jag ville jag vore ett välskrivet brev

jo jag vet. jag vet att den här platsen sannolikt är död nu. död i bemärkelsen att den där fina grafen som man kan få upp, en liten karamell till oss användare från det storsinta nätbolaget, den där fina gestalningen av hur många tryck här och hur många tryck där som har passerat den senaste dagen, veckan, månaden… i bemärkelsen att just DEN grafen har haft en tydlig tendens den senaste tiden, lite som ett EKG på en akutmottagning i en film med en man på en brits med sällsam och samtidigt dramatisk musik och en annan lite bekymrad man, med vita kläder. fast utan dom där männen då. och kanske musiken också. även om det rullar endel sällsam och samtidigt dramatisk musik här.

jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad som hände. jag skulle flytta och hade tentor och fick besök och gick i däck och det. men det är ju egentligen inte någon förklaring till frånvaron av text. även om man säkert skulle kunna tänka ut några riktigt logiska och trovärdiga (bort)förklaringar till hur det kom sig att skrivande inte kom igång igen. kanske var det helt kort så att inget fanns att berätta? men det finns alltid något att berätta. och finns det inget att berätta får man gott se till att antingen hitta på nått att berätta eller hitta på nått att göra så att det finns något att berätta. men dvala är dvala är kokokong. panik och paralys. företrädesvis paralys. detta är ett väldigt märkligt och besvärligt sentiment.

jag lär mig emellertid någon tyska längs vägen. och igår förstod jag något storartat. på tyska heter besvikelse enttäuschung, inget märkvärdigt egentligen, en helt vanlig glosa. men om man tittar på vad det är för ett ord egentligen ser man ju att den tyska besvikelsen egentligen inte är så kategoriskt negativ som den svenska besvikelsens aura ger vid handen. den tyska besvikelsen är nämligen en sammansättning mellan ent- och -täuschung, även här ett helt vanligt förled och en helt vanlig glosa. men täuschen betyder att bedra, eller att lura. den tyska besvikelsen är alltså ett avlägsnande av ett bedrägeri, ett brytande genom falska föreställningar. den tyska besvikelsen tar fasta på avståndet som uppenbarar sig när 0 visar sig vara inte riktigt 0. mer eller mindre spelar egenligen ingen roll, men en vanans varelse som jag skulle nog intuitivt säga lite mindre. men jag lär mig att skriva igen. just nu. och vanan trogen är att skriva skrivandet en möjlig väg in / ut / fram / bak, med sikte på en enda läsare. som en förutskickelse av en räkenskap som det egentligen vore bekvämast att skjuta fram / bak / in / ut ännu ett litet tag.

ps.
jag är i färd med att bli tjock också

Nu är det alltså söndag, och ytterligare en vecka har passerat. Det har egentligen inte hänt sådär fasansfullt mycket, har mest hängt runt i biblan och pluggat lite och suttit hemma vid köksbordet och snackat strunt (på tyska såklart). Några lite mer intressanta saker har emellertid ägt rum.

Till exempel är jag inte turist i Tyskland längre – åtminstone i formell mening. I onsdags gick nämligen jag och Jacob till Bürgerbüro, dvs. medborgarkontoret i Freiburg. Där fick man fylla i blanketter och sitta i kö för att sedan få blanketterna viserade och stämplade, för att slutligen komma ut på andra sidan som bosatt här. Som jag skrev tidigare vill tyskarna se någon form av papper på att man har försörjning, och som planerat skrev jag ett sådant intyg till mig själv och lät Jacob skriva under det med ”Håkan Sundberg” (han gjorde en likande manöver och själv har jag numer ett alterego som ”Sven Hort”). Hur som helst var det inga problem där på kontoret, det kan ju knappast vara mer än formalia. Att jag inte i formell mening är turist i Tyskland betyder dock tyvärr inte att någon slags vardag har infunnit sig. Fortfarande regerar en slags känsla av undantagstillstånd, har ju liksom inget hem i någon starkare bemärkelse och inga rutiner att förhålla mig till. Och all den där rastlösheten som internet i vanliga fall kan absorbera vet jag inte vart jag ska göra av nu. Det blir en hel del vankande av och an och fram och tillbaka och sedan lite bok och tysk tv. Och som tidigare nämnt en hel del struntprat i köket. Hur man än vrider och vänder på det måste man väl säga att det trots allt är rätt bra, att tala tyska är ju mer eller mindre att plugga. Och de två tyskorna (Fenja och Ariadne) vi bor med är väldigt trevliga och roliga.

