Harman om 30-talet

Chris Harman har nyligen skrivit en artikel om 30-talets ekonomiska kris. I den finns en kort diskussion om Keynes som adresserar samma tema om reformismens gräns/möjlighetsbetingelser som jag var inne på i föregående post. Hela artikeln finns på denna adress, men det var i synnerhet följande jag tänkte på:

Much recent comment has assumed John Maynard Keynes had an answer to the slump which politicians ignored. He did not. He brilliantly tore apart the argument of those economists who claimed it would solve itself if wages were to fall. But his own proposal could not have ended it. For instance, a call that he backed from former British prime minister Lloyd George for public works could not have shaved more than 11 percent off the 100 percent growth in unemployment between 1930 and 1933.

Every proposal Keynes made, notes his biographer Skidelsky, was tailored to take “into account the psychology of the business community. In practice he was very cautious indeed”. Thus a series of articles Keynes wrote for the Times in 1937 suggested that Britain was approaching boom conditions, even though unemployment remained at 12 percent. He was only too aware that capitalists would shy away from any policy which seemed likely to damage profits in the short term. And so, in practice, he avoided recommendations which might frighten them.

Glyn and Howell have argued that to provide the three million jobs needed to restore full employment at the deepest point of the slump would have required an increase in government spending of some 56 percent. Such an increase was not possible in Britain using the “gradualist” methods acceptable to Keynes, since it would have led directly to a flight of capital abroad, a rise in imports, a balance of payments deficit and a steep rise in interest rates. Carrying it through would have required “the transformation of the British economy into a largely state controlled, if not planned, economic system”. So, when government expenditure did start to grow and cut unemployment, it was, according to Eichengreen, “due more to Mr Hitler than Mr Keynes”, with growth by 5 percent in the proportion of GNP going into arms, creating some 1.5 million jobs by 1938. A successful Keynes-type policy in the US “would have had to approach the size of government expenditures during the Second World War”.

In his General Theory Keynes hinted at the failings of capitalism being too deep for merely monetary and fiscal measures to deal with, advancing his own version of falling profit rates (the “declining marginal efficiency of capital”) and saw radical action with the “socialisation of investment” as the only effective counter-slump measure. But he never tried seriously to advance this solution—since under normal peacetime circumstances socialisation of investment is not possible without taking control of capital itself away from the capitalists.

Några ord om reformism och postkeynesianism

Jag har i några tidigare poster varit inne på frågan om vilka politiska antaganden som ligger implicit i olika sätt att begreppsliggöra samhällsekonomin. Nu skulle jag vilja följa upp detta ämne i en diskussion om postkeynesianism. Det är ett ämne som känns angeläget med tanke på hur många gånger Lars Ohly har nämnt namnet Keynes på slutet.

Först bara något om prefixen, för de kan vara en aning förvirrande. Ända sedan John Maynard Keynes publicerade sitt huvudverk Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar 1936 har det varit stridigheter kring hur det bör läsas; huruvida John Hicks IS/LM-modell verkligen summerar Keynes tänkande på ett adekvat sätt osv. Lite schablonmässigt kan man säga att det kom att utkristallisera sig två traditioner. En av dem betonade kontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att införliva allt fler antaganden inom nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den nykeynesianska strömningen (som de flesta LO-ekonomer utgår ifrån): keynesianismens högerflygel om man så vill. Tunga namn idag är Gregory Mankiw, Olivier Blanchard och George Akerlof. Detta är vad som dominerar kurslitteraturen i makroteori på de nationalekonomiska institutionerna på svenska universitet. Man brukar även räkna in Ben Bernanke (chefen på amerikanska centralbanken) i denna tradition. Den andra strömningen betonade istället diskontinuiteten med den ortodoxa nationalekonomin och kom sedermera att fjärma sig ännu längre än Keynes själv från nyklassisk ekonomisk teori. Detta är den postkeynesianska strömningen (i Sverige kanske främst förfäktad av Johan Ehrenberg): keynesianismens vänsterflygel om man så vill. Internationellt är nog Paul Davidson det tyngsta namnet av de nu levande post-keynesianerna. Historiskt är det annars Joan Robinson, Nicholas Kaldor och Michał Kalecki som är tunga namn.

Det är diskutabelt huruvida postkeynesianerna tillhör en socialistisk vänster eller endast en liberal vänster. Keynes själv betonade uttryckligen att han var liberal och inget annat (och vidhöll detta även då han kom att samarbeta med brittiska "Labour"). Men det finns ändå en del sympatiska drag i denna strömning. Kanske särskilt om man kommer från marxistisk bakgrund och följaktligen är van att, som Marx, anlägga ett "långsiktigt" perspektiv på samhällsekonomin och känner sig osäker på hur man ska förhålla sig till "kortsiktiga" fenomen som förändringar i hushållens sparande ("marginal propensity to save"), inflationstakt och kapacitetsutnyttjande, osv. Här har vi (i någon mening) radikala ekonomiska teoretiker som fokuserar just på sådana saker. Det finns dessutom en lång historia av kontakt mellan de två traditionerna: från monopolkapitalteoretikerna som menade att en hög grad av monopol i ekonomin delvis sätter arbetsvärdeläran ur spel och öppnar upp en ekonomisk dynamik som med fördel kan adresseras med postkeynesianska begrepp (det är en öppen diskussion huruvida t.ex. Sweezy bäst beskrivs som en kaleckianskt influerad marxist eller en marxistiskt influerad kaleckian); över förhållandevis ortodoxa marxister som plockar in enskilda moment från postkeynesianismen (t.ex. Fred Moseley som lyfter fram Hyman Minskys analys av finansmarknaden); till en mer allmän dialog (jag tänker på de frekventa referenserna till postkeynesianska författare som man hittar hos t.ex. Ernest Mandel och David Harvey). Dessutom finns i den "heterodoxa" ekonomin en sorts institutionell gemenskap i det att många publicerar sig i samma heterodoxa vänstertidningar, som t.ex. Cambridge Journal of Economics och Review of Political Economy. Och slutligen kan man peka på detta med gemensamma fiender. Många postkeynesianer har trots allt delat ut ganska så hårda slag mot nyklassisk ekonomisk teori. För alla som emellanåt diskuterar med nyklassiker kan jag rekommendera att läsa in sig på den sk "cambridge capital controversy" - som handlade om nyklassisk distributionsteori, dvs huruvida lön bestäms av arbetes marginalproduktivitet och vinst/ränta bestäms av kapitalets marginalproduktivitet – där ekonomer från brittiska Cambridge (där de tyngsta postkeynesianerna var verksamma) angrep ekonomer från amerikanska Cambridge (dvs Massachusetts Institute of Technology). Och såvida man kan räkna in nyricardianen Piero Sraffa (han tillhörde de kretsarna, och många postkeynesianer är nyricardianer, men nyricardianism är inte nödvändigtvis postkeynesiansk) så kan det vara värt att kolla igenom följande kritik av marshallsk mikroteori (som dominerar undervisningen i mikroteori även idag).

Men man måste dock passa sig för att allt för snabbt dra slutsatsen att de två traditionerna är kompatibla i största allmänhet, innan man konstaterar att "det går" att stimulera ekonomin med hjälp av ekonomisk politik i största allmänhet, utan att precisera under vilka förutsättningar man möjligtvis kan göra något sådant. Risken, som jag ser, är annars att man faller in i en allmän underkonsumtionsteori. Argumentationen ser då ut ungefär såhär: Från (post)keynesianismen hämtar man en kritik av "Says lag" i den ortodoxa ekonomin (dvs att produktion och utbud av varor självt skapar sin egen efterfrågan genom att självt utgöra en efterfrågan på andra varor), och menar att det snarare är så att efterfrågan har en prioritet över utbudssidan, eftersom ingen kapitalägare kommer vilja investera i produktion av varor som han eller hon inte vet om det finns en efterfrågan på. Om "förväntad efterfrågan" bestämmer utbudet finns en risk att ekonomin låser fast sig i ett jämviktsläge med lågt kapacitetsutnyttjande (ur kritiken av Says lag följer alltså en kritik av walrasiansk allmän jämvikt). Om man till detta fogar argumentet att varje kapitalägare har ett intresse av att hålla nere sina anställdas löner för att maximera sin vinst, men dessa löner samtidigt utgör efterfrågan på andra kapitalägares varor så hittar vi en motsättning i ackumulationsprocessen, en "underkonsumtionistisk" motsättning. När kapitalägare genom att öka sina vinster (på bekostnad av löner) ökar sitt sparande underminerar de samtidigt grundvalen (dvs efterfrågan) för att kunna investera dessa sparade medel i expanderad produktion; man låser in sig i det sk "sparandets paradox". Om någon tycker att detta är en vulgarisering av postkeynesiansk argumentation får ni säga till, men det är ett argument jag tycker man ofta ser i vänsterdebatt. Det är inte så att postkeynesiansk teori nödvändigtvis implicerar att den kapitalistiska ekonomin med nödvändighet tenderar att gå in i recession pga bristande efterfrågan av konsumtionsvaror, men den passar bra för att driva en sådan argumentation, och det är just det som jag antar är tilltalande från vänsterperspektiv. För då framträder en motsättning mellan den enskilde kapitalägaren (som utgör det borgerliga perspektivet) och samhällsekonomin i allmänhet. Räddningen ur sparandets paradox är antingen högre löner eller en underbalanserad statsbudget (det som kallas expansiv finanspolitik). Johan Ehrenberg går så långt (men jag tror han är ganska ensam om detta) att han hävdar att hela efterkrigstidens boom kan förklaras genom krigstidens kraftigt underbalanserade statsbudgetar. Det är inte endast så att man med politiska medel kan få ekonomin att fungera bättre, utan man kan få ekonomin att fungera bättre genom att använda politiska medel som även är önskvärda i sig, vare sig det är högre löner eller att rusta upp miljonprogramshusen eller vad det nu är. Marc Lavoie använder Friedmans gamla uttryck med "gratis lunch" men i en omvänd polemisk mening, att det finns "gratis luncher" att inhämta genom att lösa den problematiska relationen mellan den enskilde kapitalägaren och samhällsekonomin i stort. Arbetarrörelsen kommer alltså i detta perspektiv att förkroppsliga det allmänna, dess krav är i linje med vad som är det allmänt bästa, mot vilka står borgerlighetens enskilda (inskränkta) kapitalägare.

Samtidigt finns det ju anledning att dra sig till minnes att underkonsumtionsteori spelade en viss roll i den svenska socialdemokratins omorientering från klass till folkhem. Jag tänker här på det inflytande som John Atkinson Hobson utövade på Ernst Wigforss och den senares paroll att man kan "stimulera" den kapitalistiska ekonomin ut ur kristillstånd. Hobson var en progressiv liberal ekonom som föregrep Keynes just i sitt fokus på den effektiva efterfrågan. Krisuppgörelsen 1933 som vad jag förstår till sitt innehåll mycket var Wigforss verk har ju också i efterhand kallats keynesiansk, trots att Keynes Allmän teori… (keynesianismens grundande verk) ännu inte publicerats. I vilket fall: Hobson är kanske mest känd för att ha argumenterat att Storbritanniens imperialistiska strävanden kunde förklaras med ansatsen att erövra marknader för kapitalexport som ett sätt att lösa den överackumulation som dominerade den inhemska ekonomin. I detta läge hävdade Hobson att eftersom överackumulation föll tillbaka på underkonsumtion kunde den förra avhjälpas genom att tvinga ekonomin att vara mer progressiv, t.ex. att ta sig an en upprustning av de nedgångna arbetarbostäderna. Tesen var alltså att det kapitalistiska produktionssättet är av sådan karaktär att det i regel fungerar bättre om man tvingar det att vara progressivt. Det fanns en rad marxister som delade Hobsons uppfattning om imperialismens orsaker, men inte dess politiska lösning. Inte ens Rosa Luxemburg, som ändå utvecklade en marxistisk variant av underkonsumtionsteori, kunde acceptera Hobsons svar. Att öka efterfrågan av konsumtionsvaror, på Hobsons sätt, är att öka den på bekostnad av företagens vinst, dvs reveny (som också är efterfrågan på konsumtionsvaror) och investeringar (som är efterfrågan på kapitalvaror). Vad gäller den agregerade efterfrågan är detta ett nollsummespel. Men relationen mellan Hobson och hans marxistiska läsekrets är intressant för att den blottlägger att då, vid början av förra seklet, var det här gränsen mellan socialism och vänsterliberalism gick: är problemet produktionsförhållandet självt eller är det enskilda kapitalister som inte förstår sig på samhällsekonomin och blockerar detta produktionsförhållandes optimala funktionssätt; är problemet kapitalet eller borgerligheten? Socialisterna hävdade det förra, vänsterliberalerna det senare. Wigforss föll, som sagt, in i det senare lägret.

Krisuppgörelsen – och den allians mellan arbetarklass och bönder den implicerade – kom sedan att definiera den moderna svenska socialdemokratiska reformismen. Innan 30-talet hade reformism framförallt handlat om hur man begreppsliggjorde relationen mellan stat och samhällsekonomi, det var om detta den så kallade revisionismdebatten inom tyska SPD i huvudsak handlade. De som förfäktade en reformistisk linje hävdade att staten och de liberal-demokratiska politiska institutionerna var autonoma i relation till det kapitalistiska produktionssättet och kunde härbärgera socialistiska strävanden och så småningom komma att förvalta ett socialistiskt samhälle. De som förfäktade en revolutionär linje menade att staten inte var autonom och betonade istället alternativa politiska institutioner (efter 1905 framförallt arbetarråden). Enligt denna distinktion stannade t.ex. Rudolf Hilferding kvar inom SPD efter partisplittringen i samband med första världskriget, trots att hans ekonomiska tänkande inte nödvändigtvis skiljde sig så mycket från de som gick över till KPD. Men det fanns även en annan tråd i revisionismdebatten som just gällde ekonomi. Eduard Bernstein hävdade, som bekant, att den tyska ekonomins återhämtning från den svåra recession den drabbats av under slutet av 1800-talet var ett tecken på att Marx kristeori inte var giltig. Han ställer sig inte uttryckligen bakom något specifikt alternativt ekonomiskt tänkande, men antyder att om inte "utarmningsteorin" är giltig kanske kapitalismen, trots allt, är kompatibel med progressiva politiska strävanden. Här öppnar han upp för en reformism som låter sig influeras av en sorts ekonomisk vänsterliberalism. Jag säger vänsterliberalism för innan Hobson hade J.S. Mill utgjort en sorts vänster inom den liberala nationalekonomin (även om han som politisk teoretiker ganska så ofta argumenterade i reaktionära termer) i det att han drivit tesen att distributionsförhållandena hade en viss autonomi i förhållande till produktionsförhållandena; ett argument som utgjorde en teoretisk grundval för en progressiv fördelningspolitik. Min poäng är alltså att det fanns två dimensioner i revisionismdebatten, två dimensioner i distinktionen revolutionär/reformist: å ena sidan en distinktion kring hur autonom staten är och å andra sidan en distinktion kring hur reformerbar kapitalismen är. Detta har alltid gjort begreppet reformism en aning luddigt. En av de allra tyngsta hänvändelserna mot Bernsteins position formulerades trots allt av Hilferding i och med boken om finanskapitalet, och det var inifrån det reformistiska lägret. I vilket fall så låg fokus i början av 1900-talet på den första av dessa distinktioner men kom sedan från och med 30-talet, i Sverige, att förskjutas mot den senare. Och jag skulle vilja hävda att det var just genom introduktionen av ett underkonsumtionistiskt tema (att man går från tesen att socialpolitiska, progressiva reformer inte nödvändigtvis hämmar ackumulation/tillväxt till tesen att dessa reformer ofta främjar ackumulation/tillväxt) som den nya reformismen kom att sammanfalla med ett övergivande av socialiseringssträvandena. Reformism betydde inte längre reformvägen till socialismen, utan snarare något i stil med hävdandet av allmänintresset i den ekonomiska politiken. En sådan politisk orientering hamnar sedan naturligtvis i kris när man från och med 70-talet inte kan peka på något empiriskt positivt samband mellan progressiva reformer och ackumulation/tillväxt. Jag har nyligen hört Dan Andersson definiera reformism i termer av att göra saker och ting långsamt, noggrant och genomtänkt. Så jag antar att reformism nu för tiden inte ens är ett politiskt begrepp.

Reformismens kris (reformism i den "funktionssocialistiska" betydelsen innan Dan Anderson) sammanföll med, eller är helt identisk med, keynesianismens kris. Mitt huvudsakliga argument i denna fråga är rätt okontroversiellt: den keynesianska ekonomiska politiken klarade inte av den ekonomiska krisen på 70-talet. Detta måste väl ändå vara graverande? Det pekar åtminstone på vissa gränser för detta med det keynesianska stimulerandet av ekonomin. Det är som sagt en okontroversiell berättelse, men om jag ska nämna en bok som lägger ut keynesianismens problem på 70-talet från ett radikalt vänsterperspektiv så är det The Economics of Global Turbulence av Robert Brenner.

Det kan i sammanhanget också vara värt att nämna Mitterand-regeringen i Frankrike från och med 1981, som hade en rad vänsterorienterade keynesianska rådgivare. Man kan tycka att dess reformer och ekonomiska politik säkert var önskvärd, motiverad och rimlig på många sätt, men det är svårt att säga att man lyckades utvinna så många "gratis luncher" genom att hävda ett allmänintresse gentemot borgerliga särintressen. Kapitalet kom att utöva ett väldigt hårt tryck mot denna regering. Detta tryck sätter om något fingret på vad som är problematiskt i det ekonomiska tänkande som dominerar inom stora delar av dagens svenska vänster. Man bortser från kapitalet självt som politiskt problem.

Om jag förstått saken rätt så kanske man kan säga på följande sätt: vad gäller den gamla revisionismdebatten så intar man i mycket samma position som Georges Sorel, dvs att Eduard Bernstein mycket väl kan ha haft rätt, men att det inte spelar någon roll eftersom den revolutionära hållningen framförallt grundas i en etisk kritik av kapitalismen. Sorel försökte ju ersätta den historiematerialism enligt vilken kris är av avgörande betydelse för den revolutionära omgestaltningen av produktionssättet, med en bergsonism som lämnar större utrymme för ett mer voluntaristiskt begreppsliggörande av historisk förändring. Skillnaden mellan en reformistisk och revolutionär hållning har då inte längre att göra med en skillnad i hur man begreppsliggör samhällsekonomi och stat, utan är snarare en etisk fråga. Dagens vänster har kanske gått ännu längre i denna riktning. Skillnaden är nu närmast en fråga om personliga preferenser. Grejen är dock att Sorel trots allt var syndikalist; han var på inget sätt upptagen med frågan om ekonomisk politik. Mitt intryck är att stora delar av dagens vänster dras till postkeynesianska formuleringar just för att de motiverar reformer som för en själv faller tillbaka på en etik. Initialt finns en instrumentell relation till postkeynesianismen, men sedan kommer den allt mer att prägla ens uppfattning av samhällsekonomin. Resultatet är att vi får den absurda situation enligt vilken det är mer vänster att hävda att kapitalet inte utgör något särskilt strukturellt problem för en progressiv politik och där det är mer höger att peka på sådana problem. Den klassiska revolutionära hållningen kommer därmed att stämplas som en högeravvikelse, medan vänsterliberalismen (i den mening postkeynesianismen bygger vidare på J.S. Mill och Hobson) utgör en vänster även bland socialister.

