Bookmark and Share

JORDENS KLIMAT - EN LÅNG HISTORIA

Jordens klimat håller på att förändras – och så har det gjort under flera miljarder år.
Atmosfärens sammansättning har växlat genom eonerna, istider har kommit och gått, havsnivåerna har stigit och sjunkit.
Just nu befinner vi oss till exempel mitt i en istid, vilket är ett ovanligt klimatförhållande historiskt sett.
Häng med på en resa långt tillbaka i tiden, till en jord med helt andra klimatförhållanden.

Jordens klimat har en lång historia.

Jordens klimat har en lång historia.

Från början fanns inget väder och inget klimat. Jorden var glödhet, men olika gaser strömmade fram ur jordens inre och skapade efterhand en atmosfär fylld av rök och molnmassor. Sedan regnade det länge – i miljarder år - och det bildades världshav som kunde hysa de allra första livsformerna.

Livet på jorden har allt sedan dess varit beroende av klimatet som har växlat mycket under årmiljarderna. Under en stor del av jordens historia har det varit mellan 8 och 15 grader varmare än idag. Den mesta tiden har polarregionerna varit helt isfria. Dessa långa perioder med tropisk hetta har avlösts av återkommande istider. Varje istid har bestått av ett flertal nedisningar, där isen har dragit sig fram och tillbaka. Den senaste is­tiden började för två miljoner år sedan och pågår fortfarande.

Växthuseffekten

Solen lyser igenom atmosfärens gaser och värmer jorden. Samtidigt strålar värme ut från jorden mot världsrymden. Om man räknar ut balansen mellan denna instrålning och utstrålning av värme kommer man fram till att jorden borde ha en medeltemperatur av omkring 19 minusgrader. Det betyder att knappast något liv skulle kunna existera här.

I verkligheten ligger jordens medeltemperatur vid markytan på mellan 14 och 15 plusgrader, ett mycket behagligt klimat för det liv som bildats här och som anpassat sig till rådande förhållanden.

Att vi har en medeltemperatur som är omkring 35 grader varmare än den teoretiska beror på att atmosfären innehåller gaser som strålar tillbaka en del av den värme som jorden strålar ut. Dessa gaser brukar man kalla för växthusgaser, eftersom de höjer temperaturen på jorden på ungefär samma sätt som glastaket i ett växthus. Solen lyser genom glastaket, som samtidigt hindrar varmluften att lämna växthuset. De vanligaste växthusgaserna är koldioxid, metan och vattenånga.

Jordens atmosfär fungerar ungefär som ett växthus. Solen strålar genom glastaket och värmer luften i växthuset. Samtidigt hindrar glastaket varmluften att lämna växthuset. På bilden kan man se hur värmen har spridit sig genom marken och smält snön utanför. Bild: Skylight

Jordens atmosfär fungerar ungefär som ett växthus. Solen strålar genom glastaket och värmer luften i växthuset. Samtidigt hindrar glastaket varmluften att lämna växthuset. På bilden kan man se hur värmen har spridit sig genom marken och smält snön utanför. Bild: Skylight

Livet uppstår

Växthuseffekten har varierat kraftigt genom jordens tidsåldrar och därmed klimatet. Men i lika hög grad har troligen klimatförändringarna påverkat koldioxidhalten och därmed växthus­effekten. Det har alltså skett en ständig växelverkan och det är svårt att säga vad som styr vad.

När det första livet uppstod i havet för omkring fyra miljarder år sedan innehöll atmosfären nästan inget syre, men halterna av koldioxid och metan var kanske hundra gånger högre än idag. Växthus­effekten var enorm. Eftersom solljuset då var ungefär 30 procent svagare än idag, var det kanske just denna kraftiga växthuseffekt som gav förutsättningar för livets uppkomst.

En miljard år efter att det första livet uppstått kom fotosyntesen, en av livets mest geniala uppfinningar. Havens mikro­organismer tog med hjälp av solljus och klorofyll upp koldioxid och frigjorde syre. Denna avfallsprodukt, syre, var dock giftig för många livsformer. Syre är nämligen ett ämne som väldigt gärna förenar sig med andra ämnen och bildar molekyler.