Till veckans besvikelser, eller snarare veckans besvikelse – det var bara en, hör torsdagens operabesök. Dom gav ”Barberaren från Sevilla” på stadsteatern i Freiburg. Och visst, man kanske skulle ha anat onåd när operan gavs på en teater och biljetterna kostade ynka 7 €. Hur som helst var det fullkomligen bedrövligt. Handligen var förlagd till nutid och inspelningen av en telenovella (en sorts latinamerikansk såpopera som pågår i evigheter), och det kanske är värt att påpeka att jag inget överhuvudtaget vet operan som sådan annat än att det är en komedi. Hur som helst var sättningen extremt tramsig och bemängd med sexuella anspelningar, något som det säkert kan finnas fog för i manus eller så men som jag trots allt uppfattade som extremt tyskt – på det där dåliga och stereotypa sättet. Vi gick i pausen. Det är ju emellertid svårt att säga om det var uppsättningen som var dålig, det kan ju vara så att jag helt enkelt inte gillar den där komedin. =)

Jag har ju varit i rätt stort behov av frisering den sista tiden (förutom de tussar som for väck på nyårsaftonsnatten har jag ju inte klippt mig sedan jag rakade i august). Och slutligen tog jag mig till en frisör i fredags. Jag är inte helt missnöjd med resultatet även om det nog inte var det bästa jag kunde fått. Hur som helst tycker jag det är extremt komplicerat att kommunicera med frisörer på svenska, och det var ju inte direkt lättare på tyska om man säger så. Man har ju inte den blekaste aning om den där typen av fraser som man behöver i sådana situationer; typ ”hej jo jag undrar om du möjligtvis har nån tid ledig för att klippa mig”, eller så. Jag gjorde mitt bästa (tog väl en minut eller så att formulera sig) och frisören såg rätt konfys ut och frågade helt enkelt ”fragtest du mir, ob ich zeit dafür habe, dir dein haar zu schneiden?”. Det konstiga med sådana där vardagliga situationer är ju att man aldrig någonsin stöter på dom i några böcker, varken grammatik eller andra. Ja, eller det kanske skulle vara i nån skönlitterär bok, men jag har ju bara läst kurslitteraturen hittills och där har det minsan inte funnits nått sådant exempel. Iofs har man väl eg bara nytta av sånt om man planerar att bli någon slags tysk, men det är ändå märkligt att erfara på hur bar backe man trots allt står i sånna vardagliga situationer.

Appropå vardagliga situationer har jag under den gångna veckan haft mycket roligt åt de mer åldrade tyska toastolarna. Det finns ett videoklipp med den solvenske filosofen Slavoj Zizek, där han talar om föreställningen om ideologins slut som ju tycks varit en rätt vanlig fras och föreställning för sisådär 20-25 år sedan även om den inte är helt ovanlig än idag. Hur som helst menar han att man mer eller mindre kan motbevisa denna tes genom att titta på hur toaletterna är inrättade i olika länder. I det tyska exemplet menar han att de tyska toalettstolarna motsvarar det tyska spekulativa medvetandet såtillvida att de är inrättade på ett sådant sätt att avföringen hamnar på en avsats avskild från själva avloppet, där det kan inspekteras noggrant innan det skickas iväg genom rören i och med knapptryckningen. Och det är verkligen så, de äldre tyska toaletterna ser verkligen ut på det sättet! Det äldre tyska toaletterna är spekulativa toaletter! Oerhört rolig iakttagelse tycker jag. Frågan är väl bara vad man ska dra för slutsats av att alla nyare tyska toaletter är av amerikanskt snitt (dvs. samma typ som vi använder i sverige)? Kan man möjligen spåra en förändring i det tyska medvetandets konstellation där? Och varthän är det i sådana fall på väg? Finns det någon skillnad mellan gamla öst och väst? Frågorna hopar sig och det är väl inte mer än att man får försöka driva denna kulturstudiefråga till sin spets under våren!