Det är på sätt och vis ironiskt att samma människor som klagar över nyklassikernas relation till sina hypostaserade modeller kan plocka upp Kaleckis modell över relationen lönenivå/sysselsättning och behandla denna som om den stod i ett 1-till-1-förhållande till realekonomin; utan att fundera över vilka antaganden den vilar på; ifall den även innesluter en situation med en liten ekonomi med stor utrikeshandel. Under den svenska socialdemokratins "funktionssocialistiska" storhetstid var man väl också närmare den sk Rehn-Meidnerska modellen, som kanske påminner om keynesianism så som allmän politisk orientering, men som avviker på avgörande sätt så som ekonomisk politik, och skjuter in sig mer på "omvandlingstryck" än "effektiv efterfrågan", delvis för att mycket av multiplikatoreffekter undermineras i små ekonomier med stor utrikeshandel, samtidigt som "omvandlingstrycket" backades av en hård reglering av finansmarknad.

Men låt mig återvända mer allmänt till detta med underkonsumtion. Problemet gäller alltså hur man begreppsliggör orsaken till en ekonomisk krissituation. Underkonsumtionsteori talar om själva frånvaron, alt. bristen, på efterfrågan själv som en orsak. Marx adresserar ämnet i andra bandet av Kapitalet, och skriver där bl.a. följande (observera hur detta med etik dyker upp även här):

Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen. *

Tesen är alltså att bristen på efterfrågan mer är en effekt av än orsak till kriser. Att förlägga orsaken i själva konsumtionen – "realiserandet" som Rosa Luxemburg skriver – är att bortse från hur konsumtionen bestäms immanent i de förhållanden som bestämmer produktionen. Det gäller för det första att beakta hur efterfrågan på produktionsmedel samt kapitalägarens reveny utgör en del av den agregerade effektiva efterfrågan. Detta är det dock inte så många som missar. Men sedan också hur nuvarande ackumulation implicerar kommande ackumulation. Anledningen till att Luxemburg hakar upp sig på problemet med "realisering" är att hon tänker sig ackumulation som ett tillfälligt avsteg från enkel reproduktion, att ekonomin liksom hoppar fram stegvis. I den mån ackumulation innebär ökad produktion av produktionsmedel så är det klart man kan fråga vem som ska efterfråga alla de extra konsumtionsmedel som är möjliga att producera med dessa produktionsmedel om denna expansion är en sorts engångshändelse. Men ackumulationens koherens (eller mer precist Marx scheman över den expanderade reproduktionen) bygger på fortsatt ackumulation. Kapitalägare investerar endast i produktion av produktionsmedel ifall de förväntar sig att ekonomin kontinuerligt ska fortsätta expandera.

(För mer kritik av underkonsumtionsteori, se här, här, här och här)

Själv har jag som bekant en dragning åt reguleringsteori, så jag tror förvisso det finns en regulativ/institutionell dimension i den expanderade reproduktionen som ger vissa keynesianska begrepp en viss relevans. Vid tider av ekonomisk osäkerhet undviker kapitalägare att göra långvariga investeringar. Om en specifik ekonomisk politik uppbackad av ett specifikt institutionellt ramverk (dvs ett regleringssätt) kan skapa en gemensam idé om och förtroende för en specifik ackumulationsstrategi/regim kan "riskpremien" för långsiktiga investeringar sänkas och därmed ackumulationskvoten höjas.

Likaså finns det något att lära av det sätt som keynesianerna menar att frågan om Says förmenta lag spelar in i relationen mellan sparande och investeringar. Även Marx tar upp Says lag till diskussion i början av första bandet av Kapitalet, och han påminner om Keynes i det att han hävdar att i denna lag har man liksom abstraherat bort pengarnas betydelse i samhällsekonomin, de begreppsliggörs endast så som något som underlättar utbytet. Om man betonar att de därutöver också förmedlar utbytet (v-p-v) hittar vi i denna förmedling handelskrisens abstrakta möjlighetsbetingelse. När Marx i andra bandet av Kapitalet tar upp frågan om reproduktionsscheman (som är ett sätt att begreppsliggöra sparande, investeringar, efterfrågan på agregerad nivå) utgår han dock från den klassiska nationalekonomins antaganden om en identitet mellan sparande och investeringar. Pengar finns inte med i hans reproduktionscheman. Jag tycker inte det är ett avgörande problem givet vad Marx har för avsikt att argumentera i denna sektion av boken. Dessutom är detta ju endast ett utkast sammanställt av Engels. I vilket fall, här har keynesianerna en poäng som inte vad jag ser nödvändigtvis står motsättning till Marx. I oroliga tider förskjuts de sk likviditetspreferenserna: kapitalägare håller helst sitt kapital i likvida medel (dvs pengar, eller något som snabbt kan bytas mot pengar); det blir helt enkelt en ökad efterfrågan på pengar, det som förmedlar utbytet. Detta påverkar relationen mellan sparande och investeringar. Räntan drivs upp över en nivå som är förenlig med stora investeringar. Identiteten sparande/investeringar bryts, vilket innebär att reproduktionsschemat blir inkoherent. I reguleringsteoretiska termer skulle man kunna säga att relationen sparande/investeringar inte är en omedelbar identitet, utan snarare är en förmedlad identitet, förmedlad av ett regleringssätt.

Jag skulle i sammanhanget vilja slå ett slag för ett av de mer intressanta anspråken på att ställa Keynes i relation till marxistisk teori, det som förfäktas av Gérard Duménil och Dominique Lévy (bl.a. i följande text): keynesian på kort sikt och marxist på lång sikt (lång sikt är ju, som sagt, också den sikt som Marx huvudsakligen ägnar sig åt).

Men hur ska man då, slutligen, förhålla sig till frågan om kapitalismens eventuella reformerbarhet så som icke-liberal socialist. Jag tror man måste skilja mellan tre olika situationer här. För det första har vi de tillfällen då kapitalismen går in i kris på grund av en dysfunktionell finansmarknad, eventuella exogena chocker, eller någon sorts haveri bland kapitalägares förväntningar eller liknande; när kapacitetsutnyttjandet är lågt, men profitkvoten är relativt hög. I detta läge finns det troligtvis goda möjligheter att gripa in med ekonomisk politik och i någon mening förbättra ekonomins prestationsförmåga. För det andra har vi de tillfällen då det råder en tillfälligt stabil/koherent ackumulation. I detta läge skulle jag nog säga att det finns en viss grad av fördelningsmässig indifferens i det ekonomiska systemet. I marxistisk teori antar man ofta att ackumulationskvoten är en funktion av profitkvoten, ju högre profitkvot desto högre ackumulationskvot och tvärt om. Om högre löner sänker profitkvoten så sänker den i sådana fall alltså även ackumulationen/tillväxten. Men det borde inte vara helt orimligt att anta att ackumulationskvoten har en viss, begränsad och relativ autonomi; att man skulle kunna utveckla politiska strategier enligt vilka man ökar löner på bekostnad av reveny (kapitalägarens privata konsumtion) snarare än ackumulation. Slutligen har vi, för det tredje, de situationer då ekonomin går in i kris för att profitkvoten är låg, då ekonomin hemsöks av en överackumulationsproblematik (som på 70-talet). I detta läge finns det väldigt små möjligheter att med ekonomisk politik gripa in och förbättra ekonomins prestationsförmåga.

När kapitalismen går in i en kris som relaterar till dess höga organiska sammansättning så tjänar allt snack om att stimulera ekonomin genom statlig kreditexpansion endast till att förskjuta frågan om socialismen från dagordningen.

Parvus

Det finns en essä om den märklige ryske revolutionären, krigsprofitören och konspiratören Parvus (Israel/Alexander Helphand) - vid något tillfälle Rosa Luxemburgs älskare - i dagens DN.

 

Tony Smith om finanskrisen

Petter har vid ett par tillfällen nämnt Tony Smith. Jag skulle också vilja passa på att slå ett slag för honom. På följande länk finns en inspelning av ett föredrag om finanskrisen; väl värt att kolla igenom.

Flörtande med fp?

Det är många som letar tecken på att sap och mp försöker flörta med fp (se t.ex. här och här). Jag har hittat ytterligare ett tecken. I förra veckans nummer av LO-tidningen intervjuades Dan Andersson appropå att Paul Krugman får årets ekonomipris till Alfred Nobels minne. Andersson var glad över beslutet och sa bl.a. att Krugman "är långt ifrån höger, så mycket är klart, men det beror på varifrån man tittar. I Sverige skulle han nog snarare vara en typisk folkpartist". Detta måste väl ändå låta underligt för de flesta av LO-tidningens läsare. Som framgår av en rad tidigare inlägg på denna blogg så har jag inte så höga tankar om Andersson. Inte sedan jag läste nationalekonomi på su och han höll i en gästföreläsning i vilken han förklarade att han hade studerat Robert Lucas och förstått vikten av den sk "Lucaskritiken" och att han såg som sin främste uppgift som chefsekonom på LO att förklara för LO:s medlemmar varför det på lång sikt inte är bra för dem att kräva stora löneökningar. Så att hävda att folkpartiet inte är ett högerparti kanske inte är så underligt för honom; att han utgår från den höger-vänsterdistinktion som gällde vid tiden innan allmän rösträtt. Men nämnandet av just folkpartiet just nu känns lite väl lägligt. Och jag vill minnas att han vid ett seminarium på abf för en tid sedan nämnde att han skulle jobba nära Thomas Östros efter att Lena Westerlund tagit över som chefsekonom på LO. Så jag antar att han tillhör någon sorts inre krets.

Frågan är då hur vp ska hantera denna situation. Jag tycker så klart det är väldigt trist att man undviker att resa radikala paroller i samband med finanskrisen - utan nöjer sig med att kräva att "en kommission ska tillsättas för att analysera finanskrisen och ta fram förslag som kan förebygga att den återupprepas" - för att framstå som mer regeringsduglig. När Lena Malmberg för Flammans räkning frågar Siv Holma om det inte just nu är läge att komma med radikala krav får hon svaret: "Det är möjligt att man kan tycka det men vi har inte diskuterat i de banorna." Att helt skippa all parlamentarisk agitation (som väl ändå måste vara centralt för ett litet vänsterparti), det är något utöver en berättigad kritik av radikalism; det är att göra strategi mer till en dygd än ett instrument. För om det är denna hållning som krävs för att ingå i en mitten/vänster-regering så kommer vänsterpartiet troligtvis åka ut ur riksdagen 2014. Partiledningen är dock med all säkerhet smärtsamt medveten om erfarenheterna från franska pcf och italienska rifondazione. Så då är min fråga: är det helt enkelt ett offer man gör? Egentligen vill man söka regeringssamarbete, men bli avvisade, för att därefter kunna stödja en socialdemokratisk minoritetsregering som man är fri att kritisera (för alla väljare förstår ju dilemmat med att inte gärna fälla en sap-regering, men man behåller ändå möjligheten att kunna göra det, som 1990, att upprätta en yttre gräns). Men så länge det finns en möjlighet att sap bildar samlingsregering med fp, och vp alltså berövas denna yttersta möjlighet att fälla, så är det bättre att inte ge sap någon anledning att avvisa ett regeringssamarbete med vp och följaktligen helt offra sig själv (vara redo att bli utraderade 2014) för den kommande mandatperiodens skull.

Glänta

stöder näringslivet.

Några ord om finanskrisen

Jag är inte säker på att jag har fullständigt grepp om hur man egentligen bör förstå vår nuvarande finanskris, men jag vill ändå, för diskussionens skull, försöka mig på ett par preliminära anmärkningar.

För det första tycker jag det är värt att notera frånvaron av s.k. "exogena chocker" i denna kris. Det är svårt att säga att det skulle vara "utomekonomiska" faktorer som gjort sig gällande i denna kris genom att rubba en "inomekonomisk" jämviktstendens. Detta borde rimligen slå mot legitimiteten i borgerlig ideologiproduktion. På 70- och 80-talen kunde man peka på OPEC-1 och OPEC-2 för att förklara de svårigheter det kapitalistiska produktionssättet genomled. Idag finns inte något av liknande tyngd. När Anders Borg tvingas dra till med "rå girighet" och "vårdslöst risktagande", tycks många ortodoxa antaganden om ekonomins funktionssätt vara i gungning. Jag vill t.ex. minnas att Adam Smith formulerat någon tes om relationen mellan egennytta och allmännytta som haft ett visst inflytande i den ekonomiska doktrinhistorien. Daniel Ankarloo skriver förtjänstfullt om jämvikt vs kris på följande sida.

Detta med en viss skepsis gentemot walrasiansk jämviktsteori är något gemensamt för stora delar av den heterodoxa ekonomin. Jag vill dock passa på att skriva något om marxistisk kristeori, och den går ju lite längre än så.

Det är alltid vanskligt att röra sig från kapitalismens allmänna kristendens (den s.k. LoPKFT) till en specifik empiriskt given ekonomisk kris, som den vi nu genomlider. För det första har vi frågan om alla motverkande tendenser; att peka ut LoPKFT som den drivande orsaken bakom en given kris kräver att man kan förklara varför motverkande tendenser inte är kraftiga nog att förskjuta kristendensen. I detta fall måste man dessutom hantera frågan om lönearbetare med bostadslån (något som inte ryms inom de antaganden som Marx utgår ifrån). Marx utgår snarare från att finanskapitalet så att säga verkar genom det industriella kapitalet, att bankerna lånar pengar till industrin mot anspråk på delar av framtida profit, medan det för dagens situation är av vikt att finanskapitalet lånat pengar till lönearbetare mot anspråk på framtida lön. Jag skulle inte säga att detta ogiltigförklarar Marx begreppsapparat, men det gör att glappet mellan hans utläggning av kapitalismen i allmänhet och den konkreta situationen blir något större.

Om ortodoxa ekonomer vill reducera den nuvarande finanskrisen till en renodlad förtroendekris, tycks det finns en viss enighet bland radikala ekonomer att den på något sätt relaterar till en aggresiv kreditexpansion i USA sedan början av 90-talet, som accelererade iom fed:s lågräntepolitik efter it-krashen. Jag skulle vilja relatera detta till Marx klassiska reproduktionsscheman genom att formulera hypotesen att en kretditexpansion inte endast blåser upp efterfrågan i ekonomin i största allmänhet (att man springer i luften så länge man inte tittar ner), utan att ökade investeringar i bostadsobligationer ökar ackumulationskvoten, vilket i normala fall innebär innebära en ökad produktion av produktionsmedel (sektor ett) i förhållande till produktionen av konsumtionsmedel (sektor två), men i detta fall innebär det direkt omvända, vilket kortsluter förhållandet mellan en ökad ackumulationskvot och ökat relativt mervärde. Detta skulle snabbt göra det olönsamt att alls investera i amerikansk ekonomi om det inte vore så att ökade investeringar i bostadsobligationer självt upplåter investeringsmöjligheter i sektor ett. Men då det ursprungliga problemet just var en problematiskt låg profitkvot (alltså inte tillräckligt med profit att ackumulera), så realiseras denna investeringsmöjlighet av kapital från andra länder (som t.ex. Kina), som följer med det amerikanska handelsunderskottet/statsskulden liksom på köpet. En bolånedriven ackumulation skapar en inkoherens mellan ekonomins två sektorer - den utgör inte i sig själv en koherent ackumulationsregim - som dock (tillfälligt) kan motverkas genom handelsunderskott och ökad statsskuld (en annan ekonomi fyller i den bolånedrivna ekonomins luckor). Men när andra ekonomier också blir allt mer bolånedrivna (som Europa på senare tid) så upphävs denna stabiliserande motverkande tendens. Okej, kanske något spekulativt

Men, för att backa lite. Det finns en oenighet bland radikala ekonomer hur man relaterar den nuvarande finanskrisen till LoPKFT som faller tillbaka på hur man begreppsliggör den s.k. "nya ekonomin". Å ena sidan har vi Robert Brenner, Loren Goldner och Chris Harman som menar att den nya ekonomin helt och hållet är en myt, att det bara är i en skenbar bemärkelse den amerikanska ekonomin vuxit sedan 1992 ungefär och att den inte övervunnit de strukturproblem den drogs med på 70- och 80-talet. Å andra sidan har vi SSA-teoretiker och de som använder begreppet post-fordism (reguleringsteoretiker och autonoma marxister) m.fl. som menar att det finns en mytologi kring den nya ekonomin, men att den samtidigt innehåller element som i någon mening (kanske tillfälligt?) kunnat hantera 70- och 80-talens problem. Se följande sida för en diskussion mellan repressentanter för de två ståndpunkterna.

Robert Brenner är en udda fågel i sammanhanget, men i övrigt tycks det finnas en viss enighet kring att lönsamhetskrisen i ekonomin på 70-talet hängde samman med en hög organisk sammansättning av kapitalet. Se t.ex. följande sida för en allmän sammanfattning av diskussionen. Vidare tycks det finnas ett allmänt samförstånd kring tesen att ett sätt att hantera krisen var att pressa tillbaka reallöner och på så sätt öka profitkvoten.

Jag skulle nedan vilja sammanfatta de argument som är i rörelse.

Det finns till att börja med tre argument om varför den tillväxt som registrerats i amerikansk ekonomi sedan ca 1992 i huvudsak är uttryck för en "dopad" ekonomi:

1. Först har vi som sagt tesen om allmän kreditexpansion, som blåser upp efterfrågan i ekonomin. Den främsta formuleringen av detta argument är Brenners The Boom and the Bubble. Han skrev också en kort artikel just i inledningsfasen av bolånekrisen, som man hittar på följande sida.

2. Sedan har vi tesen om en inadekvat samhällelig reproduktion, som formulerats av Loren Goldner, bl.a. i följande text. Samhällets infrastruktur, brandförsvar, skolväsende, etc. reproduceras inte i tillräcklig utsträckning för att säkerställa produktionsprocessens fortlevnad.

3. Slutligen har vi tesen om "accumulation by dispossesion" som formulerats av David Harvey, enligt vilken han begreppsliggör nyliberal privatisering i termer av en s.k. primitiv accumulation. Poängen är alltså att primitiv ackumulation i strikt mening inte ackumulerar rikedom; det handlar snarare om att något införlivas i kapitalistiska egendomsförhållande, som inte tidigare funnits där, vilket ger sken av ackumulation.

Sedan finns det dock också en rad argument om hur den nya ekonomin möjligen skulle kunna mobilisera tillräckligt många motverkande tendenser för att (tillfälligt) upphäva 70- och 80-talens lönsamhetskris.

1. Man kan som Harvey, igen, hävda att ny produktionsteknologi möjliggjort en ökad genomsnittlig omslagshastighet i ekonomin. Effekterna av detta i värdetermer är att profitkvoten skiftar upp. Argumentet är hämtat direkt från andra volymen av Kapitalet: om två produktionsprocesser har samma kvot konstant och variabelt kapital, men den ena slår om dubbelt så snabbt, så producrear de båda på samma tid lika mycket värde, men den snabbare produktionsprocessen kan använda inkomster från det första omslaget till att betala löner i det andra omslaget, därmed krävs en lägre initial insats, och profitkvoten blir högre.

2. Man skulle kunna hävda att mycket av den nya produktionsteknologin inte så mycket effektiviserat produktionsprocessen genom att ersätta arbete, utan genom att ersätta äldre (och dyrare) produktionsmedel. Därmed skulle möjligen den organiska sammansättningen sjunka och lönsamheten stiga. Jag har dock förvånande nog inte sett någon formulera detta argument ännu.

3. Man skulle också kunna hävda, som Fred Moseley, att informationsteknologi förskjutit kvoten mellan produktivt och improduktivt arbete i ekonomin.