Långt senare gav syret möjlighet åt djurliv att uppstå på jorden genom att bildningen av ozon (treatomigt syre, O3) i atmosfären gjorde livet på land möjligt. Ozonet skyddade mot solens skadliga UV-strålning (läs mer om ozon och UV-strålning i AoV nr 5/2005). Syrehalten ökade i atmosfären och koldioxidhalten minskade. Växthuseffekten avtog då i styrka och det blev kallare. För 2,3 miljarder år sedan kom den första kända istiden.

Under en stor del av jordens historia har klimatet varit allmänt tropiskt. Det är bara under kortare tider, som nu, som polerna har varit frysta. Bild: Skylight

Under en stor del av jordens historia har klimatet varit allmänt tropiskt. Det är bara under kortare tider, som nu, som polerna har varit frysta. Bild: Skylight

Tropisk hetta och arktisk kyla

Efter denna istid var det under en och en halv miljard år mest tropiskt klimat på jorden. Livet utvecklades, men var länge primitivt med övervägande encelliga arter. För ungefär 700 miljoner år sedan inträffade nästa kända stora istid. Under de geologiska tidsåldrarna silur, karbon och perm (400–250 miljoner år sedan) förekom sedan flera istider. De efterföljande trias, jura och krita (250–65 miljoner år sedan) var dock perioder med tropisk hetta och helt fria från polarisar. Då uppstod nya livsformer och arter som fröväxter, fåglar, jätteödlor och däggdjur.

För 65 miljoner år sedan slog en gigantisk komet, asteroid eller meteor ned på Yucatánhalvön i Mexiko. Himlakroppen var troligen omkring en mil i diameter och orsakade en enorm explosion och havet runt omkring började koka. Stora molnmassor och mängder av stoft spreds i atmosfären och förmörkade himlen. Jordens klimat blev då tillfälligt kallare. Enligt vissa teorier var detta orsaken till att dinosaurierna dog ut.

Långsam avkylning

För ungefär 55 miljoner år sedan började en långsam avkylning som i stort sett pågått fram till våra dagar. För 33 miljoner år sedan började glaciärer åter att bildas över Antarktis, glaciärer som sakta växte. För sju miljoner år sedan bildades glaciärer även över Grönland, och för två miljoner år sedan räknar vi med att den senaste istiden började. En istid som kallas pleistocen och som man kan säga pågår ännu idag.

Pleistocen har präglats av 10–20 större nedisningar, som vardera har varat i ungefär 100 000 år. Under nedisningarna nådde Arktis is långt söderut i Nord­amerika, Europa och Asien. Mellan nedisningarna har det varit korta perioder med varmare väder, så kallade interglacialer, då isen tillfälligt dragit sig tillbaka till polarområdena. Interglacia­lerna har varat i ungefär 10 000 år, sedan har isarna brett ut sig igen.

Just nu är det omkring 10 000 år sedan den senaste isen drog sig tillbaka, vilket lätt leder till slutsatsen att det är dags igen. Men så enkelt är det inte, och hur framtidens klimat blir vet ingen idag. Just nu är vi fokuserade på den ökande växthuseffekt och den uppvärmning som de flesta forskare tror är orsakad av oss själva. De klimatmodeller som man räknar med sträcker sig för det mesta 100 år framåt, en blinkning i jordens klimat­historia.

Vi lever just nu i en istid i den meningen att det finns glaciärer och inlandsis på olika platser på planeten, samtidigt som polerna är frysta. Med jämna mellanrum sker också nedisningar då istäcket breder ut sig ännu mer. Bild: Skylight

Vi lever just nu i en istid i den meningen att det finns glaciärer och inlandsis på olika platser på planeten, samtidigt som polerna är frysta. Med jämna mellanrum sker också nedisningar då istäcket breder ut sig ännu mer. Bild: Skylight

Senaste nedisningen

Den näst senaste interglacialen inträffade för 130 000–120 000 år sedan och var troligen något varmare än vår period. Då dominerades södra Sverige av stora ek- och hasselskogar. Sedan kom isen som växte till 3–4 kilometers tjocklek och som sträckte sig så långt söderut som till Skottland, Holland och norra Tyskland. Jordens medeltemperatur var då omkring åtta grader lägre än idag, tidvis kanske ännu lägre. Denna nedisning nådde sin största utbredning för omkring 18 000 år sedan.

