Fel demonisera Larssons arvingar

I maj 2008 sände SVT ett avsnitt av Uppdrag granskning kallat ”Millenniummiljonerna”. Stieg Larssons bror Joakim och far Erland var ovana vid kameran. Deras tafatthet kontrasterade bjärt mot Eva Gabrielssons mer vältaliga uppträdande. Mot den medievana, urbana, ideologiska klassen stod två tysta män, som sökte orden. Rollfördelningen i striden om Stieg Larssons författarskap och de svindlande summor delar av det genererar stadfästes. Erland och Joakim Larsson var de giriga, som desperat sökte efter ord för att rättfärdiga sitt övergrepp mot Eva Gabrielsson.

I fredags var Joakim Larsson mer obesvärad hos Skavlan. Han var lugn och saklig, och på flera punkter fick vi höra en annan version än den som Eva Gabrielsson torgfört och på nytt torgför i boken ”Millennium, Stieg & jag” (Natur & Kultur). En sak är uppenbar. Den ena parten ljuger. För en utomstående är det omöjligt att veta vem.

Men även en annan sak är uppenbar, och har varit uppenbar från början. Joakim och Erland Larsson har rätt. Stieg Larsson och Eva Gabrielsson var aldrig gifta, och de hade inga barn. Då är syskon och föräldrar närmaste arvingar.

Stieg Larsson och Eva Gabrielsson gifte sig inte på grund av mordhoten mot honom. Men varför skrev de inte ett ömsesidigt testamente? Dödshotet borde ha förstärkt behovet av ett sådant. Hur sorgliga omständigheterna kring arvet än är, har inte Eva Gabrielsson någon rätt till det. Joakim och Erland Larsson har erbjudit henne att delta i förvaltandet av arvet, och de har erbjudit henne en del av inkomsterna från Millenniumböckerna. De har inte haft några juridiska skäl att erbjuda henne detta, men hon har avböjt.

Det var tragiskt att Stieg Larsson inte skrev ett testamente, men ansvaret faller på honom och Gabrielsson, inte på brodern och fadern. De förtjänar inte att demoniseras. Ställvis är Gabrielssons bok också motbjudande, som när hon återger en fornnordisk förbannelse hon nedkallat över Stieg Larssons fiender och de vänner som hon anser har svikit. Hämnden är bättre som litterärt motiv än som livshållning.

Eva Gabrielsson framställer också Joakim och Erland som icke-empatiska och likgiltiga inför Stieg Larssons död. Det hade dock varit klädsamt om hon åtminstone nämnt att Joakim under åren av strider själv blivit änkling.