Jag kom ju fram redan i torsdags och nu börjar jag ha lite koll på staden i varje fall. Hur som helst verkar det väldigt fint; staden är vacker och studenthemmet jag bor på likaså – det enda problemet är att det är otroligt komplicerat att få internet i rummet. Det finns en anslutning i varje rum och så långt är allt bra. För att ansluta sig till nätet måste man dock medge att månadsavgiften autogireras. Från ett tyskt bankkonto. Och för att skaffa ett tyskt bankkonto måste man först anmäla sin närvaro på medborgarkontoret, och därmed få en papperslapp där det står att man kommer att uppehålla sig i staden mer än 3 månader (detta är priset för att tyskarna inte har personnummer). För att kunna få en sådan lapp måste man också kunna uppvisa en annan papperslapp där det står att någon (csn eller släkting eller annan) borgar för att man har försörjning under tiden man är här, och någon sådan har jag ju inte. Men det finns ju sätt att lösa detta problem, och ett av dem stavas f ö r f a l s k n i n g. Så far, jag hoppas att du inte misstycker över att jag förfalskar ett intygande på att du stödjer mig. :) Frågan är dock om det trots allt papperskrångel är värt att teckna sig för internet, man måste nämligen skriva upp sig för minst 6 månader – rummen som universitetet fixat till oss är nämligen bara på en månad, vi måste hitta något nytt till den 15e februari och vi följaktligen inte var vi kommer att bo därefter. Nu sitter jag i varje fall på ett internetcafe där man kan köpa en månads obegränsad tillgång till internet för 5 €, då måste man dock använda sin egen dator (och det vill man ju, drömmer närmast mardrömmar om de tyska tangentborden).

Hade f.ö. första lektionen idag, litteratur. Det är visserligen grymt lyxigt att vara 9 st i klassen, men jag är trots allt lite orolig. Jag föreställer mig att det mer kommer att handla om att läsa böcker än om att syssla med litteraturvetenskap. Dvs. Att egenarten i det litteraturvetenskapliga frågandet knappast kommer att ägnas någon uppmärksamhet och att seminarierna därmed kommer att bli röriga och allmänt hållna. Fast man ska väl inte måla fan på väggen, har ju faktiskt hela terminen kvar! Till de glada överraskningarna hör att vi kommer han en 10 veckor lång filosofikurs, samt en 5 veckor lång filmkurs. Lär ju kanske inte bli så djuplodande textstudier inom filosofin, men att inom institutionens ram syssla med Kant, Hegel, Marx och Nietzsche känns hur som helst väldigt spännande!

Jag har fortfarande inte riktigt nött in att jag numera är med kamera, men några bilder har det trots allt blivit. Kommer inom kort försöka skapa en fotodagbok av något slag!