4. Man skulle slutligen kunna hävda att tjänstesektorns expansion utgör en "extensiv ackumulering", som sänker den aggregerade organiska sammansättningen. Om denna extensiva ackumulering löper parallellt med en fortsatt "intensiv ackumulering" inom tillverkningsindustrin, och deras repektiver profitkvoter utjämnas i en samhälleligt genomsnittlig profitkvot, innebär det rimligen att tjänstesektorn pressar upp vinstnivåerna inom industrin.

Sammanfattningsvis tycker jag det är väl hårddraget att hävda att ackumulationsprocessens återhämtning efter 70- och 80-talet är helt och hållet fiktiv. Om vi tar svenska förhållanden så har vinstnivåerna stigit tillsammans med en försiktig ökning av reallönerna sedan slutet av 90-talet (reallönerna stog innan det stilla från mitten av 80-talet). Vi har inte direkt sett någon lönsamhetskris i svensk industri de senaste åren. Det är klart att svensk ekonomi gynnats av amerikanskt handelsunderskott. Men frågan om det är tillräckligt för att förklara skillnaden i ekonomins hälsa nu jämfört med för 30 år sedan. Det är svårt att göra någon samlad bedömning - och kanske har jag tagit för mycket intryck av det välkända talesättet at marxister är kända för att ha förutsagt fem av de tre sista recessionerna - men mitt intryck är att det inte är en lönsamhetskris som utlöst den nuvarande finanskrisen. Det är mycket möjligt att de problem som krisen är symptom på har att göra med ansatser att höja profitkvoten ytterligare, men den organiska sammansättningen i den globala ekonomin är av ett slag som gör att profitkvoten inte utgör ett allvarligt problem just för tillfället. Och med risk för att få äta upp min hatt så kan det vara värt att referera till de bedömningar enligt vilka inte ens den amerikanska ekonomin förväntas ha en negativ tillväxt i år, trots all kreditåtstramning (DN idag, hittar inte siffrorna på nätet). Så länge krisen inte rör profitkvoten är det inte fråga om en dödskamp för de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det finns antagligen utsikter för en statlig intervention (vilket det inte gör om det är profitkvoten som är grejen). I denna mening finns det vissa likheter mellan dagens kris och 30-talets kris, som också inträffade när profitkvoten var på väg upp efter att ha fallit drammatiskt under flera decennier vid slutet av 1800-talet fram till omkring förra sekelskiftet.

I detta argument följar jag dels de två franska marxistiska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy och dels den vänsterorienterade ny-schumpeterianen Carlota Perez, som var för sig, och från olika utgångspunkter, urskiljt två sorters ekonomiska kriser. Å ena sidan har vi de kriser som enligt Duménil och Lévy hänger samman med kapitalets organiska sammansättning och enligt Perez hänger samman med att ett teknologiskt paradigm tömmer ut sin potential. Å andra sidan har vi de kriser som hänger samman med ett dysfunktionellt, inadekvat reglerat, finanskapital. Både D/L och Perez menar att 30-talskrisen var ett exempel på det senare. Perez är ganska djärv och menar, i sin bok Technological Revolutions and Financial Capital, att det i regel kommer en finanskris vid mitten av varje ackumulationscykel, något som har att göra med att ekonomins institutioner inte hänger samman med den nya teknologiska paradigmet. Hon driver vidare linjen att det finns en skillnad i politisk dynamik vad gäller dessa två sorters kriser. De kriser som har med lönsamhet att göra hänger samman med arbetarmilitans, medan de kriser som har att göra med ett allmänt dysfunktionellt finanskapital hänger samman med en miserabel/politiskt tillbakatryckt arbetarklass. Det är på sätt och vis en svaghet i hennes modell att hon förutsätter denna politiska dynamik i ett mer allmänt ekonomiskt-historiskt shema. Det reducerar, för det första, politikens relativa autonomi. Det lämnar, för det andra, inte något utrymme för analyser av en karaktär som kan exemplifieras med tesen om "monopolkapitalet"; dvs. att lönsamhetskrisen vid slutet av 1800-talet kunde "lösas" genom att symptomen på produktionssättets inneboende motsättningar omplacerades från konkurrens på marknaden till en territoriell konkurrens (som sedermera dock utmynnade i 1:a världskriget och de därmade sammanhängande tyska och ryska revolutionerna). Vad gäller svenska förhållanden så tycks Perez dock ha en poäng i någon empirisk mening om inte annat. Vid slutet av 1800-talet (med fallande profitkvoter) hade vi bildandet av den moderna arbetarrörelsen. På 30-talet (med finanskris) hade vi förvisso händelserna i Ådalen, men mer betydelsefullt att Per Albin Hansson lyckades marginalisera/stigmatisera den socialdemokratiska vänstern och få till stånd en allmän uppslutning kring folkhemmet inom partiet, samt den sk kohandeln med bondeförbundet. På 70-talet (med fallande profitkvot) hade vi återigen en radikalisering av arbetarrörelsen med löntagarfondsfrågan etc.

Så även om denna kris kanske inte i någon omedelbar mening utgör en revolutionär situation så finns det goda förutsättningar att slå hårt mot nyliberalismen. Med argumentet att finanskrisen slår särskilt hårt mot USA för att USA:s ekonomi är särskilt dopad så kan man en gång för alla t.ex skrota argumentet att en högre amerikansk tillväxt hänger samman med en flexiblare arbetsmarknad. Vänstern har vidare större kraft att driva linjen att förstatliga finanssektorn. Det kan inte vara många som tycker det är vettigt att finanspolitiken är bakbunden av utgiftstak, medan penningpolitiken försöker motverka en åtstramning av efterfrågan i ekonomin (som följer på ökade räntekostnader) genom att pressa ned styrräntan under inflationsnivån. Okej att det kanske är "bättre" än att fortsätta prioritera prisstabiliteten. Men detta arrangemang sätter de kommersiella bankerna att förmedla den ekonomiska politiken på ett sätt som gör att staten pumpar pengar rakt in i deras vinster. Riksbanken sänker räntan, medan de kommersiella bankerna behåller (eller följer i vilket fall inte med hela vägen med) sina "riskpremier"; lånar billigt av staten och lånar ut dyrt till privatpersoner och industri. Styrräntan ligger idag på 4,25 procent, medan inflationen ligger på 4,4 procent. Real-styrräntan är alltså negativ. Riksbanken betalar i princip de kommersiella bankerna för att ta emot lån. Situationen i USA är ännu mer extrem; där ligger styrräntan på 1,5 procent, medan inflationen är så pass mycket högre än så att man kan misstänka att Ben Bernanke satsar på att upprepa den strategi Alan Greenspan förde 2001-2003, dvs. att hantera en punkterad bubbla genom att blåsa upp en ny. Nu är det möjligt att inflationstrycket är på väg att sjunka i svensk ekonomi och att real-styrräntan inte kommer vara negativ särskilt länge. Men det förhållande att riksbanken tvingas gynna kommersiella banker (och bolåneinstitut) när den hanterar svängningar i ekonomin gör att man inte behöver vara en allt för blodröd vänsterradikal för att finna det vettigt att förstatliga hela eländet. Om man nu ska bedriva stabiliserande penningpolitik, så ger det ett mer omedelbart och effektivt resultat om staten kan diktera bolåneräntorna direkt. Och det är ju just när bankerna kommer krypande som det finns ett "fönster" att aggera här.

Med risk för att låta löjlig skulle man (något spekulativt) enligt Perez schema kunna hävda att även om detta inte är en revolutionär situation kommer vi ställas inför en sådan någon gång om ca 20-30 år.

Anwar Shaikh på svenska

Upptäckte precis att en svensk översättning av Anwar Shaikhs mycket läsvärda "Introduktion till kristeoriernas historia" har lagts upp på följande sida.

 

Per Anders Fogelström om Anton Nilsson

Appropå 100-årsjubiléet av Amaltheahändelserna så hittade jag en daisy-inspelning av Per Anders Fogelströms Café Utpostenföljande adress.

 

 

Mårten Björk och kritiken av arbetet

I nya numret av Mana likställer Mårten Björk vänsterpartiets gamla paroll om 200.000 nya jobb i offentlig sektor med alliansens inordnande av asylrätten under arbetslinjen. Är inte det lite ansträngt? Sätter det inte också vissa frågetecken kring "kritiken av arbetet" (så som den formulerats t.ex. här, här och här)?

Katrine Kielos och samhällsekonomin

Tempot är som bekant inte så högt på denna blogg. Men just därför är det kanske inte heller allt för apart att diskutera en text av Katrine Kielos som nu är ett par veckor gammal. Jag tänker på krönikan "Fast i 90-talet". Jag är inte säker på att jag förstår vad det är hon vill ha sagt. Hon är ju en debattör som, ofta på ett förtjänstfullt sätt, reser ett klassperspektiv och ifrågasätter liberal individualism i de flesta samhällsfrågor, med ett undantag, nämligen samhällsekonomin. Ofta understryker hon att att ekonomin är viktig, något som kanske ibland kan få hennes position att likna historiematerialism och särskiljer henne från vänsterdebattörer med mer kulturradikal eller postmodern profil. Men jag har inte sett några tecken på att hon skulle begreppsliga ekonomin i andra termer än den ny-keynesianism som är den förhärskande ekonomiska doktrinen inom den socialdemokratiska partihögern, en doktrin som är formulerad på grundval av metodologisk individualism. Inga tecken förrän kanske nu då, i "Fast i 90-talet", men jag är inte säker på hur dessa tecken bör läsas.

Krönikan går ut på att socialdemokratin under 90-talet behövde visa att den kunde ta ekonomiskt ansvar. Nu behöver den istället visa att den har bra värderingar. Mitt intryck är att ämnet i första hand rör socialdemokratins mediestrategi. Det är inte så mycket fråga om att socialdemokratin ska verka för en annan ekonomisk politik, utan mer att man inte ska prata lika mycket om den ekonomiska politiken. Men samtidigt hävdar hon saker som att det inte "finns… någon objektiv ekonomisk politik som Anders Borg kan bota oss med bara hans tjänstemän lyckas hålla alla andra faktorer konstanta så att det som ligger på operationsbordet stämmer med teorin." Sedan avslutar hon med tesen att "Ekonomi är värderingar, och stabila finanser är medel, inte mål."

Tesen att den ekonomiska politiken faller tillbaka på värderingar är dock inte kontroversiell bland apologetiska ekonomer. Såväl Calmfors som läroböckerna i nationalekonomi talar om en "trade-off" mellan å ena sidan ekonomisk effektivitet och å andra sidan rättvisa. Var man vill placera sig i denna trade-off är en utom-ekonomisk fråga, det är en fråga om värderingar.

Men kanske är det inte bara detta Kielos syftar på, hon talar ju också om relationen mellan den ekonomiska teorin och dess objekt. Här tycker jag det är av vikt att lyfta fram att Anders Borg faller tillbaka på samma sorts marshallska mikroteori som ny-keynesianerna. Allt detta om att lägre ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen minskar arbetslösheten genom att å ena sidan öka intensiteten i sökandet av jobb (vilket förbättrar den s.k. beveridgekurvan) samt å andra sidan sänka den s.k. reservationslönen; eller att jobbskatteavdraget förskjuter de relativa kostnaderna av arbete och fritid (en s.k. substitutionseffekt) på ett sätt som gynnar fler arbetade timmar: allt detta håller ju ny-keynesianerna med om.

Innebär då detta att Kielos är på väg mot en mer radikal konception av samhällsekonomin? Det finns ju trots allt ett flertal skolbildningar inom det heterodoxa lägret som brutit med metodologisk individualism: post-keynesianism, kritisk institutionalism och marxism. Eller är det fråga om en mer allmän epistemologisk skepticism? Det är ännu svårt att säga. Kanske är det mest fråga om ett vacklande som följer på den inkonsekvens som ligger i att avvisa metodologisk individualism i vissa frågor men utgå från den i andra.

Kielos krönika innehåller också en historieskrivning som jag tycker är stiliserad på ett problematiskt sätt. Beakta följande passage:

"På nittiotalet var vänsterns förmåga att ta ansvar för ekonomin ifrågasatt. »New Labour, New danger«, sa de konservativa om Tony Blairs förnyelseprojekt. Men se, det gick inte! Labour hade förändrats och Gordon Browns ekonomiska kalkyler byggde inte på att någon av Marx förebådad historisk våg skulle dyka upp vid lämpligt tillfälle, betala notan och svepa mänskligheten in i det klasslösa samhället. Torrt, skotskt och hänsynslöst gjorde Brown upp med Labours budgetpopulism."

Vad Brown bröt med var väl trots allt inte så mycket marxismen, som keynesianismen (så som den populariserats av Paul Samuelson och John Hicks, m.fl.)? "Budgetpopulismen" föll väl inte så mycket tillbaka på den marxistiska kristeorin som den keynesianska multiplikatoreffekten? Det är vidare något problematiskt med hur distinktionen oansvarighet/ansvarsfullhet likställs med distinktionen mellan det ekonomiska tänkandet före och efter 80-talet. Det är som att Kielos vill låta antyda att keynesianerna egentligen inte hade en annan konception av hur samhällsekonomin fungerar, utan egentligen endast var en sorts önsketänkande ny-keynesianer. För om man hoppar över frågan om det ekonomiska tänkandet och den keynesianska ekonomiska politikens oförmåga att hantera 70-talets ekonomiska kris och utgår från nationalekonomins nya konsensus kan man ju också formulera denna historia i de termer som Assar Lindbeck använder: att ekonomin stagnerade för att arbetarrörelsen gick för långt med anställningstrygghet och socialförsäkringar och arbetsgivaravgifter, osv., men nu var det ju trots allt Kielos själv som drog in det ekonomiska tänkandet.

Det finns också något i detta brott i det dominerande ekonomiska tänkandet som är intressant vad gäller frågan om individualism. Efterkrigstidens keynesianism var endast partiellt individualistisk. Marshalls individualism godtogs vad gällde mikronivån, men makronivån i ekonomin ansågs ha en egen logik som inte riktigt kunde begreppsligas efter samma metodologiska utgångspunkter. När det sedan formulerades en ny-keynesianism efterliknade man Friedmans och Lucas ansatser att grunda makronivån i en individualistisk mikrologik. På så sätt tappade de icke-radikala icke-liberala fotfäste i den ekonomiska teorin. Och är det inte just därför som Kielos flackar så?

Inspelningar av Harvey

Jag har tidigare nämnt David Harvey i denna blogg. Nu ser jag att Monthly Review på sin hemsida har lagt upp en videoinspelning av en föreläsningsserie han hållit på CUNY om första volymen av Kapitalet. Och appropå inspelningar av Harvey vill jag också passa på att nämna den något nördiga Conversations with History samt en debatt med Arrighi om Adam Smith in Beijing.

Herman Lindqvist om Annales-skolan

Ur en intervju med Herman Lindqvist i DN den 31:a mars:

Du är alltså ingen tillskyndare av "Annales-skolan", som hävdar historiens gång som främst ett resultat av mentala, ekonomiska och sociala mönster, i stället för av snabba politiska händelser?

- Nej, svarar han torrt och snabbt.

- Så ser man det bara i Sverige.

Stefan Löfven om jämställdhetspotterna

I senaste numret av Kommunalarbetaren finns en intervju med IF Metalls Stefan Löfven i vilken han backar en aning i frågan om kvinnopotterna. "Utfallet av jämställdhetspotterna är helt okej" säger han och tycks numera inte längre avvisa en liknande samordning inför nästa avtalsrunda. Han är dock kritisk till själva "insamlingsmodellen" för dessa potter, men diskuterar inte saken närmare än så. Kan det kanske vara hotet om att beröva industrin dess normerande roll som pressat Löfven att sätta samordningen med de andra LO-förbunden (av vilka en klar majoritet försvarar kvinnopotterna) framför sin egen ovilja mot dessa potter. För nog kan man forfarande se spår av en ovilja hos Löfven, inte minst när han får frågan hur man bör gå tillväga för att komma tillrätta med löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Han svara då dels att: "Individuella löner där en arbetsledare avgör gör kvinnorna till förlorare". Detta har han naturligtvis rätt i, men det adresserar inte frågan om löneskillnader mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken. Hans andra svar handlar om att "Utbildning är A och O". Men om sättet att komma tillrätta med de låga lönerna i kvinnodominerade yrken (man skulle lika gärna kunna säga de låga lönerna i låglöneyrken) är utbildning, så är det ju en arbetsmarknadspolitisk fråga eller kanske utbildningspolitisk fråga, men inte en facklig fråga. Man skulle kunna fråga sig vad Löfven överhuvudtaget ser för anledning för personliga assistenter, kokerskor, tvätterskor etc att vara medlemmar i facket.

Dan Andersson

LO:s chefsekonom Dan Andersson skriver i senaste numret av LO-tidningen om hur LO-ekonomernas tänkande utvecklats sedan Rhen-Meidnermodellen formulerades. Det är mycket som står på spel i denna historieskrivning. Jag vill här begränsa mig till tre invändningar mot Anderssons resonemang.

 

1.

Andersson börjar sin text med att adressera den skillnad mellan Rhen-Meidnertidens LO-ekonomer och dagens LO-ekonomer som har att göra med synen på ansvaret för prisstabilitet. Förr ansåg man att det vore "ödesdigert" om fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för prisstabiliteten genom att försöka hålla tillbaka löneökningar. "Under det senaste decenniet", skriver han, "har fackens ansvar för löneökningstakten [istället] ökat och ’normer’, ’utrymmen’ eller ’riktmärken’ ingår numera som bas för löneförhandlingarna." Nu tar man alltså verkligen ansvar för prisstabiliteten, och därmed, får man anta, har det visat sig att ett sådant ansvar inte är så ödesdigert.

Jag tror Andersson har fel.

I den tidiga efterkrigstidens ekonomiska boom fanns en oro för att konkurrens om arbetskraften som skulle driva upp lönerna snabbare än produktivitetsutvecklingen, vilket man menade skulle vara inflationsdrivande. I den så kallade beveridge-rapporten hade det föreslagits att fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för att något sådant inte skedde genom att självmant hålla tillbaka löneökningarna. Gösta Rhen avvisade beveridge-rapportens förslag med argumentet att facket då skulle förlora sin legitimitet inför sina medlemmar. Varför skulle någon vilja vara med i facket om det försökte etablera en lägre lönenivå än den som mer spontana marknadskrafter ger? Enligt Rhen-Meidnermodellen borde istället staten ta ansvar för prisstabiliteten och motverka löneglidning genom att via skattevägen hålla tillbaka företagens vinstnivåer och därmed efterfrågan på arbetskraft.

Många sentida LO-ekonomer och deras medresenärer, som Villy Bergström, har en tendens att i sina skrifter närmast "naturalisera" den svenska arbetsmarknadens institutioner. Det är som om det fanns ett visst förnuft i dessa arrangemang som självt garanterade deras existens. Kanske är det för att den gamla skolans LO-ekonomer i större utsträckning var institutionalister (medan vår tids LO-ekonomer är renodlade ny-keynesianer) som det förr fanns ett större teoretiskt intresse för institutionernas grundval. I vilket fall: när nu Andersson utgår från att detta med legitimitet är oberoende av vilka lönenivåer facket strävar efter tycker jag han underskattar precis hur hårt t.ex. en obligatorisk a-kassa kan slå mot organisationsgraden i den svenska arbetarklassen.

 

2.

Den andra punkt jag vill ta upp rör frågan om socialisering. Andersson skriver:

1961 var LO och dess ekonomer upptagna av planering och socialisering av näringslivets investeringsbeslut. Men det blev inte politikens riktning. Fram växte istället välfärdsstaten genom expansionen av vård och omsorg som frigjorde kvinnors arbetstid för insatser i produktionen.

Utveckling av trygghetssystem, med ATP som milstolpe, innebar att löntagarnas beroende av arbetsgivarna minskade. Trygghet och jämställdhet snarare än socialisering kom att prägla den ekonomiska politiken.