För omkring 16 000 år sedan började isen smälta och dra sig tillbaka norrut under några tusen år. För mellan 12 800 och 11 500 år sedan kom ett bakslag i form av en liten köldperiod med växande ismassor. Perioden kallas ”yngre dryas” efter alpblomman Dryas octopelata som då bredde ut sig på den europeiska tundran. Temperaturfallet var stort, omkring sju grader på bara 50 år. Köldperioden yngre dryas slutade sedan lika abrupt som den började. Isborrkärnor från den grönländska glaciären visar på en lokalt kraftig temperaturhöjning på omkring tio grader på bara tre år. Detta inträffade för omkring 10 000 år sedan.

Värmeperioder och lilla istiden

Efter yngre dryas börjar vår egen interglacial som kallas för holocen. Klimatet blev snabbt varmare än vad det är idag. Den holoceniska maximitemperaturen ”stora klimatiska optimumet” inträffade omkring år 4 000 före Kristus med 2–3 grader högre medeltemperatur än idag. Havsnivån steg till år 2000 före Kristus till omkring tre meter över nuvarande nivå. Nästa värmeperiod, ”lilla klimatiska optimumet”, varade mellan år 800 och 1250, och sammanföll alltså med vikingarnas era vilka kunde segla till Island och Grönland i ett behagligt klimat. Grönland fick då sitt namn efter de grönskande kusterna, där man odlade havre, korn och råg.

Mellan 1350 och 1850 inföll den så kallade ”lilla istiden” Glaciärerna växte då i storlek på Grönland, i den skandinaviska fjällkedjan och i Alperna. Vintrarna blev längre och kallare, somrarna blev kortare och regnigare.

Under denna period frös ofta Europas floder och man hade ibland marknader på Themsens is. År 1658 tågade kung Karl X Gustav över Bältens is från Jylland till Själland, något som han knappast hade kunnat göra i våra dagar. 1816 var ett år utan sommar. Det blev köldknäppar och kraftiga snöfall i juni och frost i juli och augusti. Skördarna slog fel och det blev hungersnöd.

Precis som i ett växthus släpps mer värme in än som strålar ut från jorden, men istället för glas är det jordens atmosfär som fungerar som ”värmespegel”. (Atmosfärens tjocklek är starkt överdriven på bilden.)

Precis som i ett växthus släpps mer värme in än som strålar ut från jorden, men istället för glas är det jordens atmosfär som fungerar som ”värmespegel”. (Atmosfärens tjocklek är starkt överdriven på bilden.)

Vår tid och framtiden

Efter lilla istiden har medeltemperaturen stigit över hela jorden. Under 1900-talet har den ökat med ungefär 0,6 grader Celsius. De flesta forskare sammankopplar denna temperaturökning med en ökad växthuseffekt som beror på människans utsläpp av koldioxid genom förbränning av kol, olja och bensin. Man tror också att denna temperaturökning kommer att fortsätta. Datorberäknade klimatförändringsscenarier indikerar en uppvärmning på 2–6 grader under de närmaste 100 åren. Om beräkningarna stämmer är det en mycket kraftig temperaturhöjning på kort tid, vilket kan få stora konsekvenser för växter, djur och människor. Men i det långa perspektivet innebär detta inget extremt klimat för jorden, snarare normalt.

Mätningar och historiska dokument

För att utforska klimatet långt tillbaka i tiden måste man använda sig av många olika listiga metoder. Direkta meteorologiska mätningar finns bara i bästa fall några hundra år tillbaka i tiden. Historiska dokument och anteckningar om översvämningar, torka, isläggning, blomning, skörd och missväxt finns sporadiskt för några tusen år tillbaka. Ur dessa dokument kan man dra vissa slutsatser om klimatet.

Dendrokronologi, det vill säga att räkna årsringar på träden och mäta deras­ tjocklek ger en god information om klimatet på platsen, men bara för trädets livstid som i bästa fall kanske kan vara uppemot tusen år. Men hur gör man för att utforska klimatet hundratusen år eller till och med hundratals miljoner år tillbaka i tiden?

För att bestämma klimatet under de senaste hundratusentals eller miljoner åren kan man gå till de stora glaciärerna över Antarktis och Grönland, som funnits under hela den senaste istiden. Ur borrkärnor från dessa isar kan man få mycket intressant information. Små luftbubblor i isen kan till exempel analyseras med avseende på atmosfärens sammansättning under den aktuella tiden.

