episod i Joan Didions reportagebok ”Salvador” från början av 80-talet som dröjt kvar i mitt minne. Mitt under brinnande inbördeskrig i El Salvador träffar hon en del av landets författare på huvudstadens universitet. Många andra är antingen döda, eller har gått i exil. Stämningen är apokalyptisk när hon återger vad några av dessa överlevande författare säger: ”Vi är de enda som är kvar. Det finns ingen efter oss, inga unga. Alltsammans är över.”

Alltsammans var förstås inte över, även om El Salvador vid 80-talets början knappast kan ha ingett särskilt mycket hopp, varken när det gäller samhällets eller litteraturens framtid. I ett par decennier har det nu också varit ganska tyst om den centralamerikanska litteraturen i Sverige, och den översätts i princip heller inte längre till svenska, med undantag för några enstaka romaner som hittat hit de senaste åren. Situationen underlättas inte av att de flesta centralamerikanska författarna befinner sig något i marginalen även inom det spanskspråkiga sammanhanget, långt från litterära nav som Mexiko City och Buenos Aires, för att nu inte tala om avståndet till de inflytelserika spanska förlagshusen.


Men nya generationer av prosaister och poeter har förstås sett dagens ljus också i den här delen av världen, även om det till stor del har skett bortom vårt synfält. Liksom i resten av Latinamerika kännetecknas det litterära landskapet här numera av en bångstyrig mångfald – och uppbrottet från exempelvis den magiska realismen har vid det här laget pågått ganska länge. I Nicaragua har många yngre författare distanserat sig från sina öppet politiska föregångare, och poeter födda på 70-talet som Francisco Ruiz Udiel, som tog sitt liv i början av det här året, och Gema Santamaría – för att nu bara nämna ett par av de intressantaste rösterna – har hellre knutit an till mer existentiellt inriktade äldre kollegor, såväl innanför som utanför landet. De tillhör båda den generation som Gioconda Belli kallat ”Orons generation”, just eftersom de inte längre har haft någon självklar ideologi eller estetik att utgå ifrån när de skapat sitt språk och sin tillvaro.

El Salvador är annars ett särskilt levande sammanhang för mig, eftersom jag nyligen tillbringat en tid där, tillsammans med en del av landets yngre poeter. I år har det kommit ut två antologier med salvadoranska poeter som trätt fram under 00-talet – båda utgivna med små resurser och med bristfällig distribution, något som känntecknar det mesta av poesiutgivningen i Centralamerika. En av dessa antologier heter ”Una madrugada del siglo XXI: poesía joven salvadoreña” och är sammanställd av Vladimir Amaya. Liksom det 30-tal andra poeter som här finns representerade, är han själv född på 80-talet, då inbördeskriget ännu härjade i El Salvador. Men enligt Amayas förord har dessa nya poeter brutit en ”ond cirkel” som de politiskt inriktade föregångarna befann sig i, och istället fördjupat andra teman i sin poesi, till exempel det erotiska. Han talar om ett vitaliserat litterärt liv bland de unga i landet, ofta knutet till så kallade ”talleres” – en sorts blandning mellan författarskolor och litterära grupperingar som blomstrat under det senaste decenniet under fantasieggande namn som ”Den döda hunden” och ”Den svarta rosen”.

Samtidigt som sådana kollektiva litterära initiativ alltså tycks ha ökat efter millennieskiftet, menar Vladimir Amaya att det poetiska landskapet kommit att rymma allt fler skilda röster och tonfall. Enligt honom har den här generationen också på nytt uppfunnit ett sorts hopp – ”vilket i det här landet inte vill säga lite”. En annan aspekt som inger tillförsikt är att de kvinnliga lyrikerna nu är mer närvarande än någonsin, och att det knappast går att närma sig de senaste decenniernas salvadoranska poesi utan att stifta bekantskap med sådana egensinniga poeter som Susana Reyes och Krisma Mancía.

Det sorgliga är däremot att även om inbördeskrigets erfarenhet blir alltmer avlägsen, så har våldets inslag i det salvadoranska samhället inte minskat. Man måste hålla i minnet att detta är ett av de mest våldsdrabbade länderna i det samtida Latinamerika, där de kriminella gängen – ”maras” eller ”pandillas” som de kallas i Centralamerika – i praktiken styr många fattiga stadsdelar. En morgon i El Salvador läser jag i tidningen om en makaber nyhet som kanske säger något om vilka villkor såväl medborgarna som litteraturen här lever under. Inne i ett par hus utanför huvudstaden San Salvador har polisen hittat nedgrävda, mördade kroppar. Men artikeln uppmärksammar också den förfärande detaljen att dessa hus faktiskt inte var övergivna som man först trodde – utan fortfarande bebodda. Det blir en isande påminnelse om hur livet och döden i det här samhället så att säga är inneboende hos varandra, är mantalsskrivna på samma adress. Ett sådant klimat påverkar naturligtvis även den nya poesin – men skillnaden är att blodet som nu spills inte längre har någon tydlig ideologisk fond som på inbördeskrigets tid.


Kontrasten är slående när jag parallellt med nya antologier med ung poesi från Nicaragua och El Salvador läser två antologier med centralamerikansk poesi som sedan tidigare finns på svenska. Lasse Söderbergs ”Jaguarernas skugga” från 1985 är av förklarliga skäl djupt präglad av den politiska period den tillkom i, och den tvåspråkiga antologin ”Stigar/Senderos” från 2003 väljer att i hög grad betona politiskt engagerade kvinnliga poeter från samma epok i sitt urval.

Även om den sociala verkligheten också sätter sina spår hos de yngre poeterna, kommer jag inte ifrån känslan av att denna nya poesi har dragit sig inåt – från det kollektiva till det individuella. Det sätter också sina spår i poesins ambitioner. Man har i de flesta fall avlägsnat sig från tron på att poesin tillsammans med politiken verkligen skulle kunna förändra samhället i grunden – det har helt enkelt funnits alltför många besvikelser längs vägen. Men detta tillbakavisande av konstens revolutionära kraft kanske i sig rymmer en ny frihet, skälvningar av ett mer innerligare slag. Teman som tidigare hamnat i bakgrunden kommer nu till liv i poesin – kärleken, ensamheten, poesin själv och exilens erfarenhet, för att nu bara nämna några av de mest återkommande. Det är symptomatiskt att självmordet nu är ett betydligt vanligare ämne i poesin än döden genom den väpnade, ideologiska kampen. Det handlar istället om ”den mest intima platsen för att anlägga en eld” som nicaraguanskan Gema Santamaría skriver i en dikt.

Det är en konstnärlig utveckling som trots allt inger hopp. Kanske kommer den centralamerikanska litteraturen en dag återigen att göra sig hörd i världen, och även nå oss på andra sidan Atlanten. Redan i slutet av 1800-talet bevisade den kosmopolitiske nicaraguanske poeten Rubén Darío att denna förbisedda landremsa är att räkna med – genom att bli den som förde ”el modernismo” till Spanien.

”Ännu gör det ont i händerna när jag skriver”, diktar den salvadoranske poeten Carlos Clará, som är född i mitten av 70-talet. Vad är det som gör ont? Kommer det inifrån eller utifrån? Sådant går förstås inte att skilja åt, och det är inte poesins uppgift att nysta upp de hoptrasslade nervtrådarna, utan snarare att hålla fast blicken vid det ouppklarade virrvarret. För vad som än händer, vad vi än skriver – kan vi vara säkra på att händerna kommer att fortsätta att värka.