Bakom den engelska titeln Another year anas en outtalad suck. Ännu ett år likadant som det föregående. Att ett år går märks framförallt i huvudpersonerna Toms (Broadbent) och Gerries (Sheen) köksträdgård, där växtligheten växlar från yrvaken vår till insomnad vinter. Tom och Gerrie, de skojas glatt med namnkombinationen, är ett ”vanligt” par i den övre medelåldern.

Hon är kurator på en vårdmottagning. Han är geolog som undersöker marken inför nya vägbyggen.

De lever ett ”vanligt” liv i sitt typiska engelska hus, har en ”vanlig” son, vars framtid de oroar sig en aning för. Kommer han att hitta en flickvän? De lever ett ”vanligt” fungerande liv med varandra. Det är just det ”vanliga” som är Mike Leighs undersökningsobjekt i Medan åren går. Och till sin tjänst har han en uppsättning fantastiska skådespelare som kan konsten att göra mindre till mer. För detta är framförallt en film som hyllar det goda skådespeleriet. I en kort inledning får vi möta magnifika Imelda Stanton, som söker hjälp för sina sömnsvårigheter och desperat önskar sig ”ett annat liv”. Hon är raka motsatsen till filmens huvudpersoner och kanske en påminnelse om vad riktig olycka är.

Tom och Gerrie är som sagt nöjda med sina liv men har också ett antal vänner, som är mindre nöjda. Där är Gerries arbetskamrat Mary (Manville) som lever i oönskad ensamhet liksom Toms gamla vän Ken, båda dricker för mycket.

De dras som mörka planeter till Toms och Gerries ljusa sol och hoppas någonstans att livet ska få en ny vändning. Mary och Ken kunde ju bli ett par, tänker man. Kanske har de haft ett kortvarigt förhållande. Han är intresserad men definitivt inte hon. Mary bryter ihop när den betydligt yngre sonen i familjen kommer hem med en flickvän. Så som hon så riktigt konstaterar ”det är inte rättvist.” Det finns inte alltid lösningar på alla problem.

Mike Leigh ger oss ett utsnitt ur ett antal människors liv utan att redovisa vad de har gått igenom eller redogöra för hur det kommer att gå för dem – det överlåter han åt åskådarens fantasi. Filmen är uppbyggd kring några återkommande middagar, där det dricks lite för mycket vin, men samtidigt ges tid för samtal. Tom och Gerries styrka är att de orkar lyssna på sina olyckliga gäster.

Men sorg betyder inte detsamma som avsaknad av självinsikt eller humor. När det är som mest tragiskt är det också mycket komiskt, vilket är Mike Leighs kännetecken. En av höjdpunkterna är ett samtal mellan den maniskt pratande Mary, helt förkrossad efter att ha gjort bort sig, och Toms bror och nyblivne änkling Ronnie, som bara svarar ja eller nej eller ingenting på hennes frågor men där det ändå uppstår kontakt. Det är Mike Leigh i ett nötskal, förmågan att skapa en spänning i det till synes triviala, att öppna hisnande djup i det vardagliga.

Skådespelarnas intensiva närvaro gör att gränsen mellan duk och salong löses upp, man blir träffad av de här människornas sorg och glädje, blir till ännu en gäst i den blommiga soffan hos Tom och Gerrie.

Mike Leigh har gjort en lysande sorgesång över att åldras och kanske inse att livet inte blev riktigt som man hade hoppats – men att det finns tröst, inte minst bland vänner. Det är en nåd att få ta del av den.