Koldioxidhalten i bubblorna visar hur kraftig växthuseffekten var under perioden. Man kan alltså analysera en del av orsaken till klimatförändringarna. Den mest kända isborrkärnan är den så kallade­ vostokkärnan från Antarktis, som togs upp av franska och ryska forskare i slutet av 1970-talet. Denna borrkärna visar tydligt hur koldioxidhalten i atmo­sfären samvarierat med temperaturen.

Att vi människor kan påverka klimatet är tydligt om man ser på vad som hänt med Aralsjön. På 1930-talet vände man floderna som försåg sjön med vatten för att bevattna bland annat stora bomullsfält. Sedan 1960 har Aralsjöns storlek halverats, med tydliga konsekvenser för klimatet i området. Bland annat fungerade avdunstningen från sjön tidigare som en barriär för de starka vindar som blåser i området. Bild: SPL

Att vi människor kan påverka klimatet är tydligt om man ser på vad som hänt med Aralsjön. På 1930-talet vände man floderna som försåg sjön med vatten för att bevattna bland annat stora bomullsfält. Sedan 1960 har Aralsjöns storlek halverats, med tydliga konsekvenser för klimatet i området. Bland annat fungerade avdunstningen från sjön tidigare som en barriär för de starka vindar som blåser i området. Bild: SPL

Borrkärnor från havssediment

För att utforska klimatet hundratals miljoner år tillbaka i tiden får man gå till oceanernas bottnar. Borrkärnor från bottensediment innehåller geologiska lämningar som isräfflor och moräner som skvallrar om istider, medan vissa jordarter kan tyda på tropiska förhållanden. Lämningar från korallrev ger information om havsvattnets temperatur. Korallbildning kräver nämligen hög vatten­temperatur.

Fossila lämningar från växter och djur kan analyseras med avseende på den tunga syreisotopen oxygen 18. Atomkärnan i vanligt syre består av åtta protoner och åtta neutroner och har atomvikten 16. Men ungefär var tusende syreatom har två extra neutroner och atomvikten 18.

När havsvatten (H2O, som innehåller syre) avdunstar, tenderar isotopen oxygen 18 att bli kvar i vattnet. Under istider när stora mängder avdunstat vatten är bundet som is, blir koncentrationen av oxygen 18 större i vattnet och i de växter och djur som lever där. Under varmare perioder när all is har smält, blir koncentrationen av oxygen 18 lägre.

Det komplicerade klimatsystemet

Jordens klimatsystem är mycket komplicerat. Grunden för hela systemet är solens värmande strålar. Balansen mellan inkommande och utgående strålning regleras som tidigare nämnt med hjälp av de så kallade växthusgaserna. Högre halter av växthusgaser ger varmare klimat. Lägre halter ger kallare klimat. Klimatet och växtligheten i sin tur påverkar halterna av växthusgaser. Denna växelverkan där växter och djur påverkar mängden av växthusgaser, och mängden av växthusgaser påverkar växter och djur, är mycket svår att simulera med datorer. Därför finns det ingen ”sanning” när det gäller vad som egentligen kommer att hända med jordens klimat i framtiden. Forskarna har helt enkelt inga modeller som beskriver klimatförändringar på ett hundraprocentigt sätt.

Och det blir ännu mer komplicerat. Jordytan och haven värms olika mycket i olika delar av världen och under olika årstider. Detta skapar vindar och havsströmmar som strävar efter att utjämna temperaturskillnaderna. Vindarna tar upp fuktighet ur haven och det bildas moln och nederbördsområden. En ökad mängd låga moln hindrar en del av solstrålningen och ger svalare klimat. En ökad mängd höga tunna moln ger varmare klimat, eftersom dessa moln fungerar som växthusgaser och släpper igenom solstrålningen, men absorberar och strålar tillbaka en del av den värme som strålar ut från jorden.

Geografin med bergskedjor, landytor och hav påverkar och styr luftströmmarna. Denna geografi förändras i geologisk tidsskala och därmed klimatet.

I detta mycket komplexa samspel mellan­ solstrålning, luft och hav kan man aldrig säga att en viss klimatförändring har en viss bestämd orsak. Alla faktorer samverkar eller motverkar på ett sätt som aldrig är i perfekt balans och som aldrig kan förutsägas med säkerhet.