Nu har det faktiskt gått en hel vecka här i würzburg, ja rent utav en vecka och en dag! Börjar ha kommit på plats nu och sådär, främlingsskapet inför det tyska språket känns inte riktigt lika påträngande nu (även om det kommer dröja länge innan jag ens lär mig trampa vatten) och det är ganska god stämning inom gruppen. Några nedslag i helgen övningar:

I fredags gjorde vi en liten resa till en pittoreskt medeltidsstad strax utanför würzburg (tog kanske 20 minuter eller så med regionalbahn) som heter sommerhausen. otroligt charmerande faktiskt. där promenerade vi först runt ett tag och kollade in omgivningarna (som överlag är helt galet vackra här, böljande kullar prydda med vinrankor i snörräta led så långt ögat kan se!) och sedan gick vi på en teater som var belägen i någon slags medeltidskällare. Pjäsen för kvällen var Der Interview, som tydligen ska vara en bearbetad version av en film, vilken kunde skryta med Theo van Gogh som en av manusförfattarna. Det var en konversationsdriven komedi, av det lite mörka slagen, men alltjämt med någon farsstämning. Tyckte den var rätt ok, dom talade tydligt och även fast det gick lite fort ibland var det inga större problem att följa vad som hände. Naturligtvis försvann ju alla språkliga subtiliteter och skämt som inte helt och hållet var slapstick eller spelade på uppenbar absurditet någonstans i filtret (och det betyder ju att jag bara spekulerar om huruvida dom fanns där eller inte :), men det var i stort en angenäm upplevelse.

Lördagens dagdel var inte så mycket att tala om; var inne i stan och kollade runt (lyckades pricka in en protestantisk lunchgudstjänst i domen bla), pluggade lite, handlade lite, och lagade lite mat. Sedan på kvällen åkte jag och ett par andra in till stan för coctailbar och sedan rockklubb. Det var en väldigt bra kväll (det är ju inte alltid man får höra taking back sunday ute) som slutade med en taxi hem vid stängning kl 5.

I söndags var jag av förklarliga skäl rätt trött, och jag ägnade morgonen åt att ligga i sängen och lyssna på musik – jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte tagit med mig datorn, utan musik skulle jag bli total verrückt som man skulle säga här – och sedan mot kvällningen gick vi hem till en av de tyska barnvakterna som universitetet har fixat upp oss med. Hemma hos steffen grillade dom andra medan jag tittade på, fanns liksom inget som jag var fin nog att äta, och sedan tog vi en promenad upp på ett vinberg i närheten där vi avnjöt solnedgången och utsikten tillsammans med vindruvor pallade direkt från vinstocken, det fick bli min middag och dom var fantastiskt söta. Det är ju mer eller mindre sommar här fortfarande, även om det har regnat ordentligt nu ikväll. Mera ljus! :)

Nu är det kväll och den andra egentliga dagen i tyskland är snart över. Jag är fortfarande rätt sliten från resan och har otroligt trött idag, men det har ändå varit bra. Idag var liksom den första  dagen med ordentlig undervisning, och jag har lyckats hitta en anslutning till internet. Bara en sån sak!

Resan ner gick ganska bra, men det var en allt annat än angenäm upplevelse. Det skulle ju vara skönt om man kunde skylla på ryan air eller nån annan. Men det kan jag dessvärre inte. Jag tyckte nämligen att det verkade vara en bra idé att vara vaken hela natten innan planet for, och spenderade kvällen först på en födelsedagsfest och sedan på en invigningsfest för ett kulturhus. Tänkte att det skulle vara bra för då kunde jag sova hela vägen till Frankfurt. Men så blev det inte. Kunde egentligen bara sova på flygbussen ut till skavsta. Sen var det stopp. Och lagomt till turbulensen i nedstigningen mot Hahn (flygplatsen utanför Frankfurt som RA trafikerar) började jag dessutom bli lite bakfull. Hur som helst överlevde jag. :)