Okej att detta är en beskrivning av en förändring av fackföreningsrörelsens målsättning. Men det finns något retoriskt försåtligt med ordvalen "istället" och "snarare än". Det är som om Andersson vill antyda en motsättning mellan å ena sidan socialisering och å andra sidan trygghet/jämställdhet; som om kvinnor kom ut på arbetsmarknaden just för att arbetarrörelsen släppte socialiseringstanken. Dessutom passar inte frågan om löntagarfonderna in i denna Anderssons berättelse.

 

3.

Slutligen finns det en del att säga om förändringen av synsättet på strukturomvandling. Om Rhen-Meidner talade om ett omvandlingstryck genom den solidariska lönepolitiken i termer av att "arbetskraften flyttar från lågproduktiva branscher till mer produktiva" så tänker Andersson idag "oftare på individer och mindre på branscher". Det nya sättet att tänka illustreras med hjälp av följande diagram.

Poängen är alltså att de individer med riktigt låg produktivitet inte är anställningsbara med dagens lägstalöner. För att minska arbetslösheten i en sådan situation kan man då antingen sänka lägstalönerna eller också kan man erbjuda stöd för de lågproduktiva individerna så att de kan "nå en rimligt hög förmåga att producera".

Det finns något problematiskt med denna omformulering av synen på strukturomvandling mer i linje med den liberala nationalekonomi som ny-keynesianismen trots allt är en del av.

För det första tror jag det är vanskligt att ge sig på att formulera ett produktivitetsmått enligt vilket man skulle kunna likställa alla individers förmågor kvalitativt. Det vore kanske möjligt att rangordna individer efter deras produktivitet om alla vore hantverkare inom samma bransch, som arbetade med likvärdiga verktyg för att producera likvärdiga varor. Men steget är långt från en så pass abstrakt modell till att adressera skillnad i produktivitet mellan olika sorters arbeten i olika branscher. Jag skulle, i linje med de klassiska ekonomerna (och jag tänker här i synnerhet på Karl Marx), vilja hävda att "produktivitet" inte fungerar som ett "synkront" mått för kvalitativt skilda arbeten, utan endast, om man nu kan säga så, ett "diakront" mått. Produktivitet som mått är endast meningsfullt som en registrering av en förändring i tiden gentemot något sorts index. Det har skett en produktivitetsökning om det tidigare tog fem timmar att producera en given vara men man nu kan producera samma vara på tre timmar. Man kan dock inte säga att detta arbete nödvändigtvis är mer produktivt än ett annat sorts arbete enligt vilket det tar sju timmar att producera en helt annan sorts vara. Likställandet av dessa skilda arbeten etableras i varuutbytet, och såsom likställda kan man börja tala om en likvärdighet i termer av samhälleligt nödvändigt arbete. Märk väl: jag skulle alltså vilja hävda att likvärdigheten (och därmed måttet) faller tillbaka på varuutbytet, snarare än att varuutbytet skulle falla tillbaka på någon mer grundläggande likvärdighet.

En ny-keynesian, som Andersson, skulle troligtvis hävda att produktivitetsmåttet faller tillbaka på en mer grundläggande enhet, nämligen nyttan. Men nytta som universell kategori är inget annat än borgerlig metafysik.

Problemet med Anderssons position är för det första att ett "naturaliserat" produktivitetsmått blockerar en kritisk analys av den ideologiska bestämningen av sådant som "kompetens". Ta t.ex. IF Metalls argument om anledningen till att deras medlemmars löner i regel är högre än kommunalarnas löner: att det har att göra med att deras medlemmar i regel har högre kompetens än kommunalarna. Anderssons kan inte annat än instämma.

Det andra problemet med Anderssons position är att det sätt som produktivitet inte prediceras om produktionsprocessen (vilket jag tycker vore mer rimligt), utan om individen, implicerar en metodologisk individualism, vilket i regel brukar vara förknippat med politisk liberalism. Det är på sätt och vis den arbetslöses fel att han eller hon inte är tillräckligt produktiv. I Anderssons fall är det kanske mer fråga om en social-liberalism. Det gäller att stödja individen att bli mer produktiv och därmed anställningsbar. Det är som om Andersson (till skillnad från Rhen-Meidnermodellen) utgår från att produktionsprocessen anpassar sig till individernas respektive kompetenser i större grad än individerna anpassar sig till produktionsprocessens krav. Fackets uppgift är att hindra produktionsprocessen från att anpassa sig till lågproduktiva människor, genom att hindra dessa människor från att arbeta med sin nuvarande låga produktivitet.

Det tredje problemet med Anderssons position är att den implicerar att lönebildning faller tillbaka på marginalproduktivitet, vilket är en teori som utesluter exploatering av arbete.

The Wire

Nu har sista avsnittet i femte och sista säsongen av David Simons The Wire visats på HBO. Jag kan därmed, slutligen, konstatera att serien var i klass med Battlestar Galactica, Brideshead Revisited och Next Generation. Här är en text som förklarar dess storhet, denna Balzac of Baltimore.

Anders Johansson och den postmoderna vänstern

Appropå ämnet för min föregående post skulle jag vilja passa på att uppmärksamma Anders Johanssons text om bröd och skådespel i gårdagens expressen. Jag skulle kanske behöva precisera min tes något. För Johansson visar på ett förtjänstfullt sätt hur den sorts syntes mellan Hannah Arendt och Carl Schmitt som är så kännetecknande för den postmoderna/post-marxistiska vänstern riskerar att haverera i ett eländigt skådespel. Jag försökte argumentera att det fanns spår av en ovilja mot konflikter i Zarembas ovilja mot det domslut som markerar att samtalet (om diskriminering) är över. Men att lyfta fram ett konfliktperspektiv är inte nödvändigtvis detsamma som ett vurmande för konflikter i största allmänhet.

Zaremba och kränkningen som politisk kategori

Josefin Brink har redan formulerat vad som behöver sägas om Zarembas senaste artikelserie i DN. "Ett antal individer som […] upplever att det förekommer latent eller öppen rasism och homofobi på skolan, har gjort precis just det som liberala rättighetsivrare uppmanar dem till; de driver rättsprocesser."

Man skulle nog också kunna formulera argumentet på följande vis:

Många liberala debattörer – som Susanna Popova, Marie "alla borde inte ha rösträtt" Söderqvist, Sakine Madon och Hanne Kjöller – har på senare tid beklagat sig över den "lättkränkthet" de menar grasserar i landet. Maciej Zaremba ägnar nu en hel artikelserie åt detta samhällsproblem och hittar så Lärarhögskolan i Stockholm, ett veritabelt källsprång av snaskiga exempel. Efter att ha radat upp ett efter ett, för läsarna att indigneras över, kan han börja spekulera i "lättkränkthetens" genealogi. Och att döma av de personer han väljer att citera tycks han luta åt att detta problem har att göra med ett särskilt olyckligt möte mellan en curlinggeneration och demagogiska ideologer (som sätter doktriner före samtal).

Jag skulle istället vilja hävda (i linje med vad Brink skriver) att kränkning seglat upp som central politisk kategori just genom liberalismens hegemoniska ställning, då kränkning är ett av få sätt att artikulera motsättning inom det liberala tänkandet. Liberalismen tycks annars sträva efter att kanalisera sociala spänningar i termer av produktiv konkurrens; kampen om det bästa argumentet i offentlighet och riksdag står i analog relation till kampen om det lägsta priset på marknaden. Harmonin mellan de suveräna individer som tänks utgöra den liberala ordningens grundval förmodas i det senare fallet säkerställas genom prismekanismen (den omtalade "osynliga handen") och det förra fallet genom - för att använda Zarembas ord - ett ständigt pågående "rationellt samtal: granskning, analys, bevisning, och motbevisning". Dessa termer för grundval och samvaro tycks inte erbjuda något utrymme för strukturell motsättning. Samtidigt påbjuder dock en individualistisk utgångspunkt något sorts värn om den individuella suveräniteten. Konflikter som inte helt lätt låter sig inordnas i en konkurrens-modell kan därmed inte annat än artikuleras i termer av en kränkning av en sådan individuell suveränitet.

Ett besvärande kryphål för den drivne liberalen, som värnar det "möte" där "ord står mot ord", pratmakare mot pratmakare, som ständigt bordlägger den praktik vars objekt utgör mötets och samtalets själva premisser. Att skrida till handling blir närmast synonymt med att vara en dogmatisk ideolog, för finns det inte alltid något mer att tilläga i diskussionen?

Något om registermetoden och kollektivavtalet

David och Petter har, med något olika fokus, skrivit bra om kontroversen kring SAC:s nyligen återupplivade registermetod. Jag skulle bara vilja tillägga några få ord.

Låt mig bara inleda med att påpeka att jag är LO-medlem och nybliven medlem i vänsterpartiet. Allmänt sett vänder jag mig emot hela idén med en särskild fackförening för särskilt politiskt radikala/medvetna människor. Det kanske inte är vad syndikalismen var i dess barndom, men det är vad den är idag.

Med detta sagt vill jag dock ändå instämma med Petter att Ung Vänsters utspel var formulerat i dryga ordalag. I någon mån kanske detta har att göra med en viss oklarhet över registermetodens karaktär. Ung Vänster liksom Lisa Rasmussen har uppenbarligen uppfattat artiklarna i Arbetaren och ETC om registermetoden så att SAC överlämnar ett register till olika arbetsgivare med namn på (papperslösa) arbetare som är redo att arbeta svart för 75 eller 80 kronor i timmen, och på så sätt alltså underlättar för arbetsgivaren att utnyttja en underbudskonkurrens gentemot de som är lojala mot kollektivavtalets lägsta nivå. Jag är inte helt säker på att det är detta som är tanken. När jag googlar om metoden och kollar i lite egna böcker jag har sedan gammalt så betonas förvisso alltid registermetoden såsom arbetsförmedling, men med tillägget om ett syfte att själva försöka bestämma vems tur det är att få jobb ("först ut, först in"). Det kanske bör betonas att registret, vad jag förstått, i första hand är ett register över arbetsgivare, inte över arbetare. För att ha en vettig diskussion om detta tror jag det vore bra med en klarare redogörelse för hur registret fungerar. Om det är någon som kan tipsa om bra litteratur om detta, så skriv gärna en kommentar nedan. Artikeln i Arbetaren handlade kanske mer om att "peppa" och "entusiasmera" än att redogöra för de kampförutsättningar som gäller på den papperslösa arbetsmarknaden. Det är åtminstone den slutsats jag drar av att Ruben Tastas-Duque på frågan om varför de inte kräver kollektivavtalsenliga löner för papperslösa kan svara "Registret är mycket mera dynamiskt. Höjs inflationen till exempel kan vi kräva högre lön direkt. Registret är aldrig bundet och är mer rakt på sak, vi säljer vår arbetskraft och vi måste sätta ett pris på den" utan att få en följdfråga. Han duckar uppenbarligen för den mest avgörande frågan. Att formulera en principiell kritik av den fredsplikt kollektivavtalet förpliktigar är ju en sak; att underskrida kollektivavtalets lägsta nivå är något annat. Men Bella Frank låter det passera.

Detta leder mig in på min nästa fråga. I de texter jag hittar om registermetoden betonas att man dels söker säkerställa en lägsta lönenivå, dels söker utreda företagens betalningsförmåga. "Priset sätts utifrån vad som anses "sannolikt att få", men får heller inte bli för lågt". I ETC talar man om en lägsta nivå på ca 75 kronor i timmen och i Arbetaren talar man om en lägsta nivå på 80 kronor i timmen (och det är alltså utan semesterersättning, etc., och arbetsgivaren betalar ingen arbetsgivaravgift). Men sedan dessa artiklar publicerades har registret vunnit en seger på Berns (vilken man får gratulera). Man lyfter nu fram Berns som ett lyckat exempel. Men det framgår inte av någon artikel om detta ifall det betyder att man nu satt lönenivån på Berns som den nya lägsta nivån, eller om det bara var så att Berns (i egenskap av ett värdefullt varumärke) hade en särskilt stor betalningsförmåga. Om Berns utgör den nya lägsta nivån är ju diskussionen över. Ingen har haft några invändningar mot registermetoden såvida dess lägsta nivå inte är lägre än kollektivavtalets lägsta nivå.

Om jag för tillfället utgår från att lägsta nivån fortfarande är lägre än Berns så tycker jag frågan om legitimitet är värd att ytterligare belysas. Det är en fråga som rests tidigare i denna debatt: huruvida registret legitimerar de nivåer det lyckas etablera. Skulle man inte kunna säga att arbetsmarknaden utgör en sorts legitimitetsregim som innesluter två olika sorters legitimitet; å ena sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland löntagare (det fackliga löftet), å andra sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland arbetsmarknadens parter, t.ex. kollektivavtal. Dessa två är integrerade på så sätt att för LO är det kollektivavtalet som sätter den nivå som det fackliga löftet gäller. Men de två är för den skull inte omedelbart identiska, vilket i en banal bemärkelse kan exemplifieras genom att det fackliga löftet sätts av själva det fackliga medlemskapet, medan detta medlemskap genom olika avtalsrundor förhåller sig till olika avtal. Jag tycker det kan vara värt att betona att grunden för den fackliga verksamheten just är det fackliga löftet (legitimiteten löntagare emellan för en lägsta lönenivå) och inte nödvändigtvis kollektivavtalet, som Ung Vänster skriver.

Om jag börjar att säga något om legitimiteten löntagare emellan. Inom ramen för LO:s strategi upprätthålls denna legitimitet då den lägsta lönenivån är hög nog att minska efterfrågan på arbetskraft - och alltså leda till ökad arbetslöshet - genom socialförsäkringssystemet, eller närmare bestämt genom arbetslöshetsförsäkringen. Saknas en sådan försäkring utgör i regel företagens betalningsförmåga gränsen för den lägsta nivåns legitimitet inom löntagarkollektivet och därmed den fackliga verksamheten. Det är i regel bara om man kan falla tillbaka på en a-kassa som facket har legitimitet att driva lönekrav som driver företag i konkurs. Detta är det sätt på vilket socialförsäkringssystemet understödjer den solidariska lönepolitiken i den s.k. Rehn-Meidnermodellen, enligt vilken facket alltså inte bara syftar till att förbättra villkoren så långt det är möjligt inom de ramar som företagen erbjuder, utan även att slå ut låglönemarknader helt och hållet.

Om det då är så att den sorts legitimitet som har med löntagarnas ömsesidiga relationer att göra inte ges i en omedelbar mening av ett gemensamt klassintresse, utan är institutionellt instiftat, hur ska man då bedöma de papperslösas kampvillkor och utsikterna att med hjälp av ett register på sikt nå upp till en lägsta nivå som är i nivå med kollektivavtalets lägsta nivå. Kanske är det så att delar av denna arbetsmarknad inte skulle överleva alls med kollektivavtalsenliga lönenivåer. Kanske är det inte värt att betala någon för att gå omkring på drottninggatan med en reklamskylt för en restaurang om denna betalning är kollektivavtalsenlig. Det vore sannerligen en bedrift att lyckas värva de människor som nu har sådana sorters jobb till ett register ifall konsekvensen av detta är att de blir arbetslösa utan ersättning. De jobb som det oftast talas om i samband med registermetoden är dock jobb inom bygg, städ och restaurang. Dessa sorters jobb skulle inte försvinna, men de skulle troligtvis bli betydligt färre. Jämfört med en situation med en mer konsekvent genomförd solidarisk lönepolitik har vi idag troligtvis en oproportionerligt stor restaurangmarknad. Om det är så att storleken av restaurangmarknaden har att göra med avkastningen på det kapital som investeras där, så skulle det troligtvis vara mer lönsamt för en del restaurangägare att lägga ner och investera sina pengar på annat håll om deras profitkvot sänktes genom en registermetod. Det är dessa förhållanden som får mig att tvivla på utsikten att registermetoden skulle kunna höja den lägsta lönenivån för papperslösa till kollektivavtalets lägsta nivå såvida den inte innesluter någon form av arbetslöshetsförsäkring.

Det är på sätt och vis förvånande att någon som Rikard Warlenius, som i regel är läsvärd och skriver nyanserat om arbetsmarknadens kampförutsättningar, i en ledare i förra numret av Arbetaren för en argumentation som tycks implicera att en institution som a-kassan borde kunna kompenseras med ren kampvilja, och därmed tycks inta en klassisk voluntaristisk position. För SAC har ju själva bytt hållning i frågan om a-kassa, från att tidigare ha avvisat administration av arbetslöshetsförsäkring som "välgörenhet" till erkännandet av dess strategiska betydelse, formulerat inte minst i förra höstens mobilisering mot försämringar av den.

Men, detta utgör nu endast registermetodens gräns. Grejen är ju att det uppenbarligen, trots allt, finns en legitimitet bland åtminstone delar av de papperslösa för en höjd lägsta lönenivå. Oavsett om denna legitimitet stiger ur någon sorts "socialistisk heder" (att man personligen är redo att uthärda sämre levnadsförhållanden i arbetslöshet om det innebär att löntagarkollektivet i dess helhet får det bättre på arbetsgivarens bekostnad) eller om den stiger ur eventuella övervinster på de papperslösas del av marknaden (dvs. att arbetsmarknaden inte är i "jämvikt" i meningen att papperslösa kan pressa tillbaka vinstnivåerna en bra bit innan det blir lönsamt för deras arbetsgivare att börja investera sina pengar på annat håll; att man kan pressa upp lönerna utan att riskera arbetslöshet) så vore det en sorts slöseri på legitimitet att inte mobilisera kring en sådan reellt existerande legitimitet.

Detta för mig över till den andra sortens legitimitet, den mellan arbetsmarknadens parter, och frågan om registermetoden legitimerar sina lägsta nivåer även i denna mening. Om registret fungerar som en arbetsförmedling, dvs. om, som Ruben Tastas-Duque skriver, "tanken är att en arbetsgivare ska gå till facket och där köpa arbetskraft" så utgör det väl på sätt och vis en gemensam institution. Om det är så att man verkligen lyckas etablera registret med sådan kraft att det verkligen är dit arbetsgivarna går och där accepterar de givna lönenivåerna, så är det ju en institution som är erkänd och därmed bärare av någon sorts legitimitet. Men såvida LO själv inte erkänner denna institution så är det ju inte fråga om någon allmän legitimitet. Arbetsgivarna har inget allmänt klartecken att anställa under kollektivavtalets nivå, eftersom LO inte erkänner ett sådant förfarande. Jag tror dock att ett sådant icke-erkännande (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett fördömande) är en tillfällig möjlighet att samexistera. I denna mening kan ömsesidigt uteslutande strategier bli tillfälligt kompletterande. (En tillfällighet som dock kommer ställas på sin spets den dag då något LO-förbund beslutar sig för att sätta en registertillvänd arbetsplats i blockad).

Även om jag kanske just i detta inte är helt enig med David så håller jag med honom när han påpekar att en mer långsiktigt hållbar strategi måste innebära att de papperslösa "på något sätt erbjuds en trygghet som gör att de får råd att säga nej till skambud". Jag antar att det i sista hand måste innebära en strävan att arrangerar om arbetsgivaravgiften från att betalas till staten till att betalas till facket, så att a-kassan (liksom sjukförsäkringen, etc.) fullt ut kan knytas till det fackliga medlemskapet och göras oberoende av pappersstatus. Detta är dock något som reser en rad andra problem. Men mer om detta vid något senare tillfälle.

Horisont

David har lämnat mig och skriver numera på följande adress.