De flesta forskare anser att vår tids globala uppvärmning till stor del beror på ökad växthuseffekt på grund av förbränning av kol, olja och bensin. Bild: Skylight

De flesta forskare anser att vår tids globala uppvärmning till stor del beror på ökad växthuseffekt på grund av förbränning av kol, olja och bensin. Bild: Skylight

Solstrålningen

Det finns en hel del andra faktorer som också påverkar klimatet. En yttre orsak är hur starkt solen skiner. Solstrålningen varierar nämligen på olika sätt som är betydligt mycket lättare att förutsäga än klimatsystemet som helhet. Mängden solfläckar varierar till exempel i en tidscykel på elva år. Ju fler solfläckar, desto kraftigare solstrålning. Solens magnetfält varierar i en tidscykel på 22 år och påverkar i viss mån jordens klimat.

Jordens bana kring solen påverkar också hur mycket solstrålning som når oss. Dessa astronomiska förändringar sker i tidscykler som är ganska exakta och som kan beräknas miljontals år framåt och bakåt i tiden. De kallas Milankoviccykler efter en serbisk astronom och matematiker som studerade dem under 1930-talet och teoretiskt visade att de borde kunna orsaka ganska avsevärda klimatförändringar.

Milankoviccyklerna

Jordens bana ändrar hela tiden sin form mellan cirkulär och elliptisk med en tidscykel på ungefär 100 000 år. För när­varande är jordens bana nära cirkulär.

Jordaxelns riktning pendlar i en tids­cykel på omkring 20 000 år. Det vill säga att norra halvklotet som idag lutar som mest mot solen i juni månad, kommer om 10 000 år att luta som mest från solen under samma månad. Årstiderna byter då plats. Det blir vinter på norra halvklotet i juni och juli och sommar i december och januari. Om 20 000 år är ordningen återställd igen och årstiderna inträffar vid sina ”rätta” tidpunkter.

Jordaxelns lutning varierar mellan 22 och 24,5 grader i en tidscykel på 41 000 år. Ju mer jordaxeln lutar desto varmare somrar och kallare vintrar. Ju mindre jordaxeln lutar desto mindre skillnad mellan sommar och vinter. För närvarande­ är lutningen 23,5 grader.

Milankovic påpekade att sommartemperaturen på norra halvklotet kan bli förhållandevis låg när jordaxelns lutning är liten och om samtidigt jordens bana är mycket elliptisk och sommaren inträffar när jorden står som längst från solen. Somrarna skulle då kunna bli så svala att vinterns snö- och istäcken inte hinner smälta. Flera sådana somrar i rad skulle kunna bli inledningen på en nedisning.

Den senaste istiden har också haft nedisningar på omkring 100 000 år som sammanfaller med den längsta av Milankoviccyklerna, det vill säga den som gäller jordbanans form.

Vulkanutbrott

Vulkanutbrott kan påverka klimatet på kort sikt, det vill säga under några år efter utbrottet. Vid ett vulkanutbrott sprutar enorma mängder av aska, stoft och gaser ut i atmosfären och kan nå höjder på uppemot 15–25 kilometer. Stoftmolnen kan spridas över hela jorden och minska solinstrålningen flera år framåt.

Den ovanligt kalla sommaren 1816 var delvis en följd av vulkanen Tamboras utbrott i Indonesien våren 1815. Vulkanen Krakatoa i sundet mellan Sumatra och Java hade ett utbrott år 1883 som gav kallare väder över hela jorden några år efteråt. År 1991 hade vulkanen Pinatubo på Filippinerna ett utbrott som sänkte jordens medeltemperatur med omkring en halv grad under de påföljande tre åren.

Under nedisningar sjunker havs­vattennivån eftersom en stor del av vattnet är bundet i glaciärer. För 18 000 år sedan när den senaste nedisningen nådde sin kulmen var havsytan drygt 120 meter lägre än idag. I vår tid, när ungefär tio procent av jordens yta består av glaciärer på främst Grönland och Antarktis, beräknas isvolymen till omkring 25 miljoner kubikkilometer. Om all denna is skulle smälta, skulle havsytan stiga med över 60 meter.

Glaciärer reagerar relativt långsamt på temperaturhöjningar. Under de senaste tuentals åren har havsytan bara stigit med i medeltal 1–2 centimeter per sekel. Den globala uppvärmningen under 1900-talet har medfört att havets yta stigit med 10–20 centimeter det senaste seklet. Omkring fem centimeter av denna nivåhöjning beror på att havsvatt­nets volym ökat när temperaturen ökat – vatten har ju sin högsta densitet kring fyra grader och utvidgas därefter ju varmare det blir. Sedan 1950-talet har nämligen havsvattnets medeltemperatur ned till 300 meters djup ökat med några tiondels grader. Datorberäknade klimatförändringsscenarier ger i medeltal en höjning av havsytan på fyra decimeter fram till år 2100. För Sveriges del innebär det att havsytans nivå då kommer i kapp med landhöjningen.