Måndagskvällen erbjud även den ett litet äventyr; jag och ytterligare en från gruppen var på en punkspelning på ett ställe som heter immerhin. Han tröttnade dock innan det var färdigt och gick hem, och när jag sedan gick till bussen efter allt var färdigt stod det klart att jag hade missat bussen med c:a 3 minuter och att det var 57 tills nästa gick. Så jag gick tillbaka till stället och hängde lite. Lite för mycket. Så jag fick väldigt bråttom till sista bussen, och naturligtvis passerade den hållplatsen när jag var ungefär 150 m från den. Jag sprang ut till vägkanten och viftade lite med armarna, men det fattar ju jag att han inte stannade. Tänkte först att det bara var att börja gå, men så slog det mig att jag ju inte hade den blekaste aning ens om åt vilket håll jag skulle. Så jag gick tillbaka till stället ytterligare en gång och där hjälpte dom mig få kontakt med en billig taxi och så var jag hemma en och en halv timme senare än beräknat.

 Jag har lite svårt att förlika mig med att jag inte riktigt kan vara mig själv på tyska. Alltså att det är helt omöjligt att säga vad jag tänker. Att det helt enkelt inte går. Det är något alldeles otroligt frustrerande. Men man får väl lov att hoppas att det ska kännas något bättre innan dom här veckorna är över.

Det börjar vara svårt att förtränga att jag håller på att blir en medelålders man också, förutom en 37åring består gruppen uteslutande av människor födda kring 1988. Och dom där 10 åren som ligger emellan oss gör ju att man har rätt olika perspektiv på saker och ting. Men dom är ju ganska rara i alla fall. Av någon anledning kom vi att tala om 8-bitars nintendo tidigare idag och de beskrev sin relation till denna fantastiska maskin i termer av nostalgi. Och det är just i det läget som jag märker vilken surgubbe jag kommer att bli – min tankeimpuls blev ju naturligtvis ”hur kan dom vara nostalgiska över nått som dom inte varit med om? dom var ju knappast ens födda på tiden det begav sig.” Men jag sa i varje fall inget utan skämdes bara lite och skrattade inombord över det komiska i min egen position. :)

Nu har mer eller mindre hela sommaren passerat. Men jag kan inte direkt säga att det finns anledning att sörja. Trots att de första fem veckorna gick fort är detta antagligen en av de mer intensiva somrarna på länge. Det har funnits ljumna nätter, dans, öl, punk, och även – om än i väldigt ringa utsträckning – sans. En sommar av väckta förhoppningar såväl som kroppsarbete. En sommar av upptåg och vansinne. En brödrasommar helt enkelt. Men den första halvan gick alltså väldigt fort. Sådär fort så man bara häpnar vid blotta åtanken. Inte för att de var speciellt spännande, inte alls. Snarast tvärt om. Jag jobbade heltid, och att sitta bakom ratten på heltid är inget som direkt stimulerar de mer kreativa delarna av ens varelse. Det som är hisnande med den här sortens sömn är att den i själva verket ger perspektiv på nuet, likväl som perspektiv på en möjlig framtid. Det står ju liksom klart att man utan problem skulle kunna överleva samtidigt som man kör buss. Frågan är bara om det är den optimala lösningen. Får en känsla av att nästa gång man råkar reagera har det inte gått fem veckor utan snarare fem år. Eller femton för den delen. Det är som om alla dagar sitter ihop. Som att de hänger samman i en sömlös sömn. Det är väl baksidan av den cykliska aspekten av tillvaron. Men det är väl antagligen så att cykeln är en bättre utgångspunkt än progressionens räta linje när det kommer till att på något sätt rubba tillvarons centra i förhållande till sig själv.

Inte för att sommaren är slut ännu, men det råder inget tvivel om att hösten närmar sig med stormsteg. Fick besked om att jag har en plats på en treveckors tysklandsvistelse inom ramen för tyskakursen jag kommer att läsa under hösten, och det är inte utan att känna mig lite stolt över att ha övervunnit min egen lathet (läs: feghet) när jag sökte utbytet och att jag faktiskt bokat flygbiljetterna tidigare idag. Även om det på det hela taget känns rätt jobbigt att vara borta i tre veckor utan att egentligen vara så bra på språket eller känna någon, känns det faktiskt rätt skönt att det är ok att det känns jobbigt. Man får väl lov att anta att språket kommer utvecklas och att man kanske kan lyckas göra sig några nya bekantskaper längs vägen. Tillförsikt är nog dagens ledord tror jag.