Förövningar till en kritik av intersektionalismen

Diskussionen om intersektionalitet kan ibland kännas frustrerande. För den som intresserar sig för relationen mellan t.ex. klass och kön erbjuder den inte annat än en serie slagord: man kan inte tänka olika kategorier isolerade från varandra; de existerar inte sida vid sida, utan konstituerar varandra; de är föränderliga; osv.

Först tänkte jag att slagordskaraktären av inläggen i diskussion hade att göra med att den förs i populärt hållna tidskrifter (Arena, Bang, Slut, Mana) med en bred och ganska ung målgrupp, vilket kanske inte medger en teoretisk fördjupning. Men efter att den stått och trampat en tid började jag misstänka att låsningen vid slagord hade att göra med en viss "misstankens hermeneutik". Ta t.ex. grejen med Ebba Witt-Brattström och Feministiskt initiativ. Jag är förvisso inget stort fan av EWB, men är det inte märkligt hur snabbt hennes utspel om vilka frågor som var strategiskt lämpliga att lyfta medialt för Fi lästes som ett uttryck för en hotad vit, heterosexuell medelklasshegemoni i den feministiska rörelsen. Kanske hade hennes kritiker rätt, vad vet jag, men min poäng här är att detta motiv eller denna bakomliggande orsak lyftes fram i artikel efter artikel, utan att där ägnades någon möda åt att ta sig an EWB:s argumentation. Det fanns inte mycket som fördes framåt eller lärdes av denna kontrovers; ingenting i den intersektionalistiska hållningen preciserades.

Jag vill nu inte lägga allt för stor vikt vid detta med "misstankens hermeneutik" (delvis för att jag inte helt vill avfärda en sådan misstänksamhet); det är dock fler saker som är i rörelse här. Och i nya numret av Bang tycker jag mig finna skäl att misstänka att intersektionalismens låsning vid slagord stiger ur en inneboende motsättning i dess egen problematik, närmare bestämt i dess begreppsligande av de "kategorier" som genomskär varandra. Jag tänker här på artikeln "Hur mår intersektionaliteten egentligen?" av Paulina de los Reyes, och mer precist formuleringar i stil med:

Utifrån en intersektionell horisont är den sociala verkligheten inte given, den skapas inom ett maktfält. Detta gäller även de kategorier som förklarar och beskriver denna verklighet; till exempel kön, etnicitet och ras, men också kategoriseringar baserade på bland annat sexualitet, funktionsförmåga, ålder och klass. Även om dessa kategorier kan användas i beskrivande syfte saknar de en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer. Man bör därför förstå kategorier inom ramen för specifika sammanhang, men också som en del i en socialt skapad ordning. De som idag vill diskutera vilka kategorier som är grundläggande och vilka som glöms bort, eller de som hävdar att alla kategorier är lika viktiga och varje försök att göra analytiska distinktioner kan betraktas som otillbörlig rangordning, utgår från andra premisser. Nämligen att det är möjligt att definiera kategorier som inte är situationsberoende, eller att det finns kategorier vars essentiella värde gör dem lika centrala i alla sammanhang.

Innan jag gör ett försök att formulera vad jag finner problematiskt med ovanstående vill jag dock dröja något vid mina motiv. För många som likt mig har en bakgrund som anarkister påminner nog de los Reyes inte så lite om 90-talets a-miljö. Texten "Drei zu eins" som sammanställdes av Klaus Viehmann - om "triple oppression" (efter Viehmanns brittiska och amerikanska förebilder inom den så kallade svarta feminismen) eller "förtryckssamverkan" som man senare kom att säga - var en tung influens. Tanken var att det inte finns någon huvudmotsättning som organiserar samhället. Vad det gällde att mobilisera mot var istället ett "nät" av maktrelationer, ett nät i vilket sedermera allt fler variabler antogs vara invävda. Jag ska inte försöka sticka under stolen med att jag själv vid en tid i mitt liv räknade arttillhörighet som en sorts "förtrycksvariabel" bland andra och följaktligen vände mig emot "speciesism" ("artism" lät ju så konstigt och "sexism" var ju ändå redan en anglicism). Nåväl. Den sorts politik som förbands med teorin om förtryckssamverkan kom att bli en sorts erkännande-politik. Det handlade mycket om representation inom rörelsen, samt hur man talade och förde sig i allmänhet. Så småningom kom dock denna miljö att bli allt mer neurotisk. Man fick en sorts introvert rörelse som nästan uteslutande var upptagen med det ändlösa arbetet att reformera sina egna institutioner. Kanske är detta en överdrift eller en allt för tillrättalagd, partiell och generaliserande historieskrivning. Som jag upplevde det, i vilket fall, började sedan fenomen som t.ex. den (separatistiska) rörelsen mot "ungförtryck" i allt större utsträckning uppfattas som rätt löjliga. Mot slutet av 90-talet kom då slutligen en reaktion, eller om man ska säga backlash. Med toppmötesprotesterna blev frågan om en sorts övergripande ordning (frågan om systemet) åter central. Detta är nu inte en historia som är unik för den svenska anarkistiska miljön. Naomi Klein skriver t.ex. i No Logo om något liknande för den amerikanska universitetsvänstern. Från traditionell vänster, till identitetspolitiskt/erkännande-orienterad vänster, till mångfaldsvänster. Jag skulle gissa att Michael Hardts och Antonio Negris begrepp om mängd (multitude) delvis slagit igenom såsom en sorts befrielse från det neurotiska 90-talet. Här hade man nu åter en samhällelig huvudmotsättning: mängd mot imperium. Men det är ju en otillfredsställande lösning på de problem som identitetspolitiken trots allt var en ansats att adressera. Man har löst problemet genom att radera ut det, eller, mer precist, man har hittat en ontologisk lösning på vad som är ett politiskt problem och en sådan sammanblandning av register gör lösningen inadekvat. Inom stora delar av den svenska ultravänstern (eller, ja, den så kallade infantila vänstern) gick man tillbaka till en traditionell hållning, som om 90-talet aldrig ägt rum. (Om jag förstått saken rätt försöker Katrin Kielos här och här hitta en sorts mellanväg genom en (weberiansk?) distinktion mellan ekonomi och status.)

Åren har gått. Själv är jag inte längre anarkist. Men det skulle ändå vara intressant om någon tog sig an att mer precist reda ut vad som gick snett med 90-talets anarkistiska aktivistmiljö. Ofta hör man att saker och ting blev löjliga. Det var någonting gymnasialt eller pubertalt över de slagord i stil med "kamp mot alla former av förtryck" som florerade på den tiden. Om jag får lov att formulera en hypotes tror jag haveriet delvis hade att göra med en inneboende motsättning i den politiska hållningen. Av tradition var man orienterad mot en samhällsomvandling, i meningen att samhället självt tänktes som objekt för den politiska praktiken. Man befann sig vidare i vad man kan kalla en makt-realistisk politisk tradition just för att samhälle och motsättning sammanföll, det fanns ingen "neutral mark" i form av en "offentlighet" eller annat att utgå ifrån i formulerandet av ett politiskt projekt. Men med begreppsligandet av "makten" såsom nätverk försvann antagonisten såsom en samhällsbevarande motpart och därmed försvann också samhället såsom objekt för en politisk praktik. Istället hade man en rad agonistiska förhållanden, som man (förtvivlat) försökte tänka i antagonistiska termer. I den nära besläktade, men teoretisk mer genomarbetade, diskursanalytiska post-marxismen betonades ständigt att den samhälleliga nivån i strikt mening inte existerar. Där gjorde man explicit upp med begrepp som "produktionssätt" och affirmerade en agonistisk politisk filosofi, närmare Aristoteles än Thucydides. För gängse anarkist antar jag att Laclau och Mouffe framstår som (vänster)liberaler, men teoretisk befann man sig vid denna tid ändå på deras mark. Denna motsättning söktes sedan lösas i att inte endast vända sig mot alla former av förtryck, utan vända sig väldigt mycket mot dem. Det blev själva djupet och oförsonligheten i det personliga engagemanget som fick borga för en samhällsomvälvande hållning.

Det har funnits ett problem med frågan om den samhälleliga nivån i tidigare ansatser att tänka relationen mellan klass och kön etc. Om man avvisar tanken att samhället utgör ett enhetligt system i kraft av en viss endimensionalitet så är frågan om man i så fall har att göra med två system (eller kanske fler), alt. två samhällssfärer (eller kanske fler). Men om man rör sig med föreställningen om två system är frågan hur man tänker sig systemet/samhället av dessa två system. I vissa fall har man begreppsligat de två systemen som var för sig relativt slutna, och därmed rört sig med föreställningen om två samhällen, som överlappar varandra. Här träder intersektionalismen in på scenen som en kritik av sådana additiva modeller.

Jag bör betona på en gång att även om jag här har för avsikt att kritiskt diskutera intersektionalismen, så förstår jag att det inte rör sig om en enhetlig skolbildning. Det finns en rad olika skiljelinjer som löper mellan de olika personer som anammat begreppet. Som en översikt över begreppet och dess förhistoria skulle jag vilja rekommendera artikeln "Intersektionalitet – och andra möjliga (och omöjliga) sätt att teoretisera kön, klass och etnicitet" av Anna Engstam, publicerad i Socialistisk debatt (nr 1, 2005). Engstam trycker på vissa godtyckliga variationer i teoretiserandet av de variabler som ingår i de intersektionella analyserna, men förslår (med vad man ändå får hävda är en ganska så typisk modern vänsterakademisk lingo) följande definition av den grundtanke som samlar denna grupp:

föreställningen att sociala relationer struktureras genom flera simultana och interrelaterade sociala differentieringar med följden att kön, klass, etnicitet/ras, nationalitet, sexualitet, livsfas etc. producerar specifika o(jäm)likhetseffekter beroende på hur dessa sociala skiljelinjer genomskär varandra i konkreta fall.

Vad jag vill fokusera på här är just kritiken av "additiv" intersektion, ett ständigt återkommande tema i dessa diskussioner. Nina Lykke skriver till exempel, i ett bidrag i ett nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift med temat intersektionalitet (nr 2-3, 2005), att "syftet [med begreppet intersektionalitet] är en analys av hur kategorierna konstruerar varandra". Varken kön eller klass eller någon annan kategori kan under inga villkor förstås som avgränsade enheter. Hon betonar att det är fråga om en "växelverkan mellan icke avgränsade fenomen som genomtränger varandra och som tranformerar varandra under samspelet." Det ömsesidiga tranformerandet sätter sedan ett fokus på situationen. Men om vi dröjer vid Lykke ett tag så fortsätter hon allt jämt, trots "icke-avgränsningen" att tala om interagerande (eller närmare bestämt intra-agerande) subjektsformationer och maktordningar, med tillägget just att de inte är avgränsade enheter. I någon mening finns det något att urskilja, annars skulle man ju inte kunna tala om simultana subjektsformationer, utan endast om subjektsformationalitet, eller nått sånt, vad det nu skulle innebära? Det är väl trots allt själva gränsen som sätter något-heten? Hon fortsätter att urskilja, med tillägget att det inte går att urskilja. Hur ska vi förstå denna motsättning? Är det en systematisk metodologisk motsättning, i meningen att intersektionalisten inte kan utgå från annat än hypostaserade abstrakta enheter, men vars själva hypostasering sedan succesivt undermineras inom ramen för den teoretiska framställningen av det konkreta teoretiska objektet, dvs. att det är fråga om en dialektik, en systematisk rörelse från abstrakt till konkret? Kanske skulle man i så fall förstå "icke-avgränsningen" i termer av en sorts negationens negation. Men jag har inte funnit några andra spår av dialektisk metod i dessa texter. För mig framstår det mer som en oreflekterad motsättning.

Kanske vore detta inte så mycket att hänga upp sig på, kanske är det bara Lykke som inte haft utrymme nog att utveckla sig i precisa termer. Men jag tror inte det, för detta är något som återkommer i de flesta texter. Såvida det finns en ansats att säga någonting på ett generellt teoretisk plan om t.ex. kategorin kön så refereras genast vidare till etnicitet och sedan sexualitet och och så vidare tills man kommer tillbaka till kön, och efter ett varv har man inte kommit något närmare kön-heten, eller det kön-mässiga, och ända sättet att ta sig vidare tycks vara ytterligare ett varv: runt, runt i ett sorts epistemologiskt ekorrhjul. Det finns uppenbarligen en ovilja mot teoretiska konstruktioner. Detta får avgörande effekter för förhållningssättet till den konkreta situationen. Här vill jag återvända till de los Reyes. Argumentet i den passage jag citerade ur nya numret av Bang gick alltså ut på att kategorier som kön, klass osv. saknar "en fast kärna, en essentiell innebörd, som är lika viktig i alla situationer" och att man istället bör förstå dem inom ramen för "specifika sammanhang"; de är i allt väsentligt situationsberoende. I någon mening är väl detta ett rimligt påstående. Men det finns ändå ett problem att hårdra distinktionen mellan vad som gäller i alla sammanhang och vad som gäller i specifika situationer. Det blir svårt att tänka förhållanden med en varaktighet utöver specifika situationer. Jag skulle vilja hävda att om man betraktar klass och kön etc. utifrån perspektivet av deras reproduktion så adresserar man förhållanden med en viss underbestämning i förhållande till den givna situationen, dessa förhållanden är helt enkelt inte identiska med den aktuella situationen med alla dess specifika förhållanden; det finns en viss grad av godtycke enligt vilket dessa konkreta förhållanden kan variera inom ramen för en reproduktionsprocess eller reproduktionsordning. Det var henkesu som för en tid sedan gjorde mig uppmärksam på relevansen av begreppet underbestämning (tvillingbegrepp till överbestämning) - som Etienne Balibar diskuterar i artikeln "Structural Causality, Overdetermination, and Antagonism" - för denna diskussion. Jag förstår egentligen inte varför det skulle vara ett sådant problem att hävda att feodala klassförhållanden skiljer sig väsentligt från kapitalistiska klassförhållanden medan det finns olika grader av kontinuitet inom och mellan olika kapitalistiska ackumulationsregimer. Jag förstår inte varför sådana sorters påståenden nödvändigtvis skulle osynliggöra kön, etnicitet, sexualitet osv., eller nödvändigtvis implicera en specifik ståndpunkt i dessa ordningar. Produktionssätt är väl ett sådant förhållande som varken är universellt eller helt situationellt. Såvida de los Reyes inte skulle hävda att kapitalismen är en enda utdragen situation, men då underminerar man väl kopplingen mellan situationen och det konkreta?

Jag skulle vilja hävda att ansatsen att helt likställa kategorin med den konkreta situationen (dvs. att inte medge någon form av underbestämning, eller, med andra ord, att inte medge skillnader i abstraktionsnivå i analysen av konkreta situationer) är att haverera in i en empirism. Det är förvisso så att den radikala teorins själ är den konkreta analysen av den konkreta situationen, men empirismen är en epistemologi (något utöver att ägna sig åt ett empirisk material) som inte medger någon kritisk relation till vad som ger sig i den konkreta situationen. Då framträdande - med empirismens grundande kunskapssubjekt - reduceras till ett mentalt fenomen undermineras ett kritiskt engagemang med samhälleliga framträdelseformer, därmed undermineras alla ansatser till ideologikritik. Här följer jag delvis Martha Gimenez, som i artikeln "Teori eller mantra? En kritisk granskning av intersektionalitetsperspektivet" i ovan nämna nummer av Socialistisk debatt, gjort en liknande iakttagelse. Hon skriver om ett "övergivande av teori och en tillflykt till erfarenheten som kunskapskälla", samt att "allt som återstår att göras är att empiriskt dokumentera de överallt existerande intersektionerna." Detta är en hållning som någon som Leslie McCall är ganska öppen med. Och kanske är det därför jag upplever hennes text "Intersektionalitetens komplexitet" i ovan nämnda nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift, som en av de mer koherenta i ämnet. Hon driver linjen att intersektionalitetsperspektivet är viktigt för att kunna "redogöra för den levda erfarenheten i vissa försummade skärningspunkter." Och förespråkar sedan att använda "fallstudier för att identifiera en ny eller osynlig grupp – i skärningen mellan ett flertal kategorier – och sedan avtäcka de skillnader och komplexiteter som förkroppsligas där." Jag menar, en sådan intersektions-"spotting" kan man ju ägna sig åt om man vill, men det kan ju inte vara den politiskt engagerades perspektiv. (Såhär inom parantes skulle jag vilja tillägga att jag hyser en misstanke om att den empiristiska vändningen inom intersektionalismen är medskyldig till det fokus på kultur som präglat diskussionen om klass de senaste åren. Ekonomiska förhållanden framträder ju inte på ett lika omedelbart sätt som huruvida man t.ex. på sin semester sätter sig i en husvagn eller i ett hus på Österlen. Just detta, måste jag medge, gäller dock inte de los Reyes, något som naturligtvis hedrar henne.)

Ovilja att ta sig an teoretiska objekt med en varaktighet utöver en specifik situation kortsluter all spänning mellan struktur och situation, och i denna kortslutning går ett viktigt politiskt-strategiskt element förlorat. Även om reproduktionsförhållanden inte fullt ut kan likställas med konkreta situationer existerar det ju inte heller någon annanstans. Det finns en potential att blottlägga vilka specifika spänningar, svaga länkar och möjligheter situationen försätter strukturen i, såsom dess specifika existensvillkor. Att bara hävda att allt är alltid annorlunda i varje situation är att frånsäga sig anspråk på en politisk intervention av historiska mått.

Avslutningvis skulle jag bara vilja peka på ett exempel på den problematiska politiska karaktären av själva syftningen i mycket intersektionell teori. Jag vill här citera en passage ur boken Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap som de los Reyes skrivit tillsammans med Diana Mulinari. I en passage om intersektionella motståndsdiskurser för de en diskussion om den intersektionella forskningens politiska funktion. De skriver:

Alteritetstänkandet, det vill säga synliggörandet av en spegelvänd bild, polyfona berättelser, subalterna röster och motdiskurser är viktiga komponenter i en intersektionell forskningsstrategi. Alteritet innebär inte bara att invertera "de andras" objektivering och att tillerkänna existensen av ett subalternt subjekt. Framförallt innebär det att synliggöra att maktutövandet alltid ger upphov till olika former av motstånd. Alteritetstänkandet är ett sätt att lyfta fram maktens instabila konstruktion och de sätt genom vilka den utmanas, förhandlas och neutraliseras av den myriad handlingar, motdiskurser och berättelser som formuleras utifrån en subaltern position. Att ignorera dessa röster är att reproducera maktens objektifiering av en underordnad andra. Att artikulera en motberättelse är ett sätt att återerövra en förvägrad subjektivitet och rätten till problemformulering.

Det finns här ett moment av erkännande i denna forskning. De intersektionella forskarna söker, vad jag förstår, förmedla ett sorts erkännande av de subalterna subjekten inför… ja, vad?… någon offentlighet?… eller är det staten? Jag tycker mig i denna passage se spår av det eklektiska hopkok av (post)strukturalism och någon sorts ståndpunktsteori av humanistiskt snitt som präglar hela boken, och som för mig framstår som något inkoherent, men vad jag vill ta upp till diskussion är något annat. För den avgörande frågan är här vad dessa subalterna har för glädje av att de los Reyes och Mulinari bedriver någon sorts akademisk hejarklackverksamhet. Detta är ju precis den hållning som den gren av den autonoma marxismen som avvisar partiet som organisationsform intar. Det är ju vidare också precis den attityd i det samtal mellan Foucault och Deleuze från år 1972 som Gayatri Chakravorty Spivak attackerar i "Kan den subalterna tala?" En attityd som hon träffande kallar ett knäfall för spontanismen.

