Kent Ekeroth

Jag läste artikeln What Britain can teach the West about dealing with Islamism. Författaren menar att England gjort framsteg i kampen emot vad denne kallas ”islamism” p.g.a. tre saker:

Att England hindrade Ibrahim Moussawi, Hizbollahs propagandachef, från att komma in i landet för att delta på en konferens vid University of London School of Oriental and African Studies.

Att England kapade banden till Muslim Council of Britain, då de vägrade ta avstånd och kritisera Daud Abdullah, som skrivit under en deklaration från Istanbul som uppmanade till utplåning av Israel, fortsatt jihad i Afghanistan och Irak, samt attacker mot brittiska armén.

Och slutligen sa inrikesministern Jacqui Smith att temat är att fokusera på att bekämpa islamismen och uppmanade muslimer att inte stödjda våld mot systemet utan istället stödja ”delade värderingar”; demokrati, lagar, kvinnors rättigheter m.m. Hon sammanfattade med

”We should all stand up for our shared values and not concede the floor to those who dismiss them.”

Det är självfallet positivt att England lyckas göra något emot islamiseringen och de ageranden som beskrivs i artikeln är på så sätt positiva. Problemet är bara det att dessa åtgärder är i sammanhanget ganska betydelselösa eftersom det är närmast punktinsatser – nålstick – i en situation som kräver mycket vidare och bredare åtgärder.

Att ”bekämpa islamism” och samtidigt babbla om att ”uppmana muslimer” att stödja ”gemensamma värderingar” såsom demokrati etc, är bara att skjuta sig själv i foten. Då utgår man från att problemet är en liten klick muslimer, vilket borgar för en fortsatt utveckling av muslimsk massinvandring. Det i sin tur leder till att England (eller vilket land det nu handlar om) kommer bli allt mer muslimskt.

Jag ser också en fara i att ha en övertro på att försöka ”uppmana muslimer att ta avstånd från våldet”. Självklart vore det bra med en större opposition från muslimerna rörande det våld de genererar – men problemet är att våldet inte är det enda problemet, även om det givetvis är påtagligt. Det krävs en medvetenhet om det som kallas ”laglig islamism” och islamisering, vilket mycket väl kan ska utan våld. Faran ligger alltså i att tro att bara för att muslimer opponerar sig emot våld, så är man säker. Så är inte fallet. Islamiseringen av samhället har sina rötter i den demografiska aspekten, där ökad andel av muslimer oundvikligen leder till ett mer muslimsk samhälle. Ett land utgörs av dess befolkning. Och jag motsätter mig en islamisering oavsett om det sker med våld eller inte.

Tyvärr antyder artikeln bara att England inte fattat problemet, eller hur man löser det. Genom att ”punktmarkera” vissa specifika saker, såsom att hindra en viss person från att komma in i landet, eller att ”uppmana” muslimer att sköta sig, och tro att man gör framsteg, gör man sig själv en s.k. björntjänst. Man ser inte skogen för alla träd ungefär.

England kommer aldrig lösa sina problem, om de inte tar ett helhetsgrepp angående den muslimska immigrationen, samt den muslimska population som växer 10 ggr snabbare än övriga befolkningen i England.

Arkiverat under: Uncategorized | Taggat: Daud Abdullah, england, islamisering, islamism, Muslim Council of Britain | 1 Kommentar »