I klimatförändringsscenarier räknar man med både volymökning och tillskott av smältvatten när man beräknar havsnivåförändringar. Om havsytan till exempel på några hundra års sikt skulle stiga med 1,5 meter, så beror en meter av denna höjning på vattnets volymökning på grund av uppvärmning. Bara en halvmeter beror på tillskott av glaciärernas smältvatten.

Man tror att växlingarna mellan nedisningar och interglacialer primärt har orsakats av sol­instrålningens regelbundna variation (Milankoviccyklerna). Vostokkärnan från Antarktis visar att lufttemperaturen också har samvarierat med koldioxidhalten i atmosfären på ett markant sätt.

Man tror att växlingarna mellan nedisningar och interglacialer primärt har orsakats av sol­instrålningens regelbundna variation (Milankoviccyklerna). Vostokkärnan från Antarktis visar att lufttemperaturen också har samvarierat med koldioxidhalten i atmosfären på ett markant sätt.

Människan – en överlevare

Människorasen har utvecklats under den senaste istiden Pleistocen med långa nedisningar och korta värmeperioder. Klimatet har varierat kraftigt. Både växter och djur har utsatts för stora påfrestningar och många arter har dött ut under den här tiden. Men klimatförändringarna har också påverkat evolutionen och sållat fram arter med anpassningsförmåga. Det är troligen ingen tillfällighet att människosläktets snabba utveckling har skett under just denna svåra tid. Klimatförändringarna har format människan till en överlevare.

FRÅGA ALLT OM VETENSKAP!

Genom att skicka det här formuläret så accepterar du Molloms integritetspolicy.

Fler nyheter

Orkanvarning

Den pågående orkansäsongen på Atlanten spås bli värre än vanligt. Under det halvår den pågår spår National Oceanic and Atmosperic Administration (NOAA) en 70-procentig risk för 13-20 namngivna stormar av vilka 7-11 kan komma att utvecklas till orkaner och 3-6 till stora orkaner med...

Barrskogsbältet krymper

Forskarna har räknat med att norra halvklotets barrskogsbälte kommer att växa till sig norrut vartefter jorden värms upp. Därmed kan det binda mer kol. Nya studier pekar nu istället på att tillväxten i norr visserligen kommer att äga rum, men att barrträden i söder försvinner för att...

Kommer upp i tö

Om permafrost i norr tinar kommer kritiska mängder växthuseffektökande gas som metan ut i atmosfären. Men under vikingatid var det ju betydligt varmare
än vad det var senare. Varför skedde inte motsvarande då?

Växande hot mot pollinerande insekter

Utan bin, humlor och andra sexbenta pollinatörer får vi människor svälta­. Insekterna ombesörjer nämligen att 75 procent av våra odlingsväxter och 94 procent av den vilda floran pollineras. De är alltså livsviktiga för både oss och hela ekosystemet.Trots det håller vi på att bli...

10 saker du inte visste om öknar

1. Nästan fem miljoner kvadratkilometer av jordytan täcks av polaröknar. Här finns naturligtvis inga sanddyner utan milsvida snödyner. Polaröken är ett område där den genomsnittliga temperaturen under den varmaste perioden ligger under tio plusgrader. Den årliga nederbörden är mindre...

Syrepumpat jordklot

Idag består vår luft av cirka 21 volymprocent syrgas. Men under ungefär halva jordklotets historia fanns det inget fritt syre alls, varken i atmo­sfären eller i havet, utan det började plötsligt frisättas för runt 2,4 miljarder år sedan.De vi har att tacka för detta är de blågröna...

Svensk forskning visar hur torvmossarnas utbredning kan leda till istider – och att vi omedvetet kan ha stoppat en ny istid

Torven är nyckeln till klimatet

Klimatet är ett mycket komplicerat spel som påverkas av tusentals olika parametrar.
Ett sätt att försöka förstå klimatet är att hitta någon enstaka parameter som kan fungera som en indikator, något som kan berätta hur växthusgaser, temperatur och annat växel-verkat genom årmiljonerna.
En sådan sak är torvmossar. Enligt svensk forskning kan de ha varit helt avgörande för
klimatets utveckling.
Torvmossarnas förmåga att dra koldioxid ur atmosfären är till exempel så stor att det
kan utlösa istider.