Något om nyinvesteringar

Dagens arbete rapporterar att aktieutdelningarna de senaste åren varit större än nyinvesteringar i en rad stora svenska företag. De presenterar också uppgifter från Lennart Berg, nationalekonom vid Uppsala universitet, om att nyinvesteringar som andel av BNP sjunkit dramatiskt sedan 50- och 60-talen. Brink och Esbati kommenterar artikeln.

Som jag ser det finns det två sätt att läsa dessa uppgifter.

Å ena sidan har vi perspektivet med motsatta intressen mellan anonyma ägare och den stora mängden anställda. Ägarna vill, naturligtvis, i första hand ha hög avkastning på sina pengar. Om företagen på sikt börjar gå sämre är det bara att placera om sina investeringar. Den stora mängden anställda är lite mer rädda om sina anställningar och vill förmodligen också se en kontinuerlig teknisk produktivitetsutveckling som banar vägen för kortare arbetstid och/eller högre lön. Detta tangerar på sätt och vis frågan om de verkställande direktörernas skenande löneökningar, som LO nyligen rapporterade om. De verkställande direktörernas intressen är inte på ett omedelbart sätt uppknutna kring ett socialförsäkringssystem, och därmed inte till någon form av nationell ekonomi. De finns ingen anledning för dem att stå tillbaka i sina löneanspråk för att det skulle gynna svensk industris konkurrenskraft. Men därmed underminerar de också övriga anställdas möjlighet att göra en sådan form av "produktivitetsdeal". Om LO försöker lämna en del av "löneutrymmet" för konkurrenskraftens skull, så nyttjas det istället av direktörer och högre tjänstemän som inte känner samma ansvar för denna konkurrenskraft. Denna intressemotsättning pekar alltså mot vissa dysfunktionella inslag i det sätt varpå ägande och företagsledning är institutionaliserade idag.

Jag tror det ligger en hel del i detta perspektiv. Men det uttömmer inte frågan om de avtagande nyinvesteringarna. För om aktieägare vill ha hög avkastning på sina investeringar, så vill de ju också helst ha hög avkastning på denna avkastning. Så varför då inte behålla den i företagen och investera i mer omfattande projekt, som småspararnas Gunnar Ek rekommenderar? Jag skulle här vilja föreslå att problemet med nyinvesteringar har att göra med investeringens omslagshastighet, dvs. hur snabbt man får tillbaka den tillsammans med en vinst.

Innan jag går in på detta närmare så skulle jag bara vilja adressera frågan om vad som händer med ovan nämnda aktieutdelningar. Kanske är det så att det mesta investeras på annat håll, i andra företag. Och riskkapital investeras väl ofta i projekt som rör teknisk innovation, så att vi ändå har en sådan utveckling inom ramen för samhällsekonomin i dess helhet, även om det inte är en verksamhet som bedrivs i särskilt stor utsträckning inom de större företagen? Men om jag förstått saken rätt så karakteriseras ju riskkapital av att det investeras i prekära men lovande projekt som drivs med riskkapital fram till att det finns en affärsidé som är så pass utvecklad att de kan säljas vidare till större företag (för det måste väl vara fråga om större företag om de ska ha de resurser som krävs för att köpa ut riskkapitalet). I så fall är det ju fråga om en sorts "outsourcad" teknisk innovationsverksamhet, och i så fall skulle det slå igenom i de uppgifter Dagens arbete rapporterar.

Eller så investeras det bara i "vanliga" mindre företag, så att vi har en sorts decentrering av kapitalet. Om så var fallet skulle vi alltså inte endast se en uppsjö småföretag vid sidan av de stora, (om man t.ex. tar alla dessa städföretag med egenföretagare som anlitas för hushållsnära tjänster kan de uppenbarligen inte absorbera särskilt mycket kapital, det finns bara en viss mängd städutrustning att investera i), utan en utjämning av kapitalet mellan företag. Om någon känner till uppgifter på att vi verkligen ser en sådan utveckling skulle jag vara intresserad av att ta del av dem.

Vad det däremot skrivits en del om i tidningarna är en tilltagande lyxkonsumtion. I DN skrev man t.ex. häromdagen att "Connoisseur följer de förmögnas konsumtionsvanor noga. Och just nu pekar alla kurvor spikrakt upp. Dyra bilar, klockor och resor säljer allt bättre." Och i Fokus konstateras det att "Sportbilar och lyxbilar hör till de snabbast växande delarna av handeln". Och förra året kunde man i en artikel i SvD läsa att: "Vi [sic] shoppar inte bara mer, utan också dyrare. Intresset för lyx har ökat markant den senaste tiden. Försäljningen av Ferraribilar tredubblades exempelvis förra året [2005]. På Bukowskis klubbades konst och antikviteter för 327 miljoner kronor, vilket gjorde 2005 till bästa auktionsåret i modern tid."

Men för att återgå till min tes om omslagshastighet: Om en investering återvänder med en vinst på kort tid kan den investeras igen och på så sätt ge högre avkastning än en investering som återvänder med en vinst på längre tid. En verksamhet som är långsiktig måste alltså ha en exceptionell hög avkastning om den ska stå sig i konkurrens med en verksamhet som är kortsiktig. Den radikala geografen David Harvey har sammanfattat detta förhållande i begreppet samhälleligt nödvändig omslagshastighet. I boken The Condition of Postmodernity (vars titel alltså är en kritisk parafras på Jean-François Lyotards La Condition postmoderne) driver han tesen att de senaste decenniernas ökade flexibilisering inom produktionen och på arbetsmarknaden är en effekt av kapitalets ansats att höja omslagshastigheten för att hantera det fall i profitkvoterna som började göra sig gällande på 70-talet. Om man tittar på den kurva Dagens arbete fått från Lennart Berg om nyinvesteringarnas del av BNP så känns inte Harveys tes helt orimlig; brantast sluttar den på 70-talet.

Om det alltså finns en ovilja att investera i allt för långsiktiga projekt är frågan vad företagen ska göra med sina vinster. Dagens arbete pekar på risken att bli offer för Hedgefonder eller andra sorters äventyrare om man sitter med för stora kassor. Man skulle också kunna nämna att ju större dessa kassor är, desto mindre blir profiten såsom kvot i förhållande till företagets samlade kapital. Lyckas man inte investera vinsterna på ett sätt som innebär en konkurrenskraftig avkastning är det bäst att göra sig av med dem, dvs. att dela ut dem till aktieägarna. Det finns här ett problem med vad man skulle kunna kalla överackumulation.

Om man inte uppmärksammar båda dessa perspektiv (å ena sidan motsatta intressen mellan skilda grupper inom ekonomin och å andra sidan vad man skulle kunna kalla ekonomins motsättning till sig själv), riskerar man att hamna i en position där man börjar romantisera familjeföretaget, eller börjar överdriva distinktionen mellan industrikapitalist och finanskapitalist (att bestämningar som tillhör kapitalförhållandet självt prediceras uteslutande om finanskapitalisten). Vad jag tycker vi ser nu är istället tendenser till att förutsättningarna för ett produktivitetsutvecklingsorienterat samförståndsarrangemang håller på att ebba ut. Något som på sikt skulle kunna komma att rita om den politiska kartan fullständigt.

 

Arena och politiken

Det har blivit ett visst rabalder kring Karolina Ramqvists artikel "Oppositionsfällan" i nya numret av Arena. Elin Alvemark menar att Ramqvist missförstått hennes "insats i arbetet mot förtryck". Och, ja, visst kan man tycka det är märkligt att kategorisera någon som enkelspårig vänster som formulerar paroller i stil med:

Högern mot vänstern. Likhetsfeminism mot särartsfeminism. Pophöger mot popvänster. Hur konstruktivt är det egentligen? Utveckling, emancipation, reformering av allt och alla med hjälp av radikala krafter. Beats me om ni kommer på något bättre än det. […] Det behövs radikalism

Annars hade jag föreställningen att Ramqvist och Alvemark stod ganska nära varandra; i varje fall vad gäller frågan om klass. När diskussionen om pophögern rullades igång av CRFN för en tid sedan, skrev t.ex. Alvemark att:

Slentrianvänstern […] cementerar gamla förtryck och omedvetet (eller medvetet?!) osynliggör förtryck av kvinnor, homos, gamla, invandrare och andra icke heterosexuella vita män, klasskampen har ju den lilla haken att de som hör till den gruppen workers kan infalla i vita heterosexuella males.

Märk väl glidningen från slentrianvänstern till klasskampen. Det är inte bara så att någon given institution inom arbetarrörelsen osynliggör de som är icke heterosexuella vita män; även klasskampen själv osynliggör. Ramqvist tycks företräda en liknande ståndpunkt i "Oppositionsfällan" där hon bland annat definierar klass som "den heterosexuella vithetens förhållande till ekonomi och makt". Skillnaden dem emellan tycks nu bestå i att Alvemark värnar om någon sorts solidaritet som en beståndsdel i ett politiskt engagemang, medan Ramqvist menar att den politiskt engagerade bör nöja sig med att grubbla och problematisera.

Kanske ska man inte dra för stora slutsatser av de ovan citerade utsagorna om klass och klasskamp; för vi har ju här två debattörer som är ganska upptagna med det debattmässiga. Kanske är det endast fråga om klass såsom det figurer som begrepp i populär politisk diskussion? Alvemark skrev t.ex. också följande i pophögerdebatten (som en replik på något Björn af Kleen skrivit): "Rodeos konstanta hyllning av överklassens estetiska ideal - den reproducerar väl en idé om att klass finns och det är överklass man ska vilja vara?" Här fäster dock Katrine Kielos uppmärksamhet på en särskild passage i "Oppositionsfällan" och ställer den oundvikliga frågan: hur långt till höger är det man står om man, som Ramqvist, kallar Pär Nuder för kommunist. Kielos fortsätter sedan att skriva en hyfsad sågning av Ramqvists artikel och jag tycker hon får med mycket av vad som är viktigt att säga. (Det enda jag direkt skulle vilja sätta ett visst frågetecken kring är utnämnandet av Elin Alvemark till "en av Sveriges teoretiskt intressantaste feminister"). Men jag skulle vilja plocka upp en tråd som knyter samman Ramqvists artikel med en generell hållning hos stora delar av Arenagruppen. Det handlar om begreppsligandet av det politiska och svårigheten att ställa organisationsfrågan.

Ramqvists artikel är på sätt och vis svår att diskutera, för den turnerar runt mellan begreppspar som den likställer på ett oklart sätt: enighet vs det komplexa; konsensus vs grubblande; enkelhet vs förändring; praktik vs teori. Man försöker nysta i något av dessa, så har hon hoppat över till nästa. Det är mer som två attityder som utkristalliserar sig: det finns de som endast ser de allra tydligaste mönstren i samhället, som inte klarar av flera variabler, har svårt att uppmärksamma förändring, som är enkelspåriga, kör på beprövade medel och tillhör en gammal vänster. Sedan finns det de som inte är så. Det är något av ett stående tema i Arena. Hur många artiklar har man inte läst med denna kontrast som ämne. Jag syftar här framförallt på redaktörernas grejer, men även några av de återkommande skribenterna, som t.ex. Anders Ehnmark. Jag skulle rent av vilja hävda att fanns det inte en enkelspårig vänster så hade Arena varit tvungen att uppfinna den. Hur skulle man annars kunna fortsätta skriva alla dessa artiklar som framställer sig själva som nydanande i det de kontrasterar det traditionella mot en grovhuggen lovsång av "samtalet" och bejakandet av "öppenhet", utan att ge sig in i en kritisk diskussion om "samtalets" samhälleliga förutsättningar och "öppenhetens" specifika karaktär.

Ta t.ex. debatten om intersektionalism. Olika teorier om förtryckssamverkan har ju turnerat runt i radikala miljöer mer än tre decennier. (Och innan det har ju frågan om intern skiktning alltid stått i centrum av arbetarrörelsens organisations-diskussioner, om än i begränsad utsträckning) Så på vilket sätt för då intersektionalismen denna debatt framåt? Det skrivs det ingenting om. Istället skriver man artikel efter artikel om att man måste komma ihåg att kön alltid är differentierat av klass, som är differentierat av sexualitet, som är differentierat av etnicitet, osv., osv.; "identiteten kvinna just doesn’t do it anymore", som Ramqvist uttrycker det i ovan nämnda artikel. Som sagt, hade det inte funnits en enkelspårig vänster så skulle man väl slutligen tycka att det blev som ett skämt att publicera artikel efter artikel som bara upprepar att kön alltid är differentierat av klass, som är differentierat av sexualitet, som är differentierat av etnicitet, osv., osv.

Eller ta Per Wirténs prolog om kosmopolitik till nya numret av Arena. Här har vi en vänster som backat in i en längtan efter de enkla svarens politik, som kontrasteras mot "perspektivskiften, mångdimensionell maktkritik, postkolonial teori och kritisk ambivalens till europeiskt upplysningsarv". I denna manöver får han postkolonialismen helt på sin sida, utan att behöva besvära sig med de ganska avgörande politiska skiljelinjer som löper genom detta fält (där vissa, som Spivak, står ganska långt ute på vänsterkanten, medan andra inte alls gör det). Nu nämner han inte vad det är för enkla svar som vänstern backat in i. Men av sammanhanget att döma skulle jag gissa att det handlar om något i stil med att begreppsliga de senaste decenniernas växande betydelse av politisk islam och den ökade symboliska laddningen i kulturella praktiker som en reaktion på nyliberalismens effekter på arbetsmarknad och stat, och därmed söka kontra denna utveckling med generella välfärdsreformer. I kontrast till detta menar Wirtén att det gäller att uppmärksamma hur det mångkulturella samhället alltid redan innesluter kosmopolitiken, som i sig redan är det enda svar den politisk engagerade behöver. Han skriver:

Det mångkulturella är ingen mosaik, utan ett rörligt dynamisk samhälle med politikens offentligheter som centrum, och ett där människors identiteter och tillhörigheter är många och hålls öppna.

Kosmopolitiken löser inga konflikter, dom måste vi leva med, men ger en ram för förhandling, dialog och beslut. Principen om en offentlighet, präglad av rättvisa, där allas röster väger lika utesluter redan i sig självt övergrepp och förtryck i kulturens eller religionens namn – liksom föreställningen om en nödvändigt homogen nationell kultur.

Okej, jag kan uppskatta ansatsen att överskrida ett omöjligt val mellan universalism och relativism. Men här måste man ändå resa frågan om karaktären av den "princip" Wirtén talar om. Menar han att den redan är för handen så är hans perspektiv helt renons på maktanalys. Menar han istället att det är ett sorts ideal, så är det alltså fråga om en sorts utopism, varpå man skulle behöva ställa frågan vilken sorts institution som skulle kunna garantera en sådan princip och vilken politisk organisering som skulle kunna mobilisera en sådan institution. Men nej, det handlar inte om utopism, utan om humanism, för Wirtén fortsätter:

Det kosmopolitiska är inte bara snygg politisk teori. Det är i första hand levd erfarenhet. Gå en promenad genom London: genom East End, ta lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton. Bli upprörd över ojämlikhet och diskriminering – men se också hur invånare varje dag öppnar upp mosaiken och får gränser att flyta, hur de bevisar att människan inte alls bestäms av en orubblig medfödd kulturtillhörighet och hur de överskrider rasdiskrimineringens murar.

Jag lämnar den identitet Wirtén postulerar mellan teori och levd erfarenhet därhän. Vad jag istället vill uppmärksamma är att Wirtén här återigen måste frammana någon sorts motståndare i sin debatt som skulle hävda att "människan […] bestäms av en orubblig medfödd kulturtillhörighet" för att lyfta fram sin idé om en politisk offentlighet av människor som överskrider givna(/strukturella) bestämningar. Och detta trots att han inte här, får jag anta, i första hand polemiserar mot sverigedemokrater. Wirténs stridsrop lyder något i stil med "det finns kontingens!". Men, ja, det är klart. Vad funnes det annars för anledning att engagera sig politiskt? Den avgörande frågan är ju snarast hur man förstår denna kontingens. Jag skulle vilja hävda att det är problematiskt att, som Wirtén, köra på det humanistiska spåret och tillskriva den människan, just för att man då rör sig med en transhistorisk essens (människans förmåga att överskrida sina bestämningar) som distanserar en från den konkreta situationen, i meningen att det blockerar en närmare analys av specifik omvälvning/hybridisering/transcendens/etc. För vad som utgör orsaken i situationen är alltid redan given och uppenbar: människan. Den svenska politiska debatten är så upptagen med biologisk essentialism att humanistisk essentialism ofta inte ens begreppsligas som essentialism, utan som konstruktivism.

Men utöver att en sådan humanism blockerar en närmare analys av konkreta situationer finns det också ett annat problem med att låta den utgöra en grundval i begreppsligandet av politisk offentlighet. För om den politiska aspekten av Wirténs roll som debattör är att framhäva det dynamiska samhällets osäkra centrum, så är det ju ett centrum/en politik som alltid redan är givet/given. Med en sådan omedelbar koppling mellan människans väsen och den politiska offentligheten sluter man effektivt det fält i vilket man skulle kunna formulera ett politiskt projekt med strategiska ansatser, särskilt som den politiska offentligheten begreppsligas i termer av en viss icke-instrumentalitet.

Här skulle jag kort vilja återvända till Ramqvists artikel och den kontrast hon postulerar mellan teori och praktik. Själva huvudargumentet hon driver handlar om att teoretiska nyanser (att hantera flera kategorier) offras i oppositionsrollen genom ansatsen att formulera en bred realpolitik. Men så finns det en passage där hon diskuterar en intervju med Tiina Rosenberg, där denna uttryckt en viss uppskattning av att "nya generationers queera och antirasister är ’aktivister’", varpå hon ironiskt illustrerar Rosenbergs hållning i termer av "Teorier är bra, men praktiken nu faktiskt viktigare. Stay real, stay street. Fram med plakaten." Här handlar det alltså uppenbarligen inte längre om hur många variabler man rör sig med i sin förståelse av de samhälleliga förhållandena. Det handlar om något annat; fast något oklart vad. Min gissning är att det har att göra med den politiska offentligheten. För är det inte just en förståelse av det politiska i termer av offentlighet som gör att Ramqvist endast kan förstå politisk praktik i termer av att bära plakat? Organisationsfrågan (och därmed också frågan om strategi) är helt frånvarande i hennes diskussion.

Wirtén sätter sedan fingret precis på vad som är problemet med denna torg-filosofi när han skriver:

Om det är något vi nu borde fatta är det omöjligheten i abstrakta och generella lösningar på den härva av sociala, religiösa, kulturella, moraliska och inte minst historiska konflikter som präglar ett mångkulturellt samhälle. Konflikter som istället behöver utmynna i dagliga förhandlingar om praktiska lösningar. Exakt den typ av förhandlingar vi uppskattar när det gäller köns- eller klasskonflikter.

Här har vi det, den förment icke-instrumentella politiska offentlighetens tvillingbegrepp: praktiska lösningar. Man tycker att det borde vara en självklart för varje radikal att i detta läge resa frågan: I vilken mening är det dessa lösningar är praktiska; eller med andra ord: vilken är den praktik som det praktiska i lösningarna syftar på? Om vi t.ex. tar frågan om klassmotsättningar, så antar jag att Wirtén med förhandlingar syftar på saker som avtalsrundor osv. Och så antar jag att den praktiska lösningen är tillväxt med ansvarsfullt avvägda reallöneökningar. Men, det är ju en fundamental skillnad mellan att å ena sidan värna om vissa inslag i den svenska modellen för att det för tillfället är det bästa sättet att värna arbetarklassens ställning och å andra sidan värna om dessa inslag för att de ger uttryck för en praktisk lösning mellan stridande parter. Det är en fråga om vilken sorts politisk enhet man utgår ifrån. Utgår man från arbetarklassen som en (invändigt differentierad) politisk enhet, eller utgår man från klassamarbetet som självt utgörande en politisk enhet. Det senare är ju trots allt inget annat än nationalism.