Jag har jobbat nu på morgonen. Reservtjänst. Det betyder att man sitter på garaget och väntar på att något ska hända. Att någon blivit sjuk eller försovit sig till exempel, eller att någon buss av någon anledning behöver bytas ut. Såhär i studenttider är det ju gott om extra glada ungdomar i omlopp, och magen hos extra glada ungdomar på väg hem i ottan har en tendens att oftare än andra magar vilja sätta sin prägel på bussfärden. Såsom mage finns det ju dock en tämligen begränsad repertoar av möjliga handlingar med avseende på detta präglande, men som tur är, är det ju synnerligen effektfullt att kasta upp. I synnerhet tillsammans med många andra människor i ett förhållandevis litet och instängt utrymme. Hur som helst verkar det varit tämligen lugnt inatt, för jag hade den goda turen att få spendera hela morgonen (jobbade 04.00-10.00) på soffan. Väntandes. Så jag läste lite bok, men var för trött. Och tittade lite på tv, men det fanns inget intressant att se på. Då, i min mest uttråkade stund, fick jag syn på ett labyrintspel! Jag har inte sett ett sådant på säkert 15 år, om inte längre. Jag provade det, och det var dessvärre inte i något vidare skick. Dels var det något mindre än jag minns det som var standard förr i tiden, och kontrollerna var rätt sega, men viktigare därtill var att kulan inte var av metall, utan plast. Jag antar att det fanns en metallkula någon gång i tiden, men att den försvunnit någonstans längs vägen. Jag tog mig hur som helst inte längre än till hål åtta. Inte för att jag var någon mästare förut direkt, men längre än åttan kunde jag i varje fall komma. Så jag gör det enda rätta och skyller allt på spelet. Om bara …, så … . Faktiskt. Så är det. Inte för att labyrintspel är någon metafor för livet direkt. Men i alla fall. Efter jag konsterat detta kunde jag åtminstone slappna av lite och få några minuters sömn på soffan.

Tror det kan vara dags att försöka få upp locket, åtminstone på glänt. Nu finns det ju trots allt nått att inte göra. Och då kan det ges lite ro att skriva några rader. Tentan på lördag närmar sig med stormande steg (ja, det är sant, för varje dag som går så går en dag!), och jag känner mig både stressad och lugn samtidigt.

Förra helgen var arbete och helgen därinnan var kaos, på ett bra och upplyftande sätt. Det var spelning ute på Fullersta, Martins band spelade bland annat, och jag kvicknade till vid lunch dagen efter, med blåmärken på ett flertal ställen (inklusive ett öga!) och kände mig sådär härligt mörbultad som man bara känner sig efter en fin och vansinnig kväll. Att försöka återge kvällen i närmare detalj skulle inte vara till någon nytta, annat än avslöja en viss fascination för undantagstillstånd och exstas (en synnerligen pubertal sådan at that) från min sida. Såhär roligt var det i varje fall:

Ibland kommer jag att tänka på att jag är glad att jag har David att tala med. Han är klok, och det läskigaste är att han känner mig så bra och på ett sådant sätt som jag knappast vågar känna mig själv. Det är uppfriskande att konfronteras med det. Jag har precis läst Jünger och Heidegger i ”Linjen”, och jag måste säga att det var väldigt intressant, mycket för att det förklarade en hel del om David bland andra. Jag avslutar med en liten strof från Jünger:

 ”[E]tt samtal med en vän kan inte bara vara oändligt trösterikt, det kan också återföra och bekräfta världen i dess fria och rättmätiga mått. E n människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna. Men h e n n e behöver vi.” Linjen s 45.