Ökad risk för översvämningar

Det är inte bara utbyggnaden av vattenkraften som förändrat de svenska vattenflödena, även jordbruket har under de senaste 150 åren påverkat porlandet i älvar och åar. Forskare vid KTH varnar för att vi i framtiden kan få se fler översvämningar.De har tittat närmare på hur...

Bra att veta...

... om vind

Tryckskillnader i atmosfären gör att vindar uppstår. Luften rör sig från platser med högt tryck till ställen där trycket är lågt.Vindstyrkan blir kraftigare ju större tryckskillnaderna är.SMHI mäter, precis som sina nordiska motsvarigheter, vindhastigheter i meter per sekund.Ett...

Global uppvärmning ger skakigare flygturer

Att flyga är inte det klimat­smartaste resesättet. Och i framtiden kommer flyget att få sota för de ökande koldi­oxidhalterna i atmosfären. Den globala uppvärmningen gör nämligen att rutterna över Atlanten, och då i synnerhet norra Atlanten, kommer att bli skakigare, spår brittiska...

Dubbel miljöeffekt

CLC står för Chemical Looping Combustion som från början, på 1950-talet, gick ut på att få ut koldioxiden vid förbränning för att använda den i olika produkter. Nu har Henrik Leion, forskare på Instituttionen för kemi- och bioteknik på Chalmers, utvecklat CLC-tekniken. – Eller...

Svårt att få stopp på ökande havsnivåer i framtiden

Den globala uppvärmningen är en långsam och trög process, vilket gör att den också är svår att stoppa inom överskådlig tid. En kanadensisk studie från University of Victoria visar hur havsvattnen ser ut att fortsätta att stiga allt högre, även om alla koldioxidutsläpp försvinner...

Nytt vapen mot den globala uppvärmningen:

Grödor reflekterar solljus

En metod för att uppnå svalka och motverka den globala uppvärmningen är att reflektera solljus. Det har människor gjort i långa tider med hjälp av exempelvis vitmenade hus och nu har forskare vid University of Bristol slagit fast att man skulle kunna dra nytta även av allehanda grödor....

Ekoturismförening får mijöpris av WWF

Svenska Ekoturismföreningen har idagsläget dryga 200 Naturens Bästa-arrangemang över hela Sverige. Föreningen tilldelades WWF:s Carl Mannerfeltpris 2011 för sitt arbete med kvalitetsmärkningen Naturens Bästa för hållbar turism. Juryn, som består av representanter från...

Nytt hot mot pingvinen

Som om det inte skulle vara nog med oljeutsläpp och temperaturhöjning – nu hotas pingvinen också av ett tillstånd som innebär att den tappar sina livsviktiga fjädrar.Varför pingvinen tappar sina fjädrar är ännu inte klarlagt och orsaken skulle kunna vara allt från infektioner till...

Pingviner överlever ej utan krill

Bestånden av hakremspingviner (Pygoscelis antarctica) och adeliepingviner (Pygoscelis Adeliae) i Antarktis har mer än halverats under de senaste 30 åren. Detta beror på att huvudfödan krill under samma period minskat med mellan 40 och 80 procent, vilket i sin tur kan härledas till den...

Global uppvärmning hotar arkeologiska skatter

Den av växthusgaser förorsakade globala uppvärmningen ställer till problem och bekymmer på många plan. Nu slår arkeologerna larm om att unika fyndplatser i fordom frusna delar av vår värld riskerar att ödeläggas och förstöras då isen smälter. Detta gäller bland annat i permafrost...

Björn med kort historia

Kanhända blir evolutionshistorien särdeles kort för Arktis vita jätte. Dna-analyser utförda av forskare vid Naturhistoriska museet i Oslo visar nämligen att det bara är 150 000 år sedan isbjörnen utvecklades från brunbjörnen och anpassade sig till säljakt på drivisen. Nu smälter...

Pingvinerna är larmklocka för klimatförändringarna

Pingvinerna i västra Antarktis minskar i antal med mellan tre och fyra procent per år, visar en grundlig inventering av pingvinbestånden som började redan 1979.De amerikanska forskarna bakom sammanställningen trodde under flera år att det var den minskande ytan av havsis runt den...

Sidor