Battlestar Galactica och 24

Jag har legat efter i "Battlestar Gallactica", och har först nyligen sett det beryktade klasskampsavsnittet "Dirty Hands" i seriens tredje säsong. Liksom en rad andra serier idag (som "24" och "Jericho") behandlar "BsG" frågan om politisk form i den epok som "kriget mot terrorismen" utgör. Ovan nämnda avsnitt ger mig anledning att göra en kort jämförelse mellan hur frågan om klass figurerar i begreppsligandet av dessa former i å ena sidan "BsG" och å andra sidan "24".

Dessa serier tillhör diametralt skilda läger i den amerikanska offentliga debatten. "24" är, som bekant, reaktionär. Bauer sätter i någon mening den politiska enheten genom att i tortyr frånkänna rättigheter; tortyren utgör en gränsdragning mellan vän och fiende. I tidiga säsonger satt han denna gräns genom att sätta sig själv på spel. Han överskred lagen för att försvara en politisk-juridisk ordning som inte kunde försvara sig själv. Men överskridandet var alltid givet så som oförsvarbart, och i detta låg Bauers offer och moraliska resning. Han kom att utgöra en sorts mikropolitisk inofficiell suverän förklarande temporära och lokala undantagstillstånd. Och den fortsatta enheten med den politisk-juridiska ordningen han själv satt åt sidan förmedlades genom hans direkta personliga kontakt med President Palmer. I senare säsonger har detta förhållande förskjutits. Tortyren har mer och mer blivit en del av CTU:s protokoll, snarare än något som Bauer utfört i strid med dessa protokoll. Frågan om protokollen, som var så centrala i de tidigare säsongerna har nästan helt försvunnit, och ersatts av en frågan om ledarskap. Istället för frågan "Är detta protokollsenligt?" har vi frågan "Är detta förnuftigt ledarskap?" Men den problematiska relationen till lagen består, nu har den bara lyfts upp på en sorts myndighetsnivå. Istället för att ställa en politisk-juridisk ordning mot dess oförsvarbara försvarare, så ställs nu en juridisk ordning mot myndighetsutövandet självt. Det finns en politisk komponent i detta utövande som kommit att stå i en problematisk relation till lagen. Denna politiska komponent är den enligt vilken en politisk enhet (en nation) sätts såsom kampenhet. Den politiska enheten tycks i första hand bestå i lojalitetsband. Ett återkommande inslag i serien är t.ex. att någon blir utsatt för tortyr av misstag. I senaste säsongen torterar t.ex. Doyle Nadia efter tecken på att hon samarbetat med terrorister, tecken som talar särskilt högt i kraft av hon är den ende muslimen på CTU. Och när det sedan visar sig att hon är oskyldig säger Buchanan, i ett för serien väldigt typiskt tal, att: "du kan välja att ta detta till rätten, det är kanske vad jag skulle göra, men nationen befinner sig i en krissituation och din kompetens är oundgänglig för CTU…" Varpå Nadia verkligen får en möjlighet att visa att hon är patriot genom att fortsätta jobba och därmed sätta nationen och dess myndighetsutövande främst, framför dess lag. Politiken som någonting avskiljt från och överordnat juridiken. Den politiska enhet som "24" är upptagen med tycks vara något utöver den enhet som ges av den rättsliga ordningen, enheten "inför lagen". Det tycks för mig som att den politiska "kampenheten" lägger grunden för juridikens fält, och det faller på ledarskapet att genom ett visst omdömme förmedla relationen mellan den juridiska ordningen och dess problematiska grundval.

Utöver den givna islamistiska fienden är den problematik som driver intrigen mellan seriens huvudkaraktärer att urskilja vilka förmenta vänner som egentligen är fiender. Om man bortser från islamisterna så inleds seriens olika säsonger i regel med en abstrakt enhet ("amerikaner") som sedan klyvs, i det att det dras en linje mellan sanna patrioter och de som sätter något annat intresse framför den patriotiska gemenskapen. Få skulle nog se det som en tillfällighet att seriens producent karakteriserar sig själv som "a right-wing nut job".

"Battlestar Galactica" är däremot mer liberal i den amerikanska bemärkelsen. Den är inte apollogetisk, utan försöker vara progressiv. Mänskligheten är hotad, men man anstränger sig i det längsta för att upprätthålla någon form av rättssäkerhet som går utöver lojalitet. När Gaius Baltar mot slutet av 3:e säsongen återvänder till flottan efter att ha levt med Cylonerna tiden efter uppbrottet från New Caprica åtalas han för att ha föråt mänskligheten. När någon överväger möjligheten att bara släppa ut honom i rymden genom en lufttrumma svarar President Roslin, i ett för denna serie typiskt tal, att: "trots alla hans brott är han ändå en av oss". Enheten är given i en närmast formell mening, oavhängig alla lojalitetsband och tycks av allt att döma falla tillbaka på någon sorts moralisk universalism som påbjuder en sorts omedelbar relation mellan individ och universella mänskliga rättigheter, även om denna omedelbarhet blir problematisk iom att mänsklighetens överlevnad är hotad. Detta hot föranleder ett visst engagemang i frågan om maktdelning. Om "24" politiskt relaterar till Carl Schmitt så relaterar "BsG" i denna mening kanske till Montesquieu.

Serien börjar med en tydlig distinktion mellan vän och fiende. Man har uppenbarligen tänkt sig att skissera en sorts civilisationernas kamp. Cylonerna är djupt troende monoteister, medan mänskligheten är en blandning mellan ateister och troende polyteister. Men intrigen drivs sedan framåt av att denna distinktion problematiseras undan för undan. Cylonerna är uppenbarligen "BsG":s islamister, men iom ockupationen av New Caprica kastas dessa roller om. Ockupationen skildras på ett sätt som ovillkorligen för tankarna till Irak. Människorna använder till och med självmordsbombare i sitt hopplösa motstånd mot cylon-ockupanterna. Men utöver de omkastade rollerna har vi också en allt eftersom utökad differentiering inom de skilda lägren, där flera cyloner säger sig vilja lära sig leva fredligt med mänskligheten och Sharon "Athena" Agathon menar sig till och med vara mer lojal med mänskligheten än cylonerna. Kanske drar jag förhastade slutsatser, men pekar inte den centrala roll som Athenas och Helos barn spelar mot att serien tenderar mot en försoning mellan cyloner och människor.

Nåväl. Efter denna utvikning kan vi äntligen närma oss "Dirty Hands" och frågan om klass.

Flottans raffinaderiskepp har släppt igenom orent tylium och när President Roslin ställer Zeno Fenner, som ansvarar för raffinaderiskeppet, till svars antyder han att det kan ha att göra med ett visst missnöje med arbetsförhållandena på detta skepp. Fenner fängslas och Chief Tyrol skickas över för att reda ut situationen. Det är av viss betydelse att Chief Tyrol varit drivande i fackföreningsrörelsen på New Caprica och när han går om kring i raffinaderiskeppet som man aldrig tidigare fått se (och som talande nog saknar namn) och ser alla dessa försakade människors smutsiga, fårade ansikten, samtidigt som den undermåliga arbetsmiljön leder till ännu en olycka, tar han slutligen initiativet till att helt stänga av skeppets produktion och förklara strejk. Det formuleras ganska blygsamma krav: att få sitta ner med Laura Roslin och diskutera en viss arbetsrotation osv. Men Tyrol fängslas och flottans högsta militära befälhavare, William Adama, deklarerar att han kommer rada upp Tyrols underlydande mot en vägg och skjuta dem en efter en – och starta med hans fru, Cally Tyrol – tills att Chief Tyrol blåser av strejken villkorslöst. Tyrol viker sig följaktligen villkorslöst. Efter detta fullständiga underkastande förklarar Adama att alla Tyrols krav ska tillmötesgås. Adama förklarar sig med vikten att bevara orderhierarkin intakt. Och President Roslin föreslår själv att fackföreningen från New Caprica bör återupprättas, för det krävs en institution som bevakar arbetarnas intressen för att flottan inte ska slitas sönder av inre stridigheter. Man kanske skulle kunna säga att "Dirty Hands" utmynnar i "BsG":s eget saltsjöbadsavtal.

Man kan tycka att det är progressivt av en så pass stor amerikansk serie att plocka upp frågan om klass på detta sätt, men vad jag här vill sätta fokus på är att klassfrågorna begreppsligas som ett moment av en enhet. I "24" är det annorlunda. Det talas naturligtvis inte om klass i denna serie, men jag skulle vilja hävda att den spelar på vissa klassentiment. Serien igenom har fiendebilden alltid utgjorts av en allians av bindgalna islamister och cyniska kapitalister som satt sin egen avkastning framför det amerikanska folket. Islamisterna skulle inte kunna ställa till med så mycket skada utan denna tillfälliga allians. Kanske är det jag som chargerar denna tendens, men det har alltid tyckts mig som att den känsla av påträngande hot som "24" dramatiserar i någon mening mobiliserar, och vinner sin kraft genom att artikulera, hotet av företagsflytt; att alliansen mellan islamister och cyniska kapitalister i någon mening kommer att fungera som en allegori för alliansen cyniska kapitalister och låglönekonkurrenter. Om klassmotsättningar upphävs i den politiska enhet som "BsG" rör sig med, så utgör snarare den politiska enheten i "24" en mobilisering av klassmotsättningen. En reaktionär mobilisering, förvisso, men ändå. Om "BsG" är upptagen med att dekonstruera skiljelinjer mellan vän och fiende, så är "24" upptagen med att dra denna linje och sedan slå hårt.

Jag hade tänkt avsluta med något om hur dessa serier kan tänkas illustrera de problem som uppstår då man försöker integrera klass i ett intersektionalistiskt perspektiv, men jag börjar redan bli långrandig, så det får bli ett senare inlägg.

Något om den solidariska lönepolitiken

Om man läser om LO:s moderna historia gör sig ofta en viss oklarhet gällande kring vad den solidariska lönepolitiken egentligen innebär; är det fråga om lika lön för likvärdigt arbete, eller bara lika lön; och om det förra är fallet, likvärdigt enligt vilket mått?

Ofta kan man läsa om förskjutningar av begreppets innebörd från det förra till det senare. Anders L Johansson och Lars Magnusson skriver t.ex. i LO andra halvseklet att:

Den solidariska lönepolitiken fortsätter även under 1970- och 80-talen att vara en ledstjärna för den fackliga lönepolitiken, för att inte säga dess överideologi. Samtidigt är det tydligt att innebörden av detta begrepp förskjuts under perioden. Vi har i ett tidigare kapitel sett att solidarisk lönepolitik under 1950- och 60-talen definieras som en politik som syftar till att etablera principen lika arbete-lika lön. Mot slutet av 1960-talet och i synnerhet i början av 1970-talet är det dock många som överhuvudtaget ifrågasätter att det finns stora löneskillnader såväl inom LO-kollektivet som mellan t ex arbetare och tjänstemän.

Och Dan Andersson skriver i sitt bidrag i antologin Den svenska modellens ekonomiska politik, att:

… mellan 1964-1993 innebar lönesammanpressningen mellan branscher och företag ökad produktivitet i ekonomin. Minskningen av löneskillnader inom företagen, däremot, kan ha sänkt produktiviteten i näringslivet. Men modellen avsåg lika lön för likvärdigt arbete, inte lika lön för allt arbete. […] Möjligen hade vi också under 1970-talet och 1980-talet fått för mycket löneutjämning inom de olika fackliga kollektiven. […] Inom tjänstemannakollektivet fick sekreteraren sin lön höjd i förhållande till ingenjören och yrkesarbetare fick sin lön sänkt relativt icke yrkesutbildade inom LO-kollektivet. Sekreteraren och yrkesarbetaren fick därmed sina lönerelationer påverkade på ett mindre rationellt sätt.

Johansson, Magnusson och Andersson lägger alla stor vikt vid LO-rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen från 1951, författad av bland annat Rudolf Meidner och Gösta Rehn. Det är denna rapport som utgör formuleringen av den sk Rehn-Meidnermodellen, i vilken alltså den solidariska lönepolitiken är ett centralt inslag. Om man t.ex. läser om solidarisk lönepolitik på wikipedia är det resonemangen i denna rapport som återges. Men man hade inom LO talat om solidarisk lönepolitik tidigare än så. Man använde t.ex. begreppet redan i rapporten Fackföreningsrörelsen och näringslivet från 1939 och i den refereras tillbaka till en motion från Industriarbetareförbundet till LO:s kongress 1936.

Jag har förvisso inte kommit mig för att leta upp Industriarbetareförbundets motion, men om man läser de andra två rapporterna tycker jag det inte är helt självklart att begreppet kom att förvanskas från och med 70-talet.

Trots att Fackföreningsrörelsen och näringslivet tar sig an att uttolka de strategiska implikationerna av saltsjöbadsavtalet, som skrivits på året innan, och är det dokument som mer än andra markerar att kommunisterna marginaliserats i rörelsen, så presenteras den solidariska lönepolitiken mot bakgrund av en intressemotsättning mellan löntagare och deras arbetsgivare. Den höga arbetslösheten sätter press nedåt på lönerna och för att värna sina intressen måste arbetarklassen vara samlad, vilket innebär att fackföreningsrörelsen måste verka för att övervinna interna motsättningar inom denna klass, som bland annat kan uppstå av stora löneskillnader. Det är ett prioriterat projekt att lyfta de lägsta lönerna (lant- och skogsarbetare tjänar vid denna tid ca hälften så mycket som vad industriarbetare tjänar) just för sammanhållningens skull. Man talar uttryckligen om en sammanpressning av lönerna för kvalificerat och icke-kvalificerat arbete.

I Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen talas det inte längre om några intressemotsättningar. Vad som jagar rapporten är istället en oro för att den fulla sysselsättningen i kombination med näringslivets höga vinster ska leda till en inflatorisk lönespiral som driver näringslivet i en mer spekulativ och mindre produktiv riktning, vilket skulle leda till sänkta reallöner. Med full sysselsättning tycks inte arbetarklassens sammanhållning utgöra ett problem. När man plockar upp begreppet solidarisk lönepolitik är det som ett sätt att främja näringslivets "rationaliseringsvilja". Men man distanserar sig inte heller från den tidigare användningen. Det finns för det första inga påpekanden om att LO tidigare talat om lönesammanpressning över skillnader i kvalifikation, men att man nu endast menar sammanpressning av lönen för likvärdigt arbete. Det finns för det andra inte några diskussioner om hur man ska mäta vad som är likvärdigt. Frågan om kvalifikation är en icke-fråga i denna rapport. Jag skulle vilja hävda att det har att göra med hur rationalisering och produktivitetsutveckling begreppsligas.

I Fackföreningsrörelsen och näringslivet hade man endast talat om teknisk utveckling i väldigt allmänna termer. Man talade endast allmänt om "arbetsbesparande maskiner". Vad som var viktigt att poängtera var att höjd produktivitet möjliggör högre reallöner. Men de termer enligt vilka man talade om denna utveckling medgav ingen direkt skillnad mellan hur utvecklingen såg ut i början av 1800-talet och hundra år senare. I Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen däremot är man istället väldigt upptagen med frågan om tayloristiska tidsstudier och fordistisk standardisering. Man diskuterar att det förvisso finns en ledsam aspekt av att yrkesskickligheten ersätts av mekaniseringen av arbetsprocessen, men att detta kompenseras av att mekaniseringen möjliggör högre lön och kortare arbetstid. Det finns till och med en diskussion, som idag kan upplevas märklig, att den tayloriserade arbetsprocessen är mer humanistisk i det att man kan utforma maskineriet i enlighet med naturliga rörelsemönster och utforma arbetsprocessens lokaler på ett ändamålsenligt sätt. Utöver detta talar man sig varm för statliga initiativ till branschvisa standardiseringar och överväger hur fackföreningsrörelsen skulle kunna medverka i en sådan process.

Med andra ord: jag skulle vilja hävda att det är en aning forcerat att hävda att Rehn-Meidnermodellen egentligen avsåg lika lön för likvärdigt arbete när dessa 1951 års LO-ekonomer så uppenbarligen förknippade teknisk rationalisering med en allmän homogenisering och avkvalificering av arbetskraften. Att det sedan uppstår en konflikt kring begreppet på 70-talet har väl då mer med fordismens kris att göra, att det inträder ett brott i homogeniseringstendensen.

Jag tycker det kan vara intressant att knyta an till den analogi till denna konflikt kring hur "lika lön" tolkas som finns i den feministiska rörelsen. De flesta är överens om parollen "kamp för lika lön", men några (den borgerliga sidan) menar med detta lika lön för samma sorts arbete, medan andra talar om gruppen män och gruppen kvinnor. Den solidariska lönepolitiken kan med andra ord i vissa versioner knyta an till en borgerlig feminism, och i andra versioner till en mer vänsterorienterad feminism.

Klass-essentialism i väskdebatten?

Jag kan störa mig något väldigt på det sätt klass figurerar i den så kallade väskdebatten. Inte för att de debattörer som talar om klasskaraktären av vissa konsumtionsmönster har direkt fel. Men det är en poäng som är så tacksam att göra. Det är i någon mening ett tacksamt offer; att puckla på en kulturintresserad kultursideläsande medelklass genom att blottlägga att deras konsumtionspreferenser är just medelklass. Det är ju fråga om ett offer som just älskar att skämmas i denna bemärkelse. Man kan slå knockout på knockout på knockout, och offret/publiken återkommer ständigt skamset för att få en ny smäll. Det finns både två och tre debattörer som byggt en hel karriär på spela denna kulturdebattsdominatris; att peka på fenomen efter fenomen efter fenomen och säga: ”kulturellt kapital”. Och det stannar för det mesta just vid ett utpekande. Efter att man konstaterat att vissa (arbetarklassen) gillar vulgo-flashiga saker medan andra (medelklassen) gillar strama, pretentiösa saker så är debatten liksom över. Då har man anlagt ett klassperspektiv minsann. Är då inte detta en sorts klass-diskussionens motsvarighet till ”Män är från mars, kvinnor är från Venus”?

Jag skulle dock här kort vilja resa frågan om hur relationen mellan klass och konsumtionspreferenser egentligen begreppsligas i dessa debatter. Är det så att den specifika konsumtionspreferensen uttrycker en specifik klassposition, dvs. att klass är den bakomliggande orsaken till den konsumtionspreferensen? Men i så fall är det ju fråga om ett skolexempel på klass-essentialism/reduktionism. Eller är det så att konsumtionspreferensen utgör klasspositionen, att det just är genom att konsumera som den gör som medelklassen är medelklass? Men blir då inte det förmenta klassperspektivet i väskdebatten – utöver att vara absurt – närmast tautologiskt: medelklassen är medelklass när den är medelklass?

Skeletor

Efter premiären av "Det känns som fredag" känner jag att jag måste motivera varför denna blogg länkar till skeletor. Grejen är bara att jag betraktar mig själv som en ganska enkelspårig människa, och följaktligen kände en viss stolthet över att ha lyckats bli fäst vid Johanna Koljonen. Hennes fokus ligger i regel utanför mina spår och såvida hon från tid till annan berör politiska frågor intar hon en liberal position. Men själva stilen i hennes texter är oftast fantastiskt vass. I samma mening läser jag gärna Magnus Linton. Jag har verkligen inget till övers för hans politiska hållning och, visst, hans sedvanliga utspel mot konservatism och tillväxtfientlighet inom vänstern kanske mest är dryga. Men då tonläget skärps och motsättningarna blir mer personliga växer han plötsligt som stilist. Läs till exempel hans replik på Raattamaa i senaste numret av Arena, eller hans polemik mot DN:s Nathan Shachar i Expressen för något halvår sedan.

Skeletor får nog stå kvar i länklistan ett tag till trots att "Det känns som fredag" endast var tramsigt i en dålig bemärkelse.

Något om entreprenörskulten

Vad jag förstått så brukar i regel de ekonomer som lägger tonvikt på den så kallade ekonomiska människan (som fattar rationella beslut på grundval av marginalnytta och marginalavkastning) politiskt vara liberala, medan de ekonomer som lägger tonvikt på entreprenören (som intervenerar med innovationer i produktionssystem) politiskt vara mer konservativa. Jag antar att detta har att göra med just hur man tänker sig aktörskap. För nyklassikerna, med deras ekonomiska människa, sammanfaller aktörskapet med att vara mänsklig individ. De rör sig med andra ord med en slags antropologi. För schumpeterianerna å andra sidan, med deras entreprenör, så har aktörskap snarare att göra med ett slags karaktärsdrag. De allra flesta mänskliga individer är, antar man (till skillnad från de liberalerna), ett gäng får. Det finns endast ett fåtal tappra själar som har karaktär nog att överskrida sin tids konventioner.

I vår alliansregering tycks dock dessa roller ha kastats om. Den nyklassisk orienterade Borg har rört sig från nyliberalismen mot en mer konservativ hållning, medan entreprenörvännen Olofsson har rört sig från en mer konservativ hållning mot en mer nyliberal.

Kanske kan man inte längre tala om en sådan analogi jag talade om ovan. Eller också har de två skolbildningarna allt mer flutit samman. När allt kommer omkring var ju Schumpeter själv anhängare av Leon Walras jämviktsteori, men menade att den behövde kompletteras på något sätt, då det var svårt att förklara samhällelig ekonomisk tillväxt utifrån dess termer. Men samtidigt kan jag inte undgå intrycket att Olofsson själv brottas med förhållandet entreprenör/individ, något som kanske bäst illustreras av hennes slagord att "Alla människor borde födas med F-skattsedel".

Det är som om hon hamnat i ett dilemma. Då alla människor uppenbarligen inte är entreprenörer kan hon inte ta entreprenören som metodologisk utgångspunkt i sin förståelse av samhällsekonomin utan att samtidigt överge den liberala humanismen. Och kanske är det detta dilemma hon söker en lösning på i tesen att alla kanske inte föds som entreprenörer, men de borde göra det. Kanske finns där en latent entreprenör i varje mänsklig individ trots allt. Och ser vi inte i denna ansträngda försoning med liberalismen en sorts rörelse från antropologi till en sorts new age-mystik/kult? Det handlar nu om att åkalla entreprenörsandan, och att peppa människor att inse att de verkligen kan lyfta sig själv i håret (jag har verkligen hört henne använda detta uttryck, utan ironi), och slutligen – vilket är det viktiga i sammanhanget – att människor inser att ifall de någonstans besitter förmågan att lyfta sig själv i håret är det endast deras eget fel ifall de inte realiserar denna förmåga.

Jag skulle vilja avsluta med att citera en fantastisk passage ur senaste numret av Bang:

Förr i tiden kallades de gårdfarihandlare. De kuskade runt landsbygden och sålde hemslöjdade föremål och rökt sik. På Kiviks marknad kallas de knallar. I 2000-talets näringsliv heter de entreprenörer. Alla kränger de sådant som ingen bett om. Entreprenören är samtidens stalker, han är 60-talets damsugarförsäljare revisited och han kan dyka upp ur vilken låda som helst. Lars H Thunell, vd för den avdelning av Världsbanken som satsar på privatekonomisk verksamhet i utvecklingsländer, berättade i Studio Ett om det finaste han någonsin sett: En kvinna i Kongo-Kinshasa som "på något sätt" dragit till Hongkong och kommit över lite olika "grejer" som hon nu gick runt och sålde på gatorna därhemma. "Det bor en entreprenör i varje människa", andades Thunell. På Stockholms universitet har en forskare kommit fram till att "politisk aktivism är en del av vår tids entreprenörsskap" Entreprenören är ett rop på hjälp, från en kapitalism i kris. Nu ska han byta kön också. Maud Olofsson ska utföra operationen. Må han vila i frid.

Sahlin missar poängen

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har just mötts i en första debatt i Aktuellt sedan den förra valdes till ordförande för socialdemokraterna. Sahlin misslyckas, liksom hennes parti gjorde under valrörelsen, förstå (eller åtminstone förklara) poängen med arbetsmarknadspolitik i allmänhet och arbetslöshetsförsäkringen i synnerhet. Efter att hon låtit Reinfeldt komma undan med att påstå att "LO-familjen" (har vi gett upp särbeskattningen?) får så mycket mer pengar över när högern regerar säger hon att "LO-familjen kanske gillar tanken på att ibland avstår man från att få en extra hundralapp i plånboken om man vet att priset för min hundralapp i plånboken är att den som är arbetslös får flera hundra kronor mindre i plånboken". Och denna logik genomsyrar allt hon har att säga i frågan - man ska stödja de arbetslösa för de arbetslösas skull.

Nej. Så är det inte. LO-familjen består inte av godhjärtade altruister som gärna ger av sitt underskott (något överflöd har de knappast att ge av) till de sämre beställda. Vi sysslar inte med välgörenhet. Däremot vet vi att ju jävligare våra arbetslösa kamrater har det desto längre är de beredda att gå för att få våra jobb. A-kassan är till för dem som har jobb, minst lika mycket som för dem som inte har jobb. De arbetslösa måste ha schyssta villkor för att det inte ska gå att utnyttja dem för att dumpa löner.

Alla arbetare är beroende av en välfungerande arbetsmarknadspolitik och höga ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen. Detta måste socialdemokraterna förstå. Detta måste arbetarrörelsen få alla att förstå.

Att slå i nubb med slägga

Det har spekulerats i hur man skall förstå Maud Olofssons och Göran Hägglunds utspel om "proportionalitet" och att facket slår i nubb med slägga. Aftonbladets Ingvar Persson ställer upp alternativen "spontana utbrott mot bättre vetande" och "angrepp på de principer som styr svensk arbetsmarknad". Petter tycks, om jag förstått honom rätt, anta en sorts kombination av de båda.

Jag skulle också vilja bidra med lite lösa spekulationer i frågan genom att spinna vidare på Petters distinktion mellan liberalism och den reellt existerande liberalismen.

Om man utgår från att de två huvudsakliga alternativen som står till buds vad gäller arbetsmarknadens institutionella inramning är kollektiva uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter (den svenska modellen) eller lagstiftning, så borde egentligen lagstiftning vara en mindre smärtsam kompromiss för ideal-liberalismen. Principdriva och agitatoriskt orienterade liberaler, som Fredrick Federley, kan ju iofs tycka om att fantisera om en arbetsmarknad helt befriad från institutionell inramning – driven av en ren marknadsmekanism – men jag tror man gör ett misstag om man allt för snabbt reducerar ideal-liberalismen till en så vulgär hållning. Många av de tyngre liberala tänkarna har undvikit att postulera en allt för omedelbar identitet mellan marknad, förnuft och rättvisa. I samma mening som många liberaler gärna gratulerar sig själva för att de är så pragmatiska i frågor om sprutbytesprogram, metadonprogram och liknande, så kan ideal-liberalismen ofta vara öppen för en viss pragmatism vad gäller lagstiftning för att skydda utsatta individer. Men det är just de utsatta individerna som är nyckeln här. En pragmatisk hållning gentemot de organiserade individerna innebär en större kompromiss med de liberala principerna. Man kanske kunde säga att olika ideologier implicerar olika kompromisstendenser. De är öppna för kompromisser, men olika sorters kompromisser är olika smärtsamma. Och jag skulle tro att exemplet Wild’n Fresh väcker så mycket känslor just för att det på ett särskilt tydligt sätt synliggör precis vilka principer liberalerna fått ge avkall på i den kompromiss som "den svenska modellen" så länge utgjort.

När nu Maud Olofsson seglat upp som en hjältinna för de som känt sig övergivna av Folkpartiet och de nya Moderaterna, kunde man tänka sig att hennes utspel är ett exempel på en mer självsäker liberalism som inte längre är villig att kompromissa på detta sätt. Desto märkligare då att det är just hon som stuckit ut hakan i frågan om LAS. Om alternativet till kollektivavtal just heter lagstiftning, så borde ju saker som LAS vara ideal-liberalens alternativ, så vida det nu inte är så att Olofsson också är agitator i Federleys bemärkelse. Men jag tror inte hon är det, då hon är smart nog att inse att Federley aldrig kommer bli en särskilt betydelsefull politiker, och det är här frågan om real-liberalismen kommer in i bilden.

Olofsson var nämligen noga med att påpeka att hon tyckte att modellen med kollektivavtal i huvudsak fungerade bra. Vad som behövdes var bara lite "proportionalitet". Det är svårt att få grepp om vad denna proportionalitet syftar på. Proportioner mellan vad? Kan det vara proportionen mellan fackets och företagets storlek? Ungefär som om Olofsson skulle driva linjen att endast väldigt små fackförbund borde ha rätt att vidta stridsåtgärder mot små företag. Eller är det proportionen mellan graden av missförhållanden på arbetsplatsen och karaktären av stridsåtgärder. Ungefär som om Olofsson skulle driva linjen att det kan vara okej att t.ex. blockera sophämtning om företaget ligger väldigt långt under kollektivavtalsnivå, men om de bara ligger något under, så är det inte okej? Jag hyser dock inga tvivel om att hennes ärende var frågan om sympatiåtgärder i allmänhet och blockader i synnerhet.

Olofsson är inte intresserad av att byta modell för arbetsmarknaden, utan endast att underminera fackets styrka inom ramen för denna modell. Man kan tänka sig att real-liberalen Olofsson kan uppskatta det sätt på vilket den nuvarande modellen upprätthåller arbetsfreden och håller tillbaka lönerna inom den exportinriktade tillverkningsindustrin. Så varför då inte bevara detta samtidigt som man låter en viss rättslöshet breda ut sig inom tjänstesektorn? Det tycks för mig som att Olofsson driver linjen med en sorts riktad/partiell "supply side economics" för små företag i tjänstesektorn; att hon verkar för en mildring av "målkonflikten" mellan låg arbetslöshet och låg inflation genom en flexibilisering och därmed ökad priskänslighet för ett specifikt segment av arbetsmarknaden, som då kan utgöra en sorts stötkudde, eller ett kanske ett smörjmedel, för den övriga ekonomin. Tjänstesektorns i stor utsträckning kvinnliga arbetskraft får å ena sidan bära upp det reella värdet av industrins nominella löneökningar samt å andra sidan bära statens minskade kostnad för arbetslöshet, med den ökade oro och utsatthet samt de låga löner som rättslösheten på en flexibel arbetsmarknad innebär. Man kanske, kort sagt, skulle kunna kalla Olofsson för en småföretagandets Ronald Reagan. En linje fullt möjlig att kombinera med en "socialdemokratisk" linje för tillverkningsindustrin.

Spelar då inte Olofsson här, mer eller mindre medvetet, på en viss genusordning inom LO? Om det redan idag är en tredjedel av alla företag i restaurangvärlden som saknar kollektivavtal, hur mycket skulle denna rättslöshet kunna breda ut sig innan LO kastar in handduken och förklarar att de mobiliserar för en lagstiftning kring lägstalöner, semesterersättning, ob-tillägg, försäkringsskydd, etc., då de ändå inte själva så som fack lyckats upprätthålla dessa saker i en allmängiltig mening? Min gissning är att rättslösheten i tjänstesektorn skulle kunna bli rätt så omfattande innan förbund som IF Metall skulle vara redo att lägga om kurs på ett sådant fundamentalt sätt. Och är det inte precis detta som Olofsson söker exploatera?

Och är det inte just genusaspekten på arbetsdelningen mellan industri och tjänstesektor Hägglund anspelar på när han talar om nubb och släggor (även om just han faller utanför diskussionen om ideal-liberalism och real-liberalism)? För konnoterar inte den liknelsen just det omanliga i att befatta sig med nubb om man är karl nog att hantera en slägga?

Om jag ska försöka komma till någon sorts slutsats så skulle det vara att det är viktigt att inse vad som står på spel i frågan om sympatiåtgärder. Det handlar inte bara om att positioner flyttas lite längre fram eller tillbaka i en kvantitativ mening. Det finns i frågan om sympatiåtgärder också kvalitativa brott.

Åtstramningstiden är förbi

Tiden i opposition innebär en unik möjlighet för den svenska socialdemokratiska rörelsen att söka en visionär grund att bygga sin politik på. Om man ska ha en chans att vinna valet 2010 måste man ha högre ambitioner än att vara bättre moderater än moderaterna. Denna utveckling kommer knappast initieras av partiledningen - vilka som än sitter i den; de krafter som kan tvinga fram en vitalisering av socialdemokratin är vänsterfraktioner inom SAP, vänstern till vänster om SAP, samt - kanske framförallt - den fackliga rörelsen. I en tid när vinsterna och överskotten skenar iväg, samtidigt som vanliga löntagare pressas av dålig reallöneutveckling, nedbrytande arbetsmiljö, arbetslöshet och låtsasanställningar är det de som företräder de senare - som ju också utgör basen i SAP:s väljarkår - som kan höja den röst den politiska grenen av arbetarrörelsen måste lystra till.

Ylva Thörn och Lars-Åke Almqvist, ordförande respektive förste vice ordförande för Kommunal, lät igår publicera en debattartikel i DN. De redovisar där försök Kommunal gjort som visar att man genom en satsning på full bemanning med ordinarie personal kan effektivisera arbetet i kommuner och landsting. Detta gör det möjligt att klara av den kommande demografiska förändringen där det kommer gå allt färre arbetande per omsorgstagare. Med en frånvaro på mellan 30 och 40 procent görs idag till exempel 25 till 30 procent av arbetet inom äldreomsorgen av tillfälligt anställda. Kommunals undersökning visar nu att arbetsgivarnas ovilja att täcka upp för frånvaron med riktiga anställningar i själva verket leder till ökade utgifter:

När vi undersökte läget i en medelstor kommun (Uppsala) med 2 000 anställda visade det sig att det gick åt fler timmar för den tillfälliga personalen än vad som motsvarade frånvaron bland den fast anställda personalen. Bara i denna enda kommun motsvarar detta ekonomiska självbedrägeri 80 anställda, motsvarande personalen i två servicehus.

Förutom att man tvingas överanställa för att klara uppdraget ökar mängden bortslösad tid av de lösa förbindelserna. Det handlar om strul med att ringa in ersättare, personal som ska flyttas, schemabyten och vikarier som flyttas. Att ofta ställa om till vad som krävs på en ny arbetsplats tar av den tillfälligt anställdes krafter. Detta leder till att brukarnas behov omprioriteras och personalen enbart ägnar sig åt det mest nödvändiga, risken för konflikter ökar med mera.

Detta är bemanningens paradox. Arbetsgivarens kostnader för bemanningen ökar kraftigt samtidigt som organisationen presterar färre tjänster med lägre kvalitet.

Thörn och Almqvist menar att facket och arbetsgivarna tillsammans kan finna en modell som både minskar kostnaderna och ökar anställningstryggheten. Bland förslagen på åtgärder nämns "införande av centrala vakansförmedlingar, resursteam eller långtidspooler för att täcka upp vid tillfälliga förändringar i bemanningen". På små enheter i verksamheter där en frånvaro nu och här måste kompenseras nu och här är det svårt att undvika tillfälliga anställningar, men genom centrala pooler, där flera enheter tillsammans har fast anställda vikarier, kan man komma runt det problemet.

Artikeln är på det stora hela bra. Den adresserar ett akut problem för oss inom vård och omsorg och visar på hur det även ligger i arbetsgivarnas intresse att lösa det. Att slippa kolla huruvida man är underbemannad det första man gör när man kommer till jobbet skulle göra vår arbetsmiljö betydligt mer dräglig.

Det som står i artikeln är bra. Problemet är vad som inte står där. Man kan inte diskutera den offentliga sektorns framtid utan att nämna det överskottsmål som uppnåddes genom stora nedskärningar i början av 1990-talet. Tack vare denna besparingspolitik sitter den offentliga sektorn idag på 437 miljarder kronor - och drygt 200.000 personer är öppet arbetslösa. Johan Ehrenberg resonerar kring detta i Aftonbladet (liksom Martin Lindblom i LO-tidningen), och hävdar att nettokostnaden för att anställa 200.000 personer i den offentliga sektorn skulle ligga under 10 miljarder.

Som Ehrenberg visar har socialdemokraterna sparat ihop en väldig massa pengar, som till exempel Svenskt näringsliv nu propsar på ska användas till att sänka skatter för de rika (finansminister Anders Borg svarar dock att överskottsmålet ska bestå). Logiken i överskottsmålet är, med Ehrenbergs ord, att man "krävt att man först måste spara ihop pengar som inte används - innan man kan diskutera satsningar". Detta trots att man alltså går plus.

Vad Thörn och Almqvist borde göra är att ta upp diskussionen om den offentliga sektorns funktion. Den är nämligen tudelad - å ena sidan ska den producera generell välfärd, å andra sidan ska den möjliggöra full sysselsättning utan att man tvingas ge avkall på reallöneutvecklingen i den produktiva sektorn. När företag med låg produktivitet slås ut på grund av att de inte kan följa med i löneutvecklingen ska de övertaliga, enligt den svenska modellen, beredas plats i företag med hög produktivitet. Om de senare inte använder sina vinster till att nyanställa (vilket de inte gör idag) ska de dock beskattas och de övertaliga beredas plats inom den offentliga sektorn.

Nyanställningar i offentlig sektor innebär förvisso kostnader - men de ger samtidigt minskningar i andra kostnader samt nya intäkter, då människor går från att ta emot ersättning till att betala inkomstskatt och konsumera. Därför behöver man inte först lägga pengarna på hög innan man kan börja använda dem. Oaktat korrektheten i det tidiga 1990-talets åtstramningspolitik borde man så snart man återfått balans i ekonomin ha kompenserat för de massavskedanden man genomförde under de hårdaste åren.

Detta är inte endast en politisk fråga. Det är också en facklig fråga som Kommunal borde engagera sig i. Situationen i den offentliga sektorn är mycket dyster. Vård- och omsorgsyrken ligger i topp vad gäller stressjukdomar. Bland kvinnor i åldern 25-34 år är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Prevents tidning Arbetsliv refererar till en bok av professor Töres Theorell som ser utbrändheten "som en konsekvens av de drastiska nedskärningarna vid 1990-talets första år". Att vi idag utför samma jobb som tidigare fast med lägre bemanning orsakar helt enkelt en enorm mängd arbetsskador.

Bemanningspooler i all ära - Kommunal måste sätta press på SAP att 2010 gå till val på ett program för en trygg generell välfärd och drägliga arbetsvillkor i den offentliga sektorn. Detta kräver att överskottsmålet överges och en del av de sparade pengarna används till nyanställningar. Med 570.000 förbannade medlemmar (ja, som arbetsmiljön ser ut kan vi utgå från att hela bunten är mer eller mindre förbannade) kan Kommunal utöva ett avgörande inflytande över SAP:s framtida politik. Det är hög tid att kräva en politik för knegarna, för de visstidsanställda, för de arbetslösa - för, som Johan Ehrenberg säger, "[d]et går inte i all evighet att vara socialdemokrat och driva borgerlig åtstramningspolitik".